Internet har inget partiprogram

Jag kommer inte att gå i något första maj-tåg i år.
Det gjorde jag inte förra året heller, men då var det av privata skäl samt ösregn. Ambitionen var i alla fall att komma iväg. I år det genomtänkt och beslutat på förhand och ingenting relaterat till vare sig väder eller bakfylla.
Precis som jag de två senaste åren medvetet valt bort 8 mars feministiska demonstrationståg.
För någon som satt mycket stolthet i att vara en av de som fortfarande är politisk och engagerar, någon som ofrånkomligen är mer vänster än höger och engagerad feminist har utvecklingen skett med sorg. Men i år också med stolthet.

Jag är, såhär i efterhand, väldigt stolt över att jag bröt med partipolitiken i nittonårsåldern. Efter att ha tagit för många strider, suttit på för många meningslösa möten och mer och mer känt den där molande känslan av att behöva representera i frågor som jag inte instämde till fullo med. Som att gå i ett första maj-tåg och skrika slagord som jag egentligen vill problematisera och ifrågasätta, applådera efter tal där jag bara instämt i hälften.
Jag är också glad att jag bröt med Kvinnojouren när jag gjorde. De gör ett enormt viktigt jobb, men deras teoretiska aspekter passade inte mina och jag tvingades ställa upp på majoritetsbeslut som rörde åsikter som jag inte ville stå för.
Samma sak med mitt engagemang i studentkåren, även om det skedde på en mer individuell basis. För mycket spel, pakter och lobbyverksamhet tog energin snarare än att skapa en vettig utbildningspolitik.

Men det som fanns i mig när jag lämnat allt detta var någon slags tomhet. Jag ville ju vara engagerad. Jag ville bara att det skulle kunna ske mer på mina villkor, jag ville inte behöva jämka och kompromissa i en mängd frågor som för mig var viktiga. Jag ville också vara en del av en brinnande kollektivism. Den där känslan när man faktiskt slåss för någonting tillsammans är underbar. Jag har saknat den också.

Går det att kombinera självförverkligande och individualism med kollektivism? frågar jag både i senaste VK-krönikan och Gustav Fridolin i tisdagens Kvällspasset. Det är en ren egoistisk fråga, det har gäckat mig hur det ska gå till.
Men när det kommer just till politiskt engagemang har jag insett precis hur det fungerar för mig.
Det sker här. På bloggen, på Twitter, i mail, i sociala nätverk, läsandet av artiklar, andras bloggar… Det är på Internet som det sker, helt enkelt.
Det är inte förrän nu som jag börjat engagera mig i frågorna kring frihet på Internet. Jag har ansett att andra skriver bättre om det än jag. Men jag har ju läst, funderat, blivit mer och mer insatt. Det fanns en tid då jag också, likt Per Wirtén, trodde att det bara handlade om fildelning. Det handlar om så oerhört mycket mer.

Det är genom Internet som jag hittat ett sätt att vara politisk där jag både sätter min egna politiska agenda och går min egen individualistiska väg, samtidigt som jag är en del av någonting större. Ett ständigt flöde av information, åsikter, tankar, upplevelser. Diskussioner, kontakter, nätverk, utbyten. Jag håller föga med någon i bloggosfären om allting som de står för och jag går i kollisionskurs för jämnan och det spelar ingen roll.
Vi behöver inte enas. Vi behöver utbyta tankar, lära oss av varandra, diskutera och utvecklas.

Internet har inget partiprogram. Vi håller inga möten och äter torra kanellängder medan vi diskuterar en formaliafråga i två timmar. Vi kompromissar inte med oss själva.
Det här är det forum som jag saknat, där jag på riktigt känner mig viktig. Väldigt ofta känner jag att jag gör skillnad. Unga tjejer som skickar mail om att jag är en förebild, som skriver om deras självskadebeteende och ångest. Jag som kan svara dem, direkt, vi når varandra. Det är så otroligt häftigt. Det är en kraft på individuell nivå som gör en fucking skillnad, om så det enda jag kan göra är att fortsätta skriva om de frågorna och svara på mailen i den mån jag förmår ge svar.
Jag kan reagera direkt på nyheter, reflektera utifrån mina värderingar, diskutera och såväl utveckla som utvecklas själv. Jag känner mig behövd, viktig och samtidigt utvecklas jag varje dag.

Internet har inga politiska premisser. Här sätter var och en, som individ eller grupp, sin egen agenda. Det finns bara en fråga som vi sluts upp kring i en kollektivism, men det är också den fråga som är allra viktigast. Att bevara internet som det fria, demokratiska, aktiva forum som så många av oss använder det som. Att vi ska fortsätta kunna vara aktivister, individualister, politiska och engagerade just här.
Med en urholkad partipolitik, Brysselcentrerad makt, strategier och maktspel, tankesmedjor och retorikmanagment kan vi inte lägga politiken i politikers händer. Många forskare har påpekat frånvaron av gräsrotsrörelser i dagens samhälle, vi har blivit elitstyrda och vi har låtit det hända. Få tror på medborgarmakt längre.
Jag pekar på Internet, på bloggar, microbloggar och sociala nätverk och jag säger att här har ni er medborgarmakt. En extremt brokig, individualistisk, ojämn, bråkig och stökig gräsrotsrörelse som bara vill en enda sak gemensamt: Bevara vår rörelse och låta den växa precis som den är.

They say you gotta stay hungry

Jaha. Så kom den tillslut. Kommentaren som påpekade hur tråkig min blogg har blivit.
Jag som sa senast i förmiddags till Gustav att snart kommer någon att reagera på hur jävla tråkig bloggen är, när han satt och uppdaterade like mad shit och jag satt och skrev roman istället.
- Nä, men du är ju inte lika illa som Kinky Afro, som har två halvdöda bloggar, tröstade han.
- Nej det är ju sant, sa jag.

Jag som sa senast i fredags till bibli att jag egentligen behöver en bloggpaus.
- Du vet att du inte har några skylidgheter gentemot någon?, sa hon.
- Jag försöker komma ihåg det, sa jag.

Jag har sån jävla ångest över hur sämpig bloggen är just nu och ännu mer ångest har jag över allt jag insett att jag är oförmögen att skriva om. Tanja skriver om just detta och tar mitt nyrelations-inlägg som exempel, men förlåt Tanja, jag ångrar det inlägget så jävla mycket. Det som skulle handla om flickvänsrollen kom att fokuseras på mig och Gustav och det kändes fel.
Jag hatar det såklart. “Mina fina texter” som tydligen saknas och nu är long gone och ersatta av Kvällspasset-reklam och länkar till andra och alla mina personliga, privata texter som fanns här.
Alla är de borta.

Anledningen till att Sveriges bästa bloggare har gått och blivit Sveriges tråkigaste bloggare är egentligen ganska enkel: Jobb. Andra saker att skriva. Helt plötsligt har jag gått och blivit en sån som folk säger ja tack till när jag pitchar jobb. Helt plötsligt befinner jag mig i situationen där jag får betalt för texter. Helt plötsligt är jag i situationen där dygnets timmar tamejfan inte räcker till för allt som ska skrivas och göras och jag sitter där återigen med sömnlösheten och trycket över bröstet och försöker komma ihåg vad som är viktigt.

Vad som är viktigt är följande:
Jag skulle kunna skriva så jävla bra inlägg om relationer, svartsjuka, vänskap, definitioner av relationer, arv av gamla relationer och en massa saker som snuddar vid mitt privata jag. Det gör jag inte. För mitt privata jag är viktigare. Och ni har blivit så många läsare nu. Och jag är inte anonym. Och är det någonting som jag lärde mig av blogghypen 2008 så var det att skilja på den Elin som jag producerar i mina texter eller andra ytliga sammanhang och den Elin som jag faktiskt är. Den Elin som jag faktiskt är är någon som bara de människor som verkligen anstränger sig for real får lära känna. Men så fort jag skriver om relationer just nu snuddar jag vid henne.
Jag behöver skydda henne. Jag behöver skydda honom som jag precis inlett en kärleksrelation med. Jag behöver skydda det som är oss och jag behöver skydda mina vänner, min situation i livet och inte minst min familj.
Jag – mer än någon annan- skulle önska att det fanns ett sätt att skriva om allt det privata som rör sig i tankar och samtal utan att det påverkade och skadade mig och andra. Mer än någonsin börjar jag bli medveten om hur jävla svårt det är. Det är en sån förbannad sorg hos mig att det inte går att vara så privat och skriva om de där ämnena som är skitviktiga , de som handlar om relationer och känslor. Men någonstans vet jag att både bibli och Gustav har rätt när de påpekar att jag inte har någon skyldighet gentemot några läsare. Bara gentemot mig själv.
Och det går faktiskt inte. Jag måste skydda mig själv.

För det andra jobbar jag like mad shit. Jag skriver hela dagarna. Dygnets timmar räcker inte till till allt som jag ska göra just nu. Det är såklart också en stor sorg att timmarna och kreativiteten definitivt inte räcker till till att skriva de där bra och intressanta och fina inläggen, men det här är så lågprioriterat just nu.

Och någonstans når jag en insikt om att det är helt okej.
Jag minns hur det var i somras då blogghypen riktigt tog fart (sorry till er som läste anonyma Saker under huden långt innan dess, ni hypade as hell även ni). Hur jag jobbade som en hund, hade tusen saker att göra, mådde allmänt dåligt och mitt i allt ägnade all min lediga tid åt att försöka formulera intressanta blogginlägg som fångade mångas intresse. Det var efter den sommaren som jag fullständigt kraschade och låg hemma hos min mamma i två veckor och grät och jag tänker aldrig hamna där igen.
Jag har en jävligt tråkig blogg just nu och jag skiter i om ni blir besvikna på mig.
Jag skiter i om den är tråkig, om jag förlorar läsare, om folk tycker att jag svikit dem som inte skriver de intressanta inläggen längre.
Jag skiter i dem som anser att jag borde blogga personligt igen, istället för att reagera på nyhetsartiklar och länka till andra bra texter.
Jag skiter i om jag går ur den här jobbpeaken med andra texter och inser att jag har femtio läsare kvar, istället för de hundratals som fortfarande orkar läsa den här bloggen.
Jag skiter faktiskt i er. Jag älskar er och jag älskar att ni läser min blogg och att ni kommenterar, pushar och ger respons men när det kommer down to the bone så måste jag faktiskt skita i er.
Jag måste ta hand om mig själv, skydda mig själv, göra det som känns rätt och viktigt just nu.
Det är inte bloggandet. So suck it babies, I will be back.

Fotnot: Jag var en smula onykter när jag skrev den här texten. Förlåt stavfelen.

Fotnot2: Maj kommer att bli THE SHIT här på bloggen. Uppdateringar varje dag och fantatastiskt intressanta texter. Mer än så skriver jag inte nu, det är en teaser. Stay tuned till Valborg så berättar jag vad som är i görningen.

Fotnot3: You want private? This is private. På så jävla många sätt som jag antar att åtminstone ni som är gamla i gemet har koll på.

Uppdatering: Alltså, det här var inget frontade av någon slags paus. Bara en förklaring till varför det inte är lika många intressanta inlägg just nu. No paus här.

