Elin Grelsson Almestad

Okej, måndagar är uppenbarligen inte min dag längre.
Jag är lite mer stabil nu. Tack ni som läser och som vanligt världens största tack för alla kommentarer och mail och bokköp och gud vet allt. Det är lätt att gapa efter mycket, men damnit vad jag är glad för mitt stycke. Det är fortfarande helt amazing; de där mailen och kommentarerna jag får varje dag. Det betyder ju faktiskt så fantastiskt mycket. Dåliga dagar, som det varit relativt gott om den senaste tiden, räcker det med era ord för att jag ska känna mig typ såhär inuti igen.

Innan jag lägger mig och bekräftelserunkar till tanken på detta (eller ja, först har jag lovat LSM att köra lite affirmationsterapi och tio gånger upprepa högt för mig själv att jag är inte min blogg) vill jag bara tipsa om att jag imorgon onsdag, på Världsbokdagen, finns på plats vid Vulkans bokbord på Stadsbiblioteket i Göteborg.
Från ca 17:30 och fram till ca 21 står jag på plats med böcker och ett charmigt och stabilt leende. Kom dit och säg hej, köp en bok, få en bok signerad, prata lite med mig eller stå tio meter bort och beundra mig i smyg. Välkomna är ni i vilket fall som helst.

Det här med att Love Sex Money också gått och blivit med bloggtoppen-statistik är ju jättekul för henne men helt förödande för allt vad gäller min jämförelsenoja, blogghets och tävlingsinstinkt.

-Du har typ hundra fler läsare än jag har, jag har snart inga läsare kvar. Fatta vad jag tappar läsare!, bölar jag i facebookmail efter facebookmail och LSM är som vanligt den fantastiska storsinta kvinna som hon är och som bryr sig föga om min töntiga småsinthet och jämförelsenoja utan svarar sådär fint och Dr Phil-pedagogiskt på mitt gnällande.

Sen blir jag helt manisk efter att skriva inlägg som kommer att generera i att de forna läsarna återvänder, ligger vaken på nätterna och undrar varför alla älskar Love Sex Money så mycket mer än mig (notera hur jag sätter totalt likhetstecken mellan mig och bloggen, mycket sunt) och hurihelvete jag kunde vara så dum att jag slutade vara anonym och började lobba för min blogg öppet sådär så att jag nu inte ens kan vara hälften så juicy självutvräkande som jag varit (och i stunder då jag blir det får jag panik i efterhand och osynliggör inläggen helt odiskret) och därigenom har blivit betydligt tråkigare än vad jag var förr. Jag tänker på hur mycket roligare skribent Love Sex Money är jämfört med mig och suckar över hur analt pretentiös jag allt som oftast är nuförtiden. Jag stirrar panikslaget på våra statistikkurvor och ser hur Love Sex Money skjuter i höjden medan min pinne fortsätter dala, jag överväger på fullaste allvar att ändra informationen om min blogg till ”Jag har legat med LSM! Det finns blogginlägg om det!” för att på så vis locka nya läsare och känner att Saker under huden rent allmänt ter sig som ett sorgligt projekt numera.

Och det är alltså här jag skulle vilja skriva att jag bara skämtade och överdrev. Men det gör jag alltså inte. Med tanke på att jag är sanslöst oengagerad i min nuvarande kurs, har havererat ett forskningspilotprojekt due to tidsbrist och trötthet, inte fick Ane Brun-intervjun jag så gärna ville ha, är så pank att jag skrapar pengar till att kunna leva på ett kilo Rasker storfranska resten av veckan och inte ser någon större ljusning i ekonomin innan september ungefär, har en shitty tråkig jobbsommar framför mig, en halvskriven roman jag inte orkar ta tag i, lagom till vårkroppen ska ut och dallras blivit för tjock för alla mina stuprörsjeans, har 30 osålda böcker hemma och inga nya skribentuppdrag förutom det relativt fasta har jag inte så mycket annat att lägga bekräftelsen och fokuset på just nu förutom min förbannade bloggläsarstatistik.
Ni hör ju själva vilken misär det är. Så nu får ni banne mig styra upp er och börja läsa min blogg igen. Om inte annat för att jag ju helt uppenbart är en helt charmerande, trevlig och mentalt stabil kvinna.
Och där skämtade jag alltså däremot.

– Vickan, Vickan, kan inte du fråga mig hur det är att ha en egen releasefest?
- Hur är det att ha en egen releasefest, Elin?
- Du. Vickan. HIGH FIVE på att ha en egen releasefest!

Jag vet inte vad jag ska säga.
Hade det varit en annan blogg hade det kanske blivit någonting objektivt och småtrevligt av tack-slaget, bara lite allmänt om vilken fin fest det blev. Men nu är ju inte det här en annan blogg utan Saker under huden så det blir subjektivt och personligt som vanligt.
Och jag vet inte vad jag ska säga.
Inte bara för alla intryck som fortfarande ligger i osorterade skärvor utan också tröttheten efter ett fåtal timmars sömn (damn LSM och hennes tidigvaknande på bakfyllan) eller den där bakfyllan som gör allting lite dimmigt och ogreppbart.

Men jag antar att det bara finns kvällar som får vara sådär overkliga och fantastiskt stora som man vill att de ska vara. Det finns kvällar då man får vara precis så jävla stor människa som man faktiskt är. Kvällar som inleds med solljus genom öppet fönster, vårsol över kvarvarande snö i parken och fulchampagneflaskan ut genom fönstret när den öppnas av LSM och Maja fotograferar och vi skålar i fuskchampagne och sätter oss i fusklimon som egentligen bara är en taxi större modell för att mitt crew ska få plats i den, men just ikväll är fuskchampagne också champagne och fusklimo också limo. Jag är hyperventilerande laddad, vänder mig bakåt mot finaste crewet som skrålar i baksätet och fnittrar att shit det här är ju Entourage IRL liksom.
Vi glider in på min releasefest och därifrån.
Därifrån genom stunderna, samtalen med alla människor. Gamla vänner, nära vänner, bekanta. Bloggläsare, okända människor, nya bekantskaper. Centre of attention och armar och händer och hej och komplimanger och orden, alla orden; hur tar man till sig så mycket credd på en och samma gång? Kärleken i famnar och vännernas stolthet, signerade böcker och rungande applåder efter läsningen. Jag visste inte att jag kunde få vara såhär mycket, ta till mig så mycket credd, uppskattning och värme på en och samma kväll. Men det kunde jag, det fick jag, det är overkligt och helt fantastiskt.
Det är fantastiskt med en kväll som faktiskt är allt det där som fågelhjärtat drömmer och strävar efter. Alla drömmande dagar i flickrummet med fulpoesin, alla jävla livskriser med enveckasintervaller, förra vintern då jag gick dag efter dag på niotillfemjobbet och hatade mig själv och aldrig trodde jag skulle ta mig ur det. Här är jag nu. Jag visste ju det, fågelhjärtat.
Här är jag nu och en kväll är exakt så stor som jag vill vara och jag försöker ta till mig av allting. Från vännernas stolta famnar och viskningar i mina öron när jag kliver ner från scenen efter läsningen, älskade LSM:s fantastiska jobb som festfixare/toastmaster och boksigneringar och bloggfan-kramar.

