Den nödvändiga fristen

Det var en av vinterns kallaste dagar, sådär som det blir i januari i Jämtland ibland. Termometern letade sig ner under minus tjugo grader och vi huttrade i det dragiga huset. Plötsligt ställde sig mamma och blickade ut mot den kyliga, snöklädda gården. Sedan konstaterade hon att idag faktiskt var en dag då man inte behövde gå ut. Vi var frusna, bilen skulle säkert inte starta, det var inte meningen att man skulle tvinga sig ut i en sådan här kyla.

Det slutade med att hela familjen var hemma. Mina föräldrar ringde till skola och dagis, pappa jobbade en stund hemifrån och resten av tiden satt vi framför öppna spisen. Vi läste läxor, drack varm choklad och spelade sällskapspel. Jag var i åttaårsåldern och det är fortfarande ett av mina finaste barndomsminnen. Hur vi helt plötsligt fick en frist tillsammans och umgicks istället för att stressa iväg ut i kylan.

Jag kommer att tänka på det en regnig novembermåndag då jag ger mig själv sjukledigt av ingen annan orsak än att jag är stupfärdigt utmattad efter några hektiska veckor. När det dåliga samvetet anfaller, jag har ju saker som borde göras, hör jag mina föräldrars röster: ”Ibland behöver man vila ut ordentligt.” Såsom de kunde säga ibland när vi tilläts vara hemma från skolan, fastän vi inte hade hög feber, eller när vi inte orkade gå på kalas och vara sociala.

Mina föräldrars röster går stick i stäv med ett samhälle där barn ska aktiveras, där närvaro blir allt viktigare och där även vuxna misstros i sin sjukfrånvaro. I ett reportage av Dagens Arena och Dagens Arbete visar sig fusket med sjukskrivningar och svenskars låga arbetsmoral inte alls vara så utbrett som de senaste årens debatt har velat påskina. Snarare går många till jobbet trots att de är sjuka, än stannar hemma av allehanda orsaker. I den skolpolitiska debatten diskuteras vikten av barnens närvaro och i ett reportage i DN för några veckor sedan intervjuades flertalet barnfamiljer om att få ihop tillvaron med barnens alla aktiviteter efter skolan.

Samtidens närvarohets är, till synes, ofrånkomlig. Vi ska vara på plats, vi ska prestera, vi ska aktivera oss. Oavsett om du är barn eller vuxen finns det få giltiga skäl till skolk, sjukfrånvaro eller ett ”nej tack” till allehanda kalas, skolaktiviteter, firanden och evenemang.
Jag slutar aldrig att fascineras av de regntunga novembermorgnar då bilköer och kollektivtrafik är fulla av människor som lämnat barn på dagis, skickat ungar till skolan och sedan tar sig iväg till jobbet. Vi är så många som varje dag bara gör det. Ignorerar trötthet, halsont, frusenhet och stressymtom. Vi går till våra jobb och skolor och får samhället att rulla.

Att bli misstrodda i detta är sorgligt, men ännu mer sorgligt är vad detta ständiga misstroende gör med oss. Hur vi börjar bevaka oss själva och varandra i aktivitetshetsen. Hur mycket förlorar samhället egentligen på att föräldrar någon gång om året säger till sina barn att idag stannar vi hemma och dricker varm choklad istället? Jag betvivlar att det är särskilt mycket, men att såväl barn som vuxna har desto mer att vinna på det.

Krönika publicerad i BT 6/11

Ett galet föräldraskap

EU vill lagstadga fram sex veckors obligatorisk ledighet för nyblivna mammor och Sverige reagerar. Var är papporna i det nya direktivet, varför knyts kvinnorna mycket hårdare till barnet? Man hänvisar till kulturskillnader och Sveriges generösa föräldraförsäkring, pratar om andra EU-länder med mindre trygghet och kort ledighet.

Samtidigt sitter Robert Gustavsson, en av våra mest folkkära komiker, och pratar faderskap i en intervju i Svenska Dagbladet. Han säger att hans fru tagit hand om barnen större delen av tiden. På frågan om det hade varit annorlunda om han hade varit kvinna svarar han ja, då hade han ägnat tid åt barnen. ”Hade jag fött dem hade det varit annorlunda”, svarar han, ”då hade det känts angeläget. Men jag har inga bröst och kan inte föda barn.”

I samma veva går den gamla Kvinnor Kan – instiftaren, och familjerådgivaren, Eva Sternberg ut på Expressen Debatt med en varning. Män är livsfarliga för barn. Olycksfall bland små barn har ökat i samma takt som pappor tar mer ansvar över barnen. ”Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt.”

Vi suckar och skrattar åt galenskapen. Men om vi stannade upp för en stund? Om vi faktiskt penetrerade vår egen syn på föräldraskap istället för att stirra oss blinda på EU-direktiv? Vi skulle hitta djupgående och grumliga föreställningar om moderskapet kontra faderskapet, vi skulle hitta barnmorskor och föräldrautbildningar som delar in föräldraskapet i kön och blivande mammor som blir påtvingade alltifrån amning till lång föräldraledighet för att det ska vara så. Och ännu mer: Vi skulle finna negligerade, ifrågasatta och bortglömda män som vill vara förälder på samma villkor som kvinnor.

Det var först för något år sedan som jag ens började överväga om jag ville ha barn. Fram till dess har mitt liv kantats av ifrågasättande pojkvänner, nickande äldre kvinnor som påstod att jag skulle ändra mig och upprörda svar av typen ”men bebisar är ju så gulliga!”. Att inte vilja ha barn är fortfarande betydligt mer provocerande än att obetänksamt vilja ha barn, mest för att de verkar gulliga. Hur mycket man än har reflekterat över den viljan och beslutet.

Sedan slog det mig att det inte var föräldraskapet som jag var avog mot. Det var moderskapet. När jag haft relationer med kvinnor har det känts mycket lättare. Vi skulle vara två föräldrar, mer än någonting annat. Inte för att vi automatiskt skulle dela lika på ansvaret. Men förväntningar på oss utifrån en normativ familj med två olika kön skulle inte finnas där på samma sätt.

Jag vill inte definiera mig som kvinna och inte heller som mamma. Jag vill vara människa och förälder. Det känns som en enorm väg att gå för att komma dit, bland alla normer och förväntningar. Men ännu mer tungt borde det kännas för alla de män som vill ta hand om sina barn, som tar hand om sina barn. Inte minst de som lever i samkönade par, för vem ska rädda barnen från olyckor då? Eller ensamstående pappor som helt försvunnit i debatten. Feminister brukar kallas manshatare, men jag kan inte tänka mig ett större manshat än att påstå att en grupp människor är sämre föräldrar, enbart på grund av deras kön. Så var är alla arga män i debatten? Var är dem som brukar mena att det är männen det är synd om i jämställda Sverige? Gå ut och gör uppror, män. Kräv er rätt till jämlikt föräldraskap.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 2/4

Att vilja vilja ha barn, men inte kunna

- Du är fortfarande så ung, det där går över, sa de till mig när jag var i övre tonåren och bestämt hävdade att jag inte ville ha barn.
- Det där brukar ändras med tiden, sånt tänker man ju inte på nu, sa de när jag blivit lite äldre och redan efter någon månad med min dåvarande pojkvän förklarade att jag inte ville ha barn.
- Nu är det ju så att kvinnan är den som föder barn, oavsett hur jämställt du lever kommer du inte att komma ifrån det, sa mamma när vi förra sommaren hade en diskussion om heterorelationer och barnafödande.

Om några månader fyller jag 26 år. Runt om mig börjar mina gamla vänner få barn, mina vänner pratar om barnalängtan och planerar hur många år det kan dröja innan de ska skaffa barn. Somliga planerar Danmarksresor och andra pratar om förlossningssmärtor som “något som man kommer att glömma så fort barnet läggs i ens famn”.
Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag har väntat på att det ska kicka in. Den där känslan, den där biologiska klockan. En tanke om att någon gång i framtiden, ja då jäklar. Jag ser gravidmagar överallt, läser bloggar om förlossningar och bebisar och eftervård och jag försöker förstå.
Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag är fortfarande bara sugen på en Jack Russell-terrier.