Mailförfrågan

Hej, Elin. Jag håller på med lärarpraktik. I höstas hade jag som examination för mina elever att de skulle jämföra ditt Gynningblogginlägg med din Gynning-debattartikel. Temat vi arbetade med var officiellt-privat språk. Många var väldigt positiva till Elin Grelsson som person, en del tyckte att hon verkade läskig. Några av World of Warcraft-nördarna blev peppade på att det fanns en tjej nånstans som skulle kunna tänka sig att ligga med dem.

Nu täkte jag ha som examination i ett arbete på tema genre att mina elever skulle reda ut om det fanns en särskild bloggenre, genom komparativ analys. Så jag undrar ifall du känner till några fler blogginlägg som blivit pimpade/prikade/nerphade till artiklar och sånt?

Någon som har tips?

Varning! Att inleda en relation med en annan bloggare kan få din omnipotenta blogghybris att nå odrägliga höjder

- Vad fint du skriver om honom i bloggen, Elin.
- Tack, men det är förjävligt Soraya att ingen reagerar. Alltså vi bestämde ju att inte go official i bloggarna, men man tycker ju i alla fall att folk borde börja misstänka det.
- Vad menar du?
- Amen det börjar väl ändå bli liiite uppenbart vem det är som är min pojkvän.
- Eh ja. Vadå, alla vet ju det.
- Vadå alla vet?
- Jamen det är väl klart att alla redan har fattat.
- Tror du?
- Ja, vadå. Det är väl ingen hemlighet.
- Neej, inte bekantskapskretsen såklart, men tänk ALLA våra läsare som ingen av oss känner. De borde ju reagera!
- Ja vadå, de har väl fattat helt enkelt.
- Men varför är det ingen som kommenterar? Varför är det ingen som skriver om det? Varför bryyyr sig ingen? Vi är ju bloggvärldens bästa match och ingen jävel vågar ens fråga om det!
- Jadu…

Så mycket bra läsning just nu

Underbara Jullan (det var inte jag som var först med smeknamnet, det var Gustav!) tuffar på med sina självbildsbejakande inlägg, till exempel här.
Veckat diskuterar självbild utifrån att definieras och speglas av andra.
Fredrik skriver om att vara en overdog men tro att man är en underdog (åh igenkännelsen på det inlägget!)
Gabriel gav mig första peppruset av stolthet och framtidstro för oss alla i och med sitt inlägg om att stå i skuggan av unga kvinnor i blom.
Tanja gav mig det andra peppruset med det här fantastiska inlägget. Nu har hon dessutom börjat rota i en annan gammal barndoms/tonårsterror: Skolgympan.
Och det här borde jag ha länkat till mycket tidigare, så mycket som jag funderat kring det sedan jag läst det: Another Cyborg Manifesto skriver om att vara duktig och att det inte bara är innebär problem och destruktivitet utan faktiskt är någonting som man kan vara stolt över också. Damn right och ja och tack!

Och, som en kommentar till mitt föregående inlägg om att försöka vara smart och intellektuell och vara sexuell på samma gång hittade jag det här kommentarsspåret hos Love Sex Money. Jag vet inte hur jag ska tänka kring att det inte bara är mina hjärnspöken, det här med att det fortfarande är provocerande med smart och feministisk tjej som skriver om sex och relationer.
Den anonyma kommentatorn “skeptisk” som bland annat upprörs över analsex och städningsdiskussioner är ett bevis för att det inte bara är i min självbildsnoja som det existerar.

Att vara ärlig är också att ljuga

Egentligen har jag svårt för Amanda Svensson av ren och skär och korkad bitterhet. Så ung och så begåvad och så framgångsrik. Just det där man får panik över när man snart inte längre räknas som ung, bara en smula begåvad och mindre framgångsrik.
Egentligen tycker jag att den här texten är ostrukturerad. Jag har upptäckt att kombinationen av sammanlagt fyra år på skrivarkurser och just nu även en kurs i journalistiskt skrivande gör att ens läsupplevelser lätt blir lite förstörda. Man sitter mest och tänker på hur man skulle vilja skriva om, vad som borde strykas och göras om så fort det är en text som man inte tycker är helt bra skriven.
Men mest av allt skriver Amanda Svensson ändock bra om någonting symptomatiskt för hela vågen av så kallad självutlämnande skrivande, om det så är Noréns dagböcker eller bloggar:
I en sådan tidsanda uppstår förstås ett behov av att dölja. Anfall är som bekant bästa försvar, alltså: Bästa sättet att mörka fula sanningar om sin tråkiga statiskhet är att visa upp fina och trendiga osanningar om sig själv. Tack och lov har vi nu Internet. Bloggar, communitys och så vidare fungerar utmärkt för att visa upp sig själv så som man vill vara. Det är ett snabbt och effektivt medium, väl lämpat för att kunna säga en sak och sedan en annan.
Eller som Jonas Gardell skriver:
Jag är fullständigt öppen.
Att vara öppen är det effektivaste sättet att dölja sig.
Jag är fullständigt ärlig.
Ärlighet är trollkarlens lilla knyck med handen som får en att se åt fel håll.

Det är viktigt att komma ihåg att det som ryms i begreppen “naken”, “självutlämnande”, “öppen” och “ärlig” också är en form av identitetsbyggande. Lika förljugen och fylld av hemligheter och subjektiva sanningar som alla andra identiteter som vi visar upp för omvärlden. I en samtid då det självutlämnande rankas högre än det fiktiva är det också viktigt att komma ihåg vad som ofta driver det självutlämnande. Att bli synlig. Att bli identifierbar.
Den identitet som man skapar genom att vara “självutlämnande” är också lika mycket en skyddsmur för ens inre som någonting annat. Det bästa sättet att kunna dölja sig själv är att claima att man håller det real. På så vis kan ingen komma åt det som man faktiskt håller för sig själv och tar ens subjektiva, självfärgade sanning som just någon form av sanning.

Ord & Bild

När jag ändå är inne på bloggosfären vill jag lobba för, och rekommendera alla, att införskaffa och läsa det nya numret av Ord & Bild. Där finns bland annat en längre artikel med titeln Det offentliga terapirummet?, signerad mig. Det här är en av artiklarna som jag drömt om att få skriva och jag är förbannat glad att Ord & Bild-redaktionen gav mig 20 000 tecken, lite vägledning och fria händer att argumentera, reflektera och hylla det självutlämnande bloggandet, som artikeln centralt handlar om.

Artikeln är både en akademikerpedagogisk text som rör bloggosfären for dummies (hej Bo Rothstein) och som den som läser den här bloggen med största sannolikhet kommer att säga “jajaa, men det där vet jag ju redan” inför. Det är en sociologisk reflektion kring identitetsformandet i bloggandet och alldeles särskilt det anonyma bloggandet. Hur identiteter skapas genom bloggandet och paralleller till det offentliga rummet irl. Slutligen är det, som redan skrivet, en hyllningstext och ett försök till upprättelse för det privata, utlämnande och ofta anonyma bloggandet. Vilken funktion det fyller, varför det smutskastats så och varför det också ofta är riktigt bra litteratur.

Jag är stolt över texten. Dels för att jag tror att det är den enda artikel som någonsin skrivits om bloggosfären som behandlar Jonas Thente och Den Goda Hustrun med samma dignitet och värde. Dels för att jag tycker att den utgör ett viktigt, och bortglömt, inlägg i all debatt kring bloggosfären. Och kanske, framförallt, för att jag fått chansen att skriva en artikel innehållandes citat och referenser till en älskad bråkdel av alla de bloggar som jag läst och följt de senaste åren.
Jag kommer inte ihåg alla citerade och nämnda på rak arm, men jag vet i alla fall att Love Sex Money, Kom ut ikväll, Veckat, Isabelle Ståhl, Underlandet, Hustrun, Världens bästa flickvän, Det ljuva livet och Killing Zoe again förekommer. Bland en hel del andra, inga röjda anonymiteter naturligtvis.
Läs och begrunda, berätta gärna för mig vad ni tyckte.

Dagens sorg

Den goda hustrun är gone baby gone. Bloggen raderad och borta från Facebook. Jag känner mig vilse utan daglig läsning, utan att veta hur hon mår och hur det går.

Om du fortfarande läser här, Den goda hustrun: Ta hand om dig och hoppas att allt ordnar sig på ett eller annat sätt.

Arbetsnamnet på det här inlägget var "I will not surrender to the dark side of the force", men det är ju faktiskt väldigt fånigt av mig att skriva så

Jag har tackat nej till ett erbjudande från Aftonbladet Wendela. De erbjöd mig att flytta över bloggen till dem och bli en Aftonbladetblogg som det lobbas för på Wendelasidorna.

Missförstå mig rätt. Jag säljer gärna ut mig själv och mina ideal, inom rimliga gränser, och i grunden tror jag på att vara bred och försöka nå så många som möjligt. Men att blogga på Aftonbladet Wendela utan att ens få betalt för det kändes som en premiss som jag inte kunde ställa upp på. Jag säljer bara mig själv om det känns rätt. Nu stannar jag hellre här utan en Wendelalogga hängande över mina texter.

Vidare om individuell erfarenhet som argumentationsbas och den där Pittstim som jag fortfarande inte läst

Häromdagen diskuterade jag och ett par andra just det där om vår tids och generations fixering vid det individuella och självupplevda i debatten, alldeles i synnerhet den feministiska.
En av oss konstaterade att, exempelvis, 68-rörelsen aldrig hade de här ingångarna. Förvisso föddes slagordet det personliga är politiskt just där, men det rörde sig om en mindre krets av kvinnor. Att dåtidens manliga politiska debattörer skulle sätta sig ner och skriva en antologi om deras personliga upplevelser av könsroller och manlighet fanns överhuvudtaget inte på agendan. Man skulle prata visioner, utopier, kollektivism.
Någon av oss pekade på att en äldre generations generellt sett förvirrade och avoga inställning till bloggvärlden delvis kan förklaras genom det (sedan finns det naturligtvis mängder med andra orsaker, ovana vid webbaserad information, oöverkomliga svårigheter att hitta de där bloggarna man faktiskt vill följa osv.). Här är det mesta subjektivt och oerhört mycket är dessutom personligt, ibland privat.

Vi pratade också om bloggandets roll i kulturens, debattens och litteraturens riktning mot autencitet och sanningsbetonade texter.
För mig är romanen som konstform så väldigt mycket inslagspapper runt en smärta, runt en kärna. Det är klart det har att göra med att jag är rastlös och har vuxit upp med internet. Men jag läser mycket hellre en blogg av en kvinna som är mitt inne i en kris än en manlig författares påhittade berättelse om en kvinna i kris, säger Sigge Eklund i Fokus artikel om den nya författaren.
Hur mycket av behovet av autencitet och erfarenhetsbaserad argumentation uppkom genom bloggandets framväxt och hur mycket hade vi hamnat där ändå? Är det enbart enbart utslag av den individualism som jag diskuterat tidigare och är bloggandet i så fall också det?

Jag träffade för övrigt en av Pittstims skribenter, Kristofer Folkhammar, samma dag och i just den diskussionen. Han bekräftade att de kriterier som funnits för de medverkande skribenterna i Pittstim var just följande:
1. Det ska handla om könsroller
2. Det ska utgå ifrån dig själv
3. Det måste vara sant
Och efter att ha läst den här texten om Pittstim känner jag om möjligt mindre lust än någonsin att läsa antologin. Jag kanske skulle revoltera mot mig själv och helt enkelt bara skita i att läsa en aktuell bok inom genusämnet. Take a walk on the wildside, liksom.

