Det finns inga happy endings

I höstas, när jag mådde som sämst, fick jag ett återfall. Det var längesedan nu, säkerligen minst fem år sedan. Jag hade gått vidare, ordentligt. Numera debatterade jag och föreläste om en bakgrund som var just min bakgrund.

Så satt jag där, en sen oktobernatt i Stockholm. Dimmig av tårar och alkohol med ett rakblad i ena handen och en sönderskuren högerarm, på en toalett på Hilton hotell (att det skedde på ett femstjärnigt hotell gav tyvärr ingen glamourdekadent känsla, utan fick det hela snarare att kännas ännu värre).

Nästa dag grät jag mig genom. Mest av allt grät jag av skam. Över att jag inte var bättre, större, starkare. Inte ens nu, när jag kommit så långt.

Skamkänslor relaterat till återfall är förmodligen det gängse, oavsett vilket återfall det rör. Mat, alkohol, droger, träning eller upprepad otrohet ger sannolikt upphov till samma sorts skamkänsla av att inte ha kommit längre. Att återupprepa det man trodde man lämnat bakom sig. En del som jag kommit i kontakt med har uttryckt en känsla av att börja om från början.

Som om man någonsin börjar om från början. Det bagage man har finns där, både dåliga och bra erfarenheter. Båda går att relatera till. För varje återfall har det, för mig personligen, varit lättare att kliva ur det igen. Man vet att det finns ett alternativ.

Men vi lever i en tid då de positivistiska tankegångarna kring framgång och utveckling inte bara internaliserats i samhället i stort, genom nollvisioner och framgångspolicys, utan också i oss själva på individnivå. Genom självhjälpscoachning, mindfullness, bantning eller makeover förväntas vi bli en bättre version av oss själva eller ännu hellre – hitta oss själva.

Som om vi inte är oss själva i en icke-perfekt version. Som om vi någonsin kommer att hitta ett statiskt jag som är vårt hem.

Naturligtvis utvecklas både vi som individer och samhället i stort ständigt, vilket också är en stor anledning till att det inte går att fastställa den där punkten då man uppnått vare sig sitt inre själv eller ett perfekt tillstånd, på vare sig mikro- eller makronivå. Men jag ställer mig tvivlande till att den utvecklingen alltid är så linjär som det gärna förenklas till.

Snarare är tillvaron en rundgång av gamla normer och tankesätt som bryts mot nya, precis som våra individuella gamla mönster återkommer, men blandas upp med andra intryck och nya tankesätt. Utveckling kan lika gärna innebära regression till ett tidigare stadie, men med nya erfarenheter, som en helt ny bana. Våra känsloliv är lika retrospektiva som samtidens cykler.

Det behöver inte vara något fel med det. Snarare riskerar framgångstanken att föda än mer skuld och skam, när vi inte utvecklas som vi förväntas. En av mina främsta argument mot kognitiv beteendeterapi som vanlig terapiform är exempelvis dess förväntan på nådda mål som bevis på ett friskare  tankesätt.

Eller den allmänna berättelsen om relationer. Träffas, konflikter och sen happy end. Eller hur. Som om man inte däremellan kommer att återupprepa samma konflikter, nya konflikter, svek och gamla mönster som slår till igen och igen.

Det finns inga happy endings. Vare sig för världen, samhället eller individen. Det kan låta pessimistiskt, men jag tror att det är tvärtom. När vi släpper tanken på vare sig det perfekta samhället eller det utopiska jaget är då vi kan drivas av acceptans och förlåtelse. Inte kring allt, vare sig gällande oss själva eller andra. Det finns ingen motsättning mellan tro på sig själv, andra och samhället och en acceptans kring brister. Men kanske kan man då släppa skammen när bergets topp fortfarande inte var nådd eller regnbågens slut funnen.

Där fanns bara jag och du och alla våra möjligheter, brister och gamla ryggsäckar av skrot. Gott så. Vi börjar där. Jag har inte haft några fler återfall. Men jag tänker inte utesluta deras möjliga närvaro i mitt liv.

Återkomsten

Jo visst ger SSRI några veckor med hypermanisk lycka och överslag åt energihållet. Men kanske handlar det inte bara om det. Kanske handlar det lika mycket om en lättnad.
När jag väntar på Agnes på första advent, utanför Domkyrkan, och världen är frostig och solblekt. När klockorna ringer in till ett nytt kyrkoår och ljuset gnistrar, som det inte gjort under hela, regniga november. Då vet jag att det håller på att vända. November 2009 hade ett slut, tack gode Gud.
Jag träffar min läkare på Akademihälsan för andra gången. Studsar in i rummet, har varit uppe sedan halv åtta och sjungit Luciasånger i duschen. Hon säger att jag har förändrats sedan senast. Ett annat liv i blicken, ett annat sätt att röra mig. Jag säger att det är lika mycket en ljusning, som en lättnad. Jag blev mig själv igen, den här gången också.

Det har inte alls varit helt illa, inte på något sätt. Det har varit oerhört mycket värre. Men apatin tog över tillslut. Gjorde det svårt för mig att orka något annat än att jobba. Jobba orkar jag alltid, det är dessutom livsnödvändigt för mig. Inte bara rent ekonomiskt.
Skrivandet var det som höll mig uppe som självmordsbenägen sextonåring och som uppbrottssorgsen tjugotreåring, så det är naturligtvis det som håller mig uppe även nu när det dessutom ger en viss summa pengar varje månad.
Det är allt det andra som fått stryka med. Inga böcker, ingen musik, definitivt alldeles för lite vänner och väldigt få fester. Jag har försökt ibland att gå på fest. Jag tycker om att gå på fest. Ibland har det slutat med gråtattacker innan jag ens kom utanför dörren. Andra gånger en lamslående trötthet som gjorde att jag somnade istället. Somliga gånger slutade det i en återhållen gråt och känsla av ensamhet och isolering mitt bland människor. Ytterligare några gånger sprängdes den vallen och jag grät öppet.

Den sista tiden grät jag lika mycket av besvikelse över mig själv, som av utmattning. Jag längtade så innerligt efter mig själv. Hon som inspirerades, blev lyrisk, fick tankar och ständigt läste och diskuterade. Hon som träffade vänner och umgicks med människor nästan jämt. Hon som gick på fester, tog några öl och alltid var hon som skrattade högt och kramade alla. Det var så lite kvar av henne. Jag hann bli rädd att hon var borta.

Man lär sig vad man orkar. Den senaste tiden har varit ett ingrottande och ett avståndstagande. Tack och hej, men nej till era monogamidebatter, tidskrifter, nyhetssändningar, fester, fikor och utekvällar. Tack och hej, men nej alla ni relationer som tar mer än vad ni ger mig, som gör mig illa någonstans. Tack och hej, men nej till krav på hur jag ska vara.
Istället bara ett meddelande till världen om att jag bara tar ansvar för mig själv ett tag just nu. Det är allt. Så kan man stå inför den närmaste och säga att du, nu får du ta hand om mig ett slag här. Nu behöver jag långa filmkvällar, någon som håller om mig och frågar om jag sovit ordentligt. Det är allt, fixa det.
Det är inte alls så farligt att ta de där besluten. Man ba gört.

Så återvänder jag. Det är lika mycket lättnad som glädje när jag blir euforisk av att få adventspynta, härjar en hel utekväll på billiga drinkar och dansgolv, har långa samtal med vänner som jag saknat, har långsöndagar och skriver utifrån inspiration. Tar igen boktravarna, tidskrifterna, bloggarna, skivorna. Älskar att leva igen.
November 2009 är slut och kommer aldrig åter. Nu ska jag göra ett pepparkakshus och se på deckare. Det är sånt jag gör nuförtiden. Det är sånt som gör mig lycklig.

Hårdare tag ingen hjälp mot ångest

Idag skriver jag på Expressens debattsida om ungdomars psykiska ohälsa och en havererad skolpolitik. Ett tack ska riktas till Gustav Fridolin som gav mig input kring texten och kollade så att statistiken stämde.

För den som vill höra mig föreläsa på ämnet kan man företrädelsevis komma till Stadsbiblioteket i Göteborg nu på onsdag 14/10 klockan 18:00. Fri entré.
Annars går det, som vanligt, bra att maila och boka in mig.

Osynlig ångest i skolkorridoren

I slutet av augusti kommer höstbluesen. Det slår aldrig fel. Min mamma hör oroligt av sig och undrar hur jag mår. Jag lugnar henne med att jag kan hantera det och jag vet ju att det går över om några veckor.
Så tänker jag på att det är samma mamma som nu blir lugnad, som för lite mer än tio år sedan satt på Barn- och Ungdomspsykiatriska avdelning och inte alls blev lugnad.
Jag tänker på när allting började, när jag var i femtonårsåldern. När jag slutade sova på nätterna och allting började kännas så oändligt svårt. Till skillnad från nu visste jag inte hur jag skulle ta mig igenom det, jag hade ingen aning om eller när som det skulle gå över. Det var en dimma av sömnlöshet och tårar, ångest och oro.

Det som jag minns bäst, och som var allra värst, med att må riktigt dåligt när jag gick på högstadiet var bundenheten. Att trots sömnlösa nätter, ständig huvudvärk och ångestattacker sätta sig på bussen till skolan varje dag. I bullriga, stökiga miljöer kämpa med att klara slutbetygen och samtidigt finna en social plats, trots att allt jag kände var ledsenhet och oro.
Jag började skära mig i armarna, för att det var den enda ventil som jag hade tillhands. Jag tyckte inte att jag förtjänade att söka hjälp, det fanns så många stökiga elever med dåliga betyg som behövde de få resurser som skolan hade bättre än vad jag behövde dem. Jag visste inte vem som skulle kunna fånga upp mig, mina föräldrar hade nog med sitt.
Tack och lov blev jag sedd. Tack och lov är min situation helt annorlunda idag.

Men jag tänker på alla de femtonåringar som just nu befinner sig exakt där jag en gång gjorde. Deras ångest är inte ett släng av tonårsleda och identitetskris. Den är lika allvarlig som när den drabbar en vuxen människa. Lika förlamande och farlig. De förväntas fortfarande prestera i bullriga, stojiga miljöer och sitter i för stora klasser där ingen lärare har möjlighet att fånga upp dem. De vill kanske inte belasta en skolvård med krympande resurser, de vill inte lägga sin oro på föräldrar som redan har nog med sitt mitt i en lågkonjunktur och med egna stressiga liv att ta hand om.
De går fortfarande i skolkorridorerna med en värk inuti som inte syns, men är alltjämt levande. De sitter fortfarande i varje klassrum med huvudvärk och en rivande ångest inuti, samtidigt som de försöker räkna matte inför nationella prov. De undrar fortfarande om och när det kommer att bli bättre.
Jag önskar att ingen femtonåring skulle behöva må som jag gjorde. Att de blev sedda och uppfångade. Att de fick rofyllda miljöer, samtal med vuxna, lagom prestationskrav och utrymme för vila och vård.
För att hjälpa dem och ge dem det som de behöver, det som jag hade behövt i slutet av 90-talets nedskärningsår, hjälper varken ordningsbetyg, hårdare krav eller skriftliga omdömen.
Deras räddning stavas resurser. Det är inte dem som ska anpassa sig. Det är vi som ska se dem.

Krönika publicerad i VK 15/9

Lite samlad framgångsångest i en hotellsvit

Efter Juliagruppens seminarium och en helt fantastisk kväll och natt med datalove och underbara människor beger jag mig till ett hotell för att intervjua Markus Krunegård.
Det mesta av intervjun får ni läsa i oktobernumret av Rocky, men det finns framförallt en del av intervjun som biter sig kvar.
Vi pratar om förutsättandet att varje jobb man gör ska vara det sista. Att man är så förbannat tacksam och ödmjuk inför sin situation och dessutom relativt förvirrad av den att man ständigt förutsätter att den när som helst ska ta slut.
– Du fattar vad jag menar, du är ju frilansskribent, säger Krunegård och jag fattar precis vad han menar.

Det här giget kommer att vara det sista. Det här frilansjobbet kommer att vara det sista. Den här skivan kommer ingen att lyssna på. Den här sidekicktimmen är min sista på Sveriges Radio.
En sorts blandning mellan tacksamhet över att man gör det man gör och att folk gillar det och en panisk rädsla över att det ska ta slut. Det första kanske nyttigt, det andra oerhört jobbigt, men hur skiljer man dem åt?

