Allt är relativt komplicerat

Text i GP Kultur 10/6

Länge har debattörer och intellektuella kämpat om vem som starkast kan ta avstånd från postmodernism och relativism. De senaste åren verkar allt – från nyliberalism till tystnad kring hedersrelaterat våld – ha sin grund i ett gäng teoretiker från 1960-talet. Därför är det ytterst välkommet att tidskriften Arena i sitt senaste nummer ger en nyanserad bild av den relativistiska hållningen.

Särskilt är författaren och skribenten Magnus Lintons text en träffsäker uppgörelse med ett samhälle som blandat ihop en djupgående etisk hållning med en låt gå-attityd. Att ha en prövande hållning och ett öppet sinne inför en komplex samtid är av största vikt. Relativismen är ett förhållningssätt som kräver en hel del av människan. Att vara öppen för flera tolkningar innebär att man måste vara lyhörd. Kanske är också det en anledning till att relativismen blivit så bespottad, i ett samhälle fullt av snabba reaktioner och människor som är farligt tvärsäkra på sin sak.

En inkluderande vänsterrörelse för samtid och framtid

Vi hade slutligen fått vår vilja igenom. Vi var en grupp tjejer som stred för feministiska frågors närvaro i vår vänstergrupp och tillslut gick alla med på att ha en studiecirkel i feministisk teoribildning. Stolt kopierade jag upp studiematerial åt alla. Första gången skulle handla om könsrelaterat våld.

Vi läste texten och började diskutera. Killarna tog över som vanligt. Det var ju de som hade läst Marx mer än någon av oss, som var insatta i hur samhället och ekonomin fungerade och kunde prata med fina ord om historiematerialism och kapitalets sönderfall. Jag ville mest förändra orättvisor och ojämlika villkor, men kunde inte svänga mig med så många vänstertermer.

– Den här frågan måste även kopplas till klass, sa en av killarna i gruppen. Jag skulle tro att de flesta som misshandlar är arbetare. Arbetarklassmän slår sina kvinnor för att de är frustrerade av att bli förtrycka av kapitalet och måste få utlopp för sin ilska någonstans, när kapitalet utsuger dem på arbetskraft.

– Ja precis!, instämde en annan kille i gruppen, och därför så måste vi fokusera alla krafter på klasskampen och att störta kapitalet. Då kommer det att bli jämställdhet mellan kvinnor och män också.

Jag satt stum. Jag hade verkligen trott att vi för en gångs skull skulle låta samtal kring feminism och ojämlikhet få ta plats. Sedan tog killarnas klasskampröster över likt förbannat.

I ett flertal andra frågor, såsom HBT och djurrätt, blev jag också ignorerad. Hur jag än försökte hitta ett annat fokus kom vi alltid tillbaka till klass och kapital. Ideologin rörde enbart ekonomiska faktorer och inga andra maktstrukturer.

Jag önskar att det såg annorlunda ut idag. Jag har längtat och letat efter en frihetlig vänsterrörelse som förmår att tolka maktstrukturer och hierarkiska ordningar, bortom klass och kapital. En vänsterrörelse som kan omfamna frågor bortom att stoppa borgarna i papperskorgarna och som kan se bredare än skattefrågor och identitetspolitik, utan att för den skull blunda för makt och orättvisor.

Hittills har jag mestadels blivit besviken. Att föra upp andra maktfaktorer på en vänsterideologisk agenda är enormt känsligt. I en tid av nyliberalism och högerregering ses varje avsteg från en klassisk, ekonomiskt fokuserad agenda som ett svek mot en redan splittrad och skadeskjuten vänster.

Tidskriften Arena har under den senaste tiden fått mycket kritik för att vara en vänsterorienterad tidning som lägger mycket fokus vid både jämställdhet och sexualpolitiska frågor. Kritiken säger mer om var vänsterpolitiken står idag, än vad den gör om Arena. I en tid då högern sitter vid makten, men samtidigt skjuter sig själv i foten genom att skapa ett förmyndarsamhälle, finns alla möjligheter för en framåtblickande vänsterrörelse att fånga upp mängder av grupper och individer.

