Mässan tröstar i förnyelsehetsen

Krönika publicerad i GP Kultur 30/9

Ännu en bokmässa har snart passerat och lugnet lägrar sig åter över Göteborg. Trötta och slitna efter fyra dagars arbete och fest i syrefattiga lokaler återvänder merparten av Litteratur- och Mediesverige hem. Det är påtagligt hur det här året skiljer sig relativt lite från tidigare år.

Bokmässan fungerar lika traditionstyngt som julfirande med släkten. I en tid av snabba förändringar och med förnyelse som ständigt ledord har Bokmässan en sällsam förmåga att göra exakt tvärtom: Lika självklart som Kalle Anka klockan 15 på julaftons eftermiddag är det mingel på torsdagen, Gläntafest på fredagen och Jan Guillou i var och varannan monter. Samma monterplatser, fester och ungefär samma människor. Åker man hit vet man vad man får.

Det är fascinerande hur just Bokmässan lyckats stå emot förnyelsehetsen. Visst sker en pågående utökningsprocess, bland annat med mediedagarna som en avknoppning till den ordinarie mässan. Men under just dessa fyra dagar förändras inte mycket. Det värsta som uppstår är förvirringen när någon monter bytt plats. Vi lokaliserar oss i lokalen genom kroppsminnet, snarare än med kartor.

Kanske är det behövligt att det gigantiska arrangemanget inte genomgår så många förändringar. Att vi känner igen oss i allt i från de syrefattiga lokalerna till trängseln i hotellbaren på Park.

Både litteratur- och medie­branschen står inför enorma förändringar. Läsplattor, Bonnierkoncernens utbredning och försämrad läsförståelse bland unga är några faktorer som bokbranschen måste förhålla sig till och tampas med. Nedskärningar, tidningsdöd, minskade annonser och prenumerationsunderlag är en realitet som journalistiken arbetar med just nu. Det finns stor anledning till oro och ett skriande behov av nya idéer.

I en verklighet där många av bokmässans branschbesökare arbetar i nedskärningshotade områden med osäkerhet inför framtiden fungerar möjligen mässan som en tröst. En sorts trygghet för en utlasad journalist som hankar sig fram på korttidsvikariat, en litteraturkritiker med minskade uppdrag, en chef som återigen måste sparka medarbetare, ett konkurshotat småförlag och en författare vars resterande exemplar av den första romanen snart kommer makuleras eftersom de aldrig såldes.

På bokmässan vet du vad du får. Här är du fortfarande en del av ett medie- och litteraturetablissemang som nätverkar och skålar i hotellbarer och på mingel. När Jan Guillous röst ljuder över det stimmiga mässgolvet går det att blunda och tänka att nedskärningarna på Svenska Dagbladet aldrig har hänt. Här är allt som det alltid har varit, på gott och på ont.

Debutantreflektioner

Jag har debuterat som författare. Det gör jag, tack och lov, aldrig igen även om vägen hit kantats av många magiska ögonblick. När förlaget sa ja. När jag skrev under avtalet med dem. När jag läste mitt eget debutantporträtt i Svensk Bohandels katalog. När jag för första gången höll min tryckta bok i handen. När jag höll min första författarläsning och läste den första recensionen (som fint nog lyckades vara min gamla uppväxttidning Östersunds-Posten). Det har varit många första gången av allt som jag längtat efter under hela mitt liv. Andra kan ha längtat efter den stora kärleken och barn, eller för den delen mediakarriärer, men det enda jag någonsin verkligen närt som en konstant dröm sedan barnaår är just att få skriva böcker. Att få den där romanen utgiven. Det har varit en svår och bångstyrig och fullständigt omöjlig dröm. Från att ha blivit utskrattad som sjuåring för författare är inget riktigt jobb, vill jag inte bli servitris i stället, till sentida refuseringsbrev och självtvivel kantat av dålig ekonomi, människor som sagt åt mig att släppa mina skitdrömmar och karriärism samt en universitetsutbildning i ett lika hopplöst ämne som romandrömmen.

”Hur många barn får jag när jag blir stor?” lekte de andra med gruset som små, men min gravallvarliga lek var snarare en undran hur många böcker jag skulle få skriva. Min första diktsamling skickade jag kaxigt in till Bonniers när jag var elva år gammal. Jag fick tillbaka ett vänligt refuseringsbrev om att de uppmuntrade min vilja att skriva, men att mitt språk behövde några år till på sig att utvecklas.

Min bok är på så vis en seger i sig själv och hade så varit oavsett hur den mottagits. I en krönika i GP skrev jag nyligen om när jag jobbade som hotellstäderska och drömde om författarliv på Bokmässan och att vara debutant på Bokmässan var en present till den personen. Vi vann, vi blev författaren på Bokmässan som talar i montrar, intervjuas, signerar böcker och tar emot alla grattis för att boken äntligen är ute. Det är med en enorm ödmjukhet, snarare än tacksamhet, jag upplever detta.

