Några ord om Springsteen, rockmän och musikjournalistik

Mitt allra lyckligaste barndomsminne är från sommaren då jag skulle fylla elva. Pappa jobbade extra några dagar med att tidiga morgnar köra en lastbil med grus från ett grustag till ett annat. Jag bestämde mig för att följa med. Klockan sex gick vi upp, ingen av oss sa någonting och frukost var inte ens att tänka på med våra respektive usla morgonhumör. Han satte sig i förarsätet, jag bredvid. Så satte han i Springsteen-kassettbandet och vi åkte. Det var sådana där sommarmorgnar då världen var helt öppen och drunknade i sitt eget solsken, glittrande vatten, gröna löv och gula åkrar. Jag hade avklippta jeansshorts, en smutsig T-shirt och satt bredvid pappa som inte sa någonting och jag sa ingenting men ibland knöt vi våra nävar och väste refrängen till Badlands eller Thunder Road mellan läpparna innan vi tystnade igen. Någon gång berättade pappa om olika sorters grus. Jag hummade till svar och sedan kom Point Blank och pappa höjde och vi väste återigen med.

Springsteen har funnits med, genom hela mitt liv. I de lyckligaste stunderna och i de allra värsta. ”Blow away the dreams tear you apart”, viskade jag till mig själv när jag städade hotellrum och drömde om ett liv i medelklassen. Fade Away lyssnade jag och exet på när vi tillslut insåg att vi måste bryta vår fortsatta nära vänskap innan vi båda gick sönder av den. Point Blank kedjerökte jag till i det stora fönstret i studentlägenheten som jag hade mina bästa – och sämsta – singelår i. It’s Hard to be a Saint in the City som fanns med varje kväll när jag misslyckats med att övertala mig själv om att stanna inne och för en gångs skull ta det lugnt. Och så allt det andra: arbetarklassarvet, stoltheten, svagheten, skammen – allt som ryms i Springsteens alla skivor som jag lyssnat på genom åren.

Springsteen är min, den där manliga arbetarvärlden är också min, jag har gjort den till min på samma sätt som jag gjort allt från sexistisk rap till Ulf Lundell till mitt helt enkelt för att jag gillade musiken för mycket för att låta bli. Det innebär inte att jag älskar Springsteen villkorslöst. Åh, det finns så många usla låtar på exempelvis Born in the USA-skivan. Den dåliga vanan att spela Twist and Shout som sistalåt är ett annat exempel på när magin försvinner och det bara blir trams. Jag avskyr långa gitarrsolon och meningslösa rockposer och sådana finns det ju ett och annat av hos Springsteen.

**********

Det var ju inte konstigt att debatten kring manliga rockjournalister blossade upp igen nu i samband med Springsteen. Det skrevs fruktansvärda texter om kvinnliga artister tidigare i somras. Rihanna gick sönder på scenen och var porrig, Madonna borde act her age och skriva låtar om en medelålders kvinnas verklighet och jag läste dessutom en hopplös Amy Winehouse-biografi som mest fokuserade på hennes utseende och saknas pojkvän kanske? Och sedan kommer Bruce Springsteen och hela den manliga kritikerkåren går upp i brygga och det skrattas och hånas.

Jag var på Springsteen i fredags. Det var stundtals redig gåshud, som i inledande The Promised Land och My City of Ruins. Men här fanns en helt förskräcklig timme av anonymt gitarrunkade, som flera recensenter påpekat (om än inte med just detta ord). Det var en fyra, för mycket var ändå stor konsertmagi. Jag är fullständigt övertygad om att spelningen igår förtjänar alla femmor, för den föraning man fick om hur bra det skulle kunna bli under fredagen räckte för att inse det. Riktigt trött blev jag förvisso över tilltaget att ta upp en 23-årig tjej på scenen och dansa med henne. Inte för tilltaget i sig, utan i vetskapen om att ingen av alla manliga recensenter skulle skriva ett långt brev till Bruce Springsteen, 62 år, och förklara att han borde börja act his age, är det här ditt sätt att hantera traumat att bli äldre kanske? Dessutom hade jag precis blivit tafsad på röven och just detta – mängden rockmän som tog sig friheter den kvällen och Bruce bruddans på scenen – gjorde det plötsligt så uppenbart att Springsteen inte var min på samma villkor. Jag var ingen Rockman och är man ingen Rockman är det alltid någonting som skaver.

