Den minst sexiga kampanj som jag sett på länge

Först och främst är det vidrigt i att bantningsföretaget Nutrilett ingår i en ohelig allians med Sex and the City 2, en film som riktar sig till målgruppen unga kvinnor, som är den enda samhällsgrupp där undervikt är ett större hälsoproblem än övervikt. Det är med andra ord den grupp som minst av allt behöver använda sig av måltidsersättningar och som dessutom är den grupp som främst ligger i riskzonen för ätstörningar.

För det andra skär det i öronen varje gång jag hör Nutrilett och sexig användas i samma mening, såsom den gör i reklamen. Det vore skrattretande om det inte vore så sorgligt. Nutrilett och dess gelikar är själva antitesen till sex. Det är ett kemiskt blask av underliga tillsatser. Senast jag tvingade i mig ett storpack måltidsersättning i några veckor köpte jag Nutrilett med chokladsmak. Det smakade uppspydd Oboy. Att dricka det flera gånger om dagen var bland det mest osexiga som jag gjort i hela mitt liv. Efter det har jag köpt Allévos potatis- och purjolökssoppa, för hur kan man misslyckas med en enkel soppa? Det kan man. Det smakar soppa med en konstig, kemisk bismak som skär i hela munnen. Att sörpla den här soppan i ett tafatt försök att snabbt låta den smala komma ut ur den tjocka är korkat självplågeri.

Ja, jag har så mycket egen erfarenhet av dessa preparat. Pulverersättning, bars, ready-do-drink-smoothies. De ska smaka choklad, potatis, hallon och smakar ändå aldrig annat än kemiska tillsatser och endas 100 kalorier så drick upp nu. När jag vägde 49 kilo levde jag på dem. Numera dricker jag dem i de perioder då kroppsnojorna övermannar mig, när jag är sjuk och inte kan träna eller har ätit onyttigt och inte står ut med mig själv längre. Jag är varken starkare eller friskare än så dessvärre och jag skäms för det, men en sak vet jag: Jag har sällan känt mig så uppriktigt osexig som i de perioder då jag dricker måltidsersättning flera gånger om dagen och enbart får i mig hundra kalorier per måltid. Inte nog med att jag är konstant hungrig, vilket blockerar andra behov. Bantningen är så icke-upphetsande i sig själv. Den förnekar kropp och hunger, vilja ha och ta för sig.

Detta ska inte missförstås till en hyllning av den härliga, frigjorda kvinnliga kåtheten och natuuurligheten, för den bilden är nog så problematisk den med. Men måltidsersättningarna är ständigt en påminnelse om de år då jag i de närmaste var asexuell och förnekade såväl kropp som behov med det.

Överhuvudtaget har jag svårt för när sexighet kopplas ihop med direkta skönhetsattribut eller förändringar. I Nutriletts tävling kan man vinna “sexiga priser” som en stereoanläggning (??) och en mängd skönhetsprodukter, väskor och smycken. Jag vet att “sexig” bara är ett reklambegrepp i sammanhanget, men missbruket av det gör det inte mindre problematiskt. Sexighet kopplas åter samman med kvinnlig självförbättring och yttre attribut i en kampanj uppenbart riktad till unga kvinnor. Jag säger inte att attribut inte kan vara sexiga: Jag blir kåt av allt från röda pumps till dymomaskiner. Men det är sällan i attributen som den grundläggande sexuella känslan existerar och än mindre kommer man att bli mer sexig av vare sig en iPod, Marc Jacobs-väska eller bantningskur.

Unga tjejer behöver knappast fler sexighetsattribut och kampanjen är uppenbart riktad till dem. Vad männen ska göra för att förstärka sin sexighet och attraktionskraft är det som vanligt ganska tyst om. De rullar väl på lite Axe-deo under armarna och får kuken att stå, svårare än så brukar det väl inte vara när det gäller den oproblematiska manskroppen och sexigheten.

This is a motherfucking motdiskurs!

Idag är det Another Cyborg Manifesto som skriver klokt, bra och glödande om ätstörningar.

Framförallt fastnar jag vid detta:

Att svälta mig var det sätt jag hade valt att leva. Det kändes. Det var en rebellisk handling. Det var uppror, anarki och ilska. Äntligen klev jag på skiten som klivit på mig! Det handlade inte om mat, det tog sig bara vissa uttryck.