Jag behöver aldrig vara debutant igen. Det känns skönt. Det känns framförallt befriande när jag nu åter gett mig i kast med ett skönlitterärt projekt och märker hur en stor del av ångesten släppt till förmån för fritt skrivande. Allt motstånd som handlade om en rädsla för att inte kunna skriva romaner, att jag faktiskt borde blow away the dreams that tear you apart som Springsteen sjöng för mig många sena tvivelnätter, att det här går inte. Jag har bevisat för mig själv att det går. Uppenbarligen är jag kapabel att skriva romaner, jag är mer än hon med skitdrömmar och det gör det mycket lättare att fortsätta skriva nu.

Recensionerna är ett kapitel för sig. Jag har arbetat med litteraturkritik i ett par år nu, men först nu när jag stått på andra sidan förstår jag vad man utsätter författare för. Jag har själv i stort sett aldrig rakt av hyllat någonting jag läst. Till och med strålande böcker som Liv Strömquist Prins Charles känsla och Elin Boardys Mot ljuset hade jag invändningar kring. Det är ju så man arbetar. Läser kritiskt, hittar vinklar, diskuterar och dissekerar. Denna medvetenhet om hur arbetet ser ut försvann fullständigt när jag läste mina egna recensioner. Jag såg bara kritiken, ansåg att boken var sågad. Förvisso fick jag helt igenom hyllningar på sina ställen, men jag blundade helt för dem. Det var först i och med Bokmässan och alla “grattis till bra recensioner” som jag insåg att alla inte gick runt och ljög för mig. Du hasar av trygghet har fått väldigt fina omdömen på många ställen. Den kritik som förekommit har sällan handlat om boken i sig, utan framförallt dess etikettering.

Såhär i efterhand vet jag inte om jag gjorde rätt när jag gick med på att låta förlaget paketera romanen som feministisk samtidskritik. Jag var länge mycket kritisk till etiketten ”feministisk”. Dels tycker jag att det är problematiskt i sig att beteckna något under feministisk flagg, dels visste jag inte om romanen levde upp till det epitetet utifrån andras förväntningar. Just den sistnämnda farhågan hade jag oerhört rätt i. Få är recensionerna som inte tagit upp just det där feminismen, utifrån en förutfattad mening om vad feminismen är och vad feministisk litteratur bör innebära. Sammanfattningsvis bör den inte innehålla en kvinna som inte bryter sig loss, blir fri som individ och gör ett redigt uppror. Min karaktär gör inget av detta. Hon hittar inga utvägar. Hon är inte intresserad av individuell frihet eller en personlig feministisk kamp i en samtid där ramarna är så förbannat snäva att man ständigt måste förhålla sig till dem. Saras uppror är varken glödande, politiskt eller korrekt. Det är ett smygande uppror utifrån vad hon har till hands och kan göra och som Karin Andersson skriver i den allra finaste recensionen i Uppsala Nya Tidning: Det är inte ett särskilt vackert uppror, det är ett mycket obehagligt och cyniskt sådant.

Jag har ofta påtalat att Du hasar av trygghet är en antisjälvhjälpsbok med en huvudperson helt ointresserad av jaget och dess utveckling. En bok som inte har några svar eller lyckliga slut. På så vis har det varit ännu mer intressant att följa alla upprörda ”vadå feministisk?”-recensioner som så ofta verkar längta efter det personliga uppbrottet. Feminismen har sannerligen shanghaiats av självhjälpskulturens krav och förväntningar på individens egen förmåga att ta sig ur svårigheter. Sara är inte den sortens hjältinna. Hon är varken stark eller politisk, analytisk eller klassiskt upprorisk. Hon är fast i en samtid och en kvinnoroll man tar sig ur betydligt svårare än så. Med alla reaktioner kan jag i efterhand konstatera att boken kan klassas som feministisk, utifrån det feministiska samtal som uppkommit efter den. Sammantaget blir det tydligt att det finns förväntningar på vad feminism innebär och att Saras lågmälda politiska sorg inte passar in i den beteckningen. Det är både intressant och oroväckande.

Men jag är också glad för de recensioner som lyckats ta sig ett steg bortom den feministiska läsningen och de egna förväntningarna på denna politiska ideologi. Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om Saras meningslöshet, hennes antihjälte-vandring genom tillvaron och drar paralleller till de romaner som jag snarare läst och inspirerats av än feministiska klassiker. Camus, Bukowski och inte minst Houellebecq. Fanns det en primär feministisk tanke i mitt skrivande så var det just detta: Att få skapa den cyniska, apatiska antihjälten som vandrar genom tillvaron med avsmak som så många romanpersoner gjort, men att låta denna person vara en kvinna. Jag tror inte att jag har släppt den tanken helt och i just det här fallet lyckades jag kanske bara halvvägs. Men det var ett oerhört intressant experiment.

