Cool on the streets, hot between the sheets

En av de finaste grejerna med alla fina grejer med Amsterdamsflickan är ju att hon har en egen blogg och är av samma sorts bloggande idiot utan integritet som jag är. Mina vänner fnissade igår på Hagabion återigen över hur galna vi är som lagt ut och bearbetat hela vår relation via bloggarna. När vi skiljdes åt i söndags var det inte efterkommande mail eller sms jag tänkte mest på utan herregud, vad kommer hon att skriva i bloggen om det här. Ungefär som att jag både fått hela vår första dejt, mina skills i sängen och trosor dokumenterade på Internet via henne.
- Lite som att sätta upp lappar på Ica, fast webb-baserat, konstaterar Amsterdamsflickan herself.

Eftersom jag är på väg till textträff på folkhögskolan för att få min halvskrivna roman konstruktivt söndermanglad och få lite ny inspiration för de sista två veckorna jag har på mig att skriva färdigt råmanus (erkännas bör väl att min första deadline sket sig totalt due to uppbrott, alkohol och Facebookberoende, men nu jävlar) hinner jag inte skriva någonting själv men bjuckar istället på den absolut finaste och mest träffsäkra beskrivning av mig själv som jag någonsin läst. Det här är precis den människa som jag vill vara och det är så fantastiskt att se att någon faktiskt tolkar mig så också:
Paris är hon som lever med hjärtat utanpå bröstet och ständigt låter det ta slag efter slag, men alltid reser sig med en svordom och ett hiphopcitat och tar sig an världen igen. Hon som kan berätta saker om mig själv jag ännu inte insett men ändå inte har några problem att gråta på min axel och låta mig se saker i henne. Hon som blandar ett sylvasst politiskt patos med så icke-korrekta skämt och oneliners att till och med jag kan häpna, blandar intellektuell skärpa och rationell världsanalys med att låta de fånigaste känslorna styra och impulserna bestämma. Hon som kan se världsvan ut till och med när hon stoppar in en jävla prilla! Hon som kan blanda att vara sjukt in the know och up to date med att förakta pretentionerna hos de som kräver att alla måste vara det. Hon som både kan lyssna intensivt och prata öppet om sig själv sådär som jag älskar när man gör. Hon som är cool on the streets, hot between the sheets (och så jävla bra) men ändå förstår alla mina sex-issues. Hon som kan välja att vara ytlig på ytan och djup på djupet, som inte skyggar för sina drömmar och som aldrig nöjer sig med för lite. Hon som gillar tjejer (också) men ändå kan lyssna på dancehall och prata kuk.

Jag rodnar och häpnar och sedan packar jag väskan och sätter mig på ett inre resan-tåg till Östergötland. Vi hörs på fredag igen.

Amsterdamshjärtat (hooked för livet liksom)

