Personlighetsanalys ersätter politik

Vi var ett trettiotal lågavlönade kvinnor som arbetade med administration i den offentliga sektorn. Nedskärningarna var många och mitt i allt hade ett stort projekt dragits igång. Chefen satte planerna till verket, sedan bytte han jobb och kvar stod vi med nya rutiner och omställningar som skulle införlivas mitt i tid- och resursbristen som redan var ett faktum.

Stämningen i gruppen var dålig. Känslan av att aldrig räcka till gnagde på oss alla, liksom avsaknaden av kontroll över vår arbetssituation. Vår enda ventil var att klaga över situationen i fikarummet, trots att det födde ännu mer ilska och oro hos oss alla. När vi påtalat problemen en längre tid fick vi veta att vi skulle få gå på en halvdagskurs för att förbättra stämningen i gruppen. Eftersom inga resurser fanns till att ta in vikarier tvingades vi jobba övertid hela veckan för att ta igen den missade eftermiddagen, som var obligatorisk.

 Den medelålders kvinnan, med oklar utbildningsbakgrund och kompetens, tog emot oss med anekdoter om hur vi närmar oss varandra. Hon exemplifierade den anpassning som sker mellan människor med att ”en kvinna kanske låtsas vara intresserade av sport för att visa sitt intresse för en man”. Hon beskrev konfliktstadiet i mänskliga relationer som ”när kvinnan tillslut vågar erkänna att hon hatar fotboll.” Vår djupt oroande arbetssituation reducerades till vaga anekdoter, med heterosexistiska inslag, om tvåsamma kärleksrelationer.

Efter den inledningen fick vi lära oss skratt-terapi. Där stod vi, 30 utmattade människor, i en ring och skrattade på order. Dagen avslutades med att vi skulle få lära oss mer om våra egna och de andras personlighetstyper. Det var då flera timmars frustration bubblade över i mig, jag sträckte upp min hand och tog till orda. ”Det är inte skratt-terapi och personlighetsanalys som vi behöver”, sa jag, ”det är bättre villkor och mindre stress på vår arbetsplats.” Coachen log tillbaka mot mig. ”Du verkar vara en gul personlighetstyp, ni gillar att ifrågasätta.”

 Den här historien var länge begravd i mitt minne som en absurd händelse i mitt förflutna. Sedan läste jag Barbara Ehrenreichs Gilla läget, om självhjälpskulturens utbredning i USA. Den kultur som menar att positivt tänkande och individens egen kraft att förändra sin attityd är bärande för personlig förändring. Skrämmande berättelser visar på hur positivt tänkande-vurmen samtidigt avpolitiserar människors livssituation.

Den eftermiddagen jag upplevde var inget undantag. På fler och fler arbetsplatser, inte minst i lågavlönad offentlig sektor, erbjuds kurser i mindfullness och attitydförändring. Kurser som erbjuds som ett alternativ och inte som komplement till reella politiska diskussioner och beslut kring dåliga arbetssituationer. Ibland är fikarumsgnäll faktiskt det bästa politiska alternativet. Det föder åtminstone en analysförmåga kring att det handlar om mycket mer än dålig attityd.

Krönika publicerad i VK 1/9

Och kaffe ingår

Idag jobbar jag första riktiga dagen på mitt nya kontor. Ja, jag har blivit med kontor.
På Södra Vägen 67, alldeles vid Korsvägen, sitter jag i ett nyrenoverat kontorslandskap med konferensrum, mötesrum, fikarum och kopiatorhörna. Min kontorsstol är ergonomisk och jag upplever min första skrivförmiddag någonsin utan ryggvärk. Mitt skrivbord är vitt och rent, utan papper, prylar och tidningar huller om buller.
Jag hyr in mig tillsammans med ett gäng andra nystartade företag, i någon slags nätverkskooperation där alla sysslar med odefinierade tjänster som design, konfliktlösning och webbkommunikation. Jag har varken säng, kylskåp, spikmatta eller städning i närheten. Jag är på jobbet och skriver.

Jag vet inte varför just känslan av att vara på jobbet är så viktig för mig. Ett faktum är ju att jag, bortsett från ekonomiska faktorer, älskar livet som frilansare och företagare. Det här fria livet med min egen struktur är det som jag drömt om och älskat i hela mitt liv. Jag är sanslöst ambitiös och driven när jag ges friheten att själv lägga upp mitt arbete. Oavsett C-uppsats eller artikeldeadline är jag aldrig sen, aldrig ostrukturerad.
Ändå klarar jag inte av hemma-arbetet. Det handlar inte så mycket om oförmågan att få saker gjorda när jag jobbar hemifrån. Tvärtom. När jag jobbar ifrån mitt sovrum i min delade trea känns det snarare aldrig som jag jobbar, fastän jag hela tiden gör det. Även de dagar då jag de facto hetsskriver och projektplanerar i tio timmar känns det ändå inte som om jag har gjort någonting när jag tillslut stupar i säng. Jag är ju ändå hemma liksom. Hänger framför datorn.

Trots att mitt liv knappast innebär särskilt mycket avgränsande mellan arbete och fritid, utan där gränserna alltid fluktuerar och går in i varandra, är just den spatiala avgränsningen oändligt viktig för mig. När jag pluggar måste jag sitta i en läsesal. När jag jobbar måste jag sitta på ett kontor. Åtminstone för att jag då kan unna mig både de pauser och den fritid som jag inte kan, när även den rumsliga definitionen av jobb och fritid går in i varandra.
Det var när jag satt kvar på radiohuset efter Brunchrapportensändning några gånger i somras, som jag insåg hur folk som jobbar på kontor faktiskt jobbar. Förvisso jobbade jag i flera år på kontor, när jag jobbade administrativt inom vården, men det var ett jobb jag mestadels gick till för att få pengar och ingenting som jag drevs av. Där satt jag och såg Soraya, Henrik och de andra ta mikropauser för såväl Youtubande, samtal som Farmville. Jag unnade mig aldrig sånt.
Jag gick aldrig hem från jobbet. Jag fick arbetsmoraliska skuldkänslor så fort jag klickade på en icke jobb-relaterad länk.

Nu sitter jag på kontoret. Jag jobbar fokuserat och ostört, utan privata prylar som tränger sig på eller en sopkorg som behöver tömmas i köket. När jag går härifrån om ett tag har jag bockat av jobbandet för dagen. Jag får gå hem. Jag är egenföretagare, frilansare och det är mitt riktiga jobb. I min niotillfem-cementerade syn på arbete i min ryggrad var den här kontorsplatsen det som jag behövde för att få mig själv att inse det.