Lite sällskap ger mig hopp om världen

Det är en dyster höst av politiskt kaos och hätskhet. Var och varannan dag får jag anledning att, för mig själv, sucka att vi nog lever i den yttersta tiden. På TV flimrar undermålig underhållning förbi. Det finns få saker som får mig att le och känna lite hopp till världen. Men en av de få sakerna är Kanal 5:s Lite sällskap.

Jag ska på en gång erkänna att jag aldrig har tyckt om Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. När serietecknaren Liv Strömquist i sitt senaste album, Prins Charles känsla, illustrerar patriarkatets ständiga kraft att överleva med en bild på de två herrarna skrattar jag högt och inkännande. Enbart i ett samhälle av manlig dominans kan två studentikosa fjantar få program efter program där de tillåts ta plats och vräka ut sig.

Men i Lite sällskap har de helt plötsligt hittat rätt. Programidén följer egentligen vilken dejtingdokusåpa som helst. Fyra personer från landsbygden (Grums och Säffle i Värmland) får dejta ett visst antal personer för att hitta kärleken i sitt liv. Vad skiljer det från till exempel Bonde söker fru och Ensam mamma söker? Hur mycket som helst, har det visat sig.

Reality-TV bygger i viss mån på avståndstagande. Vi ska underhållas och roas av de lantliga arbetarklasstöntarna som söker kärleken i sitt liv, men inte ens kan upprätthålla en vettig konversation. Vi ska förfasas över tribaltatuerade alfahannar som spyr av berusning eller äcklas av Hollywoodfruar som inte lyfter ett arbetande finger. I Lite sällskap försvinner den distansen helt.

Jag känner så oerhört med de fyra personerna i programmet. Wikingsson och Hammar lotsar mig genom folkparksfyllor, småstadscaféer och grillfester med en känsla av att de är på samma nivå som deltagarna. Inget fluff eller ludd, inga förmenande ord. De larvar sig, de utmanar 60-åringarna till att prata sex, de klär ut sig på maskerader. På samma respektfulla och humoristiska sätt som de närmar sig invånarna i Grums gör också jag det. Synskadade Hans-Göran, som inte dejtat på 35 år, får tårar i ögonen när en av kvinnorna säger ja till att träffa honom igen. Mina tårar i ögonvrån är också hans. Småbarnsmamman Elin röker nervöst cigaretter på varje dejt och ställer utmanande frågor om killarnas sexliv. Kroppsbyggaren Stellan lever på hamburgare, varför inte liksom. Det är ju gott. Alla är de också en del av mig, jag känner igen mig i varje situation.

Ändå slår ingen av dem Nina. Nina har vandrat in i mitt liv den här hösten, på vingliga klackar och i kortkort rosa klänning. Medan andra matchmakar och söker en ärlig kille svarar hon rakt på sak att hon vill ha en karl som är som henne själv. ”En manlig Nina, helt enkelt”. Hon är kvinnan som inleder en dejt med orden ”jaha, du var ju fin, har du problem med alkohol?” och som drömmer om att bo vid medelhavet och därför försöker hitta en karl med hus där. Den uppriktighet som Nina präglas av är sådant de flesta av oss bara drömmer om. Hon har blivit mitt stora hopp den här hösten.

Krönika publicerad i BT 9/10

Rädslan som övergick i kärlek

När jag var liten var jag rädd för nästan allt. En av de saker som jag var mest rädd för var djur. Katter, hundar, hästar, kor. Ja, de flesta djur verkade hotfulla och främmande. När mina kompisar blev hästtjejer blev jag också det. Jag prenumererade på hästtidningar, köpte hästprylar, hade hästaffischer på flickrumsväggarna. Men när de andra åkte till ridskolan stannade jag hemma. Hästar gillade jag, de var världens finaste djur och varje gång de ramlade eller blev skjutna i någon cowboyfilm protesterade jag högljutt. Men rida på dem, det vågade jag inte. Istället snickrade min pappa ihop en trähäst av gamla brädor. När de andra åkte till ridskolan satte jag mig på trähästen ute på åkern.

