Elin Grelsson Almestad

Förstånd-motstånd skriver bland det bästa jag läst på länge:
För en gångs skull så känner jag att jag inte vill motarbeta mig själv, utan mer arbeta MED mig själv. Lära mig leva och acceptera att jag troligtvis aldrig kommer att leva det där blommande livet där jag tar allt med klacksparkar och parfymerande lukter. För det vill jag fan inte. Då får ni gärna he bort mig först.

Sylar av sol skriver om att vara en empat.

Och runt mig rasar människor, mina gelikar och vänner. Genomsorgsna eller bara novemberrädda springer vi omkring och letar skedliggande eller bara lite peace of mind. Jag är hon som ringer till mamma halv fyra på morgonen med en enda mening;
- Får jag komma hem och vara liten ett tag?
Sen tänker jag någonstans där i insomnianatten att tänk om det liksom är på väg att skifta nu. Tänk om 2008 blir startskottet för den tid som faktiskt är vår. Tänk om 2008 är året då alla romantiska, sentimentala, vemodiga, oroliga, sköra, känslomässiga, överälskande, empatfågelhjärtan med hjärtat buret i handen och maskerna alltför illasittande över de vi verkligen är, tänk om det är året då vi kommer att resa oss.

Tänk om 2008 är året då vi liksom får rätt och alla andra fel. Och där står dem som krossat våra hjärtan eller svikit och säger amen ta det inte så hårt, vad är det med er?. Där står kunnare och pratar om labilitet och diagnoser och viftar med recept på cipramil och xanor. Där står förändra dig själv- teamen, där Anna Skipper-crewet skriker om viktnedgång och sunda vanor som metod för att vi ska må bättre och Mia Thörnblom-crewet skriker om just sina metoder för hur vi ska kunna bli oss själva och bli några av de där happygolucky-människorna som vi borde bli. Där står alla jävla Baloo-typer och säger att vi borde vara mer som dem, vara glada och nöjda och glömma bort bekymmer och besvär, varför vara ledsen när man inte ens vet varför man är ledsen?

Det är då vi säger nej tack. Jag har ingen lust att bli happy go lucky. Jag har ingen lust att förneka sidor hos mig själv och jag behöver inte era mediciner, metoder eller framgångsrecept för att bli någon annan än den jag är. Jag tar saker hårt för att jag är sådan. Jag är ledsen utan att veta varför ibland för att det är en del av den jag är. Livet är skört, världen är skör, alltså är det inte konstigt om människan också är skör. Jag är stark i min skörhet. Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal och uh uh you can’t tell me nuthin’.

Allting är bara en utopi. Det vet ni ju. 2008 lär väl bli samma slags kaosår som 2007 var. Jag, vi, kommer fortsätta pendla mellan eufori och svärta, kommer fortsätta slå hjärtat blodigt på fel människor, kommer fortsätta leta trygghet och lycka, men också hitta magi ibland. Vi håller fast vid magin va? Och även om det är en utopi är det väl en typisk sådan sak man kan hålla fast vid en ensam insomnianatt, om man är en sån där skör människa som ringer hem till mamma det vill säga.

- Lämna dörren på glänt! Lova!, skrek jag varje kväll som barn till pappa efter att han pussat mig i pannan och sagt kom ihåg att du är älskad lilla lelin (jaja jag vet, svarade jag alltid för detklart att jag var det).
Trots att jag visste att han alltid skulle komma ihåg att lämna dörren öppen, aldrig stänga den så att aprikosfärgade flickrumsväggarna blev svarta med skuggor man inte vet var de kom ifrån och skrämma mig i min lågstadieinsomnia. Just den där paniken när han steg ut ur dörren och jag visste att nu var jag Ensam med tankar och rädslor av åttaåringens slag som innefattade självsamhet på raster, gympalektioner och irrationella tankegångar om kidnappare och mord på min lillebror.
Tänk om han stängde dörren och allting blev svart?
Så jag skrek att han inte fick stänga och stängde gjorde han aldrig heller. Genom springan mellan trädörr och aprikosfärgad flickrumsvägg lyste en strimma varmt ljus in, genom den hördes ljudet från kvällsnyheter och mammas tevatten som alltid kokade för länge. Bara den strimman som krävdes för min trygghet, att kunna möta rädslorna och så småningom somna in.

