Värre än när M.J. dog

Men dagens viktigaste är naturligtvis att LSM lägger ner.
Jag kan villigt erkänna att det kom tårar i ögonen när jag såg avskedsinlägget, även om jag haft inside info om att det varit på gång.
Naturligtvis inte bara för att det är en av de bästa bloggar som skrivits, även om det är ett skäl så gott som något att gråta, utan att det också markerar en end of an era. En kärlekshistoria, ombloggad i varsin anonym blogg. Hur vi sen gått åt helt olika håll i vårt bloggande.
Ett av mitt livs största kärlekar är hon ju och hade det inte varit för bloggarna hade vi inte mötts.
I Love Sex Money finns en hel kärlekshistoria nedtecknad. En av mitt livs finaste.
R.I.P. älskade blogg och tack för alla inlägg LSM.

Fotnot: Nej, jag orkar inte leta reda på inlägg om vår historia. Taggen Paris ger alla inläggen för den som är intresserad.

Ord & Bild

När jag ändå är inne på bloggosfären vill jag lobba för, och rekommendera alla, att införskaffa och läsa det nya numret av Ord & Bild. Där finns bland annat en längre artikel med titeln Det offentliga terapirummet?, signerad mig. Det här är en av artiklarna som jag drömt om att få skriva och jag är förbannat glad att Ord & Bild-redaktionen gav mig 20 000 tecken, lite vägledning och fria händer att argumentera, reflektera och hylla det självutlämnande bloggandet, som artikeln centralt handlar om.

Artikeln är både en akademikerpedagogisk text som rör bloggosfären for dummies (hej Bo Rothstein) och som den som läser den här bloggen med största sannolikhet kommer att säga “jajaa, men det där vet jag ju redan” inför. Det är en sociologisk reflektion kring identitetsformandet i bloggandet och alldeles särskilt det anonyma bloggandet. Hur identiteter skapas genom bloggandet och paralleller till det offentliga rummet irl. Slutligen är det, som redan skrivet, en hyllningstext och ett försök till upprättelse för det privata, utlämnande och ofta anonyma bloggandet. Vilken funktion det fyller, varför det smutskastats så och varför det också ofta är riktigt bra litteratur.

Jag är stolt över texten. Dels för att jag tror att det är den enda artikel som någonsin skrivits om bloggosfären som behandlar Jonas Thente och Den Goda Hustrun med samma dignitet och värde. Dels för att jag tycker att den utgör ett viktigt, och bortglömt, inlägg i all debatt kring bloggosfären. Och kanske, framförallt, för att jag fått chansen att skriva en artikel innehållandes citat och referenser till en älskad bråkdel av alla de bloggar som jag läst och följt de senaste åren.
Jag kommer inte ihåg alla citerade och nämnda på rak arm, men jag vet i alla fall att Love Sex Money, Kom ut ikväll, Veckat, Isabelle Ståhl, Underlandet, Hustrun, Världens bästa flickvän, Det ljuva livet och Killing Zoe again förekommer. Bland en hel del andra, inga röjda anonymiteter naturligtvis.
Läs och begrunda, berätta gärna för mig vad ni tyckte.

Sen var jag långsam igen

Jag läste Bo Rothsteins hattext mot bloggosfären på förmiddagsrasten på jobbet. Tänkte hela dagen på hur jag skulle formulera ett inlägg om det hela. Sedan kommer jag hem och ägnar flera timmar åt att räkna ut hur många kronor jag har kvar till att fribeloppet för mitt CSN överträds och är så upptagen med att paniksvettas, läsa gamla lönespecifikationer och gråta till Money Over Bullshit att jag inte har tid.
Sedan gör man det där oerhört inkonsekventa som man alltid gör när man blir trött på sin krassa ekonomi och dåliga framtidsutsikter i kombination med en ilska över samhället. Dricker öl med andra ord.
Jag hade en oerhört idealistisk och ambitiös tanke om att dra till Kings head, möta upp en massa folk och efter en öl tacka för mig vid niotiden och gå hem och blogga om Bo Rothstein.
I min illusion såg jag den ordentliga Elin som dricker sin öl långsamt och sedan säger tack och hej, jag har ett viktigt blogginlägg att skriva.
När ljuset i lokalen tändes klockan ett och bartender uppmanade oss kvarvarande att gå hem och sova var jag inne på en femte eller sjätte öl. Mycket var jag sugen på. Att blogga om Bo Rothstein var definitivt inte en av de sakerna.

