Elin Grelsson

Jag tänker en hel del idag på vad jag hade gjort om jag inte haft en blogg. När jag inte tänker på vad jag ska göra av mitt liv, vad jag ska dricka i helgen, hur många påtår jag och gymnasiebästisen kan få gratis på caféet eller när Jess slutligen ska kyssa Rory i Gilmore girls-repriserna på eftermiddagen (jag är fortfarande kär i Jess. Trodde jag kommit över min thing för farliga, intellektuella bad boys-poeter men inte).

När jag vräker ur mig svartsjuka, hjärtesorg eller som igår – bitter besvikelse och livskrisande är det så skönt. Att bara få ur sig det någonstans. Att göra någonting lite mer konstruktivt av det. Och få de där fina kommentarerna tillbaka. Jag undrar vad jag gjorde innan Facebook också. Fem minuter efter att jag uppdaterat min status till jävla skitliv fick jag ett mail från Erik om att skicka mjältbrand till hon som knipit doktorandtjänsten och ett men vad har hänt sötnos? från min gamla kollega.

Men allra mest bloggen. Bloggen måste varit bland det bästa och mest beroendeframkallande som hänt mig. Bloggen är det ultimata sättet att kombinera min narcissism och mitt enorma bekräftelsebehov med min litterära talang.
När jag bad Navid skriva förordet till min kommande bloggbok (oops, där slank det ur mig också) passade han på att tipsa om Sigge Eklunds artikel om neonarcissism i Bon. Point taken haha. Och bra artikel. Jag tror jag hade varit narcissist även utan bloggen. Den har bara gjort det lite roligare att vara det.

Och den där doktorandtjänsten och mitt livskrisande. Det är ju så. Jag sätter allt jag har till min begåvning. Jag har inget val och jag ger aldrig upp.
Jag har aldrig varit en särskilt söt tjej. När jag var liten var jag hopplöst ful till och med. Tjock och alldeles för lång och konstiga, fula kläder, överbett och stripigt hår. Numera är jag väl lite sådär okejsnygg. Men höfterna är fortfarande raka, midjan för bred, ögonen för små och näsan för stor för att jag någonsin ska bli vacker, sådär slående vacker ni vet.
Jag har heller aldrig varit särskilt charmig eller socialt kompetent. När jag var liten var jag bara svinblyg och rodnade konstant. När jag var tonåring var jag paniskt livrädd för människor och övertygad om att alla hatade mig. Numera är jag rätt bra på socialt kallprat, men är fortfarande varken charmig eller flirtig utan pendlar mellan att vara kaxig och självupptagen, jätteblyg och generad eller blasétyst och ointresserad av folk.

Jag är varken särskilt vacker eller charmig, har aldrig varit, men begåvad det har jag alltid varit. Alla lärare, släktingar och andra vuxna som från barnsben fram till nu bedyrat min begåvning. Som sagt att jag ska bli någonting stort, någonting större, som väntar på min framgång. Jag har alltid förlitat mig på den. Ett av mina starkaste minnen från hemstaden var när vi hade vårt slutsamtal med vår mentor dagen innan studenten. Vi hade festat i en av parkerna sedan tio på morgonen i gassande sol, jag hade druckit en hel Guntrum och var sådär fyllelyckligsnartstudent att det inte spelade någon roll att jag sänkte mig i religionskunskap. I slutsamtalet frågade min mentor mig vad jag tänkte om framtiden.
- Jag ska kanske bli svenskalärare som du, sa jag för det var väl då jag gick i självtvivel antar jag.
- Det får du inte, sa han, läraryrket är för losers som jag. Du ska bli större än så, lova mig det.

Jag har lovat och satt tilliten till min begåvning och mitt intellekt, jag brinner för mycket för att kunna låta bli att vilja göra alla de där sakerna och är det någonting jag tror på hos mig själv är det min begåvning. Snyggheten och charmen må det vara illa ställt med, men en Smart brud det är jag.
Så gjorde jag också denna gång. Eftersom jag lagt ner det där med kärlek hade jag förväntat mig att få doktorandtjänsten för lite rättvisa. Framför mig såg jag fyra år av mig själv som akademikernucka. Svettig och ful skulle jag sitta inne i mitt institutionsrum fyllt av papper, post-itlappar och lingvistikböcker där jag totalt skulle gå upp i forskningen och glömma allt annat, typ det där jävla hjärtat. Också skulle jag få fett med credd och bekräftelse för min forskning och det skulle inte spela någon roll att jag var fulsvettig och asocial för det får man vara som begåvad akademiker.
- Vad ska jag göra med mitt liv nu då?, sa jag till frugan igår, varken kärlek eller karriär längre. Hur ska jag gå vidare härifrån?

