Frekvenssexuell

H.C. på bums.nu har angett upptäckandet av min blogg som en av orsakerna till att han började blogga.
I beskrivningen av mig refererar han till mig på följande vis:
“Det skulle krävas en ung, smart bi- och frekvenssexuell feminist för att väcka mina slumrande lustar. Elins blogg var det första som jag troget följde, och efter att ha läst den i ett år (utan att skriva en enda kommentar) var min förlösning klar och jag började blogga…”

Eftersom frekvenssexuell låter urspännande, mycket roligare än bisexuell dessutom, var jag tvungen att fråga vad han menade. Jag vill gärna ta upp begreppet och kunna hänvisa till det i mina sexualpolitiska presentationer. Nänä, jag är inte hetero, inte bi, inte homo. Jag är frekvenssexuell.

Det här är definitionen, enligt H.C.:
En person med så många spännande strängar på sin lyra (eller kanske synt) som du har förtjänar att definieras med annat än sin sexualitet…
Jag får skylla på din blogg där du under flera år fascinerat mig med din föredömliga öppenhjärtighet då du beskriver dina äventyr som är mycket mer spännande och mer “frekventa” än de någonsin var i min vilda ungdom.

Min frekvenssexuella titel hade förmodligen kommit på skam om du kunnat se mig i helgen, H.C., då jag framförallt ägnade mig åt att ligga hemma i mjukisbyxor och läsa Aleksandra Kollontaj och Clara Zetkin, dricka te och lyssna på P1.
Ännu mer på skam hade den nog kommit om någon sett mig när jag log ett triumferande leende och strök under några ord i Clara Zetkins intervju med Lenin: Rusdrycker och ett otyglat sexualliv är borgerligt och ett tecken på förfall.
Det är viktigt att ta vara på sitt gamla proletärarv ibland också. Helst om man bara behöver stanna hemma en fredagkväll och ligga i mjukisbyxor i soffan.

Pilska pigor och passiva män

Sommartid handlar, oavsett om man arbetar heltid eller inte, om att läsa de där böckerna man inte hunnit med eller skjutit upp. Förra gången jag läste Sprickor i fasaden – Manligheter i förändring (red. Claes Ekenstam, Thomas Johansson, Hari Kuosmanen) var det i en kursrelaterad kontext på genusvetenskapen, då jag enbart läste de artiklar som handlade om modern manlighet. Nu när jag har chansen att läsa hela är det naturligtvis de historiska artiklarna som jag slukar.
Mitt intresse för genushistoria, oavsett om det rör könsroller i det gamla bondesamhället eller medicinska 1800-talsskrifter, handlar förmodligen mest om att det där som vi genusnördar älskar att snacka om, ni vet det där om social konstruktion, blir så tydligt när man ser hur synen på människa, kön, sexualitet och etnicitet förändrats genom historien och olika kulturer. Hur lätt det blir att slå hål på alla biologistiska argument om naturlighet, när man kan hänvisa till minst tre avhandlingar som visar att för hundra år sedan såg det inte alls ut såhär.
När man har olika maktsystem och förhärskande teorier genom tiderna att hänvisa till att det sett ut som det gjort och ser ut som det gör idag. När man förstår hur fri man är som människa, utifrån att de normsystem som gäller idag helt uppenbart bara är temporära normsystem för vår tid och vår kultur.
Det är rådande maktsystem, vetenskapliga diskurser, idéer och politiska teorier som skapar våra förhållningssätt gentemot varandra som människor, utifrån kön, klass, etnicitet och sexualitet. Det krävs inte många nedslag i historien för att förstå det.

Igår läste jag bland annat Ella Johanssons artikel Fjära pojkar och pilska pigor (bara titeln!), som handlar om kvinnlig och manlig sexualitet i nedre Norrland under slutet av 1800-talet, utifrån offentliga arkiv av manliga skogsarbetares berättelser om deras liv.
För er som redan känner till min fascination för pigor och knullandet i bondesamhället som nämnts t.ex. här, var det här mitt lystmäte. Det är vulgära, kåta pigor som försöker ligga till höger och vänster kontra passiva och livrädda skogsarbetare och drängar.

Artikeln i sig är inte helt bra skriven. Johansson drabbas av den där hybrisen att klämma in allt hon kan i en enda artikel och hennes hänvisningar spretar åt alla håll och kanter, hon gör tveksamma paralleller till bl.a. dagens porrindustri och man tappar lätt bort sig.
Men på en punkt är hon glasklar: I den här kulturen var det kvinnan som var den sexuellt aktiva med en okontrollerbar sexualdrift, mannen som var den nejsägande passiva.