Fotnot: Jag vet att inlägget blev jätterörigt, det är lite så jag verkar idag i största allmänhet. Mamma är lite trött idag, ni får leka själva en stund nu.

Åsikternas identitetsproducerande legitimeras med ännu mer identitetsbyggda åsikter

När jag la mig igår var det med en fadd smak i munnen och oro i magen. Jag visste inte vilka mail och kommentarer som jag skulle vakna upp till. Detta trots att jag redan gått in och redigerat i inlägget om dålig layout och stilistik i bloggvärlden, en åsikt som dessutom inte är särskilt radikal och stötande på något sätt. Det är väl mer common sense att bloggvärlden består av en hel massa skit, såsom i resten av konsumtionssamhället, än att den inte gör det.
Det första jag gör efter frukosten, efter att jag fått ett sårat mail, är att lägga upp en ursäkt.
Den genomgående, nervösa tanken i mitt huvud är:
- Men vad har jag för rätt att tycka såhär?

De som kommenterat ursäkten har helt rätt. Varje gång jag gör anspråk på ett tyckande, där jag inte hänvisar till egna, personliga erfarenheter, ber jag sedan om ursäkt om någon tagit illa upp och förlåt mig, det var inte meningen att såra. Så tassar jag tillbaka till mitt hörn efter mitt offentliga utbrott.
- Nä förlåt, jag hade ju faktiskt ingen rätt att säga någonting om det här och ni har naturligtvis rätt. Det är jag som är elitistisk och dum och sätter mig på höga hästar nu.
Sen står jag kvar i mitt hörn och sneglar omkring mig i bloggrummet efter eventuella skitsnackare om mitt utbrott.

Så kan man ju inte hålla på, det förstår ju jag också.
Men det som slår mig är att jag aldrig, någonsin, tänker så när jag hänvisar till mina personliga erfarenheter i en fråga. Jag går hårt åt bantningsmammor och hälsokultur och jag ber inte om ursäkt, för jag har erfarenheter att hänvisa till. Jag ryter i mot El Rubiales förenklade klassanalys och hans analys av min medelklassretorik, genom att hänvisa till inlägg som jag har skrivit om mitt arbetarklassursprung och mina klasskval.
Helt plötsligt är jag skyddad. Jag behöver inte be om ursäkt. Jag skiter i om jag trampar någon tårna. Nu har jag ju berättat min sanning, min verklighet. Den behöver jag inte be om förlåt ifrån. Mina erfarenheter kan ju faktiskt ingen ifrågasätta eller ta ifrån mig.

Jag läser Kinky Afros oerhört intressanta inlägg om näthatare och hur man som offentlig tyckare och bloggkändis faktiskt bör hantera dem. Vi som tycker och har åsikter, blir lästa och får våra texter diskuterade kring, sitter på en privilegierad roll. Vi förtjänar motstånd och kritik, vi ber om motstånd och kritik.
Problematiken ligger i att vårt tyckande också är beroende av gillande av det som vi skriver och ännu mer problematik ligger i hur vi samtidigt producerar ett jag i vårt tyckande. Identiteten och åsikterna går inte längre att skilja åt. Således blir kritiken också en kritik mot identiteten som producerat dem. I ett åsiktsklimat där personen inte skiljs från åsikterna och där debatten handlar minst lika mycket om personen som står för åsikterna som åsikterna i sig, är det oundvikligt att identiteten och åsikterna ligger nära till hands. Det finns professionella tyckare och bloggkändisar av en anledning. Vi blir våra åsikter och våra texter.
Det säger sig självt att identiteten blir mer kritikkänslig i ett sådant läge. Hatmailen riktar sig inte till våra åsikter, de riktar sig till oss, utifrån våra åsikter. Beundrarmailen och lovebombingen likaså, de är inte kommentarer till de åsikter vi anser, de är riktade till det jag som prduceras genom dem.

Hur löser man det?
Genom att sammanknyta åsikterna och identiteten ännu starkare. Genom att genomgående hänvisa till erfarenhet och göra anspråk på personlig intimitet legitimerar man sitt tyckande.
De åsikter som man har kommit fram till kan naturligtvis kritiseras. Men erfarenheten – och i förlängningen identiteten – i sig blir mer motståndslös.
- Såhär kände jag, därför tycker jag såhär, är ett argument som ingen kan ta ifrån en. Det är ju baserat på evidens i form av självupplevda erfarenheter och känslor utifrån dessa. Man behöver heller inte hänvisa till en rad böcker och teorier, för att slå sig fri från misstankar om fördomar och generaliseringar. Det räcker ju med att man själv upplevt någonting för att det ska bilda en slags evidensgrund i sig.
Anna Svensson kommenterar min kritik om Anna Ekelunds hänvisning till personliga erfarenheter i sin text i F-ordet om abort såhär: ” Tycker att det var ärligare av henne att berätta om sia egna val än att utesluta det. Om hon inte berättat om sitt dilemma och val hade hon väl kritiserats för världsfrånvändhet + moraliserande?”
Ja, förmodligen hade hon fått utstå precis den kritiken. Men spelar det någon roll? Det är inte min enda kritik mot hennes text och slutpoäng och det är inte den enda kritik som hon heller kommer att få. Självklart får man kritik, i synnerhet när man tycker i en sådan känslig fråga som abort. Men betyder det att man måste dra in sina personliga erfarenheter, för att försöka legitimera sitt tyckande och motarbeta kritiken?
Jag tycker inte att hon är fel ute, jag gör exakt likadant, som ovan skrivet. Men det är intressant att vi ser ett behov av att göra så.

I DN:s noterat skriver Lisa Irenius om avsaknaden av sanning i den feministiska debatten. Hon ser bara attityder, inga anspråk på sanningen. Jag tror att alla tyckare som hänvisar till sin personliga erfarenhet gör just anspråk på sanningen. Problemet ligger i att ingen vågar göra anspråk på mer än sin egen, lilla sanning längre. Då tar man sig vatten över huvudet. Då blir man utsatt för kritik. Då kommer läsare att undra var man fick det där ifrån och vad vet man om det där egentligen.
Enklare är då att bilda attityder, baserat på personliga erfarenheter. Att fortsätta tassa runt i finrummen och viska:
- Jo, jag upplevde det här och det här och därför tänker jag såhär.
Ingen ställer sig längre och skriker någonting som kan ses som en större, generell tanke. Istället väljer vi att knyta åsikterna ännu hårdare till vår identitet. Helt enkelt för att vi redan har dem så tätt inpå oss att vi åtminstone bör kunna ursäkta dem på ett sätt som inte gör anspråk på någonting mer än oss själva.

Man utmanar inte gammelmedia med Comic Sans-typsnitt

Ett av mina uppdrag just nu har med Internet att göra. Detta gör att jag konsumerat mer Internetsidor och bloggar än någonsin förr de senaste två veckorna. Helt på måfå har jag gått igenom världens största höstack på jakt efter det ena och det andra. Tillslut blir allt en absurd massa av text och länkar och jag måste ut och gå i regnet eller dra ett spinningpass innan jag klappar ihop fullständigt.

Generellt finns det jävligt mycket bloggar därute (newsflash nr 1).
Generellt finns det jävligt mycket skräp därute på Internet (newsflash nr 2).
Generellt består större delen av bloggvärlden av föräldrabloggar, modebloggar och innehållstunna knullbloggar med dåligt språk (läser jag en till sexblogg av ett medelålders anonymt par som kallar fittan för mus och berättar detaljerat om sina trekanter under sin kryssning med Cinderella kommer min sexualdrift vara förstörd för livet).
Generellt är den mesta text upplagd via skräpig HTML, skitfula typsnitt och uttryckt via extremt dålig stilistik.

Kom igen, what’s wrong with you people? Alla ni som faktiskt har något anspråk med era bloggar; varför uttrycker ni allting via Comic Sans i vitt mot en rosa bakgrund – helt jävla oläsligt – med små roliga bilder och rosetter och blommor och fan och hans monster som fonder och varför använder ni er av hoppande smileys och *dessa förhatliga stjärnor* (ler) för att uttrycka era tankar?
Varför denna hejtjolahopp-ton i vartenda jävla blogginlägg? Nej, ni skriver inte ett vykort till mormor, ni söker inte brevvänner via KP, ni skriver ett blogginlägg. Man behöver inte inleda sina inlägg med “Hej alla glada! Idag är en härlig dag!” då.
Jag känner mig dödstrött på att försöka komma åt intressant innehåll, roliga formuleringar, bra dagboksskildringar och smarta tankar genom ett filter av smileys, rosa bakgrunder och fula typsnitt.

(För att inte tala om bloggar tillhörande kaxiga elitistbrudar som blandar engelska och svenska hejvilt, tycker att de har läst så mycket grammatik och stilistik på universitetet att de kan bryta mot reglerna eftersom de ändå bevisligen känner till dem och sätter sig över varenda folklig, anspråkslös blogg med en störande elitistik ton, där de noga och föga subtilt klargör hur mycket bättre de är än alla andra. De är fan de värsta av alla, ärligt talat)

Fotnot: Jag är medveten om att fördelen med bloggvärlden och Internet i största allmänhet är att man kan välja bort det man inte gillar och fokusera på det som man är intresserad av och tycker är bra. Det här är skrivet i trött frustration efter att ha harvat mig igenom bloggosfären, utan förval och ingångar. Hade ni gjort det hade ni förmodligen känt samma sak.

Maktskillnaden mellan den som skriker och den som lyssnar

Stockholm var som vanligt helt ljuvligt. Solskenspromenaden på Skeppsholmen i den höga höstluften under lördagen bildade en stark konstrast mot det regnfuktiga, dimmiga Göteborg som jag återvände till. Som om vädret sa någonting om var jag är och vart jag är på väg.
Men nu var det ju inte det som jag skulle skriva om.

Jag satt i den underbara lägenhet, som var min enda tillflykt under min djävliga sommar, med min närmaste Stockholmsvän, drack gin&tonic och vi började prata om Könskrig.
Hur den lämnat oss med suckar och jaha, varför antologin inte satt särskilt mycket spår i oss och inte var vidare intressant för någon av oss. För mig handlade det förmodligen om att jag hade för höga förväntningar, då flera av mina favoritskribenter medverkade. Jag hoppades också på att den kunde säga mig någonting nytt, ge nya infallsvinklar. Istället bekräftade den bara saker som jag redan visste och som inte breddade mina tankar någonstans.
Min väns kritik var av ett helt annat slag. En vinkel som aldrig slagit mig, av förklarliga skäl, jag är själv en del av den kulturen.
– Alla texter i antologin utgår ifrån ett jagperspektiv, sa hon, jag är så trött på det där förbannade individualistiska jagperspektivet. Ingen pratar om kollektivet längre. Det är hela tiden bara den personliga erfarenheten som ska lyftas fram, det individuella perspektivet som ska hävdas. Jag läser inte texter som handlar om samhället och om mig. Jag läser individuella erfarenheter som handlar om enskilda människor som lyfter fram sig själva.
Vi diskuterade om det en lång stund. Jag tillhör ju själv just den kulturen. Mina erfarenheter och mina perspektiv är centrala, det är dessa som jag kopplar till samhället i stort. Jag bygger allting jag gör kring mig själv. Men jag är, som i allt annat, också självkritisk.

