Varför super ungdomarna?

Imorgon är det midsommarafton. Polisen, sociala myndigheter och frivilliga lägger stora resurser på att se till att ingen minderårig får i sig alkohol. Samtidigt som ungdomar får finna sig i att vara hårdbevakade, väskvisiterade och visa legitimation kommer en stor andel av den vuxna befolkningen att supa sig fulla. De har uppnått den ålder av myndighet då moraliserandet och skräckpropagandan kring alkohol byts ut i ett romantiserande, ackompanjerat av snapsvisor och uppmaningar att ta ett glas till.
Kampanjen Stoppa Langningen väckte nyligen stor uppmärksamhet på grund av en av affischtexterna. ”Din dotter är fortfarande oskuld. Men när hon druckit av vinflaskan du gav killarna törs hon nog gå hela vägen”. 26 svenska kommuner la miljontals kronor på att få ut budskapet, som blev hårt kritiserat av bland andra Expressens ledarskribent Johannes Forssberg: ”En fråga som dylika kampanjmakare sällan ställer sig, men som är helt grundläggande i fungerande drogprevention är – varför berusar man sig”, undrade han.
Nej, få ställer frågan kring ungdomars berusning. Istället präglas debatten kring unga och alkohol av en icke-analytisk nolltoleransvision där det övergripande målet tycks vara att skrämma individer under 18 till att avstå allt före myndighetsdagen. De ska inte dricka, helt enkelt. Propaganda som inte bara är dyr utan, enligt ett flertal studier, har visat sig vara verkningslös.

Samtidigt som nolltoleransens moralism hårdnat kring ungdomsfylleri har alkoholkonsumtionen bland vuxna ökat. Idag dricker vi omkring 20 procent mer alkohol än i början av 90-talet. Det går numer utmärkt att kombinera ett par glas vin till maten mitt i veckan med en after work och en redig lördagsfylla. Vi vardagsdricker mer, samtidigt som vi behållit helgsuparkulturen.
En av få kampanjer som också riktat in sig på alkoholvanor för dem över 18 år är Systembolagets IQ-projekt. Kampanjens utåtriktade arbete består bland annat av en reklamfilm där det mest framträdande är en ung kvinna som har sex med en man på en toalett och inte märker att han filmar det hela. Han visar sedan filmen för sina vänner och hon vaknar upp och ser sig tårögd i spegeln medan texten ”Var rädd om dig” framträder i bild.

Romantiserandet kring alkohol har en strikt gräns. Att någon gång bjuda sin 17-åring på ett glas från bag in box-vinet är att begå ett brott enligt den nuvarande alkohollagen. Att själv dricka sig redlös inför sina barn på midsommarafton är okej. Men den har också en mer luddig gräns som implicerar en lägre acceptans för kvinnors drickande än mäns. Den manifesteras bland annat i skräckpropaganda från både Stoppa Langningen och IQ-filmen där den kvinnliga sexualiteten blir gränsen mellan den normala, och förväntade, salongsberusningen och den farliga fyllan.
Det finns både biologiska faktorer och forskning som stödjer dessa gränser. Unga kroppar påverkas mer och värre av alkohol, de har en mindre utvecklad impulskontroll och förmåga att sätta gränser och löper större risk att fastna i alkoholism. Kvinnors kroppar tål mindre alkohol och utsätts för större skada än vad manskroppar gör.
Samtidigt är det svårt att skilja mellan biologisk forskning och en godtycklig, juridisk gräns. Hur kommer det sig att det under 18 är skadligt att dricka en droppe alkohol, medan vi gärna ser mellan fingrarna på den berusning som råder på de flesta studentflak? Varför tror vi oss veta att en 17-årig som dricker ett par glas vin saknar impulskontroll, medan en 20-årig krogbesökare lämnas fri att supa bort sin?
Ännu svårare är det att skilja mellan forskning och kulturella normer. Statistik visar att det är främst bland män som alkoholkonsumtionen har ökat. Det är också de som är mest utsatta för våld i det offentliga rummet. Ändå lyser kampanjer kring tonårssöners risk att hamna i slagsmål efter en utköpt vinflaska med sin frånvaro. Likaså problematiseras vuxna mäns alkoholkonsumtion inte alls lika ofta i den offentliga debatten.
Det blir tydligt när man ser på behandlingen av ammande kvinnor. Trots att det idag finns studier som visar att ett glas vin då och då under amningsperioden inte är skadligt, ses ett glas rosé i handen på en nybliven mor sällan med blida ögon.

