Ord & Bild

När jag ändå är inne på bloggosfären vill jag lobba för, och rekommendera alla, att införskaffa och läsa det nya numret av Ord & Bild. Där finns bland annat en längre artikel med titeln Det offentliga terapirummet?, signerad mig. Det här är en av artiklarna som jag drömt om att få skriva och jag är förbannat glad att Ord & Bild-redaktionen gav mig 20 000 tecken, lite vägledning och fria händer att argumentera, reflektera och hylla det självutlämnande bloggandet, som artikeln centralt handlar om.

Artikeln är både en akademikerpedagogisk text som rör bloggosfären for dummies (hej Bo Rothstein) och som den som läser den här bloggen med största sannolikhet kommer att säga “jajaa, men det där vet jag ju redan” inför. Det är en sociologisk reflektion kring identitetsformandet i bloggandet och alldeles särskilt det anonyma bloggandet. Hur identiteter skapas genom bloggandet och paralleller till det offentliga rummet irl. Slutligen är det, som redan skrivet, en hyllningstext och ett försök till upprättelse för det privata, utlämnande och ofta anonyma bloggandet. Vilken funktion det fyller, varför det smutskastats så och varför det också ofta är riktigt bra litteratur.

Jag är stolt över texten. Dels för att jag tror att det är den enda artikel som någonsin skrivits om bloggosfären som behandlar Jonas Thente och Den Goda Hustrun med samma dignitet och värde. Dels för att jag tycker att den utgör ett viktigt, och bortglömt, inlägg i all debatt kring bloggosfären. Och kanske, framförallt, för att jag fått chansen att skriva en artikel innehållandes citat och referenser till en älskad bråkdel av alla de bloggar som jag läst och följt de senaste åren.
Jag kommer inte ihåg alla citerade och nämnda på rak arm, men jag vet i alla fall att Love Sex Money, Kom ut ikväll, Veckat, Isabelle Ståhl, Underlandet, Hustrun, Världens bästa flickvän, Det ljuva livet och Killing Zoe again förekommer. Bland en hel del andra, inga röjda anonymiteter naturligtvis.
Läs och begrunda, berätta gärna för mig vad ni tyckte.

Bokmässan lördag


1.Såhär rödmosig ser man alltså ut efter en monterdag i bokmässan.

2. När jag som femtonåring var på Hultsfredsfestivalen för första gången stod Linda Skugge vid ett tält och signerade Fittstim. Jag stod och stirrade på henne under svartfärgad lugg med stjärnor vid ögonen innan jag tillslut gick fram och frågade om jag kunde få boken signerad.
Jag kom att tänka på det när jag sålde någon av böckerna idag till en av tjejerna i gymnasieålder som tittade under lugg på mig. Hon såg lite nervös ut, stod och vägde med fötterna.
- Förlåt om jag stör, men kan jag få den signerad?, sa hon tillslut.
När hon hade gått vände jag mig om och blinkade bort de rörda tårarna i mina ögon. Underbara indiebrudar, ätstörningstjejer, ångestflickor och alla grymma, fina girls som mailar, köper boken, petar på mig på Facebook, kommenterar och hängivet fortsätter läsa. Ni får mitt hjärta att brista. Tack till alla som köper, läser, mailar såklart. Men ni ligger mig lite extra varmt om hjärtat.

3. Folk är så himla trevliga. Öppna! Glada! Jag har träffat så otroligt mycket folk. Från medelålders bibliotekarier till folket i Fronesis/Tankekraft/Ord&Bild-montern och alla däremellan. Alla har varit så trevliga.

4. Dagens roligaste var hiphoptonårskillarna som kom fram.
- Öh kolla en hiphopbok!, sa den ena och pekade på omslaget till Always keepin’ it real.
Den andra tog upp boken och kollade på baksidan.
- Nä vafan. Det här är ju nån tjej som har skrivit om feminism och abort och skit.
Nästa år ska jag komma tillbaka med tryckta visitkort så jag har några att byta mot istället för mina kontaktuppgifter nerskrivna på block och servetter, som det varit i år när jag träffat folk.
På dessa ska det stå: Elin Grelsson. Frilansskribent och bloggare. Jag skriver om feminism och abort och skit.

Bokmässan

Ändrade planer.
Jag finns på bokmässan imorgon i Vulkanmontern, inte på söndag.

Imorgon har jag dessutom med mig en mängd bloggböcker. Du jättegulliga tjej som kom fram och ville köpa när jag inte hade några ex där då, kom förbi imorgon igen eller maila mig så får du köpa den till bokmässepris.

Annars har jag mest värk i fötterna, har fått fina kramar av Inga-Lina Lindqvist och Hanna Hallgren, träffat massor av trevliga människor, återsett min gamla barndomsgranne Jonas Mosskin för första gången sedan vi var barn, blivit himla fint omhändertagen av Linda och Johan Skugge, lobbat för Vulkan, pratat med tanter med ungdomsförfattardrömmar, hängt i Kartagomontern med delar av Rockyredaktionen som jag frilansar för men aldrig träffat innan och lärt mig knyta ballonger.

Great things will happen to you in the future

När jag var fjorton år klippte jag håret kort.
Jag gjorde det trots att min bästis, som var den populäraste tjejen på skolan, sa att det var hennes långa, blonda hår som fick killarna att gilla henne. Jag gjorde det trots att mormor upprepade om och om igen att pojkar tycker om flickor med långt hår. Jag gjorde det trots att jag redan var ful, okysst och konstig som jag var.
Jag hade långt och stripigt hår i mittbena. Det var inte så mycket att förlora. Det enda jag förlorade var känslan, jag minns den, den känslan man hade. Okej jag är ful, men jag är i alla fall en tjej med långt hår.