Nu har väldigt många hunnit före och skrivit kloka saker.
En sammanfattning av det som jag hade tänkt skriva är följande:
Det är uppenbart att Bo Rothstein missuppfattat något i sin förhoppning om bloggosfären som ett demokratiseringsprojekt. Han klagar över en informell ton, påhopp och en diskussionsnivå som inte alls följer de gängse, artiga formerna av debatt som är dominerande i såväl gammelmedia, som i det akademiska samtalet. Han upprörs över hur tonen ger utrymme för såväl personpåhopp som åsikter som inte följer den hegemoniska politiska agendan.
Jag tänker inte uttrycka mig om de exempel som han tar upp, eftersom jag inte läst inläggen och inte kan se till kontexten i sin helhet. Jenny Westerstrands inlägg är det som jag har läst och jag tänker att det snarare handlar om att Rothsteins akademikerego uppenbarligen inte fixar att bli kallad för pajas, än att Jenny Westerstrand är en dålig och osaklig debattör.
En av de starkaste poängerna med bloggosfären är ju just den icke-redigerade, motståndslösa textens kraft. Demokratiseringsprocessen består just i faktumet att de gängse språkliga normerna, uttryckssätten och debatttonen inte behöver följas. Vem som helst är fri att skriva vad som helst. Naturligtvis leder det till osaklig debatt och personpåhopp i en hel del lägen, men det är också en del i friheten. Bloggandet luckrar upp gränserna för vem som har tillräckligt god utbildning, rätt kontakter och rätt sorters språk för att få uttrycka sig i en debatt.

Det Bo Rothstein eftersökte var förmodligen en demokratiseringsprocess som följde de finkulturella normerna och var anpassad efter det akademiska språkets normeringar och dess diskussionston. Jag förstår att han blev besviken.

Vidare om individuell erfarenhet som argumentationsbas och den där Pittstim som jag fortfarande inte läst

Häromdagen diskuterade jag och ett par andra just det där om vår tids och generations fixering vid det individuella och självupplevda i debatten, alldeles i synnerhet den feministiska.
En av oss konstaterade att, exempelvis, 68-rörelsen aldrig hade de här ingångarna. Förvisso föddes slagordet det personliga är politiskt just där, men det rörde sig om en mindre krets av kvinnor. Att dåtidens manliga politiska debattörer skulle sätta sig ner och skriva en antologi om deras personliga upplevelser av könsroller och manlighet fanns överhuvudtaget inte på agendan. Man skulle prata visioner, utopier, kollektivism.
Någon av oss pekade på att en äldre generations generellt sett förvirrade och avoga inställning till bloggvärlden delvis kan förklaras genom det (sedan finns det naturligtvis mängder med andra orsaker, ovana vid webbaserad information, oöverkomliga svårigheter att hitta de där bloggarna man faktiskt vill följa osv.). Här är det mesta subjektivt och oerhört mycket är dessutom personligt, ibland privat.

Vi pratade också om bloggandets roll i kulturens, debattens och litteraturens riktning mot autencitet och sanningsbetonade texter.
För mig är romanen som konstform så väldigt mycket inslagspapper runt en smärta, runt en kärna. Det är klart det har att göra med att jag är rastlös och har vuxit upp med internet. Men jag läser mycket hellre en blogg av en kvinna som är mitt inne i en kris än en manlig författares påhittade berättelse om en kvinna i kris, säger Sigge Eklund i Fokus artikel om den nya författaren.
Hur mycket av behovet av autencitet och erfarenhetsbaserad argumentation uppkom genom bloggandets framväxt och hur mycket hade vi hamnat där ändå? Är det enbart enbart utslag av den individualism som jag diskuterat tidigare och är bloggandet i så fall också det?

Jag träffade för övrigt en av Pittstims skribenter, Kristofer Folkhammar, samma dag och i just den diskussionen. Han bekräftade att de kriterier som funnits för de medverkande skribenterna i Pittstim var just följande:
1. Det ska handla om könsroller
2. Det ska utgå ifrån dig själv
3. Det måste vara sant
Och efter att ha läst den här texten om Pittstim känner jag om möjligt mindre lust än någonsin att läsa antologin. Jag kanske skulle revoltera mot mig själv och helt enkelt bara skita i att läsa en aktuell bok inom genusämnet. Take a walk on the wildside, liksom.