En gång i tiden var det ett statement, någonting som jag kunde debattera feministiskt och idealistiskt i timmar om. En obstinat läggning som kraschade en och annan heterorelation när jag uttryckte mitt avog mot barnafödande och barn i största allmänhet, men lika väl var väl det i så fall.
Nu är det varken ett statement eller någonting som gör mig obstinat längre. Jag blir bara orolig och ledsen. Jag känner mig inte som en dålig kvinna för min uteblivna längtan efter moderskap, för det skiter jag fullständigt i. Men jag känner mig som en dålig människa och det är mycket värre.

Jag önskar att jag inte var livrädd för att släppa på kontrollen över min kropp och tillåta den att vara havande, att jag inte vaknar på nätterna ibland skrikande och svettig efter ännu en mardröm över att tvingas genomgå en förlossning. Jag önskar att inte bara tanken på en gravididet gör mig iskall och livrädd, att tvingas vara svag och behövande och vara i andras vård som ska ta hand om ens kropp. Att tvingas ge upp sin kropp för någonting annat, att min kropp inte längre är min utan ska mätas och kontrolleras och sedan genomgå en vidrig, vaginal förlossning för det ofödda barnets bästa.
Jag önskar att jag inte var livrädd för föräldrarollen och ännu mer ointresserad av den. Att jag bara ser den som en bundenhet och ett ansvar som jag aldrig skulle kunna leva upp till.
Jag önskar att jag inte hade sådana problem med kvinnlighetskraven som uppkommer i och med gravididet och barn. Att helt plötsligt vara en kvinna och inte kunna tillåta mig själv att känna samma neutrumroll som jag annars gör. Alla krav som skulle uppkomma i och med detta, jag som blir freaked out bara av ett besök hos barnmorskan för att få nya P-piller för att det skriker “du är kvinna” i varenda struktur i väggarna där.

Jag önskar att jag kunde börja längta nu, som andra gör.
För mardrömmen finns där. Att vara den som faktiskt på riktigt inte vill. Se ännu fler relationer kraschade när jag inte vill ha barn. Vara den enda i kompisgänget som inte skaffar ungar. Och sedan kanske ångra mig när det är försent.

Gästbloggare i maj 09: I nattliga längtanstider

Dagens gäst, Bibliwoman, bloggar på bibliwoman.blogg.se.

”Inser du att du har förverkligat din dröm nu?” frågade min svåger sin kärlek, min syster. Jag följde hans blick som inte såg på deras gemensamma barn utan omkring i lokalen som nu stod redo att invigas. Han såg inte på sin dotter och det var inte henne han menade. Hon är inte någons dröm som uppfyllts. Hade hon varit det skulle det ha varit min. Syrran drömde om någonting annat.

När jag fyllde nitton och träffade kärleken började jag tro att mina barndrömmar skulle uppfyllas. Tio år senare, och utan honom, har det fortfarande inte hänt. Det finns inte många saker jag har varit säker på, att jag vill ha barn är en av de få. Jag vill det med vett och sans och jag vill det vettlöst och sanslöst. Om det finns någon sanning i min förvirrade sömnlösa hjärna, i mitt ensamma längtande hjärta så är det just det.

Jag försöker förhålla mig resonligt till en oresonlig längtan. En konstruktivistisk övertygelse trogen gör jag mitt bästa för att inte tro på den biologiska klockan. Jag kan därmed inte för mitt liv begripa vad det är som gör att åsynen av barnen får det att hugga i magen och just där. Jag har klumpar i bröstet, stockar i halsen och tårar i ögonen. Om nätterna blir de murar som om dagarna så omsorgsfullt byggs upp för svaga och känslorna för starka. I mörkret blir längtan en kraft starkare än någonting annat. Det gör mig stark och det gör mig svag.

Länge var min barnlängtan kopplad till den heteronormativa tvåsamhetslängtan. Längtan efter en man, den kärlek vi kunde dela och familj vi skulle skapa. Det tog mig många år att nå den queerfeministiska övertygelsen att en partner inte behövs. Att partnern är högst önskvärd men inte fullständigt nödvändig. Länge har jag vetat att det queera familjebildandet är en möjlighet, utan att våga tänka tanken fullt ut. Efter år av velanden och tvekandet nådde jag fram till ett beslut. Där startade en försökarprocess som avlöste ett många år gammalt funderande.

Kanske är det här bara den tokigaste idé jag någonsin fått men jag bär sedan dess på en ständig känsla av att tvingas fatta livsavgörande beslut. Alla dessa beslut som en del av sökandet efter en framtid bestående av en tvåsamhet utan heteronorm. För att genomföra det på egen hand krävs mod, järnvilja och handlingskraft.

Förr handlade det mer om avsaknad och längtan. Efter den tjocka magen i väntans tider. Efter den lilla lilla nya människan. Efter oss två. Längtanssmärtan är mindre nu i jämförelse, en ilning i magen snarare än en boxning. Full av förväntan och otålighet, kanske lite avundsjuka. Alla andra kan faktiskt få ha sina fina magar och fina barn så länge det snart kommer att bli min tur.

“Samma nätter väntar alla” sjungs det i mina lurar och jag försöker bara gå rakt. Men ryggen stark och fri ut i natten. Jag tänker inte hålla någons hand eftersom någons hand inte finns att hålla. Mina steg studsar lättare fram när jag tänker på mitt och barnets första möte, på en annan liten liten människa i min famn och den människans fulla tillförsikt. Vidden av det ansvaret och det beroendet börjar gå upp för mig nu. Vidden av konsekvenserna av det beslutet. Det är stort, kanske oändligt, men jag är redo att axla det.

Jag kan se den där queerfamiljen I drömmen. I hemmet som bara behöver rymma en barnsäng bredvid min och en barnstol vid köksbordet. Bara jag kan hänga en mobil i taket och sätta en ultraljudsbild på kylskåpet. Jag kan se oss på balkongen, jag kan se en av oss bada i en badbalja i duschen, leka på vardagsrumsgolvet. Men jag ser oss sällan ensamma. Jag tror alltid att det ska komma en vän eller en mormor på besök.

Jag drömmer om vårt liv tillsammans. Jag drömmer och längtar efter att ha samma akuta sömnbrist som nu men av andra anledningar. Att aldrig igen hinna hälften så mycket som nu och att alltid ha dåligt med pengar. Hur jag promenerar med barnvagnen när hon är bebis. Hur vi leker med de genusnormativa leksakerna när hon är tre. Hur vi köper skolgrejor inför förskoleklassens start. Hur vi talar killar när hon är nio, världsfreden när hon är tolv, tjejer när hon är femton och pubar när hon är arton. Hur vi pratar och skrattar och gråter och bråkar. Hur vi ömsom stressar ömsom slappar, läser böcker till långt efter att lampan skulle ha varit släckt och hoppar från flotten utanför Vallersvik trots att vi egentligen inte vågar.

Jag drömmer om hur hon är minst i klassen så som jag alltid har varit, hur hon är en pojkflicka som älskar att klättra i träd och på väggar som jag. Hur hon vill ha hundra vänner som jag. Hur hon är fjärde generationens duktiga flicka som jag är tredje och hur hon gråter över matteläxan alla tolv skolåren igenom som jag. Men hur hon inte gråter över sin tjockhet och sin ensamhet, hur hennes krav på sig själv och sina prestationer aldrig blir så stora som mina har varit och aldrig får lika drastiska och livshotande konsekvenser.

Jag är rädd att jag kommer att vara ensam då med. Att jag lika mycket som nu i perioder kommer att längta mig sönder och samman efter en annan människas klapp på min kalla kind, min hand i någons på vagnen hem. Vilja greppa tag i någon med mjuka oanvända kärlekshänder. Önska mig en tvåsamhet som fyller alla vrår där ensamheten har byggt bo. Söka sammanhang, gemenskap, glädje, kärlek och den meningsfulla tillvaron. Bry mig om barn, värme och vänner tusen gånger om. Vilja vara någons saker under huden.

På natten blir allting för stort. Orealistiskt och bedrägligt. Så har det alltid varit. På natten blir känslorna så oerhörda. Ensamhetsavgrunden är alltid i utkanten av mitt synfält men om natten ramlar jag rakt i. Nattens förgänglighet skrämmer mig – att de nattliga äventyren ska bytas mot ensamhet och utanförskap. Liksom dess beständighet – att dessa långa nätter aldrig ska ta slut – att de ska utgörta all min levnads tid, dra alla min livskraft ur mig. Att jag aldrig ska få sova. Jag räds ständigt den uppmärksamhet som om natten riktas mot längtan. Räds hur det sköra i mig tar sitt fasta tag om handlingar och känslor.