Naturligtvis borde jag skriva någonting om alla kanalerna. Det finns så många kanaler i Amsterdam och husen ser likadana ut i de flesta kvarter utanför centrum, för centrum ser bara ut som ett centrum gör med för mycket människor, H&M och blinkande lysrör. Jag lärde mig aldrig hitta någonstans utan följde efter frugans powerwalktakt eller Amsterdamflickans vana rörelser över gatorna.
Jag borde såklart skriva någonting om den vackra lägenheten, koffie weerkend och cigaretter som min ständiga semesterlast (suget efter latte och cigg satte in redan på Landvetter den här gången), secondhandshopping och inrökta öllokaler. Eller om hororna i Red light district och min och frugans efterföljande diskussion. Jag varken chockerades eller upprördes av dem, av männen som glodde in genom fönster på silikonbröst och väntande sängar kanske men inte dem. Det knyter sig mer i magen när jag tänker på frysande tjejer i ett gatukvarter än någon i bikini i ett skyltfönster. Jag ville skriva någonting om hur jag och frugan fortfarande alltid hänvisar till våra forna liv som Fröken duktig-tjejer när vi lever rövare. För tre år sedan var vi sådana duktiga, överambitiösa tjejer med alldeles för mycket struktur och kontroll att vi helt enkelt varit duktiga för minst en halv livstid. Det är sådana saker som vi brukar säga till varandra när vi går ut och dricker på en måndag eller råkar köpa ett ciggpaket fast vi inte borde. Inne på coffeshopen fnissar jag till henne att herregud, du och jag här, det hade vi aldrig kunnat tro för tre år sedan.
- Nä men jag är så himla glad att jag är här, fnissade hon tillbaka och kramade om mig och jag kunde inte annat än att hålla med.
Jag ville skriva något om frugans känningar av mina fylledrama-tendenser och hur skönt det är med en vän som dagen efter hon fått ett argt fylledrama-sms skrattar och säger att det är typiskt mig och det här ska hon lägga ut på Facebook, istället för att ta illa upp.
Jag ville skriva någonting om fear and loathing in Las Vegas-tyskarna och hur jag naturligtvis var tvungen att bjuda en av dem på snus eftersom det är the best fucking drug in the whole world och definitivt ville jag berätta om den fantastiska festen hos Amsterdamsflickans syster med vän där kök och vardagsrum fylldes med olika nationaliteter, skratt, bonding och en ohygglig massa alkohol. Jag vill sitta här och konstatera att Amsterdam var precis vad jag behövde för även om fingrarna bakfylleskakar och jag bara längtar tillbaka till ostrukturen vet jag att det var alldeles lagom och precis vad jag behövde för att känna mig sådär fri igen. Fri är svårare än trygg, läskigare än trygg, fri är alltid bättre än trygg om man måste välja, det insåg jag i Amsterdam.

Skulle jag skriva och sätta punkt alltså, men sen blev det ju som det blev. För det var som de sa, de flesta och nästan alla, innan jag åkte att herregud, du och Amsterdamsflickan nu kommer grejer hända igen. Ni kommer inte kunna hålla det på vänskaplig nivå när det är slut mellan dig och mannen och allting är som det är.
- Vi är bara vänner, det är så det ska förbli, jag uppskattar henne för mycket som vän, sa jag bestämt.
Det var som när jag och exmannen blir sams igen efter ännu ett fylledramautspel från min sida och jag säger det där om att jag nu ska börja ta lite ansvar i mina relationer istället för att bara strula runt och göra allt för att sätta mig i en offerposition, börja hantera saker moget liksom.
- Steg ett är att inte flirta med Amsterdamsflickan, sa jag och han tyckte att det lät bra.

