En ständig följeslagare

Det fanns så mycket att vara rädd för när man var liten. Bråkiga killar som kastade snöbollar, rädslan för att bli träffad och utskämd. Att bli tilltalad under lektionen och tvingas öppna munnen utan att veta om rösten skulle bära. Nervositet över att vara med på gympan, fastän man aldrig träffade den där bollen oavsett sport. Oro över att det skulle bli brandövning och man var tvungen att klättra på den höga brandstegen med svindel och skakande händer, medan alla stod nedanför och tittade på. Oro över mammas och pappas rynkor över pannan, känslan i magen när de sa åt oss att titta på teve och man hörde hur de pratade om bristen på pengar vid köksbordet. Allt man var rädd för som man varken förstod eller kunde kontrollera. Räntor, arbetslöshet och gubbar i skogen som man skulle akta sig för.

Att vara vuxen skulle innebära att slippa vara rädd, men så är det inte alls. Oron är en ständig följeslagare, den går bakom mig och andas ibland i nacken. Stundtals tar den över i en krampaktig rädsla som gör det omöjligt att tänka eller ens andas. Katastrofen lurar ständigt runt mina hörn och oron pekar gärna ut var den befinner sig just nu.

Vad är det som jag är så förtvivlat rädd för? Jag är förvisso rädd för att flyga, men ännu mer för att falla och sätten att falla på är tusentals. Ensamhet, utsatthet och sjukdom är några av alla katastrofscenarion som finns tillgängliga när jag oroas över att fötterna ska slinta och jag ska falla handlöst. Skammen över att misslyckas, men ännu mer rädslan för vad som händer när inget tar emot mig i fallet. Faller jag är det mitt eget fel och ju mer som rustas ner av det skyddsnät som en gång fanns mot både arbetslöshet, bostadsbrist och sjukdom, desto mer växer oron.

– Vad är det värsta som kan hända? brukar psykologer fråga och det är en hopplös fråga att ställa till någon som lever med generaliserad ångest i det här samhället. Allt kan ju hända. Även om det börjar med en gnagande oro över arbetslöshet kan spiralen alltid ringla sig neråt i sömnlöshetens dunkla timmar och plötsligt finns det både klimatkatastrofer och kärnvapenkrig att hyperventilera över.

Oron gör en inte särskilt trevlig. Bilden av den nervösa konstnären med charmigt neurotiskt sinnelag ligger ganska långt ifrån den verkligheten. Oron gör en både tråkig och ful, man saknar förmåga till både ett avslappnat sinnelag och positivt tänkande som ligger så rätt i tiden. Rädslan gör en till en obotlig narcissist. Varje försök till rationellt tänkande från omgivningen viftas bort med en dramatisk hand.

Det finns så mycket att vara rädd för här i världen och då spelar det ingen roll hur många som påpekar att man verkar vara både lycklig och lyckad. Rädslan för misslyckandet är värre än misslyckandet i sig. Varken logik eller värsta-scenarion lindrar. Det enda som stundtals jagar bort oron är ett ömt mantrakonstaterande att det faktiskt alltid ordnar sig. På något vis, det ordnar sig.

Krönika publicerad i Borås Tidning 4/12

Den nödvändiga fristen

Det var en av vinterns kallaste dagar, sådär som det blir i januari i Jämtland ibland. Termometern letade sig ner under minus tjugo grader och vi huttrade i det dragiga huset. Plötsligt ställde sig mamma och blickade ut mot den kyliga, snöklädda gården. Sedan konstaterade hon att idag faktiskt var en dag då man inte behövde gå ut. Vi var frusna, bilen skulle säkert inte starta, det var inte meningen att man skulle tvinga sig ut i en sådan här kyla.

Det slutade med att hela familjen var hemma. Mina föräldrar ringde till skola och dagis, pappa jobbade en stund hemifrån och resten av tiden satt vi framför öppna spisen. Vi läste läxor, drack varm choklad och spelade sällskapspel. Jag var i åttaårsåldern och det är fortfarande ett av mina finaste barndomsminnen. Hur vi helt plötsligt fick en frist tillsammans och umgicks istället för att stressa iväg ut i kylan.

Jag kommer att tänka på det en regnig novembermåndag då jag ger mig själv sjukledigt av ingen annan orsak än att jag är stupfärdigt utmattad efter några hektiska veckor. När det dåliga samvetet anfaller, jag har ju saker som borde göras, hör jag mina föräldrars röster: ”Ibland behöver man vila ut ordentligt.” Såsom de kunde säga ibland när vi tilläts vara hemma från skolan, fastän vi inte hade hög feber, eller när vi inte orkade gå på kalas och vara sociala.

Mina föräldrars röster går stick i stäv med ett samhälle där barn ska aktiveras, där närvaro blir allt viktigare och där även vuxna misstros i sin sjukfrånvaro. I ett reportage av Dagens Arena och Dagens Arbete visar sig fusket med sjukskrivningar och svenskars låga arbetsmoral inte alls vara så utbrett som de senaste årens debatt har velat påskina. Snarare går många till jobbet trots att de är sjuka, än stannar hemma av allehanda orsaker. I den skolpolitiska debatten diskuteras vikten av barnens närvaro och i ett reportage i DN för några veckor sedan intervjuades flertalet barnfamiljer om att få ihop tillvaron med barnens alla aktiviteter efter skolan.

Samtidens närvarohets är, till synes, ofrånkomlig. Vi ska vara på plats, vi ska prestera, vi ska aktivera oss. Oavsett om du är barn eller vuxen finns det få giltiga skäl till skolk, sjukfrånvaro eller ett ”nej tack” till allehanda kalas, skolaktiviteter, firanden och evenemang.
Jag slutar aldrig att fascineras av de regntunga novembermorgnar då bilköer och kollektivtrafik är fulla av människor som lämnat barn på dagis, skickat ungar till skolan och sedan tar sig iväg till jobbet. Vi är så många som varje dag bara gör det. Ignorerar trötthet, halsont, frusenhet och stressymtom. Vi går till våra jobb och skolor och får samhället att rulla.

Att bli misstrodda i detta är sorgligt, men ännu mer sorgligt är vad detta ständiga misstroende gör med oss. Hur vi börjar bevaka oss själva och varandra i aktivitetshetsen. Hur mycket förlorar samhället egentligen på att föräldrar någon gång om året säger till sina barn att idag stannar vi hemma och dricker varm choklad istället? Jag betvivlar att det är särskilt mycket, men att såväl barn som vuxna har desto mer att vinna på det.

Krönika publicerad i BT 6/11

Skolkaren

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Nytt ljus, nytt liv

Påsken är möjligen den mest kristna av högtider och det kan väl vara därför som så många är oförstående kring all min uppståndelse (no pun intended) kring den helgen. Men jämte pingst, vackra försommardagar då man firar anden, är påsken den högtid som jag älskar mest. I största allmänhet är jag uppvuxen i en familj av firande, från namnsdagar till allhelgona, och lägg därtill en till stora delar kristen så blir det en del firande.

Påsken är julens lillasyster. Med mindre krav, prestationer, kommersialisering och hets kommer hon in och berättar om liv, ljus och pånyttfödelse. Hon kräver exakt så mycket av firandet som man själv gör det till. Därför tycker jag om påsken.

Påsken är bara förknippad med goda minnen för mig. Medan julen i många år var oro, ångest och stelhet har påsken alltid bara varit ljus och glatt umgänge med familjen. Andra konstellationer eller bara vi. Jag minns skärtorsdagarna med frusna vattenpölar och en svag vårsol, då vi tog på oss i förkläden och hucklen. Mamma målade fräknar med kajal på våra näsor, strök rouge på kinderna. Jag hade en gammal kokkaffepanna som jag sträckte fram i husen och fick godis i. Sedan jämförde vi våra fynd.

Påskavslutningen på skolan var oftast mer lekar än stela uppträdanden. Någon påsk fick vi vara i grupp och lösa olika uppgifter. Jag gick i tvåan och vi var alla mellan årskurs 1-6. Jag var livrädd och vågade inte säga någonting på hela dagen, men ändå var det så roligt. Tillslut var det så roligt att när några killar i sexan skojbråkade om någonting brast min heldagstystnad ut i ett gapskratt. Alla stirrade på det tysta freakbarnets plötsliga skratt, men inte ens det gjorde mig någonting.

En annan påsk, jag gick i tvåan, valde min lärare, som också var sångerska, ut mig och några andra att delta i en påskrevy på Storsjöteatern i Östersund. Vi var barn från olika skolor som skulle spela kycklingar och sjunga sånger om påsken. Jag övade rörelser och sånger hemma tills de satt perfekt och sedan stod jag på Jämtlands största scen i min kycklingdräkt bestående av pippigulfärgade nylonstrumbyxor och tight gul tröja till min barntjocka kropp. Min största rädsla var aldrig att jag skulle göra fel, jag kunde ju allting. Däremot var jag maniskt rädd att några av de andra skulle glömma rörelser eller sångtext och förstöra symmetrin. Resultatet blev att jag större delen av föreställningen stod och tittade på de andra samtidigt för att kontrollera att de gjorde rätt. Efteråt gick vi hela familjen och mormor och morfar till pizzera Athena på hörnet och pappa sa något om jag var jätteduktig och det var ju bra att jag tittade på de andra när jag glömde bort mina rörelser. Jag skämdes och stirrade ner i min Capricciosa, jag hade inte tänkt på att det kunde se ut så. Men jag vågade aldrig säga till pappa att det inte var för att jag inte kunde, utan för att jag var orolig att de andra inte kunde, som jag tittade.

Och så alla påskar i fjällstugan. Hela familjen inpackad i en Volvo, med en flåsande Golden Retriver i backluckan och en packe med skidor, väskor, kylväskor och what not på taket. I fjällstugan, där andra delar av släkten mötte upp. Doften av våta kläder och furu i stugan så långt upp att de sista backarna var störtbranta. Långkalsonger, svett och kokad korv och sedan ut och gräva och göra eld. Solstrålar så varma att man kunde ta av sig i undertröja, fastän snön låg i meterdrivor. Långa och branta backar att åka tefat och madrass i hela dagarna. Kvällar med kortspel, mat och barn och hundar utspridda i våningssängar, madrasser, bäddsoffor och på golv.

Jag älskar påsken för att den alltid bara varit ljus för mig. Jag brukade gå från skolans skärtorsdagsfirande till kyrkis och försöka få ihop ljuset med allt det andra. Långfredagens tristess och pina som påminnelse om Jesus spikar genom händerna för 2000 år sedan. Hans kompis som förrådde honom och sedan hängde sig av skamkänslor och Jesus desperata skrik mot himlen. Det var så svårt att få ihop de målade äggen och skolans glättiga firande med de svarta moln som avtecknades mot himlen där Jesus pappa hade övergivit honom och han långsamt dog. Därför var det så skönt på påskaftonen. När äggen var gömda någonstans i stugan, vi åt godis och skrattade. Jesus kom ju tillbaka. Han visade att allting går igen. Precis som solen och värmen återvänder, så återuppstår han med ljuset och livet.

Kanske är det därför som jag älskar påsken. Att efter en lång vinter plötsligt märka dofter, ljus och rörelse igen. Samma fascination varje gång: Det gick i cykler den här gången med. Världen återuppstod. Vi spricker i ljus varje vår.

I år blir det samma firande som de senaste åren. Längdskidåkning ute vid sommarstugan, där snön ligger orörd på åkrarna och skogarna är ändlösa av tystnad. Vin och mat och ständiga sällskapsspelsbataljer. Fjälltur över dagen i pappas bil som spelar Springsteen, Redding, Lundell såsom den alltid gjort, medan fjällen tornar upp sig utanför bilrutan. Lästa böcker och nya fräknar. Mormors trerättersmiddagar. Och ett besök i kyrkan på påskaftons natt. Det enda som är nytt är att jag i år ska ingå i processionen i kyrkan och att den flåsande Golden Retrivern har återuppstått i vårt hem. Den som fanns i min barndom gick bort, men i dagarna har lillebror och hans sambo köpt en egen. Det blir vila, hundkramar och stillhet i några dagar. En avstängd dator och dito mobil. Påsken är min högtid, jag delar den med de närmaste utan att bli störd eller känna behov av att dokumentera.

Första julen utan dig

Barndomen var för mig varken genuint olycklig eller särskilt lycklig. Den var mest ointressant. Jag minns barndomen och de tidiga tonåren mest som en frustrerande, och ofta plågsam, väntan på att få bli vuxen. Jag kände mig väldigt ofta fångad mellan barndomskollektivismens lekar, som jag oftast fann ointressanta, och vuxenvärldens auktoritet.
När de andra barnen lekte på släkt- och vuxenkalas brukade jag sitta med vid vuxenbordet. Sa ingenting, delvis för att jag var paniskt blyg men också för att jag visste att jag inte passade in. Det räckte med att få sitta och lyssna på de vuxna samtalen i timmar. Ibland nickade jag lite så att de skulle veta att jag följde med i samtalen.
Lika delvis självvalt som jag ställde mig utanför stojiga barnlekar och grundskoleintriger, lika mycket var vuxenvärlden mer en framtidsdröm och en nutida auktoritet än en värld jag hade tillgång till. Den bestod oftast, förutom under de fester då mina föräldrar var glada och upprymda, av förmaningar och tvång.
Min ensamhet under barndomen var ibland självvald, ibland inte. Men jag minns aldrig ensamheten som plågsam. Det som plågade mig var just att befinna mig mellan två lägen. Att vara ganska oförmögen att vara barn, såsom barn skulle vara med all stojighet, lekar, bråk och skrik. Att också ännu inte ha nått den där vuxenvärlden, där jag drömde om att gå runt och vara viktig med block i famnen, skriva viktiga saker på papper, prata så att folk lyssnade och ha många vänner att föra intressanta diskussioner med.
Men mitt emellan barnkollektivismen och vuxenvärldens myndiga röst fanns min morfar.
Han var min bästa vän, på så vis att han var min länk mellan barn och vuxen. Precis som jag svävade han i något slags ingenmansland. Han var vuxen, men för gammal för att riktigt hänga med i de vuxnas samtal. Han var vuxen, men ville ändå leka. Han var vuxen, men var den enda vuxna i min värld som aldrig ställde krav, bestämde över mig eller tvingade mig att göra någonting. Han var aldrig auktoritär och talade aldrig till mig som ett barn. Min och morfars värld var en värld där vi var jämlikar. Där jag varken var ointresserad eller utstött ur stojig lek eller tillsagd att gå och leka med någon eller äta en portion till. Vi möttes med samma språk, på samma villkor.

Jag och morfar pratade mycket om livet. Om min framtid som författare. Ibland skulle jag även bli hårfrisörska, popstjärna, kock eller dansare. Det berodde lite på vad jag sysslade med för tillfället, för vad det än var skulle jag bli bäst på det. Men mest läste vi kvällstidningar och pratade om omvärlden med varandra. Popstjärnor, filmer, nya reapriser och rabatter. Vi klippte ut rabattkuponger och gick hand i hand till Konsum där vi köpte dagens rabatterade varor. Allrahelst om det var något sött. Jag och morfar delade även samma förkärlek för sötsaker.
Vi såg MTV, allrahelst The Grind, och planerade när jag skulle vara med och dansa i TV-showen. Vi såg Beverly Hills 90210 och diskuterade om hur det skulle bli när jag gick på college.
När jag förälskade mig i Peter Jöback som tioåring var det morfar som samlade alla urklipp på honom till mig, när alla andra skrattade eller skakade på huvudet och kallade det idolkärlek som skulle gå över med tiden. När jag började intressera mig för pop och spelade sönder Oasis (What’s the story? Morning Glory) var det morfar som köpte musiktidningar och rapporterade om deras senaste video på MTV.
Det var genom morfar som jag tilläts vara popkulturnörd medan de andra fortfarande lekte. För honom fick jag läsa upp lågstadiedikter och skriva minst tjugo romaninledningar på hans gamla skrivmaskin. Det var honom som jag såg på nyheterna och funderade över världens tillstånd med.

När jag blev tonåring och morfar slutade vara min bästa vän, utan bara en väldigt viktig människa i mitt liv, var han fortfarande den som aldrig dömde. Mina hysteriskt fula manchesterbyxor med oranga flames på kallade han moderna. Ringen i näsan var häftig och all svart kajal och stjärnor under ögonen var fint på mig. Att åka till Hultsfred var bara roligt och att jag gillade tjejer också var väl inte så mycket att bråka om, så länge jag mådde bra.
När jag förstamajtalade stapplade sig mormor och morfar dit för att lyssna. Morfar klippte ut alla artiklar ur lokaltidningen som jag skrev för, samlade alla i en låda. Tog fram dem varje gång jag hälsade på och ville diskutera dem.

I februari gick morfar bort. Efter den stora sorgen under begravningen dyker han upp ibland i minnet. Särskilt strax innan sömnen, när allting blir skörare inuti. Då saknar jag hans trygghet och stöd.
Den här julen blir den första utan morfar. Jag vet hur han hade väntat på mig om han levde. Precis hur han hade berömt min frisyr, som han alltid gjorde, oavsett hur den såg ut. ”Det är fint när du har luggen sådär”, hade han sagt och pekat på min snedlugg som han alltid gjort de senaste åren. Sedan hade han tagit fram Expressen och Aftonbladet samt alla andra tidningar han kommit åt som jag har skrivit åt senaste året. Våra älskade, gemensamma kvällstidningar som jag nu själv skriver i med jämna mellanrum. ”Tänk att du skrivit allt det här”, hade han sagt.
Ja, tänk.
Men morfar får vila i frid nu. Saknaden efter honom bär jag med mig, men ännu mer; hans stolthet över mig är också min nu.