På tåget hem och under lördagkvällen läste jag F-ordet. Jag tror inte att jag hade läst den på samma sätt om jag inte haft just den diskussionen om individualism och jagperspektiv kvällen innan. Nu hade jag min väns kritik i närminnet hela tiden när jag läste texterna. Alla dessa texter om min erfarenhet av våldtäkt och övergrepp, mitt förhållande till femme-kulturen, mitt fuckoff-kapital, min erfarenhet av bodybuilding och machoideal. I varenda text är det genomgående hur den personliga rösten slår igenom. Man vill göra anspråk på någonting större, en generell analys och kontextuell kritik, men utan undantag gör man det genom att samtidigt lyfta fram sin egen, personliga erfarenhet och sig själv som individ.

I vissa texter är det helt på sin plats. Anna Svenssons erfarenhet av att vara våldtäktsoffer utan att känna sig som offer ger en bra grund för hennes kritik av samhällsdebatten kring den våldtagna som offer, där de våldtagna buntas ihop till ett kollektiv som används som slagträ i debatten och där den generella tanken kring dem är att de är för svaga och oförmögna för att använda sin egen röst. (Jag känner också igen mycket av det ifrån min kritik av hur man debatterar om självskadebeteende och självdestruktiva kvinnor, exakt samma diskurs finns i debatten om dem). Även i Lars Gårdfeldts text om att vara våldtagen man är den egna erfarenheten central och viktig.
Men i många texter känns den relativt oväsentlig. Med min väns röst i bakhuvudet blir det omöjligt att inte fundera över huruvida Maria Niemi, i sin annars oerhört intressanta text om femme och slampighet som feministisk strategi, hade kunnat skriva en minst lika bra text utan att lyfta fram sin egen bakgrund och diskutera sin mamma.
Är det centralt i Anna Ekelunds kritiska text om abortdebatten att hon väljer att berätta om sitt eget beslut att inte göra abort? För mig bildar den bara en äckligt självgod fond till hennes kritik. Titta på mig! Jag var duktig! Jag gjorde inte abort, jag tänkte minsann på barnet!
För att inte tala om Maria Rankkas text om fuck off-kapital, som talar utifrån sitt liberala perspektiv där hon liksom bara måste nämna att hon minsann har ett fuck off-kapital i form av en egen stuga. Bra tips till alla undersköterskor och vårdbiträden, Maria Rankka. Äh, gör er fria och köp en stuga i Uppland vettja.

Oavsett innehåll och textmässig kvalitet går hela tiden den individuella erfarenheten igenom och den här gången blir jag märkbart irriterad på den. Jag vågar inte ens tänka på hur irriterad jag kommer att bli av Pittstim, som förmodligen lär ha ännu större anspråk på att hävda den individuella erfarenheten och attityden, snarare än att försöka säga någonting om samhället i stort.

Min väns kritik var viktig. Den riktade sig även mot mig och den kultur som jag tillhör och när jag satt på stationen med min köpta kaffe till överpris och väntade på tåget kom samma tankar som jag ofta har upp igen. Var går gränsen mellan att berätta sin personliga historia och sätta den i ett större sammanhang och att bara profitera på sin identitet i ett självhävdande syfte?
Är mina erfarenheter av exempelvis klass, icke-heterosexualitet, ätstörningar och självskadebeteende någonting som bör berättas om för att ge andra perspektiv, bilda fler historier som kan sättas in i sammanhang och ge nya vinklar på samhällsproblem? Eller använder jag dem för att bygga en identitet som kan marknadsföras; alltså profitera på mitt eget jag?
Ibland är det solklart. Jag skrev om att fejka orgasm och det var skitsvårt, men jag gjorde det ur en frustration över en ensidig debatt där det enda jag läste var experter eller andra tyckare som inte förstod varför man gjorde det. Jag ville påvisa en annan sida, inte hävda min egen erfarenhet. Andra gånger är det inte alls lika solklart. Amen ska hon nu komma dragandes med sin klassbakgrund igen!, skriker cencorrösten inom mig.

Min främsta självkritik och min främsta kritik mot den individualistiskt centrerade debatten är framförallt hur den bildar ännu ett nytt skikt i en maktdiskurs. Kanske utgör också det min största kritik mot både Könskrig och F-ordet, utifrån min och min väns diskussion. Att både Könskrig och framförallt F-ordet utesluter läsare är självklart. Vem som helst kommer inte att kunna plocka upp F-ordet och förstå texterna eller de debatter som diskuteras, ännu mindre de begrepp som förekommer. Den är skriven av akademiker och debattörer, för de redan insatta.
Det andra skiktet, som tillkommer i såväl bloggvärlden som i dessa antologier när den personliga erfarenheten och insikten hela tiden ska hävdas och framhållas, är maktdiskursen mellan den som skriver och den som läser. När det är mina egna erfarenheter som hävdas och ni som läser dem och håller med, känner igen er eller tycker och tänker annorlunda framhålls samtidigt mina erfarenheter som viktigare än någon annans. Det är mina erfarenheter som ska diskuteras, ni som ska diskutera dem. Så blir också textförfattarna i F-ordets erfarenheter mer centrala än läsarens, de ska hävdas och läsaren deltar i framhävdandet av dem.
När jag läst klart F-ordet slår jag igen boken och jag kommer att tänka på kritiken mot den individualistiska 80-talistgenerationen och bloggvärlden som en av mina kollegor brukar nämna.
- Men om alla skriker för att höras, vem är det då som lyssnar?

För övrigt noteras: Sedan skrev jag en hel text utifrån ett självhävdande jag-perspektiv om kritiken mot självhävdande jag-perspektiv.

Könshår had nothing to do with it

Naturligtvis var jag medveten om vad jag gjorde när jag skrev det här inlägget om intimrakning och att kunna stava till Foucault. Naturligtvis förstod jag att det skulle komma en drös kommentarer och en del mail om att jag var stroppig, dryg, tröttsam, arbetarklassföraktande, elitistisk, töntig samt ett par indignerade kommentarer från två fina vänner i form av LSM och Ania herself.
Självklart var jag medveten om vilken elitistisk, tröttsam medelklassröv jag var när jag skrev inlägget. Men jag framhåller fortfarande att det var jävligt roligt och att det var sjukt kul att skriva det. Jag skrattade högt åt mig själv när jag kom på det där med tribaltatueringar. Jag skrattar ganska ofta högt åt mig själv. Det blir så när man umgås mycket med sitt eget huvud och dessutom är förbannat rolig.

Det intressanta för mig låg i att skriva en text där jag fick dra det elitistiska och föraktfulla till sin spets. Där jag generaliserade och hånade över folk som läser Aftonbladet, men inte kan stava till Foucault. Där jag delade in folk i fin- och fulkultur, i rätt och fel, i god och dålig smak.
Inlägget handlade inte alls om könshår. Det var ett test.
Ett test att se hur långt man kan driva sin subjektiva tolkning av världen, sitt subjektiva rätt och fel, dålig smak och god smak utan att folk upprörs av det. Att göra testet i en språklig kontext av något så privat som sex och intimrakning skulle dessutom uppröra mer än om det legat på en mer offentlig sfärsnivå.

Kommentarerna är intressanta. Just för att de påvisar den fina linjen mellan att vara okej elitistisk, generaliserande och fördömande och att ta det steget för långt.
El rubiales anser att jag uttrycker arbetarklassförakt och han har t.ex. anklagat Kom ut ikväll för att uttrycka mansförakt. På hans blogg hittar jag följande:
Därför stör det mig så in i helvete att se dessa jävla medeklassakademiker sätta sig på någon hög jävla könshäst och pissa på halva mänskligheten med sitt förakt. Så du är feminist? Vad hände med mina arbetarklassystrars halva lön? Vad hände med våra ledares rättvisa könsfördelning? Varför är flickidrotten fortfarande underfinansierad? Inget riktigt kan ni åstadkomma, bara sitta på era jävla folkhögskolor, dricka te, klappa katten och tänka på era jävla diskurser.
Om inte detta är ett uttryck för medelklassförakt, feministförakt och även generaliserande åsikter kring både medelklass, feminister och kvinnor vet jag inte vad (däremot är det jävligt roligt och väldigt spot on).

Jag läser omkring 50 bloggar om dagen. Det finns väldigt få texter som inte utgörs av ett vi och dom, dålig smak och god smak, rätt och fel. Bloggar består av motståndslösa texter, de filtreras inte genom redaktörers ögon för att passa in och vara objektiva, lättförståeliga eller påvisa flera perspektiv.
Bloggosfärens stora styrka ligger ju just i dess enorma mångfald av motståndslösa, subjektiva tolkningar av världen. Det är ju det som gör den så spännande. Men alla subjektiva tolkningar leder också till uteslutande och innefattande mekanismer. I varenda blogg presupponeras det specifik kunskap kring just denna subjektiva bild, på varje blogg uttrycks åsikter om världen just för den individen som ska delas och diskuteras av andra.

I min subjektivitet är det helt obegripligt att man inte vet vem Foucault är. Däremot har jag haft svårt att läsa både Nerd life och Love Sex Money då och då, eftersom jag, fram tills för ganska nyligen, trodde att en ”skärmdump” betydde att man bokstavligt talat tog skärmen till sin stationära dator och kastade den i soporna (en kollega upplyste mig om hur det låg till efter ett jobbmissförstånd).
Jag har läst tio avhandlingar de senaste månaderna. Däremot har jag slutat försöka läsa Rodeo eftersom jag ändå inte fattar ett shit av vad som står där.

Såhär fungerar det i bloggosfären, i individers tolkningar och i gruppers gemensamma tolkningar av världen. Rätt och fel. Bra och dåligt. God smak och dålig smak.
Det spelar ingen roll om man är proletär, hippie, feminist, medelklassakademiker, reklamare eller har tribaltatueringar över skuldrorna. Det finns alltid uteslutande mekanismer och ett Dom andra.

Det betyder inte att jag förespråkar det. Detta är bara en deskriptiv tolkning.
Mitt test i inlägget låg i att driva mig själv för långt. Bli för uteslutande på den nivån att jag uttryckte förakt och generaliserade och dessutom gjorde det i en privat sfärskontext.
Ingen reagerar när jag presupponerar en väldig massa kunskap om genus, forskningsteorier, semantik, queerteori etc. i mina texter. När jag däremot tog uteslutandet till en väldigt bokstavlig och föraktande nivå, om än fantastiskt rolig, blev ni förbannade.
Testet är över. Mission completed.

Fotnot: Jag har fortfarande inte stavat Foucaults namn rätt en enda gång. Tack gode Gud för Words rättstavningsfunktion.

