Värre än när M.J. dog

Men dagens viktigaste är naturligtvis att LSM lägger ner.
Jag kan villigt erkänna att det kom tårar i ögonen när jag såg avskedsinlägget, även om jag haft inside info om att det varit på gång.
Naturligtvis inte bara för att det är en av de bästa bloggar som skrivits, även om det är ett skäl så gott som något att gråta, utan att det också markerar en end of an era. En kärlekshistoria, ombloggad i varsin anonym blogg. Hur vi sen gått åt helt olika håll i vårt bloggande.
Ett av mitt livs största kärlekar är hon ju och hade det inte varit för bloggarna hade vi inte mötts.
I Love Sex Money finns en hel kärlekshistoria nedtecknad. En av mitt livs finaste.
R.I.P. älskade blogg och tack för alla inlägg LSM.

Fotnot: Nej, jag orkar inte leta reda på inlägg om vår historia. Taggen Paris ger alla inläggen för den som är intresserad.

Rännilar av uthälld mjölk

Nu blir jag sådär privat och känslogeggig som jag lovat mig själv att sluta vara och som går stick i stäv med andra anspråk (som om jag någonsin brytt mig om det) och framförallt luckrar upp distansen mellan mig och er.
Skitsamma, just for now. For now, när jag borde fortsätta att skriva uppsats men gör det beprövade ”ska bara kolla en grej på Internet”, för att fly undan metoddelen och trampar rakt in i känslomässiga minnen och emo.
Anonyma bloggare som man legat med är ett gissel på så sätt att det är enkelt att gå tillbaka, också i deras story. Det blir aldrig casual hej och hallå på stan eller någon påminnelse av typen statusuppdatering på Facebook. Det finns hela tiden in-your-faceat. Nu har jag ju bara legat med en anonym bloggare, men henne har jag dessutom haft känslor för och det har varit en av de få människor i livet som kommit mig riktigt, riktigt nära.
LSM skriver om år 2008 och hon refererar till releasefesten och även till inlägg om mig.

Jag har inte skrivit om henne sedan efter releasefesten, inte på det sättet. Jag har inte ens berättat om den tryckta stämningen på den beryktade festen för anonyma bloggare som ägde rum i somras då det spelas With Every Heartbeat på stereon och varenda jävel därinne vet hur både jag och LSM refererat till den som vår låt i vardera blogg. Jag har inte heller berättat om hur vi pratade inne på toaletten och hur jag höll om henne och andades in hennes hår och värkte i hela kroppen av saknad och tusen viljor på en och samma gång.
Jag har inte på något sätt kommenterat att hon skaffat pojkvän, numera sambo, den förvirring och tystnad som uppstod mellan oss i den eviga mailkorrespondensen och hur vi sedermera hittat tillbaka till varandra.
Av respekt antar jag, har det varit tyst. För att det här inte är den sortens blogg längre, jag vill inte att det ska vara det. För att jag inte vill att hon ska läsa på min blogg vad jag känner och tänker nu om vår relation, det ska hon läsa i ett privat mail eller inte alls. För att jag har för mycket integritet för det. Trodde jag i alla fall.

Men hur det känns?
Det har gjort ont. Det gör ont ibland. Det är plågsamt att läsa om badkarsbadande och tårars tröst och känna hur det bränner till inuti. Men oftast är jag bara glad för hennes skull, för hon är en av världens bästa människor och förtjänar true love down to the bone. Det var mer än vad jag kunde ge henne.

Man ska inte gråta över spilld mjölk. Det är ingen mening att sitta där och titta på droppande rännilar av vad som var då och som är utspillt och förgånget. Man ska definitivt inte gråta över mjölken när man inte ens råkat spilla ut den, utan självmant tagit glaset och hällt ut det som var däri.

Jag har tagit glaset och hällt ut ett flertal gånger de senaste åren och jag vet att jag inte borde gråta.
Jag borde aldrig ha gråtit över att exet gick vidare och hittade någon ny några månader efter att det var jag som gjorde slut, jag borde aldrig ha försökt fånga upp de droppande rännilarna av vad som var vi, i en naiv och befängd tro att han skulle vilja ha mig tillbaka.
Jag borde aldrig ha haft ont av att Den mörkhåriga gick vidare och skaffade pojkvän och numera sambo, när jag vet att vi passade bäst som vänner och att hon är en fantastisk sådan.
Jag borde inte gråta över de kvarvarande droppar minnen som finns postat på en blogg, stundtals alltför, nära mig.
Man häller ut mjölken och människor går vidare. Medan jag sprungit runt och bara varit hopplöst förälskad i hopplösa människor som bara gett mig hälften av vad jag har förtjänat, har de som haft samma relation till mig hittat vad de förtjänat.

Vad det blev av mig? Någon del av mig försöker fortfarande straffa mig för den utspillda mjölken. För har man hällt ut så dyrbara droppar av ärlig, respektfull, närvarande kärlek förtjänar man väl ändå ingen ny. Då håller man tillgodo med den sortens kärlek som bara ger hälften av vad man själv ger, då behåller man sin självständighet och tillslut har man ingen energi kvar alls till någon annan än sig själv.
Gott så. Men jag önskar att mitt känslomässiga jag skulle kunna inse det mitt rationella jag redan vet. Det finns inget straff mot dem som hällt ut dyrbar mjölk, för man gjorde det av en orsak. Det var inget överförhastat, dumt beslut. Man behöver inte råka ha spillt.
Man förtjänar ny mjölk i alla fall. Och det är dessutom helt okej att gråta över den spillda då och då, även om man tappade glaset med mening.

Mellan kristen litteratur och Året runt ligger ett queer-engagemang inkilat

Jag har sovit ensam i mina föräldrars lägenhet inatt och på förmiddagen ringer mamma och berättar att pappa är på väg in till stan, från torpet.
- Ja så om du har haft nattligt besök är det dags att du slänger ut honom eller henne, skämtar mamma.
Och hjärtat hoppar till lite och jag lägger på luren och är stolt och glad över en fånig liten, lingvistisk företeelse som i den bästa av världar inte skulle spela roll men som spelar väldigt stor roll i den här normativa skitvärlden av uppdelningar mellan kön och sexualitet som vi lever i.
Honom eller henne.
Bara sådär. Utan extra betoning på henne, utan att normera någonting av det med rösten, bara som världens naturligaste sak.

I den bästa av världar skulle jag inte behöva bli så glad av en sådan liten sak, men jag blir exakt så glad. Precis lika glad som jag blev när jag berättade att jag var involverad med Den mörkhåriga.
- Jo, jag förstod det, sa mamma, det syntes på bilderna på er två.
Precis lika glad som jag blev när mamma hade sett fler bilder på Den mörkhåriga och höll långa monologer om hur vacker hon var och juridik läser hon och framhöll Den mörkhåriga som mitt bästa framtidsalternativ. Alltid utan att gå in på det här med marginalisering av homosexualitet, svårigheter att få gifta oss, skaffa barn eller någonting sådant. Klart jag skulle bli Den mörkhårigas diplomathustru.

