Tala om våld

Sommaren när jag skulle fylla 17 åkte jag på en av alla festivaler som jag brukade färdas till. Jag åt ingenting under dagen och så fort vi kom fram tog jag upp en vinflaska. Det var varmt, jag var törstig och jag drack fort utan eftertanke.
Efter en stund gick jag upp i skogen för att kissa. Jag satte mig på huk och drog ner strumpbyxor och kjol. Allting snurrade. Skogen ovanför mig cirkulerade runt och skymningen blev allt mer påtaglig ju svårare det var att fokusera. Jag föll ner i mossan och blev liggande, oförmögen att ta mig upp. Kort därefter föll jag i sömn.
När jag vaknade var det mörkt ute, det hade gått flera timmar. Vid min sida satt ett flertal personer och försökte väcka mig. De hjälpte mig upp och på med kläder, köpte kaffe till mig för att få mig att nyktra till och hjälpte mig tillbaka till tältet.
Många gånger har jag funderat över situationen med en fasa över min tonåriga dumristighet. ”Allt som hade kunnat hända” är en återkommande tanke och sedan blir jag åter tacksam över att de som hittade mig varken var intresserad av att våldta den hjälplösa tjejen med nerdragna byxor eller råna henne på värdesaker. De såg till att jag blev omhändertagen istället.
Detta tillfälle är ett av många då min tillit till medmänniskor har stärkts. Men det är sällan som jag tänker på dem. Oftare återkommer jag till situationer då tilliten har rubbats. Då jag blivit sextrakasserad, bestulen på både plånbok och mobiltelefon, våldtagen och känt mig allmänt otrygg i det offentliga rummet. Alla skräckhistorier om gruppvåldtäkter, dödsmisshandel, skottlossning och grova rån.
Tillit är svårt att bygga upp, men lätt att förlora. Och oavsett personliga erfarenheter är det svårt att känna någon trygghet när våldet ständigt finns som ett närvarande hot, genom media och fiktiva skildringar. Det sitter i ryggraden tillslut.
Trots ständiga våldskildringar talar vi sällan om vare sig vad hotet om våld gör med oss, vilka som är mest utsatta för rädslan eller lösningar på känslan av otrygghet. Få tar ett övergripande perspektiv på problemet. Därför är det oerhört tacksamt att samtalet kommit upp på agendan igen. I DN Kultur har nyligen skribenterna Malin Ullgren och Dilsa Demirbag-Sten diskuterat mäns överrepresentation i våldsstatistiken. Ullgren menar att det är nödvändigt att börja tala om män och våld, medan Demirbag-Sten ser tendenser till att falla in kollektivisering och generaliseringar. Samtidigt släpper den feministiska tidskriften Bang ett nytt nummer, med tema våld.
Oavsett skilda åsikter: Faktumet att vi börjar tala om våld igen är välkommet och nödvändigt. Inte bara i form av rubriker om misshandel och övergrepp, utan också vad det ständiga hotet om våld gör med oss och i vilken mån vi kan känna tillit till varandra, även som främlingar.

Krönika publicerad i BT Kultur 3/7

Åttonde mars OMG

Jag glömde att ge en heads up om det på bloggen, men jag blev tillfrågad att tala på Bangs 8:e mars-fest på Södra Teatern för några veckor sedan. Hej ära och ursäkt att åka till Stockholm och gå på en garanterat grym fest! Så detta gjorde jag.

Och vilken kväll. Jag var barnsligt lycklig över loge med gratisöl och levde i någon slags barndomsdröm om rockstjärneliv och sedan gick jag upp på scenen inför en fullsatt kägelbana och glömde som vanligt bort hur jag skulle inleda och började babbla fritt om att känna sig som en rockstjärna och om texten som jag skrev när jag var bakfull. Sedan kom jag ihåg att det var en text som jag skulle läsa och jag läste och jag älskade en jublande, skrattande, applåderande publik som fucking skrattade och applåderade på just de ställen då jag hade hoppats att kanske någon i alla fall skulle skratta lite för sig själv.

Därefter träffade jag massor av folk, dansade, drack lite mer öl, gruppkramades med Bang-Sonja och Nicklas Alicki, dessa fantastiska redaktörer och festarrangörer, kramades och dansade lite mer och blev rodnande glad av alla dem som kom fram och sa “tack, du var så bra”.