Den senaste veckan har jag snackat mycket våldtäkt utifrån perspektivet kring manlig och kvinnlig sexualitet. Själva retoriken kring när en kvinna kan skylla sig själv utifrån klädsel, hur mycket signaler hon sänt ut, hur långt hon själv har gått, hennes sexuella historik samt alkoholhalt i blodet bygger ju på myten om den ständigt virile mannen vars sexualdrift inte går att kontrollera. Ser han en vinglande, ensam brud i kortkort kan han liksom inte help himself. Det där snacket om att mannens sexualdrift är starkare än kvinnans går igen både i skylla sig själv-retoriken och i allmän massmedial kultur kring sexualitet på så många sätt och så många håll.
Det är då det är så skönt att läsa en artikel som den här. En som bara in your face:ar allt snack om den manliga sexualdriften som av naturen är starkare. En artikel som berättar om passiva män som säger nej och en allmänt utbredd och utlevd syn på kvinnans sexualitet som den okontrollerbara, en drift som kvinnan inte klarar av att behärska, till skillnad från mannen.
Man behöver inte ha läst särskilt mycket idéhistoria för att se den synen gå igen i tidsepoker och andra kulturer. Det var inte förrän under romantiken som perspektiven förändras. Kvinnan hade fram till dess varit den okontrollerbara kroppen, mannen förnuftet. Under romantiken blev polariteten en annan (den dualistiska polariteten man/kvinna verkar ju däremot vara omöjlig att upplösa, så också i vår tid). Kvinnan ansågs vara den högre stående, medan mannen var den kroppsliga. Under den viktorianska eran utvecklades tanken om den högre stående kvinnan till en dubbelmoralistisk syn som antingen den anständiga gudinnan som sattes på piedestal eller den fallna horan som fanns till för att tillfredsställa mannens sexuella behov. Men först under efterkrigstiden, med dess playboyideal, har tanken om mannen som slav under sina drifter, slagit igenom ordentligt.
Faktum är att den manliga självkontrollen, här gestaltat genom avvisande av den kvinnliga kåtheten, är ett av de mest genomgående dragen i hur manlighet konstrueras, oavsett tid och kultur. Den sexuella självkontrollen är betydligt mer dominerande som ett typiskt manligt drag genom historien, än den sexuellt okontrollerbara mannen som gestaltas idag.

På en punkt skiljer sig inte den norrländska arbetarkulturen särskilt mycket från vår tid, nämligen rädslan för den kvinnliga sexualiteten. Skillnaden är att man här inte försökte tukta den och underkuva den. Istället låg det på mannens ansvar att helt enkelt skydda sig ifrån den och värja sig mot den. Kvinnan var den aktiva, men hon var också den avvisade.

Jag vet inte hur mycket av de nedteckna skogsarbetarhistorierna som faktiskt är sanna och hur många som bara är frusterade male bonding-historier berättade under en runkkolbulle vid lägerelden. Men jag vill så gärna tro på att många av dem är sanna.
Som den här skildringen från en skogskoja, där den ena av två kockor plötsligt gör följande:
En av flickorna ställde sig på bordet, knäppte upp sin klänning och lät den gå, kastade en trotsig och utmanande blick på mansskapet och frågade vem som skulle syna henne. Och där stod vi, hela gänget. Ingen hade mod! Klänningen kom på igen och livet i skogarna kunde fortsätta.
Eller min namne, husbondens fru Elin, som är den jämtländska matriarken som tar varje chans hon kan till att talla på drängarna när husbonden inte ser. När bonden sedan kräver skilsmässomål ställer drängarna upp och vittnar på följande vis:
Sannfärdigt betygas att när vår husbonde var borta så gick Elin till oss i sängarna, men när vi körde henne ifrån oss så satte hon sig vid spisen och begynte att gråta för det att hon intet fick lov att ligga hos oss. Vi flyttade ut ur stugan för den konan och sedan på ladan och hon gick efter mig på görligt sätt för att komma mig på fall.
Eller den heta pigan som snackar vulgo med den nervösa drängen:
Storbonden sade att jag skulle ligga på golvet nere hos pigan i sommarstugan. Jag var då 17 år och hon var 20. På kvällen när vi lagt oss så var det tyst länge. Men så sa hon till sist, om du visste vad jag är het, om du toge i mig så brände du dig, skall du inte känna hur het jag är? Då svara jag, du kan väl inte begära att jag ska ta i en sak som bränns. Sen sa hon inte ett ord på 14 dar.
Den heta pigan tar dock inte lärdom av sitt misslyckade dirtytalk. Senare finns nedtecknat att hon, under nästa potatissäsong, förförde en sextonåring och blev med barn.