Precis lika glad som när brorsan sett bilder på Den mörkhåriga och sa way to go syrran och fick läsa de första blogginläggen som LSM skrev om mig och skrev wow, fan vad fint det här verkar!

Precis lika glad som jag blev när jag var hemma i våras och jag visade LSM:s Jesusscarf på datorn för mamma och min mamma, med sin oerhörda svaghet för kristet kitch, bad mig fråga LSM om hon kunde köpa en till henne också. Så kom det sig att LSM sprang runt under påskhelgen och köpte Jesusscarfar till min mamma, som hon aldrig träffat och när mamma frågade hur mycket hon var skyldig LSM svarade hon, den insmickrande gentlekvinnan, att mamma kunde få den gratis eftersom hon fött och uppfostrat en sådan fantastisk dotter.
- Jaha, men då får hon faktiskt köpa med sig lite taxfreewhiskey åt mig också, jag var också med!, sa pappa medan mamma bara fnittrade förtjust över LSM och frågade om hennes mailadress så att mamma kunde skicka foton på sig själv i Jesusscarfen till LSM.
- Akta dej, snart är ni två generationer kvinnor som mailar med den där kvinnan, sa pappa.
- Är det inte snarare du som ska vara orolig?, sa jag.
- Ja just fan, sa pappa.

Exakt så glad blir jag när jag hittar nummer av QX i läskorgen på toaletten, bland kristen litteratur och Året runt, och exakt så glad blir jag av mammas Pride-engagemang och prat om heteronormativitet och pappas ständiga lugn kring vem jag är involverad med och vilket kön de än må ha, så länge jag är lycklig.

Fast allra, allra finast är det att sitta på verandan till torpet och skiva nykokt potatis bredvid mormor som rensar surströmmingen och i ena stunden fnyser åt att äta färdigfiléad strömming är som att kyssa sin egen faster och i nästa stund vänder sig till mig.
- Du den där trevliga flickan som du var tillsammans med på gymnasiet, har du någon kontakt med henne fortfarande?

Den här världen är inte den bästa av världar, kön och sexualitet spelar roll. Men jag är så otroligt stolt och lycklig över att åtminstone få leva i en familj där det inte gör det.

En liten uppkastning i uppriktig självbildsångest (eller: Det är inte mig det är fel på, det är Mitt eget jävla Narnia)

Som motvikt till drömmen vid havet från föregående inlägg, där jag bara var en modern Candide som sket i allt drömmer jag någonting helt annat när jag återvänder till staden.
Jag drömmer att jag är i Amsterdam och ska få följa med LSM och Mitt eget jävla Narnia på en skitcool branchfest. Jag har klätt mig i min snyggaste hotnessklänning av dyrare måttet (läs: inte H&M) och har nyklippt artyfartyfrisyr och känner mig peppad att få hänga med dem i deras coola kontext. Men LSM hänger bara med sina häftiga, kokainsnortande vänner och försöker övertala mig att testa med.
- Nej, jag vill nog inte pröva, säger jag och känner mig som jordens största tönt.
Sedan mönstrar Mitt eget jävla Narnia-Tobias mig med blicken.
- Vad är det du har på dig?, säger han, fattar du inte att man får skämmas?
Sedan drar han med mig till en närliggande butik som säljer ravekläder. Han tvingar mig att istället köpa och klä mig i det häftigaste man kan ha på sig, enligt alla de häftiga modebloggarna som jag såklart har missat totalt. Ut från affären kommer jag i neongröna, utsvängda ravebyxor och artyfartyfrisyren fylld med små pärlor hängande. Där går jag med en klump i halsen över att jag missuppfattat allting, som vanligt.

Det är relativt lätt att se att det staden gör mig med är att anamma hela min dåliga självkänsla och att drömmens tolkning är ett uttryck för detta. Jag skulle så lätt kunna ha den här drömmen som en utgångspunkt för ett långt, utlämnande inlägg om min brist på självkänsla och dåliga självbild, trots att jag inte lider särskilt stor brist på självförtroende i något område. Jag skulle också skriva om att jag, när jag skriver om att vara prestationsmänniska, inte bara menar att man är en människa som bekräftar många bollar i luften-myten och mår som bäst när man gör saker och lyckas med sina slutmål. Det handlar lika mycket om att prestera bilder av sig själv, vara bäst på allting men konstant misslyckas och känna sig missnöjd med sig själv. Jag skulle skriva om hur det är att fortfarande känna sig som tönten i klassen, som är en outsider i alla lägen och inte riktigt får vara med eller fattar hur hon ska få vara med.
Jag skulle skriva om min konstanta ångest över att försöka vara allt, men inte vara tillräcklig gällande någonting.
Jag skulle skriva om hur svårt det är att försöka bekräfta myten om sig själv. Hur fucking jobbigt det är att alltid falla emellan. Hur jag aldrig är tillräckligt bra inom allting. Jag är inte intellektuell nog, har inte läst tillräckligt många böcker. Är inte tillräckligt politiskt insatt och skriver inte tillräckligt bra. Jag är definitivt inte tillräckligt flatig, men jag är rätt dålig på att vara heterobrud också. Jag är inte smal nog och jag har inte snyggast kläder. Jag är inte vackrast och jag har inte bästa musikkollen. Jag är inte pretentiös nog för att kallas pretentiös och jag är inte ytlig nog för att bara vara lättsam och skojig. Jag har dålig koll på mode och reklam och jag har minst lika dålig koll på utrikespolitik och viktiga politiska beslut. Jag är inte tillräckligt slampig, men jag är inte tillräcklig för att ha en fast relation. Jag är inte tillräckligt rolig och jag är inte tillräckligt allvarlig. Och så vidare och så vidare.

Förmodligen skulle jag också skriva någonting om mitt bloggande. Hur bloggandet numera manifesterar min dåliga självkänsla. Först var det no biggie, för då fattade jag inte att folk läste det jag skrev. Sen var det no biggie, för då hade jag så förbannat bra självförtroende och bara körde mitt race och hade sjukt många läsare och räknade med att alla älskade mig vad jag än skrev. Sen var det nog biggie för att jag sket i vad folk tyckte om mig.
Numera är det en naggande faster i varje ord jag skriver på den här bloggen. Jag ser alla dem som går in på den här bloggen och hatar mig, dissar mig eller bara tycker att jag är fucking ointressant och djävligt kass. Alla dem som inte gillar det jag skriver manifesteras i den där naggande fastern som gnäller om att jag är tråkig, pretentiös, töntig, inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt snuskig, inte tillräckligt smart eller välformulerad på den här bloggen. Vad jag än skriver om och hur jag än skriver det kommer alltid någon kunna tycka att jag är en djävla tönt.