Det var en sån kväll då man fattar varför man sliter hemma vid skrivbordet över hopplösa sega strukturer och normer som aldrig verkar ruckas. Igår fick jag peppen tillbaka. Tack alla ni som var där och gav mig den.

Fotnot 1: Och missa för bövelen inte nya Bangnumret med tema nördar och feminism. Både jag, Gustav Almestad och Julia Skott har till exempel skrivit i numret och temat är smashin’.

Fotnot 2: Mitt tal var en grovt redigerad version av det här gamla bakfylleångest-blogginlägget.

Men beställer blogginlägg av andra, det gör jag

Häromdagen skickade jag ut en förfrågan på Twitter om inte någon kunde skriva något klokt och bra om Kajsa Ekis Ekmans kritik av Arena (och i viss mån Bang).
Niklas Hellgren var en av dem som jag helst såg skrev någonting. Det gjorde han och både bra och klokt blev det. Läs här.

Uppdatering:
Fler reaktioner på Ekis Ekmans text finns hos Gustav och Ulrika.

Stolt och jävligt nöjd

är jag över att vara en del av ett fantastiskt nummer av Bang med tema humor. Debatten börjar väckas, citat och artiklar återfinns i media, idag bland annat i Expressen och Aftonbladet om Annika Lantz text.

Idag har jag sidekickat för sista gången på ett tag. Återkommer i Brunchrapporten i slutet av juli, men redan på lördag -midsommardagen – vid tiotiden kan man höra mig, Julia Skott och en anonym bloggare prata blogg och bloggande ur alla dess vinklar i Morgonpasset Helg. Det blir hur bra som helst, don’t miss.

Nya Bangnumret, i väntan på val-analys

Eftersom jag är synsk kunde jag redan i fredags lämna in en krönika till VK om varför valdeltagandet är så lågt i EP-valet och om hur EU ska göra för att vinna någon slags legitimitet bland medborgarna.
Dock får ni vänta tills imorgon, då den publiceras.

I väntan på den och annat åker jag till Stockholm för att möta lite bloggdejts och andra vänner, få ett “ja tack sätt igång” på ett jobbrelaterat möte (hoppas jag) och gå på Bangs releasefest för nya numret om humor där jag skriver om grabbgäng och att vara rolig tjej bland alfahannar.

Angående det här med nördporr

Började jag som vanligt att beefa mellan mina två akademiska discipliner och som vanligt vann lingvistiken. Det är ju mycket lättare att hitta på bra underrubriker till porrfilm gällande lingvistik än genusvetenskap. Överhuvudtaget känns det lättare att skapa snuskiga scenarion utifrån grammatik och betydelselära, än genom genusvetenskapliga termer.

Sedan kom jag på att Maria Lönn gör just detta i nya numret av Bang. Hennes text om poststrukturalistiskt sex är det roligaste som jag läst på mycket länge. Jag skrattade högt när jag läste texten på tåget.
Överhuvudtaget imponerar Bang med lättnad över vad som skulle hända med den nya redaktionen. De gör mig inte besviken utan tvärtom, Bang håller på att formas ännu mer till den tidning som jag vill läsa. Temat De intellektuella är fantastiskt intressant artiklarna välskrivna, Liv Strömqvist som vanligt spot on och hejdlöst rolig i sin serier om De intellektuella (intellektuella snubbens fotbollsintresse och fotbollshalsduk för att visa att han är nere med arbetarklassen och inte “bara en bögig litteraturkritiker” var ett annat högt skratt på tåget).
Men mest av allt gillar jag Maria Lönn.
Köp, prenumenera och läs ni som inte redan har gjort det.