Fiffigt Elin

Först bashar jag bantningsmorsor och direkt efter rymmer jag ut till en folkhögskola i flera dygn. Det känns lite som att ni har haft föräldrafritt. Medan ni har diskuterat och mailat och levt allmän rövare i mitt förra kommentatorsspår har jag suttit i min lillasysters studentrum i Linköping och ätit apelsiner, lyssnat på Death Cab och fnittrat. Jag har promenerat genom Linköping och misslyckats med att se Domkyrkan. Jag har sett stjärnhimlen över Östgötaslätten från en bilruta en sen natt. Och sedan har jag suttit på Bona Folkhögskola och umgåtts med fantastiska människor, fantastiska lärare (Gertrud Hellbrand och Hanna Hellgren, jag kan inte nog understryka hur amazing det är att få gå skrivarkurs för dem). Jag har textanalyserat, druckit vin, litteratur- och samhällsdiskuterat och fått mer kreativ input än resten av det samlade året. Dessutom har jag sålt bloggböcker och pratat om boken.
Har jag sagt att jag hatar att prata om skrivande och textanalysera? Jag ljög naturligtvis. Problemet är väl snarare att jag väldigt sällan befinner mig i den sortens sammanhang då det blir väldigt naturligt att djupanalysera texter, prata stilistik, motiv och allt det där. Att jag generellt drar mig för att prata skrivande är mest för att ämnet är ohyggligt tråkigt för dem som inte själv skriver. Att helt plötsligt slänga ur sig någonting om ens problem med det fragmenterade språket i ens romans tredjeperspektiv under en ölkväll skulle förmodligen inte falla särskilt väl ut.
Dessutom drivs jag av någon underlig jante när det gäller mitt skönlitterära skrivande. Just därför är det så skönt att befinna mig i de där skrivarsammanhangen ibland. Att jag faktiskt får sitta och prata om någonting som jag betecknar som roman utan att skämmas över mig själv. Att jag får sitta och djupanalysera och vrida och vända på det jag skriver. Att jag får tillåta mig själv att komma ihåg hur förbannat urkul jag tycker att det skönlitterära skrivandet är.

Nåväl. Jag kom hursomhelst tillbaka till ett långt kommentatorsspråk, en välfylld mailbox, en Aftonbladet-kolumn och blogginlägg som reagerat på föregående inlägg. Det är ibland äpplen och päron som sammanväxlats, ibland god kritik, ibland igenstämmande, ibland bra kritik mot min roll och min röst och ibland rena personangrepp och en hel del dumhet. Allt det där ska jag svara på imorgon, när jag inte har ett övertrött huvud fyllt av stilistik och skönlitterär analys.

Me vs cencorn

- Du, borde du inte skriva någonting om Pride?
- Jag vet. Jag skulle kunna skriva massor om det. Jag borde skriva massor om det. Jag vill det. Men jag orkar inte.
- Hur var det med den där texten om manlig heterosexualitet där du faktiskt hittade en ny vinkel, tro det eller ej, på ditt uttjatade ämne?
- Jo jag vet, jag ska orka skriva den någon dag. Men inte idag, det går inte.
- Men den här essäartikeln om postmodernismens död i DN då? Kom igen, det här är ju ditt ämne om något. Vräk ut dig nu på tre sidor om postmodernismen och ge svar på tal på essän, jag vet att du vill.
- Jag vill, men det går inte. Jag kan inte skriva någonting om postmodernismen, det går inte idag.
- Men berätta om Lina Sjöbergs Resa till Port Said som du läser just nu. Berätta varför det är den bästa roman du läst på länge. Berätta om din förkärlek för all litteratur som innehåller dödsångest och döende människor. Berätta om att boken även innehåller ett fantastiskt språk, säker stilistik, arbetarromantik, Norrlandsromantik och sådana där meningar som får dig att ta fram anteckningsblocket för att spara meningarna.
- Jo jag vill. Men troligen skulle jag börja referera till en massa fantastiska citat från boken och sen skulle människor som läser min blogg börja Myggor och tigrar-tolka in en mängd saker i citaten, som om det fanns ett dolt budskap.
- Ja eller så skulle ingen tolka in någonting och det vore också fel, eftersom det säkert skulle finnas dolda budskap. Menåhhhh, vad vill du skriva om då?
- Solnedgången på Röda sten? Sommaren? Värmen och vännerna?
- Det där har du ju tjötat om tusen gånger. Hur många naturlyriska beskrivningar kan du ge av en jävla solnedgång egentligen? Åhhå den är rödtonad och skimrande och blodfläckar haaaavet, you have been there done that. Naturlyrik är ju faktiskt inte riktigt din starka sida heller. Och alla vet redan att det är varmt ditt pucko. Medelhavsvärme har du också skrivit om. Dina vänner har du redan tillkännagett att du älskar i ett femtiotal inlägg.
- Mm…men då kanske jag vill lägga upp det där inlägget om min högstadiekärlek?
- Neeeeej, åhhh du har ju gjort sånt tusen gånger. Det blir aldrig bra! Tycker du att den här bloggen behöver fler självömkande texter? Skämtarueller?
- Men kan jag inte få skriva någonting kryptiskt om känslor och relationer i alla fall?
- Nej det kan du inte, för det är inte så man löser saker och ting längre, alla läser din blogg och det fungerar inte så längre.
- Men fanå.
- Skriv om postmodernismen nu.
- Jag vill inte! Jag vill skriva om solnedgång och hjärta!
- Förstör inte din intellektuella position här med en massa dravel nu för fan.
- Men vänta, det där har vi ju skrivit ett inlägg om. Att jag inte gör det. Så kan du inte säga nu.
- Jo men litegrann så. Jag vill vara smart.
- Jag vill också vara smart! Men det går inte just nu! Jag kan inte! Det är värmen och alltihop du vet!
- Men skriv ingenting då.
- Vadå inte skriva någonting?
- Nej, gå och kolla på den där solnedgången istället.
- Men…men nånting måste jag ju skriva.
- Nej, gör det inte. Skriver du bara halvkassa texter är det bättre att du inte lägger upp någonting i bloggen överhuvudtaget.
- Men…bloggen! My precious! Tänk vad alla kommer sakna mig om jag inte bloggar på flera dagar. Tänk om jag väntar ännu fler dagar! Människor kommer undra om jag är död!
- Du, jag tror att det finns kognitiv beteendeterapi mot blogg-omnipotens. Kanske nåt att testa när du är klar med sömnterapin.
- Men skärp dig, fan vad taskig du är.
- Jag är inte taskig, jag försöker bara jobba lite med din helt uppfuckade självbild.
- Men du kan ju inte jobba med min självbild. Du är ju jag. Min självbild blir ju inte bättre av att du ska gå in och klaga på mig hela tiden.
- Äh, jävla idiot.
- Fuck you. Jag blir så trött på dig. Du bara gnäller på mig. Nu lägger jag upp den här konversationen i bloggen så alla ser hur taskig du är.
- Du är ju sjuk i huvudet. Vad är det för en text egentligen?
- Ingen text alls egentligen.
- Nej, din tönt. Vad ska du då lägga upp den för?
- Jag lägger upp den nu. Så kollar vi på solnedgången sen.
- Okej.

Några Kvällpasset-kommentarer

1.Angående bloggnamnet. Jag blir trött på min egen inkonsekvens. Tro ingenting annat. Fy fan vad jobbig jag är, att jag aldrig kan hålla en rak linje utan alltid ska ändra mig om allting.
I början bytte jag nog namn en gång i månaden. Sedan, vintern 2006, bestämde jag mig för att vara konsekvent. Eftersom adressen, i något infall, blivit saker under huden fick också bloggen heta Saker under huden. Bra, konsekvent, genomtänkt. Jag såg era bokmärken och såg Saker under huden, jag kallades för Saker under huden-Elin, alla visste vad bloggen Saker under huden var för något.
Sedan måste jag likt förbannat peta in underrubriken Always keepin’ it real. But why? Jag vet fortfarande inte. Något jävla hiphopinfall förmodligen. Saker under huden lät så himla Kentböligt, man ville ju gärna vara lite gangsta också. Så långt, allt gott. Saker under huden var fortfarande namnet.
Sedan släppte jag bloggboken i februari. Den fick namnet Always keepin’ it real. Detta var mer en nödvändighet eftersom det redan fanns en roman av Linda Skugge som hette Saker under huden, samma Skugge som var VD för företaget som jag tryckte boken genom dessutom.
Sedan får jag något infall. Tar bort Saker under huden-rubriken helt på bloggen. Låter den bara heta Always keepin’ it real. Också bara ett infall.
Det är nu det är förvirrat.
Jag tycker att förvirringen är lite rolig. Er förvirring det vill säga. I smyg betraktar jag fnittrande hur Jenny ändrat länken från Saker under huden till Always keepin’ it real. Jag ser hur en del helt enkelt gett upp och kallar den Saker under huden/Always keepin’ it real. Somliga har gett upp ännu mer och refererar till den som Elins blogg.
Jag tycker det är urkul.
Men jag tror att den heter Always keepin’ it real nu. Eller sa jag inte det i radio nu ikväll? Jag har fortfarande inte lyssnat på vad jag egentligen tjötade om. Det är ju total idioti att bara gå och byta namn på sin blogg sådär. För mig är det nog symboliskt. Namnet ändrades i samband med att jag blev icke-anonym, i samband med att jag var tvungen att ändra tonen på mitt bloggande, i samband med att jag delvis började skriva på ett annat sätt. Saker under huden har en mängd konnotationer som jag inte längre känns vid på samma sätt, den andas regniga nätter under 2006 då jag grinade ihjäl mig och bloggade för att överleva. Saker under huden-Elin låter som en jävligt förvirrad, ledsen brud som precis gjort slut med sin pojkvän och inte har en aning om vem hon är eller vad hon ska göra av sig själv.
Always keepin’ it real is the new shit. Man kan kalla bloggen för Saker under huden om man vill. Den lystrar till båda namnen. Ingenting är fel, ingenting är helt rätt. Men själv ska jag nog konsekvent försöka hålla mig till Always keepin’ it real nu. I alla fall i något år.
Om inte annat så för att om Saker under huden-Elin låter som en tråkig bölbrud, låter
påhänget ”keepin’ it real” hur jävla coolt som helst. Töntiga hiphopnamn på akademiska, intellektuella kvinnor i 25-årsåldern är också the new shit. From now on I go by the name of Elin ”keepin’ it real” Grelsson. Yes.

2. Det var ju ett jävla tjat om att ett fåtal personer, vid några onyktra tillfällen, refererat till mig som slampa utifrån min blogg. Uppenbarligen måste jag ha tagit illa vid mig eftersom det fortsätter att återkomma, både på bloggen och i radio. Eller?
Jag vet inte, jag tar nog lite illa vid mig varje gång människor går in med sina tolkningar av mig utifrån bloggen och tror att det är så. Det är ju inte konstigt, jag gräver ju lite min egen grav, men jag tycker att det är lite obehagligt när människor bildar olika uppfattningar om mig via bloggen. Jag antar att jag borde vänja mig. Jag vet ju själv att ingen känner mig via det som jag skrivit här. Slampa-exemplet var väl det som låg närmast i tid och det är nog därför som jag fortsätter tjata om det. Eller så tog jag upp det igen mest för att få säga ligga runt i radio. Hoppas inte mormor lyssnade.

3. Vet ni hur kul det är att prata radio? Urkul är det. När man väl släppt den första minutens panik och nervositet är det så roligt att man aldrig vill sluta prata. Det ville jag ju heller aldrig. Jag är glad att det var radio så att min blick från helvetet som jag gav Navid när han tackade för min medverkan och jag insåg att intervjun var slut inte syntes.

Vi som aldrig sa offer

Sedan finns det en annan, betydande orsak än just konsekvenserna av det självutlämnande, som gör att jag inte lägger ut de där kropp-texterna som jag skrev om i föregående inlägg.
Rädslan för att uppfattas som ett offer. Någon som är svag, en otillförlitlig kvinna och en dålig feminist. Duktiga feminister har inga matnojor, starka kvinnor bråkar inte med sig själva, rejäla genusvetare säger ja och nej och slår sig fria.

