Elin Grelsson

Tillslut kommer beskedet. Tyvärr och nej och alla de där orden jag inte orkar se för andra året i rad, skulle slippa se det här året för hallå. Hallå eller, jag hade världens bästa forskningsprojekt, hela institutionen backar upp mig i att jag är en ambitiös, begåvad akademiker som passar för forskarutbildning, Celia Kitzinger – en av CA-analysens största, peppade mitt projekt och tyckte det sounded great.

En andraplats är ingen förstaplats. En andraplats är hedrande, framtidspeppande och ger en hint om att man inte var så himla sämpig ändå, javisst. Men det är bara förstaplatsen som genererar i en doktorandtjänst.
Andraplaceringen innebär att jag fortsätter på min icke-jobbgenererande utbildning till jämställdhetshandläggare, innebär frustrerande extrajobb på arbetet som jag inte vill gå tillbaka till för allt i världen, innebär att den där drömmen om att doktorera som jag närt sedan jag för första gången kom in på universitetet för fyra och ett halvt år sedan fortfarande bara är en fucking dröm.
Förstaplaceringen gick till hon som gör semantiska analyser på latinska blomnamn. Andraplaceringen gick till hon som ville forska om maktstrukturer och homosar och språk inom relationer. Hade jag varit smart hade jag tagit det föreslagna forskningsämnet, som var ungefär som blomnamnsforskningen. Duktigt, snällt, passande och fint. Men så jävla tråkigt.
Andraplaceringen gick till hon som får allergiska utslag så fort hon inte känner till hundra procent för någonting, hon som visste att hon inte kunde göra ett smart karriärmässigt val att forska i fyra år inom någonting som hon inte var intresserad av utan istället satte ihop världens mest spännande forskningsprojekt enligt henne själv.

- Hallå, jag har en livskris!, skrek jag i Amsterdam till frugan och Amsterdamsflickan när jag började ifrågasätta mitt val att vilja doktorera om språk och kön och queer och sånt skit när jag ändå aldrig kommer nånvart. Började ifrågasätta alla mina tietusen universitetspoäng som inte leder nånvart och började ifrågasätta vad jag med min bakgrund egentligen håller på med och vad det egentligen ska bli av mig med min helt omöjliga utbildning och allt jag egentligen vill göra här i livet om jag bara hade pengar och oändligt mycket tid.

Well hello people, jag har en livskris igen. På julafton ska jag sitta och skämmas med min andraplacering och förlorade forskarstipendium. Le sådär som man gör mot sina släktingar för allting är ju alltid så himla braaa med en inför dem. Säga att min utbildning är så spännande och romanen snart klar och hej och hå vad allting är bra ändå fast jag inte fick börja doktorera som min kusin det här året heller. Men fuck that shit. Jag skulle ju ta över världen, inte gå tillbaka till jobbet inom vården. Jag tror faktiskt inte att jag orkar vänta längre nu.

Den där tanken som slår mig ibland, som jag måste slå bort för annars slutar jag andas. Den som gör att jag ligger där halv fyra klarvaken på morgonen:
Tänk om. Tänk om jag aldrig kommer doktorera, göra karriär, få ge ut artiklar och avhandlingar och föreläsa inför tvåhundra stressade studenter i en hörsal. Tänk om ingen någonsin kommer vilja ge ut min debutroman, publicera en artikel som jag skrivit eller ens ge ut en liten novellsamling. Tänk om det faktiskt blir så, jag hamnar på mitt gamla jobb i all evighet och tar mig ingenstans. Också kommer hela meningslöshetskänslan över denna jävla strävan, detta fågelhjärta som måste ut och göra allting annars dör hon. Varför fågelhjärtat? Kan vi inte bara nöja oss istället?
- Probably end up back in da hood, I’m like FUCK IT THEN, säger Nas som de senaste dagarna förklarat för mig att the world is yours men som nu svär i Black republican istället. För det är precis så det känns just nu. Fuck it then, liksom verkligen.

