Elin Grelsson Almestad

Ja alltså det är faktiskt så att jag är nästan lika kaxig, full of myself och fullständigt självmedveten som jag verkar. De senaste månaderna, och alldeles i synnerhet de senaste veckorna med tanke på allt som händer, har jag mest gått runt i något slags egoflow tillika fullkomlighetsrus. Helt plötsligt är jag hon som konstant går runt och tänker om sig själv som skitviktig och vars monologer handlar mindre om relationsbearbetning och mer om vikten av att älska sig själv.
För det gör jag ju. Jag tycker så förbannat jättemycket om mig själv och den där tjejen som är totalt medveten om sin begåvning, kompetens, sociala förmåga, charm och till och med snygghet är ingen mask. Det är jag.
Men det finns alltid så många jag. Och alltid så många jagröster inuti. En annan röst inuti kan bäras upp av någon förfluten, någon som bar samma ryggrad som man själv gör. Hur kan man inte lyssna på någon som bar samma ryggrad som en själv? Den rösten tillhör en jätteliten tjej som är rädd för allting, svinblyg, tystlåten och ensammast i världen. Hon som står där i mormors hemvirkade yllebyxor och den ärvda, urtvättade Kalle Anka-tröjan från den äldre kusinen som smiter åt över den överviktiga magen för att kusinen är mycket smalare än vad hon är. Hon som ligger vaken på nätterna och är jätterädd för att ingen någonsin kommer att tycka om henne, har konstant ont i magen och som varje morgon smiter ut några minuter innan pappa startar bilen, ställer sig bakom huset. Där står hon, knäpper händerna, blundar hårt och ber.
- Gode Gud, gör så att jag slipper vara ensam på rasten idag och så att jag inte behöver vara med på gympan och gör så att fröken inte ber mig säga någonting inför hela klassen snälla, gode Gud amen.
Det är också ett jag som bär en röst, världens minsta och räddaste knytteröst. Jag är hon men jag är också ett jag som i jeans storlek 26 och målade läppar vant svarar i telefonen på jobbet med myndighetsrösten samtidigt som jag skämtar med någon kollega i bakgrunden, som höjer rösten på seminariet och ifrågasätter, som tar över samtal med fikagänget och får hejda mig själv i mina eviga monologer, som går på fester och hälsar och diskuterar tills ögonen glöder och samtalar flirtleende och kaxigt och som bara låter den allra rättaste komma in och anser sig bara vara god nog för den bästa, som ger det bästa. Hon som tar åt sig av alla props och credd och fina ord och som låter allt det bra i livet hända med ett I so fucking deserved this som ett mantra i skallen.