Jag mailar med en tjej i min ålder som mår mycket dåligt. Hon pressar sig själv till utmattning och är ständigt på väg att bryta ihop. När jag undrar varför hon inte sjukskriver sig svarar hon att “det vill man ju inte göra, man vill ju inte bli den Utbrända Sjukskrivna Kvinnan liksom”.
Jag har diskuterat en del med tjejer om sexuella situationer då man varit osäker på vad man velat, om man velat. Osäker på om man kan säga nej och om det där nejet kommer att uppfattas. Vi har pratat om att välja den enkla vägen, som är att låta bli att säga nej och låta bli att lyssna till sin inre vilja. Hellre det än att riskeras att utsättas för våldtäkt. Det är så mycket svårare. Då är man helt plötsligt passiv. Då har man helt plötsligt blivit Den Våldtagna Kvinnan.

Om 90-talets feminism präglades av ett starkt fokus på olika positioner där kvinnor är den förtryckta, den lidande eller offret om man så vill, såsom ätstörningar, kvinnomisshandel, våldtäkt och sjukskrivningar, är 2000-talets feminism en diskurs som i första hand handlar om möjligheter och styrka. Det är någonting som i grunden är positivt. Att positionera sig själv eller andra som offer är på inget sätt konstruktivt. Att tycka synd om är att försätta den som det är synd om i en underordnad objektsposition där den som tycker synd om blir det högre stående subjektet.
Men det finns en milsvid skillnad mellan begreppen medömkan och medkänsla.

I 2000-talets feministiska diskurs finns inga offer. Där finns bara lyckade, strävande, framgångsrika kvinnor. Där finns på sin höjd De Starka Kvinnorna. De som blivit utsatt för våldtäkt, haft ätstörningar, varit utbrända eller misshandlade men kommit ut på andra sidan som starkare människor som slår tillbaka.
Vägran att se eller vara offer, utan bara se styrka och individens ansvar att resa sig, är ingen tendens som bara är centrerat kring jämställdhet. I ett samhälle där ingen får vara sjukskriven, arbetslös, socialbidragsberoende och där den som är arbetarklass bär på ett individuellt ansvar och en individuell möjlighet att göra en klassresa, är rädslan för offerpositionen ett genomgående drag.
Men jag har bara tio minuter kvar av lunchrasten att skriva det här inlägget på och det är därför jag väljer att centrera mig kring den feministiska diskursen.

För på 2000-talet finns bara starka, självständiga och framgångsrika kvinnor. Där har de duktiga flickorna inte bara blivit förbannat ambitiösa och karriäristiska utan även förbannat bra på att vara feminister. I den feministiska diskursen som handlar om att vägra vara offer och att slå sig fri finns inget utrymme för att vara någonting annat.
Är du misshandlad? Jamen så gå då.
Lever du i ett ojämställt äktenskap? Men skilj dig människa!
Utsätts du för härskartekniker? Gnäll inte, lär dig härskarteknikerna och fight fire with fire istället.
Blir du nertystad eller känner dig orättvist behandlat? Amen herregud, hur många gånger ska man behöva säga åt dig att vi ska höja våra röster för att höras!
Blir du kallad för slampa? Ta tillbaka ordet och fyll det med en positiv innebörd.

I en jämställdhetsdiskurs där det bara finns utrymme för starka och framgångsrika kvinnor råder det också en enorm inflation i omvandlandet av framgångsrika, starka människor och personliga beslut till en feministisk ikonisering. Charlotte Perelli betraktas nu som stark och som en förebild för den gnälliga medelklasskvinnan när hon väljer att skilja sig. Jag tror faktiskt att Charlotte Perelli skiter högaktningsfullt i om hon betraktas som en stark människa och får sitt personliga beslut diskuterat runtomkring i bloggosfären just nu. Jag tror att hon är fullt upptagen med det kaos som råder och att hålla ihop sig själv känslomässigt i vad som troligen är en av hennes livs svåraste kriser.
Inte heller i kulturen finns det något utrymme för de svaga kvinnorna längre. Den våg av litteratur om kvinnor med ätstörningsproblematik, destruktiva relationer eller tablettmissbruk som fanns på 90-talet fick utstå så mycket hånande och spottloskor att ingen jävel vågar skriva en sådan roman längre. Hur många filmer med kvinnor som är utsatta eller bara lite allmänt misslyckade har ni sett den senaste tiden? Jag har inte sett en enda. Nu kollar vi på Sex & the City istället. Där snackar vi feministiska ikoner! Framgångsrika, skitsnygga, självständiga och sexuellt frigjorda kvinnor vill vi ha.

Jag faller själv in i ramen för normen kring den starka kvinnan i mitt bloggande. Till och med när jag skriver om självskadebeteende måste jag omvandla det till en styrka hos vi tjejer som gjort/gör det.
Ja helvete brudar, vad starka vi är idag! Känner du vilken stark och frigjord kvinna du är när du sitter och gråter över att den kärlek som du trodde skulle vara för evigt nu tagit slut, Charlotte Perelli?
Att vägra tillskriva sig en offerposition är ett viktigt och ansvarsfullt steg för både den individuella och den kollektiva frigörelsens möjligheter. Men frågan är exakt hur frigjorda vi är när vi hellre är nära utmattning än blir den Sjukskrivna kvinnan, när vi hellre tvingar oss själva att ha sex än riskerar att bli Våldtäktsoffret eller när jag konsekvent vägrar erkänna för mig själv eller andra om de matnojor som kvarstår av rädsla för att bli betraktad eller betrakta mig själv som Tjejen med matnojor.

Avvägandet

När jag skrev inlägget om det privatas allmängiltighet och självutlämnande litteratur tänkte jag på Isobel Hadley-Kamptz. Jag läste Jag går bara ut en stund någon gång i höstas, varvat med mitt eget romanstretande, och hennes roman blev en inspiration för det självutlämnande och vikten av det privata. Jag minns att jag gång på gång var lika delar fascinerad och förvånad över hennes mod. Men framförallt minns jag hur det utlämnande fick mig att gråta på Centralstationen i sin rakhet och ärliga sorg, helt utan undertoner av självömkan.
Nu skriver Isobel, angående mitt inlägg, om det privata skrivandets svårigheter.

Jag tycker inte heller att det är enkelt. Jag skriver inga ledare och figurerar inte i större mediala sammanhang. Likt förbannat är det privatas allmängiltighet också ett konstant avvägande som jag hela tiden måste kämpa med. Jag har skrivit om det mycket sedan jag blev icke-anonym och fick ett annat förhållningssätt till mitt bloggande. Att jag är icke-anonym innebär inte att jag skrivit ut mitt fulla namn här, men det står på bloggboken jag gett ut med de inlägg som jag skrev under 2006-2007 när jag var anonym (om bloggboken kan jag återigen fulhinta att jag fortfarande har 25 osålda ex som står här i en hög till ingen nytta) och det kommer snart att nämnas i andra sammanhang med. Det innebär framförallt att jag står för bloggen offentligt, den är ingenting undanskymt utan någonting jag nämner i diverse sammanhang. Det får andra konsekvenser då, jämfört med när jag satt uppe på nätterna och hemligbloggade.

Innan jag gick ut och promenerade, vilket var innan jag hamnade här framför datorn igen, satt jag och filade på en serie texter som jag velat skriva en längre tid. Texter som handlar om mitt allra privataste och det absolut svåraste som jag kan skriva om: Mitt förhållningssätt till kroppen.
I flera veckors tid har jag funderat, skrivit, researchat, utkastat och filat och på en mängd texter på temat kropp, där jag kopplar ihop mitt privata förhållningssätt med olika diskurser och nutida och historiska ideologier, teorier och fenomen. Somliga är bara utlämnande. Andra mest akademiska eller politiska i sin framtoning. Men i varje text lämnar jag ut både ätstörningar, nuvarande så kallade friskhet, självskadebeteende och sex.
Det kommer att få konsekvenser för mig, det vet jag. När jag kom tillbaka från promenaden hade jag hunnit ändra mig och la aldrig upp den första texten på temat. Jag vet fortfarande inte om de kommer att komma upp på bloggen.

Jag tror på det privatas allmängiltighet, men jag vet att man måste vara medveten om dess konsekvenser. Både för en själv och för andra. Jag har lämnat ut människor på ett ibland lättvindigt sätt, där jag inte bara tummat på min egen integritet utan även gjort intrång på deras utan deras godkännande. De är de enda texter som jag inte står för och som jag anser vara under min värdighet, oavsett vilket behov jag hade av att skriva dem just då.

Kropptexterna kommer kanske upp, kanske stannar de i ett Worddokument. Jag behöver några promenader till på mig att bestämma mig. Jag behöver fundera flera varv till över om det är värt det.

Den intellektuella konstnärskvinnans svar (Eller: Hade Kafka haft en blogg hade han nog också skrivit rätt mycket om ångest)

- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.
- Du kan ju inte först skriva ett råpolitiskt inlägg om identitet och i nästa skriva någonting personligt och icke-problematiserande, säger en fjärde.
- Varför skriver ni tjejer så mycket om sex, relationer och ert privatliv hela tiden? Ni är ju smarta tjejer, gör anspråk på intellektualism istället, säger en femte.

Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre? Att claima någonting mindre än alla delar av världen man vill ha, alla identiteter man vill vara är att inte se sin fulla potential. Det är att fegt underkuva sig gränser och ramar satta av andra än en själv.
Nu har jag blivit tilldelad den här rollen som människa, utifrån kropp, sociala strukturer, uppfostran, kontext så nu kör vi väl på det då.
Enkelt? Ja, relativt.
Svintråkigt? You bet, homie.

Jag är intellektuell, smart, analytisk och begåvad. Det är vi alla, vi bloggbrudar. Jag är påläst, utvecklad och välformulerad. Det är vi alla, det har vi blivit. Vi har redan gjort anspråk på det intellektuella. Det är det som vi har sysslat med under större delen av våra liv och vi har slitit som fan för att bli betraktade just så.
Nu kräver vi rätten att vara allt annat med. Nu claimar vi känslosamhet, patetik, ångest, slampighet, sårbarhet och självdestruktivitet. Utan att vika en tum i vår status som intellektuella och begåvade kvinnor.
De intellektuella männen har aldrig behövt claima det. De har aldrig blivit ifrågasatta. De har aldrig behövt göra en distinktion och ett val mellan att vara smart och intellektuell eller personlig och självutlämnande.
- Jaha Ulf Lundell, tycker du inte att du undergräver din position när du skriver så mycket om fylla?
- Alltså Jack Kerouac, kan du inte stryka de här styckena om att du knullar. Du får ju faktiskt välja om du vill vara en intellektuell man eller en slampa.
- Du Charles Bukowski, du framstår ju som rätt självdestruktiv, tycker du att det är smart att framställa dig själv på det här sättet?
Nu väljer jag övertydliga, enkla exempel, jag vet. Men ni fattar min poäng. Den intellektuella mannens begåvning och intellektualism blir aldrig ifrågasatt när han blir personlig och privat. Tvärtom hyllar vi de självutlämnande männen och höjer dem till skyarna. Ju fulare sidor de visar upp av sig själva, desto mer älskar vi dem. Ju mer de skyltar med sitt känsloregister, desto mer begåvade är de.
Den intellektuella mannens privatliv och känsloliv har alltid varit allmäntgiltigt stoff. När en man skriver privat och personligt är det konst. När kvinnor gör det är det självutlämnande, nedvärderande av dem själva och pinsam kvinnolitteratur.
De intellektuella männen har alltid varit ångestfyllda, självömkande, nersupna, narcissistiska djävla slampor, de har lämnat ut sig själva just så och vi har älskat dem.
Det är vår tur nu.