Jag vet inte varifrån mitt fjortonåriga infall kom, men jag tror att det var i samma veva som det skedde som jag började klä mig konstigt och skita i vad folk sa. Jag var redan ful och konstig och jag vred det ett steg till. Det var i alla fall jag som valt att vara ful och otjejig när jag klippte håret och bar konstiga kläder. Inte definierad av någon annan.
Jag minns den fjortonåriga känslan i frisyrstolen när de långa längderna klipptes bort, tjejen med långa håret som såg ut som tjejer borde skulpterades om och kvar var ett naket ansikte i kortklippt inramning, någon helt annan. Definierad av mig själv, det var jag, det var Elin.
Minns hur pappa kom in på frisersalongen, hajade till av mitt ansikte i spegeln.
- Det är ju en helt ny Elin. Det är ju Elin! Och vad fin du är!
Jag stolt och tårögt nyvaken av min egen spegelbild log mot pappa, vi gick ner på gatan ihop och sen hände någonting som jag aldrig trodde skulle hända, som mamma knappt trodde på när jag berättade om för henne häromdagen. Min snåla, praktiska pappa som aldrig gjorde särskilt mycket spontant såg på mig där på gatan.
- Vet du Elin? Jag tycker vi skiter i att åka hem. Jag tycker vi går på restaurang istället och firar din nya frisyr.
Vi gick aldrig på restaurang i min familj och var det någon som skulle föreslå det var det definitivt inte pappa. Pappa som höll hårt i plånboken och regler, som tyckte om att vara hemma på byn och vantrivdes i stan. Här stod han nu en vanlig onsdagseftermiddag och föreslog restaurang.

Restaurang var i småstadens billiga version en halvsunkig kinakrog på gågatan, men just då var den finaste restaurangen, bästa maten och värsta lyxen liksom när jag och pappa åt fyra små rätter och skålade i Fanta för min fina, nya frisyr. Vi åt friterad banan med glass och pappa sa mellan tuggorna att jag såg vuxen ut, att jag blivit vuxen och mig själv och jag rodnade ner mot den tömda tallriken innan jag knäckte lyckokakan.
Jag rullade upp den lilla pappersbiten och läste texten; Great things will happen to you in the future och vad betyder ett maskintryckt massmeddelande ihoprullat i en torr, massproducerad kaka för sunkiga kinakrogar i småstäder? Såklart ingenting. Ingenting alls om du inte är en halvmobbad, fulstämplad fjortonåring som längtar efter framgång, bekräftelse, flykt och kärlek och om du inte är en fjortonåring som just klippt av sig sitt långa hår och äter fyra små rätter med pappan du älskar och beundrar mest av allt på jorden.
Jag klistrade in lappen i min dagbok. Skrev om att jag varit på restaurang med pappa och klippt håret kort. Jag skrev att jag var modig och att jag ville tro att lappen var sann.

Långt senare skulle jag låta håret växa. Jag lät det växa till page ganska fort, sedan behöll jag det så fram till arton-nitton års ålder. Då hade jag hört från tillräckligt många gymnasieförälskelser, pojkvänner och mormor att jag skulle vara finare om jag hade längre hår. Jag ville bli en kvinna igen. Ville bli som de andra tjejerna, få vara en sån med Långt hår. Så lät jag det växa och njöt av min roll som Kvinna igen.

I onsdags, dagen innan festen, klippte jag av håret. Det var då jag kom att tänka på den där dagen då jag var fjorton, hur lycklig den var. Minns alla mina tankar kring det avklippta håret. Tio år senare hade jag exakt samma tankar. Det var LSM som satte griller i skallen på mig, föreslog kort frisyr, jag slog bort hennes förslag. Skrev i mina försvarsmail att kom igen. Jag har raka höfter, rätt små tuttar och jag snusar. Visst jag är jättesnygg och knappast okysst fjortonåring längre men för fan LSM, mitt långa hår är det närmaste att vara en tvättäkta Kvinna som jag kommer. Jag behöver kunna konkurrera med de där Rådjursbrudarna på nåt sätt.
Hon sa förmodligen exakt samma sak som jag klarade av att säga till mig själv som fjortonåring, orden jag inte kunde formulera för mig själv nu men kunde då:
Elin, du vet. Vi blir aldrig några Kvinnor. Vi kommer jämföra oss med de där Kvinnorna resten av våra liv. Men vem vill du helst vara? Hon som försöker vara Kvinna eller hon som är sig själv.
Just då bestämde jag mig. Tack och lov att jag bestämde mig.

På söndagen ringer pappa och han har precis läst ut bloggboken.
Vi har den där sortens Elin och pappa-samtal vi så sällan har nuförtiden. Han skriker i luren hur jävla bra boken är, skitbra och tokbra och alla andra sorters bra! Han säger att han sagt det till mig alldeles för få gånger men han är så otroligt stolt över mig och han blir bara mer och mer stolt över mig för varje dag.
- Man visste ju alltid att det skulle gå bra för dig, det har jag ju alltid vetat, säger han.
Jag tänker på lyckokakans meddelande inklistrad i dagboken. Vi visste det. Jag, pappa och lyckokakans massproducerade meddelande rakt in i fjortonårshjärtats hopplösa hopp. Great things would happen to me in the future och tio år senare är jag korthårig och en vackrare, mer självdefinierad version av mig själv igen.

I’m sky high

– Vickan, Vickan, kan inte du fråga mig hur det är att ha en egen releasefest?
- Hur är det att ha en egen releasefest, Elin?
- Du. Vickan. HIGH FIVE på att ha en egen releasefest!