Inte för att det var sedan jag började mediagegga som den här rädslan uppstod. Den har jag alltid levt med. Inte minst på en arbetsmarknad, där alla mina jobb har varit visstidsanställningar i bästa fall men oftast behovsbaserade. Varje dag gå från jobbet och undra om det var ens sista dag där. Göra sitt yttersta, vara livrädd för att inte göra sitt yttersta för tänk om de inte vill ha mig då. Varje dag göra sig så förbannat oumbärlig som man bara kan. Ångesten när man faktiskt har en dålig dag och i nuläget när man gör en dålig intervju, när man skriver en halvdan text, när man inte varit så bra som man kan i radion. Helvete, nu är det över. Nu har jag visat ett sämre jag än mitt allra yttersta. Nu är det kört.

- Gör det en inte oerhört stressad att hela tiden leva med någon slags tanke att varje sak man gör i sin kreativa karriär kommer att vara den sista?, undrar jag fastän jag redan har mitt eget svar på den frågan.
I hela mitt liv har jag gjort mig själv oumbärlig. I jobb, i studier och i alla former av relationer. Mitt ansvarstagande är ett led i ett mönster att ständigt försöka vara någon man inte kan göra sig av med. Jag är bäst, jag är jävligt duktig, jag anpassar mig själv tills andra behöver mig.
Som om man kan rå på sin situation. Antalet sidekicktimmar kommer att skäras ner markant under hösten och det finns inget som jag har gjort som har kunnat förändra det. Precis som jag inte kunde hjälpa när Sahlgrenska fick anställningsstopp och jag var tvungen att gå eller ett annat jobb hade en nedgång i kunder och inte behövde mig längre.
– Kanske är det stressigt, men det handlar nog mest om förhållningssätt, säger Krunegård.
- Mindre rädsla? svarar jag.
- Och mer tacksamhet, säger han.

Hetskräkas

Idag är en sån dag då jag har väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas någon som är smartare, snyggare, roligare, mer välläst, mer framgångsrik, yngre, tuffare och mer beläst än en än själv.
Jag har också väldigt svårt att släppa tanken på att det alltid kommer att finnas folk som inte gillar en och – faktiskt mycket värre – tycker att man är rätt menlös och betydelselös. Jag kräks lite på de insikterna, eftersom de faktiskt på inget sätt stimulerar vare sig självkänsla eller kreativitet.

Det enda sättet att överleva med de insikterna är att fortsätta hetsjobba. Så det gör jag.

We take the pills to find eachother

Eftersom Sleepless och Deeped har skrivit så förbannat bra bloggposter om depression måste jag skriva någonting mer efter det här inlägget om samhällets ansvar och människors farliga tystnad.
Det är, precis som Gabriel skriver i en av kommentarerna till mitt inlägg; Sedan är det ju en skum grej i psykdebatten att så få kan hålla två saker i huvudet samtidigt; det kan ju vara så att det är fel i samhället OCH fel i huvudet samtidigt och att det ena påverkar det andra.

Jag tänker inte förneka biologisk och genetisk inverkan på psykisk ohälsa hos somliga. Depression och sömnstörningar är två problem som påverkas av serotonin och melotonin. För mig är det en stor trygghet och lättnad att veta att mina anlag finns med mig. Som Sleepless skriver:
Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression.

Många, som skulle ha mått mycket bättre och känt sig tryggare om vi levt i ett samhälle med större trygghet och lägre krav, behöver kanske inte SSRI. De behöver stöd, kunskap, vila och samtal. De reagerar på ett samhälle som jag beskriver i föregående inlägg. Till dem ges ändå SSRI för att det är en billigare lösning.
Men vi är många som inte upplever den där personlighetsbedövningen som det brukar talas om, när vi knaprar pillren. Tvärtom är de en krycka som stöttar upp oss för att orka vara oss själva.
När jag började äta igen, för första gången sedan tonårsdepressionerna, var det mycket motvilligt. Min läkare föreslog det redan under våren, när jag kom till henne med mina djupa sömnproblem. Citalopram gör det lättare att sova. Jag vägrade. Ville inte bli en antidepressiv-knaprare igen. Jag mådde ju egentligen bra. SSRI skulle ges till dem som var på riktigt dåliga och inte de som bara hade svårt att sova och hade en och annan panikångestattack.
Under den sommaren blev det sämre. Så dåligt att jag tillslut bröt ihop och åkte hem till mamma. I samråd med henne bad jag om SSRI igen.
Det var det bästa som hänt mig på många år. Långsamt blev jag jag igen. Den där människan som jag formats till. Jag orkade vara utåtriktad, jag hade energi, jag ville återigen träffa människor. Jag hade lust att skriva igen, att jobba igen, jag tyckte om mig själv och livet igen.
Jag blev inte överdrivet glad och glättig (utom möjligen under de första månaderna av biverkningar). Jag blev bara mig själv igen. Precis som Kristina Lugn sa i Allvarligt talat förra sommaren: Ångesten är inte jag. Den är en ockupationsmakt som vill ta över mitt land.

Hur man reagerar på SSRI är alltid invidiuellt. Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för “man är ju inte en sån där pillerknaprare”. Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det är en växelverkan. Jag vet att i ett annat samhällsklimat skulle jag inte känna av oron så mycket som jag gör. Om det var mindre tabubelagt och farligt att prata om skulle jag ha lättare att hantera och acceptera de dåliga dagarna. Men anlagen bär jag med mig i vilket fall. Jag är tacksam över att det finns medicin som gör det lättare för mig att vara jag. Som hjälper mig att strida mot ockupationsmakten.

Ta en yogakurs och håll käften

Jag har ju också, sedan förra AFK-vändan, tänkt skriva någonting om SSRI i synnerhet och terapi i allmänhet efter inspirerande inlägg från Karl Palmås, Isabelle Ståhl och Sjumilakliv.
Men just att skriva någonting personligt om både mitt relativt nyupptagna Citalopramknaprande och terapiformer har visat sig vara fruktansvärt svårt. När jag skrev det här inlägget om fittproblem tänkte jag först lägga till någonting om vilken effekt antidepressiva har. Sedan tog jag bort just den delen, för att slippa erkänna att jag äter antidepp igen sedan snart ett år tillbaka.

Sedan läser jag Agnes inlägg om anställningsintervjuer och det börjar att klarna.
Det finns en anledning till att jag inte skriver särskilt öppet om antidepressiva, oro och ångest. Det finns en anledning till att jag ljög för min förra chef och skyllde på förkylning när jag sjukanmälde mig efter en natt av svåra ångestattacker då jag inte somnat när klockan ringde. Det finns en anledning till att jag drar mig för att låta vissa känsliga ord vara sökbara och hänvisbara till min blogg med mitt fulla namn, när man med en enkel Google-sökning kan få reda på att jag äter SSRI, lider av oro och insomnia och har ett förflutet inom psykvården.

Trots att var och varannan svensk, ungdomar i synnerhet, lider av psykosomatiska eller psykiska åkommor som gör att de i varierande grad har svårt att klara vardagen och tvingas gå på mediciner och i bästa fall får en samtalskontakt, är det fortfarande svårt att tala öppet om det.
Det fanns länge ett tabu kring att prata om psykiska problem i mellanmänskliga samtal. Det inbillar jag mig har försvunnit ganska mycket. Åtminstone i mina kretsar, där var och varannan har gått i terapi och har utbrändhetssymptom, är det inte tabu på något sätt. Alla mår ju dåligt.
Tabut ligger istället på en annan nivå. I dagens invididualistiska diskurs är det inte samhället som har misslyckats när vi bränner ut oss, lider av oro och ångest, inte klarar av vardagen på grund av psykiska eller psykosomatiska åkommor. Det är vårt eget ansvar och vår egen skuld när vi misslyckas. Motionera, ta en yogakurs, ät och sov ordentligt och sök alla jobb som går att söka eller se till att hålla dig kvar på det som du har. Om du inte klarar av så enkla saker som att äta hälsosamt, sköta om din kropp och ha en balanserad själ för att därigenom undvika psykisk ohälsa, vad är du för slags människa då?

Min kloka läkare pratade om ångest och oro som naturliga reaktioner på omgivningen och samhället. Tillgången till ångest, oro och melankoli finns inneboende i människan och uppkommer i livssituationer då vi reagerar på att något är fel.
I en tid av lågkonjunktur, bostadsbrist, ett nedrustad samhälleligt skyddsnät, höga krav och hög arbetslöshet är ångest och oro normala reaktioner hos många människor som slås ut på arbetsmarknaden, har osäkra anställningar, letar bostäder och försöker få tillvaron att gå ihop samtidigt som det där kravet på att man ska lyckas och förverkliga sig själv gnager i bakhuvudet konstant.
Medvetenheten om att man ju har alla möjligheter, vetskapen om att det är ens eget fel om man väljer fel och att man borde kunna uppvisa lite lycka i ett så rikt och framgångsrikt land ökar ångesten ännu mer. Något fel måste det ju vara på mig, när jag inte förstår hur lyckligt lottad jag är.

Det allra farligaste med den individualiserade diskursen är inte bara att enskilda människor reagerar med just den skam och skuld som förutsätts när det är individens eget fel att den mår dåligt, vilket förvärrar den psykiska ohälsan.
Det är också att enskilda individer inte har råd att tala om den. Inför varandra, i personliga samtal, möjligen. Men att relatera sin individuella situation till samhällsklimatet blir allt svårare, eftersom det också utgör ett blottande av jaget. Det jag som ska bedömas i anställningsintervjuer, hos Försäkringskassan, på Soc och vara sökbart på google hos potentiella framtida arbetsgivare.
På en allt hårdare arbetsmarknad finns ingen plats för oro, ångest och sömnsvårigheter. Känsliga människor är inte särskilt anställningsbara helt enkelt.
Samtidigt som vi mår allt sämre på grund av samhällsklimatet måste vi alltså uppvisa en alltmer lyckad yta för att kämpa oss till en plats i samhället. Misslyckas vi riskerar vi att falla ur systemet ännu mer. Om inte det är ännu en faktor för ökad ångest hos människor, så vet jag inte vad som är det.

Somliga har naturligtvis råd att prata öppet om hur de mår. Ann Heberlein skriver en bok som sin psykiska sjukdom och hyllas som stark och modig. På omslaget till senaste Kupé poserar Camilla Läckberg i en sommarträdgård med sitt nyfödda barn och berättar utlämnande om hur nära hon var att bli utbränd. Många är de framgångsrika, intellektuella, mediamänniskor och makthavare som har kunnat gå ut med sin utbrändhet, sin oro och sina beroendeproblem och hyllats som modiga.
De gör det för att de kan. För att de befinner sig i en priviligerad situation där de redan har uppnått en samhällsposition som inte kommer att raseras av ett släng av utbrändhet, depression eller livskris. Framförallt inte om de inte redan kommit ut ur krisen, starkare och klokare och som bättre människor.
Man ska gärna ha erfarenheter, men man ska helst ha lämnat det svåra bakom sig för att göra sin röst hörd. Befinner man sig mitt inne i depressionen, utbrändheten eller ångestproblematiken gör man bäst i att hålla käften för att inte ses som konstig och hotande.

Att vi lever i ett samhälle där alltfler reagerar på klimatet med psykisk ohälsa är farligt om vi inte tar det på allvar. Ännu farligare är det att vi istället för att se den psysiska ohälsan som ett kollektivt tecken på att något inte står rätt till i samhället, lägger ansvaret på individen. Farligt är det också att SSRI-preparat, KBT och andra snabba lösningar är standardsvar, jämförbart med att ge kryckor till någon med brutet ben utan att ens försöka laga benet.
Men kanske är det allra farligaste att det faktiskt bara finns en liten skara människor som har råd att tala om ohälsan och att resten skräms till tystnad för att inte halka efter i samhället ännu mer.

I’m up early this morning, thinkin’ bout gettin’ this money

Mycket ironiskt att jag ägnade just denna förmiddag åt att prata om Lyxfällan med en kollega. Naturligtvis var vi väldigt raljanta och pratade om idiotiska sms-lån, skuldfällor, leva över sina tillgångar och inte planera sin ekonomi.
- Det finns alltid saker man kan spara på, sa min kollega, alkohol till exempel.
- Eller hur!, sa jag, eller cigaretter och snus.
Ännu mer ironiskt att jag direkt efteråt satt och lyssnade på Chamillionaire ft K-Ci – Won’t let you down och nynnade med i texten.