Jag såg Madonna 2009 på Ullevi. Det var en svag trea. Max. Att Springsteen får högre betyg än vad hon får är rimligt och korrekt. Att de bedöms helt olika som artister utifrån andra grundvalar än scenframträdande är det inte. Det handlar inte bara om recensenter utan en hel publik som dömer olika, kvinnor och män, för det är så strukturer ser ut. Men jag skulle vilja påstå att recensenter har ett ansvar att hålla huvudet kallt och motstå impulser att exempelvis kommentera kvinnliga artisters utseende. Att jag suckade över Springsteens ovana att gubbsnyta sig på scenen är ingenting jag skulle skriva i en recension bara för att jag personligen äcklas av det. Det är inte relevant.

**********

Jaja, ni vet lika väl som jag att det blir luddigt när man skriver om strukturer och kön så den här gången tänkte jag bjuda på några konkreta råd till nöjesredaktioner, chefredaktörer och rockrecensenter som kanske kan få det här hopplösa musikjournalistiska klimatet att bli lite, lite bättre.

Till redaktioner och chefredaktörer:

Fundera över vilka skribenter som sätts på vilken konsert. Att manliga rockrecensenter går upp i brygga av Springsteen handlar inte om recensenterna personligen utan att det alltid är samma män som skriver, alltid skriver exakt vad man vet att de ska skriva och att det aldrig förändras. Lek med följande tanke: En kvinna skriver om en Springsteenkonsert! (Obs, det här är inte jag som äskar jobb. Jag är knappast den enda kvinnliga journalisten i Sverige som kan sin Springsteen och det finns så många duktiga kvinnliga musikskribenter därute). Låt kvinnor recensera stora manliga artister någon gång. En så enkel sak skulle bryta rockmansdominansen och göra att man blev mindre narkoleptisk en söndag efter Springsteen. Inte sällan ser det ut såhär på en nöjesredaktion: männen skriver alla stora artister – kvinnor som män och oavsett genre – och sedan får kvinnorna ta de mindre artisterna, täcka de genrer som blir över och recensera mindre kvinnliga artister. Det här får naturligtvis resultatet att det nästan bara är män som recenserar spelningar och det blir dessutom genomuselt ibland. Tänk om en kompetent kvinna, som kan kontextualisera och faktiskt förstå Rihannas musik, hade fått skriva om hennes Peace and Love-spelning i stället för Markus Larsson? Med väldigt enkla medel kan man skapa en bättre musikjournalistik. Peta bort några män från pressläktaren på Ullevi, låt kvinnliga skribenter bevaka de stora festivalspelningarna och se till kompetens, inte kön, när ni väljer vem som ska skriva om vad.

Till manliga recensenter:

Ja, jag förstår att du blir trött och ledsen när dina hyllningsrecensioner blir ett gängse skämt i både SvD-krönikor och på internet. Du älskar ju musik, du kan din Springsteen, du har varit med länge och vet hur jobbet funkar. En uppmuntrande tanke: det är inte du, det är att det finns så väldigt många av dig och att ni blir som en ogenomtränglig vägg för alla andra begåvade skribenter därute. Kanske skulle du någon gång kunna backa själv, fastän din chef kör på i samma gamla fotspår som du? Lyfta fram den där unga tjejen på redaktionen som skriver så bra och har stenkoll på så mycket. Kanske låta hon, som också älskat Kent sedan första ackordet, skriva nästa stora Kentrecension? Kanske kan du den här gången inse att den där kvinnliga r’n’b-artisten faktiskt ligger utanför ditt kompetensområde och låta någon annan, som förstår musiken bättre, skriva om spelningen? Du kan faktiskt backa ibland. Det skulle göra stor skillnad.