Det är ett jag som är idag men knytterösten lever alltjämt och kanske alldeles särskilt i de dagar då jag rusar i en nerförsbacke på alla plan i livet och måste ge av mig själv och alla mina sorters kompetenser dagarna i ända.
Sådär som när en ansvarig chef på den stora arbetsgivaren, en av Västra Götalands största, ringer upp mig angående mitt kursprojekt – att göra en kritisk studie av deras mångfaldsarbete, säger att vi kan väl ta ett möte nästa vecka och diskutera dina frågor.
- Javisst, låter jättebra säger jag och vi bokar tiden och när jag lagt på börjar knyttet skrika.
- Nää, men herregud. Ska du sitta där hos någon chef och vara kritisk och ställa smarta frågor, det kan ju inte du. Hur ska du våga göra det? Vad har du att komma med egentligen, du kan ju ingenting!
Eller när jag mailar om marknadsföring och får tips och bestämmer möten och fikaträffar och jag säger stora ja till allting. Knyttet där igen.
- Men fy vad pinsamt det här är. Vem tror du att du är? Varför måste du hålla på och tro att du ska ha någonting att komma med och synas och höras, du har ju ingenting att säga!
Eller när det dimper ner ett gäng promoskivor i postfacket som jag snabblyssnar igenom medan jag diskar. Hon där igen.
- Vad ska du skriva om det här? Du kan ju ingenting om musik, det fattar du väl att du ska inte hålla på med sånt. Det kommer ju bli jätteskämmigt när alla märker att du inte kan nånting, nä fy vad läskigt.
Eller när jag skickar över ett tvåsidigt informationsblad till några intresserade studiedeltagare och hon är där och petar.
- Men vad är det nu för trams som du har skrivit ihop då om sekretess och sånt där? Som om du är någon riktig forskare, det är du ju inte, du kan ju ingenting, det här kommer inte att gå.
Eller när jag kollar min besöksstatistik och inser att jag aldrig haft så många läsare som just nu och hon tillägger i bakgrunden att;
- Men det här är ju verkligen pinsamt! Och läskigt! Att du liksom sitter och skriver ner en massa fånerier om ditt liv och dina tankar och sen sitter hundratals människor runt om i landet och läser det. Fattar du hur skämmigt det är?!
Och alldeles särskilt närvarande är det lilla knyttet på nätterna. Då jaget som är jag idag bara vill sova efter en lång dag med mycket jobb och kurslitteratur och hon är mer klarvaken än någonsin.
- Neeej hjälp, jag fixar inte det här!, piper hon, jag orkar inte och jag kan inte och jag som är så liten och rädd, hur ska det här gå? Jag måste ju ha någon här som säger till mig att jag är bra och duktig och skyddar mig och tar hand om mig för jag är så liten, jag vågar inte själv.
Sedan tystar jag henne med kamomillte och Valeriana också får vi väl båda lite ro.

Sådan är hon, min lilla knytteröst av dödsrädsla, blyghet, dåligt självförtroende och jantetjat. Hon är jag och jag är hon, men hon är inte den mest framträdande hos mig längre. Alls faktiskt.Och i stunder då hon träder fram har jag hittat strategier för att motarbeta henne. Men om dem ska jag skriva imorgon. För nu ska både jag och knyttet sova.

Jag trivdes aldrig på landet.
Jag trivdes aldrig under min uppväxt på den norrländska landsbygden, på den stora gården med utsikt över sjö och fjäll. Där bodde jag tills jag en vecka innan jag fyllde arton packade mina saker och flyttade ihop med exflickvän K. i kartonglägenheten, ettan utanför småstadens centrum, för att aldrig mer återvända. Det tog mina föräldrar några veckor att inse det. Då målade de om mitt flickrum. Några år senare lämnade de själva gården, placerade en sommarstuga i skogen bakom och köpte en lägenhet i centrum medan jag flyttade till Göteborg och var bittrast i världen över att de inte hörsammat mitt tjat om att flytta in till stan förrän jag själv var på väg att lämna den.

Jag var barnet som växte upp på en stor gård med kojor, klätterträd och gräsmattor, en kilometer från stranden, utsikt över fjällvärlden från flickrumsfönstret och världens största skog bakom mig och som ändå bara längtade efter stad.
Min största dröm som liten var att någon gång få ha ett brevinkast, porttelefon och en adress som innehöll något med ”gata”. Jag brukade gå i leran i den stora, vackra björkallén som ledde in till vår släktgård och låtsas att det var asfalt. Jag minns när jag hörde Mauro Scoccos Sarah första gången. Han sjöng något om sävenäläven. Jag frågade någon, pappa förmodligen, vad det var för något. Han sa att den var en närbutik, en kiosk som fanns i storstäder och som var öppet dygnet runt.
Min största dröm var att få ha en närbutik. Att slippa sitta bredvid pappa i bilen två mil till Ica för att sedan sitta med Calippoklistriga lår hela vägen hem. Kunna smyga iväg och köpa godis mitt i natten. På sävenäläven.
På helgerna och under stora delar av mina lov bodde jag i en bäddsoffa hos min mormor och morfar. De bodde i småstaden, som på den tiden var en stor stad i min värld. De hade ett gatunamn, brevinkast och asfalt utanför. Jag och mormor spelade kort sena sommarnätter på deras balkong och jag tyckte aldrig att solnedgången varit så vacker som när den gick ner över lasarettbyggnaden nedanför, så mycket vackrare än när den gick ner över fjällen och dränkte sjön i rödfärg. Jag fick gå själv till centrum ibland. Då låtsades jag att det var min lägenhet som jag lämnade, jag gick ut med ett nonchalant knyck och elvaåringssminkat ansikte och hoppades att alla som gick förbi på gatan trodde att jag bodde där. På riktigt. Att det inte syntes att jag egentligen var lantis.

