Grattis, du är intellektuell!

Jag vet inte när tröttman började. Kanske i samband med 00-tals kritiknummer, som jag var mer än lovligt ljumt inställd till. Möjligen kan det bero på min Axessprenumeration, alla panelsamtal och debatter som berört ämnet eller för den delen alla texter som jag redan har läst om det. Det kan också vara då DN reducerade sin kulturredaktion och de då utbrytande diskussionerna som tröttman började brisera. Men jag vet att det var Nöjesguidens senaste nummer om bristen på vettig kritik och intellektuell förflackning som fick mig att trötthetskräkas.

Följande vet vi: Kulturklimatet har förändrats, mediaklimatet likaväl. Kultursidorna består av fler bilder och kortare texter än förr. Arvoderingar är sämre, deadlines kortare. Ekonomiska läget för tidskrifter och kulturredaktioner uselt. Vi frilansare hankar oss fram för skitarvoden och anställda får sparken. Bloggar och sociala medier är en del av medieklimatet, allt går snabbare och det finns inte samma utrymme för djupgående analyser.

Jag tycker att en hel del av det här är oerhört tråkigt. Jag tycker att en del av det är givande och intressant. Jag skriver under på alla klagomål kring bristande utrymme för längre och mer djupgående texter, jag hatar den kommersiellt glättiga yta som har ersatt mycket bra journalistik och jag sörjer framförallt hur diskussion, analys och bildning går i graven till förmån för snabba punchlines kring dagens snackis. Jag tycker till exempel inte heller att nätpublicerade artiklar, annat än i undantagsfall, ska ha kommentarsfunktioner. Jag vill läsa debattartiklar och ledarkrönikor utan att få ett virtuellt klotter av felstavat kommunist/feminist/invandrar/whatever-hat under. Och jag sörjer verkligen att många tidskrifter kämpar med ekonomin medan Bonnierskoncernen äter upp allt och gör det till en kolorerad homestylingvärld.

Problemet är att vi redan vet det här. Vi vet det för det har idisslats i varje kulturskrift, läsvärd blogg och debatt väldigt länge nu. Från kritikens förfall, den intellektuella förflackningen till att journalister väljer att framhäva sig själva på Twitter istället för att skriva intressanta texter (som om det finns en motsättning). Det har hånats över medianätverkande, självhävdande och suckats över att livsstilsmagasin tar över och kulturtidskrifter står på randen till ekonomisk kollaps.

Inte förrän jag läste Nöjesguiden kunde jag riktigt sätta fingret på min avog kring alla dessa diskussioner. Jag håller ju ofta med. Problemet är att åsikterna kring den dåliga journalistiken, kritiken och urholkandet av det intellektuella skrivandet ofta är lika mycket poserande som vilken modebloggerskas it-handväska som helst. Det är en så snygg accessoar, som placerar dig i rätt grupp. Sedan spelar det ingen roll om du själv är en skribent som skriver halvdana texter och har journalistiska meriter endast i form av en understreckare på lokaltidningens kultursida. Genom att klaga över medias intellektuella förflackning och usla skribenters takt på sina twitteruppdateringar placerar du dig själv i skribentvärldens it-crowd.

Jag har också länge funderat över hur människor i 25-30-årsåldern kan vara så bensäkra på att kultursidorna var så mycket bättre förr och hur usel samtidens intellektualism är jämfört med en vag dåtid. Förlåt, men när började ni läsa kultursidorna? Sedan slog det mig vilka åsiktsposörerna är. De är samma crowd som satt i skolfiket på gymnasiet och diskuterade morgonens essä i DN Kultur, poserade med Camus Främlingen och sedan hånlog gemensamt i mjugg åt estettjejerna. Så gulliga, men åh så korkade. De ville förändra världen, men hade inte ens läst filosofi. Detta var samma gäng som var helt ointressanta, eftersom de aldrig hade några egna åsikter. Deras bakgrund fick man inte heller veta så mycket om, eftersom de tyckte att det var argumentationstekniskt dålig att blanda rationella med känslomässiga argument. Istället fick man ett nytt Camus-citat, troligen från sidan de läst fem minuter innan, och en hänvisning till en DN Kultur-text.

Det enklaste sättet att verka intellektuell då var att låta DN Kultur-loggan sticka upp nonchalant ur second hand-väskan och ha många referenser att komma med. Det enklaste sättet att verka intellektuell idag är att rapa samma trötta ramsor om dålig kritik och kultursidornas urholkade intellektualism. Att man sedan inte har så mycket att komma med själv märks inte, eftersom alla är lika upptagna med sina egna revolutionerande tankar om hur den dåliga ekonomin lett till att kulturjournalistiken utarmats. Så har de som skulle diskutera och förhoppningsvis innovera kulturklimatet istället blivit samma bräkande fårskock av likriktning och yta, som dem som de gärna föraktar. Det finns många intelligenta skribenter och debattörer som diskuterar vad som händer med kultur och media idag. Men sedan finns det dem som kommer efter och mest himlar med ögonen åt skribenters dåliga språk och kultursidornas prioriteringar. Det är en snygg pose, men med lika tunt innehåll som de lifestylemagasin man älskar att hata.

Bildningen och myten om den ensamme skaparen

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en mycket intressant text i senaste numret av Arena. Hon skriver om texten här. Dock skulle jag vilja påstå att det finns ett fel i texten rörande hur länge vi har haft tanken om den solitära tänkaren som skapar ur intet. Det är snarare än ännu mer modern företeelse än Hadley-Kamptz beskriver.

För att koppla detta till en text som jag skrivit, som inte heller finns på nätet: I senaste numret av Axess skriver om jag humaniorans fall, i tider av anställningsbarhetskrav och allt större krav på nyttorelevans på forskning. Jag tror istället att det som vi refererat till som bildning och det bildningsideal som skapats under det senaste århundradet, kommer att alltmer lämna universitetet. Det är inte längre en fråga om akademiska poäng i första hand, utan snarare ett kollektivt och fragmentariskt utbyte av tankar. Vilket inte gör att bildningsidealet dör ut, utan snarare blir mer vitalt än på länge.

I texten påvisar jag också hur det var på detta sätt som nyhumanismen i själva verket skapades. Humboldts Berlinuniversitet, som blev bildningens centrum och vars idéer kring lärande för utveckling av människan var grundläggande i humaniorans spridning, föregicks inte av ensamma genier på kammare. I stället skapades det ur lösa seminarieformer, tankeutbyten och kluster. I den sentida besattheten av upphovsmän och ensamma forskare har det varit svårt att tolka deras seminarieanteckningar, då det är omöjligt att säga vems kunskap som manifesteras. Dokumenten består istället av fragmentariska, dialogiska växlingar mellan varandra, som länkar i varandra, snarare än står som solitära. Jag tror att det snarare är ditåt som vi är på väg igen, än att bildningen är på väg att dö ut.

Hela texten läser ni i Axess nr 1/2010.