Att lämna ut sig själv som kvinna, att blanda intellektualismen med fyllorna, knullen och de kassa relationer är att hävda rätten till det privata och det personligas allmängiltighet. Sexkriser, ätstörningar, abortbeslut och självdestruktiva relationer ska ut i ljuset precis som våra sämre sidor och dåliga dagar. Den självutlämnande kvinnolitteraturen ska inte höjas till skyarna som kvinnolitteratur. Den ska bara tas på lika stort allvar och med samma dignitet och allmängiltighet som den som är skriven av män. Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt.
Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej.

Update: LSM skriver om inlägget.

En liten uppkastning i uppriktig självbildsångest (eller: Det är inte mig det är fel på, det är Mitt eget jävla Narnia)

Som motvikt till drömmen vid havet från föregående inlägg, där jag bara var en modern Candide som sket i allt drömmer jag någonting helt annat när jag återvänder till staden.
Jag drömmer att jag är i Amsterdam och ska få följa med LSM och Mitt eget jävla Narnia på en skitcool branchfest. Jag har klätt mig i min snyggaste hotnessklänning av dyrare måttet (läs: inte H&M) och har nyklippt artyfartyfrisyr och känner mig peppad att få hänga med dem i deras coola kontext. Men LSM hänger bara med sina häftiga, kokainsnortande vänner och försöker övertala mig att testa med.
- Nej, jag vill nog inte pröva, säger jag och känner mig som jordens största tönt.
Sedan mönstrar Mitt eget jävla Narnia-Tobias mig med blicken.
- Vad är det du har på dig?, säger han, fattar du inte att man får skämmas?
Sedan drar han med mig till en närliggande butik som säljer ravekläder. Han tvingar mig att istället köpa och klä mig i det häftigaste man kan ha på sig, enligt alla de häftiga modebloggarna som jag såklart har missat totalt. Ut från affären kommer jag i neongröna, utsvängda ravebyxor och artyfartyfrisyren fylld med små pärlor hängande. Där går jag med en klump i halsen över att jag missuppfattat allting, som vanligt.

Det är relativt lätt att se att det staden gör mig med är att anamma hela min dåliga självkänsla och att drömmens tolkning är ett uttryck för detta. Jag skulle så lätt kunna ha den här drömmen som en utgångspunkt för ett långt, utlämnande inlägg om min brist på självkänsla och dåliga självbild, trots att jag inte lider särskilt stor brist på självförtroende i något område. Jag skulle också skriva om att jag, när jag skriver om att vara prestationsmänniska, inte bara menar att man är en människa som bekräftar många bollar i luften-myten och mår som bäst när man gör saker och lyckas med sina slutmål. Det handlar lika mycket om att prestera bilder av sig själv, vara bäst på allting men konstant misslyckas och känna sig missnöjd med sig själv. Jag skulle skriva om hur det är att fortfarande känna sig som tönten i klassen, som är en outsider i alla lägen och inte riktigt får vara med eller fattar hur hon ska få vara med.
Jag skulle skriva om min konstanta ångest över att försöka vara allt, men inte vara tillräcklig gällande någonting.
Jag skulle skriva om hur svårt det är att försöka bekräfta myten om sig själv. Hur fucking jobbigt det är att alltid falla emellan. Hur jag aldrig är tillräckligt bra inom allting. Jag är inte intellektuell nog, har inte läst tillräckligt många böcker. Är inte tillräckligt politiskt insatt och skriver inte tillräckligt bra. Jag är definitivt inte tillräckligt flatig, men jag är rätt dålig på att vara heterobrud också. Jag är inte smal nog och jag har inte snyggast kläder. Jag är inte vackrast och jag har inte bästa musikkollen. Jag är inte pretentiös nog för att kallas pretentiös och jag är inte ytlig nog för att bara vara lättsam och skojig. Jag har dålig koll på mode och reklam och jag har minst lika dålig koll på utrikespolitik och viktiga politiska beslut. Jag är inte tillräckligt slampig, men jag är inte tillräcklig för att ha en fast relation. Jag är inte tillräckligt rolig och jag är inte tillräckligt allvarlig. Och så vidare och så vidare.

Förmodligen skulle jag också skriva någonting om mitt bloggande. Hur bloggandet numera manifesterar min dåliga självkänsla. Först var det no biggie, för då fattade jag inte att folk läste det jag skrev. Sen var det no biggie, för då hade jag så förbannat bra självförtroende och bara körde mitt race och hade sjukt många läsare och räknade med att alla älskade mig vad jag än skrev. Sen var det nog biggie för att jag sket i vad folk tyckte om mig.
Numera är det en naggande faster i varje ord jag skriver på den här bloggen. Jag ser alla dem som går in på den här bloggen och hatar mig, dissar mig eller bara tycker att jag är fucking ointressant och djävligt kass. Alla dem som inte gillar det jag skriver manifesteras i den där naggande fastern som gnäller om att jag är tråkig, pretentiös, töntig, inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt snuskig, inte tillräckligt smart eller välformulerad på den här bloggen. Vad jag än skriver om och hur jag än skriver det kommer alltid någon kunna tycka att jag är en djävla tönt.

Hade jag gjort den tolkningen av drömmen hade jag förmodligen skrivit ett sånt inlägg, men det hade blivit så jobbigt då. Då hade alla de som idag kommer att gå in på min blogg och tycka att jag är en tråkig, pretentiös tönt utan talang förmodligen bara fått vatten på sin kvarn. Och jag hade fått svårare att spela vidare på mytbilden om mig själv som någon som skiter i vad andra tycker om henne.
Så jag föreslår istället att tolkningen av drömmen bör vara att ett det är Mitt eget jävla Narnia-Tobias som har sjukt dålig klädsmak, vilket enbart mitt undermedvetna verkar vara medvetet om. Låt er inte luras av hans metrosexuella Clinique-produkter. I själva verket klär han sig enbart i neongröna ravebyxor och tycker att det finaste på en tjej är om hon har färgade pärlor i håret.

Fotnot: Eftersom jag själv ser ett mönster i hur mina självutlämnande självhatsinlägg återkommer med en månatlig precision borde jag väl, om än motvilligt, lägga in en hänvisning till biologiska faktorer gällande denna text. Eller mer exakt: Jag har PMS, snarare än livskris.

Jo alltså…

…eftersom jag gått in i jobbdimman igen kommer jag nog mest slänga upp gammal skåpmat som legat och skräpat i diverse worddokument, som texten nedan, tills jag vant mig vid denna inskränkning i mitt liv (notera bortskämda 80-talistsyndromet när jag betraktar heltidsarbete som en inskränkning i mitt liv.) Lär lägga upp sånt som inte fått plats förut eller saknat sammanhang. Det kommer bli allt ifrån livsåskådning till tramsigheter. Egentligen precis som vanligt, med andra ord.

Faktumet att jag måste arbeta heltid och skära ner tiden då jag hinner eller orkar skriva, läsa, dra till gymmet när jag vill, facebooka eller ligga och stirra upp i taket räddas i alla fall lite av vetskapen om att det ändå är ett bra jobb. Jag skrattar dagligen, jag har fina kollegor, en sammanhållning, ett sammanhang. Dessutom är det skönt med ett arbete där man är såpass uppskattad och har jobbat så länge på att jag bara kunde gå in till chefen i slutet av mars och i förbifarten säga att jag gärna jobbade sommaren, förutsatt att jag fick månadslön, betald semester och löneförhöjning. Idag lovordade hon mig som anställd, semestern är betald och löneförhöjningen var mer än jag vågat hoppats på. Jag är lyckligt lottad. Ska note to selfa på det inför alla mornar då jag stiger upp kvart i sex och vill dö av trötthet eller när jag får spänningshuvudvärk av för många krångliga samtal på raken.

Nähänä

Jag får bara ångest av alla mina texter idag. Jag har ju grymt mycket på lager om alltifrån Star Wars-sexuella fantasier, Maggie Gyllenhaals pennkjol i Secretary, vad SJ och Gud har gemensamt, min oro över att ha blivit straight och varför det bästa sättet att fira kursavslut med paperpresentation är att kräla fram på ett golv i en danssal och skaka titsen till ljudet av Beenie Man.

Men ingenting känns riktigt rätt idag.
Således går jag ut i solen istället. På återhörande.

Serbokratiska syntaxträd, transkriberingar, subjektsplaceringar och andra njutbara fenomen

Den abnorma överproduktion av blogginlägg som förekommer idag och som saknar motstycke i denna bloggs historia handlar väl dels om att jag har en djävla massa grejer att skriva om. Å andra sidan kan man ifrågasätta det adekvata och nödvändiga i informationen från föregående inlägg. Och det är väl då jag får falla till föga och även ange att det är paperinlämning och presentation på onsdag och jag dör litegranna av tristess här.
Blabla heteronormativitet blabla trancendentalt våld blabla fotnoter blabla identitet.

Det känns oerhört skrämmande att samma människa som för två år sedan producerade en 200-sidig D-uppsats i lingvistik numera tar tre veckor och sjukt mycket ångest innefattande slö-facebookande och sjuka aktiviteter som brödbak (med mina mått mätt – mycket onormal aktivitet) på sig för att klämma ur sig ett åttasidigt litet skitpaper.

Jag vet inte hur jag ska tolka detta faktum.
Antingen är det bara att konstatera att det är lingvisten som jag är i första hand, genusvetaren i andra (just nu helst inte i någon hand alls). Det går inte en dag utan att jag saknar lingvistiken och fortfarande drömmer om en doktorandtjänst inom ämnet. Jag saknar CA, kognitiv semantik, språkfilosofi, generativ grammatik, semantisk betydelseförändring, jag saknar allt!
Längtar efter känslan när man suttit och studerat George Lakoffs metafor-analyser och det bara bubblar av aha-upplevelser i hela kroppen. Eller det orgasmliknande tillstånd som uppnås när datorprogrammet för generativ grammatik säger att man gjort rätt när man placerade adverbialet på just det stället i det syntaktiska språkträdet över en mening på serbokratiska. Eller att sitta och lyssna på samma halvsekund i en inspelad dialog gång på gång för att tillslut förstå att det korta hummande man hör är en Transitition Relevant Place. Eller traggla Wittgenstein och pals och tänka att det nog ändå var bättre förr.
Framförallt är det jag saknar med lingvistiken, bortsett från att ingenting någonsin gjort mig så nördig (uppenbarligen) det där med att leka detektiv. I genusvetenskapen är allt bara mängder av kritiska teorier applicerade på det ena eller det andra. I lingvistiken handlar det alltid om små, små aha-upplevelser. Som under D-uppsatsen som inte bara hade maffiga 200 sidor utan även en lika råpretentiös ansats genom titeln Moralbegreppet i det moderna samhället. Hur jag satt en hel vår och läste dags- och kvällstidningspress samtidigt som jag bläddrade i etymologiska lexikon och diskuterade med lektorerna uppe på Institutionen för filosofi.
Hur jag frivilligt satt i två veckors tid och gick igenom ett tvåhundratal fotbollsreferat (såhär i efterhand: hade jag vetat hur många artiklar som skulle handla om sport när det kom till begreppet moral hade jag kanske tänkt till en extra gång angående ämnet). Hur jag dag ut och dag in studerade subjektsplaceringar i skittrökiga allsvenska referat för att tillslut se den imaginära glödlampan tändas ovanför huvudet. Bläddrade like mad shit i etymologiska lexikon för att slutligen hitta ett samband mellan allsvenskans matcher och gamla krigsreferat och kunde skriva tio sidor analys utifrån det. Pure njutning, mina vänner. Genusvetenskapen har i sina bästa stunder varit oerhört givande och gett mig mycket tankar. Men samma njutning som adverbiala placeringar och transition relevant places-upptäckter kan den aldrig ge.