Hade jag gjort den tolkningen av drömmen hade jag förmodligen skrivit ett sånt inlägg, men det hade blivit så jobbigt då. Då hade alla de som idag kommer att gå in på min blogg och tycka att jag är en tråkig, pretentiös tönt utan talang förmodligen bara fått vatten på sin kvarn. Och jag hade fått svårare att spela vidare på mytbilden om mig själv som någon som skiter i vad andra tycker om henne.
Så jag föreslår istället att tolkningen av drömmen bör vara att ett det är Mitt eget jävla Narnia-Tobias som har sjukt dålig klädsmak, vilket enbart mitt undermedvetna verkar vara medvetet om. Låt er inte luras av hans metrosexuella Clinique-produkter. I själva verket klär han sig enbart i neongröna ravebyxor och tycker att det finaste på en tjej är om hon har färgade pärlor i håret.

Fotnot: Eftersom jag själv ser ett mönster i hur mina självutlämnande självhatsinlägg återkommer med en månatlig precision borde jag väl, om än motvilligt, lägga in en hänvisning till biologiska faktorer gällande denna text. Eller mer exakt: Jag har PMS, snarare än livskris.

We hate it when our friends become successful

Det här med att Love Sex Money också gått och blivit med bloggtoppen-statistik är ju jättekul för henne men helt förödande för allt vad gäller min jämförelsenoja, blogghets och tävlingsinstinkt.

-Du har typ hundra fler läsare än jag har, jag har snart inga läsare kvar. Fatta vad jag tappar läsare!, bölar jag i facebookmail efter facebookmail och LSM är som vanligt den fantastiska storsinta kvinna som hon är och som bryr sig föga om min töntiga småsinthet och jämförelsenoja utan svarar sådär fint och Dr Phil-pedagogiskt på mitt gnällande.

Sen blir jag helt manisk efter att skriva inlägg som kommer att generera i att de forna läsarna återvänder, ligger vaken på nätterna och undrar varför alla älskar Love Sex Money så mycket mer än mig (notera hur jag sätter totalt likhetstecken mellan mig och bloggen, mycket sunt) och hurihelvete jag kunde vara så dum att jag slutade vara anonym och började lobba för min blogg öppet sådär så att jag nu inte ens kan vara hälften så juicy självutvräkande som jag varit (och i stunder då jag blir det får jag panik i efterhand och osynliggör inläggen helt odiskret) och därigenom har blivit betydligt tråkigare än vad jag var förr. Jag tänker på hur mycket roligare skribent Love Sex Money är jämfört med mig och suckar över hur analt pretentiös jag allt som oftast är nuförtiden. Jag stirrar panikslaget på våra statistikkurvor och ser hur Love Sex Money skjuter i höjden medan min pinne fortsätter dala, jag överväger på fullaste allvar att ändra informationen om min blogg till ”Jag har legat med LSM! Det finns blogginlägg om det!” för att på så vis locka nya läsare och känner att Saker under huden rent allmänt ter sig som ett sorgligt projekt numera.

Och det är alltså här jag skulle vilja skriva att jag bara skämtade och överdrev. Men det gör jag alltså inte. Med tanke på att jag är sanslöst oengagerad i min nuvarande kurs, har havererat ett forskningspilotprojekt due to tidsbrist och trötthet, inte fick Ane Brun-intervjun jag så gärna ville ha, är så pank att jag skrapar pengar till att kunna leva på ett kilo Rasker storfranska resten av veckan och inte ser någon större ljusning i ekonomin innan september ungefär, har en shitty tråkig jobbsommar framför mig, en halvskriven roman jag inte orkar ta tag i, lagom till vårkroppen ska ut och dallras blivit för tjock för alla mina stuprörsjeans, har 30 osålda böcker hemma och inga nya skribentuppdrag förutom det relativt fasta har jag inte så mycket annat att lägga bekräftelsen och fokuset på just nu förutom min förbannade bloggläsarstatistik.
Ni hör ju själva vilken misär det är. Så nu får ni banne mig styra upp er och börja läsa min blogg igen. Om inte annat för att jag ju helt uppenbart är en helt charmerande, trevlig och mentalt stabil kvinna.
Och där skämtade jag alltså däremot.

It’s the end of a fucking era

Alla gemensamma fans av mig och LSM har ju redan läst vad som hände efter releasefesten, eller snarare vad som inte hände.
Jag hade nog inte riktigt förstått hur stor hela Saker under huden-Elin-LSM-grejen blivit, men innan festen fick jag mina hintar. Som när jag hörde rykten om vadslagning kring huruvida vi skulle ligga eller ej. När någon erkänner att han funderat på att slå vad med polarna om vi kommer ligga eller ej. När mina vänner frågar om jag vill att de håller koll på mig under kvällen så jag inte börjar flirta med henne, om vi nu bestämt att vi inte ska ligga (jag tackade ja, mot bättre vetande om mina vänner, för sen stod de ju likt förbannat där och vingelfyllesnackade innan de skulle gå hem om att kom igen Eliiin klart ni ska ligga! Det här med antiknull-stöttning är inte en av vårt gängs starkaste sidor, helt klart.) Fast värst var kanske när mina föräldrar pratade om att de också ville komma ner på min releasefest, men jag hade ju sällskap och sen höhöhö-skrattade de och blinkade menande kring att med just det sällskapet ville jag nog inte ha mina föräldrar i lägenheten.

Det är ju inte konstigt. Som jag och LSM hållit på och hur offentlig vår relation har varit (vet att hon någon gång kallade vår relation internetversionen av att sätta upp en lapp på Ica varje gång vi knullat). Jag har vant mig vid frågor om hur det går, om vi är kära, om vi legat igen osv. Det är en sån sak man vänjer sig vid när man har en history av att vräka upp sitt lovelife på Internet liksom (numera är jag ju relativt tyst, tråkigt nog för oss alla).

Det känns konstigt och tomt och fantastiskt, precis som hon menar, att kunna skriva att vi inte låg. Att vi faktiskt bara är vänner nu. På riktigt. Jag antar att det säger en del om ens störda relation till bloggande och avsaknad av integritet, men en liten del handlar om att vi inte längre är det där spännande paret. Det trassliga avståndsparet som okända människor följde via bloggar och satt och hejade på. Den där omöjliga men alltjämt levande lovestoryn med både inslag av queer, hjärta&smärta och dirty detaljer som slängdes upp för offentlighet och som var alldeles sann. En del av mig, hon som tror och vill att livet ska vara en roman, inser ju vilket shitty dåligt jävla slut det blev.
Klart det hade varit mycket mer spännande och blivit mycket roligare inlägg om vi gjort som vi snackade om på Alla hjärtans dag, mest på skämt såklart. Det där om att vi borde gifta oss i hemlighet, fatta blogginläggen liksom. Om vi blev det där lesbiska superbloggparet, skitsnygga och streetsmarta flatorna som älskar varandra på landsavstånd. Marknadsföringsmässigt, bloggstatistiskt och rent litterärt hade det varit så mycket smartare och roligare.