Hallonbakelse och den näst billigaste champagnen

Det finns saker som redan har hänt så många gånger i tanken att när det väl händer på riktigt är det som de redan har hänt. För att ta det till en metanivå: Föregående mening har också redan hänt, helt enkelt för att jag redan har tänkt på att få skriva den här på bloggen så många gånger.
Som när jag var tio år och djupt förälskad i Peter Jöback. Min största dröm var att åka till Stockholm och se honom spela i Fame på Chinateatern. Jag tänkte på det så intensivt, hela tiden. Jag brukade tänka ”tänk när jag väl är där och ser honom i verkligheten, då kommer jag att tänka tillbaka på nu när jag tänker på det”. Jag såg aldrig Peter Jöback på Chinateatern.
Jag såg honom faktiskt inte i verkligheten förrän sju år senare. Då var jag en sjuttonårig indiepandabrud som smög ner till Åhléns skivavdelning en decembereftermiddag för att se honom signera sin julskiva, bara för att ha sett honom. Det var inte riktigt samma sak.

Det finns saker som redan har hänt, i drömmen och i tanken. Redan för ett tag sedan bestämde jag mig för att exemplifiera med Jöback-storyn i det här blogginlägget som jag längtat efter att få skriva. Eventuellt också någonting om julafton. Hur jag som barn längtade så intensivt efter julafton att när det väl var julafton gick det inte riktigt att förstå. Jag gick mest runt mellan släktlunch och släktmiddag, julklappar och glögg och försökte förstå att det verkligen var den här dagen som var idag.

Det som hänt, inte bara i tanken utan också i realitet, har funnits med mig sedan jag var sju år. När jag stod i mormors kök och hon frågade vad jag skulle bli när jag blev stor och jag sa att det enda jag vill är att skriva, så författare kanske. Jag minns det för jag minns exakt hur hennes skrockande skratt gick rakt in i sjuåringskroppen, minns exakt den förödmjukade känslan när hon tillade att skriva kan man inte leva på och författare kan man inte bli, det finns väl inga som skriver böcker nuförtiden. Hon föreslog att jag skulle bli servitris och jag försökte förhålla mig till den realiteten, oavsett att jag som elvaåring skickade in min första diktsamling till Bonniers och började skriva krönikor när jag var femton.
Detta ständiga pendlande mellan drömmen och det skrockande skrattet inuti mig som nästintill varje dag påmint mig om att man inte kan leva på skrivande och tankeverksamhet. Men den där drömmen har hållits levande. Det har till och med funnits en uttänkt plan för hur jag skulle reagera.
I tjugo års tid har jag fantiserat om den dagen då någon vill ge ut en roman av mig. I tio års tid har jag fantiserat om den dagen i en uttänkt klädnad av samtal till mamma, hallonbakelse och champagne.

Så sitter jag på ett förlagsmöte. Mina drömmar för tillfället tystade, till förmån för den professionella sida som jag utvecklat sedan jag kom in i frilansvärlden. Jag tänker inte på vad som händer, att det händer. Jag tänker på mitt manus och mig själv och huruvida jag, förlaget och manuset kan komma överens.
Vi skakar hand. Vi har pratat om debutromanen. Vi har lagt upp en tidsplan med skrivarperioder och redaktörsläsning. Vi bestämmer oss för att köra, jag och förläggaren. De vill publicera min debutroman. De tackar mig för förtroendet.

Så kommer jag ut på gatan, ut i Stockholmsregnet och skymningen. Går ner i tunnelbanan, möter upp med älsklingen. Allting faller på plats. Den dagen som jag har drömt om är idag.
Händerna skakar, jag hittar inga ord, jag vet inte vart vi ska och vad jag ska säga.
Jag gör allt jag ska göra, för idag är den dagen då jag ska göra det. Jag ringer mamma. Hon säger ”männ guu” som jag alltid har tänkt att mamma skulle säga och sedan säger hon grattis och låter lite gråtmild när hon pratar om att tänk att hon har fött mig.
Vi går till ett konditori. Det finns en enda hallonbakelse kvar i disken. Den är min.
Vi går till Roxy. Jag får en kram av gymnasievännen och Julia ser så stolt ut att hon nästan tangerar min mammas gråtmildhet. Gustav ser på mig med kärleksögon. Julia berättar för servitören att den här tjejen ska ge ut en debutroman och ber honom om en flaska champagne. Vi skålar.

Så hände alltså den dagen som jag väntat på. Det är fortfarande en lång resa fram till färdig roman och utgivning. Kanske går något fel på vägen, fortfarande kan mycket gå fel. Men dagen kom i alla fall. Vad som än händer; jag behöver inte längre längta efter den.

Hårda konfekter

Här är min Madonnatext i dagens Expressen.

Här kan man läsa mitt Madonna-blogginlägg från förra våren, som också är det närmaste jag kommer att skriva om barndomsporr vilket många andra bra bloggare gjort den senaste tiden.

Här skriver Jon också om Erotica/Sex och den effekt det hade på en tolvåring fast i en håla.

Här finns hela den klassiska boken Sex att läsa. Finns även för nedladdning, om man inte hosta upp ca 2000 kr på Tradera för den. Den är så jävla värd att läsa fortfarande. Indiequeerporr när det är som bäst. Isabella Rosselini i manliga omhändertagande poser, s/m-scener och trekanter är bara några highlights. De små textstycken om upptäckten av onani och relationen till den egna fittan är också läsvärda. Det här är ett klassiskt stycke queerfeminism. Missa inte bokens slutcitat: A lot of people are afraid to say that they want. That’s why they don’t get what they want.

Slutligen ett youtubeklipp. Justify my love-videon i den långa William Orbit-remixen eller Saker som händer när man smeker sig själv på insidan av låret i en hotellkorridor. Åtminstone om man är Madonna. (Eventuellt måste man logga in för att kunna se den på grund av 18-årsgräns. Det är värt det.)



Göra mamma glad igen


Mamma bloggar om att hon hittat ett gammalt diplom från mig, lillebror och pappa i sin skrivbordslåda. Och visst var det jag som utfärdade det och jag minns det exakt. Att mamma var ledsen och trött och hur jag förtvivlat försökte komma på ett sätt att göra henne glad.
Så tänkte jag att alla mår bra av ett diplom. En hedersomnämning för att få veta hur bra man är. Jag kunde inte skriva mer än våra namn så pappa fick skriva diplomets orsak. Snäll och god mat.
Mamma var allt man ville att en mamma skulle vara. Jag tyckte att det var viktigt att hon fick veta det.

Behovet av en populärkulturell nördidenitet (I am Sam Weir)

Det är i början av 2000-talet. Jag sitter på Studenthälsan och ser in i min unga, nyutexaminerade, manliga psykologs ögon.
– Ibland vill jag ingenting annat än att du ska förklara för mig att jag inte är ful och töntig. Att du ska säga att jag är vacker. Att om jag inte vore din klient skulle du vilja ha mig.
Han lutar sig bakåt och psykologhummar.
– På vilket sätt skulle det hjälpa dig? Jag skulle kunna säga till dig att du inte är ful, men jag tror inte att det skulle hjälpa dig. Det är du själv som måste omvärdera den självbilden, eller hur? säger han och jag nickar medan jag pressar naglarna i handflatorna av undertryckt ilska.

Några år senare sitter jag och min vän Erik och fikar och pratar relationer.
– Nä, men liksom jag är ju inte en tjej som raggar och har en massa människor på gång, säger jag.
Erik reagerar med att spotta ut kaffet över köksbordet i en chockinitierad hostattack.
– Skämtar du med mig? säger han.
– Nä, vadå? Jag är ju liksom inte en sån tjej, säger jag, mig blir man ju bara kompis med.
– Inte en chans, säger han, det där är någon gammal självbild som du har, det där får du ta och göra upp med och omvärdera.

Ännu några år senare skickar jag ännu ett av alla mail till LSM om att jag känner mig ful, töntig och tråkig. Hon svarar sådär genom-LSM-klokt om att ”jag skulle kunna berätta för dig om och om igen om ditt leende som gör mig motståndslös, dina fräkniga mjuka händer och dina bröstvårtor som finaste rosa frukttuggisarna, men det spelar ingen roll. Det är du som måste ändra på din självbild, det kan inte jag göra åt dig.”

Just nu ser jag alla avsnitt av Judd Apatows kultförklarade serie Freaks and Geeks från början till slut. Förutom att det är en fantastisk serie händer det någonting i mig när jag tittar på den. Genom identifikationen med huvudkaraktärerna som jag obönhörligt känner, samtidigt som jag roas av dem, tillåts jag också skratta åt den uppväxt som var min. Den uppväxt som skapade den där självbilden som jag har så svårt att skaka av mig och som fortfarande är helt omöjlig att fullt ut omvärdera. Den fula nördtjejen som alla bara blev kompis med.
I avsnitt åtta blir det så plågsamt mitt i skrattet att jag får tårar i ögonen.
Geek-lillebrorsan Sam ska äntligen få träffa sin stora kärlek, cheerleaderstjejen Cindy efter skolan. Han går dit i den förhoppningsfulla, kärleksfulla övertygelsen om att det är en dejt.
När de sitter där kommer en av de populära killarna in och Cindy berättar då för Sam om vilken crush hon har på den killen. Skiftningarna i Sams ansikte är det som gör mest ont. Jag känner igen dem, de har varit mina så många gånger. Besvikelsen som man försöker dölja när det går upp för en att man är en kompis och ingenting mer, hur man sedan lägger masken på precis som Sam gör när han istället tvingas gå in i rollen som killkompisen som tipsar Cindy om vad hon borde göra för att få en dejt med den populära killen.
Jag har varit där så många gånger att jag kan den rollen utantill. Fortfarande tar jag ibland på den frivilligt för är det någon roll som jag kan så är det att vara tjejkompisen.

När jag pratar om min uppväxt och tonårstid med nördkillar med liknande erfarenheter blir de alltid förvånade.
– Vadå, jag trodde att det bara var killar som var den eviga kompisen. Jag trodde att bara killar kunde vara nördarna som aldrig fick hångla, ni tjejer kan ju inte ha haft problem med det.
Olika varianter av uttalanden som ovan förekommer alltid. Jag tror att det dels handlar om olika uppfostran. Tjejerna som passiva och killarna som aktiva och därmed de som initierade hångel. Men jag tror också att det handlar om skilda populärkulturella referensramar.
Medan nördkillarna som bara var kompisen, var fullständiga losers, nördigt intresserade av rollspel och Star Trek och höll tjejers hår när de kräktes har fått upprättelse genom en hel populärkulturell genre med filmer, böcker, TV-serier och musik lyser nördtjejerna fortfarande i stort sett med sin frånvaro. Där nördkillarna tillåts att skratta åt och bygga en populärkulturellt bunden identitet kring sin kassa uppväxt, är nördtjejernas uppväxt fortfarande någonting som mest är sorgligt och behöver bearbetas. Någonting som genererar i dåligt självförtroende, destruktiva relationer och diverse psykiska problem.

Min uppväxt var rätt sorglig. Den gav mig en självbild som jag fortfarande tampas med. Men den var också hysteriskt rolig, ur ett tragikkomiskt perspektiv.
Att jag var tjock när jag var liten och det enda som jag gjorde på lågstadiediscon var att äta popcorn och bli ännu tjockare.
Den gången då min mamma övertalade mig att lämna mitt rökelsefyllda, Suede-dånande flickrum och gå på åttornas klassfest. Då alla började leka hångellekar och Sanning och konsekvens och jag blev så nervös, eftersom jag inte ville utsätta någon stackars kille för att behöva hångla med ful-Elin, att jag istället ägnade kvällen åt att spela dataspel med värdinnans lillebror.
Det året då jag var hopplöst kär i en kille i nian och allting slutade med att jag skrev ett självutlämnande kärleksbrev till honom, som han sedan läste upp för halva skolan och alla skrattade.
Alla timmar jag satt och lyssnade på en av mina bästa killkompisar när han pratade om hur olyckligt kär han var i min bästa kompis, som rankades som en av skolans snyggaste tjejer, medan jag var hopplöst kär i honom och tänkte att om jag bara var tillräckligt bra kompis med honom skulle han tillslut upptäcka mig.
Att jag ägnade hela min högstadietid åt att onanera, läsa Karin Boye, ha konstiga kläder på mig och undra om jag någonsin skulle få hångla, medan ett flatrykte om mig florerade vilt i korridorerna.
Alla kvällar då jag bönade och bad att någon skulle tafsa på mig dagen därpå, bara ta lite på min hormonstinna, genomkåta tonårskropp. Hur jag dagen därpå likt förbannat påpekade för killarna i klassen att porrbilderna de hade på insidan av skåpen var kvinnoförnedrande och inte borde tillåtas i skolan och att jag insåg att jag i och med att jag aldrig kunna hålla käften var otafsningsbar.
Den gången då vi satt och skrev ett svenskaprov och en kille i klassen lutade sig fram mot mig och jag trodde att han skulle smygtafsa lite på mina konstant styva bröstvårtor, när han i själva verket bara ville smygkolla på provet som hon som alltid hade alla rätt skrev.
Faktumet att det, fram tills att jag var i sjuttonårsåldern, bara var min pappa i hela världen som någon gång sa att jag var söt.
Allt ovanstående och tusen andra exempel har lämnat mig med en grundläggande, uppfuckad självbild av någon som är smart och snäll, men oattraktiv och bara kompismaterial. Allt ovanstående och tusen andra exempel är också väldigt roligt. Vartenda tragiskt tonårsminne som fått mig att bli tjejkompisen och smarta nördtjejen är någonting som Judd Apatow skulle kunna göra briljanta scener av.

Men det blir det inte. Fortfarande lyser nördtjejerna i stort sett med sin frånvaro inom populärkulturen. Trots att jag i vuxen ålder insett att jag delar erfarenheter med en hel del andra tjejer. Trots att varenda tjej som jag dejtat de senaste åren varit minst lika nördiga som killarna som jag träffat och pratat om sina juniortitlar i schack-SM, dragit Star Trek-referenser och åkt på rollspelskonvent.
För mig har ingen terapi, inga ältsamtal med vänner och inga relationer, ragg eller one night stands kunnat hjälpa mig i min självbild. Fortfarande blir jag uppriktigt förvånad så fort någon visar något annat intresse av mig än som vän. Fortfarande fattar jag inte alls att någon är attraherad av mig om de inte uttalar det bokstavligt eller fysiskt och fortfarande faller jag in i rollen som tjejkompisen när jag egentligen har ett annat intresse.
Det som hjälper, mer än någonting annat, är att tillåta mig själv att skratta åt alla de där såren som jag fick under min uppväxt. Göra det exakt så pinsamt tragikkomiskt som det var. Det är genom skrattet och tårarna framför Freaks and Geeks som jag på riktigt tillåter mig själv att gå tillbaka till de där jävliga uppväxtåren och okeja den jag var och det som hände. Jag behöver mer av det. Jag behöver kvinnliga Seth Rogen-karaktärer, misslyckade och fula tjejer som aldrig får hångla, tokrunkade Superbad-tjejer som inte kan tänka på annat än sex men aldrig får ligga och tjejkompisar som killarna anförtror sina cheerleadercrushes till. Jag vill ha en populärkulturell identitet till min kassa tonårstid. Det är genom humorn som jag på riktigt kan gå till botten med vem jag var.

Have I told you lately that I love you?

När jag var liten var jag besatt av att lyssna på vuxnas samtal. Jag älskade att sitta med vid vuxenbordet och lyssna på konversationer i timtal. Ibland spelade jag in dem i smyg med en dold bandspelare under bordet. Sedan satt jag och lyssnade på deras röster och funderade för mig själv.
En av de saker som jag funderade mest över var hur samtal började någonstans och slutade i någonting helt annat. Hur en tråd korsas av något annat som leder en vidare in på någonting annat. Ni vet ibland, när man pratat med någon länge och intensivt och tillslut stannar båda upp och i leende förvirring undrar hur man egentligen hamnade här. Vad pratade vi om egentligen? Var var vi nu?
Femton år senare satt jag som doktorandassistent och analyserade och transkriberade ljudband just utifrån detta. Nördbarnet som satt med vid vuxenbordet under släktmiddagen med fingret på rec växte upp och fick jobba deltid med sin barndoms fascination. Cajsa Ottesjö, fil.dr. i Allmän språkvetenskap, har skrivit en hel avhandling som handlar om hur vi kommer bort från det egentliga ämnet och hur vi leder oss själva tillbaka till det ursprungliga.

Jag kom att tänka på det nu när jag följer en helt underbar diskussionstråd i ett inlägg. Man börjar med att diskutera the return of machomannen i mediadebatten och har nu landat i den senaste kommentaren till mansidealsinlägget som har blivit helt logiskt i sammanhanget och lyder:
Jag har smsat ett lil Wayne-citat om att slicka fitta, det funkade bra. Jag fick slicka fitta.
Kärlek.

