Nycander och illusionen om sanning

Det är lustigt med liberaler. Mot de flesta analyser som inbegriper förövare/offer, strukturer, ojämlikhet och diskriminering svarar de att man inte ska vara så lättkränkt och ta av sig offerkoftan. Det är faktiskt ens eget ansvar att förändra saker och sluta skrika om att du blivit felbehandlad i tid och otid. Det är lustigt med liberaler när de samtidigt sällan spiller en chans att påpeka att de är förtryckta av media, de gängse politiska strömningarna och vänstermakten och verkar gilla att gråta ut i tid och otid över dessa faktum.

Nej, det gäller inte alla liberaler, men jag har hört Fredrik Segerfeldt påpeka att hela DN Kultur är ett vänsterprojekt och X antal liberala debattörer åberopa jante så fort de blir ifrågasatta, tillräckligt många gånger för att se ett mönster. Liberalernas motbegrepp till kränkt stavas jante och är lika effektivt att använda när man känner sig felbehandlad. Men man slipper det där jobbiga offerbegreppet. Det är ju bara andra som är avundsjuka.

Något sådant tänkte jag när jag läste del 1 (fortfarande helt bisarrt att det är 2) i Svante Nycanders DN Debatt-svador mot den utbredda antiliberalismen på kultursidor och på universitet. Jamen, det är väl bara för dig och Timbro att ta av er offerkoftorna och förändra mediaklimatet då, Svante. I övrigt var det svårt att reagera när jag inte kände igen mig överhuvudtaget. Som Gustav skrev: Ja, möjligen från demonstrationståg och vänsterkretsar, men knappast från kultursidor. Men jag vet inte, som varande vänster kanske jag bara är maktblind, även om jag håller med om en hel del liberala åsikter och har större slagsida åt socialliberalhållet än gammvänster.

Nog om detta. Hade det inte kommit en del 2 hade jag kanske nöjt mig med ovanstående häcklande analys, fått några arga kommentarer och lämnat det där. Men del 2 är så mycket mer problematisk.

Nycander företräder nämligen effektivt illusionen om en forskning fri från såväl ideologi, som relativism. Den rationella analysen och sanningsbegreppet är det enda som ska finnas i universitetsvärlden. Som om det någonsin varit så enkelt. Att universitetet enbart kan bestå rationell analys och oberoende sanningar är ungefär lika trovärdigt som att Public Service alltid kan vara helt objektivt. En schimär, för att upprätthålla status och förtroende, men alltid någonting som skarvar.

Har Nycander undersökt om någon antiliberalism frodas på handelsprogrammet eller nationalekonomin? Är det rationellt och sanningssökande att nästan ingen kurslitteratur skrivs av kvinnor och att såväl filosofi som idé- och lärdomshistoria misslyckas med att ta upp flera betydande kvinnliga filosofer och tänkare? Personligen har jag läst kurslitteratur kring alltifrån att män och kvinnor talar olika språk för att vi har olika sorters hjärnor till ett folklustigt historiehumbug om landsbygdens bordeller under 1600-talet. Antiliberalism är bara ett av problemen med dagens kurslitteratur och undervisning.

Universitet, och i synnerhet humaniora, lider av stora problem idag. Ekonomiska resurser utarmas och krav på anställningsbarhet och nyttoforskning gör att bildning blir en parantes i ett utbildningsväsende som alltmer dansar efter såväl statens som marknadens pipa, snarare än att vara en fri samhällsinstitution. Det är ett enormt problem och just därför gör det mig så ledsen när stofila akademikermän tar patent på problemet med sin lösning om att det är rationalitet och sanning som behövs och har utarmats. Inte sällan utmålas genusvetenskap och postmodernistiska tankegångar som det som utgör hotet. Det konservativa tillbakablickandet till ett universitet utan politiska strömningar är att se tillbaka på något som aldrig funnits.

Staten och marknaden ska inte lägga sig i universitetet, skriver jag, men påpekar samtidigt att utbildning och forskning utan ideologi och partiskhet är omöjlig. Hur går det ihop? För mig är det två skilda saker. Att kräva att forskning ska leda till samhällsnytta är att sätta universitetens roll på spel och underkasta forskningen samhället. Att sätta press på studenter att komma ut som anpassningsbara för arbetsmarknaden är att sudda ut det som borde vara det primära med utbildning: Förmåga till kritiskt tänkande, egna slutsatser och analyser. Just detta ska undervisning och forskning handla om: Den får vara ideologisk, partisk och kommer så alltid att vara. Det kommer aldrig att finnas rationella sanningar enbart i varje ämne och disciplin. Men just därför är universitetsutbildning så viktig. För att den övar människan i att ta ställning, ifrågasätta och göra sina egna slutsatser. För att vi därigenom kan diskutera och ifrågasätta det som upplevs som fasta sanningar.

