Politiskt språk långt ifrån livet

Text publicerad i GP Kultur  21/5

“Om det är det här som är politik så förstår jag människor som säger att de är ointresserade av det.” Åsikten yttrades av många i mitt twitterflöde under partiledardebatten i Agenda den 6:e maj och jag instämde. När begreppet politik reduceras till en idéfattig partipolitisk diskussion om skatte­nivåer kan det inte finnas några fler än de hängivna partimedlemmarna som tycker att det är intressant.

Likväl är det så som politik ofta förstås. Andra faktorer – allt från engagemang i sin närmiljö till idédiskussioner kring hur man vill att samhället ska se ut – försvinner. Likaså alla frågor som inte hamnar på den partipolitiska radarn, vilket i samtidsdebatten är så gott som alla utom arbete och skatt.

På samma sätt reduceras medborgare i både politikers och politiska journalisters begreppssfär till ”väljare”. Det är inte bara en kraftig inskränkning av vad som räknas som ett politiskt subjekt, det är också felaktigt. Väljare är vi i snitt var fjärde år. Medborgare är vi 365 dagar om året, dygnet runt. Men det är som väljare och konsumenter som vi har makt. Vår samhällsfunktion uttrycks främst i termer som arbetskraft och i vilken mån som vi arbetar.

Det senast uppmärksammade tillskottet i arbetslinjens terminologi lyckas kombinera vår roll som konsumenter och faran i att vi inte arbetar tillräckligt. I delbetänkandet kring krogmomsen (SOU 2011:24) förekommer begreppet ”överkonsumera fritid”. Det hade förmodligen passerat helt obemärkt om inte bloggen Cornucopia lyft fram delen som berör faran i att människor som tjänar mycket riskerar att börja ”överkonsumera fritid”. Med andra ord, finns det inte tillräckligt med ekonomiska incitament väljer man kanske att ”härma personer med lägre produktivitet, det vill säga arbeta mindre och generera samma observerbara inkomst som lågproduktiva.”

Vad passagen gör är inte bara att sätta felaktiga likhetstecken mellan lågt betalt arbete och låg produktivitet. Om vi definierar arbete som beskattningsbart och mätbart lönearbete som bidrar till BNP innebär det också att väldigt mycket innefattas i den farliga fritiden. Ideellt arbete, föreningsliv, kultur, motion, närodling, ja det finns ingen hejd på alla destruktiva handlingar som medborgarna kan ge sig hän åt om de börjar överkonsumera fritid.

Faran i överkonsumtion av fritid vittnar om hur lite av det samtida politiska språket som rymmer människans alla aspekter. Lika lite som partiledardebatter är representativa för vad politiken är och skulle kunna vara säger dess terminologi något om de medborgare som ska representeras.

Sorglig brist på förståelse

Vad innebär det för en människa att leva med långvarig eller kronisk smärta eller psykiska problem? Jag har en släkting som lider av fibromyalgi, vilket bland annat innebär kronisk värk och trötthet till följd av detta. Jag minns att hon berättade hur hon någon gång pratat med en bekant som precis legat i influensa.
– Hela kroppen värkte, det var olidligt, hade den bekanta sagt.
– Ja, jag vet, sa min släkting, den sortens värk är kronisk för mig.
– Det är inte möjligt, sa den bekanta och tystnade sedan.
Jag känner också många som får sitt livsutrymme och möjligheter begränsade av olika former av psykisk ohälsa. Umgänget blir begränsat när man är rädd för att få en panikångestattack offentligt. Årstidsbundna depressioner leder till att man under flera månader om året knappt klarar av att ta sig ur sängen.
Oavsett om det handlar om pisksnärtsskador, reumatism eller depression är det något som individen måste hitta ett sätt att leva med.

Alla kroniskt sjuka som jag känner till är fighters. De flesta har lyckats acceptera sin sjukdom och anpassa sin tillvaro efter den. Visst blir man bitter, ledsen och tappar modet emellanåt. Det gäller alla och det vore konstigt om det inte i hög utsträckning också drabbade dem som fått sin förmåga nedsatt på grund av sjukdom. Men i grunden är kroniskt sjuka företrädelsevis accepterande människor, som lever och kämpar så gott de kan.

Just därför gör det ont att politiker och myndigheter ställer sig lika oförstående till sjukdom, som den bekanta som inte kunde förstå hur någon kunde leva med hennes kortvariga influensavärk jämt och ständigt.
De allra flesta sjuka vill jobba. Utifrån vad de klarar av, vad deras sjukdom gör att de orkar med. Människor vill ha ett sammanhang och känna sig behövda, ramar och en meningsfull tillvaro mår de allra flesta bra av. Ett arbete är också ett sätt att må bättre för många.
Därför var de höga sjukpensionstalen ett misslyckande. Att sjukpensionera, i många fall relativt unga, människor och slå ut dem från arbetsmarknaden var en kontraproduktiv insats.

När den nuvarande regeringen ska göra om blir det tyvärr inte att göra rätt. Att sätta långvarigt sjuka i arbetsmarknadsåtgärder och låta dem falla mellan Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans stolar, kommer inte att hjälpa någon. Istället bör de 17 miljarder kronor som har avsatts på att tvinga sjuka människor ut på arbetsmarknaden läggas på att bygga ut vård, inte minst företagsvård som kan arbeta förebyggande och psykiatri som kan ge bättre stöd vid psykisk ohälsa.

Att bli misstrodd som sjuk är bland det värsta man kan råka ut för. Både min släkting och flera av mina bekanta har blivit ombedda att rycka upp sig, från såväl mindre empatiska människor inom vården, som av omgivningen. Enskilda personers brist på förståelse är förlåtligt. Men att en sittande regering nu säger till människor med värk, livsbegränsande sjukdomar och psykiska svårigheter att det är dags att rycka upp sig och skaffa sig ett jobb, det är mer än något annat sorgligt.

Krönika publicerad i VK 17/12