Lite sex, lite feminism, lite socialdarwinism, lite kognitiv lingvistik, lite antikapitalism. En väldig röra.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om samma sak som föregående inlägg snuddar vid i sin text i antologin Könskrig.
Jag ser framför mig hur kvinnor slutar ha dåligt samvete efter tillfälligt, smutsigt, underbart sex, även om det skett i den form som vissa säger att vi ”inte kan vilja”. Hur vi vågar bejaka lust utan att skam. Hur vi slutar sätta prislapp på oss själva och i stället räknar på vad vi är beredda att betala för att få med oss hem den otroligt sexige killen i hörnet. I olika valutor, bjudöl, komplimanger, ork att lyssna på anekdoter om hans tid som misslyckad musiker. I det senare fallet skulle jag personligen kräva exceptionell attraktion för att känna att det var värt det. Men se det som den transaktion det är. Nu är det du som köper och betalar. Om han inte vill, den nästan lika hete där borta i baren. Nej, det är inte desperat, det är så män alltid har sett på tillfälligt sex, utan att känna sig det allra minsta billiga.
Och jag tror inte att Isobel är medveten om att det här redan har hänt. Och kanske har Isobel rätt i att Det här kanske inte heller är jämlikhet. Men om transaktionerna börjar gå åt båda hållen kan vi åtminstone röra oss åt rätt håll. Jo kanske. Men kanske trappar man också upp marknaden till en osund nivå, inflationen stiger så att säga. Jag vet, som sagt, inte om det gynnar någon. Isobel Hadley-Kamptz har även, för Bangs räkning, skrivit en mycket klarare och bättre text än den i Könskrig som utgår ifrån samma tematik men går mer på djupet kring sexualdrift och prostitution. Den finns att läsa på hennes blogg också.

Angående det här med marknaden är jag ju för övrigt skrämd och kritisk till hur samhällssynen på den fria marknaden som den fristående organismen och den heliga graal får genomslag även i språket. Marknadsekonomiska metaforer finns i alla delar av samhällets språk numera och således har även mänskliga relationer blivit en marknad med valutor. För att dra till gamla George Lakoff, my kognitiv lingvistik-darling, utgår metaforiska föreställningar alltid ifrån vår perception av verkligheten. Alltså är det föga överraskande att det blivit så, men likväl skrämmande när kultur, offentlig verksamhet, konst och mänskliga relationer också är någonting som diskuteras kring i termer av valuta och leverans, med den hegemoniska syn på den fria marknaden som finns. Skrämmande är det när man själv utan att tveka pratar om inflation på raggningsmarknaden eller säger saker som att Gud levererar hårdvara den här veckan. Eller så är det bara den gamla vänsterkotan i mig som trycker till och är överkänslig mot metaforer som har samröre med kapitalism, när de egentligen bara är just metaforer.

Egentligen var det där ett stickspår. Det stickspår som jag skulle komma in på var att jag äntligen kom mig för att läsa Könskrig, men blev bara jättetrött. Är det någon som har läst den som känner att den ger någonting? Vare sig det gäller insikter eller rent språkmässigt – gav den er någonting? Jag vet inte om det är genuströttheten som gör att jag inte orkar texterna eller om det är så att de flesta av dem är dåligt skrivna, dåligt redigerade, osammanhängande och inte särskilt bra uppbyggda. Till och med folk som redan nämnda Hadley-Kamptz och Sonja Schwarzenberger, som väldigt sällan gör mig besviken och vars texter jag alltid gillat, har undermåliga texter skrivna för gymnasieelever. (Dock tror jag fortfarande att Schwarzenberger i sällskap med resten av den nya Bangredaktionen kommer ta tidningen till nya, mer spännande riktningar än det akademiska feministgnäll som de senaste numren bestått av och jag är tokpepp på att se vad de kan göra med den).
Jag la ner efter några genomlästa texter och resten skummade. Nu återgår jag till Pia Laskars Förnuft och instinkt. Föreställningar om ras, klass och sexualitet under 1800-talet. Mitt intresse för socialdarwinismen är kanske inte mitt mest smickrande drag, men man oh man vad spännande det är. Intresset väcktes för något år sedan när jag läste Genushistoria. Som fortfarande är det roligaste jag läst i genusväg. Masterstudierna i genusvetenskap har gett mig en mängd teoretiska verktyg, teorier och oumbärliga forskare som jag inte förstår hur jag har kunnat vara utan. De har öppnat mina ögon och fått mina teoretiska antaganden att växa. Genushistorian däremot, var lika mycket roande som bakgrundsbildande. Här fick jag läsa om pennalism på statliga läroverk för pojkar, dekadenta bögdandys, forntida äktenskapsregler, hemmafruideal, homosexualitetsbegreppets uppkomst, drottning Kristinas påstådda transexualitet och gruppsex med 1600-talspigor (det senare beskrivet i roade och fascinerade ordalag här). Att under ett års studier gå igenom en hel historia och få en bakgrund till kön och sexualitetens alltid flytande former var fascinerande och fantastiskt. Alla borde läsa.
Stickspår igen, men socialdarwinismen blev en del i min uppsats om det borgerliga mansidealen brytningspunkt då och nu och jag har fortsatt att fascineras av det. Kanske för att det så tydligt visar på hur alla sanningar är relativa och att man aldrig kan hänvisa till forskning och biologi som något som bara är så. I slutet av 1800-talet förklarade välkända kirurger i forskningsdiskussioner att negrer hade starkare sexualdrift eftersom de hade en starkare kroppsutveckling än vita. I början på 2000-talet finns det texter som den här. Man kan aldrig hänvisa till biologin och inte tro att kulturella faktorer spelar in i hur biologin uppfattas. Det blir väldigt tydligt när man läser om biologistiska föreställningar om ras, klass och kön och hur dessa påverkade diskussioner kring sexualitet.
Dessutom är det ju helt politiskt inkorrekt att sida efter sida fnissande läsa utdrag ur sexualhandböcker för medelklassmannen från 1800-talet, som i stort sett går ut på att alla klasser, kön och raser utom just den vita medelklassmannen är snuskiga och primitiva. Är man dessutom förbannat less på att köpslå på den sexuella marknaden och prata sex överhuvudtaget är det rätt gött att läsa om Alfred Hegars teorier kring att lättjefulla sysslor såsom romanläsande leder en in i icke-reproduktiva perversiteter som onani och oralsex.
Se där, jag knöt ihop den här virriga påsen tillslut!