Den andra förklaringen är att jag är skoltrött och vill ha sommarlov.
Den tredje är att jag under de två senaste åren supit bort för mycket struktur och hjärnceller för att vara förmögen att producera sådana mastodontuppsatser längre och att ödet som alkistant på spårvagnen jämfört med akademiskt geni ligger betydligt närmare till hands. Den första förklaringen är dock den jag helst hänvisar till.

Everything I’m not, maybe everything I am

Det här med att sluta identifiera sig genom sin blogg gick ungefär lika bra som min bloggpaus. Det här kommer låta som töntigt bloggfame-whining men faktum är ju att de senaste månaderna jag varit ute inte en enda gång kommit hem utan att någon kommit fram och börjat prata med mig om bloggen eller om bloggboken alternativt att någon ur min perifera bekantskapskrets börjat prata om den.
Det är naturligtvis hur roligt som helst. Det är inte gnäll. Jag har ingenting emot att vara bloggbruden eller bloggboksbruden. Jag får allt som oftast höra så fina grejer. Jag hamnar i jätteintressanta diskussioner på grund av saker som jag skrivit.
Men jag tänker på en sak och det var vad jag och Bibli pratade om strax efter bloggboksreleasen då jag blivit icke-anonym.
- Det måste vara svårt att marknadsföra något som handlar om dig själv, som är så personligt, sa hon, det är ju lättare om man har ett alter ego eller en roll att gå in i. Så kan man vila i sig själv annars.

Jag tänker på det där med roller att gå in i och mytbilder man skapar när jag får sådana här kommentarer från människor jag känner halvbra, knappt eller inte alls.
- Men du är ju en slampa?
- Vad vet du om det?
- Jamen, jag läser ju din blogg.
Eller
- Men du är ju jättetrasslig i dina relationer och har jättesvårt att binda dig och sådär. Det har jag ju fattat efter att ha läst din blogg.
Eller
- Men du har ju en massa psykiska problem och mår skitdåligt och har en massa ångest. Det är ju liksom genomgående i din blogg.
Eller
- Men du ligger ju runt som fan. Det verkar ju vara det enda du gjort det senaste halvåret om man ska tro din blogg.

Mer eller mindre har jag alltid byggt upp mytbilder kring mig själv i den här bloggen. Ångestbruden. Intellektuella bruden. Tjejen som bara är bitter. Tjejen som har hjärtat i handen och bara vill ha någon att äääälska. Slampan. Relationstrassliga. Hon som inte fattar hur man flirtar alls. Hon som inte vet hur hon ska kunna definiera sig själv. Hon som inte gör annat än definierar sig själv. Hon med vacklande självförtroende. Hon den råkaxiga med totalhybris. Hon som bara var gapig och jobbig. Hon som var oförmögen att vara annat än tillbakadragna smarta bruden.
Om man hängt med ett tag märker man hur bilderna av mig krockar med varandra, skär in i varandra eller skiftar hastigt.
Sedan jag blev icke-anonym har jag mer medvetet, fast ändå på ett relativt omedvetet plan börjat jobba på myterna kring mig själv. Det är oundvikligt. Man behöver skydda sig själv. Jag skriver personligt, jag skriver som bäst när jag skriver hudnära om det privata. Men det betyder inte att jag skriver ut ens en bråkdel av allt som rör sig under huden.
Jag väljer ut de skärvor av mig själv som passar till texterna som jag vill skriva, bygger bilder av mig själv. Vissa av bilderna kan någon relatera till, andra bilder kan någon annan relatera till. Men det är bara bilder. Allt jag lämnar ut är noga genomtänkt (jo faktiskt ehe) och syftar till att bygga en text och en bild eller att bara säga någonting viktigt ur ett personligt perspektiv.

Man kan läsa den här bloggen av en mängd orsaker. Men att läsa den för att lära känna mig kan man aldrig göra. Jag är inte så korkad att jag låter folk få en genväg till vem jag verkligen är och allting jag är genom att läsa en fucking blogg. För att lära känna mig måste man hänga med mig, maila mig, ha långa fikasessioner med mig och jobba på att komma förbi fetaste integritetsväggarna i världen.
Allt ni läser om är kanske sant. Men de är bara skärvor av en mycket större sanning. Elin i verkligheten är förmodligen mycket tråkigare än blogg-Elin som ju mycket riktigt knappast verkar göra annat än att ligga runt, trassla till det, hyperventilera i ångest eller vara råkaxigt hybrisartad för jämnan.
Elin i verkligheten är lika mycket som hon är den trassliga playerbruden med hybris också en känslig, småkristen förhållandetjej som gillar att skriva fina kärleksbrev, läsa självhjälpsböcker och tycker att höjdpunkten på veckan är när hon och kollegan Anders på fredagsrasten går till Pressbyrån och unnar sig en dosa lyxig Rapé istället för det vanliga fulsnuset.
Elin är så mycket mer, hur mycket som helst. But that’s for me to know and you to find out.
I verkligheten alltså. Om ni kämpar.

Jag antar att det sitter i generna

- Hallå?
- Hej det är din mor, ringde jag och väckte dig?
- Ja…
- Okej men du, jag har bara några snabba frågor.
- Okej…
- Anser du att vi lever i ett klassamhälle?
- Va? Men jaha. Okej. Ja det gör vi.
- Happ. Anser du att du som kommer från en arbetarklassuppväxt har haft svårare att ta dig in i den akademiska världen eller överhuvudtaget ta dig fram i livet?
- Alltså, det här är ju inga korta frågor mamma! Men okej, ja det gör jag.
- Happ. Känner du att det finns normer i den akademiska världen som du som kommer från enklare förhållanden med två föräldrar utan akademisk utbildning har haft svårt att anpassa dig till?
- Mm det gör jag…men varför ställer du alla de här frågorna?
- Nämen jag vaknade upp och började tänka på klassamhället så nu måste jag skriva ett blogginlägg om det.
- Jaha, hur tänker du kring det då?
- Nämen det orkar jag inte dra nu, det får du läsa om i bloggen istället.

Jag vet att man inte får säga hora, men det är ju så himla kul

Mitt eget jävla Narnia har haft en tjejbloggssatsning där han intervjuat bloggbrudar som han ansett haft tjejbloggar samt använt ordet tjejblogg helt oproblematiskt helt enkelt för att det är kul och det retar folk.
Såklart det retar folk och såklart folk vill veta vad Mitt eget jävla Narnia egentligen menar och vad definierar en tjejblogg osv. Det är ju så genusängsligheten funkar. Själv drabbades jag av tvångssymptomatiska tics när jag började läsa intervjuerna.
- Tjejblogg! Men vadå tjej! Kvinna? Vad är det?
Men efter ett år på ett masterprogram i genusvetenskap blir man sån, om man inte var det förr (vilket jag ju dessutom var).

Man blir troligtvis också en sån som kan tycka att retas med en tjejbloggsetikett är rätt kul när man sitter med queerteorier, intersektionalitetsanalyser och problematiseranden stående upp i halsen. Sitter man flera gånger i veckan på universitetet och diskuterar på en nivå som innebär att någon på fullaste allvar kan säga;
- Men kan vi i alla fall komma överens om att en identitet är en människa sammansatt av hud?
Då blir man rätt trött.
Lägg därtill det extremt ängsliga citationstecknandet i luften som konstant pågår. Det som är ett töntdrygt, stående fylleskämt mellan mig och V. är i seminarierummet på institutionen blodigt allvar. Jag faller själv in i det när jag håller mina monologer i seminariediskussionerna.
- Men fanå! Nu måste jag nog använda ordet mångkultur! Det kan jag ju inte göra helt oproblematiserat, då kommer det ju bli playa hating från hela seminarierummet sen. Okej då, men jag viftar lite med fingrarna i luften så kommer jag undan. Då ser de ju att jag tycker att det är ett problematiskt begrepp och att jag faktiskt är medveten om att man måste problematisera det.
En gång råkade ordet arbetarklass slinka ur min mun utan att jag använde citationstecken. Det misstaget gör man inte om i första taget, vill jag lova.

Hursomhelst, lever man i den här kontexten och dessutom har en bakgrund av ungefär tio års politiskt engagemang och intresse behöver man ju pk-läckage. Ordet är såklart en referens till queerteorins queera läckage som Tiina Rosenberg, i Queerfeministisk agenda, definierar på följande sätt:
Den heterosexuella kulturen och dess produkter är inte alls så enhetliga som de utger sig för att vara. I själva verket “läcker” både kulturen och dess produkter queerhet.
(En viktig notering, för dem som inte plöjt queerteoretiska böcker de senaste åren, är att det med heterosexuell kultur och dess produkter alltså inte bara avses s.k. sexuell läggning utan även de normer kring Mannen och Kvinnan som kulturen och dess produkter skapar.)
Precis som den heterosexuella matrisen konstant läcker och bildar glipor och hålrum där inperfektionen i skapandet av Mannen, Kvinnan och det heterosexuella samhället pågår, på samma sätt läcker alla som är politiskt engagerade, belästa, insatta eller de idioter som påstår att de är fördomsfria.

Pk-läckaget är nödvändigt och befriande. Man orkar fan inte annars. Således känns det som ett mycket befriande skratt, det som kommer när jag läser om hur Mitt eget jävla Narnia definierar en tjejblogg. Jag asgarvar åt Jennys tips om hur man startar en tjejblogg. Också konstaterar jag nöjt att Saker under huden indeed är en tjejblogg. Jag blir ju fortfarande lite förvånad varje gång en manlig läsare (genuscencorn säger: vadå manlig? Hur definierar du manlig?) kommenterar eller mailar och det inte är ett hatmail. Jag är sjukt djävla tjejnischad på det mest stereotypa sättet.

Och angående pk-läckage handlade ju en hel del av grälen med senaste pojkvännen om mitt frekventa användande av ord som neger och fitta. Eller den mardrömsgången då jag pekade på min extremt korta, tighta kjol och refererade till mig själv som scanky hoe.
Eller idag när jag och frugan hängde ute på Saltholmen och hon frågar om jag varit på nyöppnade Lidl-butiken, vilket föranleder en monolog om butikens klientel som får mig att inleda allting med ett;
- Okej. Jag kommer att låta som en elitistisk medelklassbrud nu, trots allt mitt tjat om min arbetarklassbakgrund…men alltså det klientelet…

Lika mycket som den extremt politiskt och problematiserande rösten inuti ticsskriker varje gång begrepp som man, kvinna, etnicitet eller klass droppas utan problematiserande och varje gång någon försöker stereotypisera eller kategorisera. Lika mycket behöver den där upproriska, extremt politiskt inkorrekta rösten i mig bara få kalla sin blogg för tjejblogg, kalla sig själv för hora eller spy galla över white trash-klientel på en billigbutik. Mest för att det är så himla kul och fånigt förbjudet.