Men nu funkar ju inte livet så.
Slutet blev ett helt annat och det är inte alls lika spännande. Klart snacket gick mellan oss innan via mail om vad som skulle hända, om något skulle få hända.
Befriande nog kom vi båda fram till att det var en dålig idé och det har vi ju tyckt förr på avstånd och i nyktert tillstånd, men ännu mer befriande var att vi båda insåg det i verkligheten. Bitarna föll på plats när vi stod där i Brunnsparken och bara visste.
Ingenting ska hända. Ingenting kommer heller att hända.
Så kom det sig att vi låg under ett varsitt täcke i min säng och babblade om varsina ragg och somnade in intill varandra utan försök eller underliggande stämningar den natten. När hon gick nästföljande förmiddag höll jag som vanligt på att gråta, men för en gångs skull grät jag inte för att det gjorde så ont att behöva skiljas från henne som jag någonstans var latent förälskad i. Jag skiljdes från en vän och vi visste båda att vi skiljdes som vänner och någonstans tog vi lika mycket avsked från en era. Saker under huden-Elin och LSM-tiden är slut.

Avsked kan vara på olika sätt och just i det här fallet är det sorgligt, men också befriande. Jag har inte bara förlorat utan även vunnit något. Jag har förlorat en trasslig romans med en helt fantastisk brud. En sån som jag alltid kommer kunna tänka på i mina dåliga stunder och tänka att amen fan, fatta att en sån sjukt intelligent, populär och streetsmart kvinna föll för mig. Jag kommer att kunna tänka att damn, de där fantastiska tuttarna har jag ju faktiskt fått se live och jag har fått trassla in mina fingrar i det där fantastiska håret och haft mitt huvud mellan de där sjukt snygga låren. En sån människa som såg både stora, kaxiga, självständiga Elin och lilla, rädda Elin och inte skydde för någon av alla mina sidor.

Jag har vunnit den bästa sortens vän man kan ha. Hon som tar mina romanlånga mail varje dag och skriver lika långa svar. Hon som jag pratar om allt mellan kuk och barndomstrauman med. Hon som jag festar med, dansar med och har nattliga, ärliga samtal med. Hon som kan ge mig långa, solklara analyser och tröstande ord när jag är nere på botten och måste prata med någon men lika gärna ger mig helt andra analyser och tröst av typen amen Elin, klart man tänder på sånt! Vi är väl inga proggflator heller! sådär så jag sätter kaffet i halsen av skratt. Hon som inspirerar mig och ger mig mod till alltifrån att bryta destruktiva relationer till att klippa av mig håret och som jag vet att jag vågar berätta allt för.
Hon är fortfarande allt det där jag skrev på minneslappen och skulle säga på releasefestens läsning men som sen tappades bort i min spontana förvirring. En av världens bästa människor, den människa som jag inte ens hade varit hälften av vad jag är idag utan och nu även en helt fantastisk vän.

Gympoeten

Följande skrev jag i ett mail till LSM häromdagen angående With every heartbeat:

”I lördags på träningspasset spelades den låten och då gjorde det så jävla ont i mig och det var inte för att jag lyfte bicepsskivsstång”

Okaj.
Eh.
Va?

Jag är poeten. Jag är dramatikern. Jag är känslomänniskan. Jag är den svarta dramadrottningen som alltid lyckats formulera mina tankar, mina känslor, mitt hjärta så att folk brister och smälter och börjar gråta. Jag älskar orden och skriften mer än jag älskar någonting annat och jag älskar att formulera mina innersta känslor i text.

Jag har skrivit det där i ett mail.
På fullaste allvar.
“…och det var inte för att jag lyfte bicepsskivstång.”
En mening som försöker vara romantisk men som blir så pinsamt grabbarna grus-korkad och genomdum att ingen, utom möjligen Paolo Roberto, kan göra annat än skratta åt den.
Jag skrev den på allvar.
Jag insåg att jag skrivit den på allvar.
Sedan avbokade jag min gymtid och handlade böcker på bokrean för över femhundra kronor istället. Jag tror att det var ett mycket nödvändigt val.

Varning för höga flöden

Hate it or love it – the underdog’s on top. And I’m gonna shine homie, until my heart stop.

– Jag tänker alltid på dig när jag hör just de orden, säger han som står i mitt kök och vars ryggtavla jag på något vänster älskar. Fortfarande, alltid, älskar. Jag älskar minnet av den som är tusen minnen och känslor. Jag älskar ömheten i min hårdhet som den frambringar.
Hjärtstick här.
Jag har själv älskat just de raderna i Hate it or love it, väst fram dem till mig själv.

Navid undrar varför jag lagt ner så mycket arbete på att få alla medverkande i bloggboken att godkänna det skrivna och publicerade. De är ju ändå pseudonymer, karaktärer, det är min konst. Jag vet. Ibland kommer jag på mig själv att tänka på exmannen och alla de andra som karaktärer i min egen blogg, snarare än verkliga människor. Här existerar de enbart som mina tolkningar av dem, det har inte alltid någonting med verkligheten att göra.
Jag svarar Navid att min förklaring är för lång. Den kommer att få ett eget blogginlägg istället.
En bloggbok är en bloggbok är ett bokslut är en punkt. Jag kan inte påstå att det varit en kul vecka, med mina mail till exmannen, mannen, Rådjursögon. Att gå tillbaka. Jag var tvungen. Det var inte av hövlighet. Det var för min skull också.

Det skrapar under huden när han sätter sig bredvid mig i soffan. Lukten av kärlek; i ögonen och mellan benen är jag alltid våt i hans sällskap. Kommer alltid att vara.
Vi läser igenom allt tillsammans. Pratar, remenissar, han lovebombar mig såsom han gör. Pratar om sig själv, får en flackande blick. Min fäst på honom, ibland ner i filten, ibland står någon i köksfönstret och blåser cigarettrök ut mot stormen. Ibland ligger någon i soffan och någon annan sitter i köket, ryggen vänd mot.
De varnar för höga flöden. Ute tjuter natten och jag spelar Fade away. Den där textraden om att The boss inte vill bli det där spöket som hon undviker på gatan när de möts. Jag nickar.
Man måste bli varandras spöken.
Det är enda sättet att gå vidare.

En bloggbok är ett bokslut. Jag satt på väg till Norrland i mitten av december och läste igenom de utvalda inläggen. Tänkte på vem jag var för ett år sedan. Vem jag är idag. Hur mycket som kan hända i en människa utan att man själv förstår det. Inte förrän efteråt.
När jag livskrisade senast över att jag var 24 år och fortfarande inte erövrat alla bitar av världen som jag vill erövra svarade hon;
– Men du har kommit så långt med dig själv det senaste året. Förstår du inte? Man kan inte både erövra sig själv och claima världen samtidigt.
Just de orden. Jag insåg det själv. Precis just då. Vad som varit viktigast de senaste åren. Att hitta min egen trygghet, erövra mig själv.

Jag motstår impulser att stryka över hans nacke, skrattar istället och säger att det vore enklare om alla som funnits i min blogg de senaste två åren reagerat som Timbuktu gjorde när jag frågade om jag fick publicera hans svarsmail på mitt Hej Timbuktu-inlägg . Kör på och må kraften vara med dig, svarade han.
- Å andra sidan har jag ju inte legat med Timbuk, bara dissat honom, fnissar jag.
Han ser på mig med ömsinta ögon.
- Jag är så otroligt stolt över dig, säger han, om du bara visste hur stolt jag är.