Jag vet inte vad jag ska säga.
Hade det varit en annan blogg hade det kanske blivit någonting objektivt och småtrevligt av tack-slaget, bara lite allmänt om vilken fin fest det blev. Men nu är ju inte det här en annan blogg utan Saker under huden så det blir subjektivt och personligt som vanligt.
Och jag vet inte vad jag ska säga.
Inte bara för alla intryck som fortfarande ligger i osorterade skärvor utan också tröttheten efter ett fåtal timmars sömn (damn LSM och hennes tidigvaknande på bakfyllan) eller den där bakfyllan som gör allting lite dimmigt och ogreppbart.

Men jag antar att det bara finns kvällar som får vara sådär overkliga och fantastiskt stora som man vill att de ska vara. Det finns kvällar då man får vara precis så jävla stor människa som man faktiskt är. Kvällar som inleds med solljus genom öppet fönster, vårsol över kvarvarande snö i parken och fulchampagneflaskan ut genom fönstret när den öppnas av LSM och Maja fotograferar och vi skålar i fuskchampagne och sätter oss i fusklimon som egentligen bara är en taxi större modell för att mitt crew ska få plats i den, men just ikväll är fuskchampagne också champagne och fusklimo också limo. Jag är hyperventilerande laddad, vänder mig bakåt mot finaste crewet som skrålar i baksätet och fnittrar att shit det här är ju Entourage IRL liksom.
Vi glider in på min releasefest och därifrån.
Därifrån genom stunderna, samtalen med alla människor. Gamla vänner, nära vänner, bekanta. Bloggläsare, okända människor, nya bekantskaper. Centre of attention och armar och händer och hej och komplimanger och orden, alla orden; hur tar man till sig så mycket credd på en och samma gång? Kärleken i famnar och vännernas stolthet, signerade böcker och rungande applåder efter läsningen. Jag visste inte att jag kunde få vara såhär mycket, ta till mig så mycket credd, uppskattning och värme på en och samma kväll. Men det kunde jag, det fick jag, det är overkligt och helt fantastiskt.
Det är fantastiskt med en kväll som faktiskt är allt det där som fågelhjärtat drömmer och strävar efter. Alla drömmande dagar i flickrummet med fulpoesin, alla jävla livskriser med enveckasintervaller, förra vintern då jag gick dag efter dag på niotillfemjobbet och hatade mig själv och aldrig trodde jag skulle ta mig ur det. Här är jag nu. Jag visste ju det, fågelhjärtat.
Här är jag nu och en kväll är exakt så stor som jag vill vara och jag försöker ta till mig av allting. Från vännernas stolta famnar och viskningar i mina öron när jag kliver ner från scenen efter läsningen, älskade LSM:s fantastiska jobb som festfixare/toastmaster och boksigneringar och bloggfan-kramar.

Jag lovade mamma i telefonen på förmiddagen att jag både skulle vara helnykter, inte prata snusk, inte flirta överhuvudtaget och inte hamna i något drama. Naturligtvis misslyckades jag med alltihop. Man får väldigt mycket alkohol av folk när man har releasefest tydligen.
Sådär så man blir salongsberusat kaxig när man kliver upp på scenen efter LSM:s oortodoxa presentation innehållande information om både ens världsvana sätt att stoppa in en prilla och skills i sängen.
Jag hade en total struktur över vad jag skulle säga. När jag kommer upp på scenen och ser rakt in i Pansos kärleksvarma järnblick framför mig i publiken, ser mina bästa vänners stolta ögon lägger jag minneslappen åt sidan och fnittrar att det är en speciell känsla att bli presenterad med ord om hur bra i sängen man är. Sen har jag inte längre någon aning om vad jag sa. Jag bara var där i nuet, totalt blackout och sen läste jag mina texter så hjärtat och kinderna glödde, lyckades ignorera den bisarra känslan i att läsa självutlämnande texter om människor befinnande sig i publiken och vräka ut sina känslor i en mick till en hel klubblokal.

Jag hann inte mer än av scenen och fram till bokbordet där jag stod med penna, famn och pratande mun innan jag fick barens finaste drink av LSM och Maja, som lyckobrölade mot mig. Sen gick det inte mer än fem minuter innan gamla grabbgardet räckte mig ett glas Southern Comfort.
- Nää, sa jag, ni vet ju hur jag blir.
- Javisst, flinade de.
Tur för mig att det kom en man som jag under lugg kunde erbjuda Southern Comfort.
- Man blir odräglig av det, sa jag och i bakgrunden flinade grabbarna ännu större för de vet ju lika väl som jag att odräglig bara var min konstiga eufemism för slampig och lättflirtad so drink it all up baby.
- Helvete också, viskade jag i någons öra, jag skulle ju vara helnyktra och svala finlitterära kvinnan ikväll hade jag tänkt.
- Elin baby, viskade hon, du är ju Elin istället som strålar och är sig själv. Det är ju tusen gånger bättre.

Jag misslyckades med allt jag lovat mamma och jag lyckades med allt jag lovat mig själv och mer därtill. Tack alla fina som bidrog till en helt fantastisk kväll. Jag vet inte hur jag ska kunna landa, jag vill inte landa. Fågelhjärtat är sky high, jag vill aldrig ner igen.

Always keepin’ it real vs Bibeln

- Men mamma, jag måste ju förbereda min releasefestläsning när jag kommer hem också, säger jag.
- Jag har faktiskt också en läsning att förbereda, säger mamma med jag-kan-minsann-också-tjuriga femåringsrösten, jag ska läsa i kyrkan på påskaftonsmässan.
Varpå jag naturligtvis inte kan låta bli att fnittra och säga att vi borde byta läsningstexter med varandra.
- Nejmen hjälp, säger mamma och skrattar, tänk vilken konstig stämning det skulle bli på din releasefest om du ställer dig på scenen och börjar dra bibelcitat och prisar Jesu uppståndelse.
- Mm, säger jag, men det skulle nog bli rätt konstig stämning i kyrkan också om du ställer dig i predikstolen och börjar dra hiphopcitat och prisar vinfylla, storbystade kvinnor och din dildo.