Bortsett från historiens egenvärde i sig tecknar de alla en annan bild av ett sexuellt spel. En där kvinnorna är de okontrollerbara och kåta som man måste skydda sig från, männen de passiva som ständigt måste vara på vakt och värja sig mot inviter.
De främsta teorier som Ella Johansson framhåller som orsaker till varför det såg ut såhär, är dels arbetarkontexten som männen levde i. De hade börjat organisera sig mot proletariatet och försökte göra motangrepp mot en borgarklass vars politiska retorik och medicinska skrifter utmålade dem som djuriska och oförmögna att ta ansvar för sina egna drifter jämfört med borgarklassens förnuftstyrda ideal. Genom att leva i avhållsamhet och behärska sina drifter försvarade man sig mot den demoniseringen.
Den andra är att kvinnor i norra Sverige, till skillnad från södra Sverige och andra traditionella jordbrukarsamhällen, haft en starkare och friare ställning i många avseenden. De har varit involverad i arbetslivet utanför hemmet samt i ekonomiska aktiviteter. Kvinnorna skötte bland annat driften av fäbodarna, vilket innebar att de var borta från hemmet under lång tid, boskapsskötsel gav dem chansen till egna ekonomiska medel. Den aktiva norrländska kvinnan, med ett visst mått av samhälleligt inflytande, gav kanske utfallet att hon också var mer driftig, aktiv och offensiv på den sexuella arenan.
Oavsett orsaker blir jag upprymd av tanken på kokerskan i skogen som kastar av sig klänningen med en trotsig blick och äger hela situationen, helt utan rädsla för den manliga sexualiteten. Jag blir glad av att det för cirka hundra år sedan fanns en annan Elin från Jämtland som också kunde sätta sig i köket och grina när hon inte fick ligga och jag blir lycklig av playerpigan som förför unga män med sitt dirtytalk.

Till sist kommer de icke genusrelaterade reflektionerna:
Alltså återigen: Pigor! Det här har blivit min största sexuella fascination nu. Nu är jag ju svag för kvinnor i historiska kläder rent generellt och hade igår en lång diskussion med min expojkvän om kvinnor i korsetter och avancerade håruppsättningar och egentligen är ju det snyggaste borgar- eller helst adelskvinnor. Pudrade näsor, korkskruvslockar och rejäla korsetter med tillhörande klyfta. Men orka adelsbrud liksom.
Man ba: Ska vi knulla eller?
Hon ba: Nä först måste jag öva franska och spela piano. Jag kommer inte kunna pulla dig för då riskerar jag att skada mina vita, vackra adelfingrar och sen tar det ungefär tre timmar för mig att få av mig den här korsetten så jag vet inte.
Alltså, jag försöker inte ramla ner i borgarfällan att utmåla arbetarklassen och det gamla bondesamhället som mer dirty än adeln, för de var säkerligen råkåta de med. Jag gör heller ingen hora/madonna-uppdelning mellan pigan och adeln här. Men det verkar ju fett mycket mer krångel att få ligga med en adelbrud än en piga och rent generellt mycket tråkigare.
Men pigor däremot. Vulgära, aktiva, glada, frigjorda brudar med dialekt och lite skit under naglarna. Så sjukt sexigt. Det är ju som jag själv brukar säga: Once you go norrländsk, vulgär arbetarkvinna…
Eller nej, okej det brukar jag inte säga. Men det är ju lite så jag tänker. Vilket för mig till den andra ickegenusrelaterade reflektionen, som nog egentligen är grunden för min förtjusning för den här artikeln. Det vill säga faktumet att jag från och med nu kan hänvisa alla mina vulgotendenser till någon form av förvaltande av ett kulturhistoriskt arv.

Fotnot: Alla citat hämtade ur Ella Johanssons Fjära pojkar – pilska flickor, mäns hemliga historier i offentliga arkiv. Författaren har hämtat citaten från Nordiska museets insamling av “skogsarbetarminnen” från 1940-talet.