I järntorgsnatten tränger kylan igenom trots dagens vackra vårsol. Mörkret gör det svårt att hålla längtansvärken stången. Jag vandrar fortfarande utan den jag alla kalla mörka nätter så oresonligt längtar efter. “Samma nätter väntar alla” sjungs det men jag tror det kan vara fel. Jag traskar ensam vidare på min slingriga stig med fladder i mitt längtansvärkande bröst.

Fel fokus

Det hade funnits andra sätt att skriva den här artikeln på. Den enda anledningen till att jag läser den är till exempel både en privat glädje/lättnad och en mer övergripande teoretisk glädje över hur artikeln påvisar andra sätt att skaffa barn än i den monogama, heterosexuella tvåsamheten.
Hon vill inte ha barn, han vill ha barn. Han skaffar barn med ett barnlängtande lesbiskt par.
Fantastiskt!

Bara en liten öppning till andra former av familjebildningar räcker för mig, även om jag naturligtvis vill ha mer. Ge mig regnbågsfamiljskonstellationer, fast i heterosexuell form. Två par skaffar barn tillsammans, till exempel i par där någon av parterna har svårt att få barn eller inte vill vara den som bär barnet. Barnet får fyra föräldrar att ty sig till och lita på. Ge mig fler exempel av typen ovan, där man kan fortsätta leva tillsammans fastän man inte vill ha samma form av familjebildning och liv.

Men fokuset i artikeln handlar naturligtvis om någonting annat. Nämligen faktumet att hon inte vill ha barn. Det är ju tydligen det som är en newsflash; det finns människor som är lyckliga utan barn, och inte faktumet att det finns mängder av alternativa familjekonstellationer där alla kan bli lyckliga, om vi bara vågar se bortom normen.

Framrotat del 2: Abortpoesi

Jag kan inte skriva lyrik. Egentligen är jag inte så mycket för prosa heller. Istället landar jag däremellan i allt jag skriver, inklusive romanprojektet (på gott och ont, beroende på vem man frågar och vilket humör som jag är på).
Men det fanns en period, då jag var mellan 18-21, då jag skrev relativt lite dagbok, men kanaliserade allting i små korta dikter istället. Mer som kortare känsloanteckningar än dikter med anspråk på att vara just dikter. Jag har sparat alla. Jag kan se hur många av dikterna är just dagboksanteckningar som aldrig sa någonting om vad som hände under de åren. De berättar bara exakt hur det kändes.

Det här skrev jag som 19-åring, någon vecka efter att graviditetstestet hade visat ett streck för mycket:

hur kan jag göra anspråk på att älska dig
när ditt hjärta just börjat slå
på halvfart i ena kammaren
och din kropp bara är tunt sammanvävd massa
under min hud

du är det namnlösa livet
vandrar där inget ännu
satt sitt sigill
ringmärkt dig till den verklighet
du tilldelats

vi bultar i samma takt
din ande
fäst mot min livmoder

Queerkid

Jag och en av mina chefer stod och pratade barnkläder när vi inventerade journaler idag. Hon har en son på tre år som älskar glitter och paljetter och vi pratade om faktumet att det fanimej är helt sjukt att uppdelningen av barnkläder/möbler/leksaker fortfarande är kvar på en sådan rå könsskillnadsnivå att man knappt tror att det är sant.

Det är som om det är ett område som feminismen och genusdiskussioner har släppt fullständigt. Som om man i några år tyckte att det var intressant, sedan märkte att ingenting hände och därför la ner det. Genuspedagogik existerar väl fortfarande på en del dagis, men det här med att gå på klädföretag verkar alla ha gett upp.
Trots att kids borde vara den mest prioriterade gruppen av alla att förhindra könsindoktrinering från tidiga år.
- Jag förstår inte varför det ens är av intresse att definiera honom som pojke, sa min chef och konstaterade att han väl på något sätt snappat upp på dagis att han var en pojke, men att han ibland hellre var tjej, ibland bebis, ibland en katt och ibland en daggmask, likt förbannat.
- Är det några som är omedvetna om att det finns två kön och att det har en utstakad roll utifrån vad de fötts som så är det barn, sa hon, så varför tvinga dem att bli medvetna om det vid så tidig ålder?
Jag stod mest och tänkte på att vi fortfarande inte uppnått acceptans kring att folk går runt och definierar sig som daggmaskar när de känner för det.

Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen

Nu har jag svarat på era kommentarer och mail, som jag inte hunnit läsa igenom ordentligt under helgen. Jag har också fått en del kommentarer och en hel del mail om vilken rätt jag hade att uttala mig i frågor kring bantning, ideal och övervikt. Jag besvarar dem såhär:

Jag har läst i den här bloggen att du skryter om att du har storlek 25 i jeans. Det blir inte trovärdigt om du samtidigt klagar över ideal och bantning.
Hur kan ni komma ihåg de där storlek 25-jeansen? Jag skrev om dem för två år sedan och då var jag bara genomprivat på bloggen och var knappt medveten om att folk läste den. Jag hade absolut ingen som helst politisk ansats, hade betydligt färre läsare än idag och brydde mig väl föga om att jag la ut en skinny-storlek på min blogg.
Sedan skrev jag om det igen i våras. Det dröjde en halvtimme innan någon påpekade hur mycket jag förlorade i trovärdighet och hur tråkigt det var att jag skrev om de där jeansen. Jag förstod på en gång att det var fel av mig att skriva det och det dröjde en knapp timme tills jag tog bort det.
Nej, jag tycker inte att det är okej att jag skriver ut att jag har storlek 25 i jeans. Framförallt inte om jag är stolt över det. Jag tycker inte att det är okej om jag försöker statuera ett sådant ideal. Därför har jag tagit bort det. Jag har definitivt inte storlek 25 längre, inte för att det spelar någon roll, det borde inte spela någon roll. Ska vi börja basha underviktiga nu istället?
Är inte hela poängen att komma bort ifrån normer kring kroppar, oavsett hur de ser ut, så länge de är friska?
Jag ångrar att jag skrivit om storlek 25-jeans i en skrytsam kontext. Ni har helt rätt i min dubbelmoral och paradox där.

Du är ju uppenbarligen smal, vad vet du om bantning och övervikt? Du har ju dessutom inga barn, du vet ju ingenting om hur det är att vara förälder.
Jag har bantat konstant sedan jag var sju år gammal. Jag var överviktig under större delen av min barndom och uppväxt. Jag vet allt om bantning. GI, Atkins, Nutrilett, kaloriräkning, Viktväktarna, träningsdagböcker, matdagböcker…you name it, I’ve been there done that.
Nu är jag normalviktig. Jag äter sådär hälsosamt och tränar sådär lagom mycket som man ska. Jag har ett extremt komplext förhållande till min egen kropp. Jag har aldrig någonsin påstått att det är enkelt.
Jag har inga barn. Jag fattar att det är skitsvårt. Men jag skriver ur barnets perspektiv. Hur jag minns att det var att ha viktnojande, bantande, matfixerade släktingar. Barnets perspektiv behövs ju också. Det här är mina erfarenheter som barn. Jag hoppar inte på någon förälder. Jag anklagar ingen för någonting. Jag försöker ha en öppen diskussion med er.