Det ska påminnas om och om igen att självsvälten handlar om mer än kroppsideal, mer än om nojor. Jag minns så tydligt när den dåvarande chefredaktören för Slitz svarat på kritik om deras objektifierande av kvinnor (it was the 90’s people, då folk fortfarande orkade debattera utviksmodeller och herrtidningar på allvar). Jag citerar inte ordagrant, men kontentan var att Slitz stod för ett sunt kvinnoideal med kurviga kvinnor och inte tog in några anorektiska modeller och att Slitz, till skillnad från modevärlden, hjälpte kvinnor att få bra ideal.

Som vi skrattade i våra Pro-Ana-grupper då. Lilla Slitzredaktören, du hade inte hajat ett shit. Det var ju just ditt ideal, din typ av män, era kladdiga ögon och objektifierande som var en del av det som vi ville fly ifrån. Vi avsexualiserade oss själva med platta bröst och knotiga höfter, vi avsexualiserade oss själva genom att räkna kalorier istället för att knulla. Vår självsvält var en del av ett inre uppror mot ett samhälle som avkrävde oss perfektion, kåthet, glädje, fantastiska skolresultat och vänlighet i lagom mängder. Att säga nej till maten var ett sätt att säga nej till de premisser som samhället hade ställt upp för oss.

Tack Christina för ditt inlägg. Jag känner mig så trygg i att ha funnit en stafettpinne, en motdiskurs mitt i jävligaste bantningsmånaden januari. Jag är glad att ni inte är tysta. Tack.

Min mest nödvändiga bloggläsning

Jag hade i våras en långtgående teori om att författaren till Kom ut ikväll inte existerade. Hon var i själva verket mitt fyllejag som bloggade anonymt för att få utlopp för allt jag inte kunde skriva på den här bloggen längre, post min anonymitet. Hon skrev så exakt vad som skedde i mitt liv i våras, skrev exakt så som det kändes men som jag aldrig skulle våga skriva. Jag funderade rätt länge på om jag helt enkelt deppbloggade i onyktert tillstånd och sedan glömde bort det dagen därpå.

Sedan träffades vi i somras och nu har jag fått bekräftat att hon existerar och dessutom är fantastiskt trevlig och rolig med de vackraste ben som jag sett (både jag och LSM hyste en gemensam beundran för de där benen).
Men fortfarande skriver hon sakerna som jag aldrig skulle kunna skriva om här och fortfarande är det hennes blogginlägg som får mig att gråta. För att hon, till skillnad från vad jag någonsin vågat göra, visar upp de svaga sidorna oförskönat. För att hon vågar erkänna att det är för jävligt, utan att avsluta med något klämkäckt om att det säkert ordnar sig.
För att hon vågar skriva om att vara i sina 20-någonting och fortfarande vilja banta sig smal när man mår dåligt och behöva slåss mot de tankarna eller be någon göra tusen nålar på ens arm för att trycket över bröstet ska lätta.

This ain’t no emoblogg längre. Jag har gjort ett medvetet val att inte skriva någonting om sådant där. Men jag kan hänvisa till Kom ut ikväll. Och jag kan skriva om hur skönt det är med någon som vågar skriva om det där. Som helt spot on skriver om den där revanschkänslan genom självförbättring som förföljt mig genom livet och fortfarande följer mig, sådär så att jag vid 25 års ålder fortfarande kan stå framför spegeln och tänka att om fem kilo och smalare kinder kommer jag kanske att bli åtrådd, omtyckt, älskad.
Eller minnet av hur jag bad senaste pojkvännen göra tusen nålar och hur underligt han tyckte att det var att jag aldrig tyckte att det gjorde ont, utan bara kändes skönt och befriande.
Eller att vissa dagar inte orka vara så fucking snygg, rolig, smart, social och aktiv som jag oftast är och förväntas vara, utan bara vara jävligt liten, svag och känna mig värdelös.

Då är det så skönt att Kom ut ikväll finns. Jag hoppas att du förstår att det du skriver betyder någonting och att det betyder mycket, love.

Ingen hör det tysta upproret

Apropå det här med barnfetma som ett ökande problem.