När jag var elva år skaffade min familj hund. Indra kom in i min värld som en liten Golden Retriver-valp, lika nervös för mig som jag var för henne. Långsamt lärde vi känna varandra och genom henne rann min sista kvarvarande hundrädsla av mig. Vi blev bästa vänner. Hon och min morfar var mina två bundsförvanter i en värld av rädslor, skolprestationer och begynnande tonårsångest. Under mina sömnlösa nätter var det hennes kropp jag la mig intill, hörde henne sucka nöjt och sömnvifta lätt med svansen. I alla diskussioner om katt versus hund, som förts ända upp i vuxen ålder och som oftast inbegriper påståenden kring att hundar är korkade har jag nämnt den sortens känslighet som vår hund hade. Hon som kände på sig ledsenhet och ilska, med en emotionell intelligens vida överstigande många människors. Jag har blivit utmålad som katthatare, när det i själva verket handlat om något helt annat.

Katter var det djur som rädslan aldrig gick över för, men som blev ett allt större problem. Väldigt många har katter hemma. Hur förklarar man att man får skenande hjärtklappning och vill springa därifrån när man möter en jamande liten kattunge? Hur responderar man på alla youtubeklipp på gulliga katter när man själv bara ser något skrämmande? Hundrädsla är socialt accepterat, men katträdsla mindre vanligt.

 Åh, som jag skämdes. Jag skämdes och ljög och dolde. Låtsades som ingenting när jag darrade av obehag hemma hos människor med katt. Det var både plågsamt och ohållbart. Så tillslut testade jag att vara ärlig. ”Jag är rädd för katter”, sa jag rakt ut och förväntade mig anstormning av fanatiska kattälskare. Den uteblev mer eller mindre. Visst fick jag ta emot en och annan gliring om att det var helt ologiskt att vara rädd för något så gulligt och hatade jag inte bara katter? Men de som var mest förstående var faktiskt de som själva hade katt. De lät mig vänja mig vid deras katter i min egen takt, så att jag tillslut vågade klappa de katter som jag hade lärt känna.

 För några veckor sedan blev jag och min sambo med lånekatt. På samma sätt som vår hund brukade göra lägger han sitt huvud på min bröstkorg och ser på mig med ögon som förklarar att du och jag är best buddies och jag finns här. Ett ordlöst band mellan hans spinnande och mina leenden. En skygghet för varandra som ersatts i tillit. Jag har återigen vunnit mot rädslan och fått en av de finaste kärleksupplevelserna på köpet.

 Krönika publicerad i BT 11/9

Tala om våld

Sommaren när jag skulle fylla 17 åkte jag på en av alla festivaler som jag brukade färdas till. Jag åt ingenting under dagen och så fort vi kom fram tog jag upp en vinflaska. Det var varmt, jag var törstig och jag drack fort utan eftertanke.
Efter en stund gick jag upp i skogen för att kissa. Jag satte mig på huk och drog ner strumpbyxor och kjol. Allting snurrade. Skogen ovanför mig cirkulerade runt och skymningen blev allt mer påtaglig ju svårare det var att fokusera. Jag föll ner i mossan och blev liggande, oförmögen att ta mig upp. Kort därefter föll jag i sömn.
När jag vaknade var det mörkt ute, det hade gått flera timmar. Vid min sida satt ett flertal personer och försökte väcka mig. De hjälpte mig upp och på med kläder, köpte kaffe till mig för att få mig att nyktra till och hjälpte mig tillbaka till tältet.
Många gånger har jag funderat över situationen med en fasa över min tonåriga dumristighet. ”Allt som hade kunnat hända” är en återkommande tanke och sedan blir jag åter tacksam över att de som hittade mig varken var intresserad av att våldta den hjälplösa tjejen med nerdragna byxor eller råna henne på värdesaker. De såg till att jag blev omhändertagen istället.
Detta tillfälle är ett av många då min tillit till medmänniskor har stärkts. Men det är sällan som jag tänker på dem. Oftare återkommer jag till situationer då tilliten har rubbats. Då jag blivit sextrakasserad, bestulen på både plånbok och mobiltelefon, våldtagen och känt mig allmänt otrygg i det offentliga rummet. Alla skräckhistorier om gruppvåldtäkter, dödsmisshandel, skottlossning och grova rån.
Tillit är svårt att bygga upp, men lätt att förlora. Och oavsett personliga erfarenheter är det svårt att känna någon trygghet när våldet ständigt finns som ett närvarande hot, genom media och fiktiva skildringar. Det sitter i ryggraden tillslut.
Trots ständiga våldskildringar talar vi sällan om vare sig vad hotet om våld gör med oss, vilka som är mest utsatta för rädslan eller lösningar på känslan av otrygghet. Få tar ett övergripande perspektiv på problemet. Därför är det oerhört tacksamt att samtalet kommit upp på agendan igen. I DN Kultur har nyligen skribenterna Malin Ullgren och Dilsa Demirbag-Sten diskuterat mäns överrepresentation i våldsstatistiken. Ullgren menar att det är nödvändigt att börja tala om män och våld, medan Demirbag-Sten ser tendenser till att falla in kollektivisering och generaliseringar. Samtidigt släpper den feministiska tidskriften Bang ett nytt nummer, med tema våld.
Oavsett skilda åsikter: Faktumet att vi börjar tala om våld igen är välkommet och nödvändigt. Inte bara i form av rubriker om misshandel och övergrepp, utan också vad det ständiga hotet om våld gör med oss och i vilken mån vi kan känna tillit till varandra, även som främlingar.