Till alla musikskribenter:

Rannsaka dig själv när du skriver och se vad som är relevant musikkritik och vad som är dina egna värderingar och invanda tankemönster. Om du till exempel har på känn att folk kommer att kalla dig gubbig och sexistisk när du skriver om Madonnas ålder, testa denna metod – SKRIV DET INTE DÅ. Vad betyder termen “porrig” för dig och varför är det ett relevant omdöme? Om du kallar varje influens i musiken som inte låter västerländsk för ”etnopop” – fundera på om det är korrekt och insatt musikjournalistik eller bara ett avslöjande av din egen etnocentrifierade blick. Om varje inslag av irländsk folkmusik i låtar får dig att häva ur dig ett tvångsmässigt ”Riverdance!” – fundera över om det kanske är dags för dig att sätta dig in i den irländska musikscenen och huruvida detta uttalande faktiskt säger någonting om låten i sig. Tycker du att bandet på scenen är ett ”coolt tjejband”, fundera över vad termen ”tjejband” säger om dig och det du vanligen lyssnar på.

Det här handlar inte om politisk korrekthet och vad nu folk kommer sucka över när jag påpekar dessa saker. Det handlar om att unkna värderingar och trötta hjulspår ger en förbannat tråkig musikjournalistik. Så länge den är så tråkig och förutsägbar kommer det fortsättas suckas, skrattas, hånas kring manliga rockrecensenter och dåliga formuleringar. Det är väldigt enkelt att göra små förändringar som faktiskt gör skillnad. Så se till att få tummen ur och göra det också.

I’m just a looonely acrobat (eller: Allt jag vet om känslor har jag lärt mig av Bruce Springsteen)

Och för er som tror att mitt liv är hundraprocentigt spännande och fyllt med fantastiska nätter och att jag alltid är dekadenta konstnärskvinnan (kreativa klassens begreppsmotsvarighet till arbetarklassens definition partybrud förmodligen) som aldrig är hemma på helgerna, finns det rätt många sådana här lördagskvällar också:

X säger: technofest, ska du med?
elin säger: alltså jag vet inte…nu har jag ju liksom redan hunnit börja fulböla till The Boss här och känner mig rätt inställd på att fortsätta.

Jag förstår inte hur människor som inte lyssnar på The Boss connectar med sina känslor. Lyssnar jag på någon av hiphophjältarna connectar jag med något slags djävlar anamma och pepp. Lyssnar jag på Kent connectar jag väl med min ångest och allt det där. Men ingen kan få mig att böla som Springsteen. Det är alltid han som är tryggheten i bakfylleångest, ensamhet, saknad eller brustna hjärtan. Med tanke på vilken Nick Hornby-fuckad generation vi är dessutom och att få vare sig sett filmen eller läst boken High Fidelity borde fler ha upptäckt The Boss välgörande funktion när man behöver någonting att hålla fast vid.
Dock finns det ju en hel del Springsteen-skivor att tillgå och inte alla är av de slaget att man känner att man riktigt vill stå för att man gråter till dem. Så tjugo minuter senare lät det såhär:

elin säger: okej men nu har jag börjat grina till några RIKTIGT ostiga saxofonsolon från 80-talet här och det är fan inte okej. jag hänger med!

Att gråta till Nebraska är ju en sak och gör man det dessutom nattetid och rökande genom fönstret finns det definitivt ett romantiskt skimmer över det hela. Åhh vad fint med lite vemod och ensamhet, liksom. Jag har inga problem att gråta till en del av Springsteens nyare grejer heller. Devils and Dust anser jag vara en helt strålande skiva och fungerar alldeles utmärkt att böla till. Long walk home från senaste plattan är ett solklart exempel på när en Springsteen-låt kan föregå tårarna och säga allt man behöver höra just då, t.ex. när man är nydumpad och en vän spelar den för en efter att man däckat i självömkan och Southern Comfort.