Såhär ser statistiken ut för unga tjejer.
Men de pratar vi, som sagt, generellt inte om längre.
Ätstörningar och självskadebeteende, unga tjejer med ångest och dålig självkänsla är ju så jävla 90-tal. Bara för att barnfetma är ett allt större folkhälsoproblem innebär det inte att det enorma folkhälsoproblemet unga tjejer som mår dåligt har minskat. Tvärtom. Det är bara media som har tröttnat på att skriva allt för mycket om det, Fittstim-kvinnorna pratar hellre Pilates än vad som händer med de unga tjejerna, genusvetarna och de insatta feministiska debattörerna pratar hellre abstrakta diskurser och queera läckage än reella samhällsproblem och i kulturen anser man att allt sånt redan är “gjort”.

Och jag bara längtar efter att vi ska börja ta problemen på allvar igen. Att “unga självdestruktiva tjejer” dessutom ska få bli något mer än ett tacksamt mediaämne för kvällstidningarnas kvinnosidor att rapportera om eller en kollektiv, enhetlig grupp som man kan använda som slagträ i politiska debatter. Jag vill höra en ordentlig, saklig diskussion och jag vill att de unga tjejernas röster ska börja höras. Bara för att man är självdestruktiv är man inte svag. Jag är övertygad om att deras röster är starka nog, bara någon har tid och förmåga att lyssna på dem.

Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen

Nu har jag svarat på era kommentarer och mail, som jag inte hunnit läsa igenom ordentligt under helgen. Jag har också fått en del kommentarer och en hel del mail om vilken rätt jag hade att uttala mig i frågor kring bantning, ideal och övervikt. Jag besvarar dem såhär:

Jag har läst i den här bloggen att du skryter om att du har storlek 25 i jeans. Det blir inte trovärdigt om du samtidigt klagar över ideal och bantning.
Hur kan ni komma ihåg de där storlek 25-jeansen? Jag skrev om dem för två år sedan och då var jag bara genomprivat på bloggen och var knappt medveten om att folk läste den. Jag hade absolut ingen som helst politisk ansats, hade betydligt färre läsare än idag och brydde mig väl föga om att jag la ut en skinny-storlek på min blogg.
Sedan skrev jag om det igen i våras. Det dröjde en halvtimme innan någon påpekade hur mycket jag förlorade i trovärdighet och hur tråkigt det var att jag skrev om de där jeansen. Jag förstod på en gång att det var fel av mig att skriva det och det dröjde en knapp timme tills jag tog bort det.
Nej, jag tycker inte att det är okej att jag skriver ut att jag har storlek 25 i jeans. Framförallt inte om jag är stolt över det. Jag tycker inte att det är okej om jag försöker statuera ett sådant ideal. Därför har jag tagit bort det. Jag har definitivt inte storlek 25 längre, inte för att det spelar någon roll, det borde inte spela någon roll. Ska vi börja basha underviktiga nu istället?
Är inte hela poängen att komma bort ifrån normer kring kroppar, oavsett hur de ser ut, så länge de är friska?
Jag ångrar att jag skrivit om storlek 25-jeans i en skrytsam kontext. Ni har helt rätt i min dubbelmoral och paradox där.

Du är ju uppenbarligen smal, vad vet du om bantning och övervikt? Du har ju dessutom inga barn, du vet ju ingenting om hur det är att vara förälder.
Jag har bantat konstant sedan jag var sju år gammal. Jag var överviktig under större delen av min barndom och uppväxt. Jag vet allt om bantning. GI, Atkins, Nutrilett, kaloriräkning, Viktväktarna, träningsdagböcker, matdagböcker…you name it, I’ve been there done that.
Nu är jag normalviktig. Jag äter sådär hälsosamt och tränar sådär lagom mycket som man ska. Jag har ett extremt komplext förhållande till min egen kropp. Jag har aldrig någonsin påstått att det är enkelt.
Jag har inga barn. Jag fattar att det är skitsvårt. Men jag skriver ur barnets perspektiv. Hur jag minns att det var att ha viktnojande, bantande, matfixerade släktingar. Barnets perspektiv behövs ju också. Det här är mina erfarenheter som barn. Jag hoppar inte på någon förälder. Jag anklagar ingen för någonting. Jag försöker ha en öppen diskussion med er.