En officiell inbjudan (it was about bloody time)

Hej alla ni som läser Saker under huden, någon gång kikat in på Saker under huden, älskar bloggen, hatar bloggen, tycker att den är okej eller i alla fall lite småintressant ibland.
Hej alla ni som är sugna på konceptet bloggboksreleasefest och litterär hiphopfest.
Hej alla ni som vill ha en grym torsdagskväll strax efter löning med mat, öl, dans, litteratur, mingel.
Hej alla ni som vill ha möjlighet att köpa världens bästa bloggbok Always keepin’ it real till finaste extrapriset direkt från författaren i handen.
Hej alla ni som vill höra både Olivia Bergdahl och Elin läsa.

Kom till Kontiki den 27 mars.
Det kommer att bli fantastiskt.
Kvällen inleds vid 18 med fab buffé och då anmäler man det här senast 24 mars och annars tar man sig en öl eller någonting annat.
Också lyssnar man på grymma estradpoeten Olivia Bergdahl.
Sedan lyssnar man på yours truly när jag pratar om boken Always keepin’ it real och läser ur den.
Sedan börjar kvällens finfina DJ:s Boombox spela skivor också ägnar vi resten av kvällen åt dans, mingel, öldrickande, hångel, litterära samtal och god knows what not.

Boken finns till försäljning under kvällen, Boombox kommer spela alltifrån discolåtarna du inte visste att du älskade till en stor del av all hiphop som någonsin namedroppats på bloggen och det kommer helt enkelt bli en fantastisk kväll.

Vi ses där!

Konstnärskvinnan med en klitta av guld

Det är inte så att jag förlorat självdistansen. Tvärtom, den dagen då jag tappar självdistansen, min konstanta självkritik och min svarta, sarkastiska humor är jag ute på väldigt farligt vatten.
Det är inte så att jag inte konstant upprepar frågan vad jag egentligen håller på med i skallen.
Jag får artiklar skrivna om mig. Jag planerar en releasefest. Jag babblar i tid och otid om bloggen, bloggboken, romanen, forskningen och skribentjobb. Jag hypar mig själv i överkant och är totalt inne i mig själv och allt jag gör, så till den grad att jag lämnar relationer med fina människor för att jag måste ha all tid till att förverkliga mig själv.

Det är inte så att jag inte, någonstans, tycker att jag är lite pinsam. Åttaåringen går konstant bonanza i skallen just nu, den livrädda janterösten ligger nergrävd i skämskudden och skriker ut sin ångest för att jag förlorar fotfästet, distansen, förstår jag inte hur jag skämmer ut mig själv? Fattar jag inte att folk måste snacka, de måste sucka, jag har blivit en sån där människa som man suckar och snackar skit om och säger alltså, kan hon inte bara komma ner på jorden, fan vad jobbig hon är, vem tror hon att hon är?
Åttaåringen älskar att anpassa sig. Sådan blir man ju av dålig självförtroende och självkänsla. Konflikträdd och konstant anpassningsbar och smyga längs med väggar och inte stöta sig med någon. Åttaåringen är livrädd att jag är provocerande och för mycket, att folk ska tycka illa om mig och tycka att jag är pinsam när jag tar för mycket plats.
- Jag menar, vad har du egentligen gjort?, säger åttaåringen till mig. Du har skrivit lite texter på en blogg som har en del läsare, du har samlat ihop några till en bok som distribueras via Vulkan eftersom inget förlag någonsin skulle vilja ge ut den, du har gjort några skribentjobb back in the days och skrivit ett par manus till tilltänkta romaner. Du har fått en del akademikercredd och startat ett eget forskningsprojekt och kastat ur dig lite åsikter i tid och otid. Du är ju ingenting. Egentligen. Varför slår du på stora trumman med releasefester och artiklar och bokinköp när du egentligen är så liten och nästan ingenting alls? Skäms nu!

Så jag ligger där klarvaken klockan halv fyra på morgonen och skäms. Och tycker att jag är pinsam. Och undrar vad i helvete jag håller på med.

Sedan stiger jag upp några timmar senare och går till skolan. Innan föreläsningen sitter jag med en äldre kursare, erfaren feminist och kommer in på ämnet kultur. Hon suckar över hur kulturen ser ut, det har blivit bättre men är fortfarande så dåligt. Kvinnorna håller uppe kulturen. Det är deras konsumtion av kultur, deras pengar, deras intresse som gör att kulturen är vad den är. Kvinnorna är mycket större kulturkonsumenter än män. Men de som syns är nästan alltid männen. Det är männen som är artisterna, konstnärerna, författarna, debattörerna och skribenterna i en betydligt högre utsträckning än kvinnorna. Kvinnorna är överrepresenterade på alla skrivarkurser och teaterlinjer. Men vad händer sen? Det är männen som pratar om sin konst som om det gällde livet, det är dem som får definiera sig genom det de gör och producerar, medan kvinnorna inte gör det på samma sätt.
- Konstnärsmännen, säger jag och ler och sen berättar jag om min relation till dem.

Vips är en ny strategi för att mota bort janterösten uppfunnen. Vips har jag insett att jag är trött på att vara bitter på Konstnärsmännen. Jag är trött på att himla med ögonen åt alla Stora Män och alla män i min bekantskapskrets som alltid har och fortfarande alltid definierar sig genom det de gör. Som aldrig sumpar en chans att prata om Den stora romanen, bandet, spelningarna eller konsten. Som, som Navid uttryckte det; fått höra från sin mamma att de har en pung av guld. Som alltid gör sig själv skitstora, skitviktiga och armbågar och knuffar och tjatar till sig nya positioner, genomgående medvetna om sin egen talang. De stora Konstnärerna som offrar relationer för sig själva och det de gör, som sätter det i främsta rummet och den eventuella kärleken i andra.
Jag är trött på att ligga hemma och böla att jag önskar att jag också kunde göra så, men nu är ju jag kvinna så jag får väl fortsätta relationsälta och skriva för byrålådan eller bloggen på sin höjd. Jag är trött på att hänvisa till att jag blivit uppfostrad till kvinna och därför lärt mig att niga och anpassa mig och vänta på min tur istället för att göra upp med det som sitter i ryggraden, på allvar.