Fotnot: Jag vet att inlägget blev jätterörigt, det är lite så jag verkar idag i största allmänhet. Mamma är lite trött idag, ni får leka själva en stund nu.

Man utmanar inte gammelmedia med Comic Sans-typsnitt

Ett av mina uppdrag just nu har med Internet att göra. Detta gör att jag konsumerat mer Internetsidor och bloggar än någonsin förr de senaste två veckorna. Helt på måfå har jag gått igenom världens största höstack på jakt efter det ena och det andra. Tillslut blir allt en absurd massa av text och länkar och jag måste ut och gå i regnet eller dra ett spinningpass innan jag klappar ihop fullständigt.

Generellt finns det jävligt mycket bloggar därute (newsflash nr 1).
Generellt finns det jävligt mycket skräp därute på Internet (newsflash nr 2).
Generellt består större delen av bloggvärlden av föräldrabloggar, modebloggar och innehållstunna knullbloggar med dåligt språk (läser jag en till sexblogg av ett medelålders anonymt par som kallar fittan för mus och berättar detaljerat om sina trekanter under sin kryssning med Cinderella kommer min sexualdrift vara förstörd för livet).
Generellt är den mesta text upplagd via skräpig HTML, skitfula typsnitt och uttryckt via extremt dålig stilistik.

Kom igen, what’s wrong with you people? Alla ni som faktiskt har något anspråk med era bloggar; varför uttrycker ni allting via Comic Sans i vitt mot en rosa bakgrund – helt jävla oläsligt – med små roliga bilder och rosetter och blommor och fan och hans monster som fonder och varför använder ni er av hoppande smileys och *dessa förhatliga stjärnor* (ler) för att uttrycka era tankar?
Varför denna hejtjolahopp-ton i vartenda jävla blogginlägg? Nej, ni skriver inte ett vykort till mormor, ni söker inte brevvänner via KP, ni skriver ett blogginlägg. Man behöver inte inleda sina inlägg med “Hej alla glada! Idag är en härlig dag!” då.
Jag känner mig dödstrött på att försöka komma åt intressant innehåll, roliga formuleringar, bra dagboksskildringar och smarta tankar genom ett filter av smileys, rosa bakgrunder och fula typsnitt.

(För att inte tala om bloggar tillhörande kaxiga elitistbrudar som blandar engelska och svenska hejvilt, tycker att de har läst så mycket grammatik och stilistik på universitetet att de kan bryta mot reglerna eftersom de ändå bevisligen känner till dem och sätter sig över varenda folklig, anspråkslös blogg med en störande elitistik ton, där de noga och föga subtilt klargör hur mycket bättre de är än alla andra. De är fan de värsta av alla, ärligt talat)

Fotnot: Jag är medveten om att fördelen med bloggvärlden och Internet i största allmänhet är att man kan välja bort det man inte gillar och fokusera på det som man är intresserad av och tycker är bra. Det här är skrivet i trött frustration efter att ha harvat mig igenom bloggosfären, utan förval och ingångar. Hade ni gjort det hade ni förmodligen känt samma sak.

Könshår had nothing to do with it

Naturligtvis var jag medveten om vad jag gjorde när jag skrev det här inlägget om intimrakning och att kunna stava till Foucault. Naturligtvis förstod jag att det skulle komma en drös kommentarer och en del mail om att jag var stroppig, dryg, tröttsam, arbetarklassföraktande, elitistisk, töntig samt ett par indignerade kommentarer från två fina vänner i form av LSM och Ania herself.
Självklart var jag medveten om vilken elitistisk, tröttsam medelklassröv jag var när jag skrev inlägget. Men jag framhåller fortfarande att det var jävligt roligt och att det var sjukt kul att skriva det. Jag skrattade högt åt mig själv när jag kom på det där med tribaltatueringar. Jag skrattar ganska ofta högt åt mig själv. Det blir så när man umgås mycket med sitt eget huvud och dessutom är förbannat rolig.

Det intressanta för mig låg i att skriva en text där jag fick dra det elitistiska och föraktfulla till sin spets. Där jag generaliserade och hånade över folk som läser Aftonbladet, men inte kan stava till Foucault. Där jag delade in folk i fin- och fulkultur, i rätt och fel, i god och dålig smak.
Inlägget handlade inte alls om könshår. Det var ett test.
Ett test att se hur långt man kan driva sin subjektiva tolkning av världen, sitt subjektiva rätt och fel, dålig smak och god smak utan att folk upprörs av det. Att göra testet i en språklig kontext av något så privat som sex och intimrakning skulle dessutom uppröra mer än om det legat på en mer offentlig sfärsnivå.

