Universal Mind Control

Ja just det, innan jag tar julhelgsledigt från bloggandet bör jag nämna det där som jag tänkt skriva i några veckors tid om.
Nämligen Commons Universal Mind Control.
Jag älskar ju Common och jag har alltid älskat Common, just som den ryggsäckstomte av spoken word och hippieflow som han är. Det finns få skivor som kan mäta sig med Be och även om Finding Forever inte på något sätt lever upp till någon av de föregående skivorna gillade jag den också. Hösten 2007 bestod mest av politiska diskussioner, ekologiskt rödvin och Finding Forever, inte minst för att det var den enda hiphopskiva som min dåvarande hippiepojkvän riktigt stod ut med att jag spelade.

Alltså kan man tänka att jag borde tycka illa om Universal Mind Control, med utvecklat sound och texter som har gått från att handla om spiritual sand till att knulla snygga brudar. På samma sätt som jag hatar 808s and Heartbreak, kan tänkas. Men fel fel fel, goddamnit.
Jag älskar den här skivan. Universal Mind Control är så jävla bra att jag inte ens tänker försöka mig på någon form av musikjournalistisk analys om varför jag älskar den, vad som är så bra med den, varför jag lyssnar på den non stop.
Jag bara älskar den. Jag är så glad att Common gjorde den här skivan och jag är fucking glad att han visar hur en rekorderlig och bra utveckling ska låta, för mr West inte minst.

Därmed vill jag också dementera eventuella påståenden om mig som hiphopkonservativ eller konservativ gällande musik i största allmänhet. Jag vill också dementera att mitt avog mot 808s and Heartbreak handlar om att det inte låter som hiphop. Jag skiter faktiskt i vilken genre den, och Kanye Wests tidigare skivor, tillhör. Efter ytterligare tio genomlyssningsförsök kan jag fastslå att det helt enkelt är en riktigt dålig skiva oavsett genre.

And I’m stronger than this

Ett minne som kom över mig häromdagen var lördagens fyllesång. Hur P. och herr K. kom in från sina rökpauser in i hennes lägenhet och nynnade på något som fick mig att le. Lika delar över deras ironiwailande som av genans. Det var ju liksom min låt. Min hemliga 2007-låt. Den som faktiskt ingen känner till. Sedan, på väg mot staden, började det sjungas igen. Jag insåg att herr K. också kunde hela andraversen och falsettsticket. Jag sjöng med. Också wailande, leende, med distans. Min hemliga låt är inte min längre. Jag kanske har lämnat den bakom mig nu.