Jag fick en konstig komplimang för ett tag sen som jag tänkt mycket på.
Såhär sa hon:
Det finns liksom nåt glamouröst & självklart hos dig, ett anspråk, ett “erövra världen perfekt stylad”.
Jag protesterade. Nu har jag ju i ett och ett halvt års tid gjort sken; både inför mig själv och andra, av att vara en fladdrig, förvirrad gapig tjej som inte har en aning om vem hon är och vart hon är på väg. En tjej som är antitesen till all coolness och svalhet. Sen kommer komplimanger av detta slaget. Eller som när folk som läst bloggen träffar mig i verkligheten och säger;
– Men du är ju så lugn och sval. Trevlig och liksom…snäll.
Hon sa:
– Det var dags att någon berättade sanningen för dig, Elin, och jag kan höra henne skratta kärleksfullt mellan raderna i inboxen.

– Trivs du med ditt liv? Undrar han när jag leende påtalat att han pratat om sig själv en bra stund nu, sådär som jag gör för jag lessnar om jag inte får prata om mig själv.
Jag nickar. Kommer på mig själv med att inte vilja lämna ut någonting av mig själv till honom. Han som i ett ögonkast kan avgöra min sinnesstämning. Jag vill ändå inte säga någonting.
– Du verkar lycklig, fortsätter han.
– Jag är lycklig för att jag trivs med mig själv. Det är det viktigaste, säger jag.

Bloggboken är ett bokslut. Den är ett hejdå till en tid då jag erövrade mig själv. Jag går runt nu och den där komplimangen är alldeles sann. Mina kotor är uträtade, jag går runt med en inre grace och ett konstant leende i bröstkorgen. Jag har ett naturligt, svalt anspråk på att äga livet, världen. Mellan seminarierummet där jag håller en lång monolog inför akademikerklassen om svårigheter i att ge kritik på samhällskritik, jobbet där jag skrattande ger min kollega en kram och svarar i telefonen med andra armen, på bussen där hiphopbasen fyller öronen, med vännerna som kärleksfullt säger att det där om att jag pratar alldeles för fort när jag glöder är alldeles sant men de älskar mig för att jag är sådan, på fester och klubbar där jag pratar och flirtar och tar vad jag vill ha, på spinningpasset där jag lägger på mer motstånd eller de nätter då jag längtar efter en apelsinhalva att älska.
Överallt. Raka kotor, rak blick. Jag har erövrat mig själv. Jag frågar fågelhjärtat om det är nu vi ska ägna oss åt att erövra världen. Är vi redo? Kan vi, vill vi, törs vi?
Klart vi ska, svarar fågelhjärtat och andas med lätta andetag.

Han måste gå nu.
Vi vet det. Jag orkar inte säga att vi säger adjö och bryter med varandra. Mina vänner bara suckar och säger att det där har jag ju sagt i över ett års tid nu. Men någonting bryts i alla fall. Det är ett bokslut.
Jag stryker över hans kind. Under ögonen vått och hjärtat bultar. En ofantlig ömhet. Såsom jag vill hålla honom i min hand i all evighet och se till så att han är lika okej som jag är.
- Du som känner mig mer än någon annan. Du som vet hur jag har mått. Om jag har lyckats bli en lugn och lycklig människa som känner trygghet i sig själv och som älskar sig själv varenda dag, då kan vem som helst bli det.
Jag säger med en självklarhet. Det är ju så. Alla kan lära sig att älska sig själva. Är inte det betryggande?
Han går. Jag tror att jag ska gråta. Men det gör jag aldrig. Jag lägger mig leende. En dag ska det här fågelhjärtat älska igen. Så in i helvete ska det älska. Jag längtar tills den dagen. Men den är inte nu. Nu har jag inte tid. Er underdog är på topp. Jag ska erövra världen. Jag kommer fortsätta skina tills hjärtat stannar. Det vet ni.

Snusk är snusk, om än i gyllne böcker (eller: den estetiskt tilltalande medelklassporren)

Den som läst mig ett tag eller känner mig känner till mitt avog mot medelklasskulturen och medelklassmentaliteten. Ja herreguuu, som jag älskar att spy galla över medelklassen.
Jag hatar således också medelklassmarkörer. Om det så är dyra jeans, fina scarfs, jävla advanced pastamiddagar, märkesglasögon eller fiiina viner. Jag hatar allt som är vuxet och polerat med alla medelklassmarkörerna, det får inte vara oborstat någonstans. Coffeetableböcker är ett av mina favorithatobjekt gällande medelklasskulturen. Coffetableböcker är för mig exakt allt jag spyr galla över med medelklassmarkörer. Dyrt, snyggt, vuxet och totalt jävla poänglöst.

Idag gick jag med min avi som jag fick innan jul, men aldrig hann använda, till posten. Jag hade redan då fått nys om att paketet som låg och väntade på mig var en julklapp sänd från Amsterdam. Får man ett paket från Amsterdam kan man vara rätt säker på att det antingen är någonting med tveksam laglighet i Sverige eller i alla fall någonting som moralpolisen helt säkert skulle protestera mot.
Glad i hågen hämtade jag ut paketet och kände på omslaget. Gick hem och öppnade omslagskartongen. Det var ingen cannabisplanta. Det var ingen dildo heller. Det var helt uppenbart en jävla coffetablebok!
- Försöker kvinnan göra städad jävla medelklass av mig nu?, hann jag tänka, fan LSM if you don’t know me by now liksom.
Sedan såg jag omslaget på coffetableboken. Också insåg jag hon ju känner mig mer väl än de flesta by know.
Boken jag fick var den här.

Så nu sitter jag i soffan och försöker jobba lite inför inlämningen på skrivarkursen och bredvid mig ligger 500 stora sidor fyllda av bilder på 50- 60- och 70-talspinuppor med tuttarna i vädret. Amen eller hur att jag jobbar. Jag har redan hunnit hundöra flera sidor. Typ den med negressen som poserar som sekreterare med kåtblick och uppsliten blus. My. God.

Sedan tänker jag på definitioner av porr och vad som är okej och inte. Var gränsen går. Jag hade en diskussion för ett tag sedan om vad som borde definieras som konst. Min motståndare i diskussionen ansåg att enbart det estetiskt tilltalande bör klassas som konst och dissade hela årets Konstbiennal med dess moderna fulverk till följd av detta. Jag gick i taket. Det slutade med att frågan ställdes om porr kunde vara konst. Jag svarade efter en stund ja, kanske mer av obstinata drag än verkligt ställningstagande.

Jag har aldrig gjort mig känd som någon porrmotståndare. Tvärtom. Under mina år i ROKS var jag snarare hon som gjorde mig obekväm när jag inte följde linjen att porr bör förbjudas. För det anser jag inte alls. Det finns tusen problematiska saker med ett sådant förslag. Som till exempel var gränsen går. Men såklart har jag problem med patriarkatets närmast patenterade definition av den porr som produceras. Men då är det väl patriarkatet och dess pornografi som ska förändras och inte porren som sådan som ska förbjudas.

