En bedövad generation

P-pillret har fyllt 50 år. Pillret har hyllats för att revolutionerat sexualiteten och kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Men det är ett 50-årskalas fyllt av kritik kring lättvindiga utskrivningar, ignorans kring svåra och många biverkningar samt en sexualpolitik som fortfarande lägger ansvaret för skydd mot graviditet enbart på kvinnan. Såväl feministiska krönikörer som läkare har uttryckt oro och ilska kring det hyssjande som råder kring p-pillrets effekter. Men trots att de vanliga biverkningarna bland annat är nedstämdhet och minskad sexlust är det fortfarande den vanligaste preventivmedelsmetoden. Nio av tio svenska kvinnor uppskattas använda, eller ha använt, p-piller. Hur kan ett kritiserat läkemedel, med påtagliga effekter på mångas psykiska hälsa, ändå vara så vanligt?

Svaret ligger möjligen i att det är ett oerhört enkelt och billigt sätt att bedriva vård. I rädsla för ökade aborter eller mer tids- och kostnadskrävande preventivmedel såsom kopparspiral är det betydligt lättare att slentrianmässigt erbjuda recept på p-piller. Hormoner skrivs idag heller inte bara ut i preventivt syfte. Många kvinnor blir erbjudna p-piller mot bland annat PMS, svåra menstruationssmärtor, oregelbunden mens eller andra hormonrelaterade problem. Likaså framställs p-pillret som en räddare i nöden mot såväl acne och grov hårväxt som liknande estetiska åkommor.

Samtidigt som p-pillret triumferande firar 50 år med hög användningsfrekvens gör serotoninhöjande psykofarmaka samma segertåg runt om i världen. Folkhälsoinstitutet uppskattar att omkring 11 procent av kvinnorna och 6 procent av männen i Sverige medicinerar med antidepressiva läkemedel. Bland unga är siffran omkring 60 000, varav merparten är kvinnor. Såväl medicinen, som bilden av den, har  förändrats. Den har gått från att ha varit ett suspekt lyckopiller för djupt deprimerade till dagens serotoninhöjande preparat såsom Cipramil och Zoloft, som skrivs ut av en rad varierande orsaker. Idag behövs ingen klinisk depression eller annan fastställd psykisk ohälsa. Istället varierar utskriftsorsakerna från oro och sömnproblem till smärttillstånd, social fobi och generaliserad ångest.

Mönstret från den lättvindiga p-pillerutskrivningen går igen. Läkemedelsindustrin går på högvarv och allt fler hjälpsökande får ett recept på en medicin som orsakar biverkningar, förändrat humör och dämpade känslor. Minskad sexlust och svårigheter att få orgasm hör bland de främsta biverkningarna gällande de vanligaste serotoninpreparaten. Likaså upplever många att den utjämning som sker i humöret ger en form av overklighetskänsla, där de tappar kontakten med sig själva. Men även denna medicinering är ett både enkelt, effektivt och billigt sätt att behandla patienter. Med knappa resurser erbjuds få samtalsterapi eller liknande och det finns omvittnande brister i såväl uppföljning som komplement till medicineringen. Ta medicinen och hör av dig om det inte blir bättre är rådet många får, liksom att ”hålla ut” under den första perioden av biverkningar. Samma råd ges ofta till kvinnor som klagar över p-pillrets biverkningar. Man kallar det en övergångsfas och uppmanar dem att komma tillbaka om det inte blir bättre. Ofta enbart för att byta sort.

Det är inte bara för vården som det är både ekonomiskt och effektivt med hög läkemedelsanvändning. Arbetsgivare vill knappast anställa kvinnor som en gång i månaden lider av så svåra menstruationssmärtor att de i värsta fall måste stanna hemma från arbetet. Svår PMS med humörsvängningar som följd påverkar fler än den drabbade. Att låta människor med oro, sömnsvårigheter eller generaliserad ångest gå ner i arbetstid eller rehabilitera sig kostar pengar, jämfört med en duglig och medicinerande personal. Läkemedlen passar helt enkelt väldigt bra in i ett samhälle där anställningsbarhet och självhjälp blivit frekvent använda begrepp och där samhällsstruktur och tempo inte tar hänsyn till naturliga känslor såsom nedstämdhet, oro och svajande humör.

Bland det mest påfallande med såväl p-piller som antidepressiv medicin är hur lite vi vet om hur de påverkar oss på lång sikt. Ingen kan idag med säkerhet säga hur det frekvent tillskottet av hormoner och signalsubstanser påverkar våra kroppar. Läkemedlen är så pass nya att inga uppföljande studier ännu kan göras. Att p-piller även påverkar miljön och skapar ekologisk oro är känt. Men vad händer med de mängder serotonin och liknande preparat som också hamnar i våra vatten? Det är det ännu ingen som vet.