Jag lovade mamma i telefonen på förmiddagen att jag både skulle vara helnykter, inte prata snusk, inte flirta överhuvudtaget och inte hamna i något drama. Naturligtvis misslyckades jag med alltihop. Man får väldigt mycket alkohol av folk när man har releasefest tydligen.
Sådär så man blir salongsberusat kaxig när man kliver upp på scenen efter LSM:s oortodoxa presentation innehållande information om både ens världsvana sätt att stoppa in en prilla och skills i sängen.
Jag hade en total struktur över vad jag skulle säga. När jag kommer upp på scenen och ser rakt in i Pansos kärleksvarma järnblick framför mig i publiken, ser mina bästa vänners stolta ögon lägger jag minneslappen åt sidan och fnittrar att det är en speciell känsla att bli presenterad med ord om hur bra i sängen man är. Sen har jag inte längre någon aning om vad jag sa. Jag bara var där i nuet, totalt blackout och sen läste jag mina texter så hjärtat och kinderna glödde, lyckades ignorera den bisarra känslan i att läsa självutlämnande texter om människor befinnande sig i publiken och vräka ut sina känslor i en mick till en hel klubblokal.

Jag hann inte mer än av scenen och fram till bokbordet där jag stod med penna, famn och pratande mun innan jag fick barens finaste drink av LSM och Maja, som lyckobrölade mot mig. Sen gick det inte mer än fem minuter innan gamla grabbgardet räckte mig ett glas Southern Comfort.
- Nää, sa jag, ni vet ju hur jag blir.
- Javisst, flinade de.
Tur för mig att det kom en man som jag under lugg kunde erbjuda Southern Comfort.
- Man blir odräglig av det, sa jag och i bakgrunden flinade grabbarna ännu större för de vet ju lika väl som jag att odräglig bara var min konstiga eufemism för slampig och lättflirtad so drink it all up baby.
- Helvete också, viskade jag i någons öra, jag skulle ju vara helnyktra och svala finlitterära kvinnan ikväll hade jag tänkt.
- Elin baby, viskade hon, du är ju Elin istället som strålar och är sig själv. Det är ju tusen gånger bättre.

Jag misslyckades med allt jag lovat mamma och jag lyckades med allt jag lovat mig själv och mer därtill. Tack alla fina som bidrog till en helt fantastisk kväll. Jag vet inte hur jag ska kunna landa, jag vill inte landa. Fågelhjärtat är sky high, jag vill aldrig ner igen.

När jag skrev texten om mitt bekräftelsebehov och behovet av att spegla sig i den manliga blicken fick jag rätt många mail och telefonsamtal från män som var upprörda.
De snuddade vid lite samma diskussion som försiggick i kommentarerna till inlägget; vadå, tror inte du att män också har bekräftelsebehov? Tror inte du att vi också måste spegla oss och jämföra oss? Andra menade att jag bara framställde män som förövare, svin och idioter.
Jag förklarade att det naturligtvis aldrig varit min mening. Alla män som fanns citerade i texten var män jag gillade jättemycket och som jag vet inte menat någonting illa, tvärtom. Det jag försökte fånga och beskriva var den där ryggraden från ett barn och en tonåring som vuxit upp konsumerande en kultur som sa att vad du än gör, gör du det för att bli godkänd av en manlig blick. Vad du än gör, är det viktigaste av allt att du behagar en man. Hur svårt det var att bryta det mönstret. Så jag svarade:
Jag betvivlar inte en sekund att inte män har bekräftelsebehov och också fångas i roller i det här heterosexuella jävla skitspelet som vi blivit uppfostrade in i. Men nu har jag blivit uppfostrad till en identitet som kvinna. Jag kan överträda gränser och inta stereotypt manliga positioner men när det kommer till mönster i det heterosexuella jävla skitspelet kan jag inte säga någonting annat än ur positionen kvinna. Jag vet ingenting om mäns bekräftelsebehov. Jag vet ingenting om mäns jämförelsenojor. Så skriv era egna texter. Berätta för mig hur det är. Gästblogga här på Saker under huden eller starta en fuck you right back-blogg. Skriv texter och förklara. Jag väntar.
Då blev det tyst. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

När jag skrev texten om den hårfina gränsen mellan att känna sig som slampa och att känna sig som hora drog det igång igen. Några var aktiva i kommentatorsfältet då (och även i LSM:s kommentatorsfält där dock diskussionen tillslut kom att handla mer om huruvida jag luktade illa eller inte än det huvudsakliga ämnet). Det var en bra och intressant diskussion. Ännu fler var aktiva i min inkorg eller över msn. Jag fick höra samma sak många gånger dagarna efter att jag skrivit det inlägget. Men vadå? Försöker du skuldbelägga honom nu? Varför har han någon plikt att stanna kvar över natten? Tror inte du att en man inte kan känna sig som en hora? Och varför är det alltid mannens jävla ansvar för att se till att kvinnor får vara så sexuellt frigjorda som möjligt utan att aldrig behöva känna sig som horor? Vet du vilken svår balansgång det är? Jag tyckte det var jätteintressanta ingångar. Så jag svarade:
Min ambition med texten var aldrig att lägga någon skuld på honom. Jag ville bara visa på hur man har sin egen skitmoral i ryggraden. Hur det räcker med att en man inte stannar över natten och legitimerar det känslolösa knullet med en natts skedliggande för att man ska förbytas till en känsla av att vara smutsig. Trots att det varit på lika villkor. Men det här är ju jätteintressant. Jag kan bara skriva ur mitt perspektiv och det är ofrånkomligt kvinnligt i det här fallet. Skriv en egen text istället. Ge mig andra perspektiv. Gästblogga, skriv ett blogginlägg, skriv en förklarande text. Jag kan inte säga så mycket om det.
Då blev det tyst igen. Knäpptyst. Några texter fick jag aldrig.

Jag har alltid jättesvårt att balansera mina texter som handlar om något könsspel och om män. Det är samma slagsmål som jag haft jättemycket i mina politiska tankar det senaste halvåret. Det poststrukturalistiska tankarna kring flytande identiteter har haft jättestort inflytande kring hur jag uppfattar världen och samhället och jag tror inte längre på några fasta identiteter, bara positioner.
Men hur blir det möjligt att vara ett politiskt subjekt, en politisk aktör i egenskap av någonting som bara är en konturlös position man kan glida in och ut ur? Risken med poststrukturalismens diskurs är att allting blir avpolitiserat. Det finns inga motsättningar när allting ändå bara är glidande positioner. Det är jättefarligt.