Recensionerna (uppdatera mig gärna om jag missat någon):

Aftonbladet

Expressen

Göteborgs-Posten

Sydsvenskan

Svenska Dagbladet

Uppsala Nya Tidning

Helsingborgs Dagblad

Borås Tidning

Göteborgs Fria Tidning

Östgötacorrespondenten

Östersunds-Posten

Gefle Dagblad

Smålands-Posten

Dagens bok

Madeleines bokblogg

Bokbabbel

Fiktiviteter

Bokomaten

Bokoholist

Bokcirkus

Bokmässan 2011

Helgen som kommer är bokmässehelg. Jag kommer prata, läsa, signera, diskutera och spela skivor. För den som vill lyssna, säga hej, köpa en bok eller dansa kommer tiderna här:

Torsdag

15.00 Göteborgs-Posten, monter G:01:31/33

Montersamtal samt försäljning och signering av boken.

16.00 Aftonbladet, monter B07:40

Jag berättar om och läser ur boken.

21.00 Galago & ETC-fest

Jag spelar skivor på Galago & ETC-festen på Lagerhuset

Fredag

10.00 Montersamtal Teknikföretagen, monter C02:31

Jag har skrivit ett kapitel i denna antologi, om könad industri och strategier för att bryta den vita, manliga dominansen. I Teknikföretagens monter pratar jag och Carlos Rojas om genus och teknik med Alexandra Pascalidou som moderator. Boken finns att köpa där.

11.30 Aftonbladet, monter B07:40

Jag berättar om och läser ur boken.

14.00 Göteborgs-Posten, monter G:01:31/33

Montersamtal samt försäljning och signering av boken. Sedan kan man även chatta med mig på GP:s webb!

Lördag

14.30 Göteborgs-Posten, monter G:01:31/33

Montersamtal och försäljning och signering av boken.

22.00 Bang/Ottar/Kom Ut-fest

Jag spelar skivor på den gemensamma festen för Bang, Ottar och Kom Ut som Ladyfest Göteborg anordnar på Yaki-Da.

Söndag

13.00 ETC-montern

Jag berättar om och läser ur boken.

14.30 Aftonbladet, monter B07:40

Jag berättar om och läser ur boken.

Eftersom mitt förlag inte medverkar på bokmässan finns det ingen monter att köpa Du hasar av trygghet i. Däremot säljs den till ett fördelaktigt pris, i samband med signering, under de tider då jag medverkar i Göteborgs-Postens monter. Vill man köpa boken under bokmässan och samtidigt säga hej till mig rekommenderar jag alltså GP-montern under de angivna tiderna. Hoppas vi ses där!

Bokmässa osv

Jag kommer förmodligen att kommentera valet och den nuvarande politiska situationen i en rad texter framöver. Början av veckan har jag mest ägnat åt att gråta och sedan försöka styra upp mitt eget liv i postvalrörelse-tillståndet. I eftermiddag pratar jag dock SD-reaktioner i min krönika i Sjuhärad Direkt (man kan som vanligt lyssna i efterhand via webben om man missar).

Men imorgon är det Bokmässa. Jag och Gustav pratar om Skamlöst, som alldeles snart kommer ut och ligger här intill mig och är ursnygg. ETC-montern torsdag kl 10 eller fredag kl 10.30 är det som gäller då. I P3 Kultur på söndag kan man också lyssna på ett reportage av mig om branchbesökares dubbelhet och mingelhat på Bokmässan.

Bokmässan 09: Namedrop it like it’s hot i en tempusförvirrad text

Ja herrejisses. Såhär sliten har jag inte varit sedan jag kom hem från Hultsfred 99 med en oladdad mobiltelefon till två oroliga föräldrar som fått reda på min lögn om att min kompis föräldrar skulle med på festivalen och övervaka oss. Skillnaden mellan nu och då är att jag mellan dans och sprit fyra nätter i rad på något absurt sätt även har hunnit göra intervjuer, gå på möten, lyssna på seminarier och vagga runt som en vadderad mystant i bakfylleångor och förvirring bland montrar, där jag på något jävla vänster alltid lyckades hamna vid den lilla Ladies pleasures-montern som sålde sexböcker, fastän jag skulle till Glänta och Fronesis.

Här kommer den långa, något men mycket lite, cencurerade redogörelsen för helgen inkluderade namedropping och länkar som brukligt. Mellan det som här kommer att redogöras för i dagboksform har det tillkommit så mycket samtal, händelser, diskussioner och seminarier som väckt tankar till åtminstone två veckors dagligt bloggande. Det kommer senare.