Du är inte trovärdig när du själv har så mycket problem med din egen kropp och ideal. Vad är du själv för förebild?
Jag tycker att det är skittråkigt om man inte får uttala sig i frågor som man själv har en komplex relation till. Jag har tidigare skrivit om hur jävla jobbigt debattklimat vi hamnat i idag, där enbart de som följer sina ideal till punkt och pricka och är superperfekta alternativt de som motsätter sig idealen fullständigt är dem som har rätt att uttala sig. Det här är ett typexempel på det. Är det bara de sunda frigjorda kvinnorna som har ett helt okomplicerat förhållande till sin egen kropp, sitt utseende och mat som får uttala sig kritiskt mot bantningshysteri och kroppsfixeringsklimatet nu eller? Jag betvivlar nämligen att de är särskilt många.
Det är väldigt tråkigt om ni anser att jag inte har trovärdighet i de här frågorna på grund av att jag varje dag brottas med mig själv om min kroppsbild och självuppfattning. Det är sorgligt om jag ses som en misslyckad förebild (som om jag någonsin sett mig själv som en förebild, det gör jag inte) för att jag ibland påtalar hur jag förhåller mig till idealkvinnan och hur svårt jag har att vara nöjd med mig själv.
För mig är det snarare en styrka. Att jag kan blottlägga att det inte är så jävla enkelt. Att jag kan kritisera och samtidigt uttrycka hur svårt jag har för det själv. Det handlar snarare om en självreflexivitet än en dubbelmoral för mig.
Jag vill inte ha diskussioner där bara nöjda, självgoda människor som påstår sig leva sina ideal fullt ut får komma till tals. De blir, i mitt tycke, förljugna, ickekomplexa och sällan utvecklande. Jag vill ha självreflexiva, självkritiska, utlämnande och blottande diskussioner där man kan mötas i alla slagsmål med sig själv, samhället och krockande ideal.
Igår ville jag skriva något om min fantastiska höga pennkjol i kombo med min nya blus, som jag bar på Bokmässan. Jag kände mig så himla snygg. Men jag lät bli av rädsla för att bli anklagad för dubbelmoral. Det känns tråkigt om det är där vi har hamnat.

Måste du gnälla på folk som kan banta på ett sunt sätt och försöka lära ut en hälsosam livsstil, bara för att du har haft ätstörningar?
Jag vet inte hur mycket faktumet att jag har haft ätstörningar har med det här att göra. Och jag tycker att det säger väldigt mycket om synen på både ätstörningar och överviktiga när jag får mail av den här typen. Såväl överviktiga som ätstörda befinner sig utanför normen kring det som uppfattas som sund kropp och sund kroppsuppfattning. Vi blir de störande momenten i den normativa världen, befinner oss i olika delar av en utanförskala kring den normala kroppen och det normala beteendet kring mat.
Hälsa och kroppskontroll handlar om just kontroll. Vi premieras när vi lyckas leva i ett överflöd av ohälsosam mat och njutningar och ändå manifestera självkontroll och disciplin genom våra kroppar. Den som gått ner i vikt är duktig utifrån att den lyckats bemästra ett begär efter överflödet och utövat självbehärskning.
Överviktiga uppfattas som att de saknar den självkontrollen. Det gör människor med ätstörningar med. Vi lyckas inte behålla det ”normala”, sunda förhållandet kring överflödet omkring oss. Vi misslyckas med att vara lagom självkontrollerande och disciplinerade.
I början när jag gick ner i vikt premierades jag ofantligt mycket. Alla tyckte att jag hade blivit så fin och vad duktig jag var som avstod den där tårtbiten och så vidare. Sedan, när jag började närma mig undervikt förändrades den synen. Samma människor som tidigare påhejat min bantning och viktnedgång började nu påtala hur fult det var att vara underviktig, att det var dumt av mig att alltid säga nej till sötsaker, hur hemskt det var med kvinnor som inte hade några kvinnliga former och så vidare. Min kropp blev avvikande från normen på ett annat sätt. Mitt matbeteende och inställning till min kropp var inte längre normal. Jag hade misslyckats med så kallade ”sunda” förhållningssättet där man ska sträva efter den normala kroppen.

Det var aldrig meningen att jag skulle börja ”gnälla” på folk som försöker banta på ett sunt sätt och försöker lära ut en hälsosam livsstil. Jag är ju själv intresserad av att ha den. Men nu inser jag att det kanske var och är nödvändigt. Jag förstår att vi som har haft/har ätstörningar stör i er härliga värld av GI-bantning, träningsresultat, kaloritabeller och Paúlun-tips med våra erfarenheter. Vi som påminner om att det faktiskt inte bara är övervikt som dödar. Bantning dödar också.
Hur mycket ska det offentliga rummet eller de närstående bry sig om det? Det är ju ändå bara ett fåtal individer, allmänt sedda som svaga och nervklena, som ramlar ner i ätstörningar om man jämför med alla som lyckas behålla det som kallas för ”sund” relation till kropp och mat (var gränsen går och vem som har en sund relation kan vi diskutera en annan gång)? Varför ska alla bantningsbloggar, hälsoprogram, tidningar, fikarumsdiskussioner etc. överhuvudtaget ta hänsyn till de där människorna som inte förmår sig att hålla gränsen för det normala beteendet?
Nej, det är klart att ni inte ska. Inte i det här samhällsklimatet där individen framhålls och där de svaga får skylla sig själva. I ett annat klimat kanske det hade varit på sin plats att införliva det där gamla slitna begreppet solidaritet i sammanhanget. Jag tror inte att det är möjligt.
Det enda vi som är kritiska till hela den här diskursen, som har erfarenheter också av hur bantning kan förstöra en psykiskt och fysiskt och hur hela den här diskursen kan påverka negativt, kan göra är att fortsätta “vara jobbiga” och “gnälla”.

Men vadå, ätstörningar handlar väl om mer än om att man läst bantningstips? Är det inte väldigt förenklat att påstå att anorexia är en bantning som gått överstyr?
Jag håller fullständigt med. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, som beror på oerhört många samverkande faktorer för individen. Jag tycker att det är fruktansvärt och problematiskt när ätstörda buntas ihop i en grupp och allt som oftast används som slagträ i debatter utan att de själva får komma till tals. Överhuvudtaget är självdestruktiva unga, framförallt tjejer, en grupp som det talas om men man talar aldrig med dem, som individer.
Jag ser själv rött när jag hör feministisk retorik som använder ätstörningar som ett slagträ i utseendedebatten, som använder denna förenklade bild av ätstörningar för att vinna politiska poänger. Lika illa är det att sjukvården sällan i behandling av ätstörda ser till individens problem, motivation och orsaker utan istället buntar ihop alla ätstörda enligt normer och mallar (något som jag själv har erfarit).
Däremot anser jag definitivt att ett klimat av bantning och utseendehysteri kan trigga igång ätstörningar, göra att man lättare återfaller i sjukdomen och gör det betydligt svårare att tillfriskna. Precis som självskärande tjejer lär av varandra i skolor, media, Internet.
Dessutom finns det så otroligt många brudar därute som inte utvecklar ätstörningar, enligt den medicinska beteckningen och deras kriterier, men som ändå har jävligt mycket problem med kroppskänsla, självkännedom och självkänsla. Som kanske bara spytt en gång, bantar lite sådär ibland, inte duschar efter gympan, går på olika dieter, står framför spegeln varje kväll och tänker att imorn ska jag banta. Medicinskt betecknade ätstörda är bara toppen av ett isberg av kroppsnojor, dålig självkänsla och konstanta tankar på mat och vikt. Det är viktigt att uppmärksamma alla de andra också och ifrågasätta hur dessa tankar kan fortsätta att existera i en sådan hög utsträckning.

Men var är alla mediabantande män? Var finns papporna i den här debatten? Eller männen och killarna med kroppsnojor?
Bra fråga. De efterlyser jag med.

Uppdatering: Ja, ni är välkomna att maila.

Det är skuldbeläggandet som jag vill komma ifrån

När jag var i sjuårsåldern lyssnade jag på en kvinnlig släkting när hon pratade i telefonen.
- Ja, men när man inte ens ser sitt eget könsorgan när man tittar ner, för att magen är i vägen, då vet man att man är fet, skrattade hon.
Jag ställde mig och såg ner. Jag såg inget könsorgan. Jag såg bara en enorm mage.
Ibland har jag tittat ner igen. Har fortfarande mest sett mage.
Häromdagen när jag stod i duschen kom jag återigen att tänka på det som hon hade sagt, trots att det nu är nästan 20 år sedan. Jag tittade ner igen. Nä, ingen fitta. Bara mage.

Det jag försöker exemplifiera ovan är just det som jag försökte säga i inlägget om bantningsmorsor, men som omtolkats på lite olika sätt. Barn lär sig sina föräldrars mönster, de lyssnar på vad deras äldre släktingar säger även när de inte ska höra och sådant som man lärt sig i barndomen gällande olika känslomässiga betingningar kan komma att sitta kvar väldigt starkt.
Ni har skrivit väldigt kloka kommentarer och mail och gett mig massor att tänka på. Framförallt är det tydligt hur oerhört komplext, skuldtyngt och svårt det här med kropp och mat fortfarande verkar vara och hur infekterat det lätt blir när det ska diskuteras.