Hiphopen gjorde mig till hjälte (I´m the baddest chick in the game – what the fuck, I gotta spell it out?)

Går hem i solskenet efter en timmes afrikansk dans, bara för att frigöra kroppen från hjärnan en timme. När hjärnan jobbar nonstop hela dagarna med sina analyser och läsningar behöver man just det; totalt fokus på bara kroppen.
Har tio artiklar att läsa, frugan ska komma ner med bullar och mitt i allt dimper Bang ner i postfacket och allting blir uppskjutet en timme. Kärleksnumret kommer precis den veckan då jag fördjupar mig i queerteorier. Det är så svårt det där med kärleken. Men jag ska återkomma om det när jag formulerat mig.

Det jag tänker på idag är hur jag ännu en gång slås av att Sanna Berg måste vara min universella syster. Först skrev hon artikeln om arbetarklasstillhörighet och nu en artikel om hennes kärlek till hiphop och hur den funkar ihop med en feministisk livssyn. Jag måste adoptera henne som syster pronto (om nu inte kärlek och släktskap var styrt av staten och dess hegemoniska normer som säger att man inte får adoptera systrar till höger och vänster det vill säga).

Jag vet att jag skrivit om det förut mer eller mindre, kanske aldrig i klarspråk, men så mycket av den jag är just nu, idag, är jag p.g.a. att jag upptäckte hiphopen. Upptäckte, som i att det fanns mer än mitt Ung vänster-lyssnande på Looptroop det vill säga eller den svenska hiphop jag lyssnade på när alla andra också gjorde det.
Tänk om jag lyssnat på Snoop dogg istället för Kent när jag gick igenom mina tonårsdepressioner har jag sagt många gånger. Jag menar det bara nästan, jag hade förmodligen inte kunnat lyssna på annat än Kent just då och Jocke Berg-texterna räddade mitt liv många gånger, men det finns en viktig poäng när jag säger det.
För om det var popmusiken som räddade mitt liv är det hiphopen som har stärkt och definierat det.

Många har diskuterat med mig om mitt hiphoplyssnande, om hur det fungerar ihop med mina feministiska övertygelser. Hur jag i ena stunden kan prata och skriva feministiska upprop för att i nästa citera hiphoplyrik. Hur jag i vissa frågor kan ha en sådant extremt feministisk diskurs, såsom kritiken och diskussionen kring biologiska barn och moderskapsplikten, samtidigt som jag lyssnar på texter med stenåldersbeskrivningar av kvinnor som totala objekt, viljelösa kuksugare och horor.
För det första finns det ingenting som säger att bara för att man är feminist, bara för att man har valt att fördjupa sig i ämnet och gärna diskuterar det och propagerar i vissa eller många frågor i det behöver man vara feminist i alla lägen. Jag bär mina feministiska glasögon på näsan allt som oftast. Ibland tar jag av dem och är bara Elin. Jag tror man måste unna sig det, lära sig det unnandet, för att inte gå under. Elin har en röv som älskar att dansa, en skalle som gillar att nodda, ett hjärta som älskar musik. Vad feministiska övertygelserna sedan tycker om saken får ibland komma i andra hand.
För det andra tror jag lika mycket på pk-läckage som på queera läckage. Om man arbetar politiskt, har en massa engagemang och åsikter, älskar att analysera och bli upprörd och konstant filtrerar världen och samhället genom sina politiska filter behöver man läckage för att – återigen – inte gå under. En del kollar på Top model, medan jag aldrig klarar mer än fem minuter för att hjärnan skriker så mycket objektifiering, kvinnosyn, tävlingsmoment och drar igång hela analysmaskineriet. Andra fixar romantiska komedier utan genusglasögonen på. Jag pallar hiphopen, den är mitt pk-läckage.