Du är inte trovärdig när du själv har så mycket problem med din egen kropp och ideal. Vad är du själv för förebild?
Jag tycker att det är skittråkigt om man inte får uttala sig i frågor som man själv har en komplex relation till. Jag har tidigare skrivit om hur jävla jobbigt debattklimat vi hamnat i idag, där enbart de som följer sina ideal till punkt och pricka och är superperfekta alternativt de som motsätter sig idealen fullständigt är dem som har rätt att uttala sig. Det här är ett typexempel på det. Är det bara de sunda frigjorda kvinnorna som har ett helt okomplicerat förhållande till sin egen kropp, sitt utseende och mat som får uttala sig kritiskt mot bantningshysteri och kroppsfixeringsklimatet nu eller? Jag betvivlar nämligen att de är särskilt många.
Det är väldigt tråkigt om ni anser att jag inte har trovärdighet i de här frågorna på grund av att jag varje dag brottas med mig själv om min kroppsbild och självuppfattning. Det är sorgligt om jag ses som en misslyckad förebild (som om jag någonsin sett mig själv som en förebild, det gör jag inte) för att jag ibland påtalar hur jag förhåller mig till idealkvinnan och hur svårt jag har att vara nöjd med mig själv.
För mig är det snarare en styrka. Att jag kan blottlägga att det inte är så jävla enkelt. Att jag kan kritisera och samtidigt uttrycka hur svårt jag har för det själv. Det handlar snarare om en självreflexivitet än en dubbelmoral för mig.
Jag vill inte ha diskussioner där bara nöjda, självgoda människor som påstår sig leva sina ideal fullt ut får komma till tals. De blir, i mitt tycke, förljugna, ickekomplexa och sällan utvecklande. Jag vill ha självreflexiva, självkritiska, utlämnande och blottande diskussioner där man kan mötas i alla slagsmål med sig själv, samhället och krockande ideal.
Igår ville jag skriva något om min fantastiska höga pennkjol i kombo med min nya blus, som jag bar på Bokmässan. Jag kände mig så himla snygg. Men jag lät bli av rädsla för att bli anklagad för dubbelmoral. Det känns tråkigt om det är där vi har hamnat.

Måste du gnälla på folk som kan banta på ett sunt sätt och försöka lära ut en hälsosam livsstil, bara för att du har haft ätstörningar?
Jag vet inte hur mycket faktumet att jag har haft ätstörningar har med det här att göra. Och jag tycker att det säger väldigt mycket om synen på både ätstörningar och överviktiga när jag får mail av den här typen. Såväl överviktiga som ätstörda befinner sig utanför normen kring det som uppfattas som sund kropp och sund kroppsuppfattning. Vi blir de störande momenten i den normativa världen, befinner oss i olika delar av en utanförskala kring den normala kroppen och det normala beteendet kring mat.
Hälsa och kroppskontroll handlar om just kontroll. Vi premieras när vi lyckas leva i ett överflöd av ohälsosam mat och njutningar och ändå manifestera självkontroll och disciplin genom våra kroppar. Den som gått ner i vikt är duktig utifrån att den lyckats bemästra ett begär efter överflödet och utövat självbehärskning.
Överviktiga uppfattas som att de saknar den självkontrollen. Det gör människor med ätstörningar med. Vi lyckas inte behålla det ”normala”, sunda förhållandet kring överflödet omkring oss. Vi misslyckas med att vara lagom självkontrollerande och disciplinerade.
I början när jag gick ner i vikt premierades jag ofantligt mycket. Alla tyckte att jag hade blivit så fin och vad duktig jag var som avstod den där tårtbiten och så vidare. Sedan, när jag började närma mig undervikt förändrades den synen. Samma människor som tidigare påhejat min bantning och viktnedgång började nu påtala hur fult det var att vara underviktig, att det var dumt av mig att alltid säga nej till sötsaker, hur hemskt det var med kvinnor som inte hade några kvinnliga former och så vidare. Min kropp blev avvikande från normen på ett annat sätt. Mitt matbeteende och inställning till min kropp var inte längre normal. Jag hade misslyckats med så kallade ”sunda” förhållningssättet där man ska sträva efter den normala kroppen.