Ibland pratar jag ur ett kvinnligt perspektiv. Om män. Om det heterosexuella jävla skitspelet. Om ojämställda faktorer som gör att jag som kvinna har andra villkor än vad män har på alla plan i samhället. Jag ber om manliga perspektiv. Jag tycker inte att det är oproblematiskt. Befäster jag könsmönster, fasta identiteter som kön trots att jag inte tror på kön när jag gör så? Finns det något syfte med att göra så om det bara är kontraproduktivt och leder till ytterligare könscementerande? Jag vet inte. Jag vet bara att jag ibland har ett skriande behov av att bli en politisk aktör i egenskap av kvinna och tala utifrån den rösten och också veta att jag inte kan tala som politisk aktör i egenskap av man.
Jag älskar stereotyp manlighet och jag vet massor om stereotyp manlighet om vi snackar boxning, bröst och Bruce Springsteen. Men jag vet ingenting om hur en människa blir man i ett heterosexuellt jävla skitspel. Där är jag låst.

Jag läste Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora igen på vägen upp till Norrland. Jag har läst den tidigare, men var väl inne i någon stressperiod och skummade den (ja, att skumma böcker är en av mina främsta talanger). Minns att jag bara konstaterade att det var en bra bok, Sandahl är onekligen en talangfull författare. Nu läste jag den igen, fast med mer politiska och analytiska ögon.
Jag tycker att den är briljant. Ur litterär synvinkel rätt så bra, ur politisk synvinkel helt briljant. Jag vet många som tycker annorlunda, men det Sandahl gör – i mitt tycke – är helt outstanding briljant och avundsvärt. Han lyckas förena både det politiska aktörskapet och samtidigt sudda ut konturer mellan könsgränser. Han skriver om klassiska kvinnliga teman; ångest, ätstörningar, självskärande, osäkerhet och grundlös hjärtesorg. Han gör det utan att göra någon sak av det, han bara påvisar hur det som anses vara kvinnliga områden i det fördolda också är manliga. Han suddar ut gränser mellan män och kvinnor; gör ångesten, utanförskapet, hjärtesorgen och sätten att hantera sin ångest allmänmänskliga.
Samtidigt är han politisk aktör genom subjektet man. Han beskriver sitt perspektiv av ett heterosexuellt jävla skitspel där de män som aldrig sa hora inte är vinnarna. Han visar på svårigheterna med att vara den moderna mannen och han balanserar på en hårfin gräns mellan att bli gnällig och anklagande mot feminister och jämställdhetsdiskussioner och att faktiskt bara osentimentalt beskriva hur svårt det är. Men han håller sig på rätt sida av gränsen.
– Exakt såhär vill jag skriva, tänker jag. Fast ur mitt perspektiv. Den politiska aktören kvinna och den allmänmänskliga som suddar ut gränserna.
Jag tror att det är så man måste blanda sina perspektiv. Annars blir man antingen apolitisk och blundar för motsättningar och den problematik som existerar utifrån att vi fortfarande uppfostrar in i två kön med olika förutsättningar. Eller så befäster man fasta roller, polariserar två kön som slåss mot varandra fast det är ett absurt krig som saknar grund.

Men var är alla andra män som gör som Sandahl? Vad hände med alla ni som reagerade på mina inlägg? Var är era texter? Jag är låst här. Jag kan inte skriva om era uppfattningar om er roll i det heterosexuella jävla skitspelet. Men jag vill ju läsa om dem, jag vill ju veta. Jag vill läsa om bekräftelsebehov, sex, ångest, osäkerhet, självtvivel, relationer och allt det andra. Jag vill läsa om hur det är att vara den moderna mannen, smarta texter med fet problematisering om vad det där begreppet man egentligen är. Jag vill ha texter som både gör det möjligt för er som politiska aktörer att ge mig era synvinklar samtidigt som ni förklarar för mig att hey, jag känner fan också som du fast jag är uppfostrad till man och du uppfostrad till kvinna.
Jag är utsvulten på smarta, roliga, sorgliga, självutlämnande men mest av allt insiktsfulla texter skrivna av män om det heterosexuella spelet och vad det innebär att vara man. Så sätt igång och skriv nu. Vad väntar ni på?

Jahaja. Jag har precis gjort en halvtimmes telefonintervju om bloggen, boken och mig själv. Det var smarta frågor och jag gav smarta svar och det var fantastiskt roligt. This might not come as a total suprise to you, men satan i gatan vad jag älskar att prata om mig själv.

För övrigt, en liten sneakpeak, bara så att ni redan nu kan boka in kvällen:
Alla måste komma.

Mer info kommer senare.

Vidare information kring blandskivan och Morrisseymannens kommentarer kring den hittar ni i kommentarerna till föregående inlägg. Tack alla ni som hjälpte mig att hjälpa honom och jag har upptäckt en hel massa ny, bra musik själv också. Att jag skriver vad jag nu kommer att skriva har naturligtvis ingenting med faktumet att min bloggbok kommer ut i veckan och jag vill att så många som möjligt köper den och prövar med smicker (insert diskret hostning här) utan att jag verkligen borde ha sagt det tidigare. Man tar så lätt andra för givet i en relation. Men ni tas aldrig för givet och jag vet att jag inte säger det tillräckligt ofta men ni är verkligen världens bästa bloggläsare. På riktigt, serri alltså. Ni kommenterar och diskuterar och hejar hejvilt och att läsa mina kommentarer är bland det finaste, mest utvecklande och stärkande jag vet. Jag är själv sämpigast på att kommentera andras bloggar och är konstant imponerad av er förmåga att säga mycket eller lite, lämna ut er själva, ifrågasätta mig eller bara berätta för mig att ni gillar vad jag skriver. Ni är bäst helt enkelt.

Jag önskar jag kunde ge er mer just nu av mitt liv.
Jag har ofta förundrats över hur människor allt som oftast refererar till mig som sval, sluten, fylld av integritet och skyddsmurar när jag samtidigt kan vara så självutvräkande. Den senaste veckan har jag connectat lite mer med integritetsbiten i mig. Om LSM säger att integritet var 2007 säger jag att 2007 var bristen på integritet för min del men att 2008 har tagit med sig ett helt annat behov av att hålla käften och vara hemlig då och då. Både i bloggandet och i mitt privatliv har jag blivit mer reserverad, tänker efter innan jag spells it out och försöker att inte ta över samtal vare sig med ett evigt hallå, jag har en livskris eller amen hur ska jag tolka det här sms:et från honom då? Jag har insett något slags värde i att lämna de där bra, men integritetsbefriade, texterna i det privata Worddokumentet där de hör hemma och ibland bara gå en promenad och rensa tankarna själv istället för att sitta och tjöta sönder andras öron.