Samma eftermiddag får jag alltså veta att det måste sparas in på ekonomin i rådande lågkonjunktur och just nu är arbetsbördan ganska lätt på min arbetsplats. Numera är jag timanställd, vid behov. Förut har behovsanställningen handlat om när jag haft behov av pengar, just nu är behovsanställningen mer baserad på när mitt jobb har behov av mig. Det har de inte just nu.
Ingen skugga fallen över arbetsplatsen, chefen och ledningen för de gör vad de kan för att hitta arbetsuppgifter och är fina. Det är bara så läget är.

Vad det innebär för min ekonomi är dock att läget går från low till very low. På gränsen till desperat, med röd varningslampa. Logiskt sett finns det säkert något sätt att leva på 7800 kronor i månaden när man har hyra och räkningar för cirka 5500 kronor i månaden. Men jag vet inte om jag är beredd att leva så på marginalerna igen. Jag har glömt hur man gör och det enda jag minns är en konstant ångest som gick ut över allt annat, exempelvis skrivandet.
Ingen buffert för oförutsedda utgifter, för den går åt nästkommande månad. Inga Stockholmsresor. Inga fler spontanköp i närlivs-Ica. Definitivt inga kläder, prenumenationer, böcker (hejdå bokrea-inköpen) eller hyfsad kost hela månaden.

Som jag raljerande sa om dem på Lyxfällan finns det ju saker som jag skulle kunna spara in på.
Till exempel alkohol.
Och snus.

Det är nu jag förstår varför folk tar sms-lån.
Men jag tar hellre emot spartips.
Eller allra helst vilket jobb som helst, litet eller stort.

Hjärnan – så funkar den

Huuur kan man ha läst på om mindfullness och lärt sig alla rationella tankeknep som finns att lära sig och fortfarande fungera såhär stundtals (läs: ofta)?

Mellan lätt oro och prestationsångest av typen “njaha, nu känns det inte så kul att vara vuxen och självständig längre” till tankar och känslor av typen “jag är ful, dum, värdelös, kan ingenting, nu skiter jag i allt, jag är ensam och oälskad” osv i all oändlighet tar det i snitt tre minuter.
Vet ni hur bra uppsatser man skriver när man fastnat i de tankespåren? Vet ni hur bra man sover när man ska lägga sig tidigt? Nä, just det. Det gör man inte.

Världens sämsta pojkvän

Skrivandet är som en dålig pojkvän, skriver kloka Isabelle Ståhl och det är en väldigt bra liknelse.
Den relation man har till skrivandet är den sämsta sortens destruktiva bekräftelserelation av lika delar prestationsbaserat omtyckande som psykisk misshandel. Återkommande svek, sockrade ord däremellan men alltid lika opålitlig.

Idag krisar jag och pojkvännen. Så in i helvete, krisar vi. Här sitter jag med en roman som är sådär nästan, nästan klar. Hanna Hallgren skriver till mig: Läs varje ord, läs varje mening om och om igen. Varje ord ska vara ditt, varje mening ska kännas i din kropp. Jag tror verkligen på din bok, nu ska du sätta det sista i språket in i minsta punkt.
Det är nu jag tappar modet. Jag hatar min roman. Jag vill radera allting. Hur har någon kunnat se något bra i mitt manus? Det är ett skitmanus. Jag är ingen författare. Jag är sämst. Skrivandet bara glider ifrån mig, allt jag skrivit är tafatt och jag ser ingenting bra i det alls längre. Jag vill inte blogga, inte skriva ihop några recensioner, ingen artikelsynopsis, inte börja på uppsatsen och mest av allt vill jag inte skriva någon jävla roman.

Det sämsta med ens skrivarpojkvän är hur hårt man håller fast vid honom. Han är faktiskt det jag håller hårdast om i hela världen, den enda som jag verkligen litar på, fastän skrivandet sviker mig så ofta.
Att skriva och må dåligt är det enda jag är riktigt bra på, som Lina Sjöberg sa i sitt sommarprogram i P1 förra sommaren.
Pojkvännen säger det till mig så ofta: Skrivandet är det enda som du riktigt kan. Fuck allt annat, för skriva kan jag i alla fall. I skrivandet har jag lagt mina besvikelser, svek, rädsla för framtiden och min oro. Men vad gör man då de dagar då pojkvännen återigen lämnar en och tycker att man är ovärdig?

Det absolut sista man ska läsa när man försöker peppa sig själv till att äntligen skriva klart sin roman

Meningsbyggnad under all kritik, men framför allt, tror hon verkligen på det här själv? En sak framgår i alla fall med all önskvärd tydlighet: Killar med humor är inte Grelssons grej. Grelsson vill ha tråkigt. Hon vill diskutera tankar och känslor hela kvällen. Blir det för jobbigt tar man en cykeltur. Nästa kväll är det dags igen, känslor och tankar för hela slanten, möjligen påtar man lite med basilikan. Kväll tre nämner man ett par Bergmantitlar men sen är det känslor och tankar igen. Med avbrott för tvätt. Kan man över huvud taget föreställa sig något TRÅKIGARE?

Ja, möjligen. En roman skriven av Grelsson. Kanske tur att hon begränsar sig till debattartiklar.

Läs Karin Stensdotters fetdiss på Axess här.

Uppdateringskommentar: Jag är alltså inte sårad, ledsen, självhatisk eller livskrisande av den här texten och har definitivt inte lagt ner romanskrivandet. Jag tycker hennes kritik är jättekul. Men fortsätt gärna skriva om hur grym jag är i kommentarerna i alla fall, I like that.

Från Eskilstuna till Queens Bridge

Som gammal Kent-panda-brud är jag fortfarande rätt beroende av den där musiken som fattar och tröstar. Har man grinat sig genom en tonårstid till Hagnesta Hill, i tanken om att Jocke Berg är den enda människan i världen som förstååår en, är det en identitet som man inte släpper så lätt.
Tidigare har jag ju utnämnt Nas till den artist som finns där för mig numera. Men eftersom Nas numera mest gör soulsvängiga låtar om Kentucky Fried Chicken och både Illmatic och Hiphop Is Dead är så sönderspelade, tar jag till de andra snubbarna som fattat d.v.s. Mobb Deep.
The Infamous, i synnerhet, är skivan som jag bara lyssnar på de dagar som är jävliga.

Egentligen är skillnaderna mellan Mobb Deep och Kent inte så stora. Det handlar om samma överlevnad, samma svärta och samma fuck you-ångest.
Mellan textrader som det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år och I don’t give a fuck about my presens är det egentligen bara ett språk och en stilistik som skiljer sig åt.
Samma sak när Jocke Berg konstaterar att det tar hundratals år att dölja felen, jag är ljusår ifrån och Mobb Deep konstaterar att we live in this ’til the day that we die, survival of the fit – only the strong survive.
Jag behöver ingen hjälp, vill du hjälpa hjälp dig själv säger Jocke Berg, I don’t got time for your petty thinking mind säger Havoc.
Det är tårar, kan man gråta som en karl?, undrar Jocke Berg. It’s hard acting like everyhing’s alright, konstaterar Prodigy.

Gamla emo-Kentvänner. Lyssna på det här. Jag börjar f’real gråta. Mobb Deep, ni är de enda som förstååår.



Gränserna

Jag läser Sigge Eklunds Varulvsvalsen och, bortsett från att det är den första roman av Sigge Eklund som jag på riktigt tycker om, slås jag av identifikationen som jag känner med alla inblandade. Jag blir förbannad på Rebecka, som missbrukar, jag blir frustrerad över de anhörigas maktlöshet, men jag känner också oerhört mycket med henne.
Det finns en scen i Varulvsvalsen, där identifikationen och medkännande med henne blir extra stark. Det är en scen på ett socialkontor där en, till synes, flathänt och medhårsstrykande socialsekreterare, helt plötsligt slår näven i bordet och börjar skrika åt Rebecka. Hon svarar med att gråta och tacka och huvudpersonen i boken inser då att det är exakt det där som hon söker och vill ha. Gränserna.

Jag har skrivit om det förut. Ens behov av gränser. Kanske är det något som förenar många missbrukare, oavsett om det är narkotika, sex, alkohol, mat eller vad som helst som man missbrukat? Det man behöver är att få gränserna och ilskan, snarare än medömkan och förståelse. Den medömkan och förståelse som man får är samtidigt ett godkännande inför sjukdomen. När man blir struken medhårs är det i all välmening från oroliga och maktlösa anhöriga, men det blir också ett sätt att inte skilja missbrukaren från sjukdomen. Att bekräfta för missbrukaren att sjukdomen är en del av missbrukarens identitet, som därmed gör det omöjligt för missbrukaren att göra sig fri från den.

När missbrukaren i Sigge Eklunds roman får gränserna satta för sig, hon får ilskan och ultimatum från andra, är det också då som sjukdomen skiljs från hennes riktiga jag. Jaget som försvunnit och kapitulerat under sjukdomens ockupationsmakt, men som finns därunder och skriker på hjälp.
Att sätta gränser är att höra det skriket.
Jag förstår de som stryker medhårs, som bara lyssnar, som ställer upp eller som helt enkelt bara tassar på tår och inte säger ett skit. Man tror att det är människan bakom sjukdomen som man sviker, grälar med och inte accepterar. När någon är helt uppslukad är det omöjligt att se vad som är människan och vad som är sjukdomen. Man gör det finaste och det som känns rätt för den som man älskar och man vill bara väl, man gör det man kan i maktlösheten och oron och likt förbannat blir det en björntjänst.

När jag läser Varulvsvalsen är det omöjligt att inte tänka på de som stod mig nära under de sena tonåren, när jag ockuperades av självskadebeteende och ätstörningar. Jag kommer aldrig att kunna förstå vad jag utsatte dem för, framförallt kanske för att jag helt enkelt inte, till fullo, vill förstå vad jag utsatte dem för. Hur bär man den skuld man borde bära för andra människors år av oro och omhändertagande om en? Hur orkar man med faktumet att man utsatt människor för så mycket lidande, enbart på grund av att de älskade en även när man var sjuk? Det finns inga ord som täcker det som de gjorde under de åren. Ett tack räcker ingenstans och skulden är omöjlig att återgälda.

När jag läser Varulvsvalsen konfronteras jag, återigen, med tankarna på vad jag utsatte den som stod mig allra närmast för under de åren. Han som, under några års tid, såg den han älskade och levde med försvinna fullständigt, såväl fysiskt som andligt.
Han som visste att jag ljög när jag sa att jag hade ätit. Som visste varför jag stannade hemma från krogen och varför allt bröd i skafferiet var borta när han själv kom hem. Som gång på gång och varje timme var tvungen att förklara för hon med den tynande kroppen av skelett och blekhet att hon inte alls var fet. Han som såg mig springa iväg på gymmet även när jag hade halsfluss och feber. Han som en gång levt med en människa som var levande och som nu var fullständigt ointresserad av sig själv, honom eller omvärlden för allt hon brydde sig om var att gå ner i vikt.
Han fanns där. Hela tiden. Och lovade mig att jag inte var tjock, tog promenader med mig när vi hälsade på släktingar och jag var tvungen att äta mat som jag inte kunde räkna ut det exakta kaloriantalet i, försökte övertala mig att äta, oroade sig för mig, höll om mig under sömnlösa nätter, tjatade, tog hand om, pratade med, lyssnade efter kräkljud från toaletten, letade reda på olika telefonnummer till utbildad personal och självhjälpsgrupper och satte hela tiden mitt välmående framför sitt eget.

Men det jag tänker på, framförallt, när jag läser Varulvsvalsen är den dagen då han gjorde det avgörande. Det som, har jag förstått i efterhand, blev min räddning. Det som kom att bli vändpunkten.
Jag tror att jag vägde 49 kilo då, till mina 172 centimeter. Jag sa det som jag alltid sa. Att jag inte var sjuk, att jag inte behövde hjälp, att jag bara bantade lite och skulle sluta så fort jag gått ner tillräckligt i vikt och slutat känna mig tjock. Men hjälp behövde jag inte, vad fan, jag var ju skittjock, det syntes ju.
Det var då han slog ner näven i bordet och i ögonen någonting helt annat än den ömhet som han enbart visat tidigare. Kanske ilska, men mest av allt rakhet.
- Fine, sa han, svält ihjäl dig då. Men jag vägrar stanna kvar och se på när du gör det. Jag orkar inte med det, jag älskar dig för mycket, då går jag.
Det var då som det vände. Sedan började jag, långsamt med många återfall, bli frisk igen.

Och du som fanns där under de där åren. Jag har försökt tacka dig och jag har försökt förstå och pratat med dig om vad du gick igenom. Men jag tror aldrig att jag förklarat för dig vad, av allt du gjorde, som faktiskt betydde mest. Jag tror aldrig att jag berättat för dig att din näve i bordet blev min räddning. Jag tror inte att jag någonsin tackat dig för att du hade det oerhörda modet att sätta en sådan gräns gentemot någon som du älskade och bara ville väl mot.
Jag gör det nu istället, även om ett ord inte betyder någonting.
Tack.

