Och mina röster gick till…

Jag uttalade mig i senaste numret av Neo om vilket parti min röst skulle gå till. Då svarade jag Feministiskt Initiativ. Det var i augusti som jag svarade och jag var då mest inriktad på en proteströst mot de etablerade partierna. Alliansen har ju alltid gått fetbort för mig: Liberala partier som samtidigt inför FRA och framförallt misstror varenda medborgare som presumtiv lat arbetsvägrare är inga frihetspartier för mig. Även om de hade varit det hade jag förmodligen inte röstat på dem, men faktumet att Alliansen saknar såväl ideologisk grund, som visioner bortom “öh alla ska jobba, dä tycker vi ä bra” har gjort dem extra plågsamma.

Jag vill se en sjukförsäkring som omfattar alla, där människor får vara sjuka och inte jagas av stat och byråkratiskt krångel (ännu en sak som knappast känns liberalt). Jag säger inte att Socialdemokraternas mass-sjukpensionerande var optimalt på något sätt, men jag vill inte ställa de två alternativen som enda möjliga dikotomi. Jag tror fortfarande på en sjukförsäkring som både puffar folk i rätt riktning mot ett fungerande arbetsliv igen, men som tillåter dem att vara sjuka så länge som de är sjuka. Jag tror dock inte att det är Alliansen som ens har en chans att genomföra något sådant. Jag vill ha fler billiga hyresrätter, för alla oss som varken kan eller vill köpa en lägenhet.  Jag vill ha en skola med starka resurser som stödjer alla, men som också ger alternativ för individer att utvecklas åt det håll de vill och välja vilken skola de vill. Jag vill ha en fungerande omsorg för alla, en mer feministisk politik än den nuvarande, stärkt djurrättsskydd, förbättrad missbruksvård och kriminalvård, bättre asylpolitik med mer öppna gränser, bättre kulturpolitik med exempelvis bredd i kulturtidskrift och mest av allt en stark miljöpolitik. Till exempel.

I augusti såg jag en rödgrön allians som hade möjlighet att leva upp till en större del av detta, men som inte alls tog de möjligheterna. Det var en rödgrön allians med tunn retorik, visionslöshet och en socialdemokrati som gått på tomgång länge och som totalt krackelerat den senaste mandatperioden. En rödgrön allians som förhöll sig mer till regeringens villkor, än var en tvärsäker och stark opposition, trots att både opinionssiffror och alla vidriga historier om utförsäkrade och arbetslösa talade för att allt låg i deras händer.

Jag ville alltså proteströsta på Feministiskt Initiativ. För att det hos dem i alla fall fanns en politisk glöd, visioner om ett annat och bättre samhälle, eldsjälar som gratis och outröttligt stred för det som de trodde på. Allt det som jag betecknade som politik en gång i tiden, men som alla etablerade partier numera misslyckas med att leva upp till.

Jag tycker fortfarande att F! är oerhört viktiga. Jag vill se dem i riksdagen och jag tycker att deras engagemang är inspirerande och helt fantastiskt. Men det var slutligen inte dem som jag la min röst på. Det var dock heller ingen taktikröst. Snarare var det det miljöfrågor, kriminal- och missbrukspolitik samt djurrättsfrågor som fick väga in. För i miljöfrågor är F! idag föga imponerande, i djurrättsfrågor har de ingen politik alls. I missbrukspolitik är de också oerhört dåliga och i alla deras svar lyser det igenom att de är ett enfrågeparti som inte hunnit utvecklas ännu. Jag kan inte lägga min röst på ett parti som negligerar en rad av mina hjärtefrågor, inte just nu. Oavsett hur viktig jämställdhet är för mig är det inte en så överordnad fråga att jag kan ignorera flera andra.

Så det blev tillslut en kompromiss mellan de tre val som jag hade:

Till regeringen röstade jag på Miljöpartiet. De har varit mitt tvärsäkra val i många år och är det parti som jag röstat på i de senaste valen. Miljöfrågan är en av mina allra viktigaste och dessutom är Miljöpartiet ett parti som åtminstone snuddar vid någon form av socialliberalism. Det finns få frågor som Miljöpartiet driver som jag inte sympatiserar med, helt eller delvis och, även om jag själv hatar denna motivering, känns de som ett modernt parti.

