Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas

I förra veckan bröt ett nytt bråk i Kultursverige ut. DN:s Åsa Beckman skrev om en händelse i slutet på 90-talet när författaren Stig Larsson hade varit gästtyckare på kulturredaktionen och betett sig svinigt mot Beckman som hade varit kritisk mot hans senaste bok i en recension.

Jag tror Beckmans text var ett försök att göra anspråk på en strukturell analys av jämställdheten inom kultursfären. Jag skriver ”tror” därför att den efterföljande debatten inte alls har handlat om det. Istället har den kommit att handla om kvällstidningsrubriker som vittnar om ”kulturbråk”, bloggspekulationer och en intern uppgörelse, som större delen av Sverige förmodligen förhåller sig helt ointresserad till.

Åsa Beckman gjorde vad alltfler debattörer, essäister och skribenter gör idag. Hon använde sig av sin personliga erfarenhet för att lyfta fram sin tes och stärka sin argumentation. Hon sällade sig till alla de röststarka individer, skribenter och författare, som driver en samhällstes genom att hänvisa till något i deras förflutna.

Utvecklingen har gått fort. För inte så länge sedan ansågs det som tabu att blanda känslomässiga och rationella argument. 70-talets feministiska våg använde sig av det privata för att forma kollektiva krav på förändring och jämställdhet. Idag är det enskilda skribenter som får företräda sig själva, snarare än ett politiskt kollektiv. Nutida feministiska antologier såsom F-ordet (2008) och Könskrig (2007) består nästan uteslutande av personliga upplevelser, formade till teser om samhälle och kön, men gör sällan anspråk på en större diskussion än den som utgår ifrån dem själva. När Katrine Kielos utkom med Våldtäkt och romantik (2008), en blandning av prosa och essä om våldtäkt, var en av de vanligaste frågorna huruvida hon själv hade blivit våldtagen. När svaret var nej var det en starkt bidragande orsak till kritiken som hon fick för boken.

Tendensen bör ses i ljuset av en ökad individualisering, ett allt starkare personfokus samt en tilltagande grad av subjektivitet i samhällsdebatten. Att framhäva jaget är inte längre tabubelagt. Individualismen innebär också att en politiskt driven tes inte behöver företräda en grupp eller ett större kollektiv. En samtida kritik av identitetspolitiska rörelser leder till att individens erfarenhet, snarare än gruppens, blir mer central.

Samtidigt ger den personliga erfarenheten en legitimitet. Genom att berätta om sin erfarenhet, utifrån den tes kring marginalisering och utsatthet som det nästan alltid rör sig om, ges debattören ifråga tillträde till den positionen. Kritiken mot Katrine Kielos bottnar i att hennes egen brist på erfarenhet omöjliggör en legitim position i frågor som rör våldtäkt. På samma sätt verkade hyllningarna kring Lars Gårdfeldts text i F-ordet röra sig kring hans legitimitet i ämnet. Gårdfeldt kritiserade den samhällsdebatt rörande våldtäkt som såg det som ett könskodat ämne. Män våldtar, kvinnor blir våldtagna. Genom att berätta sin egen historia om hur han själv blivit våldtagen blev tesen omöjlig att vifta bort.

Den personliga erfarenheten är nämligen omöjlig att argumentera mot. Upplevelsen finns där och består varken av logiska argument, som kan diskuteras bort med annan logik, eller anspråk på större grupper, som kan ges en annan röst i ett annat forum. ”Jag har varit med om detta, alltså existerar det”, tycks vara den drivande tesen bland många skribenter. Den personliga erfarenheten är på så vis fullständigt kompromisslös.

Gårdfeldts text om våldtäkt är ett lysande exempel på när den personliga erfarenheten som argumentationsbas fungerar som allra bäst. Det handlar om att lyfta fram en tidigare marginaliserad skildring i den rådande diskursen och på så vis skapa nya sätt att tala om ämnet.

Men när skribenten fortfarande befinner sig i den position som denne samtidigt försöker kritisera uppstår en problematik. Detta tydliggjordes då Maria Sveland riktade stark kritik mot kärnfamiljen, både i boken Bitterfittan och radioprogrammet Heliga familjen. De ständiga frågorna till henne rörde hur hon kunde kritisera en kärnfamilj och använda sig av sin egen erfarenhet när hon själv var gift med en man och hade barn. Den kritiken visar på en annan viktig tendens: Den som ska använda sig av sin personliga erfarenhet måste ha lämnat den bakom sig. Debattören ska ha kommit ur det hela, reflekterat från en utifrånposition, innan den har rätt att uttala sig.

Likaså bör den personliga erfarenheten företrädelsevis beskrivas i vaga termer och ha tätat alla skott. Det var här som Åsa Beckmans argumentation gick riktigt snett. Genom att namnge en specifik författare och hänvisa till ett speciellt tillfälle blev situationen omtolkningsbar. Det kom att tolkas som en privat uppgörelse mellan två starka kulturpersonligheter, snarare än ett argument kring ojämställdhet inom kultursfären. Beckmans text tillförde heller ingenting nytt till debatten om män inom kultursfären, utan verkade snarare som ett försök till bekräftande.

Risken med egen erfarenhet som bas i argumentationen är att det slutar som i Beckmanfallet. Den politiska dimensionen försvinner när enbart människor med starkt kulturellt kapital och etablerade medieröster får komma till tals i, vad de tolkar som, strukturella problem. Istället för att landa i politiska analyser blir det ett sandlådekrig mellan olika parter. Möjligen är reaktionerna mot Beckmans text ett tecken på en längtan efter ett debattklimat som vågar lyfta blicken och se utåt, snarare än inåt. Att våga inta en bredare överblick än sitt personliga förflutna är mer än någonsin nödvändigt för att inte samtidsdebatten ska avpolitiseras i debattörers strukturella tolkningar av sitt eget navelskåderi.