Krönika publicerad i BT Kultur 3/7

Kaos eller trygghetsnarkomani?

När jag vaknar upp i Stockholm på lördagsmorgonen råder snöstorm ute och SMHI går ut med en klass 2-varning. Det är samma dag som jag ska åka tåg tillbaka till Göteborg. Jag förbereder mig med någon form av zentänkande om att jag inte har någon tid att passa och förr eller senare kommer jag fram. Jag hör till de mer lyckligt lottade som varken har små barn med mig eller ett möte att hinna fram till.

När vi stiger på tåget, en timme försenat från start, meddelas att vi redan nu kan välja att stanna i Stockholm och få pengarna tillbaka på biljetten. Alla är förberedda på en längre restid och diverse oförberedda stopp under vägen.

Vid elvatiden på kvällen var jag tillbaka i Göteborg. Jag skulle ha kommit vid 17-tiden. Det vore en lögn att påstå att jag behöll mitt zenhumör hela resan och att de där timmarna som vi stod stilla utan för Hallsberg inte kändes oändligt långa. Men det var ändå väntat. Vi hade en fantastisk personal ombord. Vänliga, informerande, hjälpsamma. De småpratade med trötta och hungriga barn, när maten i bistron hade tagit slut. De hjälpte äldre av med väskorna. De svarade tålmodigt på upprepade och irriterade frågor, trots att de hade lika lite information som oss stundtals. De bjöd på Internet, tipsade om Melodifestivalen i radion och i Falköping dukade de upp smörgåsar, mineralvatten, frukt och youghurt för alla i bistron.

Det gick ingen nöd på oss. Ändå hörde jag klagomålen omkring mig. Det mailades till lokaltidningen, det skulle skrivas insändare. Fikat var för dåligt, SJ var inkompetenta, personalen gav ingen information. Stundtals undrade jag om vi satt på samma tåg.

På samma vis har det fortsatt sedan jag slutligen kom hem. Kollektivtrafiken fungerar inte i storstäderna, tågen ställs in och tak rasar ihop. Vi klagar, vi diskuterar solidariserande med varandras snötäckta bekymmer, vi fryser och vi skriver arga insändare. Media hakar på och skriver spaltmeter om undantagstillstånd och väntande familjer fast på tågstationer.

Det är nu mer än en månad sedan jordbävningen på Haiti krävde mängder av människoliv, skapade oändlig förödelse och förstörde de få tillgångar och hus som en fattig befolkning hade. Nyhetsrapporteringarna därifrån har minskat betydligt sedan dess. Där rådde undantagstillstånd. De är fortfarande i behov av hjälp, men deras röster har tystnat till förmån för skräckreportage från tåg med trasiga toaletter och en polarkaka som tröst.

Jag värjer mig mot påståenden kring att inte få kritisera på den egna samhällssituationen, för att några andra har det värre. Jag menar inte att Sverige nöjt ska slå sig för bröstet och påpeka att vi lever i den bästa av världar. Men ibland behövs eftertanke. Försenade tåg och igensnöade vägar är varken kaos eller undantagstillstånd. Det är dåligt väder i ett trygghetsnarkomaniskt land.

Krönika publicerad i BT Kultur 27/2

Hotelltystnad och Twittertröttma

När jag stänger dörren till hotellrummet blir det plötsligt tyst och helt stilla. Ingenting ropar efter min uppmärksamhet, ingenting ligger och skräpar och stör.