Problemet är att vänstern är minst lika tjurskalligt benägen att hålla fast vid frågor om skattepolitik och offentlig sektor, som högern är. Den är minst lika dålig på att fånga upp samtida debatter kring allt ifrån datalagringsdirektiv till transsexuellas rättigheter.

Solidaritet var det begrepp som fick mig att engagera mig politiskt i vänsterrörelsen. Det är ett begrepp som sträcker sig mycket bredare än klassfrågor och marxistiska tolkningar av samhället. Solidaritet handlar om inkludering, förståelse och respekt för varandras olikheter. Det bygger inte på den nyliberala konsensusmetoden där alla ska med, utan blundar inte för konflikt och makthierarkier av alla de slag. Solidaritet ser maktkonflikter och låter oss ingå i både heliga och oheliga allianser i diverse frågor. En vänsterrörelse som inkluderar alla former av rättvisefrågor och börjar ta begreppet solidaritet på allvar är det enda sättet att bygga en trovärdig vänsterpolitik för såväl samtid som framtid.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 13/2

Bildningen och myten om den ensamme skaparen

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en mycket intressant text i senaste numret av Arena. Hon skriver om texten här. Dock skulle jag vilja påstå att det finns ett fel i texten rörande hur länge vi har haft tanken om den solitära tänkaren som skapar ur intet. Det är snarare än ännu mer modern företeelse än Hadley-Kamptz beskriver.

För att koppla detta till en text som jag skrivit, som inte heller finns på nätet: I senaste numret av Axess skriver om jag humaniorans fall, i tider av anställningsbarhetskrav och allt större krav på nyttorelevans på forskning. Jag tror istället att det som vi refererat till som bildning och det bildningsideal som skapats under det senaste århundradet, kommer att alltmer lämna universitetet. Det är inte längre en fråga om akademiska poäng i första hand, utan snarare ett kollektivt och fragmentariskt utbyte av tankar. Vilket inte gör att bildningsidealet dör ut, utan snarare blir mer vitalt än på länge.

I texten påvisar jag också hur det var på detta sätt som nyhumanismen i själva verket skapades. Humboldts Berlinuniversitet, som blev bildningens centrum och vars idéer kring lärande för utveckling av människan var grundläggande i humaniorans spridning, föregicks inte av ensamma genier på kammare. I stället skapades det ur lösa seminarieformer, tankeutbyten och kluster. I den sentida besattheten av upphovsmän och ensamma forskare har det varit svårt att tolka deras seminarieanteckningar, då det är omöjligt att säga vems kunskap som manifesteras. Dokumenten består istället av fragmentariska, dialogiska växlingar mellan varandra, som länkar i varandra, snarare än står som solitära. Jag tror att det snarare är ditåt som vi är på väg igen, än att bildningen är på väg att dö ut.

Hela texten läser ni i Axess nr 1/2010.

Hägglund och radikalismen

Igår Anna Anka, idag Göran Hägglund. Vi skrattar, förfasar oss, skämtar och suckar. Men till skillnad från Ankans, i förlängningen meningslösa, utspel är det dags att ta Hägglund på allvar.
Det var fantastiskt roligt att mitt i semestern sitta och skratta åt hans Almedalsutspel på badstranden. Nu är det mindre än ett år kvar till val, han kör vidare på samma spår och vi kan inte längre bara skratta och vifta bort. Finns det en chans att Hägglund vinner röster, nu när Kd svajar kring 4 %-spärren, på grund av vanlighetsflirtig retorik är det allvar.
Då är det dags att prata allvar.

Vilket naturligtvis inte är enkelt när det gäller en debattartikel som inleds med ett Ulf Lundell-citat och vidare klumpar ihop begreppen radikalism och vänster. Det är inte helt enkelt när det blir sorgligt uppenbart att Hägglund och hans etablissemang är helt clueless om vad dagens radikalism handlar om och i förvirring slår hejvilt mot både jämlikhetstänkare, genuspedagoger, vänstersympatisörer och kulturskribenter. Att beteckna den radikalism som Hägglund avser beskriva som ”vänster”, och dra Reclaim the Streets och Claes Borgström under samma kam, tyder på en sådan världsfrånvänd okunskap och ovilja att det är svårt att inte åtminstone unna sig ett leende skak på huvudet.