En missuppfattning som jag reagerat på är följande:
Jag har ALDRIG menat att föräldrar inte ska försöka leva hälsosamt, motverka övervikt hos sig själv och sina barn, lägga om sina vanor, träna och genom ett annorlunda hälsobeteende försöka gå ner i vikt.
Tvärtom skriver jag uttryckligen i inlägget att jag inte är ute efter att gå på de som är överviktiga eller som lever hälsosamt. Klart man ska äta bra och träna, det tycker ju jag med. Klart man ska försöka gå ner i vikt om man har ohälsosam övervikt. Spelar ingen roll om man är förälder eller inte, man har ju fortfarande rätt att må bra i sin egen kropp. Behöver du gå ner i vikt och mår bra av träningen och maten ska du ju välja det och inte försaka det för dina barns skull, Belinda.
Det jag snarare försöker påpeka är HUR man gör det. Hur man talar om och förhåller sig till sin egen och andras kroppar och till mat, oavsett hur mycket eller lite man väger och hur man äter och tränar, påverkar ens barn.
Jag är uppvuxen i en kontext av övervikt och bantning, av mat som belöning som samtidigt var skuldbelagt. Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag har blivit matad med kakor av äldre släktingar, ätit mängder av dem för att inte göra släktingarna besvikna på mig. Här förstod jag att när man äter och njuter i övermått är man duktig. Man visar tacksamhet och kärlek genom att laga, ge och äta onyttig mat. Direkt efter att jag ätit av alla sju sorter på kakfatet, tills kakorna stod mig upp i halsen, fick jag veta att det där var det så mycket kalorier i, det där borde man ju egentligen inte äta och tänka på vikten ska man. Så blev helt plötsligt den där njutningen, som just varit ett sätt att vara duktig på, någonting oerhört skuldbelagt och fel.
Det fanns ett helt komplext system av belöningar och bestraffningar som jag som barn inte riktigt kunde förstå. Man fick inte vara tjock, men äta måste man och tänk på barnen i Afrika. Man måste tänka på kalorierna och borde gå ner i vikt, men ät nu en portion till så blir någon äldre släkting glad.
Ett konstant förvirrat virrvarr där mat var tröst efter en dålig dag och samtidigt det absolut mest skuldbelagda.

Jag tror att barn har oerhört lätt för att snappa upp de där underliggande känslorna och värderingarna. De sätter sig väldigt lätt i ryggraden. Det jag vill säga till föräldrarna, oavsett övervikt eller undervikt, träningsnarkomaner eller soffpotatisar är följande:
Undvik negativa värderingar, negativt värdeladdade ord, skuld och måsten kring kropp och mat. Äter man eller bjuder barnet på bullen så får man fan vara konsekvent i det. Då uttalar man inget dåligt samvete och påtalar det onyttiga i bullen efteråt. Måste man diskutera sin kropp gör man det när barnet inte hör. Använd aldrig negativt värdeladdade ord som bantning och diet inför barn.
Ät hälsosam mat och träna, helt enkelt. Så att kroppen mår bra. Både barnens och ens egen.
Det handlar om att fylla det med positiv värdeladdning istället för att göra det till någonting skuldtyngt som handlar om att försaka och att ”misslyckas” när man inte står emot överflödet av allt det njutningsfyllda.
Mammor är inga supermänniskor. Inte pappor heller, för någon påtalade mycket riktigt att mammorna får jävligt mycket skuld i hela den här karusellen och att papporna inte är närvarande. Även kvinnor som är mammor lever med ideal, paradoxala relationer till kropp och mat och så vidare. Men man kan ha det i bakhuvudet, en tanke bakom.
Låt hemmet bli en frizon för kroppen. Där barnets kropp bara får vara en kropp som äter och tränar och mår bra. Där barnets kropp får en exil från bedömningar, fördömanden och skuld.
Du behöver inte vara en förebild för hela Sverige, Belinda. Det finns redan så många mediabantande kvinnor, en mer eller mindre spelar föga roll för mig personligen. Men att försöka vara en förebild för sina barn, det är fanimej ens skyldighet som förälder.

Och dom tillhör det gåtfulla folket my ass

Dagens mest irriterande är inte ens att Ica Effkås har slut på Granit vit portion och inte kommer kunna leverera till mig på över en vecka, utan faktumet att kidsen utanför springer runt och sjunger på Beppe Wolgers Det gåtfulla folket.
Bara det att de är barn och att de låter är ju tillräckligt störande, men att de dessutom är så fucking klichéartade att de på fullaste allvar lallar runt och sjunger baaarn är ett folk och de bor i ett främmande laaand är lite too much, ärligt talat. Har inte ens orkat se efter men kan tänka mig att det är de söta gullebrudarna som alltid smörar för fröken och kramas i klassrummet som sjunger. De är säkert barfota också. Och har plockat blommor som kommer att vissna innan de kommit hem, men mamma kommer ändå sätta dem i en vas på bordet för att de varit så duktiga och rivit av några blommor från marken.

För den som undrar har jag pms.
Dessutom är det fullmåne på nätterna och då går det inte att sova överhuvudtaget. Sammanfallande menstruation och fullmåne; inte konstigt att kvinnan är skogstokig just nu. Har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska ägna resten av eftermiddagen åt sexuella ritualmord eller bara dra till gymmet. Men den som (över)lever får se, I guess.

Hårt socker (min tribute till Madonna)

Våren 1994 på en landsortsskola i Norrlands inland.
Vi ska ordna soaré och samla in pengar och alla får komma med förslag på vad de kan bidra med. Efter lektionen går jag fram till min lärare och pratar om vad jag vill göra.
Mitt uppträdande har jag övat på hemma i vardagsrummet. Varje dag efter skolan, mellan svullfikat framför eftermiddagssåporna och det att mamma och pappa kommer hem. Det är då jag lägger på en av de två LP-skivor som jag äger. Den ena är Roxettes Look Sharp, men den jag lyssnar på är Madonnas The Immaculate Collection. Uppträdandet som jag vill framföra går ut på att jag, iförd kortkort kjol och urringad tröja med rödmålade läppar och scarf, ska dansa och mima till Like A Virgin. Jag dansar utmanande och plutar med läppar, svänger med höfterna. Mot slutet av låten slänger jag av mig scarfen och trycker mina knappt begynnande bröst mot varandra samtidigt som jag gör en pose. Det är en blandning av oskuldsfullt mimande och en barnimitation av striptease.
Min lärare får bedöma uppträdandet och ger mig sedan ett nej. Kanske ett av mitt livs första nej av alla nej som sedan komma skulle. Gråtfärdig och arg går jag hem.

Min lärares motivering var att det helt enkelt inte passade sig. Såhär i efterhand och i vuxen ålder förstår jag naturligtvis varför. Att en elvaåring ställer sig på en scen och dansar utmanande och stripteaseimiterande är ingenting som hör hemma på en mellanstadieuppvisning. Det sexualiserade barnet hade orsakat diskussion, uppståndelse och arga föräldrar. Min lärares enkla motivation att det inte passade sig handlade förmodligen också om det opassande i att en av de duktiga, tysta och blyga flickorna gjorde en sådan handling. Att flickan dessutom var rejält överviktig och inte passade i sin kortkorta kjol och utmanande dans hade, förutom det obekväma i sexualiseringen, dessutom lett till en underliggande och ofrivillig lyteskomik som förmodligen genererat i mobbning och retande.
Lärarens blick såg förmodligen allt detta och konstaterade att det inte passade sig.