Det här är uppenbart porr. Då var det definitivt porr. Det är poserande, skrevande kvinnor med ömsom gladkåta blickar (åh gotta love 50-talet) till 70-talets hej-kom-och-ta-mig-ögon som börjar likna dagens stereotypa porrbilder av kvinnor. Det är objektifierande, sexualiserande och patriarkaliskt. Men tiden har gjort dem till mer än så. Jag fascineras av att kvinnor tilläts posera med glada, aktiva miner. Eller med hår under armarna. Eller med mufflor runt magen. De är dessutom till större delen kreativa, snyggt tagna och genomtänkta.
För mig är de mer konst än regelrätt porr. Men det är inte konst som först och främst tilltalar mig estetiskt. Lika mycket kåtar det upp mig. Kan det vara konst ändå?
Jag tror jag slutligen i den diskussionen kom fram till min definition av konst som allt som någon/några skapat som på något sätt får dig att reagera. Man kanske finner det estetiskt tilltalande, blir förbannad, äcklad, börjar gråta, skrattar, rodnar eller känner för att onanera. Men reagerar gör man.

Också tänker jag på det där med medelklassmarkörer igen. För hade jag sett de här bilderna i en nutida regelrätt porrtidning eller surfat mig till dem på internet, då hade jag skämts. Liksom hey, I´ve done my share of porrsurfande back in the days men aldrig utan att skämmas med ett dålig feminist och äcklig snuskbrud skrikande inuti mig. Det spelar ingen roll om bilderna är mer konst än nutida porr, hade jag hittat dem i en porrtidning eller på en porrsajt hade jag skämts över att jag blivit kåt. Men nu är det helt okej. Inte bara okej, nu är jag så stolt och förtjust över min porrbok med sexualiserade kvinnoporträtt och faktumet att den gör mig kåt att jag skriver ett långt blogginlägg om det.
För snusket är ju estetiskt tilltalande. Snyggt förpackat i en coffetable-bok. Och då är det okej.

Det är väl så med medelklassobjekten att de egentligen är same same och framkallar samma känslor som det billigare alternativet. Det är samma mättnadskänsla av kött och potatis oavsett om du äter rådjurssadel och hasselbackspotatis eller korv och pulvermos. Det är samma snurr i skallen oavsett om du dricker årgångsvin eller Gredos. Det är samma kåthet oavsett om du porrsurfar eller kollar igenom en fin coffetable-bok. De dyrare alternativen framkallar samma reaktioner och är i grunden samma sak. De är bara mer estetiskt tilltalande.

Cool on the streets, hot between the sheets

En av de finaste grejerna med alla fina grejer med Amsterdamsflickan är ju att hon har en egen blogg och är av samma sorts bloggande idiot utan integritet som jag är. Mina vänner fnissade igår på Hagabion återigen över hur galna vi är som lagt ut och bearbetat hela vår relation via bloggarna. När vi skiljdes åt i söndags var det inte efterkommande mail eller sms jag tänkte mest på utan herregud, vad kommer hon att skriva i bloggen om det här. Ungefär som att jag både fått hela vår första dejt, mina skills i sängen och trosor dokumenterade på Internet via henne.
- Lite som att sätta upp lappar på Ica, fast webb-baserat, konstaterar Amsterdamsflickan herself.

Eftersom jag är på väg till textträff på folkhögskolan för att få min halvskrivna roman konstruktivt söndermanglad och få lite ny inspiration för de sista två veckorna jag har på mig att skriva färdigt råmanus (erkännas bör väl att min första deadline sket sig totalt due to uppbrott, alkohol och Facebookberoende, men nu jävlar) hinner jag inte skriva någonting själv men bjuckar istället på den absolut finaste och mest träffsäkra beskrivning av mig själv som jag någonsin läst. Det här är precis den människa som jag vill vara och det är så fantastiskt att se att någon faktiskt tolkar mig så också:
Paris är hon som lever med hjärtat utanpå bröstet och ständigt låter det ta slag efter slag, men alltid reser sig med en svordom och ett hiphopcitat och tar sig an världen igen. Hon som kan berätta saker om mig själv jag ännu inte insett men ändå inte har några problem att gråta på min axel och låta mig se saker i henne. Hon som blandar ett sylvasst politiskt patos med så icke-korrekta skämt och oneliners att till och med jag kan häpna, blandar intellektuell skärpa och rationell världsanalys med att låta de fånigaste känslorna styra och impulserna bestämma. Hon som kan se världsvan ut till och med när hon stoppar in en jävla prilla! Hon som kan blanda att vara sjukt in the know och up to date med att förakta pretentionerna hos de som kräver att alla måste vara det. Hon som både kan lyssna intensivt och prata öppet om sig själv sådär som jag älskar när man gör. Hon som är cool on the streets, hot between the sheets (och så jävla bra) men ändå förstår alla mina sex-issues. Hon som kan välja att vara ytlig på ytan och djup på djupet, som inte skyggar för sina drömmar och som aldrig nöjer sig med för lite. Hon som gillar tjejer (också) men ändå kan lyssna på dancehall och prata kuk.

Jag rodnar och häpnar och sedan packar jag väskan och sätter mig på ett inre resan-tåg till Östergötland. Vi hörs på fredag igen.

Amsterdamshjärtat (hooked för livet liksom)

Naturligtvis borde jag skriva någonting om alla kanalerna. Det finns så många kanaler i Amsterdam och husen ser likadana ut i de flesta kvarter utanför centrum, för centrum ser bara ut som ett centrum gör med för mycket människor, H&M och blinkande lysrör. Jag lärde mig aldrig hitta någonstans utan följde efter frugans powerwalktakt eller Amsterdamflickans vana rörelser över gatorna.
Jag borde såklart skriva någonting om den vackra lägenheten, koffie weerkend och cigaretter som min ständiga semesterlast (suget efter latte och cigg satte in redan på Landvetter den här gången), secondhandshopping och inrökta öllokaler. Eller om hororna i Red light district och min och frugans efterföljande diskussion. Jag varken chockerades eller upprördes av dem, av männen som glodde in genom fönster på silikonbröst och väntande sängar kanske men inte dem. Det knyter sig mer i magen när jag tänker på frysande tjejer i ett gatukvarter än någon i bikini i ett skyltfönster. Jag ville skriva någonting om hur jag och frugan fortfarande alltid hänvisar till våra forna liv som Fröken duktig-tjejer när vi lever rövare. För tre år sedan var vi sådana duktiga, överambitiösa tjejer med alldeles för mycket struktur och kontroll att vi helt enkelt varit duktiga för minst en halv livstid. Det är sådana saker som vi brukar säga till varandra när vi går ut och dricker på en måndag eller råkar köpa ett ciggpaket fast vi inte borde. Inne på coffeshopen fnissar jag till henne att herregud, du och jag här, det hade vi aldrig kunnat tro för tre år sedan.
- Nä men jag är så himla glad att jag är här, fnissade hon tillbaka och kramade om mig och jag kunde inte annat än att hålla med.
Jag ville skriva något om frugans känningar av mina fylledrama-tendenser och hur skönt det är med en vän som dagen efter hon fått ett argt fylledrama-sms skrattar och säger att det är typiskt mig och det här ska hon lägga ut på Facebook, istället för att ta illa upp.
Jag ville skriva någonting om fear and loathing in Las Vegas-tyskarna och hur jag naturligtvis var tvungen att bjuda en av dem på snus eftersom det är the best fucking drug in the whole world och definitivt ville jag berätta om den fantastiska festen hos Amsterdamsflickans syster med vän där kök och vardagsrum fylldes med olika nationaliteter, skratt, bonding och en ohygglig massa alkohol. Jag vill sitta här och konstatera att Amsterdam var precis vad jag behövde för även om fingrarna bakfylleskakar och jag bara längtar tillbaka till ostrukturen vet jag att det var alldeles lagom och precis vad jag behövde för att känna mig sådär fri igen. Fri är svårare än trygg, läskigare än trygg, fri är alltid bättre än trygg om man måste välja, det insåg jag i Amsterdam.