Det var aldrig meningen att jag skulle börja ”gnälla” på folk som försöker banta på ett sunt sätt och försöker lära ut en hälsosam livsstil. Jag är ju själv intresserad av att ha den. Men nu inser jag att det kanske var och är nödvändigt. Jag förstår att vi som har haft/har ätstörningar stör i er härliga värld av GI-bantning, träningsresultat, kaloritabeller och Paúlun-tips med våra erfarenheter. Vi som påminner om att det faktiskt inte bara är övervikt som dödar. Bantning dödar också.
Hur mycket ska det offentliga rummet eller de närstående bry sig om det? Det är ju ändå bara ett fåtal individer, allmänt sedda som svaga och nervklena, som ramlar ner i ätstörningar om man jämför med alla som lyckas behålla det som kallas för ”sund” relation till kropp och mat (var gränsen går och vem som har en sund relation kan vi diskutera en annan gång)? Varför ska alla bantningsbloggar, hälsoprogram, tidningar, fikarumsdiskussioner etc. överhuvudtaget ta hänsyn till de där människorna som inte förmår sig att hålla gränsen för det normala beteendet?
Nej, det är klart att ni inte ska. Inte i det här samhällsklimatet där individen framhålls och där de svaga får skylla sig själva. I ett annat klimat kanske det hade varit på sin plats att införliva det där gamla slitna begreppet solidaritet i sammanhanget. Jag tror inte att det är möjligt.
Det enda vi som är kritiska till hela den här diskursen, som har erfarenheter också av hur bantning kan förstöra en psykiskt och fysiskt och hur hela den här diskursen kan påverka negativt, kan göra är att fortsätta “vara jobbiga” och “gnälla”.

Men vadå, ätstörningar handlar väl om mer än om att man läst bantningstips? Är det inte väldigt förenklat att påstå att anorexia är en bantning som gått överstyr?
Jag håller fullständigt med. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, som beror på oerhört många samverkande faktorer för individen. Jag tycker att det är fruktansvärt och problematiskt när ätstörda buntas ihop i en grupp och allt som oftast används som slagträ i debatter utan att de själva får komma till tals. Överhuvudtaget är självdestruktiva unga, framförallt tjejer, en grupp som det talas om men man talar aldrig med dem, som individer.
Jag ser själv rött när jag hör feministisk retorik som använder ätstörningar som ett slagträ i utseendedebatten, som använder denna förenklade bild av ätstörningar för att vinna politiska poänger. Lika illa är det att sjukvården sällan i behandling av ätstörda ser till individens problem, motivation och orsaker utan istället buntar ihop alla ätstörda enligt normer och mallar (något som jag själv har erfarit).
Däremot anser jag definitivt att ett klimat av bantning och utseendehysteri kan trigga igång ätstörningar, göra att man lättare återfaller i sjukdomen och gör det betydligt svårare att tillfriskna. Precis som självskärande tjejer lär av varandra i skolor, media, Internet.
Dessutom finns det så otroligt många brudar därute som inte utvecklar ätstörningar, enligt den medicinska beteckningen och deras kriterier, men som ändå har jävligt mycket problem med kroppskänsla, självkännedom och självkänsla. Som kanske bara spytt en gång, bantar lite sådär ibland, inte duschar efter gympan, går på olika dieter, står framför spegeln varje kväll och tänker att imorn ska jag banta. Medicinskt betecknade ätstörda är bara toppen av ett isberg av kroppsnojor, dålig självkänsla och konstanta tankar på mat och vikt. Det är viktigt att uppmärksamma alla de andra också och ifrågasätta hur dessa tankar kan fortsätta att existera i en sådan hög utsträckning.

Men var är alla mediabantande män? Var finns papporna i den här debatten? Eller männen och killarna med kroppsnojor?
Bra fråga. De efterlyser jag med.

Uppdatering: Ja, ni är välkomna att maila.

Det är skuldbeläggandet som jag vill komma ifrån

När jag var i sjuårsåldern lyssnade jag på en kvinnlig släkting när hon pratade i telefonen.
- Ja, men när man inte ens ser sitt eget könsorgan när man tittar ner, för att magen är i vägen, då vet man att man är fet, skrattade hon.
Jag ställde mig och såg ner. Jag såg inget könsorgan. Jag såg bara en enorm mage.
Ibland har jag tittat ner igen. Har fortfarande mest sett mage.
Häromdagen när jag stod i duschen kom jag återigen att tänka på det som hon hade sagt, trots att det nu är nästan 20 år sedan. Jag tittade ner igen. Nä, ingen fitta. Bara mage.