När pappa hämtade mig på söndagkvällar eller när lovet var slut satte jag mig fram i bilen. Hela vägen genom centrum tryckte jag näsan mot rutan. Det var det vackraste med staden. När skymningen fallit och i varje liten bostad inrymd på kvadratmeter mellan andras bostäder i likadana betongbyggnader lyste lamporna. Precis som bilarnas susande på gatan nedanför min mormor och morfars vardagsrum, där jag låg vaken i sköljmedelsdoftande lakan i bäddsoffan, ingav det mig något slags lugn. Ett hopp jag aldrig kunde hitta på landsbygden. En betryggande puls mot det rastlösa vemodet.
Bilarna om natten, de som var vakna; på väg någonstans, levande människor som passerade på vägen och berättade att de fanns. På samma sätt berättade människorna i husen sin historia. Jag tryckte näsan mot rutan och lyssnade. Såg köksbord med tickande klockor ovanför, en kvinna vid spisen, ett barn vid bordet. Såg vardagsrum med flimrande TV-apparater, foton uppställda i rad på bokhyllor och tavlor upphängda på väggarna. Livet genom bilrutan, fönsterrutan; vi möttes någonstans.
De tända ljusen, de förbipasserande bilarna gav mig som barn lite lugn i ensamheten. En lycklig trygghetskänsla i alla varma människor med tak över huvudet som levde sina liv på sina kvadratmeter i betongblocken. Lämnade ett ställe, förflyttade sig till ett annat.
Jag inbillade mig att de alla var lyckliga. Varma i ljuset och lyckliga med varandra i sin vardag. Det gav mig ro.
På landet såg jag inga andra hus i närheten. Närmaste byggnad låg trehundra meter bort. Nätterna var tysta, såsom de aldrig blev i staden. Vinden som knakade i huset, en råbock som ylade, förbipasserande skotrar på fyllekörning av någon underårig klasskompis under vintern. Det gav ingen trygghet, bara rastlöshet.
- Ge mig liv, viskade jag när jag låg klarvaken, livrädd i min säng nattetid.

En av mina första kvällar i Göteborg gick jag ensam från universitetet ner till Brunnsparken. Jag hade inte lärt mig någonting om spårvagnssystemet och hade ingen aning om att hade jag bara tagit två trappor ner från Humanisten hade jag kommit till Korsvägen. Istället gick jag, tog en avstickare åt vänster. Asfalten klappade under mina stövlar när jag gick genom Vasagatans allé. Vid Vasaplatsen stannade jag till på 7-eleven och köpte en take away-kaffe, fast jag aldrig dricker kaffe kvällstid. Drack kaffet ur pappersmugg inhandlat kvällstid. Bara för att jag kunde. Bara för att jag fick.
Sedan promenerade jag upp genom Vasastan. I varje betongbyggnad lyste ljusen. Vardagsrum med flimrande TV-apparater, fotografier och köksbord med pensionärspar eller barnfamiljer.
Jag smygstannade och stirrade in i vartenda ett. Jag minns min barnanaiva lyckokänsla i att se stadens människor i sina kvadratmeter i betongblocken. Att jag tog det som en indikation på att världen var bra, att allting skulle bli bra och att all den rädsla jag bar på alltid dämpades lite när jag såg på dem. Bara att se på liv gjorde mig trygg.
Jag såg deras liv, deras vardag pågå innanför fönsterglasen. Det gjorde mig fortfarande trygg i mitt vuxna, men likväl barnanaiva hopp om att de var lyckliga.