Korslänkande

I vanliga fall brukar mitt bloggande till stora delar bestå av att jag snor andras idéer och utvecklar dem till det bättre. Men nu har det istället kommit någon smart djävel som bloggar på Nybygget och gör exakt samma grej som jag brukar göra. Jonathan skriver allt vad jag hade skrivit igår om jag inte varit lite för trött och lite för dum för att kunna formulera mig så.
Hade jag inte varit lite för trött och lite för lat och lite för dum hade jag också för längesedan lagt upp det där halvfärdiga monsterinlägget om hur befriande postmodernismens syn på individen vs strukturer och ideologer varit för mig. Ett hopkok av alla diskussioner som jag haft kring mina tankar de senaste veckorna, som slutat i allt från att jag anklagats för att vara nyliberal och ha svikit min tro på klass till gemensamma, lyriska nickningar över den där befriande känslan av att frigöra sig från något, ett arv och en bakgrund.

Föregående inlägg var en självkritik och ett ironiskt distanserande från den del av mig som känner ett behov av att kokettera med ett arv, förklara någonting med en bakgrund. Jag ljög inte, men jag utelämnade naturligtvis de delar av min släkt som tagit en akademisk examen, är entrepenörer, har gjort karriär inom mediabranchen eller faktumet att min mamma är egenföretagare på halvtid. Är det någonting som alla mina nuvarande postmodernistiska
teorier gett mig är det insikten om att det inte finns några enkla svar och en ökad frihet att definiera mig själv. Nu tog jag alltså slutklämmen i hela det ännu inte färdigskrivna inlägget om postmodernism och la in det här. Va fan.
Jag är trött och dum. Och dessutom är rasten slut och arbetarmaskinen kallar åter på mig.

oh life, with your wonderful suprises

be mig inte berätta något om nätterna. jag kan berätta att jag vet exakt när fåglarna börjar kvittra, 03:00 kör de igång i björkarna utanför mitt fönster. som man hatar fågelkvitter just då. jag kan berätta om tidningsbudet, hur jag kan dennes steg i trappan utantill, imorse hostade hon till på tredje trappan; det var då jag hörde att mitt tidningsbud är en hon. jag kan säga i vilken ordning hon lägger tidningarna i respektive brevinkast och jag kan berätta morgondagens nyheter för dig innan jag ens somnat. jag kan berätta om hur tidningsbudet blir ens vän, sådär så att jag håller på att bli den där kvinnan i barbara voors-romanen, hon som funderar på att bjuda tidningsbudet på bullar. den där tiden på dygnet har du inte så många vänner, bortsett från panikens och hans moster – nä hela hans feta släkt damnit – tidningsbudet är en mänsklig hand, det räcker. det är allt jag tänker berätta. punkt där.

det finns mycket annat jag kan berätta om tillvaron sedan jag återvände från norrland. hur tillvaron smällde upp öppna famnen åt mig, liksom försökte pusha mig i rätt riktning.
det är mailet från bangredaktionen, jag filar på artikeln just nu och vet ingenting än. alltså säger jag inget mer just nu.
det är min skrivlärare gertrud, ja just den gertrud hellebrand som skrev Vinthunden som är den roman som en gång fick mig att gråta offentligt på ett tåg. jag som säger att mitt språk, det känns som om jag tappat det, jag har ingen kontroll längre. hon som svarar att det är just det som är det fina, det är ju så jag har hittat det. genom att släppa kontrollen. att det är nu jag hittat tonen, nyanserna, fortsätt så. och jag fortsätter så och jag vet inte hur någonting kommer att sluta, jag bara skriver och glömmer tiden och allting annat och jag älskar det.
det är min lärare på maskulinitetskursen som mailar. VG på ordbajstentan, VG på essän med kommentaren mycket bra och insiktsfull analys av manlighetens alla ansikten. jag som ler, inte helt obittert. bara i den akademiska världen, mina vänner, bara i den akademiska världen.
och den akademiska världen hör jag ändå hemma i, om man får tro min gamla lärare och mentor stina som helt plötsligt hör av sig, vill berätta om alla fina omdömen min projektansökan fick. hur hela institutionen vill att jag söker doktorandtjänst igen nästa år, kan vi ses över en kaffe och diskutera min akademiska karriär kanske? jag måste le, även här, för det är på pricken en vecka sedan jag satt uppe i stugan och livskrisade och la ner just den akademiska karriären för all framtid.
det är de små sakerna; hur ett vykort dimper ner på mitt hallgolv. på bilden en frodig (diskussioner har hafts angående adjektivet frodig i mitt crew. om någon vill veta vad det innebär kan ni få se denna bild) 1600-talskvinna i lätta kläder. för att spä på mina pigfantasier (se tidigare blogginlägg), hälsar malin. och det är en inbjudan om en framtid som diplomatdam, vi reser runt i världen, jag cashar in och du skriver. vad svarar man på sånt? hell yeah! och det är att ha en idé i huvudet, en bland många andra stimulerad av ofantlig tristess och norrländsk tystnad under två veckor – jag säger bara hemmatristess och lantliv gör underverk för din kreativitet, och hur just denna vägrar släppa. att sms:a sofia, vad tror du? kanske mest för att få idén sågad, kunna slå den ur skallen sen så att den slutar växa. hur hon svarar att det är precis en sådan idé hon själv försökt formulera och hon är helt på och det är inte längre en fånig idé i mitt huvud, den är planterad i någon annans kreativa hjärna och vi tar det därifrån och sen blir det som det blir.