Det jag försöker exemplifiera ovan är just det som jag försökte säga i inlägget om bantningsmorsor, men som omtolkats på lite olika sätt. Barn lär sig sina föräldrars mönster, de lyssnar på vad deras äldre släktingar säger även när de inte ska höra och sådant som man lärt sig i barndomen gällande olika känslomässiga betingningar kan komma att sitta kvar väldigt starkt.
Ni har skrivit väldigt kloka kommentarer och mail och gett mig massor att tänka på. Framförallt är det tydligt hur oerhört komplext, skuldtyngt och svårt det här med kropp och mat fortfarande verkar vara och hur infekterat det lätt blir när det ska diskuteras.

En missuppfattning som jag reagerat på är följande:
Jag har ALDRIG menat att föräldrar inte ska försöka leva hälsosamt, motverka övervikt hos sig själv och sina barn, lägga om sina vanor, träna och genom ett annorlunda hälsobeteende försöka gå ner i vikt.
Tvärtom skriver jag uttryckligen i inlägget att jag inte är ute efter att gå på de som är överviktiga eller som lever hälsosamt. Klart man ska äta bra och träna, det tycker ju jag med. Klart man ska försöka gå ner i vikt om man har ohälsosam övervikt. Spelar ingen roll om man är förälder eller inte, man har ju fortfarande rätt att må bra i sin egen kropp. Behöver du gå ner i vikt och mår bra av träningen och maten ska du ju välja det och inte försaka det för dina barns skull, Belinda.
Det jag snarare försöker påpeka är HUR man gör det. Hur man talar om och förhåller sig till sin egen och andras kroppar och till mat, oavsett hur mycket eller lite man väger och hur man äter och tränar, påverkar ens barn.
Jag är uppvuxen i en kontext av övervikt och bantning, av mat som belöning som samtidigt var skuldbelagt. Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag har blivit matad med kakor av äldre släktingar, ätit mängder av dem för att inte göra släktingarna besvikna på mig. Här förstod jag att när man äter och njuter i övermått är man duktig. Man visar tacksamhet och kärlek genom att laga, ge och äta onyttig mat. Direkt efter att jag ätit av alla sju sorter på kakfatet, tills kakorna stod mig upp i halsen, fick jag veta att det där var det så mycket kalorier i, det där borde man ju egentligen inte äta och tänka på vikten ska man. Så blev helt plötsligt den där njutningen, som just varit ett sätt att vara duktig på, någonting oerhört skuldbelagt och fel.
Det fanns ett helt komplext system av belöningar och bestraffningar som jag som barn inte riktigt kunde förstå. Man fick inte vara tjock, men äta måste man och tänk på barnen i Afrika. Man måste tänka på kalorierna och borde gå ner i vikt, men ät nu en portion till så blir någon äldre släkting glad.
Ett konstant förvirrat virrvarr där mat var tröst efter en dålig dag och samtidigt det absolut mest skuldbelagda.

Jag tror att barn har oerhört lätt för att snappa upp de där underliggande känslorna och värderingarna. De sätter sig väldigt lätt i ryggraden. Det jag vill säga till föräldrarna, oavsett övervikt eller undervikt, träningsnarkomaner eller soffpotatisar är följande:
Undvik negativa värderingar, negativt värdeladdade ord, skuld och måsten kring kropp och mat. Äter man eller bjuder barnet på bullen så får man fan vara konsekvent i det. Då uttalar man inget dåligt samvete och påtalar det onyttiga i bullen efteråt. Måste man diskutera sin kropp gör man det när barnet inte hör. Använd aldrig negativt värdeladdade ord som bantning och diet inför barn.
Ät hälsosam mat och träna, helt enkelt. Så att kroppen mår bra. Både barnens och ens egen.
Det handlar om att fylla det med positiv värdeladdning istället för att göra det till någonting skuldtyngt som handlar om att försaka och att ”misslyckas” när man inte står emot överflödet av allt det njutningsfyllda.
Mammor är inga supermänniskor. Inte pappor heller, för någon påtalade mycket riktigt att mammorna får jävligt mycket skuld i hela den här karusellen och att papporna inte är närvarande. Även kvinnor som är mammor lever med ideal, paradoxala relationer till kropp och mat och så vidare. Men man kan ha det i bakhuvudet, en tanke bakom.
Låt hemmet bli en frizon för kroppen. Där barnets kropp bara får vara en kropp som äter och tränar och mår bra. Där barnets kropp får en exil från bedömningar, fördömanden och skuld.
Du behöver inte vara en förebild för hela Sverige, Belinda. Det finns redan så många mediabantande kvinnor, en mer eller mindre spelar föga roll för mig personligen. Men att försöka vara en förebild för sina barn, det är fanimej ens skyldighet som förälder.