Jag skriver t.ex. inte särskilt mycket om mitt privatliv längre. Ett one night stand här och där av typen kommer-inte-träffa-igen är det enda som får förekomma numera, bortsett från något kryptiskt som ibland smyger sig in. Jag är inte anonym längre, till veckan blir jag ännu mindre anonym och jag är trött på att bloggen ska vara mitt hemliga hjärtebarn som jag måste smyga med för att kunna skriva vad jag vill. Istället pratar jag stolt om den på en fest och vet att jag därmed måste fortsätta hålla käften. Det är väl mest som det brukar vara i mitt liv; en del hjärteknas som jag knappt vill eller kan prata om och det vanliga livet som gör att min direktriktade reklam på Facebook, utifrån vad jag skriver i mina långa mail där, nu i flera veckors tid enbart bestått av reklam för kristna sällskap eller kondomer. Point taken Facebook.

Jag har heller inte skrivit någonting om de nyheter som nått mig i veckan och som gör att jag i dagarna tre ringer hem till en stolt mamma som männ guuu:ar åt allting.
Min gamla lärare och doktorandansökan-handledare Stina hör av sig och undrar om jag deltid vill göra en pilotstudie utifrån mitt tilltänkta forskningsprojekt tillsammans med henne, med mig som huvudförfattare. I juni ska ett prospekt på delstudien lämnas in och i oktober kan det vara jag som uppfyller en av mina största karriärdrömmar. Den där jag legat och vakendrömt sömnlösa livskrisnätter. Då är det kanske jag som står på den Nordiska språk och kön-konferensen i Oslo och presenterar min studie, mitt forskningsprojekt inför Nordens samlade elit av genusvetare och lingvister, blir publicerad, skakar hand och knyter kontakter med alla mina nördidoler inom akademiska världen. Nu är det jag som sitter och skriver projektplan, lämnar information till intresserade deltagare och argumenterar varför jag valt min kategorisering av studiedeltagare. Som om jag liksom är en akademiker, en forskare. På riktigt.
Samma vecka får jag ett litet, men naggande gott, och framförallt kontinuerligt skribentjobb. Jag trodde jag tappat greppet om hur man bedömer musik och tyckte själv att mina arbetsprover var fåntaffliga av klyschiga sorten, men redaktionen tyckte annorlunda.
Samma vecka lär jag mig äntligen att argumentera ner DIY-kontrollfreaket i mig och inser värdet i att ha fina kontakter, driftiga och kunniga människor omkring mig som faktiskt vill hjälpa mig. Som kan det de gör och som gillar att pusha mig framåt. Mer information kommer förhoppningsvis längre fram.
Allting leder såklart till att jag hyperventilerar av stress och inser att ekvationen plugga masterutbildning heltid, jobba deltid, forska deltid, marknadsföra en bloggbok, skribentjobba och skriva en roman samtidigt antingen kräver kloning eller sjuhelvetes nerver av stål. Vilket leder mig till nästa hemlighet.

För jag vet inte riktigt vad som hände i tisdags. Eller det vet jag, men det är något som enbart kommer att delges och har delgivits mina närmaste vänner och fler kommer inte få veta den verkliga anledningen, bortsett från stress, som gör att jag står där längst fram i kön på 7-eleven och hör mig själv säga;
- En dosa granit vit portion, tack.
Jag är down in snusträsket where I belong igen och jag förbannar mig själv för att jag ropade hej innan jag var över beroendebäcken, samtidigt som jag vet att det är en typiskt Elin-grej att göra. Hej och hallå världen, jag har slutat snusa liksom. Ni kan se på mig med besviken blick och nämen-Elin-uttryck nu, såsom mina vänner gjorde.
Den jag var mest rädd för var frugan, men hon var den som gav mig minst besviken reaktion. Istället sa hon att jag nog tog tag i mina issues i fel ände när jag började snusa igen, vilket ju hon har alldeles rätt i men jag orkar inte ta tag i dem nu, nu behöver jag bara all styrka jag kan få om det så innebär att jag hänfaller åt mina laster igen. Senare på kvällen uttryckte hon också att jag ju faktiskt är en trevligare och gladare människa när jag snusar, vilket hon nog har rätt i. Sedan kramade hon om mig och sa att hon älskar mig vilket värmde så pass mycket i hjärtat att jag till och med förlät henne när hon fem minuter senare skrek ja om det nån som borde göra ett klamydiatest så är det ju du, Elin mitt framför mitt ragg som av förståeliga skäl helt plötsligt såg tämligen nervös ut. Med jag älskar dig-orden kommer man faktiskt hur långt som helst.

Hate it or love it – the underdog’s on top. And I’m gonna shine homie, until my heart stop.

– Jag tänker alltid på dig när jag hör just de orden, säger han som står i mitt kök och vars ryggtavla jag på något vänster älskar. Fortfarande, alltid, älskar. Jag älskar minnet av den som är tusen minnen och känslor. Jag älskar ömheten i min hårdhet som den frambringar.
Hjärtstick här.
Jag har själv älskat just de raderna i Hate it or love it, väst fram dem till mig själv.

Navid undrar varför jag lagt ner så mycket arbete på att få alla medverkande i bloggboken att godkänna det skrivna och publicerade. De är ju ändå pseudonymer, karaktärer, det är min konst. Jag vet. Ibland kommer jag på mig själv att tänka på exmannen och alla de andra som karaktärer i min egen blogg, snarare än verkliga människor. Här existerar de enbart som mina tolkningar av dem, det har inte alltid någonting med verkligheten att göra.
Jag svarar Navid att min förklaring är för lång. Den kommer att få ett eget blogginlägg istället.
En bloggbok är en bloggbok är ett bokslut är en punkt. Jag kan inte påstå att det varit en kul vecka, med mina mail till exmannen, mannen, Rådjursögon. Att gå tillbaka. Jag var tvungen. Det var inte av hövlighet. Det var för min skull också.

Det skrapar under huden när han sätter sig bredvid mig i soffan. Lukten av kärlek; i ögonen och mellan benen är jag alltid våt i hans sällskap. Kommer alltid att vara.
Vi läser igenom allt tillsammans. Pratar, remenissar, han lovebombar mig såsom han gör. Pratar om sig själv, får en flackande blick. Min fäst på honom, ibland ner i filten, ibland står någon i köksfönstret och blåser cigarettrök ut mot stormen. Ibland ligger någon i soffan och någon annan sitter i köket, ryggen vänd mot.
De varnar för höga flöden. Ute tjuter natten och jag spelar Fade away. Den där textraden om att The boss inte vill bli det där spöket som hon undviker på gatan när de möts. Jag nickar.
Man måste bli varandras spöken.
Det är enda sättet att gå vidare.