Likaså är det tydligt att de som främst utsätts för propaganda och receptutskrifter kring båda läkemedlen är yngre kvinnor. De är den främsta målgruppen gällande p-piller och den samhällsgrupp där användningen av antidepressiv medicin ökar mest. Det är ingen röststark grupp, men däremot människor som har höga krav på sig gällande både prestationer, sexualitet och relationer. Det är unga individer, som kanske inte har hunnit få kontakt med sig själva och sin sexualitet. En frekvent utskrivning av medicin till dem kan vara förödande. Risken finns att vi om ett tiotal år får se en hel generation unga kvinnor sluta med sina läkemedel och undra vad det var som de stod ut med under alla dessa år. En bedövad generation, som hade förtjänat en bättre behandling.

Text publicerad i GP Kultur 8/7

SSRI – så funkar det (ibland, till exempel)

Jag har tidigare skrivit lite om SSRI och växelverkan mellan huvud, gener och samhälle. I ett inlägg från i somras skriver jag följande:
Men jag blir ledsen när jag möter djupt deprimerad och ångestfyllda människor som vägrar äta piller för “man är ju inte en sån där pillerknaprare”. Lika ledsen som jag blir när jag hör allt tal om curlinggeneration och lata människor som söker efter enkla lösningar, istället för att rida ut kriser.
Det tycker jag fortfarande. Samtidigt som jag förstår att många räds piller, att det är en alldeles för enkel lösning, det är inte lätt att trappa ner och sluta sedan och man vet inte hur det påverkar hjärnan på vare sig kort eller lång sikt, eftersom det är individuellt.

Eftersom jag precis går igenom en doshöjning, på grund av årstidsbunden nedstämdhet, tänkte jag att jag skulle ge en liten guide. Guiden avser Cipramil och Citalopram (samma läkemedel, olika pris) som är ett av de vanligaste serotoninhöjande preparaten och är relativt milt. Det här är också, naturligtvis, en högst subjektiv guide baserat på mina och andras erfarenheter. Hur man reagerar är ändå alltid individuellt och det här är mer ett vanligt sätt att reagera. Jag är heller ingen läkare, så ta det från någon som äter patienten och inte någon som skriver ut det. Med dessa förbehåll presenterar jag En liten guide till SSRI:

1. Läkarbesök
Du får träffa en läkare. Du kanske lider av sömnproblem, nedstämdhet, depression, panikångest, tvångstankar eller starka stress-symtom. Kanske har du genomgått en kris och behöver stöttning ett tag. Förhoppningsvis får du träffa en bra läkare som ser till hela din livssituation, som frågar om du behöver samtalskontakt eller exempelvis akupunktur. Det är tyvärr inte alls säkert. Försök att kräva någonting mer i så fall. Förhoppningsvis har du också en bra läkare som förklarar att medicinen enbart är en krycka. Precis som när du brutit benet och behöver någonting att stödja på ett tag, medan benet läker, ska medicinen fungera stödjande. Den är ingen lösning, gipset måste du fixa själv.
Läkaren kommer förhoppningsvis också att berätta för dig om biverkningar. Förmodligen kommer dock inte läkaren att ens berätta om hälften av biverkningarna som du kan drabbas av.

2. Apoteket
Du står på Apoteket och ska hämta ut recept. Har du det på papper är du livrädd att någon ska se det. Måste du uttala medicinnamn eftersom du har det som elektroniskt recept räds du att någon ska höra. Men ungefär 6 % av Sveriges befolkning idag äter SSRI. Du är alltså inte ensam. Du är inte galen. Det är väldigt vanligt. Även apotekspersonalen brukar ibland berätta om biverkningar. När jag hämtade ut recept förra hösten pratade de om muntorrhet. Det är ungefär lika skrattretande som när man försöker dölja P-pillerbiverkningar. Likaså kanske du förvånas av priset. Ett storpack Citalopram med 100 tabletter kostar 62 kronor. Det är två snusdosor eller två billiga öl. Galet, jag vet.

3. Vecka 1-3
Du kommer den första veckan eller veckorna att bara ta ett halvt piller om dagen om du äter 20-mg-tabletter. Det är små, små piller och du ska dela dem på hälften. Hur kan ett sådant litet piller ge någon effekt? Men efter några dagar kommer biverkningarna och du förstår att det gör det. Några av de vanligaste biverkningarna är just muntorrhet (du dricker hela tiden och munnen känns som sandpapper), myrkrypningar i hela kroppen och en enorm trötthet och orkeslöshet. Sömnlöshet och rastlöshet är också vanligt, liksom hjärtklappning, oro och ångest.
Men vänta liksom? Var det inte sånt här som du medicinerade mot? Jo, men faktum är att dina symtom kan förvärras den första tiden med medicinen. Andra biverkningar är illamående och kräkningar. Eftersom medicinen sänker blodtrycket är det också troligt att du drabbas av yrsel och kanske till och med svimmar eller är på väg att svimma om du reser dig hastigt. Huvudvärk är en annan vanlig biverkning. Jag har knaprat Ipren konstant nu och vaknar ibland fyra på morgonen med en skalle som håller på att sprängas.
Eftersom man sällan blir upplyst om alla dessa biverkningar är det lätt att tro att man antingen håller på att bli galen, utbränd eller har fått en hjärntumör. Man sover nästan hela tiden, men inte på rätt tider och oron bara förvärras.
De cirka tre första veckorna är ett helvete. Det finns ingenting annat som jag kan säga om dem. Jag vill mest ligga under en filt och skaka av myrkrypningar, sova och försöka låta bli att kräkas.

