Me, you and every struktur & analys we know

- Du?, säger min syster när vi sitter utanför Centralstationen i Stockholm och väntar på anslutande tåg till Linköping.
- Mm, säger jag.
- Om du fick välja varsomhelst i världen där du skulle vilja vara just nu, var skulle det vara då?
Jag slutar ögonen och tystnar en kort sekund innan jag svarar.
- Hemma i min egen säng, intill Gustav.
Syster drar efter andan.
- Men ÅHHH! Är du helt dum i huvet? Vad fan har hänt med dig? Alltså, du får välja VAR SOM HELST I HELA VÄRLDEN och du väljer din egen säng med honom.
Och jag skrattar och ursäktar mig och säger något om en uteservering i centrala Paris eller Barcelona och syster godkänner detta och tillägger suckande att han väl kan få sitta bredvid mig på det där caféet om det ska vara så.
Jag tänker att det är skönt att någon av oss har fötterna på jorden och tänker på hur många dislikeknappar jag hade tryckt på om jag för två månader sedan hört mig säga det där.

Jag trodde att jag visste allt om naivitet. Jag trodde att naiviteten var någonting som jag hade genomskådat för längesedan och att själva grunden i naiviteten var att alltid hoppas för mycket, bygga luftslott och lita på människor. Min cynism och min brist på tillit, min självständighet och mitt DIY-tänkande var det som räddade mig från naiviteten.
Precis som med sorgen trodde jag att det här kunde låta sig inrutas i mitt stora schema och mina att göra-listor och att jag kunde träffa honom när jag hade lite tid över och när det fungerade med mitt liv i övrigt. Jag kunde tro att han inte skulle vara någon prioritet överhuvudtaget och att jag minsann inte skulle göra några kompromisser.
Det var det som jag trodde betecknades som brist på naivitet, när det i själva verket var precis tvärtom. Således kunde kärleken lägga krokben för mig, helt aningslös, och jag föll helt handlöst utan att förstå vad som hänt förrän jag redan fallit.

Jag vet inte exakt hur kul det är att ha ett förhållande med någon som beter sig som en relationsmässig Tarzan och fortfarande, nästintill dagligen, upprepar ”men alltså jag – flickvän, du – pojkvän, vi – ihop?” men det är som om det inte fastnar.
Som om bluffen snart kommer att avslöjas, som om jag skulle kunna betecknas som en flickvän.
Precis som jag länge värjde mig för frågor om definitioner, ville re-definiera, säga någonting annat. På frågan om han var min pojkvän svarade jag ”äh amen kanske typ” och på frågan om vi var ihop nu svarade jag någonting queerpretentiöst om att jag undanhöll mig normerande definitioner av kärleksrelationer (jag har issues med ordet ”förhållande” och väljer fortfarande konsekvent ”relation” framför det. Mest just för att ordet ”förhållande” normerar. Som om man automatiskt har starkare känslor för människor som man haft förhållanden med, jämfört med dem som stannat vid en odefinierad relation. Knappast.).

Någonting i alla mina idealism-tankar och självständighetsideal hade jag glömt. Det där om kärleken, visade det sig. Det känslomässiga beroendet. Det som inte lät sig rutas in scheman och som inte tog någon som helst notis om hur mycket feministisk teoribildning om kärlekskraften och kvinnlig underordning i kärleksrelationer som man läst.
Där stod jag med Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken som en Bibel i en exorcistisk utdrivning, men fan heller att det hjälpte mot kärleken.
Jag som så länge betecknat faktumet att man kan träffa en människa som man har intellektuellt och roligt utbyte med och dessutom attraheras av vid exakt rätt tidpunkt och sedan blir kär i som ett helt absurt mission impossible.
Jag som väldigt länge betraktat människor som helt plötsligt går in i förhållanden, ungefär på samma sätt som jag betraktat människor som håller på med rollspel. Jag fattar verkligen inte vad dealen är, det är helt obegripligt, men om de gillar det är det väl kul för dem.

Vad är det som skrämt med flickvänsrollen? Bortsett från allt på mitt privata plan, som bara är mitt, finns det också en teoretisk och strukturell nivå i rädslan. Kanske framförallt om man är en feministisk, smart, karriärtjej som läst alla de där böckerna – från Anna G Jonasdotirs Kärlekskraft, makt och politiska intressen till Carin Holmbergs Det kallas kärlek.