Sen blir man vuxen och man börjar själv att släcka sina lampor. Inga dörrar av trygghet lämnas på glänt och på nätterna är man ensam med sina rädslor av tjugofyraåringens slag som innefattar prestationsångest, ekonomibekymmer och irrationella tankegångar om cancer och aldrig få uppleva permanent kärlek.
Tänk om dörren stängs och allting blir svart? Tjugofyraåringen famlar efter tryggheten, precis som åttaåringen gjorde. Precis som vi alla väl gör. Hitta några fasta punkter, någonting som håller oss över ytan. Syster i hejdåkramen och mamma i telefonen, pappa i långa mail och lillebror över msn. Åttio mil är avstånd och ändå långt ifrån tryggheten. Får man vara såhär liten fast man är tjugofyra år och på väg i karriären, självständig citymänniska?

Den självständiga, vuxna citymänniskan skriker om att lämna dörren på glänt, lämna mig inte med skuggor som jag inte vet var de kommer ifrån.

Också finns de där. De som aldrig stänger dörren. Extended family på Hagabion och närsomhelst i telefon eller över datorn, en bara en trappa upp, hon som sa du kan lita på mig där när jag grät och sa att jag aldrig skulle lita på någon igen i hela mitt liv. Lyssnande öron och förmågan att dra upp mig ur det svarta, skratt och skapandet av självdistans, liksom jag aldrig behöver låtsas vara någon som jag inte är med dem.
Mailen till Amsterdam, till henne som jag känt i mindre än ett år och som jag ändå blottat allting för. Hon som får veta allt, som jag skriver ickekorrigerade, alldeles för långa mail till och får skarpa analyser med stora doser ärlighet som svar.
Mannen som får mig att fnissa över msn och sedan jag kommer över om någon timme och versaler är så fula så jag nöjer mig med att svara gör så. Drar in mig i vårt universum igen, där jag långsamt och överförsiktigt bobygger lite.
Gamla gänget, med diskussioner om utilitarism och definitioner av konst fast så mycket mindre pretentiöst än det låter och exmannen som sörplar när han äter soppa under vår fika, jag som tittar strängt och säger sluta sörpla, annars går jag hem sådär som jag vet att det finns människor som man kan vara så ärlig med.

I mörkret en trygghet. De lämnar dörren på glänt. Strimmorna av ljus som tränger sig in bland mörka skuggor som skrämmer mig. Kom ihåg att du är älskad lilla lelin.
Jaja, jag vet.

Jag vill må bra nu skriver jag och sedan kommer likt förbannat de där dagarna då hjältinnan springer, faller och hjältesmasken åker av.

– Känselspröten, du måste lära dig att dra in dem ibland, brukade birkenstocktanterna i pedagogiskt ickefärgs-beiga rum med näsdukar på bordet säga och se på mig med den där sortens socionomtantsblick som vägrar släppa.
Att födas med för tunn hud är ingenting man väljer, man bara lär sig att leva med det. Vissa dagar glömmer man hur man gör, man stänger inte av, man låter allting forsa in. Stress och krav eller bara en regnig höstdag sköljer bort det lilla försvaret man har och där står jag vid Marklandsgatan med känselspröten riktade mot världens sorger, huden luckras upp och på framsidan till DN står Anders Borg och ler med budgeten i handen och under orden om slag mot arbetslösa och sjuka och jag tänker på alla arbetslösa och sjuka och alla försvarslöst oekonomiska; jag och mamma och alla andra.
Vid hållplatsen mittemot står ensamma farbrorn med rullatorn, har han någon som tänker på honom på kvällarna och tänk om han åker hem alldeles ensam och äter värmd hemtjänstmat såsom han gör varje kväll? Där står barnet som skriker, tar någon hand om lilla barnet och tänk om någon är elak mot barnet och tänk om barnet kommer att bli mobbad i skolan och tänk på alla små barn som växer upp till en jord som håller på att förstöras och tänk om man någon gång får barn och de ser på en med besviken blick; varför gjorde ni såhär mot världen vi ärvde, varför tänkte ni inte på oss?
Kliver på spårvagnen och tänker på barnen som svälter och dör, barnet som blir en flicka som blir ilurad sprit och våldtagen, på ensamma människor och deras badrumsskåp med tabletter och hur många finns det därute som väljer kväll efter kväll om de ska ta för många eller bara gå och lägga sig och vänta på sömnen. Tänker på mig mitt i kaoset av måsten; hur ska man duga och hur tackla rädslan för världen, för livet och för sig själv och sina framtida misslyckanden?