4. Vecka 4-6
Förmodligen har du nu kommit upp i dosen en 20 mg-tablett om dagen. De psykiska biverkningarna av negativ form börjar eventuellt klinga av. Istället har serotonintillskottet fått serotoninet i skallen att skjuta i höjden.
Sing Halleluja! Älska livet! Världen är fantastisk! Plötsligt upplever du en euforisk, nästan manisk, lycka som du inte gjort på väldigt länge. Du sover fortfarande väldigt mycket men när du väl är pigg är du så galet pigg så du har aldrig varit så pigg i hela ditt liv. Du ska förändra världen! Du vill träffa alla! Det är så roligt att leva! Det är nu du sätter igång tusen projekt, springer omkring och är allmänt förvirrad mitt i allt men det spelar ingen roll för du är glad glad glad!
Som person är du just nu både rolig och ganska outhärdlig. Dina vänner som har sett dig ledsen och trött och sedan förstörd av biverkningar träffar plötsligt någon som skrattar och pratar stup i ett. Tänk dig själv när du är salongsberusad. Ungefär så beter du dig hela tiden. Om man (läs: jag) är någon som tar relativt mycket plats även i vanliga fall blir man lätt lite jobbig. Man pratar i ett, viftar med händerna och kan liksom inte sitta still.
Mest är man som en jävligt glad och fluffigt lycklig Duracellkanin som springer omkring tills batteriet tar slut och då stupar man i säng, oavsett tid på dygnet.
Det är den här perioden som man vaknar klockan fyra på morgonen och ska förändra världen eller sätter igång med storstädning. Det är också den här perioden som man börjar märka av sexuell lust minskar, framförallt är det nu som den avklingar helt. Man är bara härligt glad och outhärdligt frireligiös. Samtidigt som du är fantastiskt lycklig är det en ganska obehaglig period. Du känner inte igen dig själv och allt du hört om lyckopiller visar sig vara sant. Man blir bara dum i huvudet-glad och inte sig själv längre. Ge inte upp, bli inte rädd, det ska vara en övergångsperiod.

5. Vecka 6 och framåt
Det är nu meningen att serotoninhalten ska ha balanserats. De värsta biverkningarna klingar av, du är inte längre hysteriskt glad och börjar känna igen dig själv. Om SSRI verkar som det bör ska du inte ha svåra biverkningar fortfarande, du ska känna igen dig själv men du ska också må bättre än vad du gjorde innan du började äta medicinen. Poängen är att du ska känna dig så pass stark att du känner igen dig själv som den du är när du inte mår dåligt, är nedstämd eller har ångest. Du ska vara dig själv, bara med mindre dalar.
Är det inte så det känns ska du absolut prata med din läkare (som du förhoppningsvis har ett återbesök hos ungefär vid den här tiden). Du ska ta upp precis hur du mått och hur det känns nu. Lid inte i onödan och tro inte att det här såhär som det ska vara. Hur man reagerar är individuellt och det finns ingen universallösning i form av piller, även om läkemedelsindustrin och en hel del läkare gärna vill tro det.
Om medicinen fungerar som den ska kommer du förmodligen att äta den i omkring ett år. Det är en medicin som tar så pass lång tid att både sätta in och ta ut (vilken måste ske genom en noggrann nertrappning) och verkar över lång tid att det inte är en quick fix-medicin att ta till någon månad. Mår du bättre efter det ska du absolut inte äta den på grund av rädsla för hur du kommer må utan den. Slentrianutskrivningen tror jag delvis beror på att många fortsätter äta och läkare fortsätter skriva ut. Man får aldrig chansen att pröva om man kan gå utan krycka, eftersom det är mer bekvämt att fortsätta stödja sig.
Du kommer stundtals fortfarande att känna av en del biverkningar, blodtrycket kommer till exempel fortsätta att vara lågt. En vanlig biverkningar är också den uteblivna orgasmen. SSRI skrivs ibland ut till män som har problem med för tidig utlösning, just för att den gör det svårare att få orgasm. Att det drabbar väldigt många kvinnor (som äter SSRI i högre utsträckning än män) är inte någonting som diskuteras särskilt mycket. Den uteblivna orgasmen och minskade sexlusten är väl någonting man får räkna med. Det blir ju lätt så, när det är kvinnors sexualitet som drabbas (återigen – likheten med p-piller). Anna Hellgren har skrivit en mycket bra text om det.
Det är också ett faktum att dessa preparat är väldigt nya. Vi som äter dem nu är en första testgeneration. Ingen kan egentligen på vare sig lång eller kort sikt säga exakt hur det påverkar hjärnan och vad konsekvenserna blir. Någonting som också borde diskuteras mycket mer.

Ge mig gärna era erfarenhet och input. Guiden behöver fler röster!