Framtidsångestmaximering

Ingen utlysning av bidragsrum hösten 2008
Humanistiska fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet beslutade vid ett extra sammanträde 12 juni 2008 att återta sitt 22 maj fattade beslut att utlysa 18 bidragsrum till 4 september och med 25 september 2008 som sista ansökningsdag. Detta innebär att det inte blir någon antagning av doktorander med fakultetsfinansiering som börjar studier på forskarnivå i januari 2009
.”

Din poesi är hämtad från hemliga platser

Ångesten är en ockupationsmakt som hindrar mig från att leva i mitt land. Det har den ingen rätt till. Varje gång den återvänder måste jag upplysa den om att det faktiskt inte är jag som ska dra åt helvete, utan den.

ur Allvarligt talat med Kristina Lugn.

Hej Kristina Lugn
Jag har en förfrågan. Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att bli min universella moster.
Det är min starkaste övertygelse om att släktskap begränsas om man gör det till en fråga om genetik och biologi. Jag tror att släktskap kan handla om så mycket mer än så.
Du som pratar och skriver så mycket om det där som jag också pratar och skriver så mycket om; det där om att människan är fri och aldrig instängd i sig själv, att våga bryta gränser och skapa vem man vill vara. Tror inte du också att vi begränsar vårt släktskap om vi menar att det måste vara uppbyggt av genetiska band?
Jag vill adoptera dig som min universella moster. Jag kan inte göra det i en reell, laglig mening. Staten har redan bestämt vem som får kallas släkting och inte. Barn kan man få adoptera i somliga fall, fastän det är svårt, men barn varken vill eller behöver jag. Det är en moster som jag behöver. Jag tänker att jag skiter i vad staten säger om vem som får kallas moster och inte och hur man får adoptera eller skaffa sig släktingar. Jag vill ha dig som min universella moster.

Titeln universell moster är inte så betungande som det kanske låter.
Du behöver till exempel aldrig baka några bullar eller bjuda på hemlagad husmanskost. Kärlek i form av hemlagad mat och sju sorters kakor har jag fått så mycket av att jag numera låter mormors medskickade bullar ligga i frysen så länge att jag hinner köpa flera paket av Pågens kanelgifflar innan jag ens kommer mig för att röra mormors bullar.
Du behöver heller inte ge mig några presenter, skicka några pengar eller ens komma ihåg min födelsedag. Kärlek i form av presenter och uppvaktningar har jag fått i överflöd och får fortfarande. Känn inte att du behöver köpa det där fula halssmycket i äkta silver på Guldfynd till mig, oroa dig inte för ifall du kommer att glömma min födelsedag och lägg inte onödig tid på att skicka ett födelsedagskort med målade blommor på med en ursäkt och tvåhundra kronor när du likt förbannat glömde den.
Jag behöver inga råd och ingen vägledning, känn aldrig att du behöver tala om för mig vad jag borde göra eller hålla mig ifrån. Råd och vägledning har jag väldigt svårt att ta, jag lyssnar ändå inte till någon annan än mig själv och får någonting liknande epilepsianfall av hyperallergi om någon försöker tala om för mig vad jag ska göra eller hur jag bör leva mitt liv. Jag tycker illa om livscoacher och psykologer som berättat för mig varför jag är som jag är har jag redan haft nog av i mitt liv.

Med titeln universell moster avser jag egentligen bara att du fungerar som en förebild för mig. En källa av visdom, inspiration och kloka tankar som jag hämtar kraft ur. Den innebär också att jag känner ett mentalt släktskap med dig, vilket naturligtvis är befängt när vi inte känner varandra. Men jag känner dig genom dina ord och dina ord är mina ord, ibland behöver jag höra dem från någon annan för att kunna känna dem själv.
När jag lyssnat mig igenom alla avsnitt av Allvarligt talat i min mp3-spelare på jobbet idag har jag ett litet anteckningsblock bredvid mig som är fullklottrad av alla dina tankar. Jag har även hunnit springa på toaletten två gånger, för det blir så obekvämt om man helt plötsligt börjar gråta inför sina kollegor. Med dig som universell moster kommer jag aldrig att glömma att människan är så mycket större än sin förtvivlan, mänsklighet är en egenskap som måste utövas, att det är farligt att älska men ännu farligare att omfamna sin ensamhet eller att de viktigaste hushållsredskapen är känslostyrka och tankekraft.
Alla de där nötta orden, omstöpta i dina former, lyssnar jag till när de kommer från dig. Jag tror att det är en sådan uppgift en universell moster möjligen kan ha. Att bli lyssnad till.

Jag har redan adopterad en universell faster. Hon heter Bodil Malmsten. Nu vill jag ha en moster på mitt släktträd. Tills dess att du besvarat min förfrågan fortsätter jag att kasta mentala molotovcocktails mot den ockupationsmakt som idag anföll igen. I stereon hör jag din röst;
- Det enda jag säkert vet om ångest är att den alltid går över
och jag lyssnar.

Fotnot: För teoretiska hänvisningar gällande begreppet universellt släktskap har jag idag, p.g.a. ockupationsmaktens inflytande över det teoretiska tänkandet, inga källor att komma med eller ork att leta upp dem. Någon får gärna bidra om ni vet.

Trettiotvå kvadratmeter sårbarhet

Jag bar alltid dina urtvättade gamla fotbollsshorts när vi var hemma. Och det var vi ju nästan jämt. Ibland gick vi till Apoteket, ibland till Systembolaget, ibland till närlivset. Men oftast var vi hemma.
Du hade svårigheter med människor. Ibland gick det bra. Ibland fick du panik. Du var tvungen att åka hem. Eller så blev du bara tyst. Eller började gråta. Jag låtsades vara förstående, men var egentligen mest arg. Jag skämdes över det, men det var jag. Att du inte kunde skärpa dig! Du och din sociala fobi.

Du färgade håret lila. Jag tror att du köpte hårfärgen på Punkt Shop. Någon gång när vi var i Stockholm. Vi mådde nästan okej i flera dagar den gången. Sedan fick du för dig att du skulle klippa av dig allt hår. För att du ändå var för ful för att ha det kvar. Jag blev arg och sprang ut ur lägenheten. Sa att jag tänkte skita i det här. Sen kom jag tillbaka och du behöll ditt långa hår.

När du åkte bort tog du med dig alla vassa föremål som vi ägde. Du la dem på rad längst ner i din resväska. För säkerhets skull. Sa du och jag nickade tyst. Sen kunde jag inte klippa tånaglarna på två veckor och konservburkarna försökte jag öppna genom att kasta dem i golvet. Det gick sådär, ärligt talat. Jag åt mest färdigskivat bröd.

Du bad mig ringa psykakuten en gång. För att du inte orkade med. För att du var tvungen. Jag grät och du låg tyst under täcket och jag ringde och jag grät och när de svarade sa de att det inte verkade akut. Jag grät och slog på mig själv för att det inte var akut. Du åkte till Systembolaget och köpte vin. Sedan drack vi oss fulla istället.

Min psykolog sa åt mig att jag behövde ljus. Om vi släppte in ljuset på våra trettiotvå kvadratmeter kunde vi släppa in ljuset i livet och bli piggare och starkare, vad hade vi för färg på gardinerna? Mörkblå såklart. Jag sa till dig att vi borde sätta upp de vita gardinerna istället. Du for upp ur sängen och letade fram de vita gardinerna. Du nynnade medan du trädde den ena gardinen på gardinstången. Vad ljust det blir nu. Ja verkligen. Efter en gardin blev du trött. Det var depressionen och medicinerna, du orkade nästan ingenting. Du sa att du måste sova, den andra gardinen fick vänta till en annan dag. Sådär som du alltid sa. Allt fick alltid vänta. Du var ju så trött.
Jag klarade inte av saker som var ostrukturerade. Asymmetri gav mig ångest. Visade det sig alltså, när jag började skrika i panik av att fönstret bara hade en gardin.

Du tyckte inte om att äta. Det gjorde jag. Fast jag ville inte, men det gjorde jag ju. Du åt så långsamt att jag hann diska all disk innan du hunnit dela en potatis. Jag tror jag vande mig vid det. Men jag vande mig inte vid hur du kunde skjuta tallriken ifrån dig. Säga att du inte kunde äta idag. Jag stirrade på min uppätna mat och skämdes. Det var ju ändå jag som var tjockisen av oss två.

En annan gång kunde du vilja äta jättemycket av något. Som qournschnitzel med jättemycket ost, pommes frites och massor med bearnaisesås. Sedan åt du två tuggor och kom på att du inte alls ville ha det. Då tog jag min tallrik och skyfflade ner hela den förbannade maten i diskhon. Sedan gjorde jag samma sak med din. Så sa jag ingenting till dig på hela kvällen. Det enda som hördes var magarnas kurrande.

En gång åt jag nudlar. Du sa att du fick panik för jag lät för mycket när jag åt. Då tog jag tallriksjäveln och hällde sörjan av äggnudlar och emulgeringsmedelskrydda under täcket på din plats i sängen.

Jag kastade en ost på dig en gång. En sån där enkilosost. Hushållsost för det var den enda du ville ha. Jag missade. Vad fan gör du, skrek du och jag sprang in på toaletten. När jag kom ut med blodiga underarmar undrade du om jag var nöjd nu, mådde jag bättre nu eller och jag svarade ja.

Men bara en gång slogs vi. Du hade ångest som vanligt. Det hade jag med, men det var din som jag inte orkade med. Jag gjorde en häftig rörelse, du fick panik. Du sa att du skulle springa iväg. Aldrig mer komma tillbaka. Dö kanske, vem vet? Jag försökte hålla fast dig. Du sparkade mot min mage, jag tog strypgrepp på dig och var så arg att ådrorna brast. Sedan slet du dig loss och du sprang och jag grät och sedan ringde jag dig två timmar senare och du kom tillbaka.

Men somliga kvällar kunde vi stå under köksfläkten. Med öppet fönster mot radiohuset och det stora Onoff-komplexet nedanför. Röka mentholcigaretter i kör med askande stumpar som växte på hög i en askkopp ställd på ena plattan. Jag i dina urtvättade fotbollsshorts. Du med lika urtvättad lilafärg i håret. Vi drog halsbloss och suckade mot disken. I stereon samma låt på repeat, ett mantra mot en akustisk gitarr som fyllde trettiotvå kvadratmeter.
My cunt is build like a wound that won’t heal.
Jag lutade mina tårar mot din axel och jag tror att det var som så vi tänkte, att det här är det enda sättet att överleva oss själva på.

In the end everything will be ok (se till mig som liten är)

När det var fruktstund åt jag alltid mandariner. Vi satt på de stora kuddarna i ring, under den färgglada bilden på ett nyfött Jesusbarn och alla plockade fram sina påsar medan fröken pratade. Jag hade en fryspåse, knuten hårt, med två mandariner i. Jag orkade aldrig försöka lösa upp knuten utan slet bara isär påsen.
Sedan skalade jag den första mandarinen, långsamt för att hela skalet skulle hålla ihop. Det var väldigt viktigt att skalet var sammanhängande och kunde läggas åt sidan som en helhet när mandarinen kommit fram. Delades skalet i flera bitar var det ett omen. Något hemskt skulle hända.
Sedan pillade jag bort det vita mellan klyftorna innan jag lyfte den första till munnen. Jag la alltid in nästa klyfta innan jag hunnit svälja den jag hade i munnen. Tyst och koncentrerat tuggade jag, medan jag tittade på den mandarin som fortfarande låg oskalad i en uppsliten fryspåse och fröken pratade om himlen. Jag visste att när vi dog kom vi till himlen. Där fanns Gud och tog emot oss alla. Fröken pratade om att det var vackert i himlen, man fick vila där.
När jag skulle svälja klyftan satt något fast i halsen. De söndertrasade delarna av mandarinsaft och fruktkött gled inte ner i svaljet. Det var något som tog emot, något tjockt och svidande. Såsom det sved under ögonen, det våta, jag blinkade hårt flera gånger.
Jag tänkte på himlen. På att Gud fanns där och väntade på mig. På att jag skulle vara lycklig där. Ingen oro, bara vila. Ingenting av det som var idag skulle spela någon roll. Ingenting av det som hände därhemma, vännerna som inte fanns, ensamheten, rädslorna och tystnaden. Jag kanske skulle vara liten och ledsen på jorden. Men en dag skulle jag bli trygg och glad. En dag skulle jag bli lycklig.
Någon frågade om jag var ledsen och såg på mina ögon. Jag sa att mandarinen var sur.
På natten formade jag händerna hårt, jag skulle känna fingrarnas ben mot varandra för att det skulle räknas. Så bad jag utantillbönen, viskade snabbt.
Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder Står min lycka i Guds händer Lyckan kommer, lyckan går Du förbliver Fader vår Amen
Lyckan skulle komma en dag. Allt låg i Guds händer. Ju ledsnare och ensammare man var, desto lyckligare skulle Gud tillslut se till att man blev.