Det var den måndagen efter torsdagen då mannen gjorde slut. Det var då jag visste att jag hade två val.
Det första var att fortsätta älta och gråta, förmodligen supa och ligga runt, förlora mig i nya ögon.
Det andra var att lägga all energi som jag lagt på honom, på att försöka hålla kvar honom, hålla ihop vår, mot slutet, trassliga relation, på romanen istället.

Jag valde det andra alternativet den här gången. Jag vet att jag gjorde rätt.
De senaste veckorna har jag skrivit mer än jag gjort på många år. De senaste veckorna har jag äntligen förstått hur historien ska skrivas, hur den måste skrivas. Det lossnade lite i slutet av min och mannens relation, jag insåg någonstans att jag måste lägga energin där för att glömma ångesten över oss och sedan bara vällde orden fram.
Jag skrev så jag glömde tvätt-tider, kom försent till möten (den som känner mig kan här sucka och tillägga att jag alltid är sen, men nu var jag för en gångs skull sen av en bra anledning), slutade se på tv, sa upp min GP-prenumeration. Varje dag, samma rutin. En halvtimmes surfande med frukosten i knät. Sedan bara skriva.
Jag rotade i minnen, skapade minnesscener, fiktiva scener, talade med en barnröst jag glömt att jag hade. Hon som var ärlig, som berättade precis som det var, hur det kändes då. Som inte vejde för censorröster eller oroliga tankar om vad andra; familjen, släkten, vännerna skulle säga. Som bara hade en jävligt viktig historia att berätta. Ofta var det jobbigt, nästan varje dag var det jobbigt. Efter tre sidors skrivande var jag alltid tvungen att börja spela gammal motown och sittdansa eller lägga mig i fosterställning någon gång, för att orka fortsätta rota. Men det gjorde jag.

Igår tog det stopp. Jag trodde det fanns mer. Det gör det inte just nu. Säcken knöts ihop och jag visste att jag inte kommer vidare. Manuset är inte ens halvklart, men jag visste att jag behövde en andhämtning och några granskande ögon innan jag kunde fortsätta. Jag la till filen och tryckte på send. Sedan ägnade jag resten av dagen åt solskenspromenader och långfika.

På natten kunde jag inte sova. Det är inget ovanligt, men den här natten var ingen lugn insomnianatt. Hjärnan jävlades med mig, började älta relationer och annat gammalt skräp. Sakna människor jag förlorat, sakna kärlek som jag förlorat.
I förmiddags sov jag länge. Drömde mardrömmar om hur jag gått vilse i en herrgård. Jag visste att jag inte fick vara där, huset för stort och vackert för mig men jag kunde inte hitta ut. Drömde att jag simmade omkring i en sjö, visste att jag måste ta mig iland för jag var utmattad och trött i armarna men så fort jag försökte närma mig stranden var där fullt av sjögräs och gyttja som höll mig tillbaka. Drömde att mina händer var kladdiga, att det inte spelade någon roll hur mycket jag tvättade dem. De fortsatte vara kladdiga.

Sedan vaknade jag och jag läste för första gången igenom hela råmanuset. Från början till slut.
Också visste jag att det skulle bli en sådan dag. Då jag avbokade spinningpasset, låste dörren, drog filten över huvudet och inte talade med någon. En enda vän talade jag med och vi talade om avsaknaden av trygghet och bli sedd som barn. Hur man som äldre började söka den i relationer igen.
Sådär som exmannen sa när vi varit tillsammans i någon månad.
- Elin, du har tagit hand om andra människor i hela ditt liv. Du har aldrig varit i centrum. Låt mig ta hand om dig nu, låt mig ställa dig i centrum.
Det gjorde han. I fyra år gjorde han det. Genom honom reste jag mig. Sedan gick jag. För jag visste att den där tryggheten var jag tvungen att hitta i mig själv.

Det är en sådan dag då jag ligger hemma med filten över huvudet och saknar trygghet. Då jag sett åttaåringens röst tala i ett worddokument och inte orkar bära hennes röst utan bär 24-åringens istället. Den är så mycket starkare än vad hennes var.
- Lilla vän, säger den, vi hittar tryggheten i oss själva istället. Du fick den inte då, nu hittar du den i dig själv. För din skull ska jag berätta historien, för din skull kommer jag fortsätta att skriva den. En dag når vi iland, jag lovar.