Någonstans vid eller efter The River är det ju egentligen som problemen börjar. En del låtar på The River fungerar i och för sig alldeles utmärkt. En låt som Point Blank innehåller så mycket rakt-in-i-mitt-hjärta-lyrik att den är omöjlig att motstå (de sköt dig i hjärtat och nu har du glömt hur man älskar, tjejen är väl en god sammanfattning av texten) och Fade Away är ju troligen ett av de starkaste uppbrottsanthems som skrivits.
Men någonstans hamnar man ju likt förbannat där i de senare 80-talslåtarna, Born in the USA-skivan och så vidare. Bland cheezy saxofonsolon som inte alls är snygga på det där sättet som saxofonsolon på en skiva som Darkness on the Edge of the Town är utan bara skämmiga och Springsteen som går över från att säga ganska självklara, men ändå fina saker till att bara komma med pinsamma newsflashes som att alla har ett hungrigt hjärta (Hungry Heart är ju en av låtarna på The River som känns mindre okej att grina till).

Det är ungefär när man börjar komma in på sånt som man struntar i att grina, tar på sig en klänning, köper lite folköl och stannar ute halva natten för att dagen därpå kunna bota sin ångest över tredagarsutgången med Springsteens konstaterande på Greetings from Asbury Park om att it’s so hard to be a saint in the city.

And I’m stronger than this

Ett minne som kom över mig häromdagen var lördagens fyllesång. Hur P. och herr K. kom in från sina rökpauser in i hennes lägenhet och nynnade på något som fick mig att le. Lika delar över deras ironiwailande som av genans. Det var ju liksom min låt. Min hemliga 2007-låt. Den som faktiskt ingen känner till. Sedan, på väg mot staden, började det sjungas igen. Jag insåg att herr K. också kunde hela andraversen och falsettsticket. Jag sjöng med. Också wailande, leende, med distans. Min hemliga låt är inte min längre. Jag kanske har lämnat den bakom mig nu.

Det finns ju oerhört många låtar som kommer att få mig att minnas 2007. Inte många av dem släpptes 2007 däremot, det har sällan någonting med saken att göra. Är det någon artist jag kommer minnas av detta år är det ju t.ex. Orup. Förvisso kommer Indiedrottning alltid att vara 2007, sådär som det sjöngs tillsammans på min födelsedagsfest, men lika mycket kommer Pojkarna på rad och Regn hos mig att vara. Pojkarna på rad med Majas lyckliga studsdans och rabbadabbadisch-trummor på väg mot någon krog, Regn hos mig med våra överallvarliga, darrande röster i en klubbkö i Paris då Becky vände sig mot oss och sa att det kanske inte var så konstigt att vi sällan fick napp på krogen om det var sådär vi betedde oss.
Svenska Akademien var också 2007. Sådär som jag lyssnade på deras ord om att sätta stopp på slavmaskineriet när jag tråkade ihjäl mig på jobbet och mp3-spelaren var min räddning. Eller när jag och Maja – återigen fyllesångs-Maja – spelade En varning svinhögt i hennes lägenhet på repeat och hon skrek att hon sket i om grannarna hörde för det var ett viktigt budskap i låten som de borde höra. Eller mannens sätt att sjunga Vakna på låtsasskånska med grötig röst, sådär som han gjorde hela Urkult och som jag alltid kommer att höra när jag lyssnar på den låten.
Commons hela Finding Forever kommer alltid vara de där höstdagarna då jag var lyckligt kär och vi satte ihop Ikea-möbler till min nya lägenhet, eller som jag satt och deeptalkade i soffan med min nya granne tillika fina vän frugan till, tills hon suckade åt att jag på allvar lyssnade på hiphop.
Kanye Wests The glory kommer alltid att symbolisera årets hopp och pepp, sådär som det kändes i början av hösten.
The Games Wouldn’t get far kommer alltid att vara 2007 eftersom den tog mitt lyssnande på sexistisk musik till the next level. Och för att det är en grym Kanye West-produktion. Och för att den stärkte mig så förbannat mycket.
Timbalands Oh Timbaland! för att den alltid kommer vara tågresan från småstaden till Göteborg där mitt i sommaren då jag satt med lika delar pirr i kroppen över att jag hittat världens bästa intro och för att jag skulle få träffa mannen igen nästkommande dag.
Arcade fires hela Neon bible och The Shins Wincing the night away är så mycket mina promenader mellan dåvarande lägenheten och Linnéstan där jag gick i en sanslöst värmande vårsol och kedjerökte slim-cigaretter i min skinnjacka och för kort kjol, naturligtvis övertygad om att jag var coolast i världen just då.
Erasures gamla dänga Love to hate you kommer alltid vara den här natten, den jävla perioden i mitt liv.
Razzys I hate hate är de där fina peppvår-kvällarna då jag tänkte att nog allting skulle ordna sig.
Sen i november kom Tillbaka till samtiden och jag lyssnade massor på Sömnen, medan jag gick promenaderna över ett dimmigt Mariaplan och visste att jag och mannen nog inte skulle fixa det after all.