Onsdag:
Jag inleder Bokmässan med att få en utmattningskris efter att jag lämnat in min ansökan till forskarutbildningen. Ligger på sängen och storgråter i tre timmar, tills jag hämtat mig såpass att jag kan åka ner till centralen och möta upp med Isobel som får nyckel till bortresta Agnes lägenhet. Jag gör ett hjälpligt försök att spårvagnsguida henne, men vad spelar det för roll när just hennes hållplats är avstängd och ersatt med oberäkneliga bussar. Västtrafik är ingenting man stoltserar med som boende i Göteborg, direkt.
Utmattad av gråten och arbetsbelastningen de senaste veckorna är det skönt att inleda helgen med några glas vin ihop med Isobel och Karin, hemma i den sistnämndes lägenhet, innan vi beger oss till Kontiki där Gustav håller DJ-hov.
Där är det såklart vi från the internets som regererar ett dansgolv, man skäms över Göteborgs barer när Kontiki väljer att stänga baren en timme innan stängning och får förklara att det inte är representativt för Göteborg, jag och Iso får dansa till If I can’t och Gustav avslutar DJ-setet med den smäktande (I’ve had) The time of my life som vi Dirty Dancing-dansar till och jag försöker förklara för Gustav att det där hoppet är en mycket dålig idé för oss att försöka oss på.

Torsdag
Isobel tar mig under sina skyddande vingar och bestämmer sig för att powermingla runt mig. Jag går runt och blir helt varm i magen av min media/litteratur-Obi Wan som presenterar mig för Denise Rudberg med orden “Elin är en upcoming stjärna” och är fantastisk på att föra in mig i samtal och presentera mig för Jessica Gedin, Sigge Eklund och alla andra som hon känner.
På Atlasminglet träffar jag äntligen Johan Hilton för första gången, liksom Björn Wiman och Tove Leffler som, som twitterfollower, undrar hur det går med min sjukdom.
Vidare därifrån till Bonniersminglet, efter viss slapstickbetonad hissförvirring, där jag träffar Therese Bohman, Isabelle Ståhl häller vin över mig och det är så trångt att jag glömmer vad som är min kropp och vad som är Rasmus Fleischers när vi står och pratar doktorerande. Jag möter Olav Fumarola Unsgaard som tackar för blogginlägget och jag ursäktar leende att jag hyllade hans text i ett Göran Hägglund-sammanhang.
Plötsligt drabbas vi kollektivt av den stora hungern och undrar om indragande av snittar beror på lågkonjunkturen, innan jag, Isobel, Johanna och Jessica från Bokhora och Daniel Åberg går till restaurang Frågetecknet, Göteborgs konstigaste restaurangnamn, och blir pastadästa.
Därifrån går vi på Galagos fest och dansar, intrigerar, blir fulla och och dansar lite mer. Johan Norberg är en av dem som ansluter och efter att Galagofesten stängt kommer Gustav på den strålande idéen att dra med sig mig, Anders, Isobel och Johan till Svanen för lite indiedans med fulla nittonåringar. Få har imponerat så mycket på ett dansgolv som Johan och det var ren njutning att dansa till Broder Daniels Work och skrika med tillsammans med honom.
Natten avslutas för mig i konflikt med gammalt ragg som hotar med att skriva en debattartikel om hur den feministiska skribenten Elin Grelsson egentligen behandlar män, samt ta hand om sanslöst berusad pojkvän.

Fredag:
Utmattad av torsdagsnatten kommer jag inte in på mässan förrän alldeles mot slutet. Förvirrad står jag vid Aftonbladets monter och hinner träffa Björn Owen Johansson för första gången, samt Anna Svensson och Anna Ekelund.
På kvällen samlas the internets hos Chris, där även Lisa Magnusson och Marcin de Kaminski har anslutit sig till bokmässesamlingen. Förfesten splittras och Isobel tar med mig, Lisa, Isabelle och Karin till den mytomspunna svitfesten på Park som Sigge Eklund anordnar och som i år naturligtvis blir shut down av klagande granne och vakter för första gången. Följdaktligen blir det mest som Lisa skriver: “Alla var jättevärldsvana utom vi. Inte blev det bättre av att alla glas var slut så att jag var tvungen att blanda en gemensam grogg i en tom petflaska som vi sedan gick och halsade lite tonårsaktigt ur.”
Därefter går vi på Glänta-festen på Världskulturmuseet och jag dansar lite trött, gläds åt att Julia nu joinat oss och bröstar mig till glädje och liv i tröttheten och Gabriels lyckliga dans bredvid Leif Pagrotsky innan jag tycker att det är dags att gynna andras öden och vila mina hostande lungor och går i förväg hem till Gustav.