Min knutna hand i fickan

Det var en av de där dagarna då mamma hämtade mig från fritids.
När jag var klar med pärlplattan kom jag ut i hallen där hon stod i dörröppningen, med ena handen på dörrhandtaget, som för att markera för mig att vi var på väg. En av fritidsfröknarna stod mittemot henne. De hade båda ett allvar över sina ansikten, en uppgivenhet i blickarna som de gav varandra medan de talade.
– Ja, jag hörde om räntehöjningen. Man förstår inte…
– Nej, att de kan chockhöja räntan så.
– Ja, men den här lågkonjunkturen…
Gympaskorna snörade jag fortfarande med två öglor som bands samman, eftersom det var enklare. Jag satt vid min klädhängare och lyssnade på vad de sa. Orden de sa tillhörde en annan värld. Räntan och lågkonjunkturen. Inflationen och arbetslösheten. Jag hörde orden på nyheterna varje kväll, i radion när Ekot stod på medan maten lagades. Jag visste ingenting om dem mer än att de inte var en del av min värld, men ändå skapade en oro inom mig. Ungefär som allvarsminena när det pratades pengar vid köksbordet som jag sneglade mot med ena ögat medan jag såg på Björnes magasin med det andra. Jag visste ingenting, ändå visste jag någonting. Nu såg jag på mammas och frökens tunga ögon. Det var räntans fel.
- Ja, den här förbannade Carl Bildt-regeringen!, fräste mamma och just då återfick hon den där mammaglöden i blicken och ett uttryck i ansiktet. Just där kände jag igen min mamma, den där mamman som glöder och som jag liknar så mycket när jag diskuterar politik och människor påtalar mitt sätt att gestikulera och spärra upp ögonen.
Sedan försvann glöden igen.
- Ja, vad ska man göra?, sa fröken.
- Nej, sa mamma, man kan ju faktiskt inte göra någonting.
Det gjorde ont i magen och i fickan på min rosa vindjacka knöt jag näven utan att förstå varför.
Vi sa hejdå till fröken och gick ut och satte oss i bilen. Vi sa ingenting till varandra. Mamma såg trött ut. När vi svängt ut på den stora, asfalterade vägen stirrade jag på 90-skylten och bet mig i tungan. Sedan öppnade jag munnen.
- Mamma?
- Mm.
- Hatar du Carl Bildt? Är han dum mot dig?
Mamma drog efter andan. Sedan förklarade hon att hon inte hatade honom. Att man inte kan hata en annan människa. Man kan tycka mer om somliga och mindre om andra, men inte hata. Carl Bildt var inte dum, men hon höll inte med honom om hans politiska åsikter och tyckte inte om hans sätt att styra landet. Han hade fört en politik som inte var så bra, tyckte hon, det var hans politik som var dum och inte bra för folk som inte hade så gott om pengar.
- Om man blir ledsen av honom måste han väl vara dum, mumlade jag men mamma såg så trött ut och även om hon hörde mig orkade hon nog inte svara.

Jag slår på radion medan jag brygger morgonkaffe. På Ekot pratar de om finanskrisen. De pratar om lågkonjunkturen och den svarta hösten. Nya rekordvarsel, börsens instabilitet och höga bolåneräntor.
Jag har tänkt många gånger på att samma generation som växte upp under de där åren av lågkonjunktur och ekonomisk kris är samma generation som genom media och rapporter definierats genom sitt sätt att förverkliga sig själv och sina drömmar. Att så många av de som jag känner satsar på sina drömmar och osäkra arbetsmarknader, tar CSN-lån och försöker slå sig in i omöjliga branscher. Hur motsägelsefullt det är att alla vi som sett våra föräldrars oro över arbeten, räntor och priser också är dem som känner så mycket tilltro att vi satsar på våra karriärdrömmar och förverkligar det vi allra helst vill göra. Som satsar på osäkra kort som svajar ännu mer vid en lågkonjunktur. Vi som vuxit upp och blivit universitetsrävar, mediahoror, mer eller mindre lyckade musiker och skådespelare, folkhögskolepoeter, kulturarbetare och betalbloggare. Vi lärde oss ingenting.
I synnerhet vi arbetarklasskids, som inte har någon backup och som alltid levt på de ekonomiska marginalernas gräns, borde väl ha lärt oss någonting av våra föräldrars oroliga ögon och sömnlösa nätter.

Eller var det just det som vi gjorde? Kanske lärde vi oss just detta, när vi stod med våra barnhänder knutna i jackfickan i svårdefinierad oro inför våra föräldrars lika maktlösa tillstånd inför marknaden: Att drömma och förlita oss på oss själva.
I en tidsandra av individualism, där de kollektiva skyddsnäten nedrustades, började vi drömma och bli kreativa. Vi lärde oss att inte sätta vår tilltro till vare sig marknaden, staten eller fackförbund. Vi slutade tro på gräsrotsrörelsernas kollektiva förmåga till förändring. Inför ekonomiska kriser och lågkonjunkturer var de kollektivistiska rörelserna också maktlösa. Genom att försöka förverkliga oss själva som individer tog vi den lilla makt som var möjlig över vårt eget liv.
Jag tror hellre på mig själv och på min kreativitet än på den kapitalistiska ideologin. Jag lägger ingen värdering i det. Jag förespråkar varken individualism och klara-sig-själv-diskursen eller en ökad kollektivism och gräsrotsaktivitet. Det här är bara en reflektion.
Jag kommer aldrig att få det ekonomiskt bättre än mina föräldrar. Jag och min generation kommer också att drabbas hårt av lågkonjunkturer. Men en sak har jag att hålla fast i. För i den börsindexerade krassa verkligheten som vi lever i, i synnerhet just nu, håller jag hårdare än någonsin i mina drömmar och min kreativitet. Det får mig att känna mig lite mindre maktlös inför det ekonomiska systemet. Det är min knutna hand i fickan.

Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen

Nu har jag svarat på era kommentarer och mail, som jag inte hunnit läsa igenom ordentligt under helgen. Jag har också fått en del kommentarer och en hel del mail om vilken rätt jag hade att uttala mig i frågor kring bantning, ideal och övervikt. Jag besvarar dem såhär:

Jag har läst i den här bloggen att du skryter om att du har storlek 25 i jeans. Det blir inte trovärdigt om du samtidigt klagar över ideal och bantning.
Hur kan ni komma ihåg de där storlek 25-jeansen? Jag skrev om dem för två år sedan och då var jag bara genomprivat på bloggen och var knappt medveten om att folk läste den. Jag hade absolut ingen som helst politisk ansats, hade betydligt färre läsare än idag och brydde mig väl föga om att jag la ut en skinny-storlek på min blogg.
Sedan skrev jag om det igen i våras. Det dröjde en halvtimme innan någon påpekade hur mycket jag förlorade i trovärdighet och hur tråkigt det var att jag skrev om de där jeansen. Jag förstod på en gång att det var fel av mig att skriva det och det dröjde en knapp timme tills jag tog bort det.
Nej, jag tycker inte att det är okej att jag skriver ut att jag har storlek 25 i jeans. Framförallt inte om jag är stolt över det. Jag tycker inte att det är okej om jag försöker statuera ett sådant ideal. Därför har jag tagit bort det. Jag har definitivt inte storlek 25 längre, inte för att det spelar någon roll, det borde inte spela någon roll. Ska vi börja basha underviktiga nu istället?
Är inte hela poängen att komma bort ifrån normer kring kroppar, oavsett hur de ser ut, så länge de är friska?
Jag ångrar att jag skrivit om storlek 25-jeans i en skrytsam kontext. Ni har helt rätt i min dubbelmoral och paradox där.

Du är ju uppenbarligen smal, vad vet du om bantning och övervikt? Du har ju dessutom inga barn, du vet ju ingenting om hur det är att vara förälder.
Jag har bantat konstant sedan jag var sju år gammal. Jag var överviktig under större delen av min barndom och uppväxt. Jag vet allt om bantning. GI, Atkins, Nutrilett, kaloriräkning, Viktväktarna, träningsdagböcker, matdagböcker…you name it, I’ve been there done that.
Nu är jag normalviktig. Jag äter sådär hälsosamt och tränar sådär lagom mycket som man ska. Jag har ett extremt komplext förhållande till min egen kropp. Jag har aldrig någonsin påstått att det är enkelt.
Jag har inga barn. Jag fattar att det är skitsvårt. Men jag skriver ur barnets perspektiv. Hur jag minns att det var att ha viktnojande, bantande, matfixerade släktingar. Barnets perspektiv behövs ju också. Det här är mina erfarenheter som barn. Jag hoppar inte på någon förälder. Jag anklagar ingen för någonting. Jag försöker ha en öppen diskussion med er.

Du är inte trovärdig när du själv har så mycket problem med din egen kropp och ideal. Vad är du själv för förebild?
Jag tycker att det är skittråkigt om man inte får uttala sig i frågor som man själv har en komplex relation till. Jag har tidigare skrivit om hur jävla jobbigt debattklimat vi hamnat i idag, där enbart de som följer sina ideal till punkt och pricka och är superperfekta alternativt de som motsätter sig idealen fullständigt är dem som har rätt att uttala sig. Det här är ett typexempel på det. Är det bara de sunda frigjorda kvinnorna som har ett helt okomplicerat förhållande till sin egen kropp, sitt utseende och mat som får uttala sig kritiskt mot bantningshysteri och kroppsfixeringsklimatet nu eller? Jag betvivlar nämligen att de är särskilt många.
Det är väldigt tråkigt om ni anser att jag inte har trovärdighet i de här frågorna på grund av att jag varje dag brottas med mig själv om min kroppsbild och självuppfattning. Det är sorgligt om jag ses som en misslyckad förebild (som om jag någonsin sett mig själv som en förebild, det gör jag inte) för att jag ibland påtalar hur jag förhåller mig till idealkvinnan och hur svårt jag har att vara nöjd med mig själv.
För mig är det snarare en styrka. Att jag kan blottlägga att det inte är så jävla enkelt. Att jag kan kritisera och samtidigt uttrycka hur svårt jag har för det själv. Det handlar snarare om en självreflexivitet än en dubbelmoral för mig.
Jag vill inte ha diskussioner där bara nöjda, självgoda människor som påstår sig leva sina ideal fullt ut får komma till tals. De blir, i mitt tycke, förljugna, ickekomplexa och sällan utvecklande. Jag vill ha självreflexiva, självkritiska, utlämnande och blottande diskussioner där man kan mötas i alla slagsmål med sig själv, samhället och krockande ideal.
Igår ville jag skriva något om min fantastiska höga pennkjol i kombo med min nya blus, som jag bar på Bokmässan. Jag kände mig så himla snygg. Men jag lät bli av rädsla för att bli anklagad för dubbelmoral. Det känns tråkigt om det är där vi har hamnat.

Måste du gnälla på folk som kan banta på ett sunt sätt och försöka lära ut en hälsosam livsstil, bara för att du har haft ätstörningar?
Jag vet inte hur mycket faktumet att jag har haft ätstörningar har med det här att göra. Och jag tycker att det säger väldigt mycket om synen på både ätstörningar och överviktiga när jag får mail av den här typen. Såväl överviktiga som ätstörda befinner sig utanför normen kring det som uppfattas som sund kropp och sund kroppsuppfattning. Vi blir de störande momenten i den normativa världen, befinner oss i olika delar av en utanförskala kring den normala kroppen och det normala beteendet kring mat.
Hälsa och kroppskontroll handlar om just kontroll. Vi premieras när vi lyckas leva i ett överflöd av ohälsosam mat och njutningar och ändå manifestera självkontroll och disciplin genom våra kroppar. Den som gått ner i vikt är duktig utifrån att den lyckats bemästra ett begär efter överflödet och utövat självbehärskning.
Överviktiga uppfattas som att de saknar den självkontrollen. Det gör människor med ätstörningar med. Vi lyckas inte behålla det ”normala”, sunda förhållandet kring överflödet omkring oss. Vi misslyckas med att vara lagom självkontrollerande och disciplinerade.
I början när jag gick ner i vikt premierades jag ofantligt mycket. Alla tyckte att jag hade blivit så fin och vad duktig jag var som avstod den där tårtbiten och så vidare. Sedan, när jag började närma mig undervikt förändrades den synen. Samma människor som tidigare påhejat min bantning och viktnedgång började nu påtala hur fult det var att vara underviktig, att det var dumt av mig att alltid säga nej till sötsaker, hur hemskt det var med kvinnor som inte hade några kvinnliga former och så vidare. Min kropp blev avvikande från normen på ett annat sätt. Mitt matbeteende och inställning till min kropp var inte längre normal. Jag hade misslyckats med så kallade ”sunda” förhållningssättet där man ska sträva efter den normala kroppen.

Det var aldrig meningen att jag skulle börja ”gnälla” på folk som försöker banta på ett sunt sätt och försöker lära ut en hälsosam livsstil. Jag är ju själv intresserad av att ha den. Men nu inser jag att det kanske var och är nödvändigt. Jag förstår att vi som har haft/har ätstörningar stör i er härliga värld av GI-bantning, träningsresultat, kaloritabeller och Paúlun-tips med våra erfarenheter. Vi som påminner om att det faktiskt inte bara är övervikt som dödar. Bantning dödar också.
Hur mycket ska det offentliga rummet eller de närstående bry sig om det? Det är ju ändå bara ett fåtal individer, allmänt sedda som svaga och nervklena, som ramlar ner i ätstörningar om man jämför med alla som lyckas behålla det som kallas för ”sund” relation till kropp och mat (var gränsen går och vem som har en sund relation kan vi diskutera en annan gång)? Varför ska alla bantningsbloggar, hälsoprogram, tidningar, fikarumsdiskussioner etc. överhuvudtaget ta hänsyn till de där människorna som inte förmår sig att hålla gränsen för det normala beteendet?
Nej, det är klart att ni inte ska. Inte i det här samhällsklimatet där individen framhålls och där de svaga får skylla sig själva. I ett annat klimat kanske det hade varit på sin plats att införliva det där gamla slitna begreppet solidaritet i sammanhanget. Jag tror inte att det är möjligt.
Det enda vi som är kritiska till hela den här diskursen, som har erfarenheter också av hur bantning kan förstöra en psykiskt och fysiskt och hur hela den här diskursen kan påverka negativt, kan göra är att fortsätta “vara jobbiga” och “gnälla”.

Men vadå, ätstörningar handlar väl om mer än om att man läst bantningstips? Är det inte väldigt förenklat att påstå att anorexia är en bantning som gått överstyr?
Jag håller fullständigt med. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, som beror på oerhört många samverkande faktorer för individen. Jag tycker att det är fruktansvärt och problematiskt när ätstörda buntas ihop i en grupp och allt som oftast används som slagträ i debatter utan att de själva får komma till tals. Överhuvudtaget är självdestruktiva unga, framförallt tjejer, en grupp som det talas om men man talar aldrig med dem, som individer.
Jag ser själv rött när jag hör feministisk retorik som använder ätstörningar som ett slagträ i utseendedebatten, som använder denna förenklade bild av ätstörningar för att vinna politiska poänger. Lika illa är det att sjukvården sällan i behandling av ätstörda ser till individens problem, motivation och orsaker utan istället buntar ihop alla ätstörda enligt normer och mallar (något som jag själv har erfarit).
Däremot anser jag definitivt att ett klimat av bantning och utseendehysteri kan trigga igång ätstörningar, göra att man lättare återfaller i sjukdomen och gör det betydligt svårare att tillfriskna. Precis som självskärande tjejer lär av varandra i skolor, media, Internet.
Dessutom finns det så otroligt många brudar därute som inte utvecklar ätstörningar, enligt den medicinska beteckningen och deras kriterier, men som ändå har jävligt mycket problem med kroppskänsla, självkännedom och självkänsla. Som kanske bara spytt en gång, bantar lite sådär ibland, inte duschar efter gympan, går på olika dieter, står framför spegeln varje kväll och tänker att imorn ska jag banta. Medicinskt betecknade ätstörda är bara toppen av ett isberg av kroppsnojor, dålig självkänsla och konstanta tankar på mat och vikt. Det är viktigt att uppmärksamma alla de andra också och ifrågasätta hur dessa tankar kan fortsätta att existera i en sådan hög utsträckning.

Men var är alla mediabantande män? Var finns papporna i den här debatten? Eller männen och killarna med kroppsnojor?
Bra fråga. De efterlyser jag med.

Uppdatering: Ja, ni är välkomna att maila.

Det är skuldbeläggandet som jag vill komma ifrån

När jag var i sjuårsåldern lyssnade jag på en kvinnlig släkting när hon pratade i telefonen.
- Ja, men när man inte ens ser sitt eget könsorgan när man tittar ner, för att magen är i vägen, då vet man att man är fet, skrattade hon.
Jag ställde mig och såg ner. Jag såg inget könsorgan. Jag såg bara en enorm mage.
Ibland har jag tittat ner igen. Har fortfarande mest sett mage.
Häromdagen när jag stod i duschen kom jag återigen att tänka på det som hon hade sagt, trots att det nu är nästan 20 år sedan. Jag tittade ner igen. Nä, ingen fitta. Bara mage.

Det jag försöker exemplifiera ovan är just det som jag försökte säga i inlägget om bantningsmorsor, men som omtolkats på lite olika sätt. Barn lär sig sina föräldrars mönster, de lyssnar på vad deras äldre släktingar säger även när de inte ska höra och sådant som man lärt sig i barndomen gällande olika känslomässiga betingningar kan komma att sitta kvar väldigt starkt.
Ni har skrivit väldigt kloka kommentarer och mail och gett mig massor att tänka på. Framförallt är det tydligt hur oerhört komplext, skuldtyngt och svårt det här med kropp och mat fortfarande verkar vara och hur infekterat det lätt blir när det ska diskuteras.