Sen har vi alla låtar som jag lyssnat på svinmycket och som varit catchy, grymma eller skitbra men som inte satt några emotionella minnesspår eller som jag inte kommer att tänka på just nu.

Sedan finns där mina personliga depplåtar. Många av dem har jag ju redan outat. Som min kärlek till Bruce Springsteen som aldrig är så stark som i mina svaga stunder i livet. Som faktumet att det är fullt möjligt att sitta instängd i en lägenhet i flera dagar och bara böla till Damien Rice. Som att Dolly Partons Here you come again och Jolene hjälpte mig genom mycket bitterhet och svartsjuka.
Jag vet inte hur snyggt det är att sitta och grina till 80-talsstompet i Hungry Heart, men inte ens det har fått mig att skämmas. Det finns det egentligen bara en låt som fått mig att göra. Det är den låt som jag grinat mest till. Det är den låt som varit sannast, vassast och som spelats mest frekvent i mina svaga stunder. Den har varit skithemlig, men ingen låt har nog varit mer 2007 än den. Det är den som jag fyllesjunger med ironiskt wailande röst i slutet av december och jag tänker att kanske är det symboliskt. Kanske har jag tillslut börjat distansera mig från alla känslor den representerar, alla stunder den varit, sådär så att jag faktiskt kan sjunga den och skratta.

Man skrattar ju faktiskt åt den. Den är så simpel. Genomkommersiell och klyschig. Cyniskt upplagd enligt konceptet fin kille som wailar om olycklig kärlek så att småbrudarna suckar lyckligt. Också fina videon med fjällen och plågade minen och minnena av making love down by the fire. Az yet-referensen är omöjlig att inte dra.
Det är en fånig, patetisk, jävla skitlåt. Men så var 2007 också – på det privata planet – på så många sätt ett fånigt, patetiskt jävla skitår. Och ingen har någonsin uttryckt olycklig kärlek på det sätt som den här låten gör. Den där känslan man har mitt i tårarna och ältandet som aldrig tar slut, såsom jag hade det i våras, i somras och nu senast i november. Det där om att man vet att man är starkare, bättre än såhär. Att man borde kommit längre, man är trött på sina tårar och sitt ältande. Och ändå kan man inte sluta gråta.Ingen låt beskrev den känslan så tydligt som denna. Därför är den så jävla 2007. Därför kan jag ironiskratta över den. För oavsett vilka människor som fick mig att gråta det här året; jag har banne mig slutat gråta nu. Just därför ger jag er Elins hemliga favorittröstlåt 2007:
Ne-Yo:s So sick. Jag kommer förhoppningsvis aldrig att bli pinsammare än så.