Av alla lögner jag blev itutad eller valde att tro på som barn måste det där vara den som sitter hårdast och som jag allra längst gått på. Väntan på att Gud ska ge mig lyckan eller längtan efter himlen har förvisso ersatts av någon amerikansk dröm om att kämpar man tillräckligt hårt får man alltid allt man vill ha, men jag bär fortfarande runt på en ryggmärgsstark tro på att ju mer man lider, desto lyckligare kommer man att bli sen. Då kommer det att uppenbaras en massa sanningar för en. Man kommer att bli belönad för sin olycka och sitt lidande, genom att få lycka tusenfalt. Jag kan inte rå för det. Jag vet inte hur man slutar tänka så. Det sitter så djupt i mig. Man lär sig saker som gör en starkare och sedan blir man en stor människa och sedan kommer lyckan.

Det där är ju bara bullshit egentligen.
Jag vet inte om jag lärt mig någonting av att gå igenom depressioner, ätstörningar, käka antidepressivt, ha ångestattacker, vara livrädd och neurotisk nästan jämt.
Mest har jag ju bara haft en förbannad massa ångest.
Jag vet inte om jag blivit en särskilt stor eller stark människa av det. Vem har inte haft en förbannad massa ångest i sitt liv och jobbiga tonår liksom?
Jag vet att jag älskar att definiera mig som en stark människa. Jag hatar att jag gör det, jag äcklas av mig själv när jag gör det och jag hatar när jag märker hur glad jag blir när andra gör den definitionen av mig. När jag får läsarmail om att jag är en förebild och idol för jag verkar så stark. När jag berättar något jobbigt och mycket personligt för LSM och hon svarar med att återigen säga att jag måste vara så stolt över mig själv, jag har ju kommit så långt med mig själv. När människor från förr påtalar hur häftigt det är att se mig nu, att jag är så stark som kommit såhär långt.
Jag hatar att jag älskar det. Jag avskyr att jag tror att det i lidande och svårigheter ligger en mängd dolda sanningar om världen som gör dig till en större människa. Jag tror inte att man blir en större människa.
Jag skulle byta ut definitionen stark människa mot lycklig och generös människa vilken dag som helst om jag kunde. Ändå tänker jag så, hela tiden, om små saker. Som att jag som har sömnproblem uppskattar sömn på ett helt annat sätt. Som att jag som räknar kalorier i allt jag äter och dricker, kan veta vilken unnest det är att inte göra det. Som att jag som alltid har haft dålig ekonomi förstår och uppskattar värdet i pengar och ekonomisk frihet.
Allt det där är bara bullshit. Kunde jag vakna upp en dag och vara utsövd, äta vad jag ville och spendera pengar som jag ville skulle jag må bra mycket bättre. Det finns ingen bitterhet i det konstaterandet, men heller ingen värdering åt andra hållet. Jag sitter inte på en massa dolda sanningar, jag uppskattar ingenting mer än någon annan, jag är ingen stark människa.
Och fortfarande tror jag ju, omedvetet, att en dag kommer himlen ligga runt hörnet med trygghet, lycka, kärlek och framgång. Det finns ingenting reellt i den tron. Den är bara exakt lika benhård och idiotisk som klumpen i halsen på ett barn som skiter i om hon kommer vara olycklig hela livet, eftersom hon ändå kommer att få bli lycklig i himlen.

En liten uppkastning i uppriktig självbildsångest (eller: Det är inte mig det är fel på, det är Mitt eget jävla Narnia)

Som motvikt till drömmen vid havet från föregående inlägg, där jag bara var en modern Candide som sket i allt drömmer jag någonting helt annat när jag återvänder till staden.
Jag drömmer att jag är i Amsterdam och ska få följa med LSM och Mitt eget jävla Narnia på en skitcool branchfest. Jag har klätt mig i min snyggaste hotnessklänning av dyrare måttet (läs: inte H&M) och har nyklippt artyfartyfrisyr och känner mig peppad att få hänga med dem i deras coola kontext. Men LSM hänger bara med sina häftiga, kokainsnortande vänner och försöker övertala mig att testa med.
- Nej, jag vill nog inte pröva, säger jag och känner mig som jordens största tönt.
Sedan mönstrar Mitt eget jävla Narnia-Tobias mig med blicken.
- Vad är det du har på dig?, säger han, fattar du inte att man får skämmas?
Sedan drar han med mig till en närliggande butik som säljer ravekläder. Han tvingar mig att istället köpa och klä mig i det häftigaste man kan ha på sig, enligt alla de häftiga modebloggarna som jag såklart har missat totalt. Ut från affären kommer jag i neongröna, utsvängda ravebyxor och artyfartyfrisyren fylld med små pärlor hängande. Där går jag med en klump i halsen över att jag missuppfattat allting, som vanligt.

Det är relativt lätt att se att det staden gör mig med är att anamma hela min dåliga självkänsla och att drömmens tolkning är ett uttryck för detta. Jag skulle så lätt kunna ha den här drömmen som en utgångspunkt för ett långt, utlämnande inlägg om min brist på självkänsla och dåliga självbild, trots att jag inte lider särskilt stor brist på självförtroende i något område. Jag skulle också skriva om att jag, när jag skriver om att vara prestationsmänniska, inte bara menar att man är en människa som bekräftar många bollar i luften-myten och mår som bäst när man gör saker och lyckas med sina slutmål. Det handlar lika mycket om att prestera bilder av sig själv, vara bäst på allting men konstant misslyckas och känna sig missnöjd med sig själv. Jag skulle skriva om hur det är att fortfarande känna sig som tönten i klassen, som är en outsider i alla lägen och inte riktigt får vara med eller fattar hur hon ska få vara med.
Jag skulle skriva om min konstanta ångest över att försöka vara allt, men inte vara tillräcklig gällande någonting.
Jag skulle skriva om hur svårt det är att försöka bekräfta myten om sig själv. Hur fucking jobbigt det är att alltid falla emellan. Hur jag aldrig är tillräckligt bra inom allting. Jag är inte intellektuell nog, har inte läst tillräckligt många böcker. Är inte tillräckligt politiskt insatt och skriver inte tillräckligt bra. Jag är definitivt inte tillräckligt flatig, men jag är rätt dålig på att vara heterobrud också. Jag är inte smal nog och jag har inte snyggast kläder. Jag är inte vackrast och jag har inte bästa musikkollen. Jag är inte pretentiös nog för att kallas pretentiös och jag är inte ytlig nog för att bara vara lättsam och skojig. Jag har dålig koll på mode och reklam och jag har minst lika dålig koll på utrikespolitik och viktiga politiska beslut. Jag är inte tillräckligt slampig, men jag är inte tillräcklig för att ha en fast relation. Jag är inte tillräckligt rolig och jag är inte tillräckligt allvarlig. Och så vidare och så vidare.

Förmodligen skulle jag också skriva någonting om mitt bloggande. Hur bloggandet numera manifesterar min dåliga självkänsla. Först var det no biggie, för då fattade jag inte att folk läste det jag skrev. Sen var det no biggie, för då hade jag så förbannat bra självförtroende och bara körde mitt race och hade sjukt många läsare och räknade med att alla älskade mig vad jag än skrev. Sen var det nog biggie för att jag sket i vad folk tyckte om mig.
Numera är det en naggande faster i varje ord jag skriver på den här bloggen. Jag ser alla dem som går in på den här bloggen och hatar mig, dissar mig eller bara tycker att jag är fucking ointressant och djävligt kass. Alla dem som inte gillar det jag skriver manifesteras i den där naggande fastern som gnäller om att jag är tråkig, pretentiös, töntig, inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt snuskig, inte tillräckligt smart eller välformulerad på den här bloggen. Vad jag än skriver om och hur jag än skriver det kommer alltid någon kunna tycka att jag är en djävla tönt.

Hade jag gjort den tolkningen av drömmen hade jag förmodligen skrivit ett sånt inlägg, men det hade blivit så jobbigt då. Då hade alla de som idag kommer att gå in på min blogg och tycka att jag är en tråkig, pretentiös tönt utan talang förmodligen bara fått vatten på sin kvarn. Och jag hade fått svårare att spela vidare på mytbilden om mig själv som någon som skiter i vad andra tycker om henne.
Så jag föreslår istället att tolkningen av drömmen bör vara att ett det är Mitt eget jävla Narnia-Tobias som har sjukt dålig klädsmak, vilket enbart mitt undermedvetna verkar vara medvetet om. Låt er inte luras av hans metrosexuella Clinique-produkter. I själva verket klär han sig enbart i neongröna ravebyxor och tycker att det finaste på en tjej är om hon har färgade pärlor i håret.

Fotnot: Eftersom jag själv ser ett mönster i hur mina självutlämnande självhatsinlägg återkommer med en månatlig precision borde jag väl, om än motvilligt, lägga in en hänvisning till biologiska faktorer gällande denna text. Eller mer exakt: Jag har PMS, snarare än livskris.

Nähänä

Jag får bara ångest av alla mina texter idag. Jag har ju grymt mycket på lager om alltifrån Star Wars-sexuella fantasier, Maggie Gyllenhaals pennkjol i Secretary, vad SJ och Gud har gemensamt, min oro över att ha blivit straight och varför det bästa sättet att fira kursavslut med paperpresentation är att kräla fram på ett golv i en danssal och skaka titsen till ljudet av Beenie Man.

Men ingenting känns riktigt rätt idag.
Således går jag ut i solen istället. På återhörande.

Lilla ångestbarnet (det finns nånting som får folk att ge dig mer än du är värd)

Det började på lågstadiet när jag slutade sova på nätterna och var sådär rädd för allting. När jag varje morgon innan skolbussen kom hade en ritual att springa bakom huset och be till Gud att jag skulle slippa vara så rädd på skolan den här dagen. Varje morgon knäppte jag lovikahänderna hukad i vinbärsbuskarna bakom huset och bad. Efter ett tag utvecklades det till en tvångstanke, jag var tvungen att upprepa ordet Gud tillräckligt många gånger för att bönen skulle höras. Jag började missa bussen, började stiga upp tidigare på morgonen för att hinna. Det tar rätt lång tid att säga gode Gud femtio gånger.
Sedan blev det värre och jag ville inte gå till skolan längre överhuvudtaget.
- Mamma, det går inte. Jag har sovit dåligt och har ont i magen av oro, sa jag på morgonen.
Ibland tvingade hon iväg mig. Men oftast strök hon mig över kinden.
- Lilla vän. Sov vidare så ringer jag till skolan, sa hon och sen fick jag ligga i mjukisbyxor och titta på eftermiddagssåpor och äta kakor istället för att vara i skolan.
Från och med då och till och med min studentdag var jag i skolan högst tre av veckans fem obligatoriska dagar. Alla de andra dagarna hade jag sovit dåligt, hade ångest eller orosont i magen och fick stanna hemma.