Jag har tagit in på hotell, som ett utfall av en desperat längtan efter just den tystnaden. En tystnad som inte bara handlar om omkringliggande ljud och störande buller, utan mer en slags stillhet. En tid där bara mitt huvud får plats.

Jag lägger mig på sängen. Den är anonymt bäddad enligt gängse hotellstandard. Modern design, sparsmakat och stilrent. Sedan sätter jag upp skylten på min dörr. Do not disturb. Det är den sortens skylt som bara finns på hotell och som markerar min absoluta frist.

Jag packar upp pocketböcker, lite matsäck och en flaska vatten. Läser förstrött i några bestsellers, innan jag ömsom halvslumrar och ömsom stirrar upp i taket. Jag stirrar och tänker. Här ska jag ligga i ett dygn och bara vara tänkande och tyst.

Do not disturb. Så sällan som jag säger det. Jag säger tvärtom. Kom in, kom närmare och klart vi ska ses. Klart jag ska vara med och hej, vi måste ju också träffas. Kom in mediabevakning, artiklar, twitterflöde och bloggläsande. Jag säger ja till allt. Jag har aldrig känt behovet av att stänga av förrän nu.

Det kom till en punkt då jag tappade min egen röst, tappade bort vad jag höll på med, för att jag fastnat mitt i bruset. Att ständigt ha ett fönster öppet mot Twitter är att ständigt befinna sig på en högljudd hemmafest där mängder av människor pratar i munnen på varandra. Ibland fångar man upp en intressant diskussion, ibland skriker någon ut något som man vill veta mer om. Ofta fastnar man i ämnet för dagen, Edvard Unsgaards Facebookstatus eller genikulten kring Stig Larsson. Alla pratar om samma sak, försöker överbräcka varandra i roliga oneliners, men väldigt lite sägs egentligen. Istället är mitt huvud fyllt av teckenbegränsade skrik från halva media-Sverige, utan att jag egentligen vet om någonting har sagts.

Samma sak med tidningsläsandet, blogguppdateringarna som jag inte vill missa. Svepande nedstamp i korthet, sedan vidare. Åsikter och röster fyller mig utan att jag vet vilka jag vill ha där. Mitt i allt försöker jag hitta en egen röst i bruset. Ibland drunknar den.

Jag tar in på hotell för att den har drunknat. För att mitt huvud är så fyllt av informationsöverflöd och tjattrande att jag tillslut inte förmår tänka. I informationens tidsålder, med denna hastighet, finns ingen tid för eftertänksamhet. Heller inte att välja och sålla ut vad som är intressant. Allting serverat, på en gång.

I ett dygn ligger jag på hotellet, säger nej till dem som vill träffa mig. Jag hittar tillbaka till min egen röst. Hädanefter ska jag påminna mig själv om att skylten finns, även utanför hotellkomplexen. Stäng ner Twitterfönstret, slå igen tidningen, slå av TV:n och mobiltelefonen. Do not disturb.

Krönika publicerad i BT Kultur 30/1

Hemvändande är att återvända till sig själv

– Men gå inte ut då, om det är så jobbigt.
Nej, jag vet. Det är ett ganska rimligt påstående från dem som ännu ett år hör om min hemvändarångest under julen. Men ändå gör jag ju det. Ändå står vi där, på gamla krogar med gamla bekanta. Vi som flydde småstäderna och gamla sammanhang, till andra städer och nya jag.
Det är över sex år sedan som jag lämnade hemstaden Östersund för Göteborg. På sex år har mycket hänt, både inom mig och utanför.

– Men åk inte hem då, om det är så jobbigt.
Jag kanske borde låta bli. Att möta alla jag en gång kände, promenera samma gator som då, stanna i över en vecka. Men ändå gör jag ju det. För samtidigt finns det naturligtvis saker som drar mig hit. Min familj, ett föräldrahem. Vi som har ett hemma många mil från där vi är nu har också en tillflykt. När jag behöver fly nuet och vara liten igen är det mitt uppväxthem som jag återvänder till.

– Men jag förstår inte alla ni som klagar över hemvändarångest, det är väl bara att skita i det om ni inte vill träffa gamla bekanta.
Det är klart att det är. Men ju fler gånger som jag återvänder hem till samma gamla krogar, människor, gator och sammanhang, desto mer tydligt blir det att det inte är dem som skaver.
Det är jag själv. Jag struntar i alla gamla vänner som jag tappat kontakten med eller dem som aldrig hälsade på mig och inte heller gör det nu. Jag bryr mig inte om att höra av mig till dem som jag ibland träffar pliktskyldigt och sedan inte har något annat än högstadieminnen att prata om med. Jag får lite nostalgiont i hjärtat av att se hur min hemstad förändras.
Mina gator är inte mina längre och jag är inte samma som då, men ingenting spelar någon roll när jag återvänder.