Kommentarerna är intressanta. Just för att de påvisar den fina linjen mellan att vara okej elitistisk, generaliserande och fördömande och att ta det steget för långt.
El rubiales anser att jag uttrycker arbetarklassförakt och han har t.ex. anklagat Kom ut ikväll för att uttrycka mansförakt. På hans blogg hittar jag följande:
Därför stör det mig så in i helvete att se dessa jävla medeklassakademiker sätta sig på någon hög jävla könshäst och pissa på halva mänskligheten med sitt förakt. Så du är feminist? Vad hände med mina arbetarklassystrars halva lön? Vad hände med våra ledares rättvisa könsfördelning? Varför är flickidrotten fortfarande underfinansierad? Inget riktigt kan ni åstadkomma, bara sitta på era jävla folkhögskolor, dricka te, klappa katten och tänka på era jävla diskurser.
Om inte detta är ett uttryck för medelklassförakt, feministförakt och även generaliserande åsikter kring både medelklass, feminister och kvinnor vet jag inte vad (däremot är det jävligt roligt och väldigt spot on).

Jag läser omkring 50 bloggar om dagen. Det finns väldigt få texter som inte utgörs av ett vi och dom, dålig smak och god smak, rätt och fel. Bloggar består av motståndslösa texter, de filtreras inte genom redaktörers ögon för att passa in och vara objektiva, lättförståeliga eller påvisa flera perspektiv.
Bloggosfärens stora styrka ligger ju just i dess enorma mångfald av motståndslösa, subjektiva tolkningar av världen. Det är ju det som gör den så spännande. Men alla subjektiva tolkningar leder också till uteslutande och innefattande mekanismer. I varenda blogg presupponeras det specifik kunskap kring just denna subjektiva bild, på varje blogg uttrycks åsikter om världen just för den individen som ska delas och diskuteras av andra.

I min subjektivitet är det helt obegripligt att man inte vet vem Foucault är. Däremot har jag haft svårt att läsa både Nerd life och Love Sex Money då och då, eftersom jag, fram tills för ganska nyligen, trodde att en ”skärmdump” betydde att man bokstavligt talat tog skärmen till sin stationära dator och kastade den i soporna (en kollega upplyste mig om hur det låg till efter ett jobbmissförstånd).
Jag har läst tio avhandlingar de senaste månaderna. Däremot har jag slutat försöka läsa Rodeo eftersom jag ändå inte fattar ett shit av vad som står där.

Såhär fungerar det i bloggosfären, i individers tolkningar och i gruppers gemensamma tolkningar av världen. Rätt och fel. Bra och dåligt. God smak och dålig smak.
Det spelar ingen roll om man är proletär, hippie, feminist, medelklassakademiker, reklamare eller har tribaltatueringar över skuldrorna. Det finns alltid uteslutande mekanismer och ett Dom andra.

Det betyder inte att jag förespråkar det. Detta är bara en deskriptiv tolkning.
Mitt test i inlägget låg i att driva mig själv för långt. Bli för uteslutande på den nivån att jag uttryckte förakt och generaliserade och dessutom gjorde det i en privat sfärskontext.
Ingen reagerar när jag presupponerar en väldig massa kunskap om genus, forskningsteorier, semantik, queerteori etc. i mina texter. När jag däremot tog uteslutandet till en väldigt bokstavlig och föraktande nivå, om än fantastiskt rolig, blev ni förbannade.
Testet är över. Mission completed.

Fotnot: Jag har fortfarande inte stavat Foucaults namn rätt en enda gång. Tack gode Gud för Words rättstavningsfunktion.

Citationstecken for life

De som är riktiga stalkerläsare som lägger detaljer på minnet eller de som har haft oturen att träffa på mig på fyllan känner förmodligen redan till min och min vän V:s kärlek till citationstecken. Ju sämre placerade, desto bättre är det. Det finns inget slut på de hejdlösa skratt som ett felplacerat citationstecken kan generera i.

Och här ligger jag med min konstiga influensa som aldrig går över, med nerdragna persienner och väntar på att jag måste ta mig iväg till ett möte på institutitionen och thank you Mitt eget jävla Narnia för det här bloggtipset. Det gjorde min dag, ärligt talat.