Om förra veckan präglades av lust och inspiration, tankar och kreativitet präglas denna vecka av lättja och oförmågan att ta mig för saker. På en och en halv vecka ska textkritik inlämnas, textsamtal i Motala genomföras, ansökningar till forskarutbildning lämnas in, jag ska börja jobba på nygamla jobbet efter ett och ett halvt års frånvaro och däremellan har jag två seminarium och ett PM att skriva samt en klubb och en fest ordnat av vänner att gå på.
På en och en halv vecka.
Slutsatsen blir att det aldrig blivit så roligt att Facebooka som nu, aldrig känts så nödvändigt att träffa alla människor jag inte hinner träffa så ofta som jag skulle vilja och tänk alla blandskivor man kan göra när en 40-sidig engelsk text om ekofeministiska perspektiv på molekylärbiologi egentligen borde läsas.

Förkylning och förälskelse dimmar skallen. Den här veckan vill jag bara skedligga och vara småfånig och fråga med kärleksrösten om han är kär i mig idag med (det var han! lucky me!). Den här veckan vill jag bara äta halstabletter framför highschoolfilmer och ha täcket i soffan fylld med gamla snorpapper. Den här veckan vill jag strunta i viktnojor och träningsbehov och äta tusen rostbröd med marmelad och ost som enda näringstillskott. Den här veckan vill jag slökolla TV och talla på mannen sådär så jag tillslut börjar kalla mig själv Fröken överkokt blomkål (Jag är en femtonårig testosterongrabb instängd i en akademisk, feministisk kvinnas kropp. Lös den ekvationen om du kan, Tiina Rosenberg!)
Den här veckan vill jag varken vara upcoming akademiker, slipad feminist, strukturerad och organiserad duktig tjej, inspirerad blivande författare och textkritiker eller snygg, ung kvinna. Jag vill bara vara härligt lat och oproduktiv i fula mjukisbyxor och förkylningsröd näsa. Himla missmatch av vecka att känna så på.

För övrigt noteras att min tillvaro består av fantastiska människor som peppar mig och stöttar mig och erbjuder mig lån och tipsar om gratisboenden och det ena och det andra. Vad fantastiskt fina ni är. Jag hoppas att inte Love sex money har rätt när hon säger att York-resan är min chans till stundande kometkarriär för i så fall sumpar jag den nu. När tillvaron handlar om vem jag ska kunna låna pengar av för att ha råd med mat nästa månad känns en resa till York väldigt långt borta och den där kometkarriären får istället bli det gamla vanliga strävandet, hankandet framåt för det går ju i alla fall framåt. Dr Kitzinger erbjuder mig handledning via mail och jag är tacksamt glad, trots frånvaron av pengar, för att jag har ett bredband som ger mig möjlighet att interagera med människor på andra ställen och för att det finns så många som hejar på mig och är villiga att lägga pengar på mig. Tack.

För övrigt noteras 2 att paret Schulman också grälar om barn. Heja Katrin!

Och jag minns den september för fyra år sedan. Då när vi bildade norrlandskollektiv ute i Bergsjön och spårvagnar var häftiga och i stora hörsalar antecknade jag mina första ord om sociologisk språkforskning och vågade äntligen tillslut prata med den söta poptjejen som var lika ensam på rasterna som jag och bara någon dag senare var vi inknutna i ett helt gäng och på kvällarna kom jag hem till doften från pojkvännens wok i köket, hörde skrattet från kombosarna framför TV:n och jag minns särskilt en kväll då pojkvännen läste i nya lokaltidningen Göteborgsposten att Håkan Hellström skulle spela på taket till Storan, en gratisspelning. Vi åkte dit; jag, pojkvännen och en av kombosarna. Såg Håkan Hellström dansa på hustaket för att sedan gå till något kvällsöppet café (bara det: kvällsöppet liksom) och äta kladdkaka och dricka te. Jag minns att jag tänkte att det är såhär det är att bo i Göteborg. Man kan se Håkan Hellström spela gratis från ett hustak en vanlig kväll och sen äta kladdkaka på café fast klockan är över sju.
Minns lyckan över akademiska böcker och tenta-adrenalinet precis som jag minns den kvällen på buss 58 då romanidén damp över mig och hur jag sedan ägnade kvällar och nätter åt att skriva. Då varje sekund av livet levde, andades, inspirerade.