Skulle jag skriva och sätta punkt alltså, men sen blev det ju som det blev. För det var som de sa, de flesta och nästan alla, innan jag åkte att herregud, du och Amsterdamsflickan nu kommer grejer hända igen. Ni kommer inte kunna hålla det på vänskaplig nivå när det är slut mellan dig och mannen och allting är som det är.
- Vi är bara vänner, det är så det ska förbli, jag uppskattar henne för mycket som vän, sa jag bestämt.
Det var som när jag och exmannen blir sams igen efter ännu ett fylledramautspel från min sida och jag säger det där om att jag nu ska börja ta lite ansvar i mina relationer istället för att bara strula runt och göra allt för att sätta mig i en offerposition, börja hantera saker moget liksom.
- Steg ett är att inte flirta med Amsterdamsflickan, sa jag och han tyckte att det lät bra.

Naturligtvis låg jag med Amsterdamsflickan. Naturligtvis räckte det med att hon stod där i solskenet vid spårvagnen så visste jag det. Din jävla idiot, Elin, du är fortfarande så hooked på henne och du kommer plåga dig själv hela vistelsen i den tanken. Naturligtvis var jag tvungen att efter ett dygn ursäkta att jag stirrat ner i hennes urringning hela tiden, att jag gett upp att försöka se henne i ögonen för det var ingen idé när hon hade så vacker urringning (grabbarna grus-poäng på den repliken: highscore för Elin). Såklart var jag tvungen att med rosévinstungan vräka ur mig allt det där som jag legat sömnlös över under nätterna i Amsterdam med henne på andra sidan väggen. Det där om att jag varit rädd och feg, att hon var det bästa jag kunde få, att hon var out of my leauge. Och sen blev det som det blev och jag vaknade upp med ansiktet i de fantastiska trassliga lockarna och hennes hand strykande över min rygg och jag var återigen lika delar förvirrad och genomlycklig.
- Men herregud? Vadå blev som det blev? Ta lite ansvar för fan, säger ni.
Men för det första har ni kanske inte samma typ av terminator-könsorgan som jag har. Den hittar ett target och en målaktivitet och sen är det liksom kört. Då spelar det ingen roll vad förnuftet än babblar om. Har fittan bestämt sig för att ligga, då ligger fittan liksom. Lite som de gånger jag blivit nekad sex. Jag kanske kapitulerar och tänker okejdå. Men terminatorfittan blir bara tokfrustrerad och argast i hela världen.
För det andra känner ni inte Amsterdamsflickan. Ni vet inte exakt hur galen man blir i närvaron av de där lockarna, brösten, hennes doft eller läppar (jag tänkte skriva fylliga här, men herregud, Björn Ranelid-tendenser håller jag mig helst ifrån). Ni vet ingenting om hur det är med den där blicken som ser rakt igenom mig och som jag inte kan ha något försvar inför. Ni vet inte hur hon kan se saker hos en själv, blotta allt det svaga och sköra, som man själv inte ens ser. Ni har inte sett henne dansa till Slagsmålsklubben en sen natt i en lägenhet. Ni har inte fått de mest fantastiska presenterna av henne; om det så handlar om ett rosa hjorthuvud tillsammans med mina vänner, fantastiska electro/hiphop/dancehall-skivor eller ett grow cannabis starter´s kit i Alla hjärtans dag-present. Ni har inte hört henne skämta eller sett hennes världsvana, streetsmarta interaktion. Ni har inte hört hennes smarta utläggningar eller hur hon liksom självklart tar plats i ett rum, men aldrig på bekostnad av andras utrymme på ett sätt som få behärskar. Ni har inte sett henne blotta sina egna svagheter med en ärlig självklarhet och ni har aldrig fått ta del av hennes gudinneskills i sängen. Ni har inte lutat er panna mot hennes axel, gråtit och sagt att ni är förvirrade och vilse för att ni visste att hon skulle kunna ta det.
Det var inte ni som vaknade upp med fingrarna intrasslade i vackraste lockarna imorse för det var jag och det spelar ingen roll hur korkat det kanske var, för just då var det bara bra.
Vissa människor är man liksom hooked på för resten av livet. Amsterdamsflickan är idealkvinnan, bland det finaste som kommit i min väg under min livstid och det är nog dags att inse att jag liksom inte kommer ur den förvirringen, att det bara är så även om det aldrig blir vi.

There´s just girls that I haven´t fucked yet

Det är lördag förmiddag och jag vaknar upp ur en sexdröm om Izzie i Greys. Ja just Izzie. Hon som väl måste ses som den mest klassiskt hetero av alla kvinnokaraktärer, som omfamnar myten om den Vanliga Straighta Tjejen i sin uppenbarelse. I drömmen spelar jag rollen som den farliga förförerskan, hon med totalkoll som lurar med stackars straighta Izzie till sängkammaren. Säger att baby, jag vet att du vill ha mig under all din påstådda heterosexualitet.
- But I´m straight, säger hon.
- There is no such thing as a straight girl, förklarar jag, there´s just girls that I haven´t fucked yet.
Jag förför henne och ligger med henne och efteråt ser hon på mig med stora rådjursögon, säger;
- That was the best sex I´ve ever had, goddamn.
Jag som stryker henne over kinden, svarar;
- Of course it was baby, you had sex with me, med självklarhet i rösten och ett leende på läpparna.

En dags färd mot kväll och efter nästan en hel flaska Southern Comfort åker jag, Amsterdamsflickan och J. in till queerklubben. Jag klädd såsom jag aldrig skulle klä mig på straight ställe – oavsett om det var prettoplace eller köttmarknad – sådär i linne som blir alldeles för kort topp, halv genomskinlig med djupaste urringningen och guldbikinitoppen under. Den säger slampa. Jag säger slampa och jag säger skitsamma.
Står på dansgolvet och struntar i om jag dansar för utmanande, fulporrigt. Är så full att jag knappt står på benen och skiter i om jag gör bort mig. Här är jag helt säker, helt underbar i vilket fall. Får komplimanger och blickar, tar emot dem aldrig besvärat, bara leende – jag är ju upptagen nu, tyvärr. Är bara en drottning hela natten, trots slamplooksen och dräggfyllan.