- Lämna dörren på glänt! Lova!, skrek jag varje kväll som barn till pappa efter att han pussat mig i pannan och sagt kom ihåg att du är älskad lilla lelin (jaja jag vet, svarade jag alltid för detklart att jag var det).
Trots att jag visste att han alltid skulle komma ihåg att lämna dörren öppen, aldrig stänga den så att aprikosfärgade flickrumsväggarna blev svarta med skuggor man inte vet var de kom ifrån och skrämma mig i min lågstadieinsomnia. Just den där paniken när han steg ut ur dörren och jag visste att nu var jag Ensam med tankar och rädslor av åttaåringens slag som innefattade självsamhet på raster, gympalektioner och irrationella tankegångar om kidnappare och mord på min lillebror.
Tänk om han stängde dörren och allting blev svart?
Så jag skrek att han inte fick stänga och stängde gjorde han aldrig heller. Genom springan mellan trädörr och aprikosfärgad flickrumsvägg lyste en strimma varmt ljus in, genom den hördes ljudet från kvällsnyheter och mammas tevatten som alltid kokade för länge. Bara den strimman som krävdes för min trygghet, att kunna möta rädslorna och så småningom somna in.

Sen blir man vuxen och man börjar själv att släcka sina lampor. Inga dörrar av trygghet lämnas på glänt och på nätterna är man ensam med sina rädslor av tjugofyraåringens slag som innefattar prestationsångest, ekonomibekymmer och irrationella tankegångar om cancer och aldrig få uppleva permanent kärlek.
Tänk om dörren stängs och allting blir svart? Tjugofyraåringen famlar efter tryggheten, precis som åttaåringen gjorde. Precis som vi alla väl gör. Hitta några fasta punkter, någonting som håller oss över ytan. Syster i hejdåkramen och mamma i telefonen, pappa i långa mail och lillebror över msn. Åttio mil är avstånd och ändå långt ifrån tryggheten. Får man vara såhär liten fast man är tjugofyra år och på väg i karriären, självständig citymänniska?

Den självständiga, vuxna citymänniskan skriker om att lämna dörren på glänt, lämna mig inte med skuggor som jag inte vet var de kommer ifrån.

Också finns de där. De som aldrig stänger dörren. Extended family på Hagabion och närsomhelst i telefon eller över datorn, en bara en trappa upp, hon som sa du kan lita på mig där när jag grät och sa att jag aldrig skulle lita på någon igen i hela mitt liv. Lyssnande öron och förmågan att dra upp mig ur det svarta, skratt och skapandet av självdistans, liksom jag aldrig behöver låtsas vara någon som jag inte är med dem.
Mailen till Amsterdam, till henne som jag känt i mindre än ett år och som jag ändå blottat allting för. Hon som får veta allt, som jag skriver ickekorrigerade, alldeles för långa mail till och får skarpa analyser med stora doser ärlighet som svar.
Mannen som får mig att fnissa över msn och sedan jag kommer över om någon timme och versaler är så fula så jag nöjer mig med att svara gör så. Drar in mig i vårt universum igen, där jag långsamt och överförsiktigt bobygger lite.
Gamla gänget, med diskussioner om utilitarism och definitioner av konst fast så mycket mindre pretentiöst än det låter och exmannen som sörplar när han äter soppa under vår fika, jag som tittar strängt och säger sluta sörpla, annars går jag hem sådär som jag vet att det finns människor som man kan vara så ärlig med.

I mörkret en trygghet. De lämnar dörren på glänt. Strimmorna av ljus som tränger sig in bland mörka skuggor som skrämmer mig. Kom ihåg att du är älskad lilla lelin.
Jaja, jag vet.