Mest minns jag någon av mina promenader från Humanisten ner mot city. En av kvällarna då jag haft kvällsföreläsning. Jag gick där med Kent i lurarna, kort H&M-kjol, kavaj och andades klar höstkväll-luft. Mina tankar. Nu börjar det Elin. Det är nu livet börjar. Det är det här du väntade på alla rastlösa dagar i småstadens dammiga skolkorridorer, det är det här du längtade efter i ditt flickrum i huset på landet. Såhär ska livet kännas på riktigt.

Fyra år senare och så mycket klokare, mer ärrad, eftertänksam, bildad, erfaren. Jag promenerar från Universitetsbiblioteket ner mot city en av kvällarna med klar höstluft och solen som går ner över Vasastans folkmyller som hemlängtar med snabba steg. Jag går där med Kanye Wests nysläppta, fantastiska Graduation i lurarna, Weekday-baggies, sjal och andas. Den röda vintagekassen fylld med böcker, huvudet fyllt med tankar.

Det är veckan då jag släppt chocken över att vara tillbaka i den akademiska världen och återigen piper hemma, precis som det var den hösten för fyra år sedan i de stora hörsalarna. Då varje sekund av livet andas, lever.
Pendlar mellan PM-skrivande om pappaledighet som politiskt projekt, komma på idé till skrivprojektet och skriva tio sidor där, ligga vaken halva natten och läsa Maria Svelands Bitterfittan och anteckna minst tio sidor till till forskning eller roman eller whatever – bara inspiration. Gör forskningsprojektresearch som slutar i mail till Celia Kitzinger, en av queerforskningens giganter och en cool lesbisk aktör, om hennes forskning om heteronormativitet i språk och hon skriver att min planerade forskning sounds great och två dagar senare bjuder en av hennes forskarkollegor, på hennes uppmaning, in mig till en tvådagars konferens om feministiskt forskningsarbete på University of York och jag som skriker i luren till mamma att mamma jag vill åka till England och akademikernätverka, fatta coolt!.
Klockan halv fyra på morgonen får jag idéer i skallen igen och måste romanskriva sådär så jag är alldeles dödstrött på seminariet med Thomas Johansson om maskulinitet och fadersroller vilket inte innebär att jag inte kan låta mig bli inspirerad, diskuterad och alldeles lycklig över alla gnistor som slår i rummet av diskussioner, i skallen av alla tankar. Blocket nerklottrat med meningar som men det moderna jämställda föräldraskapet är ju ett jävla medelklassprojekt för den kreativa klassen!, den pappalediga pappan är hetero – var är bögarna i debatten?? och men vad ska vi analysera när makten är krossad?? och däremellan fnissar jag högt åt Johanssons dissningar av Mia Thörnblom, som tillsammans med alla andra livscoacher är ett favvohatobjekt, och meningen jag vet att jag låter akademiskt elitistisk nu men när det kommer till genus är ju folk rent generellt ganska dumma i huvet och går i clinch om moderskapsplikt vs faderskapsunnande sådär så han faktiskt lyssnar och någonstans adopterar jag honom också som en universell fader, tillsammans med Pierre Bourdieu och R.W. Connell.

Däremellan går jag upp till grannen, får te och chokladbollar och tittar på Upp till kamp ihop. Går ner till exmannens nya lägenhet för sista avsnitten av Gilmore girls, äter favoritsnarra och stämmer upp i gemensamt fånljubel när Lorelai och Luke kysser varandra. Kommer in på Hagabion, känner kaffedoften och ser mina vänner sitta där redo att analysera och skratta sig genom helgens redogörelser och tänker familjen, hemma. Har mannen liggande i min soffa läsande om inlärningsprocesser och sånt lärarstuff, medan jag skriver och ibland tittar vi upp och möts i en puss.

Jag går ifrån biblioteket september 2007 med tusen viljor, tankar och källor att båda lägga kraft i och ösa den ur. Tänker att det är nu det börjar. Det är det här jag väntade på alla rastlösa, tröstlösa dagar på det tråkiga niotillfemjobbet. Det var det här jag längtade efter när jag åt gröt framför Förkväll i min sorgliga papplådelägenhet utanför stan. Såhär ska livet kännas på riktigt.