För det tredje har inget gett mig så mycket styrka som hiphopen och dess texter. Jag tror på att göra språk till sitt eget, på att omgöra subjekt och positioner, på att ta makten över ord och språk. Inte minst är jag väldigt intresserad av att göra det, det är ett spännande projekt.
När vi, under min studiecirkeltid på Kvinnojouren, diskuterade Fanny Ambjörnssons I en klass för sig var alla församlade så hysteriskt upprörda över att tjejerna i ena gruppen kallade varandra för hora. Hora kunde aldrig bli ett ord man tog tillbaka, såsom bögarna gjort med sitt skällsord. Det var fruktansvärt och sorgligt att tjejerna använde ett sånt ord till varandra.
Där satt jag och suckade tyst över inte bara ett genomgående medelklassperspektiv och oförmågan att sätta sig in i deras situation, utan också denna snäva syn på språket och dess möjligheter.
Good morning you skanky hoe, flinade jag mot närmaste kollegan ibland när jag kom till jobbet på morgonen och slampa har jag kallat många av dem jag älskar, aldrig i en negativ kontext eller klang. Vi skapar själv våra ord och våra positioner kring språket, jag gör samma sak med hiphopen.
Den dagen då jag var ratad, sårad och sönderfuckad av alldeles för mycket snurr på ett och samma dygn spelade jag Snoops Vato på repeat. Jag hann göra det många gånger därefter, riktat till olika människor som ratat mig. Det fanns en sån enorm styrka i att vägra falla in i självömkan och istället dundra på med basen och väsa run muthafucka run. En metaforisk och symbolisk innebörd som på inget sätt innebar att jag planerade att gå bonanza med vapen i Högsbohöjd, bara att jag vägrade vara ett offer för det var fan inte jag som förlorat. Dissar man mig får man skit tillbaka, helt enkelt.

När jag fastnar i uppsats eller roman sätter jag allt som oftast på If I can´t do it från 50 cents Get rich or die tryin, den enda av hans skivor jag orkat lyssna på eller funnit något intresse i. I skivan finns allt jag älskar med hiphopen; strävan, ilska, hämndbegär och nu ska jag allt visa er-känsla. If I can´t do it, homie it can´t be done, nynnar jag och fortsätter skriva, för bara jag är så jäkla bra att jag kan skriva den här superuppsatsen, fantastiska romanen och alltså måste det bli gjort.

En vinternatt räddade Nas Hiphop is dead mig till fullo. Idag kan jag inte längre lyssna på skivan, trots att den är fantastisk, för den bär alldeles för mycket känsla av vem jag var just då med sig. När Nas och Snoop rappade om att playa vidare och spruta brudar i ansiktet handlade det inte för mig om patriarkala hiphopsnubbars behov av att objektifiera kvinnor och bete sig som as.
Det var en symbolisk text om mig, om att jag inte skulle ge upp. Om att jag var fresh och så jävla bra och jag var en player som skulle playa vidare och fuck em today, forget em tomorrow som The Game någon månad senare uppmanade mig att göra.

Däremellan har jag stärkts och definierat mig genom texter av Jay-Z, Lupe Fiasco,Kanye West, Mos def, Ghostface killah, Common, Talib Kweli, Jurassic 5, Gang starr, Dead prez, T.I., The Roots, Q-tip, Timbaland, Dizzie Rascal, Lazee och många fler av alla dessa hiphopmän. Också kvinnorna. Alla dessa fantastiska coola kvinnor som jag inte hittar någon motsvarighet till i popvärlden, precis som Sanna Berg skriver om. Foxy Brown, Lil´kim, Missy Elliot, Lady Sovereign för att nämna några.