– Då förstår jag inte vad ångesten ligger i? Om du inte har någonting emot din hemstad, om du inte har någon revansch att ta ut men samtidigt ingen som du vill träffa?
Nej, det finns ingen revansch. Jag har inget behov av att visa hur den fula småstadsankungen blev en storstadssvan, lika lite som jag har någonting generellt emot staden som jag växte upp i eller människorna som jag omgav mig med. Det är bara en människa som jag absolut inte vill träffa när jag vänder hem över julen och det är mig själv. Ett hemvändande är också ett ofrånkomligt vändande åter till sig själv. Till den man var, den som man har formats till. Fasaden som byggts upp, de roller som man bär på nu, spricker i återvändandet till sammanhang där man var mindre, mer osäker och livrädd än nu. Det barn, den tonåring som man fortfarande bär på inom sig är någon som man måste konfronteras med i den stad där den människan var allt man hade.
Den 26-åriga storstadsbon sjunger med i Håkan Hellströms rader om att du inte kan se hur ful jag är på ett hemvändardansgolv och det är inte nostalgi. Det är tonåringens vrål som ekar i sprickorna av nutidens fasad.

Krönika publicerad i BT Kultur 2/1

Vem tar debatten när alla flirtar med SD?

Inför valet 2010 har merparten av riksdagspartierna skanderat att de ämnar ta debatten med Sverigedemokraterna. Ju mer partiet börjar nosa på fyraprocentsspärren och locka väljare, desto mer börjar de etablerade partierna inse att Sverigedemokraterna varken kan eller bör negligeras. Med ett förestående hot om ett främlingsfientligt parti som riksdagsledamöter, eller rentav vågmästare, lovade debatten att tas.
Med mindre än ett år kvar till valet lyser fortfarande den debatten med sin frånvaro. Snarare börjar samtliga allianspartier att alltmer flirta med den form av populistiska retorik som utmärker Sverigedemokraterna, och som vi var relativt befriade ifrån i svensk politik sedan Ny Demokrati gjorde sorti från den politiska scenen.

Kristdemokraterna hetsar mot kultureliten och använder just Ny Demokratis gamla slagord kring ”verklighetens folk” för att locka väljare. Man använder sig av det sunda förnuftet som politisk paroll och motsäger sig konstigheter såsom genuspedagogik och obegriplig konst, utan att vidare kunna argumentera för vare sig vilka de verkliga eller de overkliga är.
Moderaterna vägrar papperslösa flyktingar vård. Fredrik Reinfeldt hänvisar beslutet, i en intervju med Dagens Eko, till att ”man inte ska åtnjuta samhällsprivilegier utan att betala skatt för dem”. En argumentation som skulle kunna utestänga såväl barn som studenter från sjukvården, om den var konsekvent.
Migrationsminister Tobias Billström planerar i november att lägga fram ett försörjningskrav för nyanlända flyktingar. Detta innebär att den som kommer till Sverige måste ha jobb och bostad innan han eller hon får ta hit resten av sin familj, med splittrade familjer på grund av byråkrati och stelbenta regler som följd.
Centern motionerar om att förbjuda burkha på allmän plats, med vaga hänvisningar till att identifiering måste vara ett krav i det offentliga rummet.
Folkpartiet har redan lagt förslag om språktester och hårdare krav på invandrare.

Här har oppositionen ett öppet mål. Nuvarande regering vägrar konsekvent att stå upp för en human flyktingpolitik och verkar oförmögen att gå till botten med integrationsproblem och segregering. Istället för att ta debatten med Sverigedemokraterna flirtar man räddhågset med dess populism och invandrarfientliga konnotationer.
Från oppositionen råder dock idel tystnad. Man tar inte heller debatten. I en ekonomisk kris med stigande arbetslöshet verkar ingen ha solidaritet eller politisk kraft nog att se frågor bortom skattepolitik och arbetsmarknadsåtgärder. Frågor som handlar om hur vi ska leva i ett integrerat, globaliserat samhälle och hur långt vår solidaritet sträcker sig. En socialdemokrati som har använt solidaritet som slagord, liksom dess samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet, är slående tysta.
De flesta svenskar är positiva till invandring och integration. De behöver en stark politisk röst. Det är dags att något parti står upp och visar att det inte är på feg populism och vi&dom-politik som man vinner röster. Det är på en konsekvent, solidarisk och human politik som man vinner i längden.