Lördag:
Tar en springmacka, kommer in på Bokmässan i redig tid för första dagen. Inleder dagen med Ann Heberleins och Karin Johannissons seminarium om psykisk sjukdom och självmord i dåtid och nutid. Var redan gråtmild och uppfylld av kärlek och Ann Heberlein-effekten är väntad. Jag torkar tårarna om vartannat, tills en lika tårögd Karin hittar mig i publiken och vi kramar varandra i djupt samförstånd över Heberleins klokhet och seminariets storhet.
Efter den gråtande inledningen på dagen möter jag upp Sara Lövestam i Piratförlagets överfulla monter. Hon är precis lika charmerande, oemotståndlig, rolig och avväpnande som jag har hört och fått uppfattningen att hon ska vara och jag blir helt enkelt flatcharmad deluxe av henne.
Jag intervjuar och antecknar som en galning (och stryker under det där om att hon är singel, jag erkänner) och sedan pratar vi om Göteborgs flatmaffia och assymmetriska frisyrer som flat/bitjejs-kod.
Efter en kaffe i Press Centre och småkaksmingel med Andreas Ekström ramlar jag in på ett seminarium om kriminella män och deras flickvänner med Karolina Ramqvist och Katerina Janouch innan jag fortsätter till det seminarie som jag peppat mest under helgen. Louise Persson, Anna Svensson och Susanne Dodillet pratade under rubriken Staten och feminismen. Det var som väntat oerhört intressant, men alldeles för kort. 20 minuter när jag hade velat lyssna och tänka vidare kring deras tankar i flera timmar. Jag fick en kram av Louise Persson innan jag begav mig hemåt och styrde upp en förfest hos min underbara expojkvän. Som Andreas Ekström konstaterade: Ni verkar inte ha en särskilt trasig relation när du kan höra av dig till honom samma eftermiddag och fråga om du kan ta med dig tio personer på en förfest hos honom.
Till förfesten anslöt sig även mina gamla Göteborgsvänner Per och Daniel innan vi hamnade på Den postdigitala festen på Röda Sten. Då hade redan min vän John, helt traditionsenligt, hällt i mig massor med ren sprit innan han gav mig resten av flaskan som färdkost med orden “så länge du bloggar om det imorgon”.
På plats blev det bråk med vakterna om gästlista innan vi kom in och Isobel bjöd på öl. Kristoffer Viita anslöt sig till klubben och han och jag pratade bland annat om vad man skulle välja mellan att vara världens bästa älskare eller ge ut en hyllad roman. Jag valde romanen, han valde ligga och sedan lyckades jag, numera traditionsenligt, snylta till mig en öl av honom.
Jag yrde omkring, toalettskvallrade och ihopkissade med Karin och Lisa, flirtade och dansade innan jag och Gustav gick hem genom höstnatten i Majorna.

Söndag:
Jag tar mig in under Bokmässans eftermiddag med ambitionen att kanske faktiskt hinna se lite montrar. Istället hamnar jag i ett spontant möte med ett förlag som jag har pitchat en projektidé för. Att hisspitcha och diskutera former, liksom att få positiva besked när man gett upp hoppet om dem, när man är så trött var faktiskt rekommenderbart. Jag var liksom så luddigt bokmässetrött att jag inte riktigt förstod vad jag hände innan jag hade ett ja-svar, en förläggare och ett inbokat planeringsmöte i handen helt plötsligt. Än så länge är projektet hemligt, jag är alldeles för neurotiskt för att kunna skriva om det i ett tidigt skede.
Jag blev också presenterad för en bedårande Birgitta Stenberg, köpte Judith Butlers Frames of war som enda bokmässefynd och lallade omkring innan jag gav upp hoppet om att kunna stå på benen så mycket längre.
Gick hem till Gustav och la mig. Vaknade upp av att han köpt en present till mig. Loka Kanarp hade signerat Pärlor och patroner till mig med hälsningen “vi ses på Internet” eftersom jag hela helgen misslyckats med ambitionen att hitta hennes monter och komma dit och heja.
Sedan åt vi pizza och Gustav gjorde ett tillfälligt oralsexavbrott med Kanye-repliken “I’m really happy for you and imma let you finish but…” och påminde mig således om varför vi är bäst.

Ett gigantiskt tack vill jag säga till alla er som gjorde den här helgen så intensiv, så galen, så rolig och full av intryck, samtal, händelser och kärlek. Vi ses på Internet.

Känslan inför Bokmässan

Varje gång man pratar med mer erfarna Bokmässebesökare av den ackrediterade sorten får man känslan av att Bokmässan är det nödvändigt onda. Ett kultursveriges-Mordor i fyradagarsformat som man måste pina sig själv igenom. Alla suckar de över fyllor, svettiga montrar, stress och ytligt mingel.
Det är inte som om jag inte kräktes på monterlivet förra året och trodde att jag skulle svimma av syrefattighet, men min värld är det fortfarande nytt, spännande och roligt att vara ackrediterad och ha mer att göra på Bokmässan än att köpa gamla tidsskriftsnummer och tränga mig förbi Guillou-klungor. Framförallt känns det urkul med så mycket finbesök här i min stad.
Således, och ställd mot de garvade besökarna, känner jag mig idag mest som någon av flåstonåringarna i Superbad som ska få gå på sin första fest. Otroligt peppad, fruktansvärt pinsam. Kom fram och säg hej till mig om ni ser mig. Ni kan kalla mig McLovin.

Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen

Nu har jag svarat på era kommentarer och mail, som jag inte hunnit läsa igenom ordentligt under helgen. Jag har också fått en del kommentarer och en hel del mail om vilken rätt jag hade att uttala mig i frågor kring bantning, ideal och övervikt. Jag besvarar dem såhär:

Jag har läst i den här bloggen att du skryter om att du har storlek 25 i jeans. Det blir inte trovärdigt om du samtidigt klagar över ideal och bantning.
Hur kan ni komma ihåg de där storlek 25-jeansen? Jag skrev om dem för två år sedan och då var jag bara genomprivat på bloggen och var knappt medveten om att folk läste den. Jag hade absolut ingen som helst politisk ansats, hade betydligt färre läsare än idag och brydde mig väl föga om att jag la ut en skinny-storlek på min blogg.
Sedan skrev jag om det igen i våras. Det dröjde en halvtimme innan någon påpekade hur mycket jag förlorade i trovärdighet och hur tråkigt det var att jag skrev om de där jeansen. Jag förstod på en gång att det var fel av mig att skriva det och det dröjde en knapp timme tills jag tog bort det.
Nej, jag tycker inte att det är okej att jag skriver ut att jag har storlek 25 i jeans. Framförallt inte om jag är stolt över det. Jag tycker inte att det är okej om jag försöker statuera ett sådant ideal. Därför har jag tagit bort det. Jag har definitivt inte storlek 25 längre, inte för att det spelar någon roll, det borde inte spela någon roll. Ska vi börja basha underviktiga nu istället?
Är inte hela poängen att komma bort ifrån normer kring kroppar, oavsett hur de ser ut, så länge de är friska?
Jag ångrar att jag skrivit om storlek 25-jeans i en skrytsam kontext. Ni har helt rätt i min dubbelmoral och paradox där.

Du är ju uppenbarligen smal, vad vet du om bantning och övervikt? Du har ju dessutom inga barn, du vet ju ingenting om hur det är att vara förälder.
Jag har bantat konstant sedan jag var sju år gammal. Jag var överviktig under större delen av min barndom och uppväxt. Jag vet allt om bantning. GI, Atkins, Nutrilett, kaloriräkning, Viktväktarna, träningsdagböcker, matdagböcker…you name it, I’ve been there done that.
Nu är jag normalviktig. Jag äter sådär hälsosamt och tränar sådär lagom mycket som man ska. Jag har ett extremt komplext förhållande till min egen kropp. Jag har aldrig någonsin påstått att det är enkelt.
Jag har inga barn. Jag fattar att det är skitsvårt. Men jag skriver ur barnets perspektiv. Hur jag minns att det var att ha viktnojande, bantande, matfixerade släktingar. Barnets perspektiv behövs ju också. Det här är mina erfarenheter som barn. Jag hoppar inte på någon förälder. Jag anklagar ingen för någonting. Jag försöker ha en öppen diskussion med er.

Du är inte trovärdig när du själv har så mycket problem med din egen kropp och ideal. Vad är du själv för förebild?
Jag tycker att det är skittråkigt om man inte får uttala sig i frågor som man själv har en komplex relation till. Jag har tidigare skrivit om hur jävla jobbigt debattklimat vi hamnat i idag, där enbart de som följer sina ideal till punkt och pricka och är superperfekta alternativt de som motsätter sig idealen fullständigt är dem som har rätt att uttala sig. Det här är ett typexempel på det. Är det bara de sunda frigjorda kvinnorna som har ett helt okomplicerat förhållande till sin egen kropp, sitt utseende och mat som får uttala sig kritiskt mot bantningshysteri och kroppsfixeringsklimatet nu eller? Jag betvivlar nämligen att de är särskilt många.
Det är väldigt tråkigt om ni anser att jag inte har trovärdighet i de här frågorna på grund av att jag varje dag brottas med mig själv om min kroppsbild och självuppfattning. Det är sorgligt om jag ses som en misslyckad förebild (som om jag någonsin sett mig själv som en förebild, det gör jag inte) för att jag ibland påtalar hur jag förhåller mig till idealkvinnan och hur svårt jag har att vara nöjd med mig själv.
För mig är det snarare en styrka. Att jag kan blottlägga att det inte är så jävla enkelt. Att jag kan kritisera och samtidigt uttrycka hur svårt jag har för det själv. Det handlar snarare om en självreflexivitet än en dubbelmoral för mig.
Jag vill inte ha diskussioner där bara nöjda, självgoda människor som påstår sig leva sina ideal fullt ut får komma till tals. De blir, i mitt tycke, förljugna, ickekomplexa och sällan utvecklande. Jag vill ha självreflexiva, självkritiska, utlämnande och blottande diskussioner där man kan mötas i alla slagsmål med sig själv, samhället och krockande ideal.
Igår ville jag skriva något om min fantastiska höga pennkjol i kombo med min nya blus, som jag bar på Bokmässan. Jag kände mig så himla snygg. Men jag lät bli av rädsla för att bli anklagad för dubbelmoral. Det känns tråkigt om det är där vi har hamnat.