Det känslomässiga beroendet och kärlekens risk att övergå i destruktivitet är minst lika stark i samkönade relationer, det vet väl jag. Jag har varit minst lika destruktivt beroende och fast i relationer med någon av samma kön som av motsatt kön.
Ändå finns den heterosexuella flickvänsrollen som en normerad och mallad roll att leva upp till. Legitimerad och upphöjd av såväl populärkultur, konst som samhället i stort. Samma rädsla för flickvänsrollen är den som jag känner för mammarollen. Att bli en kvinna, att ha förväntningar på mig att leva upp till en könsmässigt baserad individroll.
Man vill inte vara bruden. Man vill inte bli heteroflickvännen i en Liv Strömqvist-serie som helt plötsligt inte kan prata om annat än hur jävla bra ens pojkvän är och drar med sig pojkvännen överallt eller bangar kompishäng för att man hellre är med honom. Man vill inte vara människan som på något sätt förlorar sin individuella kraft och sina egna konturer för att upplösas i någon annan.
(Jag tror att det är ungefär här i texten som min expojkvän just nu sitter och frustar av skratt så att det rinner kaffe ut över tangentbordet över att jag överhuvudtaget tänker mig att jag skulle kunna sluta vara egocentrisk och självdefinierande och gå upp i en annan människa).
Särskilt farligt är det ju, av tradition, för kvinnor. Det går inte att komma ifrån. Män har, traditionellt sett, definierats utifrån vad de gör och kvinnor utifrån sina relationer. Hell yeah att saker har hänt, men fortfarande ekar generationer av kvinnors röster och mammas gamla Grupp 8-skivor om självständiga kvinnor, undvika känslomässigt beroende och aldrig låta sig ingå i någonting annat än självbestämmande.
Sisters are doin’ it for themselves. Skapar familjer, närhet och trygghet genom nära tjejvänskap, knullar kravlöst vem de vill, bygger karriärer och litar enbart på sig själv. Och mitt i allt kommer den jävla kärleken som dessutom råkar vara vanlig heterokärlek. Så fruktansvärt otidsenligt.
Men jag har ju hittat någon vettig, som jag kan föra alla de här tankegångarna med. Det vet ju ni, ni har ju läst hans blogg. Och såklart att jag ser honom som en människa, inte ett kön, det är ju själva grunden i kärleken för mig.

Att förlora sig själv i en relation. Bli någon som förlorat sina egna konturer, som definierat sig själv genom någon annan och som varit flickvännen snarare än sitt eget subjekt. Klart som fan att det scenariot finns närvarande som en mardrömsbild och skrämmer skiten ur en.
Denna ständiga balansgång mellan att våga känna hur förbannat glad jag är som får hänga med en så bra, vettig och rolig människa och känna magpirr, kåthet, fnitterlycka och samförstånd allt som oftast och att behålla mig själv och minnas vem jag är på egen hand.
Det är tusen gånger svårare än vad jag trodde att det skulle vara den här gången. Men också tusen gånger mer spännande just därför.

Love will tear us apart, Carin Holmberg

När jag för första gången läste Carin Holmbergs Det kallas kärlek levde jag i samboförhållande med någon av motsatt kön, inga barn, precis som dem som avhandlingen handlade om. Det gjorde också mina närmaste vänner. Vi lät Det kallas kärlek, i behändigt pocketformat, passera mellan oss så att alla skulle få läsa och förfasas. Sedan träffades vi hemma hos någon, åt middag och diskuterade boken medan våra pojkvänner satt i någon annan lägenhet och spelade Age of Empire ihop (apropå duktiga feminister; varför spelade inte vi lite mer dataspel och hade lite mindre genusdiskussioner?).
Förfasas gjorde och förfasas skulle vi, för herregud vad inte jämställda vi var och åh vad vi kände igen oss och allting var strukturernas fel, det sa ju Carin Holmberg. Hjälp, vad förtryckta vi var. Vilken patriarkal konstruktion vi hade hamnat i!