Rädda döttrarna från den sociala bantningsgenen

Och hur bantar man som mamma utan att sätta dumma griller i huvudet på sina döttrar?”, undrar Belinda Olsson i kvällens Studio Belinda.
Svaret är tråkigt nog, Belinda: Det gör man inte. Det kan man inte. Inte heller kan man kroppsdiskutera, kaloriräkna, sucka över att jeansen blivit för trånga, välja att inte ta den där bullen till kaffet, berömma sina väninnor som gått ner i vikt, själv få komplimanger för att man gått ner vikt eller prata om att man nog inte borde ätit den där bullen efter att man redan käkat upp den, utan att man sätter dumma griller i huvudet på sina döttrar.
De märker det. De tar upp det. De efterhärmar och tar efter.
Om mamma får beröm eller berömmer när någon går ner i vikt, då är det bra att gå ner i vikt. Om mamma inte är nöjd med sig själv, varför ska då jag vara det? Om mamma inte äter bulle och springer som en galning varje morgon, borde inte jag då också göra det? Om mamma klagar över sin kropp, borde jag också göra det.
Det går inte att smyga. På något sätt överförs kroppsnojorna likt förbannat till kidsen. Genom små, små saker och ord. Sådant märks. Ens mamma är ens närmaste kvinnliga förebild under ens uppväxt. Om inte ens en mamma kan visa i ord och handling att man duger som man är, vem ska då visa dottern det? Kan inte morsan få vara frizonen från Veckorevynbantning och Barbieideal, viktnojande kompisar och makeoverprogram? Din dotter kommer att få kämpa så jävla hårt, varje dag, med att försöka duga som hon är och stå emot alla fucking ideal, Belinda. Kan inte hennes mamma få vara en trygg förebild i det?

Jag säger inte att inte överviktiga ska banta, av hänsyn till deras barn. Jag säger inte att man inte ska försöka implementera sunda vanor och hälsosam mat i sitt eget och sina barns liv. Jag säger bara att for fucks sake, tänk efter. Låt bli att öppet prata om varför ni inte tar den där bullen, om ni måste ge komplimanger till vänninnan som viktväktarbantat – gör det så inte dottern hör, klaga aldrig över er kropp inför era barn och gå inte på några skitdieter som era ungar också kommer att vilja testa. Sänd heller inga dubbla budskap om fredagsmysets snackstillvaro som trygghet och trevlighet, för att i nästa stund börja prata om hur mycket kalorier chipsen innehåller och imorn blir det lång joggingtur. Barnet får då först veta att det inte bara är okej, utan dessutom trevligt och socialt att äta tillsammans för att sen få skuldkänslor och få veta att det är fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger man säger till ett barn att hon duger som hon är om man inte kan visa att man tycker att man duger själv. Om inte mamma tycker att hon duger, hur kan då jag duga? Bantningsbeteenden och inställningen till mat kan grundläggas tidigt. Kan vi inte åtminstone försöka uppfostra en ny generation döttrar till att ha lite bättre självkänsla, kroppssjälvförtroende och mindre matneurotism? De kommer att behöva fightas mot så mycket ideal ändå, utan att ha en mamma som för över den sociala bantningsgenen till dem.

De osynliga veckens förbannelse

– Mamma, gapar jag, jag har hittat celluliter på låren!
Kvävd suck från datorn. Jag som rusar in i underkläderna.
- Men kolla rå!
Jag pekar neurotiskt på gränslandet mellan lår och rumpa.
- Jag ser inga celluliter, Elin.
- Amen kolla, det är ju alldeles gropigt!
- Det där är veck. Folk har sånt.
- Nej men kolla värsta feta låren med GROPAR!
- Men sluta nu…
Mamma ser bedjande på mig.