En bloggbok är ett bokslut. Jag satt på väg till Norrland i mitten av december och läste igenom de utvalda inläggen. Tänkte på vem jag var för ett år sedan. Vem jag är idag. Hur mycket som kan hända i en människa utan att man själv förstår det. Inte förrän efteråt.
När jag livskrisade senast över att jag var 24 år och fortfarande inte erövrat alla bitar av världen som jag vill erövra svarade hon;
– Men du har kommit så långt med dig själv det senaste året. Förstår du inte? Man kan inte både erövra sig själv och claima världen samtidigt.
Just de orden. Jag insåg det själv. Precis just då. Vad som varit viktigast de senaste åren. Att hitta min egen trygghet, erövra mig själv.

Jag motstår impulser att stryka över hans nacke, skrattar istället och säger att det vore enklare om alla som funnits i min blogg de senaste två åren reagerat som Timbuktu gjorde när jag frågade om jag fick publicera hans svarsmail på mitt Hej Timbuktu-inlägg . Kör på och må kraften vara med dig, svarade han.
- Å andra sidan har jag ju inte legat med Timbuk, bara dissat honom, fnissar jag.
Han ser på mig med ömsinta ögon.
- Jag är så otroligt stolt över dig, säger han, om du bara visste hur stolt jag är.

Jag fick en konstig komplimang för ett tag sen som jag tänkt mycket på.
Såhär sa hon:
Det finns liksom nåt glamouröst & självklart hos dig, ett anspråk, ett ”erövra världen perfekt stylad”.
Jag protesterade. Nu har jag ju i ett och ett halvt års tid gjort sken; både inför mig själv och andra, av att vara en fladdrig, förvirrad gapig tjej som inte har en aning om vem hon är och vart hon är på väg. En tjej som är antitesen till all coolness och svalhet. Sen kommer komplimanger av detta slaget. Eller som när folk som läst bloggen träffar mig i verkligheten och säger;
– Men du är ju så lugn och sval. Trevlig och liksom…snäll.
Hon sa:
– Det var dags att någon berättade sanningen för dig, Elin, och jag kan höra henne skratta kärleksfullt mellan raderna i inboxen.

– Trivs du med ditt liv? Undrar han när jag leende påtalat att han pratat om sig själv en bra stund nu, sådär som jag gör för jag lessnar om jag inte får prata om mig själv.
Jag nickar. Kommer på mig själv med att inte vilja lämna ut någonting av mig själv till honom. Han som i ett ögonkast kan avgöra min sinnesstämning. Jag vill ändå inte säga någonting.
– Du verkar lycklig, fortsätter han.
– Jag är lycklig för att jag trivs med mig själv. Det är det viktigaste, säger jag.

Bloggboken är ett bokslut. Den är ett hejdå till en tid då jag erövrade mig själv. Jag går runt nu och den där komplimangen är alldeles sann. Mina kotor är uträtade, jag går runt med en inre grace och ett konstant leende i bröstkorgen. Jag har ett naturligt, svalt anspråk på att äga livet, världen. Mellan seminarierummet där jag håller en lång monolog inför akademikerklassen om svårigheter i att ge kritik på samhällskritik, jobbet där jag skrattande ger min kollega en kram och svarar i telefonen med andra armen, på bussen där hiphopbasen fyller öronen, med vännerna som kärleksfullt säger att det där om att jag pratar alldeles för fort när jag glöder är alldeles sant men de älskar mig för att jag är sådan, på fester och klubbar där jag pratar och flirtar och tar vad jag vill ha, på spinningpasset där jag lägger på mer motstånd eller de nätter då jag längtar efter en apelsinhalva att älska.
Överallt. Raka kotor, rak blick. Jag har erövrat mig själv. Jag frågar fågelhjärtat om det är nu vi ska ägna oss åt att erövra världen. Är vi redo? Kan vi, vill vi, törs vi?
Klart vi ska, svarar fågelhjärtat och andas med lätta andetag.

Han måste gå nu.
Vi vet det. Jag orkar inte säga att vi säger adjö och bryter med varandra. Mina vänner bara suckar och säger att det där har jag ju sagt i över ett års tid nu. Men någonting bryts i alla fall. Det är ett bokslut.
Jag stryker över hans kind. Under ögonen vått och hjärtat bultar. En ofantlig ömhet. Såsom jag vill hålla honom i min hand i all evighet och se till så att han är lika okej som jag är.
- Du som känner mig mer än någon annan. Du som vet hur jag har mått. Om jag har lyckats bli en lugn och lycklig människa som känner trygghet i sig själv och som älskar sig själv varenda dag, då kan vem som helst bli det.
Jag säger med en självklarhet. Det är ju så. Alla kan lära sig att älska sig själva. Är inte det betryggande?
Han går. Jag tror att jag ska gråta. Men det gör jag aldrig. Jag lägger mig leende. En dag ska det här fågelhjärtat älska igen. Så in i helvete ska det älska. Jag längtar tills den dagen. Men den är inte nu. Nu har jag inte tid. Er underdog är på topp. Jag ska erövra världen. Jag kommer fortsätta skina tills hjärtat stannar. Det vet ni.

De första timmarna på året bestämmer hur året kommer att bli. Precis så skrev jag för ett år sedan då jag för första gången vaknat upp med ansiktet i hennes självfall. Vad jag glömde var att det är det första dygnet som räknas, enligt min egen vidskepelse och mitt eviga behov av symboler och tecken. Inte bara de första timmarna.
Det första dygnet på år 2007 tog jag farväl av henne så att hjärtat gick sönder, sedan bakfyllehängde jag med gamla gänget inklusive exmannen och rev upp några sår mellan honom och mig. Den kvällen visste jag inte riktigt varför jag grät, bara att jag gjorde det.
People, det var mitt 2007 i endygnsformen.

Eftersom det stämde så väl förra året blev nervositeten inför detta första dygn på 2008 desto större. Nyårskvällen bestod, förutom vinfyllan och tvångsvideofilmandet, av ett evigt neurotiskt tjat om de där första 24 timmarna som skulle bestämma hela det kommande året.

Nu är de 24 timmarna snart slut. Under dessa timmar har jag hunnit stå inomhus och fira tolvslaget bara för att bryta mot konventioner och mönster angående att man måste stå ute och frysa fittan av sig bara för att det är tradition. Jag har lovebombat och kramat vännerna. Halsat mousserande vin. Upplyst en hel fest, och alldeles i synnerhet den söta bruden med flirtblickarna som bjöd på pepparkakskola, om att man måste få orgasm inom tjugofyra timmar nu annars kan man glömma att få några orgasmer under hela året. Snott öl. Trängt mig ner i soffor och pratat om mig själv inför halvt intresserade öron. Fått en sentimental klump i halsen och försökt ringa till Amsterdam, men bara mötts av en telefonröstkvinna som på holländska förklarade för mig att jag var en jobbig idiot som borde låta bli att ringa det där samtalet, för bådas hjärtans skull. Eller jag tror att det var det hon sa i alla fall, mina skills i det holländska språket är ju inte direkt lysande.
Vidare har jag kenciterat refrängen till Cowboys via sms. Haft världshistoriens längsta diskussion om pepparkakshus med Peter. Blivit bjuden på cigg under en köksfläkt. Ringt ännu ett fyllesamtal som föranleddes av ett försenat tolvslags-sms och fnittrat du är ju dum i huvet efter påståendet att min röst var lika vacker som jag. Hetsat New Order- och absinth-efterfest hos mig. Druckit absinth trots att jag redan var alldeles för full. Pratat alldeles för mycket om min blogg. Jag har följt min enda efterfest-deltagare till spårvagnen en tidig morgon för att sedan oroligt sova bort dagen. Vaknat ur mardrömmar om brinnande hus och springa omkring naken i ett hyreshus där jag inte fick bo och nyvaket kallsvettig sagt till mig själv att jag borde hoppa av min utbildning.