Somliga dagar är ett glas fyllt till bredden av oro och ängslan, ytspänning som håller allting kvar och sedan räcker en droppe för att det ska svämma över och droppen är han i mobiltelefonen som säger att det regnar, kommer nog inte förbi och jag som svarar att kunde han inte tänkt på det innan jag åkte hem tidigare från bibblans pluggtid och sedan ner på sängen med gråten forsande, orkar inte hålla emot och där ringer han på dörren ändå.
– Du kan ju inte komma nu, nu har jag ju redan hunnit börja gråta, säger jag ogenomtänkt men gråter gör jag med huvudet i vackrastknät och jag pratar om livets meningslöshet och människans ofrånkomliga ensamhet för i min svärta finns inga nyanser, bara det totala hålrummet när jag faller.
Han som inte håller med, såklart han inte håller med och när jag gråtit ut min rädsla och sorg äter vi soppa och lyssnar på Snoop och Kanye West och en stund senare är jag samma människa som jag vanligen är numera igen. Sådana är skiftningarna att en halvtimme efter att jag sagt att livet är tom strävan med tårar rinnande nerför kinderna kan jag fnissande säga att Carolina Gynning är ju ashet, tycker du inte det?

Man blir äldre och kanske lär man sig att ta hand om sig själv någonstans. Den natten efter då jag sover max en halvtimme och ligger halv fem på morgonen med hjärtklappning och hyperventilerar blir en dag då jag går hem från jobbet och stänger av min dator, sätter mobiltelefonen på ljudlös. Tackar nej till öl och fest och ägnar kvällen åt ensamtid med film innan jag somnar in och sover tolv timmar.
Man blir äldre och svärtan blir bara i kortare stunder mindre nyanserad, man lär sig kanske att skratta mellan tårarna och se små glimtar av ljus däremellan. Ljus som i hans vackrasthänder formade kring mina gråtvåta kinder.
– Ängsliga, oroliga, fina Elin.
Som förfest hos grannvännen och samtalet som växlar från jordens alla sorger till vilken rappare vi skulle vilja ligga med och sitta på pakethållaren på hennes cykel;
- Håll i dig, nu går det fort!
Och vinden i håret och jag fnissar och håller om hennes midja och kallar henne min lilla indier som ska cykla runt med mig i världen och i magen värmer Southern comfort och på klubben väntar vännerna och jag kramar, skrattar igen.
Anders Borgs leende, livets ofrånkomliga ensamhet och världens oro kan bara rå på mig i korta stunder numera. Minns femtonåriga Elin som skrev i sin skoluppsats; hur skratta, le och älska i en värld så full av lidande, sorger och orättvisor? och hon fick väl högsta betyg och någon kommentar om att det var välskrivet men åh, så sorgset och svart.
Femtonåriga Elin, jag vet varför nu: För att man måste. För att det är det enda man kan göra.

Det var sista avsnittet av Six feet under och jag och frugan en trappa upp satt i hennes soffa och bölade över glass med chokladsås. När jag kom tillbaka till tomma lägenheten föll jag ner i den där ångestdeppen då jag måste hålla mig från att inte höra av mig till det där bytta namnet i mobiltelefonen. Istället ringde jag mamma. Jag vräkte ur mig den där rädslan och sorgen över livet. Det där om ens ofrånkomliga ensamhet. Att det inte spelar någon roll egentligen om eller hur mycket man älskar, för endera dagen blir den man älskar någon som sårar och glider ifrån en eller så flyttar människor, försvinner iväg och slutligen splittras man ju alltid från de man älskar genom döden. På ett eller annat vis; en människa är alltid en ensam ö. Hur tvingar man sig själv att leva i den insikten?
Det är då man är ett litet barn med rädslan för livet och det är då man vill ha en mamma som ser det lilla barnet och säger att så är det inte alls och allting ordnar sig, men man är ju trots allt inget barn längre och istället svarar mamman;
- Ja, det är en fruktansvärd insikt. Och den gör ont.