Alkohol är fortfarande i mångt och mycket den vuxna mannens domän. Mannen med whiskeyglaset, som tar ett järn med polarna, tävlingsdricker öl och bränner hemma är alla traditionella stereotyper. Inte sällan ursäktas de också med att det är ett manligt sätt att slappna av. Krogen eller whiskeyflaskan fungerar som de yogamattor eller hemmaspan som kvinnor uppmuntras till. I en ofta visad reklam manifesteras det exempelvis genom en grupp män som jublar på samma sätt åt ett fullt kylskåp med öl, som en grupp kvinnor gör åt en stor garderob med skor.
Även om normerna kring kvinnors drickande luckrats upp en aning är det tydligt att acceptansen kring kvinnlig berusning fortfarande är betydligt lägre än manlig dito. Filmskribenten Emma Gray Munthe noterade nyligen på sin blogg hur berusade kvinnor på film ständigt slutar som offer, inte helt olikt alkoholkampanjernas budskap. I England började man för några år sedan att benämna unga kvinnor med många sexpartners, hög alkoholkonsumtion och för mycket smink som ”ladettes” och skapade bland annat dokusåpan Ladette to lady för att göra uppfostrade kvinnor av de otyglade, unga kvinnorna.
Systembolagets information kring tonåringar och alkohol har förvisso en artikel kring att unga män och alkohol är en vanlig kombination gällande brott som misshandel och skadegörelse och man benämner det som ”en extra farlig fylla”. Men i deras kampanjmaterial ligger fokus ändå inte på det. Istället visas även här en tonårsflicka som försöker övertala en ung man att ha sex med henne, underförstått är anledningen till detta att hon har druckit och inte vet vad hon vill. Den berusade kvinnan är varken tillräknelig eller kontrollerad och både berusningen och sexualiteten demoniseras och behäftas med en offerstämpel.

Männens risker att utsätta andra för våldsbrott, skadegörelse, övergrepp eller liknande i samband med alkohol blir inga kampanjer eller debatter. Trots att de står för merparten av alkoholrelaterade brott, gällande allt ifrån misshandel till rattfylla. Även om männen under 18 håller sig undan alkohol visar statistiken att det fortfarande främst är män som både kommer att utföra och drabbas av skador, olyckor och våldsrelaterade brott i samband med berusning.
Anledningen till att vi inte ställer frågor kring tonåringars berusning är att det skulle innebära ett skärskådande av den alkoholkonsumtion vi sällan pratar om. Att verkligen utreda faktorerna bakom ungdomars drickande skulle ofrånkomligen innebära ett ifrågasättande också av synen på det manliga drickandet. Argument kring bristande impulskontroll och dålig självkänsla skulle behöva appliceras även på de vuxna männens hittills orörda berusning. Så mycket enklare då att dra en strikt nolltoleransgräns, moralisera över fulla tonårsdöttrar och få ha snapsfyllan ifred.

Text publicerad i GP Kultur 24/6

När är man missbrukare?

När jag och pojkvännen precis har flyttat ihop köper vi hem en baginbox med rödvin. Vi tar ett glas rött framför TV-deckaren, till kvällsmaten, när vi sitter vid varsin dator. Ja, så gott som alla kvällar visar det sig att det där rödvinet passar alldeles utmärkt. Vilken guldkant på vardagen och läkarna rekommenderar det ju.

Jo, läkarna må rekommendera ett glas rödvin om dagen, men de där kvällarna flera gånger i veckan som kombineras med det sparsamma rödvinsdrickandet skulle de ha mindre gott att säga om. Det är ju vid after work-buffén, på festen eller på klubben som man träffar folk och uttrycket ”en öl” eller ”ett glas vin” stannar sällan just där. Det är ju så roligt att dricka.

Jag vet att jag och mina umgängeskretsar gått rakt in i fällan i mötet mellan den svenska supkulturen och de kontinentala vanorna, där lite baginbox-vin kombineras med att dricka en hel flaska vin på förfesten en annan kväll.

I Moa Herngrens nyligen utgivna roman Jag ska bara fixa en grej i köket tecknas en bild av alkoholvanor när de går överstyr. Huvudkaraktären Ingrids alkoholromantik skiljer sig föga från den jag själv har och uppfattar i både min bekantskapskrets, på Facebook och Twitter. Men Ingrid stannar inte där. Alkoholens avslappnande guldkantskraft förvandlas till ett beroende, med ständiga undanflykter och smusslanden.

Vi som inte missbrukar, utan bara hyllar alkoholen och kanske dricker lite för mycket någon gång ibland, känner till de här historierna. Vi vet också att det finns dem som missbrukar alkohol. Men den vanligaste åsikten, i individualismens tid av eget ansvar, är att deras alkoholism inte är vårt problem. Varför ska vi lida i vår berusade glädje för att några inte klarar av den fina linjen mellan bruk och missbruk? Detta trots att det på varje firmafest, after work och vinfylld middag brukar finnas åtminstone en nykter alkoholist eller människa i riskzonen. Vilka glädjedödare de är, hörni.

Den 16 maj skrev Gudrun Schyman en debattartikel på Sydsvenskan Opinion. Hon pekade på mellantinget mellan ett glas rött ibland och det svåra missbruket. Riskbruk av alkohol blir allt vanligare. För höga mängder för ofta skadar både kroppen, individen och samhället i alltifrån leverskador, olyckor till lägre prestationsförmåga.

I senaste numret av Läkartidningen skriver samtidigt ett flertal forskare vid Göteborgs och Linköpings universitet om svårigheterna kring att diagnostisera riskbruk. Är det hur ofta eller hur mycket som räknas? Vilken hänsyn ska man ta till individuella förutsättningar och skillnader? Luddigheten i definition av riskbruk gör det svårt för läkare att ge råd om alkoholbruk.

Men kanske är det varken någon enhetlig definition och läkarråd som i första hand behövs utan snarare självreflexivitet och mod. Att själv skapa ett mer nyktert förhållningssätt till alkoholen, helt enkelt.

Krönika publicerad i BT 29/5

Fotnot: Gudrun Schymans artikel kan man läsa här och artikeln i Läkartidningen finns här.