Eftermiddagen och kvällen låg jag utslängd i en soffa i Linnéstan. Åt rester, hetstuggade nikotintuggummin, såg gamla indiehjärta-klassikern Edward Scissorhands. Spelade Mariocart. Låg skavfötters och läste gamla Rocky-album med Maja till ljudet av Hannas och Eriks idoga försök att klara ut gamla mellanstadieklassikern Bubble bubble, för att ibland titta upp och trött säga att den där tv-spelsmusiken kommer att leda till psykiska störningar för oss alla. Jag har deepventilerat med frugan och kommit fram till den där insikten om att den osäkra framtiden ändå kommer, oavsett om vi försökt dricka och ragga bort den eller ej.
Nu ägnar jag de sista timmarna av det första dygnet på året åt att avguda Gael i Dagbok från en motorcykel och blogga alldeles för utlämnande.

Den sista dagen på år 2007 läste jag det här inlägget. Jag satt och nickade och höll med och sedan läste jag den där referensen till denna blogg. Det var då jag bestämde mig för att jag hade två val. Antingen kunde jag kapa bredbandskablarna för alla mina ytligt bekanta, gamla ragg, flirtar och exmänniskor samt uteslutande ligga med analfabeter eller elallergiker för att undvika bloggkonfrontation. Eller så skulle jag sluta relationsblogga helt och faktiskt hålla det denna gång.

2008 inleder jag med att snudda vid relationerna igen. Jag kommer nog fortsätta att plocka ut små glimtar, skriva kryptiskt eller utlämnande om skärvor av mitt privatliv. Mot bakgrund av hur det senaste dygnet varit kommer det förmodligen vara för galet, fint, ledsamt och härligt för att jag ska kunna låta bli.
Den som läser får se.

Och jag vet att alla fans av både mig och LSM väntar på att jag ska skriva någonting. Förklara mig. Hur kunde du göra så mot henne? Igen dessutom. Hur kan du med att skriva fåniga inlägg om Centralstationen-tankar, one-night-stands och sexdrömmar när hon lägger ut sina känslor såhär och vi vet att det är dig det handlar om, det är du som gjort såhär mot henne.

Jag svarar: För att jag kan. För att jag vill. För att jag måste och behöver.

För jag har tänkt på vad jag ska skriva, hur jag ska blidka bloggläsarnas besvikna blickar över hur jag kunde göra så och hela hennes bekantskapskrets som väl tycker sämre om mig än någonsin och hela min bekantskapskrets som också läser och precis som när jag försökt skriva någonting annat emotionellt om allting som hänt de senaste veckorna och om mina relationer och allt som snurrat i mitt huvud så skriker ångesten genom fingrarna, säger nej.

Jag säger nej. Och vet ni vad? Jag får säga nej!

Helt plötsligt är det som att jag inser att nä Elin, just nu vill du inte lägga ut någonting om hur du mår, hur du känner, hur dina relationer och känslor ser ut. Just nu är mina känslor bara mina och delas bara med dem jag har behov att dela dem med. Det är helt okej.

Jag har skrivit så mycket om mitt kärlekstrassel det senaste ett och ett halva året och trots att jag bara snuddat vid toppen av ett isberg rörande både Amsterdamsflickan, min och exmannens extremt struliga post-uppbrottsrelation, mannens och mitt förhållande och alla de andra relationerna har jag ändå delat med mig av så mycket. Oftast har jag gjort det för att jag behöver. För att jag velat och det har gett mig så mycket tillbaka i form av kommentarer, mail och heja-rop. Jag ångrar ingenting men samtidigt har det varit svårt.

Det har varit svårt när exmannen, hans kompisar och hans nya kärlek har kunnat läsa om mina tankar och känslor kring honom och vår relation och hans nya relation. Lika svårt som när jag skrev det här inlägget och någon kommenterar med att jag gjorde världens största misstag när jag lämnade exmannen och river upp ett gammalt sår av tveksamheter och ånger. Samtidigt som denna anonyma inte har en aning om hur det var det där sista halvåret ihop. Vet ingenting om hur jag tokflirtade med andra bakom hans rygg (ibland inte ens bakom hans rygg utan helt öppet), längtade efter andra kroppar, var arg och kall och vände ryggen mot honom i sängen varenda natt, var ifrån honom i två veckor utan att vare sig sakna honom eller tänka på honom en enda sekund, visste hela tiden att jag inte längre älskade honom men låtsades som om det inte var sant inför både honom och mig tills han ställde mig mot väggen och sa att han inte orkade mer. Anonym vet ingenting om att det inte var världens största misstag, bara världens svåraste och mest nödvändiga beslut.

Det har varit svårt att skriva om Amsterdamsflickan alla gånger jag inte kunnat säga hur jag känner, vad jag känner, hur jag ska göra när hon skrivit sin version och folk väntar på min. Lika svårt som när folk kommenterat om att vi måste bli ihop, vi är så fina och jag har vetat att de har rätt, men inte kunnat förklara varför det kanske inte går.

Det har varit svårt att skriva om mannen, framförallt efter uppbrottet. Svårt när han kunnat läsa så mycket om min uppbrottsprocess från tårar och bitterhet, fyllesorg och saknad till insikten att halvdan kärlek inte duger. Svårt när allt jag fick av honom var lite fyllesnack den enda gång vi setts sedan dess.

Det har varit svårt att träffa ytliga bekanta som läser bloggen och veta att de redan vet så mycket om mig och mitt liv som jag inte skulle outa för dem i verkligheten. Svårt när man träffar nya människor som får nys om bloggen och jag vet att den kommer kanske ge en annan bild av mig än den jag uppvisat, en bild som jag inte vill att de ska se.