Jay-Z sa i en intervju en gång att hiphop älskas och förstås runt om i världen för att den handlar om en strävan. Strävan efter respekt, pengar, beundran, men också en strävan efter att definiera sig själv och bli respekterad just så. Ingen musik har fått mig att vare sig respektera mig själv eller definiera min strävan såsom hiphop har gjort. För fem år sedan lyssnade jag på Beskyddaren på repeat och lät Jocke Berg tala för mina känslor om att försöka vara vacker, intellektuell och spirituell men misslyckas, att känna sig vanställd och skelögd och önska att någon som kan tala för en och beskydda en. Det var väl det jag behövde just då.
Fem år senare går jag hem och scrollar mellan Jurrassic five som undrar vad mitt bidrag i livet och världen är – agera istället för att snacka, Talib Kweli som spottar ur sig att vi ska lyssna för han kommer att banka på våra trumhinnor, Lil´Kim som förklarar att vi borde fatta att hon är grymmaste bruden i gamet fram till Kanye West som förklarar att han har ett sånt fett ego att han skulle kunna stå i ett par speedos och fortfarande vara en fucking hero.
Går hem i ett par svettiga mjukisbyxor, smutsigt hår, har alldeles för många artiklar att läsa därhemma och känner mig fördjävla vardagssunkig och trött. Men det spelar ingen roll, jag är likt förbannat en fucking hero, jag kommer fortsätta sträva och jag ska ta över världen en dag. Utan hiphopen hade den känslan inte varit möjlig.

De osynliga veckens förbannelse

– Mamma, gapar jag, jag har hittat celluliter på låren!
Kvävd suck från datorn. Jag som rusar in i underkläderna.
- Men kolla rå!
Jag pekar neurotiskt på gränslandet mellan lår och rumpa.
- Jag ser inga celluliter, Elin.
- Amen kolla, det är ju alldeles gropigt!
- Det där är veck. Folk har sånt.
- Nej men kolla värsta feta låren med GROPAR!
- Men sluta nu…
Mamma ser bedjande på mig.

Jag hatar hur låren rör sig numera. Att de liksom snuddar vid varandra när jag går. Förut fanns där ett avstånd mellan dem, ett skönt hålrum som bekräftade deras smala karaktär. Det finns inte kvar, nu slår de i varandra och svettas mot varandra och jag ser ner på dem, tänker mina lår? Får inte vara, nej får inte se ut såhär, kännas såhär.
Det finns så mycket veck och överflöd att klaga över numera. Man går från 54 kilo till 58-59 och på de kilona finns det en massa nya veck och skrymslen, hålrum som krymper och kinders rundning. Vad som finns ännu mer är neurotiskt cellulitjagande, vecknypande, obehagskänslan i lår som snuddar varandra när man går.
Ska börja banta igen. På måndag. Då jävlar.
Återkommande tanke i obehagskänslan. Sen blir det liksom aldrig riktigt av.

Tänker på ett överviktigt barn, en tjockispubbe-unge. Tänker på hur hon betraktade alla normala, smala tjejers veckjakt.
- Guud, kolla bilringarna, sa de i omklädningsrummet efter gympan och nöp i små, små veck som rymdes mellan tummen och pekfingret.
- Hjälp, kolla fettlåren! Skrek hon med de vältränade pinnlåren och storlek 25-jeansen.
Om överviktiga barnet sa man ingenting. Hon sa heller ingenting. Det är sådär med veck som inte är osynliga, lår som är fettlår på riktigt att de talar man inte om. Det som finns där synligt måste istället tystas ner. De sa ingenting, hon sa ingenting. En överenskommelse; du är ju tjock på riktigt.
Det är jag i underkläder framför spegeln och hon som står bredvid.
- Vad håller du på med? Undrar hon med armarna i kors och tioåringens ögon på mig.
- Förlåt, men jag kan inte låta bli, 58 kilo är inte 54 kilo, svarar jag, och jag ser en massa veck överallt.
- Du har en blivit en sån tjej som vi hatade, förstår du inte det? Kommer du inte ihåg vad dåligt vi mådde över det där normalviktiga fettjagandet? Förstår du inte hur glad jag hade blivit om jag vetat då att jag skulle se ut som du en dag i framtiden?
- Förlåt, svarar jag och vet att hon har rätt.