Jag hatar hur låren rör sig numera. Att de liksom snuddar vid varandra när jag går. Förut fanns där ett avstånd mellan dem, ett skönt hålrum som bekräftade deras smala karaktär. Det finns inte kvar, nu slår de i varandra och svettas mot varandra och jag ser ner på dem, tänker mina lår? Får inte vara, nej får inte se ut såhär, kännas såhär.
Det finns så mycket veck och överflöd att klaga över numera. Man går från 54 kilo till 58-59 och på de kilona finns det en massa nya veck och skrymslen, hålrum som krymper och kinders rundning. Vad som finns ännu mer är neurotiskt cellulitjagande, vecknypande, obehagskänslan i lår som snuddar varandra när man går.
Ska börja banta igen. På måndag. Då jävlar.
Återkommande tanke i obehagskänslan. Sen blir det liksom aldrig riktigt av.

Tänker på ett överviktigt barn, en tjockispubbe-unge. Tänker på hur hon betraktade alla normala, smala tjejers veckjakt.
- Guud, kolla bilringarna, sa de i omklädningsrummet efter gympan och nöp i små, små veck som rymdes mellan tummen och pekfingret.
- Hjälp, kolla fettlåren! Skrek hon med de vältränade pinnlåren och storlek 25-jeansen.
Om överviktiga barnet sa man ingenting. Hon sa heller ingenting. Det är sådär med veck som inte är osynliga, lår som är fettlår på riktigt att de talar man inte om. Det som finns där synligt måste istället tystas ner. De sa ingenting, hon sa ingenting. En överenskommelse; du är ju tjock på riktigt.
Det är jag i underkläder framför spegeln och hon som står bredvid.
- Vad håller du på med? Undrar hon med armarna i kors och tioåringens ögon på mig.
- Förlåt, men jag kan inte låta bli, 58 kilo är inte 54 kilo, svarar jag, och jag ser en massa veck överallt.
- Du har en blivit en sån tjej som vi hatade, förstår du inte det? Kommer du inte ihåg vad dåligt vi mådde över det där normalviktiga fettjagandet? Förstår du inte hur glad jag hade blivit om jag vetat då att jag skulle se ut som du en dag i framtiden?
- Förlåt, svarar jag och vet att hon har rätt.

Marie Carlsson skriver träffande i nyutkomna boken Fettpaniken om veckjagandet, fetnojandet som vår tids största mentala energiläckage. Och det drabbar kvinnor i så mycket större utsträckning än män. I Flesh it out-numret av Bang skriver redaktionen om det här med kroppen och våra nojor och hur det är en ingångspunkt till feminismen, men ses som lägre stående i hierarkin på den feministiska agendan. Jag vet själv. Att prata om kvinnors eviga kalorijagande och viktnojande är så självklart, så basalt och enkelt att det inte längre är en intressant feministisk fråga att ta upp. Dessutom kräver den enorma mängder skärskådning av det egna jaget eftersom de flesta engagerade, coola, insatta brudar jag känner ändå försöker gå ner i vikt och suckar över fettveck och bilringar. Men jag tror att vi missat något. Det är en basal fråga, det är naturligtvis en jävla i-landsfråga och framförallt måste man göra det väldigt personliga och privata – förhållandet till sin egen kropp och ens egna nojor – till något politiskt. Likväl; det mentala energiläckaget är enormt. Det finns så mycket att lägga tankekraften på istället för att jaga de osynliga vecken. Så mycket kraft hos så många smarta tjejer som läggs på fel saker.
Jag kämpar och försöker, vänjer mig långsamt vid obehagskänslan när låren slår emot varandra när jag går.
- För din skull, säger jag och kramar tioåringen, för min egen och för alla andras. Jo, jag försöker ändå.

Fotnot: För att ge lite modebloggskänsla på inlägget: Tioåriga Elin bär en hemvirkad topp som mormor gjort efter beskrivning från Året runt samt en kjol köpt på Röda Korsets secondhand för femtio kronor. Vintage och DIY var inte coolt när man var tio, jag lovar.