I själva verket kände jag inte igen mig ett dugg i avhandlingen utifrån den relation jag just då var i. Jag ville väldigt gärna göra det, jag kände mig inte som en riktig kvinna när jag inte var den som tog mest ansvar och sedan suckade martyrlikt åt det. Men allt mitt förfasande över igenkännelsen handlade inte om samborelationen med honom med det definierade könet man, utan min tidigare samborelation med någon av samma kön.
Med henne var jag martyren. Gnällspiken. Hon som gjorde mer och som varje dag tjatade och gnällde. Som blev oerhört frustrerad när vi ville ha det olika städat, ansträngde oss olika mycket. Som ibland började städa lägenheten innan hon fått av sig ytterkläderna, skrev handlingslistor och under tystnad diskade disken även denna kväll.
Min samborelation med honom har jag istället skämtsamt refererat till som the time of my life, boendemässigt sett. På ett och ett halvt år tvättade jag till exempel inte en enda gång. Jag tror inte ens att jag någonsin lärde mig var tvättstugan låg. Han var den kontrollneurotiska martyren som tog på sig både exempelvis tvättansvar och matansvar eftersom han helt enkelt var bättre på det. Det var ingen mening att jag gjorde det, jag gjorde det inte lika bra.
– Schysst!, sa jag och la mig i soffan och kliade mig i skrevet framför Simpsons medan han stodi tvättstugan och sorterade mina underkläder.
Det gick så långt att när han åkte bort i ett par veckor valde jag att gå och köpa nya trosor, framför att tvätta. Jag hade glömt bort hur man ens gjorde.

Jag tycker att Heliga familjen är oerhört bra och intressant på många sätt. Jag tycker till exempel väldigt mycket om Maria Sveland. Hon är lyhörd, påläst, smart och jag tycker att det finns en styrka i att hon vågar vara inkonsekvent. Det är väldigt modigt. Jag tycker om den historiska backupen och där Yvonne Hirdman som vanligt blir för mycket strukturalist för att jag ska orka med henne, går underbara David Tjeder in och är både rolig och väldigt kunnig.
Men sedan kommer Carin Holmberg in som politisk familjerådgivare.
Hon ska se ett heterosexuellt kärnfamiljspars problem i ett större perspektiv, sätta in dem i ett strukturellt sammanhang, är tanken. Resultatet blir att varje uttryck, problem eller vardagssituation kan hänvisas till kategorierna man och kvinna. Någon gång blir hon rent av spekulativ.
- Annika, du uttryckte inte att du hade ensamtid på samma sätt som din man har? Betyder det att du har mindre tid för dig själv, kanske?
Åh, vad gärna Carin Holmberg vill att Annika ska ha mindre tid för sig själv än vad hennes man har.
- Nä, jag poängterade det nog inte lika mycket bara, svarade Annika och då kan Carin Holmberg naturligtvis göra en strukturell analys av det uttalandet med.
Carin Holmberg verkar, enligt de flesta hårdnackade strukturalister, under devisen den som söker han finner. Gång på gång kan man härleda allt beteende, alla tankar och maktassymmetri till – i hennes fall – kön. Hon verkar också helt enligt den, sedan länge, hegemoniska jämställdhetsdiskursen som hänvisar allt till en könsmaktsordning, men som både blir heteronormativ, generaliserande och glömmer bort individen.
En diskurs som innebär att man gång på gång hänvisar till kön har ganska stora likheter med den haramdiskurs som menar att könsskillnader beror på biologi, särartsfeminismen som den brukar kallas. Skillnaden är att strukturalisten med sin dogmatiska tro på könsmaktsordningens inflytande i allting, petar in ett litet uppfostrad till mellan du är och kvinna. Så länge du hänvisar till uppfostran och social kontext är du således fri att generalisera, kategorisera och vägra se individen.

Hade jag mer tid skulle jag förmodligen här gå in på lingvistiska perspektiv på det hela. Hur jag läst både Deborah Tannen, strukturalisten Fishman som tolkar varje hummande i en relationsbaserad kommunikation som något rörande könsmaktsordningen och hur även Carin Holmberg införlivar den teorin i sitt avsnitt kring kommunikation i Det kallas kärlek. Sedan skulle jag troligen föregripa hela ämnet för min pilotstudie samt blivande avhandlingsämne, vilket vore dumt då minst en av mina informanter läser min blogg och inte alltför mycket information kan ges om vad jag egentligen söker i min studie.
Om min kritik mot strukturalismen kan jag dessutom fortsätta i flera timmar och jag skulle vilja fortsätta på spåret kring det heteronormativa i jämställdhetsdiskussionen och diskutera familjebildning utifrån HBT-perspektiv. Men nu är mina föräldrar på väg hit. Jag måste således martyrstäda min egen lägenhet, tjata på mig själv att diska den förbannade disken och gå ner med tvätten i tvättstugan. Det sämsta med att vara ensamhushåll är att man både blir martyren och den lata, men vilket man än är spelar ingen roll. Likt förbannat är det ju jag som måste göra allt.