Jag gick hem och bytte favoritlåt.
Från min utmanande dans till Like A Virgin blev Express Yourself min nya uppträdandelåt. Iförd korta jeansshorts och knytblus med blottad mage ställde jag mig på vardagsrumsscenen med armarna i kors och skrek med Madonna.
- C’mon girls! Do you belive in love? Cuz I got somethin’ to say about it and it goes somethin’ like this!
Sedan tog jag de inledande side-to-side-stegen, som brukligt i mellanstadieålder, greppade den imaginära mikrofonen och ylade mot LP-skivans knastrande att;
- Don’t go for second best bejbiiii!
Mot slutet av låten slängde jag av mig knytblusen där jag gömt mina osynliga bröst i en behå som jag stulit av mamma. Blusen slängde jag ut i den tjutande imaginära publiken samtidigt som jag knyckte axeln framåt i en kaxig, utmanande pose och konstaterade att;
- Express yourself!
Jag försökte aldrig ens framträda med detta uppträdande. Någonstans förstod jag ju att det var fel och fult och lite skamsenhet över att vara elva år och klä sig i behå och dansa utmanande. Jag förstod att jag nog inte borde älska Madonna som jag gjorde, jag borde inte förstå henne som jag gjorde eller vilja bli som henne när hon var snuskig och hade underkläder på sig på scenen.

Men älskade henne gjorde jag. Jag har massvis med dagboksanteckningar från min mellanstadietid om hur mycket jag älskar henne för att hon både är stark och cool och ändå sexuell. Sedan skämdes jag för att jag tyckte att det var coolt att hon var sexuell.
Jag har dagbokanteckningar som handlar om Express Yourself. Hur cool låt den är för att den handlar om att killar måste vara snälla och bäst mot en och visa att de gillar en för att de ska vara värda en. Att man klarar sig bättre ensam än med en kille som inte gillar en mest i hela världen.Jag har dagboksanteckningar som handlar om hur besviken jag är att jag inte ser ut som Madonna när jag har min mammas behå på mig.
Mot en kontext av kärleksnoveller, Dirty Dancing och Frida var Madonna min första feministiska hjältinna. Det var hon som förklarade för mig att kärleken inte bara var sockersöt och rosaskimrande. Det var hon som fick mig att inse att jag inte behövde vara sockersöt och rosaskimrande heller. Det var hon som fick mig att inse att jag både fick vara stark och att jag fick vara sexuell.

Mot bakgrund av berättelsen om en elvaårings utmanande dans och poserande i behå är det lätt att falla in i talet om det sexualiserade barnet. Den unga flickan som med en förebild som Madonna blir offer för ett kvinnoideal av objektifiering och sexualisering i alltför tidig ålder.
Jag kan se det i efterhand, men känslan jag har när jag minns min kärlek till Madonna och mitt mimande är inte den. Känslan är en berättelse om det sexuella barnet.
Berättelsen om det sexuella barnet är en mycket mer komplex och tabubelagd sådan. Barn ska inte ha någon sexualitet. Barn ska definitivt inte börja bejaka sin sexualitet eller leka med sexuella stereotyper. Jag var medveten om det redan då. Lika mycket som jag minns pirret i magen och förbjudna känslan i att dansa porrigt i mammas behå minns jag skamsenheten och livrädslan för att någon skulle se mig. Lika mycket som jag minns den konstiga känslan mellan benen när jag hittade Madonnas Sex och tittade igenom den minns jag känslan av att jag varken borde titta i den eller tänka så. Lika mycket som jag minns hur jag upptäckte onani till ljudet av Madonnas intensiva stönande i Rescue Me minns jag den absoluta dödsskammen och vetskapen om att det jag gjorde var fel.

Berättelsen om det sexuella barnet går inte att reducera till offer, såsom det sexualiserade barnet. Det sexuella barnet är en historia om en nyfikenhet, en förbjudenhet och en lek.
Jag var aldrig något offer. Tvärtom var Madonna min frist. I Madonnaleken var jag varken för tjock eller för smart. Jag behövde heller inte vara söt eller snäll. I Madonnas musik fick jag både vara stark, tuff och sexuell trots att det var tre egenskaper som absolut inte var önskvärda av andra. I Madonnalekarna fick de känslorna inom mig fritt utrymme.
Madonna gjorde mig aldrig sexualiserad. Inte heller försökte hon, till skillnad från den andra samtida kultur som jag konsumerade, att bädda in det sexuella i en rosaskimrande kärlekskontext. Madonna gav mig rätten att vara stark och cool. Men framförallt gav hon mig möjlighet att utforska rätten att vara sexuell, även om det inte var passande.

Och nuförtiden, när mitt Madonnalyssnande reducerats till nostalgiska minnen och jag har föga intresse av vad en engelsk överklasskvinna har att säga mig, blir jag lycklig när jag ser omslaget till Madonnas nya skiva och fylls av samma styrke/sexualitetspirr i magen som jag gjorde då.

Sociala spärrar wtf

I höstas när jag åkte tåg satt det ett litet tjockisbarn bredvid mig. Fem år kanske, hans farmor satt mittemot. Han gjorde som barn gör; skrek och vägrade sitta stilla, ritade fula streck i en målarbok utan vidare talang och tryckte i sig hejdlösa mängder choklad. Jag satt tyst bredvid och la in en prilla. Då tittade han upp och stirrade mot mig.
- Farmor!, skrek han, är det inte farligt snusa? Visst får man inte snusa, det är dumt?
Farmorn log väl gulle-leende mot honom och mot mig, för visst är det fint med små kaxiga barn som skriver en på näsan.
- Ja, det stämmer, sa hon.
Tjockisbarnet tittade på mig igen.
- Vet du, det är jättefarligt att snusa. Man tappar alla sina tänder och sen dör man.
Jag log gulle-leende tillbaka mot honom.
- Jaså det säger du. Men vet du, det är minst lika farligt att äta mycket socker, man kan faktiskt dö av övervikt också. Och med tanke på hur mycket choklad du tryckt i dig den senaste halvtimmen skulle jag tro att du lär få diabetes typ 2 innan du nått puberteten.

Eller nej. Okej. Nu ljög jag. Det sa jag aldrig.

Men jag tog igen det den här tågresan. I Västerås klev det på en svettig högstadiekille med acne, mjukisbyxor och T-shirt med ett tryck av typen ”Suck this” och en pil ner mot skrevet.
Efter en stund ringde det i mobiltelefonen.
- Jag har min skiiitcoola T-shirt på mig, sa han på bred värmländska till kompisen i telefonluren, amen du VET, dänn tröjan liksom.
När han lagt på log jag mot honom.
- Vet du?, sa jag, det allra coolaste med din T-shirt är ju faktiskt faktumet att du bär den trots att det är så uppenbart att du aldrig ens varit i närheten av ett blowjob. Jag tycker det är grymt och härligt postironiskt att du bär en tröja med ett sånt tryck när hela din apparence skriker ut att mest revolutionerande som någonsin hänt ditt sexliv var när du upptäckte hur du kunde googla på porn lesbian twins på hemdatorn utan att morsan upptäckte det sen. Möjligen med undantag från den gången då du bytte hand under kvällsrunken framför skolkatalogen då. Verkligen ascoolt.

Eller nej. Fan. Nu ljög jag igen. Det där sa jag aldrig heller.

Gud, jag hatar verkligen grejen med sociala spärrar och hela det här konceptet kring att uppföra sig och vara ”trevlig”. Sjukt tråkigt.

Bögsonen Sasha och andra avvikande barn

Hej och tack ni som igår tipsade mig om Metroartikeln angående svårigheterna att få adoptera och hitta adoptivbarn. Jag tror vi gör såhär nu va: Min framtid är minst fem år bort. Till dess vill jag inte prata om den. Jag är inte så värst intresserad av den, helt enkelt. Jag kanske slutar i en radhusvilla i Lerum med fem biologiska barn, jag kanske får en liten ninjaflicka från Kina, jag kanske bor i innerstan med två ettriga terriers. Jag vet inte och jag vill heller inte veta. Just nu är livet snus, alkohol, kass ekonomi, frihet hela dagarna, obestämda planer och p-pillerliggande med en man jag känt i mindre än ett halvår. Jag älskar livet just så och jag tänker fortsätta leva i nuet tills framtiden hinner ikapp.

Men ska jag skriva något avslutande om barn ska jag skriva följande om scenen jag vittnade på H&M i slutet av förra veckan:

Mamman i provrummet och lilla pojken, kanske sex år, på en stol utanför.

- Vad tror du om den här då Simon?
- Den var jättefin!
- Tycker du det? Du tycker inte att det ser tråkigt ut med svart då?
- Nää, det tycker jag verkligen inte! Du passar jättebra i svart, mamma!
- Gör jag det?
- Ja det gör du verkligen.
- Ska jag köpa den då?
- Ja det tycker jag, för du är så fin mamma.