Det finns ju oerhört många låtar som kommer att få mig att minnas 2007. Inte många av dem släpptes 2007 däremot, det har sällan någonting med saken att göra. Är det någon artist jag kommer minnas av detta år är det ju t.ex. Orup. Förvisso kommer Indiedrottning alltid att vara 2007, sådär som det sjöngs tillsammans på min födelsedagsfest, men lika mycket kommer Pojkarna på rad och Regn hos mig att vara. Pojkarna på rad med Majas lyckliga studsdans och rabbadabbadisch-trummor på väg mot någon krog, Regn hos mig med våra överallvarliga, darrande röster i en klubbkö i Paris då Becky vände sig mot oss och sa att det kanske inte var så konstigt att vi sällan fick napp på krogen om det var sådär vi betedde oss.
Svenska Akademien var också 2007. Sådär som jag lyssnade på deras ord om att sätta stopp på slavmaskineriet när jag tråkade ihjäl mig på jobbet och mp3-spelaren var min räddning. Eller när jag och Maja – återigen fyllesångs-Maja – spelade En varning svinhögt i hennes lägenhet på repeat och hon skrek att hon sket i om grannarna hörde för det var ett viktigt budskap i låten som de borde höra. Eller mannens sätt att sjunga Vakna på låtsasskånska med grötig röst, sådär som han gjorde hela Urkult och som jag alltid kommer att höra när jag lyssnar på den låten.
Commons hela Finding Forever kommer alltid vara de där höstdagarna då jag var lyckligt kär och vi satte ihop Ikea-möbler till min nya lägenhet, eller som jag satt och deeptalkade i soffan med min nya granne tillika fina vän frugan till, tills hon suckade åt att jag på allvar lyssnade på hiphop.
Kanye Wests The glory kommer alltid att symbolisera årets hopp och pepp, sådär som det kändes i början av hösten.
The Games Wouldn’t get far kommer alltid att vara 2007 eftersom den tog mitt lyssnande på sexistisk musik till the next level. Och för att det är en grym Kanye West-produktion. Och för att den stärkte mig så förbannat mycket.
Timbalands Oh Timbaland! för att den alltid kommer vara tågresan från småstaden till Göteborg där mitt i sommaren då jag satt med lika delar pirr i kroppen över att jag hittat världens bästa intro och för att jag skulle få träffa mannen igen nästkommande dag.
Arcade fires hela Neon bible och The Shins Wincing the night away är så mycket mina promenader mellan dåvarande lägenheten och Linnéstan där jag gick i en sanslöst värmande vårsol och kedjerökte slim-cigaretter i min skinnjacka och för kort kjol, naturligtvis övertygad om att jag var coolast i världen just då.
Erasures gamla dänga Love to hate you kommer alltid vara den här natten, den jävla perioden i mitt liv.
Razzys I hate hate är de där fina peppvår-kvällarna då jag tänkte att nog allting skulle ordna sig.
Sen i november kom Tillbaka till samtiden och jag lyssnade massor på Sömnen, medan jag gick promenaderna över ett dimmigt Mariaplan och visste att jag och mannen nog inte skulle fixa det after all.

Sen har vi alla låtar som jag lyssnat på svinmycket och som varit catchy, grymma eller skitbra men som inte satt några emotionella minnesspår eller som jag inte kommer att tänka på just nu.

Sedan finns där mina personliga depplåtar. Många av dem har jag ju redan outat. Som min kärlek till Bruce Springsteen som aldrig är så stark som i mina svaga stunder i livet. Som faktumet att det är fullt möjligt att sitta instängd i en lägenhet i flera dagar och bara böla till Damien Rice. Som att Dolly Partons Here you come again och Jolene hjälpte mig genom mycket bitterhet och svartsjuka.
Jag vet inte hur snyggt det är att sitta och grina till 80-talsstompet i Hungry Heart, men inte ens det har fått mig att skämmas. Det finns det egentligen bara en låt som fått mig att göra. Det är den låt som jag grinat mest till. Det är den låt som varit sannast, vassast och som spelats mest frekvent i mina svaga stunder. Den har varit skithemlig, men ingen låt har nog varit mer 2007 än den. Det är den som jag fyllesjunger med ironiskt wailande röst i slutet av december och jag tänker att kanske är det symboliskt. Kanske har jag tillslut börjat distansera mig från alla känslor den representerar, alla stunder den varit, sådär så att jag faktiskt kan sjunga den och skratta.

Man skrattar ju faktiskt åt den. Den är så simpel. Genomkommersiell och klyschig. Cyniskt upplagd enligt konceptet fin kille som wailar om olycklig kärlek så att småbrudarna suckar lyckligt. Också fina videon med fjällen och plågade minen och minnena av making love down by the fire. Az yet-referensen är omöjlig att inte dra.
Det är en fånig, patetisk, jävla skitlåt. Men så var 2007 också – på det privata planet – på så många sätt ett fånigt, patetiskt jävla skitår. Och ingen har någonsin uttryckt olycklig kärlek på det sätt som den här låten gör. Den där känslan man har mitt i tårarna och ältandet som aldrig tar slut, såsom jag hade det i våras, i somras och nu senast i november. Det där om att man vet att man är starkare, bättre än såhär. Att man borde kommit längre, man är trött på sina tårar och sitt ältande. Och ändå kan man inte sluta gråta.Ingen låt beskrev den känslan så tydligt som denna. Därför är den så jävla 2007. Därför kan jag ironiskratta över den. För oavsett vilka människor som fick mig att gråta det här året; jag har banne mig slutat gråta nu. Just därför ger jag er Elins hemliga favorittröstlåt 2007:
Ne-Yo:s So sick. Jag kommer förhoppningsvis aldrig att bli pinsammare än så.