En missuppfattning som jag reagerat på är följande:
Jag har ALDRIG menat att föräldrar inte ska försöka leva hälsosamt, motverka övervikt hos sig själv och sina barn, lägga om sina vanor, träna och genom ett annorlunda hälsobeteende försöka gå ner i vikt.
Tvärtom skriver jag uttryckligen i inlägget att jag inte är ute efter att gå på de som är överviktiga eller som lever hälsosamt. Klart man ska äta bra och träna, det tycker ju jag med. Klart man ska försöka gå ner i vikt om man har ohälsosam övervikt. Spelar ingen roll om man är förälder eller inte, man har ju fortfarande rätt att må bra i sin egen kropp. Behöver du gå ner i vikt och mår bra av träningen och maten ska du ju välja det och inte försaka det för dina barns skull, Belinda.
Det jag snarare försöker påpeka är HUR man gör det. Hur man talar om och förhåller sig till sin egen och andras kroppar och till mat, oavsett hur mycket eller lite man väger och hur man äter och tränar, påverkar ens barn.
Jag är uppvuxen i en kontext av övervikt och bantning, av mat som belöning som samtidigt var skuldbelagt. Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag har blivit matad med kakor av äldre släktingar, ätit mängder av dem för att inte göra släktingarna besvikna på mig. Här förstod jag att när man äter och njuter i övermått är man duktig. Man visar tacksamhet och kärlek genom att laga, ge och äta onyttig mat. Direkt efter att jag ätit av alla sju sorter på kakfatet, tills kakorna stod mig upp i halsen, fick jag veta att det där var det så mycket kalorier i, det där borde man ju egentligen inte äta och tänka på vikten ska man. Så blev helt plötsligt den där njutningen, som just varit ett sätt att vara duktig på, någonting oerhört skuldbelagt och fel.
Det fanns ett helt komplext system av belöningar och bestraffningar som jag som barn inte riktigt kunde förstå. Man fick inte vara tjock, men äta måste man och tänk på barnen i Afrika. Man måste tänka på kalorierna och borde gå ner i vikt, men ät nu en portion till så blir någon äldre släkting glad.
Ett konstant förvirrat virrvarr där mat var tröst efter en dålig dag och samtidigt det absolut mest skuldbelagda.

Jag tror att barn har oerhört lätt för att snappa upp de där underliggande känslorna och värderingarna. De sätter sig väldigt lätt i ryggraden. Det jag vill säga till föräldrarna, oavsett övervikt eller undervikt, träningsnarkomaner eller soffpotatisar är följande:
Undvik negativa värderingar, negativt värdeladdade ord, skuld och måsten kring kropp och mat. Äter man eller bjuder barnet på bullen så får man fan vara konsekvent i det. Då uttalar man inget dåligt samvete och påtalar det onyttiga i bullen efteråt. Måste man diskutera sin kropp gör man det när barnet inte hör. Använd aldrig negativt värdeladdade ord som bantning och diet inför barn.
Ät hälsosam mat och träna, helt enkelt. Så att kroppen mår bra. Både barnens och ens egen.
Det handlar om att fylla det med positiv värdeladdning istället för att göra det till någonting skuldtyngt som handlar om att försaka och att ”misslyckas” när man inte står emot överflödet av allt det njutningsfyllda.
Mammor är inga supermänniskor. Inte pappor heller, för någon påtalade mycket riktigt att mammorna får jävligt mycket skuld i hela den här karusellen och att papporna inte är närvarande. Även kvinnor som är mammor lever med ideal, paradoxala relationer till kropp och mat och så vidare. Men man kan ha det i bakhuvudet, en tanke bakom.
Låt hemmet bli en frizon för kroppen. Där barnets kropp bara får vara en kropp som äter och tränar och mår bra. Där barnets kropp får en exil från bedömningar, fördömanden och skuld.
Du behöver inte vara en förebild för hela Sverige, Belinda. Det finns redan så många mediabantande kvinnor, en mer eller mindre spelar föga roll för mig personligen. Men att försöka vara en förebild för sina barn, det är fanimej ens skyldighet som förälder.

She walks the asphalt world

CD-skivan har jag fått från min morbror, han kom från London och sa att jag kanske var för liten, men kanske skulle förstå. Jag trycker fram spåret i bergsprängaren som pappa köpte för extrapris på Onoff.
- Vad är det här?
- Fan vad konstigt det låter.
Mina killkompisar som jag slutat hoppas att någon gång få hångla med sitter på 90 cm-sängens hemvirkade överkast och skakar på huvudet.
Jag lägger mina trettonåriga armar i kors över brösten som är så stora att jag måste skämmas över dem och alltid skydda dem från att bli tafsade på, suckar åt deras Metallica- och Judas Preist-tröjor och svarar;
– Äh, ni fattar ändå inte. Det kallas faktiskt indie, med den sortens eftertryck i rösten som jag fortfarande har när jag vill positionera mig som lite smartare än resten av mitt sällskap.
- Skit är det i alla fall, säger en av dem medan jag ställer mig framför spegelväggen och tar fram kajalpennan.
- Fan vad ni tjejer ska hålla på och kleta, jag tycker mest att det ser konstigt ut.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett flickrum som är alldeles för trångt, där taket är för lågt för att jag ska kunna andas och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som syresätter mitt trettonåriga blod. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

Vi står i badrummet i hennes mammas lägenhet utanför stan. Hon sprayar håret med Proffs hårspray, tuperar noggrant med en fintandad kam och på badkarskanten sitter jag och halsar 7.0-cider som jag senare under kvällen kommer att kräkas upp över min svarta H&M-kjol som jag använder varje fredag.
Stereon har vi dragit in i badrummet, fastän hennes mamma protesterade. De grälade lite och sedan gick en tredje vän in med en kompromiss och nu ekar distade gitarrer i badrummets akustik. De pratar kodnamn och kvällskonserter, jag är tyst som vanligt. Ibland vågar jag se upp på hennes spegelbild framför handfatet, armbandens rasslanden mot falsettröst och när hon ser tillbaka stirrar jag ner i flaskhalsen och känner mig ertappad och blottad.
När hon flyttat sig lite för att byta låt till det där spåret ställer jag mig vid spegeln. Svart kajalpenna runt små blågrå ögon och jag hatar mitt mjuka, svenska hår som bara går sönder och alltid är platt fastän jag färgar, sprayar, tuperar precis som de andra.
- Men om du fick hångla med vem du ville därinne ikväll, vem skulle du välja då?, säger hon och står bredvid mig med doften som gör mig illamående av längtan. Säger hon, fastän hon vet att jag aldrig kommer att hångla med någon och jag stirrar ner i handfatet av hennes långa, svarta hårstrån och kajalsotiga fläckar. Jag är ertappad och blottad och tar upp en liten silverstjärna ur innerfacket på min necessär.
- Stjärna under ögat eller inte?
Hon så nära att håret nuddar vid min kind.
- Klart du ska ha stjärna.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett badrum där alltför mycket dold längtan bor, där jaget i andras ögon är för trångt för mig att rymmas i och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som jag kan fly till. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, inte ens hon och 7.0-cider kan röra mig ändå.

Jag sjunker ner i sätet med datorväskan bredvid mig. Tvådagarsbakfyllan tynger kroppen och ögonen målas svarta på en toalett innan tåget avgår. Lutar huvudet mot fönstret som blir duggregnat svart, ju längre ifrån avfärd som vi rör oss och svartmålade ögon sluts till framscrollat spår i mp3-spelaren. Somnar in till ljudet av järnvägsräls, distade gitarrer and that’s how it feels when the sex turns cruel och jag är på väg någon annanstans, fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

Det här är ett heltidsjobb det också

Det är måndagen den första september 2008 och i Sverige har alla människor gått till arbeten och till skolan och alla sina sammanhang och min kalender är tom.
Jag skulle behöva boka in några möten, skriva några sidor, arbeta med forskningsprojektet och åtminstone packa upp min väska, men här sitter jag istället och gör upp med Gud.
Andra människor går till jobbet, jag gör upp med Gud. Det är också ett heltidsarbete, minst skrivet.

För jag minns alla de dagarna i församlingsgården och sockenstugan, de mornarna och kvällarna då jag var väldigt rädd för livet och döden och hur jag knöt mina händer och bad, jag minns den tron jag hade för det är den som lever kvar i min ryggrad.
En rättfärdig Gud, som aldrig lämnar någonting åt slumpen. Ske Guds vilja såsom i himmelen, så och på jorden och på jorden skedde det som han utvalt. Ett kristet karma och ett belöningssystem där varje ont fördrevs med gott, för eller senare alltid gott. Nietzsches metafor om berget som måste klättras uppför i en strävan för att nå lyckan, ompaketerat i en kristen diktonomi.
Sådan har min Gud varit. Min Gud har varit den där som de pratar om i Sound of Music, den Guden som öppnar ett fönster någonstans när dörren har stängts.
Så sitter jag den första september 2008 när alla andra har gått till sina arbeten, skolor och sammanhang och undrar var de där jävla skitfönstrena tog vägen.

Jag har hört det på mig, ofta. Hur jag talar om det där belöningssystemet. Efter regn kommer solsken och det finns en mening i allt.
- Ja, nu förtjänar jag ju faktiskt att få den där doktorandtjänsten, nu ska jag ha den, sa jag efter att den senaste pojkvännen gjort slut, strax innan jag däckade av Southern Comfort i en annan expojkväns säng och kräktes till ljudet av Bruce Springsteen.
Som om man får en doktorandtjänst för att man haft en fyra månader lång relation som avslutats.
- Ja men nu har jag arbetat så hårt den här våren att jag tillslut kraschade, sådär som jag alltid gör, så nu förtjänar jag att få en massa jobb och credd tillbaka, sa jag i april.
Som om det finns något belöningssystem för oss som inte förstått att vi inte behöver driva oss till bristningen för att vara existensberättigade.

Så sitter jag på en långfärdsbuss på en parkeringsplats utanför korvmojjen i Hoting och går sönder av förvirring och ovetskap om vad jag håller på med i mitt liv. Jag knäpper mina händer.
- Gud, om du nu sätter mig i situationer som att gråta offentligt på en långfärdsbuss på en parkeringsplats i Hoting tycker jag att du kan ge mig något tillbaka nu, tänker jag.
Det finns inget automatiskt plåster på såren för oss som av någon outgrundlig anledning har gråtit på en parkeringsplats i Hoting. Kanske får vi passera i snabb-gaten till pärleporten, men det tillhör ju döden och den vet jag ingenting om.

Jag gör upp med Gud för att jag inser att jag har haft fel. I ryggraden sitter en analytisk människa som vägrar se slumpen, försöker hitta sammanhang och meningar. Som strävar efter belöningar i detta arma jordeliv och som tror att lyckan kommer till den som kämpar tillräckligt hårt.

Men någon mening finns inte och somliga är lyckligare än andra och vissa kanske aldrig blir lyckliga överhuvudtaget. Allting är en räcka slumpmässiga, kaosartade händelser av orättvisa, lidande, lycka och förtröstan. Jag och Gud måste göra upp nu. Det är ett heltidsjobb bara det.

Omtyckt, älskad och omtänkt

Någonstans under dagen slår det mig att det inte alls handlar om ett behov av att stå i centrum och få uppmärksamhet, det här med födelsedagar. Det handlar bara om känslan av att vara omtyckt, älskad och omtänkt. Det är naturligtvis mycket farligare. För att få uppmärksamhet och få stå i centrum räcker det med att du skriker, bråkar och slänger ur dig provokationer. Du blir inte omtyckt, men du får uppmärksamhet.
Drivs man däremot av en vilja att bli omtyckt och älskad leder det lätt till behovet av att vara till lags, vilket i sin tur lätt leder till behovet av att anpassa sig efter andra. Däri ligger det farliga. Uppmärksamhetsbehovet är mycket mer självständigt än behovet av att bli omtyckt.
Sen tänker jag att alla vill vi ju vara omtyckta och den som säger att den inte någonstans drivs av behovet att bli älskad ljuger. Att man får försöka bemästra det där på något sätt, hitta en balans som med allt annat. Jag vill fortsätta göra mig ovän och provocera om det ger mig rätten att uttrycka mina åsikter, jag vill fortsätta stå upp för mig själv och min självständighet mest av allt. Men jag tycker om att erkänna för mig själv att en del av det jag förr betecknade som rent bekräftelsebehov, snarare handlar om glädjen i att bli omtänkt, omtyckt och älskad. Om det så handlar om så fåniga saker som ett gäng grattis-sms och några paket.

Födelsedagen var alltifrån konditori till kalhyggespromenader, lingon, 75-årsjubilarsdoftande åktur genom barndomstrakterna till dagen då jag fick ett jättehemligt men fint erbjudande och jag läste ett jävligt bra blogginlägg.

Lågstadiediscot går igen

Okej eh, jag vet inte riktigt vad Mr Hyde sysslade med här på bloggen inatt, men med tanke på de utkast som jag skrev innan jag postade föregående inlägg får ni helt enkelt ta mig på mitt ord när jag säger att det kunde varit mycket, mycket värre. Hatar att komma hem och känna mig snyggast och smartast i hela världen och känna det där osvikliga behovet av att meddela det för resten av världen. Det absolut värsta utkastet från inatt är inte ens det om hur mycket jag älskar Orup utan snarare inlägget där jag anser att jag är smartast i hela världen och följaktligen fullständigt kapabel till att skriva ett teoretiskt fylleinlägg om postmodernismens syn på den relativistiska sanningen.
I bakfyllans kranka sken kan jag lätt se att jag inte riktigt var kapabel till det. Det är extremt luddiga resonemang, dåliga källhänvisningar och ofullständiga meningar till höger och vänster. Dessutom finns det ju egentligen bara en enda anledning till att man skriver ett fylleblogginlägg. Syftet med att fylleblogga har, mig veterligen, aldrig varit något annat än att förmedla följande information:
1. Jag är full
2. Jag är snygg
3. Jag är kåt
Eventuell variation kan förekomma, då i följande form:
1. Jag är full
2. Jag är ensam och ledsen
3. Jag är kåt
Jag har hittills aldrig läst ett enda fylleblogginlägg, än mindre skrivit ett, som frångår ovanstående syften.
Men fyllejaget försökte alltså inatt att skriva en lång teoretisk text om den kontextualiserade sanningen, som hon på något vis ändå skulle knyta ihop med textens egentliga syfte. Det vill säga att meddela hela Internet om att hon var full, snygg och kåt. Med facit i hand lyckades jag mindre bra. Hela resonemanget mynnande nämligen ut i en slutsats som även finns angiven i blogginläggets titel. Texten har jag döpt till Den enda objektiva sanning som någonsin funnits är den om hur jävla snygg jag är.
Och det, kära barn, är alltså anledningen till att man aldrig bör blanda alkohol och vetenskapsteori.

Nu har jag i alla fall kört tvådagarsracet i Göteborgs uteliv för första gången på länge. Det var väldigt mycket precis som det alltid varit. Inte mycket har hänt. Jag beter mig exakt som jag alltid gör i onyktert tillstånd. Dryg, raljerande, självgod och med ett obönhörligt uppmärksamhetsbehov hela tiden. Den här gången försökte jag ändå medvetandegöra mitt fyllejag om hur hon beter sig. Jag cencurerade bort åtminstone 75% av de härskartekniker jag kände suget efter att utöva mot män som jag ansåg pratade för länge om dem själva. Jag försökte intensivt att lyssna på andra än mig själv. Det höll alltså nästan hela vägen fram, till inatt, då jag återigen var tvungen att vräka ut mig i en självgod analys om att jag är lite bättre än större delen av resten av mänskligheten.

Det här med min elitism är definitivt inget nytt. Exmannen gjorde en gång analysen att jag alltid ansett mig själv vara bäst i hela världen. Eftersom jag i nyktert tillstånd helst inte står för min elitism och självgodhet är det från andra jag upprepade gånger får den påtalad.
Sedan tänker jag på hur jag betedde mig när jag var liten. Jag var ju dryg och självgod redan då. Jag ansåg mig själv som lite smartare och bättre än resten av klassen. Alldeles extra tydligt blev det när det var dags för disco.
På lågstadiet och mellanstadiet gick jag för det mesta på discon. Jag tvingade alltid mormor att köpa nya kläder till mig. Jag skulle alltid ha lite häftigare kläder än alla andra. Jag sminkade mig redan på lågstadiet. Det var ju bara de andra tönttjejerna i klassen som inte fattat att man skulle sminka sig. Sedan åkte jag på discot. Jag ställde mig i ett hörn med armarna i kors. Vägrade vara med på eventuella lekar för guu va barnsligt. När mina vänner försökte få mig att fråga chans på någon sa jag att jag aldrig skulle förnedra mig till att göra något sånt. Jag nekade nästan alltid när jag blev uppbjuden. Sedan åkte jag hem tidigt och konstaterade att jag var lite mognare och bättre än resten av klassen.
Mot slutet av mellanstadiet slutade jag gå på discon. Jag upplyste istället alla om att jag hade bättre saker för mig. De bättre sakerna var att skriva dystopiska dikter till ljudet av The Cure. Jag ljög dessutom ihop en historia om att jag hade en häftig pojkvän inne i stan och påstod att jag skulle hänga med honom. Pojkvännen var såklart femton år gammal och hur snygg som helst. Har man en pojkvän i stan som är femton år är det klart att man inte går på mellanstadiediscon och beblandar sig med pöbeln av spinkiga mellanstadiekillar.