Jag sympatiserar fortfarande med det parti som jag en gång var aktiv i, det vill säga Vänsterpartiet, jag håller med dem i många frågor. Men deras retorik och deras visioner är kvar i ett 1970-tal då samhället såg annorlunda ut, de negligerar många av de svårigheter som jag som egenföretagare ställs inför och är alltför förtjusta i ett svartvitt tänkande, som inte avspeglar samhällets komplexitet. Dock har Lars Ohly vuxit oerhört för mig under valrörelsen. Från klavertrampet med skattefrihet för fotbollsspelare var han i exempelvis slutdebatten igår en fantastisk retoriker, stark och engagerad. När han pratade om elever som mer än några som ska kunskapsmatas, utan faktiskt växa upp till politiska subjekt i en demokrati, jublade jag. Jag har länge efterfrågat ett partiledarbyte i Vänsterpartiet, Josefin Brink är högt upp på min önskelista. Men kanske håller Ohly en mandatperiod till, trots allt.

Med detta sagt finns det  fortfarande ingen politiker i den här valrörelsen som slår Maria Wetterstrand. Hur mycket jag än hatar den ökade personfixeringen i politiken är det svårt att undkomma faktumet att min röst på mp till viss del består av förhoppningen om att få se Wetterstrand i en ministerställning. Hennes styrka, pragmatiska inställning och kunskap är för bra för att slösas bort.

Till landstingsvalet röstade jag på Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ fick min röst i kommunalvalet. Så blev min kompromiss till slut.

Slutligen har jag sällan varit så engagerad som i denna valrörelse. Jag vet inte om jag drogs med i hetsen, men plötsligt fann jag en politisk glöd i mig själv som jag inte sett till sedan artonårsåldern. En politisk glöd som gick bortom enstaka frågor, inte var särskilt pragmatisk alla gånger och som kämpade förtvivlat för de rödgröna. Det har skett på gott och ont. Jag längtar efter en tid bortom valrörelsen då jag återigen kan ha långa, ideologiska och filosofiskt grundade diskussioner med meningsmotståndare som jag ändå kan mötas med i många frågor. Politiska diskussioner som sträcker sig bortom ett ibland gigantiskt ursinne mot dem som väljer att rösta på Alliansen. Jag saknar min egen pragmatism. Samtidigt har det varit skönt att gå tillbaka till mina politiska rötter och ännu skönare att känna en glöd och en kampvilja igen. Jag hoppas och tror att jag kommer att kunna kombinera dem efter valet.

För fyra år sedan var jag nybliven singel, hade ont i hjärtat, jobbade på ett låglönejobb där vi skämtade med varandra genom att sätta upp idolbilder på Maud Olofsson vid varandras skrivbord och jag minns den valvakan så väl. Den enda valvaka jag var inbjuden till var den hos mitt ex och jag orkade inte gå dit, orkade inte träffa honom och hans vänner, så jag låg hemma framför teven och jag grät. Som jag grät. Jag smsade med mamma om undrade hur länge hon nu skulle få behålla sin deltidssjukpension och vi var uppgivna och ledsna. Som vanligt sov jag inte den natten och när klockan ringde kvart över sex gick jag upp till ett land med en borgerlig regering. “Fyra år”, tänkte jag, “fyra år får jag bita ihop och stå ut”. Det har gått fyra år. Mitt liv ser helt annorlunda ut nu än vad det gjorde då. Jag har stått ut i fyra år. Vad jag inte står ut med nu är tanken på att vakna upp på måndag och inse att de där fyra åren inte räckte, att jag måste bita ihop i minst fyra år till.