En riktig kvinna längtar efter mjölkstockning.

Men sen öppnas dörren ut för sista gången och jag går med ett stort leende och famnen med blommor och presentkort därifrån. Extraanställd är en helt annan sak, min heltidsanställning på kontorsarbetet där jag frustrerat sönder mig själv är över.
Åker hem och häller upp en martini on the rocks. Lägger mig i soffan och sippar martini med Talib Kwelis Hostile gospel och Commons Forever begins på repeat i stereon. Vackra män som rappar över beats, stråkar och körer om rättvisa, fred och inre frid medan martinismaken fyller munnen – livet blir inte bättre än så.
Och det kommer att bli stressigt och det kommer att bli jobbigt och jag kommer att klaga sönder era öron och ögon över min dåliga ekonomi och min oförmåga att prioritera. Jag vet det. Precis som när jag berättar om mitt tidsschema och den hemmagjorda planeringskalender som täcker halva köksväggen och Lena ser på mig och säger att det ju inte är konstigt att jag inte sover på nätterna.
Men jag ligger där med vackra beats i öronen, ord om grains of spiritual sand och martinismaken och det är friheten och en känsla av unnest över att få göra precis det jag mest av allt vill. Den här hösten är ju faktiskt ett unnande. När jag sitter där på förmiddagen och överväger om jag ska åka hem tidigare från textsamtalen i Motala för att inte missa seminariet om kön och klass är det omöjligt att inte slås av det. Det här är hösten då jag slipar svärden och sparkar uppåt och gör allt det jag inte trott på under så lång tid möjligt. Fan, nu tänker jag lyckas alltså.

Uppfylld av karriärtankar börjar kvällen med Hanna och Malin, fortsätter på Kings head och Maja kommer dit och mannen kommer dit och vi är fulla och korkade saker flyger i luften och landar någonstans där vid halv tre-tiden på natten, efter att vi fylledansat tryckare i vardagsrummet till Smiths There is a light that never goes out. Det är då vårt första riktiga – jag menar riktiga som i inget konsekvenstänk i vad man säger och få försök till mogen konfliktlösning – gräl äger rum. Flera timmar av diskussioner och gräl, en stunds samtycke i att vi är olika puss och bra så och sen blossar det upp igen. Olika världssyner och framtidsplaner som krockar.
Jag tror vi slutar vid fem på morgonen när han skriker att okej var sur då men jag är i alla fall kär i dig barasåduvet och lägger sig på andra sidan.

Allting grundar sig i barndiskussionen. Han som längtar efter barn, jag som längtar efter karriär. Jag som ser barn och ser små konstiga varelser omöjliga att prata med och på sin höjd irriterar en till vansinne på X2000 eller Stena Line-färjor. Jag som ser barn och ser en förstörd kropp och ett söndertrasat underliv. Jag som ser barn och ser bundenhet, förstörda karriärmöjligheter, stress och oro, oförmåga att någonsin kunna förverkliga sig själv, en massa hinder. Han som bara ser kärlek.
Som vanligt finns det något djupare under all min politiska retorik om feministiska livsstrategier, barn som grunden till ojämnställda förhållanden, en redan överbefolkad värld och det totalt själviska i att trots detta sätta ännu en energikrävare till denna jord, heteronormativiteten och kärnfamiljsvurmande.
I det djupare finns en ångest och en rädsla.
En rädsla för mig själv, för min oförmåga att vara En riktig kvinna. En riktig kvinna längtar efter barn, pratar ibland lite leende om sin biologiska klocka, säger att om fem år blir det såklart barn. Kan se barnen i en framtid och längta efter den. En riktig kvinna anser att gravid vill man ju ändå vara någon gång och förlossning, jamen det går ju och vaginal förlossning är det mest naturliga och det ska jag väl klara. En riktigt kvinna tittar på barn med en leende gulleblick och en riktig kvinna kan se sig i ett sammanhang där hon kysser sina egna barn god natt. En riktig kvinna får inte the creeps av tanken på barnmorskor och mödravårdscentraler. En riktig kvinna kan tänka sig att offra ett halvår av sin karriärtid åt att vara hemma med ett barn. En riktig kvinna tänker barn och tänker kärlek.
Jag förstår inte barn. Jag längtar inte efter dem. Jag längtar efter applåderna när jag disputerat med min avhandling, att se mina romaner i bokhandlarna, helsidesartiklar i DN Kultur. Jag längtar efter vitalt och självständigt liv där jag har bara mig själv att ta hand om och ta hänsyn till. Ett liv där jag som medelålders fortfarande är obunden och hinner med mig själv och alla de vänner och familj som jag älskar. Jag längtar efter en Jack Russell-terrier att ge all min kärlek till och jag längtar efter att ha massor av tid att ge till vänner, bekanta, mig själv och världen. Jag tvekar över om jag någonsin kommer vilja ha barn. Jag är en fruktansvärt dålig kvinna och jag skäms någonstans över mig själv.