Hur betedde ni er på era låg/mellanstadiediscon?
Min deterministiska teori, som egentligen frångår alla mina övertygade resonemang kring den kontextualiserade identiteten och människans förändringspotential, gör nämligen gällande att den person som vi var på låg/mellanstadiediscon är ungefär samma människa som vi är nu när vi är ute på klubbar och krogar. Vi festar på ungefär samma sätt som vi gjorde när vi var åtta år, bortsett från att backläsken bytts ut mot drinkar och lekarna blivit lite mer avancerade än ryska posten.
Jag beter mig ju nämligen, uppenbarligen, på ungefär samma sätt som då. Jag går in, konstaterar att jag är lite bättre än alla andra, raggar i princip aldrig eftersom jag anser det vara förnedrande för mig och hatar fyllelekar.
Tänk om tjejen som var hon som var populärast i klassen och frågade chans på fem olika killar på en kväll är hon som samlar nummer och alltid går hem med någon.
Tänk om killen som drog i tjejernas stringtrosor och alltid började slåss är samma snubbe som står och tjafsar med vakterna utanför Peacock och dansar juckdans bakifrån mot en ovetande tjej på dansgolvet på Nef.
Tänk om killen som hatade all musik som spelades och som alltid skulle gå in och byta för all musik var så töntig är killen som du nu ser DJ:a på random electroklubb varenda helg.
Tänk om killen som alltid åt upp hela popcornskålen och hade med sig mer godis än vad som var tillåtet, enligt de närvarande föräldrarna, är samma kille som äter upp alla chips på förfesten och mest ser utgången som en transportsträcka fram till ett dubbelt Whopper meal på Burger King.
Tänk om de viskande tjejerna i hörnet, som pekade och fnissade och frös ut andra är samma tjejer som står i ett hörn och himlar med ögonen åt ens klänning och dåliga alkoholsinne när man går förbi.

Det är såklart en oerhört sorglig teori, för dem som inte hade det så himla kul i grundskolan. Men det skulle åtminstone förklara varför jag fortfarande beter mig som jag gör.

Människans eviga behov av att känna sig jordad

Våra husvagnssemestrar till Höga Kusten under min barndom följde alltid ett exakt mönster. Jag kan inte urskilja en enda sommar, utom möjligen den sommaren då mina föräldrar var våghalsiga nog att välja en camping i Dalarna istället, där det bara var platt gräs och hundratals husvagnar. Allt är samma brundassiga husvagn med 70-talsorange förtält, den gamla grillen utanför, serietidningar, filfrukost på det ihopfällbara picknickbordet, långa dagar på stranden, tallskog, campingkiosker, minigolf och mina skrivblock märkta Semesterminnen. Efter en veckas campande vidare för några dagars vistelse hos släkten utanför Sundsvall. Moster Klara med de snälla ögonen, farbror Kurt med fiskebåten och moster Birgit med sitt bullriga skratt.

Varje kväll under de där husvagnssemestrarna flyter ihop till en enda. De är, av min mamma, nedtecknade på exakt samma sätt i min barndoms fotoalbum med tillhörande fotokommentarer.
Det var om kvällarna som vi tog en promenad. Pappa köpte en glass till alla i kiosken. Jag valde alltid Magnum. Då fanns den bara i classic-variant. Vi gick ut mot fiskeskär, ut mot havet men bort från stranden. Alltid fanns de där. Klipporna. När vi kom fram stannade mamma med lillebror och senare även lillasyster tills de var stora nog att följa med.

Men jag och pappa gick ut på klipporna tillsammans. Vi hoppade över klipporna tillsammans, fastän det inte behövdes, för håligheterna mellan klippornas fästen var minimala. Det var en del av det stora äventyret. Att hoppa i alla fall.
Ibland tog jag av mig skorna och lämnade dem. Under mina fötter både tärde och smekte ljumma klippor och jag hoppade och gick, som besatt av känslan av sten mot hud. Vi gick så långt ut som vi kunde. Sedan stod vi där och stirrade utåt, jag och pappa. Allting annat låg bakom oss, framför oss bara havet.

Många år senare satt jag bredvid pappa i flyttbilen på väg mot Göteborg. Som vanligt skrek han nu kommer Sveg, blunda inte för då missar du det! och vi lyssnade på Jefferson Airplane och Bruce Springsteen eftersom det var ungefär så långt som våra gemensamma musikaliska preferenser sträckte sig. Bredvid de oändliga motorvägssträckorna på E45:an bar klipphällarna skogen. Jag betraktade klippornas formationer genom fönstret.
- Kommer du ihåg hur vi hoppade på klippor när jag var liten?, sa jag, varenda sommar gjorde vi det. Jag minns det så väl. Den känslan. Jag var så oerhört lycklig då. Det är som om jag ibland längtar efter klippor, att bara få gå på dem.
Pappa var som vanligt tyst så länge att man först undrar om han hört vad man har sagt och sedan hinner börja tänka på något annat innan han svarat. Sedan bröt han tystnaden med ett djupt andetag.
- Människans eviga behov av att känna sig jordad, sa han och fortsatte stirra på motorvägen, jag tror att din längtan handlar om det.

Fem år senare har jag en fantastisk kväll vid havet med mina vänner. Över Saltholmens ljumma klippor går jag barfota omkring, letar solnedgången och söker vattnet. Fötter och sten. Det mjuka mot det hårda. Fötterna kan inte sluta med sina försök att tränga sig genom stenen. Jag stryker med tårna över klippornas yta och blundar. Bakom mig allting annat, framför mig bara havet. Jo, jag minns hur det känns.

Skymten av en pungkula

Jag ska ha karlbesök inatt!
Egentligen är det inte så juicy som det låter. Karln är min barndomsvän C., som jag känt sedan sju års ålder. Det är väldigt svårt att känna någon riktig sexuell attraktion inför någon som man känt sedan sju års ålder och varit råtight med under hela barndomen. Den där incestuösa känslan tar liksom över.

Min och barndomsvän C:s gemensamma sexuella historik består egentligen enbart av två ögonblick.
Det första var en sommardag då vi var i tolv-trettonårsåldern, då C. råkat köra fyrhjuling rakt genom en gödselhög och luktade därefter. Han lånade vår dusch och gick sedan runt i en minimal handduk som enda plagg. Vid ett par tillfällen drog han flinande upp handduken en aning så jag såg skymten av hans pung. Alltihop var oerhört spännande och upphetsande, även om jag såklart reagerade med ett äcklat skrik. Det hörde ju till liksom, i synnerhet med tanke på att jag var tjej.
Det andra ögonblicket var den vintern i sexan då vi skolkade från gympan när de andra åkte skridskor. I femton minusgrader satte vi oss istället i värmestugan bredvid hockeyrinken och högläste sexscenerna ur Hästarnas dal för varandra. Känslan av hur fittan bultade och jag rodnade över hela kroppen när jag högt läste ordet manslem för hans öron glömmer jag aldrig.

Det var inte bara hela vår sexuella historik, utan även de två highlights som existerar ur mitt tidiga pubertala sexliv. Tillsammans med upptäckten av onani och orgasm och smygtittande på porr utgjorde de sådana enorma spänningsmoment att jag inte fattade hur fantastiskt det måste vara att faktiskt ha sex på riktigt, när bara de här grejerna var helt amazing.
Skulle jag gå in här och efterromantisera de där helvetiska åren kallade puberteten vore det med största sannolikhet en falsk efterromantisering av höga mått, men man hade onekligen lägre krav på vissa saker då. Jag kan inte hjälpa det, men det vore rätt skönt att nästa gång någon frågar om ens sex- och relationsliv helt uppriktigt kunna svara att;
- Jo i vintras satt jag i en värmestuga i femton minusgrader och högläste keffa sexscener för en killkompis och för någon månad sedan såg jag skymten av en pungkula så just nu är det faktiskt helt fantastiskt.

Självsamhet

Jag har alltid varit lite överförtjust i mitt eget, ensamma sällskap.

När jag var barn var det ett konstant tjat från mina föräldrar om att ringa en kompis, delta i sociala aktiviteter, gå på kalas, ha sociala fritidsaktiviteter och leka. Jag stängde dörren till mitt rum eller gick ut i skogen och bad att få vara ifred. I skolan och på fritids slet fröknarna sitt hår i förtvivlan för att få Elin att leka och vara med de andra barnen. Ett barn som är ensamt är farligt. Då har man misslyckats med en välmående, social gemenskap i barngruppen. Då är det någonting som är fel. Då måste man tillsätta åtgärder. Fröknarna tjatade på mig och sprang till de andra barnen och bad dem att låta Elin få vara med, trots att hon inte ville och försökte reda ut om jag var mobbad. Jag låtsades vara med, men så fort fröknarna vänt ryggen mot sprang jag åt mitt eget håll för att få vara ifred igen.

Jag tyckte inte om att vara med andra människor. Jag tyckte om mina egna tankar. Fantastivärldarna som jag byggde upp, de konstanta monologerna som jag förde i mitt eget huvud, novellerna som jag skrev. Det var inte det att jag inte tyckte om människor i sig. Det var ju mer det att de störde mina tankar. Det där bruset som jag levde i i mitt eget huvud blev avbrutet och förstört. Jag tyckte inte att andra människor hade någonting att tillföra.

Då var jag skitblyg och livrädd. Det är jag ju inte idag. Jag tycker om umgänge, jag tycker att andra människor har fantastiskt mycket att tillföra mina egna monologer, jag älskar att diskutera och träffa människor. Jag håller sällan tyst och älskar att stå i centrum.
Men villkoret för att vara den människan är fortfarande att jag kan dra mig tillbaka. Få vara ifred och umgås med mig själv. I vissa perioder kräver jag det mer än andra.

Precis som med barnet på skolgården är det fortfarande någonting som är lite farligt med en människa som frivilligt drar sig undan gruppen och det sociala. Man är antingen en social retard, enstöring eller så har man helt enkelt inga att umgås med. Om man frivilligt försakar umgängen, utgång och sociala tilldragelser till förmån för att hänga med sig själv är det något som är fel.
Att vistas ensam i det offentliga rummet utan att ha ett tydligt mål är inte heller helt okej. Man måste ha sällskap för att legitimera sin närvaro.

Nu har jag en period då jag älskar mitt eget umgänge igen. Lite sådär farligt mycket, så att jag tillslut hellre umgås med mig själv än andra. Jag stannar hemma från krogkvällar för att vara med mig själv. Jag vill helst gå på stan själv. Jag måste ibland försöka komma på undanflykter för att få vara själv.

I Stockholm går jag runt själv. Jag besöker muséer, fikar, skriver och promenerar. Det är inte så att umgänget inte finns. Det är bara så skönt att slippa kravet på att vara utåtriktad. Att höra bruset av de egna tankarna, hinna tänka klart. Själv göra mina egna val utan någon annans inflytande. På dagarna, när min värdinna jobbar, har jag världens bästa ursäkt att inte behöva höra av mig till någon eller träffa någon. Jag skulle kunna, men jag vill inte. Inte av elakhet eller ointresse. Utan för att behovet av att vara en social retard som hellre är ensam än leker med andra är så stort just nu. För att jag är ett sånt förbannat fint sällskap och för att det är så skönt att hinna lyssna på bruset utan att det blir avbrutet.

In the end everything will be ok (se till mig som liten är)

När det var fruktstund åt jag alltid mandariner. Vi satt på de stora kuddarna i ring, under den färgglada bilden på ett nyfött Jesusbarn och alla plockade fram sina påsar medan fröken pratade. Jag hade en fryspåse, knuten hårt, med två mandariner i. Jag orkade aldrig försöka lösa upp knuten utan slet bara isär påsen.
Sedan skalade jag den första mandarinen, långsamt för att hela skalet skulle hålla ihop. Det var väldigt viktigt att skalet var sammanhängande och kunde läggas åt sidan som en helhet när mandarinen kommit fram. Delades skalet i flera bitar var det ett omen. Något hemskt skulle hända.
Sedan pillade jag bort det vita mellan klyftorna innan jag lyfte den första till munnen. Jag la alltid in nästa klyfta innan jag hunnit svälja den jag hade i munnen. Tyst och koncentrerat tuggade jag, medan jag tittade på den mandarin som fortfarande låg oskalad i en uppsliten fryspåse och fröken pratade om himlen. Jag visste att när vi dog kom vi till himlen. Där fanns Gud och tog emot oss alla. Fröken pratade om att det var vackert i himlen, man fick vila där.
När jag skulle svälja klyftan satt något fast i halsen. De söndertrasade delarna av mandarinsaft och fruktkött gled inte ner i svaljet. Det var något som tog emot, något tjockt och svidande. Såsom det sved under ögonen, det våta, jag blinkade hårt flera gånger.
Jag tänkte på himlen. På att Gud fanns där och väntade på mig. På att jag skulle vara lycklig där. Ingen oro, bara vila. Ingenting av det som var idag skulle spela någon roll. Ingenting av det som hände därhemma, vännerna som inte fanns, ensamheten, rädslorna och tystnaden. Jag kanske skulle vara liten och ledsen på jorden. Men en dag skulle jag bli trygg och glad. En dag skulle jag bli lycklig.
Någon frågade om jag var ledsen och såg på mina ögon. Jag sa att mandarinen var sur.
På natten formade jag händerna hårt, jag skulle känna fingrarnas ben mot varandra för att det skulle räknas. Så bad jag utantillbönen, viskade snabbt.
Gud som haver barnen kär Se till mig som liten är Vart jag mig i världen vänder Står min lycka i Guds händer Lyckan kommer, lyckan går Du förbliver Fader vår Amen
Lyckan skulle komma en dag. Allt låg i Guds händer. Ju ledsnare och ensammare man var, desto lyckligare skulle Gud tillslut se till att man blev.

Av alla lögner jag blev itutad eller valde att tro på som barn måste det där vara den som sitter hårdast och som jag allra längst gått på. Väntan på att Gud ska ge mig lyckan eller längtan efter himlen har förvisso ersatts av någon amerikansk dröm om att kämpar man tillräckligt hårt får man alltid allt man vill ha, men jag bär fortfarande runt på en ryggmärgsstark tro på att ju mer man lider, desto lyckligare kommer man att bli sen. Då kommer det att uppenbaras en massa sanningar för en. Man kommer att bli belönad för sin olycka och sitt lidande, genom att få lycka tusenfalt. Jag kan inte rå för det. Jag vet inte hur man slutar tänka så. Det sitter så djupt i mig. Man lär sig saker som gör en starkare och sedan blir man en stor människa och sedan kommer lyckan.

Det där är ju bara bullshit egentligen.
Jag vet inte om jag lärt mig någonting av att gå igenom depressioner, ätstörningar, käka antidepressivt, ha ångestattacker, vara livrädd och neurotisk nästan jämt.
Mest har jag ju bara haft en förbannad massa ångest.
Jag vet inte om jag blivit en särskilt stor eller stark människa av det. Vem har inte haft en förbannad massa ångest i sitt liv och jobbiga tonår liksom?
Jag vet att jag älskar att definiera mig som en stark människa. Jag hatar att jag gör det, jag äcklas av mig själv när jag gör det och jag hatar när jag märker hur glad jag blir när andra gör den definitionen av mig. När jag får läsarmail om att jag är en förebild och idol för jag verkar så stark. När jag berättar något jobbigt och mycket personligt för LSM och hon svarar med att återigen säga att jag måste vara så stolt över mig själv, jag har ju kommit så långt med mig själv. När människor från förr påtalar hur häftigt det är att se mig nu, att jag är så stark som kommit såhär långt.
Jag hatar att jag älskar det. Jag avskyr att jag tror att det i lidande och svårigheter ligger en mängd dolda sanningar om världen som gör dig till en större människa. Jag tror inte att man blir en större människa.
Jag skulle byta ut definitionen stark människa mot lycklig och generös människa vilken dag som helst om jag kunde. Ändå tänker jag så, hela tiden, om små saker. Som att jag som har sömnproblem uppskattar sömn på ett helt annat sätt. Som att jag som räknar kalorier i allt jag äter och dricker, kan veta vilken unnest det är att inte göra det. Som att jag som alltid har haft dålig ekonomi förstår och uppskattar värdet i pengar och ekonomisk frihet.
Allt det där är bara bullshit. Kunde jag vakna upp en dag och vara utsövd, äta vad jag ville och spendera pengar som jag ville skulle jag må bra mycket bättre. Det finns ingen bitterhet i det konstaterandet, men heller ingen värdering åt andra hållet. Jag sitter inte på en massa dolda sanningar, jag uppskattar ingenting mer än någon annan, jag är ingen stark människa.
Och fortfarande tror jag ju, omedvetet, att en dag kommer himlen ligga runt hörnet med trygghet, lycka, kärlek och framgång. Det finns ingenting reellt i den tron. Den är bara exakt lika benhård och idiotisk som klumpen i halsen på ett barn som skiter i om hon kommer vara olycklig hela livet, eftersom hon ändå kommer att få bli lycklig i himlen.