Bitterhet är så 2007. Det är 2008 nu och jag har precis uppfunnit min nya motstrategi, min viktigaste strategi och mitt bästa alter ego sedan Paris. Saker under huden presenterar stolt:
Konstnärskvinnan.
Konstnärskvinnan är en kaxig, hybrisartad kvinna som tar sig själv på största allvar. Hon är totalt medveten om sin egen talang och hon tycker att världen bör begåvas med den. Hon väntar inte längre på sin tur, har rest sig från sitt hörn och håller aldrig käften. Konstnärskvinnan pratar gärna och länge om den blogg som hon är så stolt över, om fina kommentarer och mail som hon får från läsare, om den bok som finns ute och som både kommer få dig att gråta, skratta, stärkas och förvånas. Inte minst pratar hon om Den stora romanen och om alla andra framtida karriärsdrag och jobb hon kommer att göra.
Konstnärskvinnan anser sig själv och sitt skapande vara det absolut viktigaste i hennes liv. Om hon skrämmer, om det skrämmer, om hon börjar tvingas prioritera är relationer inte värt det. Konstnärskvinnan behöver någon som inte ifrågasätter hennes val, som låter henne ta allt det där utrymmet och säga men baby, jag sitter ju vid laptopen precis som Timbuktu sitter i studiååån och en person som hajar att han/hon har att göra med en jävligt grym och begåvad människa som behöver sitt Skapande för att må bra.
Konstnärskvinnan gör sig själv konstant lite större än vad hon är. Hon räds inte de stora orden och hon anser att hon förtjänar fett med uppmärksamhet och credd. För Konstnärskvinnan är det fullständigt naturligt, ja nödvändigt att smälla på med stora releasefesten för en egen utgiven liten bloggbok för så bra är den ju faktiskt och så kul är det ju att ha releasefest för sin egen bok.
Konstnärskvinnan skiter högaktningsfullt i vad folk säger om henne. Om det sticker i deras ögon att hon är medveten om sin begåvning, stolt över sig själv och gör sig själv större än vad hon egentligen är är det deras problem. Konstnärskvinnan vet att hon har en klitta av guld och om folk har problem med hennes pretentioner är det synd och skam, men knappast något som någon med en klitta av guld fäster särskilt mycket vikt vid.
- Har du peakat din hybris än?, undrar min vän.
- Haha! You ain’t seen nothing yet!, svarar Konstnärskvinnan och Elin skäms så hon håller på att dö men tar inte ansvar för vad Konstnärskvinnan säger och gör.

Det är banne mig dags att sluta vara bitter och börja göra som män alltid gjort och alltig gör: Ta plats, ta sig själv på allvar, överdriva, hypa och sätta skapandet i första rummet.
Konstnärskvinnan sitter och releasefestplanerar för fullt, medan Elin med hela hennes inre åttaåring väl begravt sitt huvud i en skämskudde någonstans. Där kan hon gott ligga, för sånt har Konstnärskvinnan inte tid med nu. Hon har sylvassa armbågar, öron döva för skitsnack, en totalt medvetenhet om sin talang och en klitta av guld. Watch out kulturgubbväldet, säger jag bara.

Host host hybrisen

Jahaja. Jag har precis gjort en halvtimmes telefonintervju om bloggen, boken och mig själv. Det var smarta frågor och jag gav smarta svar och det var fantastiskt roligt. This might not come as a total suprise to you, men satan i gatan vad jag älskar att prata om mig själv.

För övrigt, en liten sneakpeak, bara så att ni redan nu kan boka in kvällen:
Alla måste komma.

Mer info kommer senare.

Konsten att spela svår mot ett tåg

Nej, jag har inte lämnat byggnaden eller kastat in blogghandduken även om det hade varit en sweet, dramatisk sorti jag gjort i så fall i och med bloggbokens release. Men inte då. Ni köper boken, jag bloggar vidare, okej? Here we go.

Jag läser det här om tåg och börjar tänka på just det där öppna dörren-beteendet som alltid uppstår när man åker X2000. Framförallt X2000 mellan Stockholm och Göteborg, där det inkommande tåget ska gå tillbaka om några minuter och ska hinna snabbstädas först, hamnar man alltid i den där väntande situationen för att få gå på tåget.
Jag som varit SJ-hora sen mitt distansförhållande i gymnasiet har åkt en hel del mellan Götet och Stockholm, men slutar ändå aldrig fascineras av just det beteendet som uppstår i den väntande situationen då alla vill kliva på tåget. Det där ängsliga, rastlösa hos människor som står och väntar alldeles vid dörrarna. Som om man är rädd att är man inte snabb på tåget kommer det hinna åka iväg medan man fortfarande står på perrongen och snällköar med väskan i handen. Eller som om man tror att tåget kommer att bli försenat om inte just jag är den som är först på. Eller så kanske man bara fryser och vill gå in och sätta sig, vad vet jag.