Det är så mycket splittringar just nu.
Det är syster, lillaste lillasyster som jag klädde ut hunden med, bråkade om fjärrkontrollen med, dansade till Svenska Akademien med och som snodde böcker av mig. Hon som jag lovade mig själv att skydda till varje pris, lillaste lillasyster. Det är hon som står på flaket och halsar xider, hon som fyllebrölar med i Paradise city och drar till Island om några dagar. Ett blad som vänds; vi går vidare. Vi blir vuxna.
Samtidigt; nya öar att ankra mot. De finns ju där med armar och ord och kärlek. Du kan lita på oss, säger de när jag säger att jag aldrig litar på någon, aldrig lita på någon igen.

Och mitt i allt börjar jag med p-piller, skär ner på nikotinet och blir gråtmildare än någonsin förr. Vaknar upp, läser mail från Maja om allt vi ska göra i sommar och hur mina vänner stöttar och älskar mig. Gråter. Möter pappa i hallen efter att ha gjort mig i ordning;
- Vad tittar du på?
- Min äldsta dotter som är så vacker. Du har blivit så vuxen Elin, det finns något vuxet i din blick nu. Det är vackert.
Och jag gråter.
Syster på flaket med xidern. Jag sätter mig i bilen, breakar totalt och gråter mer än mormor och mamma gör tillsammans under hela dagen.
Läser fint sms från Klara. Gråter.
Läser fint sms från Malin. Gråter.
Får en lång kram av mormor som kallar mig sitt gullhjärta, sådär som hon alltid gjorde när jag var liten. Gråter.
Ser bilder på mig själv i ett album om min syster, bilder från den värsta matnojeperioden och jag ser ett blekt och jävligt skelett, så uppenbart ätstörningssjuk och herregud vad tjock jag tyckte att jag var då. Gråter.

Någonstans mitt i allt skrattar jag åt min egen labilitet. Åt att dramaqueentendenserna förstärks gånger tusen på hormoner och mitt huvud är en konstig plats att bo på. Och jag vet inte hur man lär sig att leva med insikten att man någonstans är ensam; kanske måste man bara vara tacksam för vilka som finns i ens liv här och nu. Jag vill inte bo ensam i mitt huvud, det finns tillräckligt mycket galenskap där så det räcker till att delas med andra.

jag tappar superhjältemasken igen, bara en sån dag idag. då jag glömmer (undviker) att äta och panikar över pengar och saknar och sen faller allt och jag orkar inte resa mig. ibland funkar det inte att bara bita ihop och kämpa vidare. vissa dagar hjälper ingen struktur, inget plugg, inga träningspass, fyllor, cigaretter, gangstarap. vissa dagar måste få vara precis såhär-

- då jag bara gråter. då jag spelar damien rice på högsta volym och skriver ältmail och smsar ut min olycka och då jag faller och jag tänker inte bita ihop, resa mig upp och supa, träna eller knulla bort ledsenheten idag. idag skriver jag långa mail där jag förklarar precis hur det känns just nu – helt ärligt – och jag smsar mamma. idag är precis så som livet känns ibland, det är ju i grunden helt outhärdligt sorgligt och mörkt, och idag ska det få kännas så.

minns när jag var liten. jag älskade kicki danielsson och min bästis älskade lotta engberg och om de två enades vi aldrig. det var långt innan kicki smygåt korv på behandlingshem och körde rattfull, innan hon blev trasig och trasslig och hela hennes ångest smetades ut på varenda löpsedel utanför butiker och kiosker. jag älskade kicki danielsson och mest av allt älskade jag en låt. det var långt innan kickis ångest blev nyhetsstoff men kanske kände hon av den redan då, kanske den gången då hon skrev Låt mig få va ledsen idag. det var min favorit. den var min tröst. och det är den jag återkommer till sådana här dagar. när jag faller, tappar hjältesmasken, inte orkar bita ihop för allting är för mycket fladder och tomhetsmörker idag.
jag vet att det är tillfälligt, att i helgen kommer jag säkert må bättre. tjejmiddag, schlagerhäng, träffa fredrik. men när jag ligger på sängen med nallen och bölar och tänker att thats it, det är såhär jag kommer vara resten av mitt liv som jag alltid tänker i mina svackor då är det kicki som hjälper. kickis säkra dansbandsröst som i en enda låt svajar lite av äkta känslor och osäkerhet när hon sjunger om sitt tunga sinne och regnet utanför. att det är en sådan dag och ibland måste det få vara sådana dagar. det är refrängen som sitter i min skalle sedan jag var fem år och grät över saker då med med samma nalle i famnen. det är refrängen, kickis röst som jag plockar fram dagar som denna;
så förlåt mina tårar. men låt mig få va ledsen idag.