Krönika publicerad i BT 10/10


Gårdagens lokaltidningsleende

I samband med gårdagens krönika i BT publicerades även en artikel om mig.
- Vill du läsa artikeln innan den går i tryck?, undrade journalisten.
- Nej nej, sa jag.
- Är du riktigt säker?, sa hon.
- Ja herregu, det behövs inte, sa jag.

När jag nu läst artikeln och förvånats över att det plötsligt är jag som är ny redaktör för Rocky, och inte Tony Ernst, att min Markus Krunegård-artikel tydligen är skriven till Ord&Bild samt en del andra sakfel förstår jag varför man ska läsa igenom artiklar innan de går i tryck. Men annars var det en fin artikel och en del korrekta saker. Som det där i ingressen om raketkarriär i mediasfären. Typ.

Fotnot1: Nej, den finns inte publicerad på Internet tyvärr.
Fotnot2: Tack Björn för fotot. Du kan få äta frukost med mig anytime, vännen.

På skattebetalarnas bekostnad

I kölvattnet av debatten kring det feministiska pornografiprojektet Dirty Diaries har ett seglivat motargument mot dess vara återuppstått. Det om skattefinansieringen.
Skatteklagarna återkommer med jämna mellanrum och framförallt i sammanhang där humanioraforskare (främst genusvetare och queerteoretiker) och kulturutövare med politiska anspråk på något sätt visar sina verk. Strax innan Dirty Diaries kom ut rasade debatten kring Anna Odell. Även där reagerade skatteklagarna starkt på att en konstnär fejkat en psykos och kostat sjukvården pengar.
Är det sådant här som ska ske på skattebetalarnas bekostnad? är den stående frågan.
Svaret är ja. Så länge forskning och kultur till viss del är statligt finansierat kommer skatteklagokören att få finna sig i att en del av deras lön går till kortfilmer, utställningar, föreläsningar och forskning. Även till sådant som man inte finner intressant eller till och med upprörande. Det är ett sådant system som vi har idag.

Skatteklagarna är företrädelsevis män. Det är ingen generalisering, utan min vaga empiri efter att ha läst deras argumentationer. Jag vet inte var de kvinnliga skatteklagarna befinner sig, jag är övertygad om att de existerar. Men de verkar inte fullt så indignerade och anklagande som männen gör i sammanhanget.
Skatteklagarna vill också gärna bedyra sin äkthet och sin vanlighet. Genom att påtala sin roll som ”vanlig, hederlig skattebetalare” positionerar man sig mot såväl de queerforskare som konstnärer som man tvingas sponsra genom skatten. Detta i analogi med Göran Hägglunds tal under Almedalsveckan i somras, då han sa sig representera ”vanlighetens folk” i motsättning till kulturskribenter och genuspedagoger.

En möjlig väg att gå, men en debattväg som försvinnande få av skatteklagokören väljer, är att ifrågasätta kulturutövning och forskning för statliga medel överhuvudtaget. En nyliberal väg som åtminstone skulle vara konsekvent i sin kritik. Detta skulle dock kräva att man exempelvis motsatte sig skattefinansierat stöd till korstågsporr som Arn. Det är det få av dem som gör.
Samtidigt upprepas argumentet att skattepengar ska gå oavkortat till vård, skola och omsorg. Man undrar varför man tvingas betala för Anna Odells sjukhusnatt och Joanna Rytels konstfilm, när vården samtidigt går på knäna.

I kritiken av skattefinansierad feministisk porr och provokativ konst ligger alltså snarare någonting annat. Med ett stående argument om att skatten ska gå till välfärdens grundbultar, beror skatteklagarnas aldrig sinande kritik snarare på en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat välfärdssamhälle, med ett samhälleligt skyddsnät som man kunde lita på. Om det är det som ligger bakom deras kritik kan nog inget reducerat stöd till feministisk porr eller queerforskare hjälpa dem. Då är det dags att rikta det kritiska ögat någon helt annanstans.

Krönika publicerad i Borås Tidning 12/9