Det är en organiserad form av rastlös väntan. Ingenting i likhet med mellanstadiets gruffande och brottande innan skolbussens dörrar öppnats, trots att man under ytan märker att samma sorts ängslan underliggande finns även i den skock vuxna människor som väntar utanför sin tågvagnsdörr. Som om man tror att man måste vara först på för att slippa vara den som går genom hela kupén där folk genast hivar upp väskor på sätet bredvid för att markera att de inte vill sitta bredvid en för att tillslut inse att man måste välja mellan att sitta bakåtvänd vid bordplats med tuffa gänget som kommer skrika och skräna hela resan eller svettgubben som snyter sig i samma gamla näsduk varannan minut. Trots att man har platsbiljett.
Den rastlösa väntan som pågår framför dörrarna på ett X2000-tåg är snäll och organiserad och det krävs att man står en bit ifrån för att märka att samma spel som pågick i knuffandet framför skolbussens dörrar pågår även här. Någon flyttar fram väskan några centimeter. En annan kommer på att det är smartare att ställa sig lite längre till vänster för att på så vis kunna smita in i ledet i samma stund som dörren öppnas. En tredje flyttar sina väntande barn längre fram och kommer naturligtvis att kunna hänvisa till dem för att få komma före i kön. Alla lika underliggande panikslagna, men på ytan reserverat väntande på att få komma på tåget.

Men ingen vågar pröva om dörren går att öppna. Alla står där och centimeterflyttar sina resväskor, stirrande på dörren med vad som verkar som ett inre mantra om att sesam, öppna dig. Med åtrå i blicken glor man på dörren, som om den kommer öppna sig själv bara genom ett idogt stirrande. Sedan är det alltid någon modig jävel som vågar gå fram och rycka lite i dörren. När den inte öppnas blir det pinsamt. Fruktansvärt pinsamt. Då gör nästan alltid den modige någon ursäktande manöver, som att rycka på axlarna eller svära lite över SJ. Sedan ställer sig den modige i det väntande, fårskocksgloende ledet igen. När nu någon ryckt i dörren, men gjort det för tidigt vågar ingen göra om samma sak. Man vill ju inte skämma ut sig på samma sätt som denne gjort. Istället sneglar man ängsligt mot dem som väntar vid andra dörrar. Kommer någon av dem att våga pröva kanske? Som om man försöker signalera till de andra fårskockarna att hallå där, nu har vi faktiskt redan en i vår grupp som gjort bort sig, kan ingen av er försöka? Man tittar på klockor och pratar om att hålla tiden och nickar kring hur få minuter det faktiskt är kvar innan tåget går. Det är som om alla börjar ge upp hoppet. Tänk om dörren aldrig öppnas. Tänk om vi inte kommer att få åka med.

Så händer det magiska. Någon någonstans på perrongen vågar ta det magiska steget och rycka i dörren igen. Den öppnas. Så går startskottet då alla pustar ut och sedan grabbar tag i sina väskor och barn och kassar och med ens inser både hon som skickat fram sina barn, han som ställde sig till vänster och fegsmygisen som kontinuerligt under väntetiden petat fram sin väska några centimeter åt gången att deras förarbete inte spelar någon roll. Nu är det bara strid på kniven och håll i hatten för att få komma på som hjälper. Allting naturligtvis under ytan av en reserverad, snäll och artig kö.

Jag brukar försöka undvika fårskocken. Min vana trogen att köra något slags spel på materiella ting eller vardagsfenomen gör jag samma game:ande på tåg. Jag vägrar beblanda mig med den tågtrånande massan av väntan och undercoverspel utan ställer mig helt sonika längst bak, gärna en bit ifrån och helst lutad mot någonting. Där står jag och ser allmänt ointresserad ut av resande i största allmänhet och det där tåget i synnerhet. Jag försöker ge sken av att jag liksom bara råkat hamna på den där perrongen med en biljett i ena handen och en resväska i andra, men kanske inte alls är speciellt sugen på att resa just idag. Jag sms:ar, knyter om skorna, röker eventuellt en cigg om jag är på det humöret. Ibland kastar jag en nonchalant och blaséartad blick mot tåget och den väntande skocken som säger tågjäveln minsann inte ska ta mig för givet, för jag är minsann inte alls intresserad av att resa, även om det kanske kan verka så vid en första anblick. Så lätt imponerar du inte på mig tåg 447 till Stockholm!
Eventuellt rör jag mig lite fram och tillbaka på perrongen också och kastar gärna en suktande blick mot något annat tåg några spår bort. Bara för att göra det klart för tåg 447 och den pinsamma skocken av väntande människor att jag minsann kanske inte alls tänker åka med. Jag kanske är betydligt mer sugen på att hoppa på Intercitytåget till Karlstad där borta. Bara så ni vet.
I samma sekund som dörrarna öppnas sker någonting i mig. Helt plötsligt slår paniken till. Min tidigare nonchalans och coolness är totalt bortblåst och istället förvandlas jag till den knuffande, hetsiga typen som i ren desperation inte skyr några medel för att få komma på tåget. Om det så innebär att jag tränger mig före gamla tanter eller råkar knuffa omkull ett litet barn med resväskan trycker jag mig in i tåget med pulsen i 180 och tänker skräckslagen att jag kanske inte kommer med, jag kanske hamnat på fel tåg, jag kanske inte får någon sittplats och tänk om jag måste sitta bredvid svettiga snorgubben hela vägen hjälp?
Så hittar jag min plats. Jag kontrollerar minst tio gånger att det är rätt. Sedan sätter jag mig ner och andas ut och tycker att jag gjort ett snyggt och diskret jobb när jag kom på tåget, för till skillnad från andra var jag inte så pinsamt desperat som dem. I själva verket var jag ju alltså värre.

Och det är när jag tänker igenom mitt eget X2000-beteende som jag ser mönstret och inser att det ju är exakt på samma sätt som jag jobbar i mina raggningsförsök, flirtar och relationer. Det extremt iskalla och ointresserade som i sista sekunden vänder och istället övergår i en missklädsam desperation.
Jag tror jag måste läsa om hela The Game snart, det känns som om Neil Strauss är något betydligt större på spåren (obs! notera ordvits relaterat till ämnesvalet för blogginlägget. jätteroligt. alla måste skratta!) än en raggningsguide för vilsna singelmän.