Måste du gnälla på folk som kan banta på ett sunt sätt och försöka lära ut en hälsosam livsstil, bara för att du har haft ätstörningar?
Jag vet inte hur mycket faktumet att jag har haft ätstörningar har med det här att göra. Och jag tycker att det säger väldigt mycket om synen på både ätstörningar och överviktiga när jag får mail av den här typen. Såväl överviktiga som ätstörda befinner sig utanför normen kring det som uppfattas som sund kropp och sund kroppsuppfattning. Vi blir de störande momenten i den normativa världen, befinner oss i olika delar av en utanförskala kring den normala kroppen och det normala beteendet kring mat.
Hälsa och kroppskontroll handlar om just kontroll. Vi premieras när vi lyckas leva i ett överflöd av ohälsosam mat och njutningar och ändå manifestera självkontroll och disciplin genom våra kroppar. Den som gått ner i vikt är duktig utifrån att den lyckats bemästra ett begär efter överflödet och utövat självbehärskning.
Överviktiga uppfattas som att de saknar den självkontrollen. Det gör människor med ätstörningar med. Vi lyckas inte behålla det ”normala”, sunda förhållandet kring överflödet omkring oss. Vi misslyckas med att vara lagom självkontrollerande och disciplinerade.
I början när jag gick ner i vikt premierades jag ofantligt mycket. Alla tyckte att jag hade blivit så fin och vad duktig jag var som avstod den där tårtbiten och så vidare. Sedan, när jag började närma mig undervikt förändrades den synen. Samma människor som tidigare påhejat min bantning och viktnedgång började nu påtala hur fult det var att vara underviktig, att det var dumt av mig att alltid säga nej till sötsaker, hur hemskt det var med kvinnor som inte hade några kvinnliga former och så vidare. Min kropp blev avvikande från normen på ett annat sätt. Mitt matbeteende och inställning till min kropp var inte längre normal. Jag hade misslyckats med så kallade ”sunda” förhållningssättet där man ska sträva efter den normala kroppen.

Det var aldrig meningen att jag skulle börja ”gnälla” på folk som försöker banta på ett sunt sätt och försöker lära ut en hälsosam livsstil. Jag är ju själv intresserad av att ha den. Men nu inser jag att det kanske var och är nödvändigt. Jag förstår att vi som har haft/har ätstörningar stör i er härliga värld av GI-bantning, träningsresultat, kaloritabeller och Paúlun-tips med våra erfarenheter. Vi som påminner om att det faktiskt inte bara är övervikt som dödar. Bantning dödar också.
Hur mycket ska det offentliga rummet eller de närstående bry sig om det? Det är ju ändå bara ett fåtal individer, allmänt sedda som svaga och nervklena, som ramlar ner i ätstörningar om man jämför med alla som lyckas behålla det som kallas för ”sund” relation till kropp och mat (var gränsen går och vem som har en sund relation kan vi diskutera en annan gång)? Varför ska alla bantningsbloggar, hälsoprogram, tidningar, fikarumsdiskussioner etc. överhuvudtaget ta hänsyn till de där människorna som inte förmår sig att hålla gränsen för det normala beteendet?
Nej, det är klart att ni inte ska. Inte i det här samhällsklimatet där individen framhålls och där de svaga får skylla sig själva. I ett annat klimat kanske det hade varit på sin plats att införliva det där gamla slitna begreppet solidaritet i sammanhanget. Jag tror inte att det är möjligt.
Det enda vi som är kritiska till hela den här diskursen, som har erfarenheter också av hur bantning kan förstöra en psykiskt och fysiskt och hur hela den här diskursen kan påverka negativt, kan göra är att fortsätta “vara jobbiga” och “gnälla”.