Text publicerad i GP Kultur 22/1

Alla mina kvinnliga excentriker och genier

Jag har några Stig Larsson-romaner stående i min bokhylla. Jag har läst dem ett par gånger. Ja, ett par gånger för så gör jag med litteratur som har hyllats men som jag själv inte berörs av eller förstår grejen med vid första läsningen. Då ger jag dem en chans till. Kanske har jag missat någonting. Men nej. Stig Larsson säger mig fortfarande ingenting. Det är urtråkigt.

Redan där kan ni idiotförklara mig om ni vill, men vänta för det kommer mer. Klas Östergren har jag också gett flera försök. Urtrist och platt. För att inte tala Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Det är en av våra största svenska klassiker och den ger mig ingenting. Gnäll och leda är inget problem i sig, större delen av vår litteraturhistoria består egentligen mest utav gnäll. Det fungerar utan problem så länge det är bra skrivet. Problemet är att Doktor Glas inte ens är särskilt intressant skriven. Röda rummet är samma sak. Åh Strindberg, så intetsägande din roman är. Tröttsam och tråkig.

Jag brukar vid jämna mellanrum könskvotera in alla manliga klassiker i den läsning som till större delen består av kvinnliga författare. Jag vet inte varför jag nästan bara läser romaner och lyrik skriven av kvinnor. Det är varken någon feministisk grej eller en identifikatorisk fråga, jag anser inte att konst och kultur ska kvoteras och fördelas jämlikt för sakens skull eller att jag skulle ha lättare att känna igen mig i litteratur skriven av kvinnor.

Jag tycker mest, på det stora hela, att kvinnor oftast skriver bättre, roligare, smartare och mer intressant. Men för att inte bli sedd som någon motsvarighet till manlig kulturmisogyn som låter männen breda ut sig i både bokhylla och skivsamling utan eftertanke, brukar jag ibland knö in lite manliga författare där också.

Jag blir, som ovan sett, nästan alltid besviken. Ta Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vilken fullständigt menlös roman. Den gav jag säkert tre försök, för jag ville så oerhört gärna känna allt det där som så många verkar ha känt när de läste den. Jag kände ingenting. Bara ett vagt förakt, som övergick i fullständigt ointresse, för huvudkaraktären. Ibland hittar jag förvisso guldkorn i all litteratur skriven av män. Alla mina älskade ryssar, från Bulgakov till Nabokov och allt däremellan. Eller beatpoeterna, åh vad hade min begreppsvärld varit utan Allen Ginsberg?

Men när jag tänker på alla romaner och diktsamlingar som jag läser om för ren njutning, är nästan alla skriven av kvinnor. Alla kvinnliga författare och lyriker, med spännande och excentriska liv, fantastiskt språk och skönlitterära världar som känns och bränns om och om igen. Selma Lagerlöf, Elin Wägner,  Elfriede Jelinek, Ann Jäderlund, Katarina Frostenson, Birgitta Trotzig, Aase Berg, Bodil Malmsten, Agneta Klingspor, Arundhati Roy, Birgitta Stenberg, Victoria Benedictsson, Sonja Åkesson, Suzanne Brögger, Vita Andersen, Kerstin Thorwall… jag kan fortsätta i evinnerlighet att namedroppa alla mina genier.

Men det intressanta är inte huruvida min privata bokhylla är snett könsfördelad. Överhuvudtaget är könsfördelning inte särskilt intressant. Det intressanta är snarare hur vi betraktar författare; som excentriker, genier eller misogyner. I min värld är Birgitta Trotzig den svenska samtidens absolut bästa exempel på skönlitterär begåvning och genialitet. Jag anser att hennes romaner håller en helt annan klass och kvalitet än exempelvis Stig Larsson. Men spelar mitt kvalitetsanspråk någon roll?

Nej, egentligen inte och därmed borde det inte göra det i andra fall heller. Jag ifrågasätter starkt vad ett begrepp som “begåvning” innebär, vad en genialitet innefattar och vad som definierar kvalitet inom litteratur. I hela debatten kring Stig Larsson, som innehållit allehanda vinklar, ifrågasätts aldrig hans genialitet eller litterära kvalitet. Jag håller med Therese Bohman om att den feministiska vinklingen som Beckmans ursprungstext presenterade egentligen inte var särskilt intressant. Män svinar, människor svinar, människor i en kulturell maktposition utnyttjar den och människor i en annan kulturell maktposition slår tillbaka. What’s new? Jag tycker knappast att exemplet Stig Larsson var en särskilt bra representant för könsstrukturer inom kulturvärlden som jag är övertygad om existerar.

Men frågan Bohman ställer är också en helt annan. Var är de kvinnliga excentrikerna? Mitt svar är att de är överallt. Min bokhylla och min inspirationsmässiga källa är full av spännande kvinnor som jag utan tvekan skulle beskriva både i termer av genier och excentriker. Jag tror snarare att det saknas kapacitet att både se dem överhuvudtaget och se dem på samma sätt som män. Däri ligger ojämställdheten.

Låt Stig Larsson hota med att pissa i munnar och vara allmänt misogyn. Men döm honom i så fall lika hårt som ni hade dömt en kvinna och var inte rädd för att se vare sig svinighet eller genialitet hos kvinnor heller. Det finns inget enhetligt litterärt kvalitetsbegrepp, lika lite som en genialitetsmall eller en könskodad excentrism.