Storverk och leverpastej

Som solen sken in under sportlovets vårvinterdagar, belyste luddet och dammet i den mossgröna heltäckningsmattan i ert TV-rum. Morfar, du och mormor måste ju ha varit bland de sista som fortfarande höll fast vid heltäckningsmattor trots alla hygienvarningar, men då var jag bara fascinerad över hur golvet kunde vara klätt av mjukt och jag la sjuåringskroppen på textilen och lät solen stråla in i väntan på att du skulle bli klar.
Sedan hörde jag dina steg nerför den smala trappan som kom ner när man öppnade en lucka i taket. Som ert enkla radhus av andra konformerade radhus på en vanlig tvärgata i utkanten av staden erhöll fler hemligheter och spänningsmoment än vad vårt stora hus på landet någonsin kunde uppbåda. En lucka i taket och en hemlig vind som du kom ner ifrån med en tung väska under ena armen. Det var långt innan du började få svårt att se, starr och allt vad det var, långt innan du började få svårt att gå, tärd av hjärnblödningar och åldrande.
Nu följde jag dina snabba steg till arbetsrummet och ställde mig vid det vita skrivbordet där de få saker som låg framme var i en sådan perfektionistisk ordning att jag inte vågade röra ens en penna.

Du öppnade väskan och tog ut den stora, tunga skrivmaskinen. Ställde den på skrivbordet där solen sken in. Ett kvadratiskt mönster av solsken över skrivbordet och stolen där du sa åt mig att sätta mig. Sedan hämtade du papper. Morfar, jag har aldrig frågat var du fick dina papper ifrån? Det var inga vanliga, vita A4-papper, de såg bara ut så på avstånd. Men när man såg på dem närmare såg man att de blänkte. Strök man över deras yta kände man en mjukhet, ett glansigt hölje. Höll man dem mellan tumme och pekfinger märkte man att de var lite tjockare än vanliga papper, men det där skulle jag inte fundera över förrän långt senare när pappren bestod av brev skickade åttio mil över landet.
Nu satte du i pappret i skrivmaskinen. Du vred på en ratt, det knarrade lite och pappret rullades in i hållaren. Du lyfte av haken som höll markören borta från pappret och lät den placera sig i vänsterkanten en bit ner på det blanka A4-arket. Det luktade bläck och metall. Jag torkade bort snor under näsan med tröjärmen och stirrade på skrivmaskinen.
- Mm sådärja ja mm, nu är det bara att skriva serru.
Du hade börjat mumla och muttra redan då och jag visste redan som sjuåring hur man plockade ut det väsentliga ur dina utfyllnader av hummanden. De störde inte, de var en del av ditt språk.
- Mm nu får du skriva vad du vill. Ja, mm, nu kommer du att skriva något stort och bra. Mm alla stora författare börjar såhär.
Jag såg på dig, morfar.
- Jag tror att jag ska skriva…en bok.
- Jamenvisst mm, det är klart att du ska skriva en bok!
Dina utfall, när du helt plötsligt höjer tonen för att du blir exalterad, har alltid kommit så plötsligt. Mitt i mumlandet brister du ut i ett euforiskt rop.
- Ja det är klart! Här har vi ju det nya stjärnskottet! Storförfattarinnan! Ja mm det ska du göra!
Sedan lämnade du mig och sa att du inte skulle störa för storförfattarinnor behöver få arbeta ifred.

Jag stirrade på tangenterna och de stirrade på mig. Små plastklädda knappar med vittryckta bokstäver på stålleder som höll dem uppe. Jag tryckte ner en. Knappen åkte ner, dess led trycktes mot markören. Det sa pang. På det vita, glansiga pappret satt en tjock svart bokstav.
Jag tryckte på en annan. Det sa pang en gång till. Sedan tryckte jag på flera på raken. Pang pang pang. Ljudet av smatterband, som på sista april. Ljudet av vuxenhet och storhet. Storförfattarinnan med långkalsonger med hål i grenen, fötter som inte nådde ner till golvet från stolen och snoret hängande under näsan. Framför skrivmaskinen var jag stor.
Jag tryckte ner tangenterna i följd.
N-u b-ö-r-j-a-r b-o-k-e-n.
Du kom in igen.
- Ser du här, Elin, va mm?
I handen höll du en bok, en färdig bok.
- Mm det är nog en sån här bok du skriver, va mm, en riktigt stor och fin bok.
Jag såg på boken. Den hette Utvandrarna och såg ganska tråkig ut, det var nån gubbe som hette Wilhelm som hade skrivit den.
- Ja kanske det, sa jag och log mot dig för jag ville inte göra dig ledsen när du gjort dig besvär och letat fram en bok som du tänkte kanske var som min blivande bok fast jag visste att min bok skulle bli mycket bättre än den där tråkboken.
- Nu måste jag nog skriva igen, morfar.
- Jaa men detklart! Nää mm nu ska man inte störa storförfattarinnan när hon skriver inte!
Du gick igen.

Solen sken in över mig och skrivmaskinen. Bländade lite, men inte så det störde. Blottade damm och ludd mellan tangenterna och över maskinens metallkropp. Jag fortsatte att skriva.
Tänkte att det kunde handla om en tjej som alla var dum mot. En tjej som var ledsen och som ingen förstod. Sen skulle hon bli glad på slutet såklart. Kanske skulle hon träffa en snygg kille eller resa till ett varmt land.
Det smattrade i det ensamma arbetsrummet när jag skrev. Det vita, glansiga arket fylldes av tjocka bokstäver som markören obönhörligt slog in. När raden var slut flyttade jag markören till början av arket igen. Det där rasslande ljudet när jag fick byta rad var nästan det bästa av allt. Jag skrev om flickan. Tänkte på varför hon var ledsen och varför ingen ville vara med henne. Skrev om hur hon grät på natten och hur hon var rädd för allting. Jag hann fylla nästan hela arket med bokstäver innan du kom in igen.
- Jaa, jag ville ju inte störa mm, men jag tänkte…jaa att du behövde lite påfyllning. En storförfattarinna behöver ju mat och vila för att orka skriva sin världsberömda bok.
På brickan hade du dukat med jordgubbssaft i senapsglas, med en extra matsked av saften för att ge lite för stark och söt smak. På tallriken låg två Hönökakor med smör och skivad leverpastej och bredvid, på en mindre assiett, låg fyra noggrant delade rutor mjölkchoklad på en lika noggrant avriven och vikt bit hushållspapper.
- Titta morfar! Jag har nästan skrivit en hel sida nu!
- Jaa men ser man det var väl tusan! Jaa mm jag säger ju det! Jaa mm du kommer bli det nya stjärnskottet och alla kommer att läsa boken!
Jag rodnade lite och tog ett bett av Hönökakan, dinglade med benen. Du satte dig mittemot mig på sängen och pratade om alla priser som jag skulle vinna och alla som skulle köpa min bok och tycka att det var det bästa som de läst. Jag undrade om inte Wilhelm skulle bli sur då, om jag var bättre än honom men du sa att han var död så det gjorde ingenting.
Jag åt och drack fort för morfarsmellanmål var det godaste som jag visste och du fortsatte att prata om vilken stor författare som jag skulle bli. När den sista biten mjölkchoklad var uppäten var jag mätt och väldigt trött. Jag tittade på skrivmaskinen och på Utvandrarna, som fortfarande låg bredvid skrivmaskinen. Det kändes tungt helt plötsligt.
- Morfar, hur lång tid tog det för den där Wilhelm att skriva sin bok?
- Jamen oj, mm nä men det tog nog väldigt lång tid vettu. Mm att skriva böcker tar lång tid, jaa det kan ta flera år.
Tyngden växte. Jag som hade tänkt hinna bli klar idag. Nu blev jag ännu tröttare.
- Men om det ska ta flera år så kanske jag inte vill skriva mer idag, tror jag, sa jag tillslut och skämdes lite.
- Nää men det är klart, jaa mm, du ska ju inte trötta ut dig på en gång. Talanger behöver mycket vila också och du har ju gjort ett storjobb idag, det ser ju jag mm!
Lättnaden ersatte tyngden. Jag kom på att Skurt nog hade börjat nu. Du vred på ratten och mitt papper försvann ur skrivmaskinen och ner i min hand.
- Ja här ser man, en strålande början på den stora boken mm javisst.
Jag tog pappret och sprang in till TV-rummet, la mig på det mjuka mattgolvet och slog på TV:n. Pappret stoppade jag en bit innanför linningen på långkalsongerna, så jag kunde känna det mot min mage när jag andades, då visste jag att det var i säkert förvar.

Till havet (låt oss odla vår trädgård)

När jag sitter på tåget på väg till staden vid havet börjar kroppen värka, huvudet att bulta. Jag är varm och illamående, kroppen skriker. Göteborg försvinner längre bort och smärtan intensifieras, jag vill hem och lägga mig under täcket.
På stationen väntar B. med famnen och vi körs till villan med trädgården och sovplatser, stort kök och gamla vinylskivor. Så släpper det helt plötsligt. Det gör inte ont alls längre. Helt plötsligt är det jag som står i det stora köket med överfullt kylskåp och tvättar potatis. Skrattar stolt;
- Titta på mig! Jag tvättar potatis!
(För att förstå storheten i att jag tvättar potatis krävs en viss bakgrundsinformation kring mina skills i matlagning och vanor kring mathållning hemma i min studentlägenhet).
Med vinflaskor och sallad blir vi avsläppta vid kurorten. Smärtan släpper och ersätts av någonting annat när havet öppnar sig framför oss. Inte havet som i Göteborgs skärgård, där horisonten bara skymtar mellan kobbar och öar. Havet som i milsvida sträckor av horisont, öde klippor och tung doft av tång. Blåsten i ansiktet och sandstränder.
Rysningarna längs med ryggraden och små insekter av oförställd, oförberedd glädje i magen.
Naturligtvis reagerar jag med att spontansjunga Öppna landskap. Sedan skrattar jag bara, gapar och åhhar mig.
På klipporna sitter vi tills kylan tränger sig på, går hem på småstadsgator bland okända villor. Dricker te och spelar sällskapsspel, somnar in mot varandras andetag på övervåningen i gästhuset. Äter frukost i trädgården med nybakat bröd, P1 står på i köket och dörren är på glänt. Promenerar genom staden, beundrar utsikter, äter glass.

Det gör inte ont. Jag är oförställt, oförberett lycklig. Jag har inget syfte, ingenting att uppfylla. Det finns ingen mening med att beundra en utsikt i en halvtimme eller ligga vaken halva natten och prata barndomsminnen. Det är bara livet.

Vid havet var jag lycklig. Ulf Lundell visste vad han snackade om. Några månader om året ska man inte vara i stan. Man ska sitta i riktiga trädgårdar vid riktiga kök och äta långfrukost till ljudet av P1. Man ska horisontstirra sönder sina ögon ut mot havet. Man ska ha tystnad och långsamhet. Så att själen kan få ro. Så att man får leva på riktigt.

På natten vid havet somnar jag in på en gång till ljudet av vännernas andetag. B. har precis konstaterat att det är typiskt Elin att packa ner två par skor men glömma tandborsten med samma kärlek som när mina vänner tidigare under kvällen himlade med ögonen mot varandra när jag på allvar föreslog bevingade latinska begrepp som en bra kategori i land och stad-leken. Vi skrattar och jag somnar till kärleksfulla andetag och måsarnas skrik, drömmer att jag är Candide (om detta berättade jag aldrig för vännerna nästa morgon, då jag redan blivit kärleksretad för mina pretentioner under kvällen). Drömmer att jag sitter vid en liten täppa, nöjd med livet, enbart fuckad av min trassliga relation med Kunigunda. Drömmer att människor kommer och tjatar om bloggande, jobbet och ekonomin.
- Men shut the fuck up, låt oss odla vår trädgård, säger jag som en modern, kvinnlig Candide.

Sent på lördagen återvänder jag lika delar motvilligt och uttröttad till studentlägenheten i Göteborg. Slår på datorn, slår på TV:n, tittar på tomt kylskåp och smsar om kvällens fester.
Informationen slår emot mig framför ögonen, så långt borta är havet helt plötsligt. Jaha här har någon kommenterat ett blogginlägg och jag har tydligen bidragit till Isobels prestationsångest och här har ett gammalt ex jag knappt pratar med längre kommenterat någons bild på Facebook och någon har skickat långmail jag kommer behöva svara på och vad har folk för status nudå och FRA har folk skrivit om och det måste man uppdatera sig kring och skriv det där blogginlägget om FRA nudå Elin och posten, just det jag måste kolla postfacket och där hade jag fått något slags antagningsbesked ja och där var det visst översvämning och jaha nu har den här anonyma bloggaren knullat och den här bloggaren skriver jämt så smarta grejer och jag är så dum och den här personen verkar fortfarande inte gilla mig och jaha, var dom på Uppåt Framåt i lördags och så är läget i Mellanöstern just nu och vad ska man ha på sig ikväll då och klimathotets dystopier på TV och kylskåpet är så tomt och långkonjunkturen på det och det här gamla ragget verkar ha ny flickvän och såhär är ställningen i fotbollsmatchen och den här boken skulle ju vara tillbakalämnad på biblioteket i måndags och det där stipendiet skulle jag ju söka och hur mycket pengar har jag kvar på transaktionskontot och klipptiden skulle jag ju boka och.

Och.
Jag vill inte ha flödet. Jag vill inte ha tillbaka det. Ni kan få det. Till låns, på obestämd framtid, kan ni ta ert informationsflöde. Jag vill inte just nu. Ni kan ta era statusar och skitsmarta blogginlägg och updates och utekvällar och nyhetssändningar och Västtrafikförseningar och telefonröster och debatter och allt det där. Jag skiter i era FRA-diskussioner. Jag skiter i mellanöstern. Jag skiter i vem som var på Uppåt Framåt i lördags. Jag skiter i lågkonjunktur och skattesänkningar. Jag skiter i var festen är ikväll. Jag skiter i om det där ärendet på jobbet skickas i tid och jag skiter i om mina böcker inkommer försent till biblioteket.

Jag vill bara fly staden. Jag vill vara exakt så lycklig och kreativ som jag kände mig vid havet.
Jag vill stänga av. Jag vill odla min trädgård. Jag vill ha ett torp med trädgård, P1 och nybakat bröd. Tystnad och skogar, någon sjö eller ett hav. Jag vill ha den där sortens kreativitet som vi pratade om sent på fredagsnatten. Barndomens ensamma projekt. Frimärkssamlingar, filmregister, bokmärken och allt annat man höll på med. Jag med mina diktsamlingar, noveller och egenhändiga forskningsrapporter om saker i världen som jag tyckte var intressanta. Den tidslösa tiden i ett flickrum med målarblock eller världens minsta Mac-dator från stenåldern som jag skrev ner mina små forskningsrapporter på. Tystnaden i ett flickrum med ensamma projekt tog aldrig slut. Den extrema fokuseringen på en akvarelltavla eller en kärleksnovell när inget brus kom och störde, när flickrummets dörr var barrikaderat av lappar om att stör ej, jag skapar eller kom inte in! Jag försöker finna mig själv! (detta mellan åtta-tio års ålder, har jag sagt att jag var överpretentiös redan som barn?).

Det där informationsbruset var obefintligt i ett tyst flickrum ute på landet. Inte närvarande i sommarlovens dagar av grusvägspromenader, cykelturer till sjön och hängmattetänkande mot en ljudvägg av svalor och gräsklippare. Fanns inte alls på en altan till en villa på landet, med kollegieblock, akvarellpapper och dagböcker utspridda över bordet.

Jag är tillbaka i staden, jag ska jobba här nästan hela sommaren. Det enda jag vill är att odla min trädgård, det enda jag vill är att fly igen med ett meddelande på mailen, den avstängda mobiltelefonen, till chefen, på Facebook och till er bloggläsare som lyder:
Stör ej, Jag skapar! Kom inte in! Jag försöker finna mig själv!

Lilla ångestbarnet (det finns nånting som får folk att ge dig mer än du är värd)

Det började på lågstadiet när jag slutade sova på nätterna och var sådär rädd för allting. När jag varje morgon innan skolbussen kom hade en ritual att springa bakom huset och be till Gud att jag skulle slippa vara så rädd på skolan den här dagen. Varje morgon knäppte jag lovikahänderna hukad i vinbärsbuskarna bakom huset och bad. Efter ett tag utvecklades det till en tvångstanke, jag var tvungen att upprepa ordet Gud tillräckligt många gånger för att bönen skulle höras. Jag började missa bussen, började stiga upp tidigare på morgonen för att hinna. Det tar rätt lång tid att säga gode Gud femtio gånger.
Sedan blev det värre och jag ville inte gå till skolan längre överhuvudtaget.
- Mamma, det går inte. Jag har sovit dåligt och har ont i magen av oro, sa jag på morgonen.
Ibland tvingade hon iväg mig. Men oftast strök hon mig över kinden.
- Lilla vän. Sov vidare så ringer jag till skolan, sa hon och sen fick jag ligga i mjukisbyxor och titta på eftermiddagssåpor och äta kakor istället för att vara i skolan.
Från och med då och till och med min studentdag var jag i skolan högst tre av veckans fem obligatoriska dagar. Alla de andra dagarna hade jag sovit dåligt, hade ångest eller orosont i magen och fick stanna hemma.