Alla måste köpa

Den är klar nu. Den finns nu.

Bloggboken Always keepin’ it real finns att köpa här.

Det är såklart världens bästa bloggbok. Med samlade inlägg från 2006-2007 från världens bästa blogg. Just nu är det min inre Kanye som snackar eller så är det flera dygns totalstress som gått över i utmattning och gråtfärdighet som snackar. Eller så är det min stolthet som snackar. Det är såklart världens bästa bloggbok.

Alla måste köpa.
Alla måste läsa.
Läs om mitt brev till knullande tonårsgrannen. Läs om hur man genomlider en ångestattack genom att identifiera sig med Paris Hilton. Läs om vad en skidåkarhoe är för någonting. Läs om hur Nas kan rädda dig genom en natt av hjärtesorg. Läs om fågelhjärtats rastlöshet mellan kontorsjobbskorridorer, arbetarklassmorsan, Askungen på Stureplan, kärlekshistorien med Amsterdamsflickan, mina sexdrömmar om Izzie i Grey’s Anatomy, pappas Amazon, bekräftelsebehov, boy-next-door-knull, feministiska strategier, varför riffet i Dire Straits Money for nothing betyder så mycket för mig, varför Johnny i Dirty Dancing är en jävla tönt och varför Gävlemål kommit att bli min hatdialekt nummer ett. Läs Navid Modiris förord, läs Jason Diakités svar på mitt Hej Timbuktu-inlägg och beundra LSM:s fantastiska layoutjobb.
Samt mycket, mycket mer av the best of the best från Saker under huden från de senaste ett och ett halvt året, 188 sidor av always keepin’ it real.

Alla måste köpa.
Alla måste läsa.
Med tanke på allt jobb, slit, stress och panikångest som legat bakom, och då alldeles i synnerhet de senaste dagarna, måste den köpas och läsas. Jag har kraschat LSM farligt nära utbrändhet när jag bad henne göra omslaget och hon istället korrade hela skiten samt layoutade hela inlagan också. Sådär i förbifarten. Mailen i skytteltrafik mellan oss om min totala kursiveringsanarki, inkonsekventa sätt att ibland ha punkt i mina inläggs titlar och ibland inte och allt annat som jag uppenbarligen missat helt när jag trodde att jag lyckats korra mig själv.
LSM kommer jag stå i evig tacksamhetsskuld till, sådär som att jag måste skydda henne för resten av livet nu eller ge upp hela min tillvaro och bli hennes slav för alltid. Boken hade inte blivit ens en milliuns av vad den är nu om det inte varit för henne. Insert världens största applåd här tack.
Navid, i sin tur, kom hem från träningen igår kväll till ett stressat Elin-mail om att rubrik till ditt förord, du har ikväll på dig!, satte sig med Kent-skivorna och senare på kvällen fick jag ett mail med en rubrik bestående av ett Jocke Berg-citat som nailade bloggen och mig och tillvaron fullständigt, sådär så att de nerpressade utmattningstårarna rann över lite.
Jag har gråtit och svettats och blödit (okej, det sista för att jag har mens men vafan) och snuset har legat som min bästa vän bredvid mig när jag tittat på deadlineklockan och försökt massera min värkande nacke innan jag lagt mig i sängen och stirrat upp i taket, försökt tänka på någonting annat än hur i helvete vi skulle hinna till deadline och borde jag flytta den där raden och borde jag inte stryka det där i mitt tackbrev och var inte det där inlägget lite onödigt att ta med ändå och hinner vi till deadline hur i helvete ska vi hinna till deadline?
Och sen krånglade allting när vi äntligen var klara och hade lagt sista handen och hon på väg till representationsmiddag och Vulkan som inte alls gillar osvenska apostrofer och vägrade boken om vi inte tog bort den i presentation och det som vi kom att kalla fulsidan, den obligatoriska förstasidan, i våra allra sista panikmail till varandra.
En timme senare kunde jag skicka ett sms till en middagsförsenad LSM.
Allt är klart. Vi hann. Vi fixade det, min gudinna.

Alla måste köpa.
Alla måste läsa.
It’s the best fucking book ever written and you know it man.

Varning för höga flöden

Hate it or love it – the underdog’s on top. And I’m gonna shine homie, until my heart stop.

– Jag tänker alltid på dig när jag hör just de orden, säger han som står i mitt kök och vars ryggtavla jag på något vänster älskar. Fortfarande, alltid, älskar. Jag älskar minnet av den som är tusen minnen och känslor. Jag älskar ömheten i min hårdhet som den frambringar.
Hjärtstick här.
Jag har själv älskat just de raderna i Hate it or love it, väst fram dem till mig själv.

Navid undrar varför jag lagt ner så mycket arbete på att få alla medverkande i bloggboken att godkänna det skrivna och publicerade. De är ju ändå pseudonymer, karaktärer, det är min konst. Jag vet. Ibland kommer jag på mig själv att tänka på exmannen och alla de andra som karaktärer i min egen blogg, snarare än verkliga människor. Här existerar de enbart som mina tolkningar av dem, det har inte alltid någonting med verkligheten att göra.
Jag svarar Navid att min förklaring är för lång. Den kommer att få ett eget blogginlägg istället.
En bloggbok är en bloggbok är ett bokslut är en punkt. Jag kan inte påstå att det varit en kul vecka, med mina mail till exmannen, mannen, Rådjursögon. Att gå tillbaka. Jag var tvungen. Det var inte av hövlighet. Det var för min skull också.