Men vadå, ätstörningar handlar väl om mer än om att man läst bantningstips? Är det inte väldigt förenklat att påstå att anorexia är en bantning som gått överstyr?
Jag håller fullständigt med. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, som beror på oerhört många samverkande faktorer för individen. Jag tycker att det är fruktansvärt och problematiskt när ätstörda buntas ihop i en grupp och allt som oftast används som slagträ i debatter utan att de själva får komma till tals. Överhuvudtaget är självdestruktiva unga, framförallt tjejer, en grupp som det talas om men man talar aldrig med dem, som individer.
Jag ser själv rött när jag hör feministisk retorik som använder ätstörningar som ett slagträ i utseendedebatten, som använder denna förenklade bild av ätstörningar för att vinna politiska poänger. Lika illa är det att sjukvården sällan i behandling av ätstörda ser till individens problem, motivation och orsaker utan istället buntar ihop alla ätstörda enligt normer och mallar (något som jag själv har erfarit).
Däremot anser jag definitivt att ett klimat av bantning och utseendehysteri kan trigga igång ätstörningar, göra att man lättare återfaller i sjukdomen och gör det betydligt svårare att tillfriskna. Precis som självskärande tjejer lär av varandra i skolor, media, Internet.
Dessutom finns det så otroligt många brudar därute som inte utvecklar ätstörningar, enligt den medicinska beteckningen och deras kriterier, men som ändå har jävligt mycket problem med kroppskänsla, självkännedom och självkänsla. Som kanske bara spytt en gång, bantar lite sådär ibland, inte duschar efter gympan, går på olika dieter, står framför spegeln varje kväll och tänker att imorn ska jag banta. Medicinskt betecknade ätstörda är bara toppen av ett isberg av kroppsnojor, dålig självkänsla och konstanta tankar på mat och vikt. Det är viktigt att uppmärksamma alla de andra också och ifrågasätta hur dessa tankar kan fortsätta att existera i en sådan hög utsträckning.

Men var är alla mediabantande män? Var finns papporna i den här debatten? Eller männen och killarna med kroppsnojor?
Bra fråga. De efterlyser jag med.

Uppdatering: Ja, ni är välkomna att maila.

Bokmässan lördag


1.Såhär rödmosig ser man alltså ut efter en monterdag i bokmässan.

2. När jag som femtonåring var på Hultsfredsfestivalen för första gången stod Linda Skugge vid ett tält och signerade Fittstim. Jag stod och stirrade på henne under svartfärgad lugg med stjärnor vid ögonen innan jag tillslut gick fram och frågade om jag kunde få boken signerad.
Jag kom att tänka på det när jag sålde någon av böckerna idag till en av tjejerna i gymnasieålder som tittade under lugg på mig. Hon såg lite nervös ut, stod och vägde med fötterna.
- Förlåt om jag stör, men kan jag få den signerad?, sa hon tillslut.
När hon hade gått vände jag mig om och blinkade bort de rörda tårarna i mina ögon. Underbara indiebrudar, ätstörningstjejer, ångestflickor och alla grymma, fina girls som mailar, köper boken, petar på mig på Facebook, kommenterar och hängivet fortsätter läsa. Ni får mitt hjärta att brista. Tack till alla som köper, läser, mailar såklart. Men ni ligger mig lite extra varmt om hjärtat.

3. Folk är så himla trevliga. Öppna! Glada! Jag har träffat så otroligt mycket folk. Från medelålders bibliotekarier till folket i Fronesis/Tankekraft/Ord&Bild-montern och alla däremellan. Alla har varit så trevliga.

4. Dagens roligaste var hiphoptonårskillarna som kom fram.
- Öh kolla en hiphopbok!, sa den ena och pekade på omslaget till Always keepin’ it real.
Den andra tog upp boken och kollade på baksidan.
- Nä vafan. Det här är ju nån tjej som har skrivit om feminism och abort och skit.
Nästa år ska jag komma tillbaka med tryckta visitkort så jag har några att byta mot istället för mina kontaktuppgifter nerskrivna på block och servetter, som det varit i år när jag träffat folk.
På dessa ska det stå: Elin Grelsson. Frilansskribent och bloggare. Jag skriver om feminism och abort och skit.

Bokmässan

Ändrade planer.
Jag finns på bokmässan imorgon i Vulkanmontern, inte på söndag.

Imorgon har jag dessutom med mig en mängd bloggböcker. Du jättegulliga tjej som kom fram och ville köpa när jag inte hade några ex där då, kom förbi imorgon igen eller maila mig så får du köpa den till bokmässepris.

Annars har jag mest värk i fötterna, har fått fina kramar av Inga-Lina Lindqvist och Hanna Hallgren, träffat massor av trevliga människor, återsett min gamla barndomsgranne Jonas Mosskin för första gången sedan vi var barn, blivit himla fint omhändertagen av Linda och Johan Skugge, lobbat för Vulkan, pratat med tanter med ungdomsförfattardrömmar, hängt i Kartagomontern med delar av Rockyredaktionen som jag frilansar för men aldrig träffat innan och lärt mig knyta ballonger.