Men Hägglund uttrycker också, om än oändligt klumpigt och uppviglande mot en värld han inte verkar förstå, ett gap mellan radikalism och ”folk”. En spricka i radikalismen, hur man nu än väljer att definiera den, som bland annat Olav Fumarola Unsgaard och Daniel Strand skriver om i senaste numret av Arena. Även här finns en kritik mot radikalismens självspegling och ovilja att nå utanför det identifikativa, interna rummet.
En av mina lärare på genusvetenskapen (det var för övrigt hon som skrattade högt när vi frågade vad de pratade om på fikarasterna på institutionen och sa att hon aldrig varit på en arbetsplats där det pratas så mycket mördarsniglar och brödrecept, orka prata politik på rasten) pratade om behovet av att gå in i garderoben.
Ett slutet rum, där man kan tala samma språk och vissa saker grundförutsätts. Där det finns en radikal agenda som man inte behöver försvara eller göra anspråk på, för att den är antagen och man kan diskutera vidare. Där man slipper harva på i de tunga diskussionerna.
Hennes poäng med garderoben, om det så handlar om HBT-sammanhang eller ett feministiskt möte, var att de måste få finnas för att man ska få ny energi och luft. Men vad händer när man aldrig öppnar dörren till garderoben sen? Blir det inte väldigt kvavt därinne då?

Isobel skriver ”jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför”. Jag tror att vi alla har gjort det en smula och att det är väldigt skönt.
Men så länge det finns ett politikeretablissemang som klappar människor på huvudet och förespråkar såväl en apolitisk position som en anti-intellektuell sådan behövs mer än interna Facebookgrupper och gemensamma skratt på Twitter.
När inte Göran Hägglund tar medborgarna på allvar måste några andra göra det.
Radikalismen idag är en brokig skara. I Göran Hägglunds ögon rymmer den alltifrån liberala (även fast han själv inte ser det utan lever i villfarelsen att kulturskribenter är vänster), miljöpartister, anarkister, sossar, vänsterpartister, konstnärer, genusvetare och kulturutövare.
I grunden strävar jag och många andra med mig mot samma mål som Göran Hägglund: Frihet att slippa få mitt privatliv påpassat och tillrättalagt.
Men där Göran Hägglund ser radikalismen som ett hot ser jag normerna som hotet mot min frihet att definiera mig, mitt kön, min sexualitet, min familj och mitt liv på det sätt som jag själv önskar.
Det är inte en icke-fråga för världsfrånvända, ovanliga radikaler som diskuterar postmodernism på genusvetarseminarium. Det är en fråga som berör alla. Och det räcker knappast med “aktsamhet och tolerans”. För mig kommer engagemanget kring frihet och självdefinition varken från queerteorin, kulturartiklar eller genusvetenskapsstudier. De har bara blivit analytiska redskap för mig i min grundläggande strävan.

Så länge en av våra ledande politiker klappar medborgarna på huvudet och säger ”bry dig inte om de där konstigheterna, lilla vän” och fråntar dem ett politiskt subjektskap, lämnas öppet mål för en radikalism som förmår diskutera hur det privata blir politiskt i ett bredare forum. Det är betydligt mindre bekvämt än att fortsätta bekräfta varandras, om än ofta vitt skilda, ståndpunkter i interna samtal. Men det är desto viktigare.

Men beställer blogginlägg av andra, det gör jag

Häromdagen skickade jag ut en förfrågan på Twitter om inte någon kunde skriva något klokt och bra om Kajsa Ekis Ekmans kritik av Arena (och i viss mån Bang).
Niklas Hellgren var en av dem som jag helst såg skrev någonting. Det gjorde han och både bra och klokt blev det. Läs här.

Uppdatering:
Fler reaktioner på Ekis Ekmans text finns hos Gustav och Ulrika.