Det skrapar under huden när han sätter sig bredvid mig i soffan. Lukten av kärlek; i ögonen och mellan benen är jag alltid våt i hans sällskap. Kommer alltid att vara.
Vi läser igenom allt tillsammans. Pratar, remenissar, han lovebombar mig såsom han gör. Pratar om sig själv, får en flackande blick. Min fäst på honom, ibland ner i filten, ibland står någon i köksfönstret och blåser cigarettrök ut mot stormen. Ibland ligger någon i soffan och någon annan sitter i köket, ryggen vänd mot.
De varnar för höga flöden. Ute tjuter natten och jag spelar Fade away. Den där textraden om att The boss inte vill bli det där spöket som hon undviker på gatan när de möts. Jag nickar.
Man måste bli varandras spöken.
Det är enda sättet att gå vidare.

En bloggbok är ett bokslut. Jag satt på väg till Norrland i mitten av december och läste igenom de utvalda inläggen. Tänkte på vem jag var för ett år sedan. Vem jag är idag. Hur mycket som kan hända i en människa utan att man själv förstår det. Inte förrän efteråt.
När jag livskrisade senast över att jag var 24 år och fortfarande inte erövrat alla bitar av världen som jag vill erövra svarade hon;
– Men du har kommit så långt med dig själv det senaste året. Förstår du inte? Man kan inte både erövra sig själv och claima världen samtidigt.
Just de orden. Jag insåg det själv. Precis just då. Vad som varit viktigast de senaste åren. Att hitta min egen trygghet, erövra mig själv.

Jag motstår impulser att stryka över hans nacke, skrattar istället och säger att det vore enklare om alla som funnits i min blogg de senaste två åren reagerat som Timbuktu gjorde när jag frågade om jag fick publicera hans svarsmail på mitt Hej Timbuktu-inlägg . Kör på och må kraften vara med dig, svarade han.
- Å andra sidan har jag ju inte legat med Timbuk, bara dissat honom, fnissar jag.
Han ser på mig med ömsinta ögon.
- Jag är så otroligt stolt över dig, säger han, om du bara visste hur stolt jag är.

Jag fick en konstig komplimang för ett tag sen som jag tänkt mycket på.
Såhär sa hon:
Det finns liksom nåt glamouröst & självklart hos dig, ett anspråk, ett “erövra världen perfekt stylad”.
Jag protesterade. Nu har jag ju i ett och ett halvt års tid gjort sken; både inför mig själv och andra, av att vara en fladdrig, förvirrad gapig tjej som inte har en aning om vem hon är och vart hon är på väg. En tjej som är antitesen till all coolness och svalhet. Sen kommer komplimanger av detta slaget. Eller som när folk som läst bloggen träffar mig i verkligheten och säger;
– Men du är ju så lugn och sval. Trevlig och liksom…snäll.
Hon sa:
– Det var dags att någon berättade sanningen för dig, Elin, och jag kan höra henne skratta kärleksfullt mellan raderna i inboxen.

– Trivs du med ditt liv? Undrar han när jag leende påtalat att han pratat om sig själv en bra stund nu, sådär som jag gör för jag lessnar om jag inte får prata om mig själv.
Jag nickar. Kommer på mig själv med att inte vilja lämna ut någonting av mig själv till honom. Han som i ett ögonkast kan avgöra min sinnesstämning. Jag vill ändå inte säga någonting.
– Du verkar lycklig, fortsätter han.
– Jag är lycklig för att jag trivs med mig själv. Det är det viktigaste, säger jag.

Bloggboken är ett bokslut. Den är ett hejdå till en tid då jag erövrade mig själv. Jag går runt nu och den där komplimangen är alldeles sann. Mina kotor är uträtade, jag går runt med en inre grace och ett konstant leende i bröstkorgen. Jag har ett naturligt, svalt anspråk på att äga livet, världen. Mellan seminarierummet där jag håller en lång monolog inför akademikerklassen om svårigheter i att ge kritik på samhällskritik, jobbet där jag skrattande ger min kollega en kram och svarar i telefonen med andra armen, på bussen där hiphopbasen fyller öronen, med vännerna som kärleksfullt säger att det där om att jag pratar alldeles för fort när jag glöder är alldeles sant men de älskar mig för att jag är sådan, på fester och klubbar där jag pratar och flirtar och tar vad jag vill ha, på spinningpasset där jag lägger på mer motstånd eller de nätter då jag längtar efter en apelsinhalva att älska.
Överallt. Raka kotor, rak blick. Jag har erövrat mig själv. Jag frågar fågelhjärtat om det är nu vi ska ägna oss åt att erövra världen. Är vi redo? Kan vi, vill vi, törs vi?
Klart vi ska, svarar fågelhjärtat och andas med lätta andetag.

Han måste gå nu.
Vi vet det. Jag orkar inte säga att vi säger adjö och bryter med varandra. Mina vänner bara suckar och säger att det där har jag ju sagt i över ett års tid nu. Men någonting bryts i alla fall. Det är ett bokslut.
Jag stryker över hans kind. Under ögonen vått och hjärtat bultar. En ofantlig ömhet. Såsom jag vill hålla honom i min hand i all evighet och se till så att han är lika okej som jag är.
- Du som känner mig mer än någon annan. Du som vet hur jag har mått. Om jag har lyckats bli en lugn och lycklig människa som känner trygghet i sig själv och som älskar sig själv varenda dag, då kan vem som helst bli det.
Jag säger med en självklarhet. Det är ju så. Alla kan lära sig att älska sig själva. Är inte det betryggande?
Han går. Jag tror att jag ska gråta. Men det gör jag aldrig. Jag lägger mig leende. En dag ska det här fågelhjärtat älska igen. Så in i helvete ska det älska. Jag längtar tills den dagen. Men den är inte nu. Nu har jag inte tid. Er underdog är på topp. Jag ska erövra världen. Jag kommer fortsätta skina tills hjärtat stannar. Det vet ni.