Naturligtvis låg jag med Amsterdamsflickan. Naturligtvis räckte det med att hon stod där i solskenet vid spårvagnen så visste jag det. Din jävla idiot, Elin, du är fortfarande så hooked på henne och du kommer plåga dig själv hela vistelsen i den tanken. Naturligtvis var jag tvungen att efter ett dygn ursäkta att jag stirrat ner i hennes urringning hela tiden, att jag gett upp att försöka se henne i ögonen för det var ingen idé när hon hade så vacker urringning (grabbarna grus-poäng på den repliken: highscore för Elin). Såklart var jag tvungen att med rosévinstungan vräka ur mig allt det där som jag legat sömnlös över under nätterna i Amsterdam med henne på andra sidan väggen. Det där om att jag varit rädd och feg, att hon var det bästa jag kunde få, att hon var out of my leauge. Och sen blev det som det blev och jag vaknade upp med ansiktet i de fantastiska trassliga lockarna och hennes hand strykande över min rygg och jag var återigen lika delar förvirrad och genomlycklig.
- Men herregud? Vadå blev som det blev? Ta lite ansvar för fan, säger ni.
Men för det första har ni kanske inte samma typ av terminator-könsorgan som jag har. Den hittar ett target och en målaktivitet och sen är det liksom kört. Då spelar det ingen roll vad förnuftet än babblar om. Har fittan bestämt sig för att ligga, då ligger fittan liksom. Lite som de gånger jag blivit nekad sex. Jag kanske kapitulerar och tänker okejdå. Men terminatorfittan blir bara tokfrustrerad och argast i hela världen.
För det andra känner ni inte Amsterdamsflickan. Ni vet inte exakt hur galen man blir i närvaron av de där lockarna, brösten, hennes doft eller läppar (jag tänkte skriva fylliga här, men herregud, Björn Ranelid-tendenser håller jag mig helst ifrån). Ni vet ingenting om hur det är med den där blicken som ser rakt igenom mig och som jag inte kan ha något försvar inför. Ni vet inte hur hon kan se saker hos en själv, blotta allt det svaga och sköra, som man själv inte ens ser. Ni har inte sett henne dansa till Slagsmålsklubben en sen natt i en lägenhet. Ni har inte fått de mest fantastiska presenterna av henne; om det så handlar om ett rosa hjorthuvud tillsammans med mina vänner, fantastiska electro/hiphop/dancehall-skivor eller ett grow cannabis starter´s kit i Alla hjärtans dag-present. Ni har inte hört henne skämta eller sett hennes världsvana, streetsmarta interaktion. Ni har inte hört hennes smarta utläggningar eller hur hon liksom självklart tar plats i ett rum, men aldrig på bekostnad av andras utrymme på ett sätt som få behärskar. Ni har inte sett henne blotta sina egna svagheter med en ärlig självklarhet och ni har aldrig fått ta del av hennes gudinneskills i sängen. Ni har inte lutat er panna mot hennes axel, gråtit och sagt att ni är förvirrade och vilse för att ni visste att hon skulle kunna ta det.
Det var inte ni som vaknade upp med fingrarna intrasslade i vackraste lockarna imorse för det var jag och det spelar ingen roll hur korkat det kanske var, för just då var det bara bra.
Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Amsterdamsflickan är idealkvinnan, bland det finaste som kommit i min väg under min livstid och det är nog dags att inse att jag liksom inte kommer ur den förvirringen, att det bara är så även om det aldrig blir vi.

I got weed, drink and a handycam – all of which is legal in Amsterdam

Nejmen alltså, jag slutar ju inte blogga. Jag tar inte ens paus. Saker under huden will go on forever. Det var inte så jag menade, bara att jag kommer att välja mina ord med mer omsorg ett tag.

De kommande fyra dagarna kommer dock den återbildade singelpakten i Majorna att förflytta sin dekadenta, moraliskt nedbrytande aktivitet söderut. Närmare bestämt till Amsterdam. Av vad jag hört om den staden erbjuder den fler möjligheter att utforska sin egen dekadens på än Göteborgs gamla en-öl-för-mycket-dåligt-one night stand-tillvaro.
Om man googlar på amsterdam och shopping kommer bland annat bilden ovan upp. Med tanke på att jag tänkt julklappshandla därnere kan det ju bli en riktigt intressant julafton i år. God jul mormor liksom.

Elin vs Telia. David vs Goliath.

Jomen alltså, man inleder veckan med tandvärk som sedan kombineras med förkylning som sedan kombineras med nackspärr och spice it up med diverse bråk om räkningar med Telia, som anser att jag skrivit upp mig för ytterligare arton månaders bindningstid för ett bredband som jag inte använder och som jag tydligen lyckats säga ja till då jag i själva verket ville säga upp det (kvinnan i telefonen sa: vill du flytta med bredbandet till din nya lägenhet? jag sa: ja jag måste väl det, de månader som är kvar på nuvarande bindningstiden, trots att jag har bredband som ingår i hyran på min nya lägenhet, så att inte nya hyresgästen i min förra lägenhet kan surfa på mitt bredband. kvinnan sa: då gör jag ett nytt ärendenummer. jag sa: okej och det okejet ledde tydligen till arton månader till med ett svindyrt adsl-bredband som jag inte använder).