På mellanstadiet, de dagar då jag var i skolan, ville jag inte gå ut på rasten. Jag brukade sätta mig i fönstret inne på tjejtoaletten istället. Ibland hittade någon lärare mig.
- Nej, jag orkar inte gå ut, jag känner mig så ledsen inuti, sa jag.
- Lilla vän, sa läraren och strök mig över kinden, stanna inne om det är så det känns.
På högstadiet utvecklade jag en fobi mot transportmedel, alla utom bilar. Det enda som jag har kvar idag är flygrädslan, men då var jag paniskt rädd för att sätta mig på en buss.
- Jag kan inte åka skolbussen, sa jag, det går bara inte.
- Nämen lilla vän, sa mina föräldrar och strök mig över kinden.
Sedan började mamma skjutsa mig till skolan, de en och en halv milen till samhället där högstadieskolan låg. De dagar då hon inte kunde eller orkade ringde mina föräldrar runt efter någon bekant som jag kunde åka med. Det fortsatte upp tills jag var arton och flyttade hemifrån och in till stan.
På mellanstadiet slutade jag vara med på gympan. Jag satt kvar i omklädningsrummet och läraren kom in.
- Nämen, det går inte, jag känner mig så ledsen inuti och jag orkar inte vara med, sa jag.
- Jamen lilla vän, gå hem då istället, sa läraren och strök mig över kinden.
I alla betygssamtal på högstadiet och gymnasiet påtalade mina lärare min frånvaro. Sedan tillade de att;
- Men du är ju så begåvad och har så lätt för dig. Och sen vet jag ju att du inte mår så bra och har ångestproblematik, så jag sätter ett MVG på dig i alla fall.
Jag tog studenten med fina avgångsbetyg och ovationer från lärare, trots att jag varit närvarande på högst en tredjedel av alla lektionstimmar.
På somrarna skulle jag oftast jobba. Det var jättetråkigt och jag var tvungen att stiga upp tidigt, fastän jag sällan hade sovit på natten.
- Pappa, jag orkar inte jobba. Jag får sån ångest av det, bölade jag efter någon vecka.
- Lilla vän, är det så det känns ska du kanske inte jobba då, sa pappa.
Sedan fick pappa ringa mitt sommarjobb och säga att jag inte skulle komma dit mer och sedan var det istället han som gick in och finansierade mina charterresor och festivaltrippar och när han inte kunde tömde jag mitt sparkonto istället.
I mina vänskapsrelationer brukade jag efter en tid alltid börja undvika, bete mig illa och snacka skit. Jag spred ut lögner och raggade på killarna som mina tjejkompisar var kära i. När jag var kär i en av mina tjejkompisar började jag flirta med hennes stora crush sedan ett år tillbaka bara för att se till att hon inte blev ihop med honom. Oftast kom det fram när jag hade snackat skit och mitt konstiga beteende gjorde att vännerna tröttnade på mig. När jag någon gång ibland blev konfronterad av en vän som ändå ville mig väl och ha kvar mig som vän ryckte jag på axlarna och sa;
- Det är bara så jag funkar. Jag är så rädd för relationer och skyddar mig och då beter jag mig såhär. Jag gör så när jag får ångest, det är bara att acceptera.
- Lilla vän, jag försöker förstå och finns kvar som vän, sa några få vänner och strök mig över kinden.

Det finns någonting som kallas sekundärvinst. Och herregud vad jag har utnyttjat den vinsten. Genom hela mitt liv har jag blivit struken över kinden så fort jag hänvisat till att jag varit;
ångestfylld
känslig
relationsrädd
Allt har varit accepterat. Genom hela mitt liv har jag lindat människor kring mitt lillfinger, oavsett om det varit lärare, föräldrar, vänner eller människor som jag haft en amorös relation till. Man spelar ut ångestkortet och man vinner alltid. Lilla ångestbarnet måste strykas medhårs, lilla ångestbarnet är så känsligt och man måste vara snäll mot henne, lilla ångestbarnet är elakt men det gör ingenting för lilla ångestbarnet kan inte bättre när hon har så mycket ångest. Ångesten och relationsrädslan blir en handle with care-stämpel som du kan gå runt med och visa upp så fort det bränner eller du måste anstränga dig.

I mina två långa förhållanden hänvisade jag konstant till min känslighet och jag visste exakt hur jag kunde linda kring lillfingret med hjälp av den. Jag kunde bete mig struligt, hela tiden med vetskapen om att det enda jag behövde göra var att slänga på Solomon Burkes Don’t give up on me och ge lite tårar och lite;
- Förlåt, men det är såhär jag funkar. Jag menar inget illa, jag bara är sån.
Sedan skulle allt vara som vanligt igen.
Sedan har jag de två senaste åren sprungit runt och fuckat upp relationer och människor. Jag har sårat och playat och jag har hela tiden lindat kring lillfingret och i nästan alla fall vetat exakt var jag har människorna jag varit involverad med.
Jag har sett in i tårade ögon som sagt att de velat ha mig och svarat med ett;
- Jag är ledsen, jag är inte riktigt relationsmaterial du vet.
Jag sprungit tillbaka till människor som jag redan sårat en gång för mycket och hänvisat till att jag nu är ledsen och har ångest och minsann behöver dem, när jag behövt en backup mot min ensamhet. De gånger då jag har blivit sårad, då har det hörts. Liksom hallå världen, inte nog med att jag har ångest och är känslig, nu har jag dessutom blivit sårad.

Med handle with care-stämplen kommer man undan med nästan allt och är man van vid att linda kring lillfinger fortsätter man gärna med det. Men det är inte det som jag behöver eller vill ha längre. Lilla ångestbarnet måste växa upp nu. De vänner som jag har idag har kommit mig nära och stannat i mitt liv för att de konfronterat och vägrat acceptera, aldrig strukit mig över kinden och sagt att det är okej. De har tvingat upp mig ur sängen, påtalat när jag sårat dem, skällt ut mig och tvingat mig att börja ta ansvar för mig själv och mina relationer. På samma sätt som människor som jag tidigare sårat har börjat sätta ner foten och säga hit men inte längre. Jag har börjat tycka om att bli satt på plats och få motstånd istället för att gnyende slicka mina sår.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag sätta på den där Solomon Burke-skivan och säga;
- Sorry baby, men det är bara såhär jag funkar.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag smita undan från jobb, skola eller relationer för att mamma en gång sa att det var okej om man känner sig sådär ledsen inuti.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag bli struken över kinden och få höra att det är okej, för lilla ångestbarnet har det ju så svårt. Lilla ångestbarnet har det inte svårare än någon annan och hon behöver inte bli struken på kinden. Hon behöver gränserna och inte-okejanden, hårda örfilar och ett väx upp.

Hårt socker (min tribute till Madonna)

Våren 1994 på en landsortsskola i Norrlands inland.
Vi ska ordna soaré och samla in pengar och alla får komma med förslag på vad de kan bidra med. Efter lektionen går jag fram till min lärare och pratar om vad jag vill göra.
Mitt uppträdande har jag övat på hemma i vardagsrummet. Varje dag efter skolan, mellan svullfikat framför eftermiddagssåporna och det att mamma och pappa kommer hem. Det är då jag lägger på en av de två LP-skivor som jag äger. Den ena är Roxettes Look Sharp, men den jag lyssnar på är Madonnas The Immaculate Collection. Uppträdandet som jag vill framföra går ut på att jag, iförd kortkort kjol och urringad tröja med rödmålade läppar och scarf, ska dansa och mima till Like A Virgin. Jag dansar utmanande och plutar med läppar, svänger med höfterna. Mot slutet av låten slänger jag av mig scarfen och trycker mina knappt begynnande bröst mot varandra samtidigt som jag gör en pose. Det är en blandning av oskuldsfullt mimande och en barnimitation av striptease.
Min lärare får bedöma uppträdandet och ger mig sedan ett nej. Kanske ett av mitt livs första nej av alla nej som sedan komma skulle. Gråtfärdig och arg går jag hem.

Min lärares motivering var att det helt enkelt inte passade sig. Såhär i efterhand och i vuxen ålder förstår jag naturligtvis varför. Att en elvaåring ställer sig på en scen och dansar utmanande och stripteaseimiterande är ingenting som hör hemma på en mellanstadieuppvisning. Det sexualiserade barnet hade orsakat diskussion, uppståndelse och arga föräldrar. Min lärares enkla motivation att det inte passade sig handlade förmodligen också om det opassande i att en av de duktiga, tysta och blyga flickorna gjorde en sådan handling. Att flickan dessutom var rejält överviktig och inte passade i sin kortkorta kjol och utmanande dans hade, förutom det obekväma i sexualiseringen, dessutom lett till en underliggande och ofrivillig lyteskomik som förmodligen genererat i mobbning och retande.
Lärarens blick såg förmodligen allt detta och konstaterade att det inte passade sig.

Jag gick hem och bytte favoritlåt.
Från min utmanande dans till Like A Virgin blev Express Yourself min nya uppträdandelåt. Iförd korta jeansshorts och knytblus med blottad mage ställde jag mig på vardagsrumsscenen med armarna i kors och skrek med Madonna.
- C’mon girls! Do you belive in love? Cuz I got somethin’ to say about it and it goes somethin’ like this!
Sedan tog jag de inledande side-to-side-stegen, som brukligt i mellanstadieålder, greppade den imaginära mikrofonen och ylade mot LP-skivans knastrande att;
- Don’t go for second best bejbiiii!
Mot slutet av låten slängde jag av mig knytblusen där jag gömt mina osynliga bröst i en behå som jag stulit av mamma. Blusen slängde jag ut i den tjutande imaginära publiken samtidigt som jag knyckte axeln framåt i en kaxig, utmanande pose och konstaterade att;
- Express yourself!
Jag försökte aldrig ens framträda med detta uppträdande. Någonstans förstod jag ju att det var fel och fult och lite skamsenhet över att vara elva år och klä sig i behå och dansa utmanande. Jag förstod att jag nog inte borde älska Madonna som jag gjorde, jag borde inte förstå henne som jag gjorde eller vilja bli som henne när hon var snuskig och hade underkläder på sig på scenen.

Men älskade henne gjorde jag. Jag har massvis med dagboksanteckningar från min mellanstadietid om hur mycket jag älskar henne för att hon både är stark och cool och ändå sexuell. Sedan skämdes jag för att jag tyckte att det var coolt att hon var sexuell.
Jag har dagbokanteckningar som handlar om Express Yourself. Hur cool låt den är för att den handlar om att killar måste vara snälla och bäst mot en och visa att de gillar en för att de ska vara värda en. Att man klarar sig bättre ensam än med en kille som inte gillar en mest i hela världen.Jag har dagboksanteckningar som handlar om hur besviken jag är att jag inte ser ut som Madonna när jag har min mammas behå på mig.
Mot en kontext av kärleksnoveller, Dirty Dancing och Frida var Madonna min första feministiska hjältinna. Det var hon som förklarade för mig att kärleken inte bara var sockersöt och rosaskimrande. Det var hon som fick mig att inse att jag inte behövde vara sockersöt och rosaskimrande heller. Det var hon som fick mig att inse att jag både fick vara stark och att jag fick vara sexuell.

Mot bakgrund av berättelsen om en elvaårings utmanande dans och poserande i behå är det lätt att falla in i talet om det sexualiserade barnet. Den unga flickan som med en förebild som Madonna blir offer för ett kvinnoideal av objektifiering och sexualisering i alltför tidig ålder.
Jag kan se det i efterhand, men känslan jag har när jag minns min kärlek till Madonna och mitt mimande är inte den. Känslan är en berättelse om det sexuella barnet.
Berättelsen om det sexuella barnet är en mycket mer komplex och tabubelagd sådan. Barn ska inte ha någon sexualitet. Barn ska definitivt inte börja bejaka sin sexualitet eller leka med sexuella stereotyper. Jag var medveten om det redan då. Lika mycket som jag minns pirret i magen och förbjudna känslan i att dansa porrigt i mammas behå minns jag skamsenheten och livrädslan för att någon skulle se mig. Lika mycket som jag minns den konstiga känslan mellan benen när jag hittade Madonnas Sex och tittade igenom den minns jag känslan av att jag varken borde titta i den eller tänka så. Lika mycket som jag minns hur jag upptäckte onani till ljudet av Madonnas intensiva stönande i Rescue Me minns jag den absoluta dödsskammen och vetskapen om att det jag gjorde var fel.

Berättelsen om det sexuella barnet går inte att reducera till offer, såsom det sexualiserade barnet. Det sexuella barnet är en historia om en nyfikenhet, en förbjudenhet och en lek.
Jag var aldrig något offer. Tvärtom var Madonna min frist. I Madonnaleken var jag varken för tjock eller för smart. Jag behövde heller inte vara söt eller snäll. I Madonnas musik fick jag både vara stark, tuff och sexuell trots att det var tre egenskaper som absolut inte var önskvärda av andra. I Madonnalekarna fick de känslorna inom mig fritt utrymme.
Madonna gjorde mig aldrig sexualiserad. Inte heller försökte hon, till skillnad från den andra samtida kultur som jag konsumerade, att bädda in det sexuella i en rosaskimrande kärlekskontext. Madonna gav mig rätten att vara stark och cool. Men framförallt gav hon mig möjlighet att utforska rätten att vara sexuell, även om det inte var passande.

Och nuförtiden, när mitt Madonnalyssnande reducerats till nostalgiska minnen och jag har föga intresse av vad en engelsk överklasskvinna har att säga mig, blir jag lycklig när jag ser omslaget till Madonnas nya skiva och fylls av samma styrke/sexualitetspirr i magen som jag gjorde då.

Great things will happen to you in the future

När jag var fjorton år klippte jag håret kort.
Jag gjorde det trots att min bästis, som var den populäraste tjejen på skolan, sa att det var hennes långa, blonda hår som fick killarna att gilla henne. Jag gjorde det trots att mormor upprepade om och om igen att pojkar tycker om flickor med långt hår. Jag gjorde det trots att jag redan var ful, okysst och konstig som jag var.
Jag hade långt och stripigt hår i mittbena. Det var inte så mycket att förlora. Det enda jag förlorade var känslan, jag minns den, den känslan man hade. Okej jag är ful, men jag är i alla fall en tjej med långt hår.

Jag vet inte varifrån mitt fjortonåriga infall kom, men jag tror att det var i samma veva som det skedde som jag började klä mig konstigt och skita i vad folk sa. Jag var redan ful och konstig och jag vred det ett steg till. Det var i alla fall jag som valt att vara ful och otjejig när jag klippte håret och bar konstiga kläder. Inte definierad av någon annan.
Jag minns den fjortonåriga känslan i frisyrstolen när de långa längderna klipptes bort, tjejen med långa håret som såg ut som tjejer borde skulpterades om och kvar var ett naket ansikte i kortklippt inramning, någon helt annan. Definierad av mig själv, det var jag, det var Elin.
Minns hur pappa kom in på frisersalongen, hajade till av mitt ansikte i spegeln.
- Det är ju en helt ny Elin. Det är ju Elin! Och vad fin du är!
Jag stolt och tårögt nyvaken av min egen spegelbild log mot pappa, vi gick ner på gatan ihop och sen hände någonting som jag aldrig trodde skulle hända, som mamma knappt trodde på när jag berättade om för henne häromdagen. Min snåla, praktiska pappa som aldrig gjorde särskilt mycket spontant såg på mig där på gatan.
- Vet du Elin? Jag tycker vi skiter i att åka hem. Jag tycker vi går på restaurang istället och firar din nya frisyr.
Vi gick aldrig på restaurang i min familj och var det någon som skulle föreslå det var det definitivt inte pappa. Pappa som höll hårt i plånboken och regler, som tyckte om att vara hemma på byn och vantrivdes i stan. Här stod han nu en vanlig onsdagseftermiddag och föreslog restaurang.

Restaurang var i småstadens billiga version en halvsunkig kinakrog på gågatan, men just då var den finaste restaurangen, bästa maten och värsta lyxen liksom när jag och pappa åt fyra små rätter och skålade i Fanta för min fina, nya frisyr. Vi åt friterad banan med glass och pappa sa mellan tuggorna att jag såg vuxen ut, att jag blivit vuxen och mig själv och jag rodnade ner mot den tömda tallriken innan jag knäckte lyckokakan.
Jag rullade upp den lilla pappersbiten och läste texten; Great things will happen to you in the future och vad betyder ett maskintryckt massmeddelande ihoprullat i en torr, massproducerad kaka för sunkiga kinakrogar i småstäder? Såklart ingenting. Ingenting alls om du inte är en halvmobbad, fulstämplad fjortonåring som längtar efter framgång, bekräftelse, flykt och kärlek och om du inte är en fjortonåring som just klippt av sig sitt långa hår och äter fyra små rätter med pappan du älskar och beundrar mest av allt på jorden.
Jag klistrade in lappen i min dagbok. Skrev om att jag varit på restaurang med pappa och klippt håret kort. Jag skrev att jag var modig och att jag ville tro att lappen var sann.

Långt senare skulle jag låta håret växa. Jag lät det växa till page ganska fort, sedan behöll jag det så fram till arton-nitton års ålder. Då hade jag hört från tillräckligt många gymnasieförälskelser, pojkvänner och mormor att jag skulle vara finare om jag hade längre hår. Jag ville bli en kvinna igen. Ville bli som de andra tjejerna, få vara en sån med Långt hår. Så lät jag det växa och njöt av min roll som Kvinna igen.

I onsdags, dagen innan festen, klippte jag av håret. Det var då jag kom att tänka på den där dagen då jag var fjorton, hur lycklig den var. Minns alla mina tankar kring det avklippta håret. Tio år senare hade jag exakt samma tankar. Det var LSM som satte griller i skallen på mig, föreslog kort frisyr, jag slog bort hennes förslag. Skrev i mina försvarsmail att kom igen. Jag har raka höfter, rätt små tuttar och jag snusar. Visst jag är jättesnygg och knappast okysst fjortonåring längre men för fan LSM, mitt långa hår är det närmaste att vara en tvättäkta Kvinna som jag kommer. Jag behöver kunna konkurrera med de där Rådjursbrudarna på nåt sätt.
Hon sa förmodligen exakt samma sak som jag klarade av att säga till mig själv som fjortonåring, orden jag inte kunde formulera för mig själv nu men kunde då:
Elin, du vet. Vi blir aldrig några Kvinnor. Vi kommer jämföra oss med de där Kvinnorna resten av våra liv. Men vem vill du helst vara? Hon som försöker vara Kvinna eller hon som är sig själv.
Just då bestämde jag mig. Tack och lov att jag bestämde mig.