Fatta att så fort jag snuddar vid den här scenen i närminnesbalken sprängs hjärtat av ömhet.
Ingenting rör mitt hjärta så mycket som lillgamla barn. Minns fortfarande scenen på ett nattåg för ett par år sedan, med en pojke i samma ålder och hans mamma.

-Du måste sova nu, vännen.
-Ja, men mamma. Vet du om tåget passerar Eskilstuna?
- Nej, jag vet inte det gubben.
- Kan du inte titta efter det då, för jag skulle verkligen vilja se Eskilstuna innan jag somnar.
- Ja okej då, men om inte måste du sova nu.
- Ja okej.
Jag nekar på mammans fråga om tåget passerar Eskilstuna och hon ser medlidande på sin son.
- Tyvärr vännen, tåget verkar inte passera Eskilstuna.
- Nähä okej. Det måste jag säga att det är VÄLDIGT synd. Eskilstuna som verkar så trevligt.
- Ja, vi får se Eskilstuna en annan gång. God natt nu gubben.
- Okej, god natt.

Åh alla små lillgamla barn med deras lågmälda resonemang, vuxna låneord och konstighet, vad jag älskar dem. Precis som jag älskar glasögonbarn, bokmalsbarn, alldeles för blyga barn och andra barn som sticker ut.
Naturligtvis handlar det väl någonstans om att omfamna sitt eget inre konstiga barn. Det är ingen slump att jag och Den mörkhåriga, vi som skulle skaffa avvikande kids ihop, båda var töntbarn som tävlade i schack, hatade att leka och vid åtta års ålder deklarerade att jag måste faktiskt vara ifred för att finna mig själv nu. Jag har själv varit konstiga, lillgamla barnet och kanske är det därför som jag vill omfamna varje sånt litet barn och få dem att förstå att de är bäst i hela världen och så kommer de fortsätta vara, även fast de kanske kommer tvivla på det alldeles i synnerhet under skolåren.
Mitt och Den mörkhårigas framtida drömbarn var en balettdansande bögson med könsneutralt namn (balettdansande för att jag var morsan som tog ut mina egna krossade barndomsdrömmar i mitt barn). Vi fnissflirtade igenom oss en hel vår av diskussioner kring hans balettskoletid som skulle starta redan vid tre års ålder, när han tog hem första pojkvännen till oss och hur vi tjugofem år efter hans födelse skulle sitta på första parkett vid Operans uppsättning av Svansjön där han spelade huvudrollen och vara de stoltaste mödrarna i världen. Naturligtvis var allting fånerier, med en liten gnutta allvar i.
- Ni kan ju inte bestämma att han ska bli bög, sa alla.
- Vadå?, sa jag, alla andra föräldrar bestämmer sig ju för att deras barn är hetero tillsammans med resten av samhället, varför inte göra tvärtom?

Och allting började med ett samtal om vår längtan efter att få avvikande barn och samtidigt kanske det omoraliska i denna längtan. Man vill ha bokmalen, töntbarnet, bögbarnet, barnen som är fula ankungar som i vuxen ålder blir framgångsrika svanar, ni vet. Men man vet också att ungen kommer få det tufft då och framförallt ett helvete på högstadiet. Hur förbereder man sitt töntbarn på högstadiet?
- Lilla vän, du kommer nu uppleva de tre värsta åren i ditt liv.
Alternativet är att få ett barn som passar fantastiskt bra in. Som blir girlie eller jättegrabbig, hatar böcker och följer strömmen. Som trivs fantastiskt bra på högstadiet och är populärast i klassen. Och hur går det egentligen för såna barn sen? Och hur närmar man sig ett barn som inte alls överensstämmer med ens egna ideal? Man får en porrsurfande, böghatande son eller en stringtrosetjej som hänger med nassekillar och dricker hembränt.
- Tänk om ens son kommer hem en dag och säger att han vill börja spela ishockey, sa den mörkhåriga och det var där och då vi bestämde oss för att vi måste skaffa en balettbögson eller ingenting alls, för herregud, det börjar med ishockey och sen vet man inte var det kan sluta.

Min längtan, det sekundära föräldraskapet. (Ja nu barnbloggar hon IGEN)

Jomen för att jag och syster sitter där i soffan och tittar på världshistoriens sämsta TV-film på femman och är, som vanligt, världshistoriens bästa bitchsystrar av sarkasm och skratt ihop och jag säger:
- Jag vill också ha ett sånt stort stort hus ute på landet, helst amerikanska södern och sitta där i hammocken på verandan och dricka lemonad och ha massor av barn som springer omkring nedanför.
Syster går in och påpekar, naturligtvis påpekar, att du ska väl inte ha barn eller och vad är det där för konstig dröm du har, du som är citymänniska?
Jag som svarar att fick jag leva mitt liv på ett helt annat sätt, helt utan logik placera mig någonhelst annanstans, då skulle jag flytta till amerikanska södern. Äta amerikansk, fet och sockrad mat, gå upp 20 kilo, få hängpattar och jätteröv och inte tycka att det gjorde någonting utan att jag var tjock på ett härligt, vackert sätt, helt utan bantningspanik eller GI-nojor. Jag skulle bo i mitt stora hus där solen alltid sken och adoptera massor av övergivna barn som jag skulle ta hand om. Vara obegränsad kärleks-big mama med jättefamnen och älska alla mina ungar över allt annat. Steka amerikanska pannkakor med massor av lönnsirap och sylt till dem under helgmornar och se dem leka på den stora gården medan jag satt där med min lemonad och såg på och läsa godnattsagor för dem alla i min enorma säng på kvällen. Och varje söndag skulle jag ta med dem till kyrkan där det var sådär som det borde vara i kyrkan om inte det lutherska arvet av skuld, tristess och pisstråkiga, deppiga psalmer låg över oss i Sverige. Sång, glädje, dans och livsbejakande i galna gospelhymner och där skulle jag stå och svänga med jätteröven och sjunga högst och mest falskt av alla.
Så ser drömmen ut alltså och det är en av drömmarna som kommer att arkiveras under fliken Nä, ge dig, It aint gonna happen, tillsammans med drömmen om att bli världens vackraste bög och gifta mig med Peter Jöback, bli världskänd kvinnlig rappare med grymmaste texterna och flowet och drömmen om att bli dansare och göra succé med egna dansuppsättningar.

Men syster påminde mig om något. Hur jag som barn tydligen också haft en liknande dröm. Mina adoptions/fostermammadrömmar. Jag minns det också. Jag drömde sällan, nästan aldrig, om biologiska mamma pappa barn-livet. Jag drömde om att vara den härliga, kärleksfulla mamman som tog hand om barnen vars föräldrar lämnat dem, som inte hade någon. Minns hur jag tänkte att jag skulle överta föräldragården, ha hela huset fullt med ungar som jag skulle ta hand om på egen hand och göra lyckliga. Varken man eller kvinna (förvisso var jag ju inte så överdrivet insiktsfull gällande min sexualitet vid nio-tio års ålder) fanns med i bilden. Bara jag och mina övergivna barn.

Någonting som slår mig när jag läser Katrin och Alex-barnbråket är hur hon flera gånger upprepar att okej, adopterar vi kan jag tänka mig fyra barn. Eller folk som kommenterar och säger att adoptera då, för det verkar ju vara graviditet och förlossning du har svårast för. Och hur det hela tiden kommer bort, avfärdas som skämt, inget reellt alternativ ju också fortsätter det tjatas om bristningar och amningstuttar. Precis som i de böcker jag läst som handlar om ämnet, någon kan inte få barn, framstår adoption som nödalternativet, det man absolut aldrig skulle ta till om man verkligen, verkligen inte kan få biologiska barn. Precis som alla barnlösa par som kämpar år ut och år in med komplicerade, dyra och påfrestande behandlingar för att de till varje pris ska ha det där biologiska barnet.
Varken jag eller tioåriga Elin fattar. Jag är inte särskilt insatt i adoption, mer än att det ju är en lång och krävande process för att få adoptera, men är det verkligen det det handlar om? Då är ju IVF-behandling minst lika dyrt och krävande. Eller är det tanken på det dubbla ansvaret; inte bara uppfostra ett barn, utan även ett barn som kommer att tampas med frågor kring sitt ursprung, sina båda kulturer, att ha blivit övergiven som nyfödd osv? Eller är det helt enkelt så att människor så gärna vill ha sina egna gener överförda till en ny generation, se spår av sig själva i någon annans ansikte?