– Mamma, gapar jag, jag har hittat celluliter på låren!
Kvävd suck från datorn. Jag som rusar in i underkläderna.
- Men kolla rå!
Jag pekar neurotiskt på gränslandet mellan lår och rumpa.
- Jag ser inga celluliter, Elin.
- Amen kolla, det är ju alldeles gropigt!
- Det där är veck. Folk har sånt.
- Nej men kolla värsta feta låren med GROPAR!
- Men sluta nu…
Mamma ser bedjande på mig.

Jag hatar hur låren rör sig numera. Att de liksom snuddar vid varandra när jag går. Förut fanns där ett avstånd mellan dem, ett skönt hålrum som bekräftade deras smala karaktär. Det finns inte kvar, nu slår de i varandra och svettas mot varandra och jag ser ner på dem, tänker mina lår? Får inte vara, nej får inte se ut såhär, kännas såhär.
Det finns så mycket veck och överflöd att klaga över numera. Man går från 54 kilo till 58-59 och på de kilona finns det en massa nya veck och skrymslen, hålrum som krymper och kinders rundning. Vad som finns ännu mer är neurotiskt cellulitjagande, vecknypande, obehagskänslan i lår som snuddar varandra när man går.
Ska börja banta igen. På måndag. Då jävlar.
Återkommande tanke i obehagskänslan. Sen blir det liksom aldrig riktigt av.

Tänker på ett överviktigt barn, en tjockispubbe-unge. Tänker på hur hon betraktade alla normala, smala tjejers veckjakt.
- Guud, kolla bilringarna, sa de i omklädningsrummet efter gympan och nöp i små, små veck som rymdes mellan tummen och pekfingret.
- Hjälp, kolla fettlåren! Skrek hon med de vältränade pinnlåren och storlek 25-jeansen.
Om överviktiga barnet sa man ingenting. Hon sa heller ingenting. Det är sådär med veck som inte är osynliga, lår som är fettlår på riktigt att de talar man inte om. Det som finns där synligt måste istället tystas ner. De sa ingenting, hon sa ingenting. En överenskommelse; du är ju tjock på riktigt.
Det är jag i underkläder framför spegeln och hon som står bredvid.
- Vad håller du på med? Undrar hon med armarna i kors och tioåringens ögon på mig.
- Förlåt, men jag kan inte låta bli, 58 kilo är inte 54 kilo, svarar jag, och jag ser en massa veck överallt.
- Du har en blivit en sån tjej som vi hatade, förstår du inte det? Kommer du inte ihåg vad dåligt vi mådde över det där normalviktiga fettjagandet? Förstår du inte hur glad jag hade blivit om jag vetat då att jag skulle se ut som du en dag i framtiden?
- Förlåt, svarar jag och vet att hon har rätt.

Marie Carlsson skriver träffande i nyutkomna boken Fettpaniken om veckjagandet, fetnojandet som vår tids största mentala energiläckage. Och det drabbar kvinnor i så mycket större utsträckning än män. I Flesh it out-numret av Bang skriver redaktionen om det här med kroppen och våra nojor och hur det är en ingångspunkt till feminismen, men ses som lägre stående i hierarkin på den feministiska agendan. Jag vet själv. Att prata om kvinnors eviga kalorijagande och viktnojande är så självklart, så basalt och enkelt att det inte längre är en intressant feministisk fråga att ta upp. Dessutom kräver den enorma mängder skärskådning av det egna jaget eftersom de flesta engagerade, coola, insatta brudar jag känner ändå försöker gå ner i vikt och suckar över fettveck och bilringar. Men jag tror att vi missat något. Det är en basal fråga, det är naturligtvis en jävla i-landsfråga och framförallt måste man göra det väldigt personliga och privata – förhållandet till sin egen kropp och ens egna nojor – till något politiskt. Likväl; det mentala energiläckaget är enormt. Det finns så mycket att lägga tankekraften på istället för att jaga de osynliga vecken. Så mycket kraft hos så många smarta tjejer som läggs på fel saker.
Jag kämpar och försöker, vänjer mig långsamt vid obehagskänslan när låren slår emot varandra när jag går.
- För din skull, säger jag och kramar tioåringen, för min egen och för alla andras. Jo, jag försöker ändå.