Jag vet faktiskt inte. Kanske börjar jag banta igen. Kanske skriver jag klart den där romanen. Kanske börjar jag gå i terapi och skaffar mig ett bättre förhållningssätt till mig själv och mina ambitioner. Kanske ligger jag runt eller stalkar Gael Garcia Bernal på hans besök under Göteborgs filmfestival tills han inte kan säga nej till mig längre. Kanske lär jag mig laga mat eller odlar nya kontakter. Kanske får jag den där tjänsten på kåren och blir Fröken Duktig med studier på 200 % studietakt, två extrajobb och engagemang igen. Det finns ju en hel del möjligheter. Jag klarar mig nog på något sätt i alla fall medan jag vässar mina armbågar. Jag brinner fortfarande för mycket för att låta bli och jag kommer nog aldrig att ge upp.

kom hem, drack en halvliter vatten och läste ett mail från bangredaktören om att min superba, fantastiska artikel inte kommer med i nästa nummer. saker jag måste jobba på, tänka på, kanske till nästa nummer om jag ändrar lite grejer. kanske kommer ni läsa den i augustinumret istället. jag förstår vad redaktionen menar. jag förstår precis. jag har glömt allt om kvinnosolidaritet och hierarkier i artikeln till exempel och den jag var för ett par år sen hade sagt förmodligen sagt just det;
-hey, var fan är kvinnosolidariteten?
är inte det den värsta kritiken? den som verkligen är befogad. den som man verkligen kan förstå. det är ju den som trycker ner en i fotknölarna och får en att börja tvivla. det är som skrivläraren. varje gång jag lämnar in något tycker jag såklart att jag skapat ett mästerverk. att varje formulering är fantastisk. sen går allt jag skrivit igenom hennes manglingsmaskin och ut kommer två A4 med kritik. allt är befogat. alltid. jag kan inte se det när jag sitter där vid tangentbordet och hackar till mina gamla cure-skivor (enda som funkar som musik när jag skriver), men det finns så mycket brister och hål och hon ser det alltid. precis som bang gjorde. den kritik som är obefogad och småfånig, som man inte kan känna igen sig i, den kan man bara räcka fuck you åt och låta bli glöd för ens fortsatta strävan. men jag får alltmer befogad kritik med underlag och den har jag väldigt svårt för just nu.

jag har glömt hur man hanterar kritik. för poängen är ju att i den där manglingen av skrivläraren och i det där mailet från malena rynell finns det beröm och tro på mig också. den missar jag totalt. fokuserar enbart på det dåliga.
i den akademiska världen var jag aldrig sådan här. det hör ju till, det är liksom essensen i akademiska seminarier att man ska få kritik. inga uppsatser, ingen forskning, inga resonemang är helt vattentäta. finns alltid saker att kritisera. jaja, jag vet att jag kräktes innan jag gick upp med min C-uppsats och undrade vad jag gett mig in på och efter D-uppsatsen grät jag ju för av utmattning, men ändå var det aldrig något som fick mig att tvivla. jag sög åt mig av det bra och jobbade på det dåliga. det gav mig glöd. i vårt senaste seminarium om könsöverskridande kvinnor förlorade jag mig själv långt borta i en diskussion om mig själv (insert fnissande över mitt jävla ego här). helt osaklig, väldigt icke-akademisk. det bör och kommer jag få kritik för. det enda det ger mig är en sjuhelvetes jävlar anamma och pepp inför seminarieuppgiften den kommande veckan om vilken roll etnicitet haft i konstruktionen av sexualitet (bara frågan! jag måste runka!).

när det kommer till den andra sortens skrivande ger det ingen glöd. när det kommer till mitt kreativa skrivande, eller för den delen artiklar, vill jag bara och enbart ha hyllningar, tårtor, stående ovationer och palmblad framför mina fötter. vill höra förlagen i gemensam korus utropa mig som den mest lovande unga författare de sett på år och dagar. vill se min skrivlärare gråta av lycka över mina fantastiska formuleringar och prosalyriska ord. vill höra bang säga att det här var den bästa motherfucking artikel de läst och vill att alla tidskrifter i hela sverige ska slåss om mig som skribent. sånt händer ju inte. det som händer är att jag hela tiden, varje sekund måste slåss med mig själv och alla tvivlen för att inte bara stänga av datorn, lägga ner för alltid och ringa chefen och höra om hon kan erbjuda mig vidareanställning efter att sommarviket går ut sista augusti. börja betala av mina skulder, bli vuxen och allt det där. att det faktiskt sitter tusen och åter tusen människor runt om vid sina datorer och drömmer om en publicerad debutroman eller skribentjobb och jag är ändå inte mer än bara en av dem och alla vi kommer inte få drömmar uppfyllda. väldigt få av oss.
och det finns inget som säger att jag är en av dem.

jag kan inte hantera kritik längre och det suger. lusten är drivkraften och det som tar mig vidare och det är väl den sunda delen. att så länge man känner lusten kommer man ändå fortsätta fylla datorn med megabyte opublicerat material. jag vill bara vara lite starkare, ha lite mer vässade armbågar och sluta att hela tiden blicka nervöst mot alla andra. de som redan är där eller de som har så mycket större potential att hamna där. de med kanske mer vässade armbågar, mer talang, mer känningar och större tilltro till sig själva.

men kvällen bjöd på solens nedgång över ramberget med vänner, öl, cigaretter och skratt. åt sanslösa mängder vindruvor och pratade om lilla sjöjungfruns invandrarsvenska, offentligt urinerande, orupklassiker och – naturligtvis- senaste numret av bon (jag kommer aldrig att kunna höra lasse lindhs röst på radion igen utan att få the creeps).
lägger man fylleskallen på filten och låter utandningen från halsblosset sträva uppåt blandas stjärnorna ovanför med ens eget andetag. det är sånt man får leva på när tvivlen anfaller, inga palmblad framför fötterna men ändå.