sitter man till större delen instängd ensam i sin lägenhet en hel vecka och skriver ångesttexter till ljudet av the cure blir man som man umgås.

och efter att mamma levererat sin sedvanliga femminutersmonolog om att jag är en sökande människa som borde börja gå i kyrkan för att finna inre frid och att Jesus är svaret på min längtan kom hon med en del vassa, men skönt sanna, påpekanden. av barn, fyllon och mammor hör man sanningen. note to self där med.

sen ett nattligt samtal som avslutade med skratt genom bådas tårar;
- jag är ju för fan mina neuroser!
- ja jag med!

men så är det ju inte. igår var jag mina neuroser. idag är jag svart kaffe och analys. ikväll är jag glädjefylla, kanske paris hilton eller fransyskan. imorgon den glödande proletären.
tricket i livet är att hitta människor man kan vara alla sina trassliga pusselbitar med. det har jag gjort, thank god – det har jag gjort. det är som i spiderman 2 när tobey mcguire har stoppat tåget och faller i utmattning i människors armar. hans mask har fallit av och människorna ser honom under masken. deras armar bär honom, de skärskådar honom under superhjälte-förklädnaden med ömma ögon. ser att han bara är en pojke under sin förklädnad.
- vi säger ingenting, säger de och någon sträcker fram hans mask.
tricket är att tilllåta sig själv att förlora superhjältemasken då och då. veta att armar bär ens nakna ansikte, ömma ögon som ser en bakom hjältesfasaden. det blir så mycket lättare att dra på sig masken igen och fortsätta kämpa då.

kom hem, drack en halvliter vatten och läste ett mail från bangredaktören om att min superba, fantastiska artikel inte kommer med i nästa nummer. saker jag måste jobba på, tänka på, kanske till nästa nummer om jag ändrar lite grejer. kanske kommer ni läsa den i augustinumret istället. jag förstår vad redaktionen menar. jag förstår precis. jag har glömt allt om kvinnosolidaritet och hierarkier i artikeln till exempel och den jag var för ett par år sen hade sagt förmodligen sagt just det;
-hey, var fan är kvinnosolidariteten?
är inte det den värsta kritiken? den som verkligen är befogad. den som man verkligen kan förstå. det är ju den som trycker ner en i fotknölarna och får en att börja tvivla. det är som skrivläraren. varje gång jag lämnar in något tycker jag såklart att jag skapat ett mästerverk. att varje formulering är fantastisk. sen går allt jag skrivit igenom hennes manglingsmaskin och ut kommer två A4 med kritik. allt är befogat. alltid. jag kan inte se det när jag sitter där vid tangentbordet och hackar till mina gamla cure-skivor (enda som funkar som musik när jag skriver), men det finns så mycket brister och hål och hon ser det alltid. precis som bang gjorde. den kritik som är obefogad och småfånig, som man inte kan känna igen sig i, den kan man bara räcka fuck you åt och låta bli glöd för ens fortsatta strävan. men jag får alltmer befogad kritik med underlag och den har jag väldigt svårt för just nu.

jag har glömt hur man hanterar kritik. för poängen är ju att i den där manglingen av skrivläraren och i det där mailet från malena rynell finns det beröm och tro på mig också. den missar jag totalt. fokuserar enbart på det dåliga.
i den akademiska världen var jag aldrig sådan här. det hör ju till, det är liksom essensen i akademiska seminarier att man ska få kritik. inga uppsatser, ingen forskning, inga resonemang är helt vattentäta. finns alltid saker att kritisera. jaja, jag vet att jag kräktes innan jag gick upp med min C-uppsats och undrade vad jag gett mig in på och efter D-uppsatsen grät jag ju för av utmattning, men ändå var det aldrig något som fick mig att tvivla. jag sög åt mig av det bra och jobbade på det dåliga. det gav mig glöd. i vårt senaste seminarium om könsöverskridande kvinnor förlorade jag mig själv långt borta i en diskussion om mig själv (insert fnissande över mitt jävla ego här). helt osaklig, väldigt icke-akademisk. det bör och kommer jag få kritik för. det enda det ger mig är en sjuhelvetes jävlar anamma och pepp inför seminarieuppgiften den kommande veckan om vilken roll etnicitet haft i konstruktionen av sexualitet (bara frågan! jag måste runka!).