Sorglig brist på förståelse

Vad innebär det för en människa att leva med långvarig eller kronisk smärta eller psykiska problem? Jag har en släkting som lider av fibromyalgi, vilket bland annat innebär kronisk värk och trötthet till följd av detta. Jag minns att hon berättade hur hon någon gång pratat med en bekant som precis legat i influensa.
– Hela kroppen värkte, det var olidligt, hade den bekanta sagt.
– Ja, jag vet, sa min släkting, den sortens värk är kronisk för mig.
– Det är inte möjligt, sa den bekanta och tystnade sedan.
Jag känner också många som får sitt livsutrymme och möjligheter begränsade av olika former av psykisk ohälsa. Umgänget blir begränsat när man är rädd för att få en panikångestattack offentligt. Årstidsbundna depressioner leder till att man under flera månader om året knappt klarar av att ta sig ur sängen.
Oavsett om det handlar om pisksnärtsskador, reumatism eller depression är det något som individen måste hitta ett sätt att leva med.

Alla kroniskt sjuka som jag känner till är fighters. De flesta har lyckats acceptera sin sjukdom och anpassa sin tillvaro efter den. Visst blir man bitter, ledsen och tappar modet emellanåt. Det gäller alla och det vore konstigt om det inte i hög utsträckning också drabbade dem som fått sin förmåga nedsatt på grund av sjukdom. Men i grunden är kroniskt sjuka företrädelsevis accepterande människor, som lever och kämpar så gott de kan.

Just därför gör det ont att politiker och myndigheter ställer sig lika oförstående till sjukdom, som den bekanta som inte kunde förstå hur någon kunde leva med hennes kortvariga influensavärk jämt och ständigt.
De allra flesta sjuka vill jobba. Utifrån vad de klarar av, vad deras sjukdom gör att de orkar med. Människor vill ha ett sammanhang och känna sig behövda, ramar och en meningsfull tillvaro mår de allra flesta bra av. Ett arbete är också ett sätt att må bättre för många.
Därför var de höga sjukpensionstalen ett misslyckande. Att sjukpensionera, i många fall relativt unga, människor och slå ut dem från arbetsmarknaden var en kontraproduktiv insats.

När den nuvarande regeringen ska göra om blir det tyvärr inte att göra rätt. Att sätta långvarigt sjuka i arbetsmarknadsåtgärder och låta dem falla mellan Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans stolar, kommer inte att hjälpa någon. Istället bör de 17 miljarder kronor som har avsatts på att tvinga sjuka människor ut på arbetsmarknaden läggas på att bygga ut vård, inte minst företagsvård som kan arbeta förebyggande och psykiatri som kan ge bättre stöd vid psykisk ohälsa.

Att bli misstrodd som sjuk är bland det värsta man kan råka ut för. Både min släkting och flera av mina bekanta har blivit ombedda att rycka upp sig, från såväl mindre empatiska människor inom vården, som av omgivningen. Enskilda personers brist på förståelse är förlåtligt. Men att en sittande regering nu säger till människor med värk, livsbegränsande sjukdomar och psykiska svårigheter att det är dags att rycka upp sig och skaffa sig ett jobb, det är mer än något annat sorgligt.

Krönika publicerad i VK 17/12

Anders Borgs leende (vi gör det för att vi måste)

Jag vill må bra nu skriver jag och sedan kommer likt förbannat de där dagarna då hjältinnan springer, faller och hjältesmasken åker av.