Jag älskar att skriva om sakerna under min hud och jag kommer säkert fortsätta att göra det på något sätt. Men just nu orkar jag inte skriva om mina relationer. Vad jag sagt till henne och varför jag säger nej, trots att ni vet att jag känner för henne är av personliga skäl jag inte vill delge någon annan än henne och mina allra närmaste vänner. Det känns skönt att jag tillåter mig själv att göra det. Att jag vet att faktiskt har rätt till integritet, jag också, att det inte finns något krav på bloggdokumentation bara för att man råkar ha en personlig blogg. Att jag äger rättigheterna till mina egna känslor och att det här själslivet ändå är licensskyddat i mitt namn. Det känns så skönt att säga till er nu att sorry, access denied, please try again later nån gång i framtiden.

Okej, jag fortsätter på sexspåret från föregående inlägg, eftersom det ju är – citat mig själv igår i bakfyllans intellektuella sken – ”Ju är så himla kul. Att knulla alltså”.

Fast det här handlar inte om att knulla utan är mer ett oroväckande mönster som jag börjar se i mina sex/kärleksdrömmar. Det där om att Internet nu inte bara tagit över en stor del av min vakna tid, utan även börja sätta sina spår i mitt undermedvetna.

Dröm ett: Jag drömmer att det finns en applikation på Facebook där man lägger upp en nakenbild på sig själv. Sen kan vem som helst på ens kompislista ta på valfri kroppsdel över Facebook och du känner det i verkligheten. Vem det är vet du dock inte förrän du kollat fejjan. Jävligt gött var det när jag kände hur någon tallade mig på tuttarna, gick in och kollade på Facebook och upptäckte att det var ett gammalt ragg. Men sen var det någon som tog mig någon annanstans och det visade sig vara en gammal högstadieklasskompis. Kul att bli Facebookfingerpullad av nån du inte träffat sen nian.

Dröm två: Det här drömde jag när jag var ihop med mannen. Jag drömmer att jag är otrogen med Eric Rosén, ni vet Det ljuva livet-Eric. Han blir kär i mig och vill att jag lämnar mannen för hans skull och i drömmen har jag ett moraliskt resonemang med mig själv som goes like this:
- Men jag är ju kär i mannen, inte i Det ljuva livet-Eric!
- Fast…fatta vad mycket smartare det är att va ihop med Eric. Tänk vilka läsarsiffror du kommer få på bloggen!
- Men ändå, jag är ju inte intresserad av honom på det sättet…
- Fast…vi kan typ bli bästa bloggparet ever. Vi kommer ju tangera paret Schulman totalt! Och det är mycket smartare karriärmässigt, vi kan fan ta över hela media-Sverige ihop!
- Ja, jo det är nog sant. Nä, jag får lämna mannen och bli ihop med Det ljuva livet istället.

Jag vet inte. Men när man drömmer om att lämna sin pojkvän för någon man inte är kär i för att få fler läsare på sin blogg är det kanske dags att ta sig ut i verkligheten lite mer. Eller nåt.

- Men Elin, hur ska du göra nu när du inte längre är ihop med mannen? Vad ska du kalla honom i bloggen? För du kan ju inte kalla honom exmannen för en sådan finns ju redan, blir ju jätteförvirrande om du ska kalla båda för exmannen liksom?
- Jo jag vet. Jag har faktiskt funderat över det där. För jag vill ju att exmannen fortfarande ska vara exmannen, the original liksom, som i snubben jag gjorde slut med förra sommaren efter att ha varit ihop med honom typ forever. Jag kom fram till att enda lösningen är att inte skriva mer om mannen någonsin i bloggen eftersom det inte finns något mer att skriva om och finns det det någon gång i framtiden tänker jag inte lämna ut det.
- Aha, pseudonym-besväret får liksom bestämma vad som ska skrivas om och vad som händer i framtiden?
- Ja jag får faktiskt göra så den här gången. Men jag får ju skylla mig själv när jag varit så jävla dålig på det här med nicknames i bloggen. Liksom vadå, exmannen? Hallå? Som att jag aldrig skulle ha en annan expojkvän i bloggens historia. Och mannen. Hur tänkte jag då? Jaha, det här är sista mannen på jorden alternativt min tvillingsjäl så nu kommer jag aldrig skriva om en annan man ever again eller vadå. Det blir ju så himla dumt nästa gång det dyker upp en man i mitt liv som det blir seriöst med, vad ska jag kalla honom då? Ska jag fokusera på något hos honom typ hans mustasch och nicknamnge honom utifrån det? Det blir ju jättehemskt sen när han läser bloggen och upptäcker att min senaste pojkvän var Mannen medan han bara är en jävla mustasch liksom. Kan ju bli värsta svartsjukeintrigerna där.
Precis som det är ganska konstigt att jag gör skillnad på mina två ex. Liksom exmannen är exmannen, medan min före detta flickvän av någon konstig anledning heter exflickvän K. Vadå assymmetri? Hade jag varit smart hade jag ju döpt exmannen till expojkvän D. istället!
Och tjejnicksen är ju inte mycket bättre dom. Den mörkhåriga liksom, som om det var den enda mörkhåriga jag någonsin kommer att dejta och vara förälskad i. Jobbigt om jag börjar dejta en brunett igen, vad ska jag kalla henne då? Den blonda finns ju också på något ställe i bloggen, så blondiner går också bort. Med min tur lär jag väl hitta ännu en tjej i Amsterdam och herregud, vad gör jag då?
- Du tycker inte att du förstorar upp ett väldigt litet problem om man ser till världen i stort nu?
- Nej, det här blev ju jättejobbigt. Men jag kan liksom inte ändra pseudonymerna nu när de redan är satta! Den enda lösningen är ju att aldrig träffa en mörkhårig eller blond tjej igen samt aldrig ge mig in i något med en man igen överhuvudtaget. Jag får liksom hänvisa till det när det börjar bli seriöst: ”Alltså jag har en ganska jobbig historia bakom mig med trassliga pseudonymer på min blogg. Kan vi lägga det här på is ett tag tills jag kommit på ett riktigt bra blogg-nickname till dig? Jag gillar dig verkligen. Det är inte dig det är fel på, det är bloggen.”

Nejmen alltså, jag slutar ju inte blogga. Jag tar inte ens paus. Saker under huden will go on forever. Det var inte så jag menade, bara att jag kommer att välja mina ord med mer omsorg ett tag.

Jäklar, nu är det sådär svårt igen. Faktat som ligger i min hand är att sedan två veckor tillbaka; d.v.s. sedan jag slutade skriva lagom distanserade (med mina egna mått alltså, distans är ju ett relativt begrepp) inlägg om tedrickande, adoptionsmöjligheter och bekräftelsebehov och istället återigen började vräka ut mitt fladdriga känsloliv har mina läsarsiffror skjutit i höjden.
People ni är så fint simpla och känslomässiga, precis som jag. Jag kan fila i dagar på något politiskt och viktigt, men när det kommer till kritan är det ju ändå olycka och hjärtekross som gets us going eller hur? Det är ju det som berör.
Jag blir så glad av alla länkar och kommentarer. När ni säger att ni är kära i mig, att jag förstår, att jag lyckas beskriva. Hur ni mailar era lovestories och hur vi börjar prata med varandra. Jag får så sjukt mycket feedback att hjärtat växer och börjar dundra av kärlek istället för skydd och distans.