när det kommer till den andra sortens skrivande ger det ingen glöd. när det kommer till mitt kreativa skrivande, eller för den delen artiklar, vill jag bara och enbart ha hyllningar, tårtor, stående ovationer och palmblad framför mina fötter. vill höra förlagen i gemensam korus utropa mig som den mest lovande unga författare de sett på år och dagar. vill se min skrivlärare gråta av lycka över mina fantastiska formuleringar och prosalyriska ord. vill höra bang säga att det här var den bästa motherfucking artikel de läst och vill att alla tidskrifter i hela sverige ska slåss om mig som skribent. sånt händer ju inte. det som händer är att jag hela tiden, varje sekund måste slåss med mig själv och alla tvivlen för att inte bara stänga av datorn, lägga ner för alltid och ringa chefen och höra om hon kan erbjuda mig vidareanställning efter att sommarviket går ut sista augusti. börja betala av mina skulder, bli vuxen och allt det där. att det faktiskt sitter tusen och åter tusen människor runt om vid sina datorer och drömmer om en publicerad debutroman eller skribentjobb och jag är ändå inte mer än bara en av dem och alla vi kommer inte få drömmar uppfyllda. väldigt få av oss.
och det finns inget som säger att jag är en av dem.

jag kan inte hantera kritik längre och det suger. lusten är drivkraften och det som tar mig vidare och det är väl den sunda delen. att så länge man känner lusten kommer man ändå fortsätta fylla datorn med megabyte opublicerat material. jag vill bara vara lite starkare, ha lite mer vässade armbågar och sluta att hela tiden blicka nervöst mot alla andra. de som redan är där eller de som har så mycket större potential att hamna där. de med kanske mer vässade armbågar, mer talang, mer känningar och större tilltro till sig själva.

men kvällen bjöd på solens nedgång över ramberget med vänner, öl, cigaretter och skratt. åt sanslösa mängder vindruvor och pratade om lilla sjöjungfruns invandrarsvenska, offentligt urinerande, orupklassiker och – naturligtvis- senaste numret av bon (jag kommer aldrig att kunna höra lasse lindhs röst på radion igen utan att få the creeps).
lägger man fylleskallen på filten och låter utandningen från halsblosset sträva uppåt blandas stjärnorna ovanför med ens eget andetag. det är sånt man får leva på när tvivlen anfaller, inga palmblad framför fötterna men ändå.

Någon gång vid tvåtiden på påskdagsnatten hann framtiden ifatt. På riktigt. Framtidstänket som varit lätt att ignorera med svar om att det ligger just i Framtiden, som varit lätt att distrahera med hjälp av lovelife/emotrassel och pimp yourself-tänket. Men nu: Snaran kring halsen och korta andetag, tankar som bara snurrade fram till småtimmarna.
När mamma kom hem från kyrkan förmiddagen dagen därpå fann hon mig liggande i fosterställning i soffan. Ovanför mig cirkulerade ett stort svart moln innehållande begrepp som lägenhetsbyte, stadsbyte, kommunikationskonsultprogrammet, bolognaprocessen, mastersutbildning, fil.mag, genusvetenskap, skrivkramp jävla skrivkramp, politik, högskolereform, forskarutbildning, doktorandanställning, fast tjänst, pensionssparande och andra ångestframkallande ord.

- Det är kris nu, kved jag, mamma hjälp mig då.
Mamma såg på mig med blodsockerfattiga ögon och suckade den välkända elin-jag-orkar-inte-deala-med-din-ångest-just-nu-sucken.
– Snälla du, svarade hon, det är annandag påsk och solen strålar från klarblå himmel. Du kunde inte ha valt en annan dag att drabbas av den stora livskrisen på?

Så satte hon mig i bilen, vi körde ut till sommarstugan där pappa redan befann sig. Placerade mig i en av de där solstolarna ute på verandan i skogsgläntan där jag tidigare tänkt igenom en massa tankar, tagit en massa viktiga beslut. Solen fräknade kinderna och pappa lyssnade. Jag hann bearbeta alla val jag gjort i livet; hade jag stannat kvar i hemstaden och jobbat kvar på tidningen hade jag förmodligen varit nöjesredaktör nu (och det säger jag inte kaxigt utan som ett konstaterande). Bra jobb, billig lägenhet i centrum.
- Hade du stannat kvar i stan hade du dött, sa pappa krasst och alldeles sant.
Han sa alla pappa-sakerna som dämpar paniken. Att man inte kan ångra någonting för var och en av sakerna man gjort i sitt liv, valen man tagit, vägarna man gått har lett fram till vad man är idag.
Jag sa det där om pengarna, om jag kommit från övre medelklassen hade jag inte haft den här paniken. Det handlar om CSN och skulder och att inte ha något att falla tillbaka på när allting skiter sig.
- Du är som jag, svarade han. Alltid hittar du något att oroa dig över. Din ängslan finns med dig, oavsett position och ekonomi.

