Rockmyter och subjekt

Ännu en stjärna har gått bort i ung ålder. Brittany Murphy hittades död i sitt badrum den 20 december, 32 år gammal.

Hennes bortgång relateras till andra unga, kända dödsfall från de senaste åren, såsom Heath Ledger och Anna Nicole Smith. Droger, alkoholproblem, ätstörningar och psykiska problem finns i de flesta fall med i bilden. Samtidigt skapas nya rubriker varje vecka kring dem som fortfarande lever. Britney Spears, Pete Doherty, Lindsay Lohan och Victoria Beckham är några av de kända människor vars missbruk och destruktivitet som vi tabloidfrossar i.

Bland de stjärnor som skapar rubriker kring destruktivitet och missbruk är numera merparten av dem kvinnor. Vi tenderar att lockas och fascineras särskilt mycket av kvinnor som spårar ur i det offentliga. Den hysteriska kvinnan som symbol är måhända en gammal myt. Kanske är det den som går igen när vi särskiljer manlig och kvinnlig destruktivitet.

Den destruktiva rockmyt, som varit männens arena och inte bara musikmännens utan i allra högsta grad även litteraturens män, har nu också blivit kvinnornas. Hur mycket skiljer egentligen Lindsay Lohans ständiga berusning från Charles Bukowskis och vad är skillnaden mellan en knarkande Brittany Murphy och en ständigt hög Keith Richards?

Inte mycket, förutom uppdelningen i fin- och fulkultur och vårt synsätt på deras missbruk.

Den kvinnliga destruktiviteten är fortfarande passiv. Vi lockas av den hysteriska kvinnan, men ännu mer vill vi ta hand om henne. Rubrikerna undrar var Murphys man befann sig och varför ingen griper in och tar hand om Lohan. Sällan ställs samma frågor om de missbrukande männen. Snarare är deras handlingar aktiva, ett sätt att upprätthålla sin egen myt som präglas av en boys will be boys-mentalitet.

Jag kommer på mig själv med att sucka upprört när jag ser Lindsay Lohan kliva berusad ur en taxi och blotta sitt troslösa kön. Sedan tänker jag en gång till på hur många män som visat könsorganet i berusat tillstånd. Jag undrade aldrig vem som skulle ta hand om dem. Hur djupt nere i destruktiviteten de än var så behöll de sitt subjektskap.

Text publicerad i Göteborgs-Posten Kultur 2/1