Så jag och frugan bokade en resa till Amsterdam. Om tre veckor.
K: Men alltså, vad vet vi om Amsterdam egentligen?
Jag: De har knark, öl och man kan köpa ostsufflé ur en automat när man är fyllehungrig. Vad mer behöver vi veta?

Angående Telia grät jag i en kvart (ständigt dessa tårar). Sen pratade jag med mannen. Sen pratade jag med mamma. Sen bestämde jag mig för att inte ge upp.
Jag hatar att vara en smart konsument. En medveten konsument. Jag har inte valt det, jag vill inte vara det. Jag vill lägga min tid på roliga och intressanta saker; skriva, umgås med människor, träna, läsa, plugga. Ja, ni vet. Allt som är roligare och mer intressant än att studera försäljningsknep, lusläsa avtal, misstro varenda människa som försöker sälja något till dig, prisjämföra och allt det där. Jag har inte valt att vara en konsument bland tusen erbjudanden.
Jag vill inte ha alla fattiga kids som ringer om kvällarna och nervöst eller invant försöker sälja mig nya abonnemang. Jag vill kunna gå runt på stan utan att bli påhoppad med frågor om min elleverantör. Jag vill inte tänka ut hur mycket ören som jag tjänar på det ena eller det andra. Jag vill inte behöva misstro varenda människa som försäkrar mig om att jag borde lägga till en försäkring eller att just denna mobiltelefon är den bästa för mig.
Jag är inte intresserad.
Jag vill ha el i min lägenhet, en fungerande telefon och ett hyfsat bredband till ett vettigt pris. Punkt där.
Men är du inte intresserad är du ett pucko. Då är du en förlorare. För det är upp till den enskilda individen att vara en Medveten konsument, att sätta sig in i alla snår av abonnemang och avbetalningsplaner. Kolla räntor, eluträkningar, avtal och sånt. Det är jag som är förloraren när jag inte är intresserad, när jag bara okejar i telefonen för att jag hellre vill ner till hagabion och sätta mig och skriva än prata med Teliatanter, istället för att hejda mig och säga okej, men vad innebär det nya ärendenumret?. Jag förlorar så sjukt mycket pengar på att vara en icke-intresserad konsument. Det suger.
Är man dessutom lat och icke-intresserad protesterar och reklamerar man sällan. Företagen vet ju det, precis som de vet hur lite tid och ansträngning folk är villiga att lägga på att verkligen kolla upp det där avtalet, den där mobiltelefonen eller priset innan de skriver på. De säljer oss en massa skit, lurar oss och sen står vi där och tänker jaja, jag får väl leva med det här då.
Jag orkar nästan aldrig protestera. De säger att garantin inte täcker, jag tänker okej. De säger att felet inte är deras fel, jag tänker okej. Nu sa de att jag valt arton månaders bindningstid till och att abonnemanget är obrytbart – som om det rör sig om någon magisk pakt – jag pressade tillbaka tårarna och sa okej (jag förde ett jävla liv först bör tilläggas, men hon i telefonen var uppriktigt trevlig och ung och jag kände sympati för henne efter mina timmar i telefonen med upprörda människor på mitt förra jobb).
Men den här gången tänker jag inte vara latsnäll konsument. Jag tänker inte rycka på axlarna och okeja faktumet att jag ska hosta upp 700 kr i kvartalet i ett år till för ett bredband som jag försökte säga upp i maj redan. Den här gången tänker jag vara mitt allra jobbigaste, gnälligaste pensionärsjag med ruter i mig. En sån där härlig gammal kruttant som aldrig ger sig i en 24-årig kropp. Klagbrev, konsumentverket, fucking Sverker Olofsson. Klart jag hellre lägger tiden på att skriva, läsa eller dricka rödvin, men samtidigt tänker jag sätta en punkt. Telia; ni gjorde fel. Ni lurade mig. Man lurar inte Elin.
Och som en queen Elizabeth sätter jag mig vid datorn och författar ett mycket argt, långt och välformulerat mail med järnblicken på skärmen som säger Telia, I will not be defeated.