Fågelhjärtat blev lite tystare. Inte mycket men lite. När jag kom hem lät jag mig dokumenteras med brorsans gamla Turkiet-souvenir fezen samt lösnäsan med lång, svart mustasch och fulglasögon precis som resten av familjen redan gjort. (Det bästa fotot är fortfarande det på brorsan som tog det hela till en nivå högre och kompletterade med turkbyxor, turktofflor och en liten väst över en bar överkropp. Planen är att alla foton ska sammanställas till ett kollage och användas som nästa års julkort. Det är inte som att släkt och vänner till den här familjen inte redan är medvetna om att vi är lite mentally challenged med lätt retarded humor.)
Iklädd denna utstyrsel bokade jag in möten med min gamla mentor på institutionen, studievägledningen på universitetet, mailade några viktiga mail, tackade nej till en jättefin men alldeles för dyr lägenhet och försökte komma loss ur skrivkrampen.

Principen är följande; vissa människor föds med för mycket ängslan i bröstkorgen och väldigt höga pretentioner. De tenderar att ta sig själva och sitt eget liv på lite för stort allvar. Allvaret och pretentionerna är bra ibland men leder även ofta till fullständig skrivkramp, sömnlösa nätter, paniksammanbrott och kortslutning i hjärnans nervtrådar. Det är då man måste totalt tillintetgöra sitt eget allvar. Försök själv att föra ett seriöst samtal om din akademiska karriär med en tiocentimeters lösmustasch hängande framför munnen. Försök själv att skriva med ambitionen om att skapa något stort och nyskapande iförd en klädsel bestående av ett par slitna långkalsonger, en svettig hoodtröja och en alldeles för stor, röd fez på huvudet.
Precis.

Förf.anm.1: Utgångstanken var alltså att fotodokumentationen skulle finnas med i bloggen. Sedan såg jag bilderna och ändrade mig. Det är ju en sak att kräkas ut halva sitt känsloliv och inre tankar all over internet, men en helt annan sak att lägga upp en ofördelaktig bild på sig själv på samma plats. Så jag är ledsen; jag skyller på fåfängan och att jag fortfarande när en förhoppning om att skaffa mig fler (notera ordet fler här) heta blogg-groupies.
Förf.anm.2: Att jag börjat använda mig av versaler i början av meningarna har ingenting att göra med att jag helt plötsligt skulle börjat ta hänsyn till språkliga regler och grammatik. Det är ju ganska uppenbart om man exempelvis betänker icke-korrigerade felstavningar, uteblivna kommateringar eller den alltjämt idoga användningen av fulsvengelska. Det handlar helt enkelt om att jag har för vana att skriva mina inlägg i Word innan jag pastar (återigen; fulsvengelskan) in dem i Blogger. Min Norrlandsdator har ett Wordprogram med en sjuhelvetes envis autokorrigering. Medan hemma-datorn nöjer sig med att lite försynt grönmarkera och påpeka att ”i början av en mening skriver man stor bokstav” går den här helt fräckt in och ändrar av sig själv. Jag går in och ändrar tillbaka till felaktig liten bokstav. Så fort jag flyttat markören är den där och autokorrigerar igen. Så håller vi på och bråkar en stund innan jag inser att jag har mött min överman/kvinna (Fast nä, rättstavningsprogrammet är fan en man. En riktigt gnällig gubbjävel. Nu klagar han över att jag lagt in en parentes här också). Tillslut inser jag att vissa saker i livet kan man inte råda över. Typ kärlek, döden och autokorrigering.