På mellanstadiet, de dagar då jag var i skolan, ville jag inte gå ut på rasten. Jag brukade sätta mig i fönstret inne på tjejtoaletten istället. Ibland hittade någon lärare mig.
- Nej, jag orkar inte gå ut, jag känner mig så ledsen inuti, sa jag.
- Lilla vän, sa läraren och strök mig över kinden, stanna inne om det är så det känns.
På högstadiet utvecklade jag en fobi mot transportmedel, alla utom bilar. Det enda som jag har kvar idag är flygrädslan, men då var jag paniskt rädd för att sätta mig på en buss.
- Jag kan inte åka skolbussen, sa jag, det går bara inte.
- Nämen lilla vän, sa mina föräldrar och strök mig över kinden.
Sedan började mamma skjutsa mig till skolan, de en och en halv milen till samhället där högstadieskolan låg. De dagar då hon inte kunde eller orkade ringde mina föräldrar runt efter någon bekant som jag kunde åka med. Det fortsatte upp tills jag var arton och flyttade hemifrån och in till stan.
På mellanstadiet slutade jag vara med på gympan. Jag satt kvar i omklädningsrummet och läraren kom in.
- Nämen, det går inte, jag känner mig så ledsen inuti och jag orkar inte vara med, sa jag.
- Jamen lilla vän, gå hem då istället, sa läraren och strök mig över kinden.
I alla betygssamtal på högstadiet och gymnasiet påtalade mina lärare min frånvaro. Sedan tillade de att;
- Men du är ju så begåvad och har så lätt för dig. Och sen vet jag ju att du inte mår så bra och har ångestproblematik, så jag sätter ett MVG på dig i alla fall.
Jag tog studenten med fina avgångsbetyg och ovationer från lärare, trots att jag varit närvarande på högst en tredjedel av alla lektionstimmar.
På somrarna skulle jag oftast jobba. Det var jättetråkigt och jag var tvungen att stiga upp tidigt, fastän jag sällan hade sovit på natten.
- Pappa, jag orkar inte jobba. Jag får sån ångest av det, bölade jag efter någon vecka.
- Lilla vän, är det så det känns ska du kanske inte jobba då, sa pappa.
Sedan fick pappa ringa mitt sommarjobb och säga att jag inte skulle komma dit mer och sedan var det istället han som gick in och finansierade mina charterresor och festivaltrippar och när han inte kunde tömde jag mitt sparkonto istället.
I mina vänskapsrelationer brukade jag efter en tid alltid börja undvika, bete mig illa och snacka skit. Jag spred ut lögner och raggade på killarna som mina tjejkompisar var kära i. När jag var kär i en av mina tjejkompisar började jag flirta med hennes stora crush sedan ett år tillbaka bara för att se till att hon inte blev ihop med honom. Oftast kom det fram när jag hade snackat skit och mitt konstiga beteende gjorde att vännerna tröttnade på mig. När jag någon gång ibland blev konfronterad av en vän som ändå ville mig väl och ha kvar mig som vän ryckte jag på axlarna och sa;
- Det är bara så jag funkar. Jag är så rädd för relationer och skyddar mig och då beter jag mig såhär. Jag gör så när jag får ångest, det är bara att acceptera.
- Lilla vän, jag försöker förstå och finns kvar som vän, sa några få vänner och strök mig över kinden.

Det finns någonting som kallas sekundärvinst. Och herregud vad jag har utnyttjat den vinsten. Genom hela mitt liv har jag blivit struken över kinden så fort jag hänvisat till att jag varit;
ångestfylld
känslig
relationsrädd
Allt har varit accepterat. Genom hela mitt liv har jag lindat människor kring mitt lillfinger, oavsett om det varit lärare, föräldrar, vänner eller människor som jag haft en amorös relation till. Man spelar ut ångestkortet och man vinner alltid. Lilla ångestbarnet måste strykas medhårs, lilla ångestbarnet är så känsligt och man måste vara snäll mot henne, lilla ångestbarnet är elakt men det gör ingenting för lilla ångestbarnet kan inte bättre när hon har så mycket ångest. Ångesten och relationsrädslan blir en handle with care-stämpel som du kan gå runt med och visa upp så fort det bränner eller du måste anstränga dig.

I mina två långa förhållanden hänvisade jag konstant till min känslighet och jag visste exakt hur jag kunde linda kring lillfingret med hjälp av den. Jag kunde bete mig struligt, hela tiden med vetskapen om att det enda jag behövde göra var att slänga på Solomon Burkes Don’t give up on me och ge lite tårar och lite;
- Förlåt, men det är såhär jag funkar. Jag menar inget illa, jag bara är sån.
Sedan skulle allt vara som vanligt igen.
Sedan har jag de två senaste åren sprungit runt och fuckat upp relationer och människor. Jag har sårat och playat och jag har hela tiden lindat kring lillfingret och i nästan alla fall vetat exakt var jag har människorna jag varit involverad med.
Jag har sett in i tårade ögon som sagt att de velat ha mig och svarat med ett;
- Jag är ledsen, jag är inte riktigt relationsmaterial du vet.
Jag sprungit tillbaka till människor som jag redan sårat en gång för mycket och hänvisat till att jag nu är ledsen och har ångest och minsann behöver dem, när jag behövt en backup mot min ensamhet. De gånger då jag har blivit sårad, då har det hörts. Liksom hallå världen, inte nog med att jag har ångest och är känslig, nu har jag dessutom blivit sårad.

Med handle with care-stämplen kommer man undan med nästan allt och är man van vid att linda kring lillfinger fortsätter man gärna med det. Men det är inte det som jag behöver eller vill ha längre. Lilla ångestbarnet måste växa upp nu. De vänner som jag har idag har kommit mig nära och stannat i mitt liv för att de konfronterat och vägrat acceptera, aldrig strukit mig över kinden och sagt att det är okej. De har tvingat upp mig ur sängen, påtalat när jag sårat dem, skällt ut mig och tvingat mig att börja ta ansvar för mig själv och mina relationer. På samma sätt som människor som jag tidigare sårat har börjat sätta ner foten och säga hit men inte längre. Jag har börjat tycka om att bli satt på plats och få motstånd istället för att gnyende slicka mina sår.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag sätta på den där Solomon Burke-skivan och säga;
- Sorry baby, men det är bara såhär jag funkar.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag smita undan från jobb, skola eller relationer för att mamma en gång sa att det var okej om man känner sig sådär ledsen inuti.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag bli struken över kinden och få höra att det är okej, för lilla ångestbarnet har det ju så svårt. Lilla ångestbarnet har det inte svårare än någon annan och hon behöver inte bli struken på kinden. Hon behöver gränserna och inte-okejanden, hårda örfilar och ett väx upp.

We hate it when our friends become successful

Det här med att Love Sex Money också gått och blivit med bloggtoppen-statistik är ju jättekul för henne men helt förödande för allt vad gäller min jämförelsenoja, blogghets och tävlingsinstinkt.

-Du har typ hundra fler läsare än jag har, jag har snart inga läsare kvar. Fatta vad jag tappar läsare!, bölar jag i facebookmail efter facebookmail och LSM är som vanligt den fantastiska storsinta kvinna som hon är och som bryr sig föga om min töntiga småsinthet och jämförelsenoja utan svarar sådär fint och Dr Phil-pedagogiskt på mitt gnällande.

Sen blir jag helt manisk efter att skriva inlägg som kommer att generera i att de forna läsarna återvänder, ligger vaken på nätterna och undrar varför alla älskar Love Sex Money så mycket mer än mig (notera hur jag sätter totalt likhetstecken mellan mig och bloggen, mycket sunt) och hurihelvete jag kunde vara så dum att jag slutade vara anonym och började lobba för min blogg öppet sådär så att jag nu inte ens kan vara hälften så juicy självutvräkande som jag varit (och i stunder då jag blir det får jag panik i efterhand och osynliggör inläggen helt odiskret) och därigenom har blivit betydligt tråkigare än vad jag var förr. Jag tänker på hur mycket roligare skribent Love Sex Money är jämfört med mig och suckar över hur analt pretentiös jag allt som oftast är nuförtiden. Jag stirrar panikslaget på våra statistikkurvor och ser hur Love Sex Money skjuter i höjden medan min pinne fortsätter dala, jag överväger på fullaste allvar att ändra informationen om min blogg till ”Jag har legat med LSM! Det finns blogginlägg om det!” för att på så vis locka nya läsare och känner att Saker under huden rent allmänt ter sig som ett sorgligt projekt numera.

Och det är alltså här jag skulle vilja skriva att jag bara skämtade och överdrev. Men det gör jag alltså inte. Med tanke på att jag är sanslöst oengagerad i min nuvarande kurs, har havererat ett forskningspilotprojekt due to tidsbrist och trötthet, inte fick Ane Brun-intervjun jag så gärna ville ha, är så pank att jag skrapar pengar till att kunna leva på ett kilo Rasker storfranska resten av veckan och inte ser någon större ljusning i ekonomin innan september ungefär, har en shitty tråkig jobbsommar framför mig, en halvskriven roman jag inte orkar ta tag i, lagom till vårkroppen ska ut och dallras blivit för tjock för alla mina stuprörsjeans, har 30 osålda böcker hemma och inga nya skribentuppdrag förutom det relativt fasta har jag inte så mycket annat att lägga bekräftelsen och fokuset på just nu förutom min förbannade bloggläsarstatistik.
Ni hör ju själva vilken misär det är. Så nu får ni banne mig styra upp er och börja läsa min blogg igen. Om inte annat för att jag ju helt uppenbart är en helt charmerande, trevlig och mentalt stabil kvinna.
Och där skämtade jag alltså däremot.

Second best is never enough (jag och Buzz Aldrin)

Jag kommer aldrig att förstå Buzz Aldrin.
Valde han självmant att bli den andra människan på månen?
Förstod han inte vad det skulle innebära att vara den andra människan på månen? Konstant ihågkommen, om ens ihågkommen, som tvåan. Inskriven i historieböckerna som nummer två, efter Neil Armstrong. Förstod han inte att hans namn skulle skuggas av Neil Armstrong och att han aldrig skulle ens få en tillstymmelse av så mycket credd och berömmelse som Neil Armstrong?

Buzz och Neil utförde exakt samma prestation. Skillnaden var bara att Neil tog de första stegen på månen. Buzz tog bara de andra. Någonstans måste Buzz ha insett detta. Borde han inte ha trängt sig före på väg ut ur farkosten? Eller åtminstone satt ner en tå lite före Neil? Eller hade de gjort upp det på förhand? Var det Neil som tvingade sig ut före eller singlade de slant om det (om det nu är möjligt att singla slant i rymden)?

Buzz Aldrin, att komma tvåa suger ju. Både du och jag är eviga tvåor. Men jag hatar det.
Att bli tvåa innebär att man kämpat lika mycket som ettan. Det innebär också att man förmodligen är väldigt bra och begåvad. Man är bara inte tillräckligt lika bra som ettan.
Oavsett om det handlar om doktorandtjänster, jobb, relationer eller litteraturpriser. Jag är alltid Buzz Aldrin. Och alla klappar tvåan på axeln och säger men du gjorde ju ett grymt jobb och att vara tvåa innebär ju att man också är skitbra. Men det spelar inte så stor roll när man är Buzz Aldrin. Det är Neil Armstrong som skrivs in i historieböckerna, får fett med credd och uppskattning och fame. Tvåan får ingenting.
Jag är bra, alltid väldigt nära, aldrig tillräckligt nära.

Det stod mellan Always keepin’ it real och en annan bloggbok i Vulkans och Aftonbladets tävling. Igår kväll förhandlades det in i det sista och Linda Skugge hörde av sig och undrade om jag kunde vara i Stockholm på torsdag och ta emot priset om jag vann. Där stod jag redo som en Buzz Aldrin på väg ut på månen med planerade tågbiljetter och pepp. Idag på förmiddagen kom det en Neil Armstrong och knep priset istället.

Det är hedrande att komma tvåa. Det betyder att man är riktigt bra. Men det är inte tillräckligt bra. Och det är fanimej min tur att sätta ner fötterna på månen först snart.

Till ljudet av Rödljus (eller: jag och Stjärnpojken)

- Det är alltså elfte gången som du ser Kent nu på fredag?, säger Morrisseymannen.
- Jo, fast nu var det ju tre år sen senast och det är klart att det inte är samma sak nu som det var när jag var sexton, svarar jag.
- Hur var det då då?, undrar Morrisseymannen och jag nämner Kent på Hovet 2000 som mitt livs bästa konsertminne.
- Det var inte bara konserten, säger jag, det var liksom hur den konserten räddade mig, hela den emotionella grejen.

Grejen var att det var den vintern som jag mådde som allra mest shitty, någonsin och fortfarande någonsin, i hela mitt liv. Det var den vintern i ettan på gymnasiet då jag låg sömnlös hela nätterna, skolkade konstant, sprang på BUP, karvade mig i armarna, bråkade med alla mina vänner, fick konstanta hemringningar från skolan angående min frånvaro och varje kväll vid middagsbordet hade allvarliga samtal med mina föräldrar om huruvida jag skulle hoppa av gymnasiet eller inte.
Det var den vintern då jag var som allra mest fucked up och det var samma vinter som Hagnesta Hill släpptes och jag fick ett soundtrack till mina sömnlösa, tonåriga ångestnätter.
Det var den vintern och våren som Kent drog ut på turné och jag tjatade på alla jag kände, snälla följ med mig, vi tar tåget bort från den här stan i Norrlands inland, drar på konserten, snälla jag måste få se. Ingen ville eller kunde följa med mig och jag fortsatte att skita i skolan och stänga in mig i flickrummet i det stora huset på landet och gråta sönder mig till ljudet av Beskyddaren.