Bland flickorna regerar jag alltid. Har alltid gjort. Där har jag alltid varit just den kvinnan som stryker påstått straighta, blonda flickan över kinden och säger att självklart baby har du haft ditt livs bästa sex, du har ju knullat med mig. Självsäkert medveten om min dragningskraft för flickorna, trots att jag aldrig kunnat förstå den.
Men jag tycker om den. Fnissar lite inombords när jag märker hur Amsterdamsflickans fylleögon får allt svårare att fokusera på mitt ansikte istället för min alldeles för djupa urringning när vi talar. Blir stolt och självsäkert glad när Den blonda – hon som aldrig fått förekomma i bloggen och heller inte var med i mitt remenissande över kvinnorna i mitt liv – men som tillsammans med Den mörkhåriga också lyckades punktmarkera min tristess i förhållandet med exmannen den våren. Hon som var den sista tjejen på jorden som jag trodde skulle komma ut som lesbisk, som var precis som Izzie när vi gick i samma gymnasieskola. Självklart jättehetero, vanlig tråktjej. Hon som var en sådan jag föraktade, räknade med att hon med fotbollspojkvännen och naturlinjen föraktade mig tillbaka. Många år senare flirtade hon explicit med mig bakom ryggen på min pojkvän.
Den blonda är där, stryker över min arm, pratar om att det är en förlust och skam för mänskligheten att jag återigen ingått i ett heterosexuellt, monogamt förhållande.
Jag rycker på axlarna, ler;
- Jag blev kär.
Hon som pratar vidare om min fantastiska personlighet, min sexiga kropp, den borde inte stängas inne i ett förhållande. Jag som sitter på barstolen mellan henne och Amsterdamflickan, självsäkert självmedveten och lycklig just så.

Jag och kvinnorna, alltid så mycket enklare än jag och männen. Bland männen har jag alltid tvingats positionera mig själv. Välja bland roller. Vara Den flicksöta som fnissar, gör stora ögon och håller med. Henne är jag bara bland männen som är extra självsäkra, för farligt vackra och alldeles jättedåliga. Eller Den slampiga, som dansar för utmanande i kortkort och tar vad hon vill ha och goes porno i sängen. Eller Den intellektuella, hon som skriver på näsan och sätter på plats och tar varje tillfälle att diskutera och referera och tala om sin egen konst, sina studier så att det verkligen ska gå fram hur smart hon är. Eller En av grabbarna, hon som drar under bältet-skämt, bitchar, pratar tuttar, är kaxig och jobbig.
Alltid välja en roll, en position, oftast omedvetet. Sedan behöva kämpa för att visa att jag kan vara något annat också, liksom ja jag är smart men det betyder inte att jag inte kan vara instinktkåt. Och ja, jag är flickgullig, men vänta bara – jag har en massa smarta tankar också faktiskt! Hela tiden kämpa för att vara allting. Eller helt enkelt inse att jag inte kan vara alltid, begränsa mig själv redan i tanken. Nämen nu har jag ju gjort intrycket av att vara en smart tjej, då kan jag helt plötsligt inte bli fulkåt och alldeles för sexuell, vad ska han tänka då? Nämen, nu har jag ju gjort ett intryck av att vara flickbeundrande, då kan jag ju inte börja gapa om stora tuttar, vad skulle det sända för signaler? Den manliga individens blick, hur bra och beundrande den än må vara, är också en objektiv blick från ett samhälle som berättar för mig vilka ramar jag har att förhålla mig till, hålla mig inom. Som stereotypar och generaliserar och kategoriserar kvinnor. Det är inte den manliga individens fel, ändå blir hans ögon en projicering av förhållningssätt gentemot mig själv och omvärlden. Som i bästa fall ger mig bekräftelse och får mig att växa, men i lika många fall trycker ner mitt självförtroende och får mig att känna mig ofullständig.

Det är aldrig så med flickorna. Med flickorna har jag alltid bara varit Elin. En flicksöt slampa med massor av smarta tankar som drar grova skämt. Har blivit beundrad, omtyckt och älskad just så. Där är jag bara jag. Där är jag bara drottning och självförtroende. En sådan som stryker på heterobrudens kind och säger att baby, det finns inga straighta tjejer, det finns bara tjejer som inte har knullat med mig än.

hon vinkar genom ett fönster (eller; farväl till de blonda lockarna)

och sen är det hon med de långa blonda lockarna. som består i mail och sms och orden; alla orden. som säger allt det rätta; jag vill kyssa dig där huden är som tunnast säger hon så att hjärtat brister lite. hon som ser alla märken på min hud och som jag aldrig skulle behöva vara annat än keeping it real hundra procent med. som beundrar mig, som ser mig, liksom mig. som är ärligheten och aldrig vacklande, som jag kan greppa och förstå.
och det är avståndet. två skilda vardagar som aldrig möts, som aldrig kan mötas. ett liv i hennes stad, hennes land och ett liv här i min stad, mitt land. söndagseftermiddag och hon ringer på dörren som om det är något hon bara gör ibland och inget som planerats i veckor genom flygbokningar och logistik. dimper ner i min vardag och är verklig, inte som orden utan som kött och blod och leenden och kyssar. som om vi har en vardag att dela, som att det faktiskt är möjligt.
ett halvt dygn; vi leker att det är möjligt. försöka nå varandra i en verklighet av kött och blod och inte bara i text inramlande i inkorgen. slottskogspromenad, diskussioner, solsken och inbjudan från vännerna; kom hit och ät våfflor med oss, ta med ett våffeljärn.
jag som svarar vi har inget våffeljärn som om det finns ett vi, ett gemensamt vi som inte äger något våffeljärn ihop. hon med mina vänner och min stolthet; visst är hon fantastisk, visst är hon bra för mig? komma hem tillsammans till min lägenhet, hångel på överkastet som om det är något vi vanligtvis gör på söndagar.

men det är det ju inte. ett halvt dygn av gemensam vardag och sen iväg och de vackra orden i inkorgen tar vid igen och all förvirringen och mellan fyra ögon bör man ha Snacket hellre än på internet som bara är ord och text som har svårt att mötas så vi har Snacket. avståndet och jag med all rastlöshet och vardagar som aldrig kan mötas. jag är ingen som kan vackla och ha en fot lite överallt, jag är hundra procent eller inte alls och magpirret som kommer en gång kanske var tredje månad hur långt räcker det? hur länge stannar hennes doft i mina lakan den här gången och hur många ord ersätter en kyss? hur avslutar man någonting som är bra, något som i grunden gör en gott till skillnad från så mycket annat i ens snurriga liv av okänd hud och hål i hjärtat?

svar: för att man måste. för att jag lovade mig själv att sätta gränser. att inte hålla fast vid sakerna som samtidigt gör ont, kasta drömmarna som river mig isär. och så går hjärtat mitt sönder med hennes blonda lockar i taxin på väg bort, återigen på väg bort, jag med blicken från köksfönstret och jag vet inte om eller när vi kommer att ses igen.