över drottningtorget med resväskans tyngd i vänstra armen, minns plötsligt det gnisslande, förstörda hjulet och varför jag tvekade över de sista tjocka böckerna som jag slutligen ändå la ner i packningen. nattåget avgår nitton noll noll och jag lämnar staden där måsarna skrattar sig hesa när de talar om dig och mig som en slinga som fastnat i huvudet precis som somliga människor gör ibland.

det finns mycket man inte vill erkänna och att bära styrkan ovanpå bröstkorgen, som en liten pin fäst i jackan jämte stoltheten är nödvändigt för sådana som jag. vi som bara vägrar falla. det är därför jag röker en cigg och lyssnar på gangstarap, flirtar med fylleögon och raljerar över tillkortakommanden med vänner, skrattar och självdistanserar istället. play on playa, enklare än så blir det inte.
men svårare än så är det i ensamma skallen. svårare än så på nattåget med sömngrus i ögonen, sittande tolv timmar igen med exakt samma självrannsakan som förra gången. folk säger är du dum i huvet, lägg till ett par hundra och ta en liggvagn åtminstone men efter alla gånger jag åkt nattåget i sittande position bland gävlefyllon, mobilpratande tonårsbrudar och folk med för hög volym i mp3-spelaren har jag någonstans börjat romantisera det. jag säger inte alltid, jag säger inte att jag inte tror på lysrörsbelysning och gävlemålsdialekt gapande i örat i en obekväm intercitystol som en effektiv tortyrmetod för guantanamobasen att anamma, men det finns något lite skönt med att veta att de här tolv timmarna kommer vara sömnlösa och det gör ingenting för jag tar mig i alla fall någonstans på dem. jag tar mig bort. just nu måste jag bort.

tre på natten, kvarvarande i den där förhatliga limbon där jag är för trött för att läsa eller skriva, för pigg för att somna. norrlands evighetsskogar med en artificiellt lysande fullmåne ovanför, som om någon hängt upp en rislampa på måfå på himlen och satt in en för stark glödlampa i den.
the knife i lurarna; i know now fragility och minst trettio mil ifrån gatstenarna som bär någon annans namn, någon annans smak i varje take away-kaffe jag köper. och avståndet ökar med lokets tjutande i norrlandsnatten ifrån mitt eviga försvar och jag vet att jag kan svagheten nu, det är exakt såhär den känns.

det är det där med mänskligheten. jag vet inte hur man bär den. stoltheten kan jag, med rädslan bultande inunder. men mänskligheten? minns smset i inkorgen för någon vecka sedan; du är bara människa elin och dessutom en fin sådan. dra ner på självkritiken, sluta döm dig själv så hårt. tänker på vad en av vännerna sa i en upprörd, lite självklar ton för ett tag sedan;
- vad är det som är så hemskt med att erkänna att man tycker om någon? det är ju bara fint, det är sånt människor gör. tycker om varandra.

ständigt denna mänsklighet. tre på nattåget, utlämnad till mig själv och tankarna; jag vet exakt varför jag räds mänskligheten. varför det är lättare att röka en cigg, dricka sprit, lägga upp kostscheman eller springa uppför backar med blodsmak i munnen. att vara mänsklig innebär ett erkännande att hjärtat känner, att man gör misstag, att man förlorar och kanske mest av allt känna efter när saker gör ont. milen ifrån dig, från er, från försvaret; just nu har jag så jävla ont.

(och några timmar senare när jag skrivit detta kommer paranoian och nervositeten och en känsla av att ha passerat en gränskontroll som kanske inte är okej. jag granskar mig själv i era ögon mot vad jag skriver och har skrivit och jag tycker inte om vad jag ser. för att jag någonstans ser en bild av mig själv som någon som slänger ut bitar av sitt hjärta lite varstans, som har magpirr goin´on lite överallt och under tiden krograggar. som ett kvitto på att jag är okej, en sådan där förhatlig bekräftelsesgrej man borde växt ifrån. och det är inte hela sanningen. kvittot bär jag för det mesta med mig ändå, det är oväsentligt, även i perioder när självförtroendet dalar. faller gör jag sällan och i så fall under neurotiska, livrädda former.
bara ett fåtal utvalda har möjlighet att erbjudas mig och den paketlösning som följer mig. kanske har jag på prov lånat ut lite av mig själv till några speciellt utvalda den senaste tiden. som ett prova på-erbjudande innan man köper paketet. returned to sender, erbjudandet föll inte i godo och med facit i hand tvekar jag om jag nån gång kommer att våga göra det igen. precis som jag just nu undrar hur jag vågade ge bort hela paketet i fyra år och när slutar det egentligen göra ont och är det värt det när det gör såhär ont efteråt?)