På söndagen ringer pappa och han har precis läst ut bloggboken.
Vi har den där sortens Elin och pappa-samtal vi så sällan har nuförtiden. Han skriker i luren hur jävla bra boken är, skitbra och tokbra och alla andra sorters bra! Han säger att han sagt det till mig alldeles för få gånger men han är så otroligt stolt över mig och han blir bara mer och mer stolt över mig för varje dag.
- Man visste ju alltid att det skulle gå bra för dig, det har jag ju alltid vetat, säger han.
Jag tänker på lyckokakans meddelande inklistrad i dagboken. Vi visste det. Jag, pappa och lyckokakans massproducerade meddelande rakt in i fjortonårshjärtats hopplösa hopp. Great things would happen to me in the future och tio år senare är jag korthårig och en vackrare, mer självdefinierad version av mig själv igen.

Till ljudet av Rödljus (eller: jag och Stjärnpojken)

- Det är alltså elfte gången som du ser Kent nu på fredag?, säger Morrisseymannen.
- Jo, fast nu var det ju tre år sen senast och det är klart att det inte är samma sak nu som det var när jag var sexton, svarar jag.
- Hur var det då då?, undrar Morrisseymannen och jag nämner Kent på Hovet 2000 som mitt livs bästa konsertminne.
- Det var inte bara konserten, säger jag, det var liksom hur den konserten räddade mig, hela den emotionella grejen.

Grejen var att det var den vintern som jag mådde som allra mest shitty, någonsin och fortfarande någonsin, i hela mitt liv. Det var den vintern i ettan på gymnasiet då jag låg sömnlös hela nätterna, skolkade konstant, sprang på BUP, karvade mig i armarna, bråkade med alla mina vänner, fick konstanta hemringningar från skolan angående min frånvaro och varje kväll vid middagsbordet hade allvarliga samtal med mina föräldrar om huruvida jag skulle hoppa av gymnasiet eller inte.
Det var den vintern då jag var som allra mest fucked up och det var samma vinter som Hagnesta Hill släpptes och jag fick ett soundtrack till mina sömnlösa, tonåriga ångestnätter.
Det var den vintern och våren som Kent drog ut på turné och jag tjatade på alla jag kände, snälla följ med mig, vi tar tåget bort från den här stan i Norrlands inland, drar på konserten, snälla jag måste få se. Ingen ville eller kunde följa med mig och jag fortsatte att skita i skolan och stänga in mig i flickrummet i det stora huset på landet och gråta sönder mig till ljudet av Beskyddaren.

Det var den vintern då mamma och pappa äntligen skaffade modem och öppnade en ny eskapismvärld för mig. På skunk.nu träffade jag en man som kallade sig för Stjärnpojken. Han var lika ångestfylld och deppig som jag var, lyssnade på samma indiepopband som jag gjorde, han blev min imaginära räddning. Den som förstod och som lyssnade, när ingen annan orkade eller såg.
- Ska vi inte se Kent ihop då?, sa Stjärnpojken över icq, det finns några få sittplatsbiljetter till Stockholmskonserten. Vi kan gå ihop och bo på hotell sen, jag betalar.
Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var 26 år och liksom vuxen och hade ett riktigt vuxenjobb. Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var den enda som förstod mig. Jag bokade en biljett till konserten, bokade tågbiljetter till Stockholm. Ljög mamma rakt upp i ansiktet och sa att jag skulle gå med några vänner som bodde på annan ort, vänner som mamma träffat och som hon litade på och vi skulle bo på vandrarhem tillsammans, ingen fara mamma.

Sedan åkte jag till Stockholm. Luften utanför Centralstationen i Stockholm var ingenting som luften i småstaden. Den var fri att andas, inte lika tjock och tung. Asfalten var en helt annan under mina fötter. Jag mötte upp med en gammal vän från Stockholm, vi gick över Sergels Torg och det var frihetsplattorna under mina fötter upp till Lava där vi fikade.
Stjärnpojken ringde. Han var på väg. Han skulle möta upp mig där. Det pirrade i magen. Stjärnpojken, min räddning. Jag erkände för min vän att jag inte tagit med mig vantar, för jag tänkte att han skulle få värma dem åt mig. Att det skulle bli mitt snygga flirtmove, att låta honom värma mina händer. Vi fnittrade ihop.
In på Lava kom en man. Han gick fram till mig.
- Det är jag som är Stjärnpojken.
Jag hade aldrig sett några bilder på honom. Det räckte ju med hans nickname för att jag skulle förstå hur han såg ut. Det sa ju liksom sig självt att en Stjärnpojke var en tanig, blek man med svartfärgat hår, svarta kläder och kanske lite kajal, sådär som drömmännen såg ut på den tiden.
Stjärnpojken som stod framför mig var ingen stjärnpojke, möjligen var han en stjärnman. Han var kort och ganska satt, hade råttfärgat hår, mockajacka, ryggsäck och bockskägg.
Stjärnpojken hade bockskägg.
- Lämna mig inte med honom, viskade jag till min vän när vi skildes åt och hon såg medlidande på mig. Senare under kvällen skulle hon skicka oroliga sms till mig om huruvida han våldtagit mig än.
Jag och Stjärnpojken gick till hotellet, småpratade lite. Han var erbarmligt tråkig. Inte alls som på Internet. Pratade om sitt arbete som dataingenjör, sport och sätt att ta sig till Hovet. Den enda gången jag lyssnade var då han sa något om att han säkert kunde fixa in mig på den officiella Kent-efterfesten, trots att det var artonårsgräns. Just då kändes det okej att han hade bockskägg och var dataingenjör.

Vi kom till Hovet och jag hade blåfrusna fingrar utan känsel i fingertopparna.
- Har du inga vantar?, sa Stjärnpojken på tunnelbanan och jag svarade inte.
Jag sneglade upp mot sittplatserna längst till vänster upp mot väggen.
- Jaha, där ska alltså jag sitta, sa jag med en suck.
Stjärnpojken föreslog att vi skulle försöka planka oss in till ståplats.
- Det går aldrig, sa jag nervöst sextonårstjurigt men han menade att det värsta som kunde hända var att vi fick ett nej från de vakter som stod utplacerade vid ståplatsingångarna. Iskall utanpå och med ett skenande, bultande hjärta inuti gick jag fram till en av vakterna, visade upp min biljett. Vakten släppte in mig.
Än idag förstår jag inte hur det gick till, men jag minns känslan av att gå över golvet, rakt fram till scenen och ha världens största jubelskrik inom sig.
- Vi ringer varandra efter konserten om vi tappar bort varandra, log jag genomlyckligt till Stjärnpojken och sedan trängde jag mig längst fram.

Av konserten minns jag nästan ingenting. Det är svart, blackout, för mycket känslor och katharsis. Någonstans i lådan märkt Dagböcker finns förmodligen anteckningar med A5-sida efter A5-sida av lyriska beskrivningar av varje låt. Men jag minns ingenting, ingenting mer än hur jag stod i publikhavet, längst fram med hela min tillbakahållna gråt och Jocke Berg tog upp den akustiska gitarren och började spela inledningsackorden till Rödljus.
Någonting sprängdes. Allting brast. Till ljudet av Rödljus forsade gråten, inte tårögt och bortsvepande med handen utan femåringsgråt i en sextonårings ansikte. Snor och gråt som rann med kajalen nerför kinderna, kroppen som skakade och mina armar som förtvivlat försökte hålla om mig själv som tröst för ingen annan fanns där och tröstade.
Till ljudet av Rödljus slogs det på varje känslosträng inuti den sorgsna tonårskroppen och jag grät för att ingen fattade, för min distans till alla människor, för hon jag älskade och aldrig skulle få, för svikande vänner, föräldrar som inte orkade lyssna, för ångesten de sömnlösa nätterna, för att det inte fanns en enda utväg, en enda nödutgång ut från min tillvaro av ångest och rastlöshet och den enda nödutgång som hade funnits hade bockskägg och jobbade som dataingenjör.

Jag grät mig genom resten av konserten, smög in på en toalett efteråt och sköljde ansiktet på skakande ben. Ringde upp den där Stjärnpojken och bad honom ta mig tillbaka till hotellet.
Väl där la jag mig på min säng, tack och lov att det inte var någon dubbelsäng, med kläderna på, med ryggen mot och sedan grät jag mig ordlöst till sömns.
Dagen där på skiljdes jag och Stjärnpojken åt utanför Centralen.
- Vi hörs på Internet, sa jag och sen hördes vi aldrig igen.

I’ve got my best shoes on and I’m ready for it all (eller: Jag och lilla knyttet del 3)

Tredje delen i följetongen om min knytteröst från de senaste två inläggen kommer här:

De senaste veckorna har jag hittat en annan motstrategi också. En materiell, påtaglig sådan. Ett sätt att förändra min identitetsposition, iklä mig en roll genom en helt bokstavlig och konrekt handling; iklä mig ett plagg.
Jag tänkte naturligtvis inte så på det när jag köpte de där svarta klackstövlarna på rea. Jag köpte dem enbart för att jag frös om mina fötter i dåliga skor och mamma Maja sa åt mig att jag faktiskt måste ha ett par riktiga skor för än så är det vinter. Jag köpte ett par stövlar och det var inte mitt första par, det är heller definitivt inte mitt första par skor med klack men det är det första par skor med klack som jag riktigt fått det här förhållningssättet till.

Så går jag en fredagkväll ensam hem från bion och tänker på skorna låter. Klackarna som slår mot asfalten, ett hej-här-kommer-jag-ljud omöjligt att undgå. Jag tänker på hur jag rör mig i dem, ryggen som automatiskt sträcks, höfterna som automatiskt rör sig mer för det går inte att smyga eller försöka gömma sig i ett par skor med klack. Kroppen anpassar sig efter de rörelser man måste ta i dem.
Några dagar senare, på jobbet, går jag fram och tillbaka i korridoren mellan receptionen och handläggningsrummet och min kollega stannar upp och ser på mig;
– Det låter så myndigt när du kommer och går. Klackarna som låter i hela korridoren. Och du ser liksom uppsträckt och auktoritär ut.
– Precis så, tänker jag och ler.

Skorna är en markering för den livrädda, lilla tjejen. Jag märker hur mitt förhållningssätt gentemot mig själv förändras i dem. Det går som sagt inte att huka sig, smyga sig fram eller försöka tassa på tå i ett par stövlar med klack. Då kan man lika gärna sträcka på alla kotor, låta stegen eka mellan husväggar och se auktoritär och vuxen ut i dem.

Så tänker jag på den livrädda, lilla tjejen och hur hon brukade prova mammas skor. Gå bort-skorna. Stövlarna eller pumpsen med klack som mamma alltid bar när hon blev någon annan än hemma-mamman. Då hon den antingen tröttgråtna eller fånfnissande i ett par slitna mjukisbyxor och urblekta tröjor förvandlades till en främmande mamma som doftade parfym, målade läpparna röda, tog på sig kavaj också skorna. Sedan gick hon på möten, luncher eller kalas och aldrig var hon riktigt samma mamma som hemma-mamman. Det märktes när hon bjöd hem folk till oss eller jag var medtvingad någonstans. Hon konverserade sakligt och lugnt, skrattade mycket och hade ett myndigt beteende som fick folk omkring henne att lyssna.
Där stod jag och tittade på henne och undrade hur man blev en sådan som min mamma, en sådan som stod i ett rum och tog plats och som folk lyssnade på. En sådan som vågade prata och skratta och strålade av självförtroende.
Ibland provade jag hennes skor och de passade aldrig. Jag haltade omkring i fyra nummer för stora stövlar, vinglade på klackar och fötterna halkade omkring över sulorna. Knäna böjdes av svindeln och obalansen, jag snubblade mig fram till spegeln i hallen. Där stod jag i min urtvättade, ärvda tröja som smet åt över tjockismagen, mormors stickade, fula yllebyxor i ett par vackra, skinande svarta stövlar som inte passade alls.

När jag lämnar mjukisbyx-Elin, hemma-Elin och lägenheten försöker jag lämna den lilla, livrädda tjejen där med. Jag drar på mig mina stövlar som klapprar mot köksgolvet när jag springer runt och neurotiskt kollar kaffebryggare och spisplattor en sista gång. Sedan vänder jag mig neråt och ser på dem, pratar med den lilla, livrädda jantetjejen.
- Ser du nu?, säger jag, skorna passade ju till sist. Jag kom ju i dem, jag är redo nu.

Min inre Kanye West (eller: Jag och lilla knyttet, del två)

Jag skrev sådär långt igen och sen blev jag trött så det här är alltså fortsättningen på föregående inlägg som förmodligen kommer att bli en följetong i åtminstone tre delar.

Motstrategier alltså. Att lära sig leva med den där gnyende kan inte, vågar inte – rösten inuti, att konstant prata emot en röst från en överviktig, livrädd, skitblyg liten tjej som inte vågar någonting och som inte får ta plats alls. Att gång på gång lyckas stryka henne över håret och säga att det är lugnt, jag fixar det här eller be henne sluta dra sitt tröttsamma jantetjat om att jag är pinsam när jag tar för mycket plats och gapar efter för mycket.
Lilla knytte-rösten. Vanligtvis hjälper det att förklara för henne att johodå, jag klarar det här visst och jag gör det på egen hand, utan någon som måste beskydda mig eller rädda mig. Jag får ta såhär mycket plats, jag lovar. Och om inte annat kan jag säga till henne att jag faktiskt struntar i om jag inte vågar eller riktigt kan, för det här är så kul och jag brinner för mycket för allt jag gör för att kunna avstå. Det vore ju faktiskt bara riktigt dumt.

Men ibland räcker inte mitt vuxna jag av självförtroende, det sunda förnuftet eller brinnande-argumentet till. Det är då som jag tar till andra knep.
Det första är att tänka på Kanye West. Ni vet, Kanye, mannen som tagit egoboostande och självförtroende till en helt ny level. Som faktiskt gång på gång passerar gränsen till pinsam gällande att vara full of himself. Som är så fullständigt, odistanserat galen i sin egen begåvning att han gång på gång uttalar sig om den i intervjuer, lackar ur totalt när han inte får priser han blivit nominerad till och utmålar sig själv till den absolut bäste och störste.
I stunder då knytterösten börjar pipa tänker jag på honom.
What would Kanye do? är mitt konstanta mantra precis som frikyrkliga kids springer runt med What would Jesus do?- armband på sig (no further jämförelser mellan Kanye och Jesus här, utom möjligen av honom själv då).

Om Kanye West till exempel hade en blogg med rätt många läsare och om Kanye West gjort en bloggbok av den bloggen skulle han knappast vara jantemesig och livrädd för att vare sig vara stolt över den eller försöka sprida den. Kanye West skulle troligen skrika ut att;
- Yo muthafuckas! You know I have this blog that is like THE SHIT you know and like the best fucking blog ever written and you know now I’ve made this shit into a fucking book you know man and it’s the best fucking book ever written so you better all buy it niggas!
Om Kanye West skulle sätta sig i ett möte med en gigantchef inom Västra Götalandsregionen och kritisera deras mångfaldsarbete skulle han knappast trippa in livrädd och ursäkta sig för den kritik och de frågor som skulle följa, skräckslaget medveten om den pondus som chefen besatt och han saknade. Han skulle snarare vräka sig in i rummet, slänga sig ner på en stol och säga något i stil med;
- So this is me, Kanye West, the best fucking genusstudent ever existed. And I have looked at this freakin’ mångfaldspolicy of yours and I have a lot to say about it and a lot to ask so you better shut the fuck up and listen while I’m kickin’ it man.
Om Kanye West skulle dejta någon eller träffa gamla spöken (därmed inte sagt att jag gör det, det här är ju ett rent hypotetiskt resonemang till följd av min nya integritetspolicy) skulle han knappast komma dit med bultande hjärta och vara lite smånervöst fnittrig. Han skulle självsäkert slå sig ner och le, totalt medveten om sin egen attraktionskraft och storhet med en blick eller mun som sa att;
- Yo baby, you should be so lucky if you were my hoe, you know that right?

Poängen är alltså inte att jag vare sig kommer springa runt och skrika att bloggboken är the best fucking book ever written, sätta mig på ett möte med en mångfaldsansvarig och börja prata hiphoplingo eller kalla eventuella, rent hypotetiska, flings för mina hoes.
(Eller okej. Angående det sista så kallade jag ju Amsterdamsflickan för one of my hoes tredje gången vi sågs. Och någon månad in i förhållandet med mannen började han nästan dagligen säga I’m your hoe till mig eftersom han väl märkte hur mycket jag gillade det. Men det är alltså något som bara sker med människor som känner mig hyfsat väl och som jag känner mig bekväm med.)

Poängen är att min inre Kanye West fungerar som en motvikt, en motröst till den där pipande, livrädda janterösten tillhörande mitt förflutna. Han går över gränsen till hur ego man får vara, hon vågar ingenting. Tillsammans blir de en blandning, en duett som tillsammans i bästa fall kan skapa en balans av lika delar vågande och någon form av självdistans.

Det var del två av Jag och lilla knyttet. Del tre kommer inom kort.