Det är märkbart att samma män som menar att universitetets sanningssökande utarmas är emot tanken om att studenter ska uppmuntras i kritiskt tänkande och egna slutsatser. Johan Lundberg har i en rad texter påpekat att detta inte är utbildningens primära roll. Samtidigt är det svårt att tänka sig hela filosofkanonen utan kritiskt tänkande och ifrågasättande. Är inte intellektuell just någon som drar självständiga analyser, oavsett strömningar? Varför är Nycander så förfärad över att studenter indoktrineras med antiliberal lära, när han samtidigt vill att de ska lära sig den rationella sanningen?

Angående statliga interventioner i utbildning brukar genuscertifikat vara ett förtjusande hatobjekt att ta upp. Jag är glad att Nycander höll sig borta därifrån. Jag är personligen också emot såväl jämställdhetsplaner som certifieringar i jämställdhetens namn, vilket mer handlar om min avog mot urvattnad statsfeminism än något annat. Men att påpeka att staten inte ska lägga sig i och styra är inte särskilt fruktsamt argument här heller. Var det inte statliga och samhälleliga influenser och beslut som gjorde att kvinnor under väldigt lång tid inte hade tillgång till universitetens korridorer? Var det inte det dåvarande samhället som gjorde att vissa klasser inte kunde förskanska sig högre utbildning? Som om inte universiteten alltid anpassat sig och tvingats göra eftergifter eller inskränkningar, beroende på rådande samhällsklimat.

Det gör mig rädd att så många fortfarande förespråkar rationell analys och inte tror på att all forskning och undervisning är subjektivt influerad. Det gör mig ledsen att genusvetenskap, poststrukturalism och queerteori gång på gång får bära skott från de män som känner sig hotade av att deras sanningsbegrepp ska gå förlorat. I själva verket ligger genusvetenskapen långt framme i att tydliggöra forskarens roll. Till skillnad från exempelvis socialantropologi, som också är en subjektivt och samhälleligt influerad disciplin, är det få genusvetenskapliga avhandlingar som inte innehåller en självreflexiv redovisning av forskarens roll och bakgrund och hur detta kan komma att förhålla sig till materialet. Det är sant att man relativiserar sanningar, men det sker på ett mer ärligt sätt än det traditionella. Alla är influerade av sin bakgrund och tidsanda, så också Nycander. Jag önskar att han lärde sig något av postmodernismens självreflexivitet och kritiska tänkande, istället för att spä på fördomar om de nya disciplinerna som han uppenbarligen inte vet någonting mer om än att hans maktposition känns hotad.

ps. Roande är att jag använt mig av Svante Nordins Humaniora i Sverige, precis som Nycander, för att hävda just sanningars relativisering som en del av humaniorans tradition. So much för att kunna tolka litteratur enhetligt och objektivt.

Är det bara jag eller finns det en viss röd tråd i titlarna på mina bokreafynd?

Blandade känslor: Bisexuella kvinnors praktik och politik
Fritt förfall
Luder
Lusta: erotiska berättelser
Porr, horor och feminister
Sexualitetens historia: band 1

Angående den förstnämnda avhandlingen av Malena Gustafson är jag grymt nyfiken på att läsa om den. Minns att jag skumläste den för något år sedan och förhöll mig relativt kritisk till den. Samtidigt finns det något juicy egocentriskt i att läsa en avhandling som handlar om ens egen kategorisering.
Att Gustafson behandlar fördomar som att bisexuella är mer förmögna att ha alternativa relationer, mindre benägna att vara trogna och ses som bekräftelsesökande och egocentriska var något som jag blev mäkta irriterad på. Fortfarande oklart om det kändes som ett tråkigt ämne att behandla eller om det var av självreflexiva insikter.

Susanne Dodillets disputation

Den enda baksidan av att ha fantastiska, nära vänner i en storstad där folk flyttar en gång i halvåret är att man var och varannan månad måste agera flytthjälp. Det är inte flyttandet i sig som är jobbigt, utan när det krockar med annat.

Om det inte vore så att en av mina vänner flyttar imorgon förmiddag skulle jag verkligen ha velat gå på Susanne Dodillets disputation. Här skriver Kajsa Ekis Ekman, inte helt oväntat mycket kritiskt, om avhandlingen.

Om man inte orkar läsa hela avhandlingen rekommenderar jag hennes abstracts och artikeln Ideologiska förutsättningar för den svenska och den tyska prostitutionslagstiftningen från Kvinnovetenskaplig tidsskrift nr4/06. Med tanke på hur mycket tankar bara den artikeln väckte hos mig kring vad som anses vara den goda sexualiteten och hur folkhemstanken och en stark socialdemokrati har format vår syn på sex, tror jag att avhandlingen är hur läsvärd som helst.