Men så är det det där med att använda en offentlig blogg för sina inre tankar. Det som ibland ändå skaver. Jag tror på att mötas utan masker, likväl delar jag olika sidor hos mig själv med olika människor. Det kliar i bloggfingrarna och skaver i integriteten på samma gång, om ni förstår vad jag menar.
Sådär som när jag träffar Ulli för kanske tredje, fjärde gången i hela mitt liv och hon redan är helt uppdaterad på de senaste veckornas händelser. Sådär som när A. frågar om mannen, exmannen och har en massa bakgrundsfakta fastän vi också bara setts ett par gånger. Sådär som att jag vet att en eventuell framtida kontakt mellan mig och mannen gravt försvårats av faktumet att jag blottat vår relations mindre vackra drag här på bloggen, någonting som jag dragit mig för och tvekat inför, men sedan kom det där bloggkliet igen. Sådär som när jag träffar nya människor och uppvisar en del sidor hos mig själv och sedan säger de att de ska börja läsa min blogg och jag undertrycker ett stort nej-skrik, för de kommer helt plötsligt se en helt annan Elin också, en Elin som jag bara ibland är och verkligen inte alltid vill outa. Sådär som när jag råkar droppa bloggadressen för människor som förekommer i den, trots att jag vet att det kan bli konsekvenser av det.

Vänner. Jag älskar ju vår nära relation. Men de senaste dagarna har jag insett att jag lite börjat välja mellan bloggfame och fungerande sociala kontakter i det där de kallar verkligheten. Kanske är det dags att välja det sistnämnda ett tag.

Dagen efter att mannen lämnat mig gjorde jag upp en plan för det kommande singellivet för att slippa hamna i samma destruktiva, oansvariga liv som jag levde i våras. Planen var följande:

1. Drick inte mer än en gång i veckan, fortsätt på dina bra alkoholmönster som du skaffat dig .
2. Frivillig celibatperiod åtminstone fram till nyår.
3. Låt inte lägenheten förfalla bara för att ingen annan än du vistas i den längre.

Nu är det söndag kväll och helgen har ägnats åt tre nätters fyllor, sömn hela dagarna, lägenheten är en katastrof och det här med celibatet…nä, jag kan inte riktigt se syftet längre.

- It’s hard to be a saint in the city, tröstar Bruce Springsteen från stereon medan jag hinkar äppeljuice och försöker bestämma mig för vilken bakfyllefilm som ska lindra min ensamma söndagkväll.

Men medan jag grubblar över min tillvaro i sällskap av The Boss, som en annan High fidelity-Rob kan ju ni ta och fundera över vilka av mina inlägg ni gillat bäst. Nämn ett eller flera inlägg som absolut borde finnas med i en Saker under huden-sammanställning.

Vi hörs en annan dag när hjärncellerna börjat återväxa.

I begynnelsen hade bloggen ingen annan funktion än att vara en förlängning av det gamla skunkdagbokandet. Skriva om min vardag för närmaste vännerna, typ. Det var väl något år sedan, lite mer än så, som den fick en annan funktion. Då den dels blev – citat Bodil Malmsten här – min träningslokal, skrivövningsarena. Då den dels blev ett sätt att samla tankar, diskutera, formulera, ventilera. Det var då som jag behövde reda ut förvirring över mig själv och världen, leka med ord och försöka sätta in mig själv i sammanhang.

Det var aldrig meningen att jag skulle få flera hundra läsare om dagen. Eller bli länkad till, propsad för. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle kunna gå in här och läsa alla de kommentarer och mail som ni ger mig. Men ni har ingen aning om vad det betyder att det faktiskt är så.

Små, små ord om hjältinnestatus, inspirationskälla, grymhet, coolness, heja dig, beröringspunkter, tårar som rinner och Karin Boye-citat. Små ord som kan vända dåliga dagar till bra, som får mig att sträcka upp en krökt kota i ryggen. Gör mig lite modigare, lite mer tillitsfull till mig själv och helt fantastiskt glad och rörd.
Ni och era ord betyder, gör skillnad. Och kunde jag skulle jag bjuda hem er alla, ge er en kyss i pannan och sedan dricka vin och verklighetsdiskutera hela natten. Men eftersom livet till tråkigt stora delar består av logistik nöjer jag mig med att säga tack som fan.

Och sen var det det där med integriteten. Ju fler som läser, desto större issues. Hur mycket kan man lämna ut av sig själv utan att förlora något? I vilken mån kan man lämna ut andra och hur medvetna ska de vara om att man gör det? Jag har skrivit uppriktigt, ärligt och naken. Alltid sanning. Era kommentarer och mail gör mig bara ännu mer säker i min övertygelse om att människan ändå mår bäst av så mycket avskalad, ärlig nakenhet som möjligt. Att blottlägga sina känslor, erfarenheter och rädslor snarare än att bygga fasader. Att det blir en punkt att mötas på:
- Jaha, du tänker också så? Men det gör ju jag med!
Att blottlägga sin egen mänsklighet kanske inspirerar någon till att göra detsamma.
Men visst, jag tvekar ibland. När någon säger;
- Jaha, du och mannen hade grälat?
Och jag undrar hur i helvete personen ifråga kan veta det innan jag inser att jag själv distribuerat den informationen över Internet.
När vännerna och jag hamnar i någon fnissdiskussion som gör sig mindre bra för människor som inte känner oss att ta del av och någon alltid säger, med viss panik i rösten;
- Du får inte blogga om det här! Du får absolut inte citera det här i bloggen!

Numera läser alla som förekommer här bloggen och jag är medveten om att de gör det. Det är en trygghet. En förhoppning om att den som inte tycker om vad som skrivs där personen förekommer också har uppriktigheten att säga det. Jag lyssnar. Tänker jag och sedan inser jag att det finns ju en person som förekommit och väl kommer att fortsätta förekomma ganska frekvent, som fortfarande inte fått tillgång till det skrivna utan bara vet om att det existerar.
- Vad är adressen till bloggen? Det är dags nu, säger han.
Och jag vet att han har rätt.

Tydligen hade jag kommenterat min mammas blogg och där av misstag länkat till min egen blogg.
-Okej, tänkte mamma, schysst nu får jag läsa Elins blogg.
-Okej, tänkte alla hennes vänner, Evas dotter har en blogg, den ska jag läsa.
Och så har alltså skett i flera månaders tid utan att jag haft en aning om det utan naivt bloggat vidare om ångest, knull, ätstörningar, fyllor och dildos.

-Oroa dig inte, sa mamma nyss i telefonen när hon råkade avslöja att hon läser bloggen, jag älskar dig ändå.