Marie Carlsson skriver träffande i nyutkomna boken Fettpaniken om veckjagandet, fetnojandet som vår tids största mentala energiläckage. Och det drabbar kvinnor i så mycket större utsträckning än män. I Flesh it out-numret av Bang skriver redaktionen om det här med kroppen och våra nojor och hur det är en ingångspunkt till feminismen, men ses som lägre stående i hierarkin på den feministiska agendan. Jag vet själv. Att prata om kvinnors eviga kalorijagande och viktnojande är så självklart, så basalt och enkelt att det inte längre är en intressant feministisk fråga att ta upp. Dessutom kräver den enorma mängder skärskådning av det egna jaget eftersom de flesta engagerade, coola, insatta brudar jag känner ändå försöker gå ner i vikt och suckar över fettveck och bilringar. Men jag tror att vi missat något. Det är en basal fråga, det är naturligtvis en jävla i-landsfråga och framförallt måste man göra det väldigt personliga och privata – förhållandet till sin egen kropp och ens egna nojor – till något politiskt. Likväl; det mentala energiläckaget är enormt. Det finns så mycket att lägga tankekraften på istället för att jaga de osynliga vecken. Så mycket kraft hos så många smarta tjejer som läggs på fel saker.
Jag kämpar och försöker, vänjer mig långsamt vid obehagskänslan när låren slår emot varandra när jag går.
- För din skull, säger jag och kramar tioåringen, för min egen och för alla andras. Jo, jag försöker ändå.

Fotnot: För att ge lite modebloggskänsla på inlägget: Tioåriga Elin bär en hemvirkad topp som mormor gjort efter beskrivning från Året runt samt en kjol köpt på Röda Korsets secondhand för femtio kronor. Vintage och DIY var inte coolt när man var tio, jag lovar.

stop making me older. start making me new.

jag har ingenting att säga. fel; jag har massor att säga. de senaste sömnlösa rethostenätter har jag skrivit massor. jag har tänkt lägga upp en del här och någonstans i det har jag hejdat mig och tänkt att ens logik och integritet är rätt uppfuckad vid halv två på natten och kommer jag verkligen vilja se detta i text på ett offentligt internet imorgon bitti? svaret är alltid nej. klockan halv två på natten är du en jättetrasslig människa, konstigast i hela världen och ingen förstår din skalle. sen kanske du vaknar, soluppgången färgar himlen röd ovanför taken på villorna mittemot och du sitter hela dagen och är ditt vanliga jag och tänker att du nog inte är trassligare än någon annan och varför måste allting vara så allvarligt jämt?

det finns gränser för hur långt transparensen sträcker sig. jag har mina gränser noga dragna. och det finns mycket jag skulle kunna säga utan att ens komma i närheten av den gränsen, men ingenting skulle egentligen betyda någonting och bränns inte orden när du skriver dem kan du lika gärna låta bli. jag låter bli.

jag samlar tankar till försvar och jag rekommenderar anias blogg. för att hon skriver exakt så ärligt som jag inte kan och för att nakenheten ju, som redan konstaterats, är det nya svarta. all min credd till dem som vågar erkänna sina nojor, rädslor och brister och all min credd till dem som vågar erkänna att deras hjärtan inte är så stencoola och rationella som så många försöker ge sken av. det här med att vara cool gör mig kräkfärdig och känns extremt mycket last year om ni frågar mig.
också rekommenderar jag sanna bergs text i bang nr 1 2007 om medeklassfeminismen. vi måste vara födda under samma stjärna för våra tankar och texter är verkligen parallella. citat: jag sa till exempel en gång att indiepopen var en sjukt medelklassig subkultur, varpå jag fick bitska kommentarer tillbaka om att jag bara ville skylla hela mitt liv på att jag var arbetarklass.
- sanna, du kan ju ärligt inte mena att du bara gillar hiphop för att du är arbetarklass.
och sen är det dubbelavsnitt av greys anatomy ikväll och i söndags började sista säsongen av six feet under (var extremt dryg i receptionen i måndags och orsakade hånskrattattack med ögonglimt hos emma och jenny när jag påpekade att jag minnsann varit nere med six feet under sen avsnitt ett på svt och efter flera år kommer en massa folk dragande med dvd-boxar och börjar tjata om det, liksom hallå). däremellan kan man läsa anna jörgensdotters roman änglarnas syster eller ronny ambjörnssons mansmyter.

jag ägnar mig åt verkligheten som den är med hemlängtan, tvådagarsledigt med skrivande och för mycket kaffe, solsken, brudhäng med öl och biljard samt min essä om manlighetens alla kriser. take care.