det är de stora diskussionerna; seminariegruppen på queerkursen i en frågeställning om könsöverskridande kvinnor i manskläder, men samtalet slutar någonstans långt borta i behovet eller icke-behovet av att definiera sig. det är jag med min utgångspunkt och den lesbiska tjejen med en annan och det skulle så lätt kunna bli infekterat, känsligt och hätskt. det blir det aldrig. istället blir det ett sånt där utvecklande samtal då man lär av varandra och får nya perspektiv och kommer därifrån, kanske inte klokare men mer insnurrad i alla fall.
- jag förstår dig. jag håller inte med dig, men jag förstår din synpunkt.
det är sånt vi borde säga lite oftare till varandra.

det är de avgörande valen. inte för all framtid men för nuet och en snar framtid. hur studentbostadsförmedlingen erbjuder mig den där lägenheten jag inte alls hade chansen att få med min korta kötid, bara sökte lite förstrött. den där fina lägenheten i majorna, våningen under klara, med parken utanför. den är min, vill jag ha den? och med en hyra dubbelt så hög som min nuvarande gnuggar jag ekonomiångestknölarna och magkänslan säger ja och mamma och pappa säger ja och någonstans vet jag att det handlar om mammas förtjusning över att jag kommer att bo i majorna. över att ha en dotter som inte bara läser genusvetenskap och skriver på en arbetarklasskildring utan dessutom bor i majorna. samma rödvinsklyscha som jag måste skratta åt gör henne lycklig för mina föräldrar vet inte mycket om göteborg men följande vet de;
1. avenyn är inte så spännande som man som utböling tror
2. gothia towers hotellbar bjuder på kändisspan (läs: jan guillou) om man är här under bokmässan
3. vid näckrosdammen finns ett jättestort träd, min pappa är så himla impad av det trädets storlek (här vore det väl på sin plats att i sann elin-anda infoga något om fallos och penisavund, men vafan det är ju min pappa. blir lite väl freudianskt äckligt, t.o.m. för mig.)
4. det är en helt fördjävla idiot skitstad att köra bil i (direktcitat pappa)
5. och hur man än kör hamnar man ändå alltid på hisingen
6. på sahara gourmet finns världsgodaste maten
7. majorna är arbetarklass och kultur
jag utelämnar uppdaterad information anno 2007 angående majornas status som en stadsdel för arbetarklassen och när jag oroar mig över pengar svarar mamma att;
- du är ju kreatör elin! konstnärer ska vara fattiga och lida, det är när de börjar tjäna pengar på konsten som den blir dålig!
and so; jag skriver under hyreskontraktet och min framtid av knäckebröd och linssoppor, men även kravlöst häng en trappa upp och mina egna möbler i min förstahandslägenhet börjar första juni.

och det är helgen som precis kickat igång med en middag med klara och viktoria. vin, mat och diskussioner angående männen, politiken och andra livsviktiga oviktigheter. en gång för alla har det slagits fast att sjalmännen är för den tjuginånting elin vad fight club-männen var för tonåriga elin. inte bra, men helt oundvikligt det jag dras till.
därifrån blir det workshophelg med rachel kambugu. jungle fever i dagarna två på dansforum och jag kommer hata min ariskt stela indiekropp när hon återigen uppmanar oss att skaka rompan tjejor! och jag kommer vilja dö innan tvåtimmarsklassen är slut och koreografin och mina ben och armar inte kommer överens. men jag vet också att jag kommer gå över järntorget med fetaste leendet i stan både lördag och söndag eftermiddag. imorgon kväll blir det drinkar, cigg, dans och så vidare med väninnor och i och med det kan det bara konstateras att jag är tillbaka i stan på riktigt igen och det finns mycket som är bra och som pushar och som jag gärna berättar om, så det första styckena stryker vi eller hur?