– Känselspröten, du måste lära dig att dra in dem ibland, brukade birkenstocktanterna i pedagogiskt ickefärgs-beiga rum med näsdukar på bordet säga och se på mig med den där sortens socionomtantsblick som vägrar släppa.
Att födas med för tunn hud är ingenting man väljer, man bara lär sig att leva med det. Vissa dagar glömmer man hur man gör, man stänger inte av, man låter allting forsa in. Stress och krav eller bara en regnig höstdag sköljer bort det lilla försvaret man har och där står jag vid Marklandsgatan med känselspröten riktade mot världens sorger, huden luckras upp och på framsidan till DN står Anders Borg och ler med budgeten i handen och under orden om slag mot arbetslösa och sjuka och jag tänker på alla arbetslösa och sjuka och alla försvarslöst oekonomiska; jag och mamma och alla andra.
Vid hållplatsen mittemot står ensamma farbrorn med rullatorn, har han någon som tänker på honom på kvällarna och tänk om han åker hem alldeles ensam och äter värmd hemtjänstmat såsom han gör varje kväll? Där står barnet som skriker, tar någon hand om lilla barnet och tänk om någon är elak mot barnet och tänk om barnet kommer att bli mobbad i skolan och tänk på alla små barn som växer upp till en jord som håller på att förstöras och tänk om man någon gång får barn och de ser på en med besviken blick; varför gjorde ni såhär mot världen vi ärvde, varför tänkte ni inte på oss?
Kliver på spårvagnen och tänker på barnen som svälter och dör, barnet som blir en flicka som blir ilurad sprit och våldtagen, på ensamma människor och deras badrumsskåp med tabletter och hur många finns det därute som väljer kväll efter kväll om de ska ta för många eller bara gå och lägga sig och vänta på sömnen. Tänker på mig mitt i kaoset av måsten; hur ska man duga och hur tackla rädslan för världen, för livet och för sig själv och sina framtida misslyckanden?

Somliga dagar är ett glas fyllt till bredden av oro och ängslan, ytspänning som håller allting kvar och sedan räcker en droppe för att det ska svämma över och droppen är han i mobiltelefonen som säger att det regnar, kommer nog inte förbi och jag som svarar att kunde han inte tänkt på det innan jag åkte hem tidigare från bibblans pluggtid och sedan ner på sängen med gråten forsande, orkar inte hålla emot och där ringer han på dörren ändå.
– Du kan ju inte komma nu, nu har jag ju redan hunnit börja gråta, säger jag ogenomtänkt men gråter gör jag med huvudet i vackrastknät och jag pratar om livets meningslöshet och människans ofrånkomliga ensamhet för i min svärta finns inga nyanser, bara det totala hålrummet när jag faller.
Han som inte håller med, såklart han inte håller med och när jag gråtit ut min rädsla och sorg äter vi soppa och lyssnar på Snoop och Kanye West och en stund senare är jag samma människa som jag vanligen är numera igen. Sådana är skiftningarna att en halvtimme efter att jag sagt att livet är tom strävan med tårar rinnande nerför kinderna kan jag fnissande säga att Carolina Gynning är ju ashet, tycker du inte det?

Man blir äldre och kanske lär man sig att ta hand om sig själv någonstans. Den natten efter då jag sover max en halvtimme och ligger halv fem på morgonen med hjärtklappning och hyperventilerar blir en dag då jag går hem från jobbet och stänger av min dator, sätter mobiltelefonen på ljudlös. Tackar nej till öl och fest och ägnar kvällen åt ensamtid med film innan jag somnar in och sover tolv timmar.
Man blir äldre och svärtan blir bara i kortare stunder mindre nyanserad, man lär sig kanske att skratta mellan tårarna och se små glimtar av ljus däremellan. Ljus som i hans vackrasthänder formade kring mina gråtvåta kinder.
– Ängsliga, oroliga, fina Elin.
Som förfest hos grannvännen och samtalet som växlar från jordens alla sorger till vilken rappare vi skulle vilja ligga med och sitta på pakethållaren på hennes cykel;
- Håll i dig, nu går det fort!
Och vinden i håret och jag fnissar och håller om hennes midja och kallar henne min lilla indier som ska cykla runt med mig i världen och i magen värmer Southern comfort och på klubben väntar vännerna och jag kramar, skrattar igen.
Anders Borgs leende, livets ofrånkomliga ensamhet och världens oro kan bara rå på mig i korta stunder numera. Minns femtonåriga Elin som skrev i sin skoluppsats; hur skratta, le och älska i en värld så full av lidande, sorger och orättvisor? och hon fick väl högsta betyg och någon kommentar om att det var välskrivet men åh, så sorgset och svart.
Femtonåriga Elin, jag vet varför nu: För att man måste. För att det är det enda man kan göra.