För mig har aldrig adoption varit ett sekundärt föräldraskap, har aldrig förstått det tänket. Att föräldrar till adoptivbarn blir några slags andra klassens föräldrar, de som misslyckades med att få normen –biologiska barn. I själva verket är det betydligt svårare och mer krävande att bli adoptivförälder. Vilket omoget blockmongo som helst kan råka ut för en trasig kondom, för att adoptera krävs utredning och godkännande. Och att få ta hand om ett barn som blivit övergivet och ge det möjligheter till en annan tillvaro med obegränsad kärlek, kämpa för att stödja barnet i dess identitetskamp och ursprungsfrågor, är inte det ett väldigt vackert föräldraskap? Är det inte i själva verket en väldigt fin och stor tanke; att dels inte sätta fler barn till en överbefolkad jord, dels ta hand om någon som biologiskt är någon annans?
Och ja, jag förstår storheten i att se sina egna drag i en ny människas ansikte, att veta att ens gener förs vidare (i och för sig ger jag inte så mycket för mina gener av psykisk sjukdom i släkten och avstår gladeligen från att sprida dem vidare till nästa stackare), men storheten ligger väl snarare i att veta att det finns en eller några människor som präglats av din uppfostran, din kärlek och sätt att behandla dem snarare än om man bär samma sorts näsa eller hudfärg.

Det är som om det äntligen slår mig att jag ju visst vill ha barn. Att jag kommer att komma till en punkt då karriären kommer kännas som tom strävan om det inte fylls med något mer. Men att jag skyr det biologiska moderskapet och alltid burit samma paniknejlivrädsla för att bli gravid och föda barn. Lika starka har nog mina drömmar om adoption alltid varit. Från de övergivna barnen vid tio års ålder fram till de senaste åren då jag inte kan släppa kärleksögonen från adopterade barn på bussar eller i parker. När jag knappt ser på andra barn knyter det sig i magen av längtan när jag ser adoptivbarnen. Skamset har jag försökt vara tyst om det (utom på fyllan, aldrig på fyllan då jag istället säger korkade saker om att utländska barn ju är mycket sötare). För det handlar inte om att de är sötare, ingen sådan bakochframvänd rasism av överdrivet förhärligande av andra kulturer och människor med annat ursprung som jag varit rädd för att det handlat om. Det handlar om att när jag ser biologiska barn ser jag en framtid jag inte vill ha, men som förväntas av mig. När jag ser adoptivbarn ser jag min längtan.

Får jag välja en framtid väljer jag en framtid då jag breakar allt vad karriär heter när längtan blir för stor. Då jag skickar in de där adoptionspapprena, även om jag gör det på egen hand (förmodligen på egen hand, möjligheterna att hitta en man som frivilligt avstår sitt biologiska faderskap känns jäkligt små och även om lagstiftningen i Sverige tillåter homoadoption gör ju som bekant andra länders lagstiftning fortfarande inte det).I framtiden står jag en lördagmorgon och steker massor med pannkakor till mina älskade adoptivungar i ett kök av skällande terriers, morgonspattiga barn och hur mycket kärlek som helst. Varken samhällets eller logikens dröm, bara min.

En riktig kvinna längtar efter mjölkstockning.

Men sen öppnas dörren ut för sista gången och jag går med ett stort leende och famnen med blommor och presentkort därifrån. Extraanställd är en helt annan sak, min heltidsanställning på kontorsarbetet där jag frustrerat sönder mig själv är över.
Åker hem och häller upp en martini on the rocks. Lägger mig i soffan och sippar martini med Talib Kwelis Hostile gospel och Commons Forever begins på repeat i stereon. Vackra män som rappar över beats, stråkar och körer om rättvisa, fred och inre frid medan martinismaken fyller munnen – livet blir inte bättre än så.
Och det kommer att bli stressigt och det kommer att bli jobbigt och jag kommer att klaga sönder era öron och ögon över min dåliga ekonomi och min oförmåga att prioritera. Jag vet det. Precis som när jag berättar om mitt tidsschema och den hemmagjorda planeringskalender som täcker halva köksväggen och Lena ser på mig och säger att det ju inte är konstigt att jag inte sover på nätterna.
Men jag ligger där med vackra beats i öronen, ord om grains of spiritual sand och martinismaken och det är friheten och en känsla av unnest över att få göra precis det jag mest av allt vill. Den här hösten är ju faktiskt ett unnande. När jag sitter där på förmiddagen och överväger om jag ska åka hem tidigare från textsamtalen i Motala för att inte missa seminariet om kön och klass är det omöjligt att inte slås av det. Det här är hösten då jag slipar svärden och sparkar uppåt och gör allt det jag inte trott på under så lång tid möjligt. Fan, nu tänker jag lyckas alltså.

Uppfylld av karriärtankar börjar kvällen med Hanna och Malin, fortsätter på Kings head och Maja kommer dit och mannen kommer dit och vi är fulla och korkade saker flyger i luften och landar någonstans där vid halv tre-tiden på natten, efter att vi fylledansat tryckare i vardagsrummet till Smiths There is a light that never goes out. Det är då vårt första riktiga – jag menar riktiga som i inget konsekvenstänk i vad man säger och få försök till mogen konfliktlösning – gräl äger rum. Flera timmar av diskussioner och gräl, en stunds samtycke i att vi är olika puss och bra så och sen blossar det upp igen. Olika världssyner och framtidsplaner som krockar.
Jag tror vi slutar vid fem på morgonen när han skriker att okej var sur då men jag är i alla fall kär i dig barasåduvet och lägger sig på andra sidan.

Allting grundar sig i barndiskussionen. Han som längtar efter barn, jag som längtar efter karriär. Jag som ser barn och ser små konstiga varelser omöjliga att prata med och på sin höjd irriterar en till vansinne på X2000 eller Stena Line-färjor. Jag som ser barn och ser en förstörd kropp och ett söndertrasat underliv. Jag som ser barn och ser bundenhet, förstörda karriärmöjligheter, stress och oro, oförmåga att någonsin kunna förverkliga sig själv, en massa hinder. Han som bara ser kärlek.
Som vanligt finns det något djupare under all min politiska retorik om feministiska livsstrategier, barn som grunden till ojämnställda förhållanden, en redan överbefolkad värld och det totalt själviska i att trots detta sätta ännu en energikrävare till denna jord, heteronormativiteten och kärnfamiljsvurmande.
I det djupare finns en ångest och en rädsla.
En rädsla för mig själv, för min oförmåga att vara En riktig kvinna. En riktig kvinna längtar efter barn, pratar ibland lite leende om sin biologiska klocka, säger att om fem år blir det såklart barn. Kan se barnen i en framtid och längta efter den. En riktig kvinna anser att gravid vill man ju ändå vara någon gång och förlossning, jamen det går ju och vaginal förlossning är det mest naturliga och det ska jag väl klara. En riktigt kvinna tittar på barn med en leende gulleblick och en riktig kvinna kan se sig i ett sammanhang där hon kysser sina egna barn god natt. En riktig kvinna får inte the creeps av tanken på barnmorskor och mödravårdscentraler. En riktig kvinna kan tänka sig att offra ett halvår av sin karriärtid åt att vara hemma med ett barn. En riktig kvinna tänker barn och tänker kärlek.
Jag förstår inte barn. Jag längtar inte efter dem. Jag längtar efter applåderna när jag disputerat med min avhandling, att se mina romaner i bokhandlarna, helsidesartiklar i DN Kultur. Jag längtar efter vitalt och självständigt liv där jag har bara mig själv att ta hand om och ta hänsyn till. Ett liv där jag som medelålders fortfarande är obunden och hinner med mig själv och alla de vänner och familj som jag älskar. Jag längtar efter en Jack Russell-terrier att ge all min kärlek till och jag längtar efter att ha massor av tid att ge till vänner, bekanta, mig själv och världen. Jag tvekar över om jag någonsin kommer vilja ha barn. Jag är en fruktansvärt dålig kvinna och jag skäms någonstans över mig själv.