Det var den vintern då mamma och pappa äntligen skaffade modem och öppnade en ny eskapismvärld för mig. På skunk.nu träffade jag en man som kallade sig för Stjärnpojken. Han var lika ångestfylld och deppig som jag var, lyssnade på samma indiepopband som jag gjorde, han blev min imaginära räddning. Den som förstod och som lyssnade, när ingen annan orkade eller såg.
- Ska vi inte se Kent ihop då?, sa Stjärnpojken över icq, det finns några få sittplatsbiljetter till Stockholmskonserten. Vi kan gå ihop och bo på hotell sen, jag betalar.
Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var 26 år och liksom vuxen och hade ett riktigt vuxenjobb. Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var den enda som förstod mig. Jag bokade en biljett till konserten, bokade tågbiljetter till Stockholm. Ljög mamma rakt upp i ansiktet och sa att jag skulle gå med några vänner som bodde på annan ort, vänner som mamma träffat och som hon litade på och vi skulle bo på vandrarhem tillsammans, ingen fara mamma.

Sedan åkte jag till Stockholm. Luften utanför Centralstationen i Stockholm var ingenting som luften i småstaden. Den var fri att andas, inte lika tjock och tung. Asfalten var en helt annan under mina fötter. Jag mötte upp med en gammal vän från Stockholm, vi gick över Sergels Torg och det var frihetsplattorna under mina fötter upp till Lava där vi fikade.
Stjärnpojken ringde. Han var på väg. Han skulle möta upp mig där. Det pirrade i magen. Stjärnpojken, min räddning. Jag erkände för min vän att jag inte tagit med mig vantar, för jag tänkte att han skulle få värma dem åt mig. Att det skulle bli mitt snygga flirtmove, att låta honom värma mina händer. Vi fnittrade ihop.
In på Lava kom en man. Han gick fram till mig.
- Det är jag som är Stjärnpojken.
Jag hade aldrig sett några bilder på honom. Det räckte ju med hans nickname för att jag skulle förstå hur han såg ut. Det sa ju liksom sig självt att en Stjärnpojke var en tanig, blek man med svartfärgat hår, svarta kläder och kanske lite kajal, sådär som drömmännen såg ut på den tiden.
Stjärnpojken som stod framför mig var ingen stjärnpojke, möjligen var han en stjärnman. Han var kort och ganska satt, hade råttfärgat hår, mockajacka, ryggsäck och bockskägg.
Stjärnpojken hade bockskägg.
- Lämna mig inte med honom, viskade jag till min vän när vi skildes åt och hon såg medlidande på mig. Senare under kvällen skulle hon skicka oroliga sms till mig om huruvida han våldtagit mig än.
Jag och Stjärnpojken gick till hotellet, småpratade lite. Han var erbarmligt tråkig. Inte alls som på Internet. Pratade om sitt arbete som dataingenjör, sport och sätt att ta sig till Hovet. Den enda gången jag lyssnade var då han sa något om att han säkert kunde fixa in mig på den officiella Kent-efterfesten, trots att det var artonårsgräns. Just då kändes det okej att han hade bockskägg och var dataingenjör.

Vi kom till Hovet och jag hade blåfrusna fingrar utan känsel i fingertopparna.
- Har du inga vantar?, sa Stjärnpojken på tunnelbanan och jag svarade inte.
Jag sneglade upp mot sittplatserna längst till vänster upp mot väggen.
- Jaha, där ska alltså jag sitta, sa jag med en suck.
Stjärnpojken föreslog att vi skulle försöka planka oss in till ståplats.
- Det går aldrig, sa jag nervöst sextonårstjurigt men han menade att det värsta som kunde hända var att vi fick ett nej från de vakter som stod utplacerade vid ståplatsingångarna. Iskall utanpå och med ett skenande, bultande hjärta inuti gick jag fram till en av vakterna, visade upp min biljett. Vakten släppte in mig.
Än idag förstår jag inte hur det gick till, men jag minns känslan av att gå över golvet, rakt fram till scenen och ha världens största jubelskrik inom sig.
- Vi ringer varandra efter konserten om vi tappar bort varandra, log jag genomlyckligt till Stjärnpojken och sedan trängde jag mig längst fram.

Av konserten minns jag nästan ingenting. Det är svart, blackout, för mycket känslor och katharsis. Någonstans i lådan märkt Dagböcker finns förmodligen anteckningar med A5-sida efter A5-sida av lyriska beskrivningar av varje låt. Men jag minns ingenting, ingenting mer än hur jag stod i publikhavet, längst fram med hela min tillbakahållna gråt och Jocke Berg tog upp den akustiska gitarren och började spela inledningsackorden till Rödljus.
Någonting sprängdes. Allting brast. Till ljudet av Rödljus forsade gråten, inte tårögt och bortsvepande med handen utan femåringsgråt i en sextonårings ansikte. Snor och gråt som rann med kajalen nerför kinderna, kroppen som skakade och mina armar som förtvivlat försökte hålla om mig själv som tröst för ingen annan fanns där och tröstade.
Till ljudet av Rödljus slogs det på varje känslosträng inuti den sorgsna tonårskroppen och jag grät för att ingen fattade, för min distans till alla människor, för hon jag älskade och aldrig skulle få, för svikande vänner, föräldrar som inte orkade lyssna, för ångesten de sömnlösa nätterna, för att det inte fanns en enda utväg, en enda nödutgång ut från min tillvaro av ångest och rastlöshet och den enda nödutgång som hade funnits hade bockskägg och jobbade som dataingenjör.

Jag grät mig genom resten av konserten, smög in på en toalett efteråt och sköljde ansiktet på skakande ben. Ringde upp den där Stjärnpojken och bad honom ta mig tillbaka till hotellet.
Väl där la jag mig på min säng, tack och lov att det inte var någon dubbelsäng, med kläderna på, med ryggen mot och sedan grät jag mig ordlöst till sömns.
Dagen där på skiljdes jag och Stjärnpojken åt utanför Centralen.
- Vi hörs på Internet, sa jag och sen hördes vi aldrig igen.

Japaner vs vårdepp 1-0

Ur dagens punktse:
Kroppen är väldigt känslig för ljus. När ljuskurvan ställer om sig, oftast i början av mars, frigörs hormoner i kroppen vilket påverkar den biologiska klockan. Då kan många uppleva en tydlig trötthet, energilöshet, oföretagsamhet och nedstämdhet.

Ur dagens Saker under huden-inlägg:
No shit sherlock!

Ni kanske gått och väntat på att det ska ljusna lite på denna blogg av ält och gnäll och svart humor på sin höjd. Men då serni, mina kära vänner, får ni vänta ett tag till. Mina fyra sämsta veckor på hela året är slutet på oktober när den vackra, klara hösten övergår i dimma och de två första veckorna på mars då solen bländar och jag hinner inte med, orkar inte med.

Det här är två av mina sämsta veckor på året. Jag är inte ångestfylld, jag är inte deprimerad, jag har inte ont. Jag är bara sanslöst trött, bölig, grinig och orkeslös.
- Det är väl bara att embracea deppigheten, sa jag till frugan och hon kallade mig sjukt vuxen som lärt mig hantera depp genom embracing istället för att försöka fly den.
Jag känner mitt vemod tillräckligt väl för att veta att det bästa jag kan göra är att acceptera och veta att det kommer kännas bättre igen. Tillåta, men inte hänge. Låta persiennerna vara nerdragna och dra täcket över huvudet, men sedan gå över till grannen och skratta tills magen krampar över ett parti TP med närmaste vännerna. Gråt, bryt ihop, resa sig upp igen och unna sig ett asgarv med tårar och jag kissar på mig-skrik över scenariot där alla ligger dubbelvikta i skratt över något lågt skämt om horor eller knark, utom stackars Maja som ovetande sitter på högerflanken och på egen hand försöker resonera sig fram till vilket land som var det tredje mest mobiltäta 1994 (svaret var Sverige. Svaret är fanimej alltid Sverige på landsfrågorna).

Att embracea sin depp handlar inte, som jag fått höra, om att jag gräver ner mig och gillar mitt vemod. Det handlar om att krama om sig själv och säga lilla knyttet, är det vårdeppen nu jamen såja, sänk kraven lite då och unna dig en hyrfilm framför råläsning av kurslitteratur. Det handlar om att för fyrtioelfte gången inse att det här med rå-GI-bantning utan några kolhydrater fortfarande inte är en bra idé och att unna sig icke nyckelhålsmärkt bröd (jamen ni hör ju själva vilken wild and crazy livsnjutare jag är) till frukost på bekostnad av den där fitta (note to self: vissa engelska ord bör ej försvenskas) kroppen man aldrig lär återse. Eller att säga att okejdå, lägg dig på sängen nu och lyssna på Charlotte Gainsbourg för du vet att du aldrig kan vara olycklig när du hör hennes väsande, franska brytning till Air-produktioner.
Lite lagom doser magkrampsskratt, kolhydrater och fransyskor och jag ska nog klara de här veckorna helt galant.

Och idag såg jag en man som mitt i stegen i solskenet tog ett hoppsaskutt. Bara sådär. Som om han blev så lycklig av våren och solen och livet att han var tvungen att skutta. Det var förbannat vackert, just det hoppet gav mig hopp. Någon sekund senare började han fäktas mot imaginära monster och skrika rakt ut och den där vårlyckan var kanske ingen lycka utan snarare avtändning eller psykisk störning, men den där sekunden då jag inbillade mig det första var ju i alla fall ganska fin.

Också kan man starta arbetsveckan med att unna sig att inte orka titta på nyheter och ta in världsläget under den tunna huden utan för gud-vet-hur-många-gånger-jag-sett-det-och-skrattat-gången återigen skratta pinsamt högt åt det här. Vårdepp got nothing on min allra lägsta form av humor gestaltat i japanska practical jokes.

Det tysta upproret

När jag skrev det här var det egentligen det här som jag skulle skriva om.
Alltid samma saker sägs om självskärarbrudar. Samma larmrapporter, samma ojande, samma tjat om att se tjejerna, samma statistik. Jag säger alltid samma sak:
– Men genusperspektivet då?

Självskadebeteende är nästan uteslutande en problematik hos unga kvinnor. Det är bland dessa som självskadebeteendet ökar, från att ha varit ett problem främst hos psykiatripatienter till att bli de unga, destruktiva tjejernas grej. Väldigt få killar skadar sig själva. Nästan uteslutande rör det sig om tjejer och ofta rör det sig om högpresterande, ambitiösa sådana.
Enligt Ungdomsbarometern har var sjätte flicka mellan 15-24 år skurit sig själv och de är, enligt samma undersökning mer stressade över sina egna och andras krav på dem, än de som inte skär sig själva. Motsvarande siffra för pojkar ligger runt 4 procent.
Varför pratar ingen om det? Varför gör vi det inte till vad det handlar om: En genusfråga. En fråga om hur vi utifrån vilket kön vi blivit uppfostrade till hanterar ångest, vanmakt och frustration på olika sätt. En fråga om hur unga tjejer blir överpresterande, kravfyllda, aldrig nöjda med sig själva och börjar skada sig själva för att få utlopp för ångesten som det genererar i.
Inte alltid; det finns unga killar som skadar sig själva och har ätstörningar precis som det finns unga tjejer som slåss, bråkar och vänder aggressionerna utåt. Det finns unga killar som lider lika mycket av stress och höga krav som tjejer. Men det finns ändå stora skillnader mellan könen.
Varför säger ingen någonting om det? Varför frågar man sig inte varför de högpresterande tjejerna karvar upp sina armar när ingen ser och varför frågar man inte de högpresterande tjejerna varför de gör det? Varför går man inte till botten med de kravs som ställs på unga tjejer så till den grad att de skadar sig själva när själva anser att de misslyckats med att leva upp till dem?

Jag har fem ärr på min högra underarm. Jag har tre ärr på min mage från den tiden då jag börjat skämmas så mycket för mina ärr att jag valde andra mer strategiska ställen än armarna att skära mig på.
Mina ärr går aldrig bort. De är en del av mig, ett arv, ett minne.
Jag var en duktig, begåvad tjej med bra betyg från en trygg kärnfamilj. Men jag skar.
Jag var femton år och jag skar mig djupt i min högra underarm. Sedan bar jag långärmat och skämdes, samtidigt som någon del av mig önskade att någon skulle se. Fråga. Reagera.
– Hallå världen jag mår skitdåligt, sa mina röda, likformade spår på högerarmen.
Jag var arton år när jag började välja magen och överarmarna istället. Stolt sa jag till min psykolog att jag nu minsann slutat skära mig på underarmarna och valde andra ställen så att folk skulle slippa se dem och vara oroliga.
– Då gör du ju bara din ångest ännu mindre, tar den ännu mindre på allvar, sa hon, nu vägrar du ens låta världen förstå hur illa den är.

Jag var en MVG-brud och jag var snäll och tyst. Jag hade lärt mig att niga och le och det gjorde jag. Jag neg och log och sedan stängde jag in mig, grät mig sönder och samman och skar upp min högra underarm. Det fanns en skuld över att inte kunna niga tillräckligt bra, att inte kunna le tillräckligt stort. Att inte vara snygga bruden som någon åtrådde, att inte vara gulliga tjejen som man ville vara ihop med, att inte få tillräckligt många MVG, att misslyckas med att Bli Någon eller vara tillräckligt älskvärd och den frustrationen, skulden, ångesten försvann när jag skar mig.
Sedan gick jag med mina långärmade tröjor, fortsatte niga och le, önskade någonstans fast ändå inte alls att någon skulle se de rödspåriga ärren under ärmarna och fråga hur det egentligen var fatt med mig.

Jag fortsatte niga och le, var duktig och kompetent. Jag skar och de såg och de frågade hur det var fatt och jag kunde inte sluta skära, det var mitt enda sätt jämte fingrarna i halsen att bli av med den där skulden och jag fortsatte. Skulden över deras orosögon; men så sluta oroa er över mig, jag vill inte tynga er med mina problem tog överhanden och jag skar på andra ställen, där de inte såg och jag sa att jag slutat kräkas, åt ordentligt – allt är bra nu och skyfflade undan mat, smög in på toaletter när ingen såg och slutade långsamt att skära mig men gick ner 20 kilo istället.
– Självskadebeteende och ätstörningar hänger ihop och det är vanligt att man går från det ena till det andra, säger Olle Sundh, psykolog och psykoterapeut till DN.
– No shit, säger jag.

All skada man tillfogar sin kropp är ett vrål, ett sätt att göra det obegripliga inuti begripligt. Ett sätt att göra sina känslor reella, en frustration som måste ut. På samma sätt som man krossar skyltfönster krossar man glas och skär sina armar med. På samma sätt som man slåss på öppen gata slåss man mot sin kropp som öppet slagfält. Det är ett uppror, ett nekande, en ilska. Men den riktas mot en själv istället för världen.

Varje ärr på min kropp är ett tyst uppror. Jag tror att det är så för många av oss självskärare. Vi stillar en frustration, en ilska, ångest och svarta hål och lämnar likformade streck på våra kroppar och varje ärr, varje streck, varje blodspår är ett stort fuck you-finger till en värld som inte förmår att se, ta hand om, ta på allvar och lyssna. En värld som ställde för många krav, som inte kunde se mina behov, som inte lät mig vara den jag ville vara och alltid lät mig få veta att jag inte var bra nog. Det är en reaktion mot samhället som riktas mot kroppen.
Vi har aldrig slagits, vi har aldrig krossat rutor, sparkat på bilar eller kastat molotovcocktails för vi har slagit sönder våra kroppar istället. Allt med samma syfte; ett uppror, ett gapvrål.
Mellan all statistik, bekymrade psykologer och teorier: När tar någon de duktiga tjejernas tysta uppror på allvar?

Bara ett sätt att vara ung (I got my reasons – just to get by)

Förmiddagen efter invigningsfesten sitter jag på Draken, ser Gaels debutfilm, funderar över om det är bättre att springa ut och stoppa fingrarna i halsen och missa det sista av filmen eller helt enkelt riskera att kräkas över personen framför mig.
Sedan promenerar jag hem, får igen nycklar som min nya granne Erik lånat av mig, lägger mig i sängen och bakfyllesover bort resterna av dagen. Vaknar vid åtta, V. ringer och undrar öl på Andra lång och jag svarar ja, bara sova bort det sista av bakfyllan.
Stiger upp och är snurrig, illamående, dödstrött och en timme senare på väg in till stan. Möter upp med vänner på Kellys, Sofia och jag fyller i luckor från föregående kväll.
- Minns du när vi dansade till Rammstein med bröderna Fares?
- Haha ja men guuud.
- Och när vi slog vad vem som var kortast. Jag eller Leif Pagrotsky.
- Och jag vann för jag sa att han var kortare än dig Sofia!
- Precis! Och haha, fan att man stod och halsade tequila klockan tre på natten.
- Ja just det, det förklarar ett och annat.
Och jag skakar på huvudet och jag säger två öl högst för CSN krånglar och jag är pankast i världen och herregud, jag hann ju inte ens få tequilan ur blodet innan jag hamnade här med en öl i handen och de säger, hey vi bjuder och Göteborg vaknar långsamt och jag är full igen tre på natten på väg hem till honom med skägg och sjal som säger sig gilla Immortal technique och jag fylleligger till hiphopbeats i en säng i ett kollektiv flera hållplatser innan min och sedan ligger jag vaken resten av natten och funderar på att göra en reversed förra lördagen och gå.
Det gör jag inte, men jag vaknar med spritsmak i munnen och svart grus i ögonvråna och kärlekslekande armar om min kropp som jag inte riktigt orkar med i nyktert tillstånd. Jag kysser och ler, drar på mig min kjol och går ut i en förmiddag som är solsken och vårkänsla över Majorna.
Den där särskilda avsmaken man känner inför hela sin uppenbarelse när man mitt bland barnfamiljer och pensionärer går med knullrufs, smink över kinderna, spritsmak i munnen, liggtrosor och kort kjol och tar på sig hela världens synder i deras blickar.
Hem till frugan som tar med mig på promenad och sedan bjuder på pannkakor och Hanna kommer över och Erik hänger på och det blir biljard och Beat street och lyriska skratt över Africa Baambata och bakfylleanalyser av typen;
- Men alltså varför är det en vit kille med?
- Jag vet, det drar faktiskt ner betyget lite.
(Sådär som jag sa till frugan där på juldagen; i vår vill jag vakna upp på söndagarna i kärlekslösa armar och sedan gå hem till dem jag älskar på riktigt, som redan känner mig och alla mina dåliga sidor och svagheter och som jag inte behöver spela inför. Det är också ett sätt att idka kärlek på, men det skrivs aldrig några kärlekssånger om en sådan slags kärlek).

Jag skäller lite på mig själv söndag kväll, samtidigt ler jag mot mig och omfamnar all min destruktivitet under helgen. För idag är det måndag då jag försöker reda ut CSN-krångel, städar, diskar, tränar, analyserar avhandling och börjar bearbeta råmanus.
Idag är jag och strukturen och präktigheten igen. Panso, jag tror man kan hitta en gyllene medelväg. Jag tror att jag kan tillåta mig att vara både hon som kallas svampen när hon dricker pga sitt höga intag, hon som alltid är kvar till sist på ställen och aldrig sover på helgnätterna, hon som feströker och ligger runt. Jag vet ändå vart jag är på väg och har en riktlinje i vilket fall. Helgerna är bara något utslag av rastlöshet eller bara ett sätt att vara ung.

Tomorrow is today

Fast egentligen handlar det här inlägget inte alls om CSN. Eller om att jag har en gedigen utbildning som inte är särskilt gångbar på arbetsmarknaden. Eller tvivlen på mig själv och på att komma någon vart någon gång.
Att se att man bara har några terminer kvar av skola. Att höra sina vänner prata om sitt utbildningsslut till våren och eventuella flyttar till jobb. Att veta att både man själv och ens vänner snart måste lämna studentlägenheterna jämte varandra. Att inse att folk kommer att flytta, åka iväg, förändras, skaffa familjer.
Det är det som det handlar om.

Jag är lycklig nu. Jag har varit det ett tag. Svackor kommer naturligtvis; livskriser, brustna hjärtan, tillfälliga självförtroendedippar, ångestdagar, gråtnätter och annat otyg som hör livet till.
Men till det stora hela: Jag är lycklig. Jag har nog för första gången i mitt liv ett hem. Ett hem som i trygghet i mig själv, en stabil bekantskapskrets och något slags lugn. En konstant väntan på att livet ska börja, samtidigt som livet nog aldrig kommer att bli mer pulserande, spännande och intensivt än såhär.

Jag är lycklig just nu och mitt liv är precis såsom jag vill ha det. Sådär som jag alltid drömde om att det skulle bli när jag karvade sönder mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers ensam i mitt flickrum med vännerna som aldrig hörde av sig eller fick mig att må dåligt, med hjärtat som konstant var utlämnat till någon som inte ville ha det. Jag tänkte att jag en dag skulle få må bra. I en annan stad, en annan tid. Där skulle jag kunna bli någon annan än hon som blev hånad i dammiga högstadiekorridorer och karvade sönder sina armar om nätterna. Någon bra, någon stark, någon lycklig.

.Jag tror jag lever precis det livet som den där tonåringen längtade efter att få leva. I min förstahandslägenhet på finaste sidan av stan, i samma hus som snart tre av mina finaste vänner. Småfattig, men ändå så att jag klarar mig. Med tryggaste vännerna och den konstanta samvaron i tisdagsfikor på Hagabion, söndagsbakishäng med pizza och TV-spel, bruncher, ölkvällar, TV-kvällar, middagar och msn-sessioner. Med dejtande, one night stands, flirtögon och pirriga sms. Med genusböcker, seminarier, den älskade högskoletillvaron som är det bästa jag vet. Med folkhögskolebakgrunden och den halvskrivna romanen. Med kärleken till mig själv och förmågan att vyssja mig själv till sömns om nätterna.
Jag tror jag blev henne tillslut. Hon som grabbdunkar sig själv i ryggen. Hon som leker service minded på tråkjobb och glöder på seminarier, i uppsatser. Hon skriver bättre än någonsin. Hon som vågar vara sig själv med sina närmaste vänner, som står för den hon är och vet att de som älskar henne älskar henne just så. Hon som kan gå in på en klubb med rak rygg och stolthet över sin kropp och le mot vem som helst. Hon som vägrar kompromissa med sig själv, vare sig för vänners eller kärlekens skull.

Rädslan i lyckan handlar naturligtvis om att förlora den. Just nu är mitt liv allt jag vill att det ska vara. Jag har fortfarande en bit kvar av min älskade studietid. Jag har fortfarande mina bästa vänner samlade i samma stad. Vi står fortfarande på samma ställe; tisdagsfikor, klubbkvällar och bakishäng framför samboliv och familj. Jag är fortfarande så ung att jag kan prata om allt jag vill göra och referera till framtiden. Jag har inte fått någon roman utgiven än. Jag har inte börjat doktorera. Jag har inte skaffat mig något heltidsjobb inom det jag är utbildad till. Jag trivs med att vara singel, skyr tanken på att skaffa barn som pesten och undrar om jag någon gång kommer att träffa den där kärleken i livet som alla pratar så högt och så mycket om. Men jag är inte ens tjugofem och det är helt okej.

Rädslan i tillvarons lycka om att saker står i konstant förändring. Vi kommer inte att befinna oss här sen. Vi kommer att röra på oss, jag kommer att röra på mig. Jag kan se på mig själv och mina vänner utifrån ibland. Som ur ett lådvinsnostalgiskt, sentimentalt femtioårigt perspektiv med trötta ögon. Ögonen som säger att just då, just där bland tisdagsfikor, engångsligg, tentaångest, förändra världen-teorier, sms-tolkningar, bakfyllor och dessa konstanta någon gång i framtiden-samtal. Innan jobbkrav, familjebildningar, flyttar och allvaret slog till. Just där, just då var jag så himla lycklig och kravlös.

På västfronten intet nytt.

Datorn har redan börjat krångla.
Kylskåpet är skittomt.
Jag köpte redan utgången fil som enda näringskälla.
Jag har inga rena kläder och en överfull smutskorg.
Jag har inte orkat packa upp.
I postfacket låg ett inkassobrev på sjuhundra spänn om någon gammal bredbandsräkning från Telia.
Jag måste börja bråka med Telia igen.
Jag har svampinfektion igen.
Eller jag hoppas att det är en svampinfektion och inget annat.
Jag är ensam.
Det är kallt.
Jag stirrar på mobiltelefonen. Det händer ingenting.

Jag är hemma igen.

Fast två finaste, leende vännerna mötte upp på tågstationen och dämpade det tomma och suckande. En kram och bärande händer av väskor och näraliggande depp betyder så ofantligt mycket.