Bröst, horor och den tasmanska djävulen (uh uh you can´t tell me NUTHIN´)

Egentligen hade jag tänkt skriva något om kroppsvätskor. Eller om att viktuppgången äntligen nått peaken att det börjar synas på tuttarna, d.v.s. det sista men mest efterlängtade stället. Eller om sms:et jag fick från C. i Tanzania häromdagen, det där han undrade om man fick säga bög till en lesbisk tjej och kallade mig sprutluder med en blinksmiley efter.
Eller hur Jenny dag efter dag räddar mitt liv på jobbet. Vi kan ta det från Star wars-nördande, friskvårdstöntande i gymet/friskvårdsrummet som är ett stort fritids där jag på en gång blir förbannad när jag är sämst i världen på bordtennis och går loss på boxningssäcken istället, samtal om sexleksaker och varför det är så tabubelagt för män att använda dem medan kvinnor kan prata ganska frispråkigt om det (min eftermiddagstrött-analys löd män har ju redan porr och horor, de får fan nöja sig nån gång!) till det hysteriska skrattet efter att Jenny återigen tagit upp det fyllestadie of mine som hon väljer att benämna som Den tasmanska djävulen. Det är efter Paris-fyllan, d.v.s. då jag är snygg, flirtig och ganska charmant och istället gått över i någon slags bonanzafylla. Jag vände mig till almighty Wikipedia för att kolla upp de tasmanska djävularna. Notera följande information; vidrig odör när den blir stressad, ett ytterst högljutt och störande skrikande och ett elakt temperament. Helvete. Det är ju jag klockan tre en fredagnatt på Järntorget.
Jag skulle också kunna skriva om varför jag inte ska åka till London, om mannens försök att få med mig på hippiefestival i helgen och mina independent woman-försök till svar, hur fantastiskt bra Commons The game är, hur jag morgon efter morgon behöver Timbalands Oh Timbaland för att ta mig till jobbet eller mina utrop om saknade luckor i populärkulturbildningen när varken Jenny, André eller Anders känner till Boney M:s Rivers of Babylon.

Egentligen hade jag tänkt skriva någonting fräckt och roligt, men jag är inte fräck och rolig just nu – jag är nog lite för mycket mig själv igen. Och istället skriver jag, på äkta sakerunderhuden-manér, att jag är så förbannat trött på att vissa saker aldrig går över. Jag och en vän hade ett sådant samtal, om när människor säger åt en att man är någon annan nu och det där var ju längesedan och gå vidare. Hur svårt det är att kunna ta in den informationen när man bär samma ryggrad som personen som gått igenom allt det där. Man kan få distans, växa lite kanske, men ryggraden alltid densamma.
Inom loppet av några dagar sliter jag upp lite sår. Det ena helt oväntat, det andra var jag förberedd på i den mån man kan förbereda sig. Det ena som följer mig alltid som dyker upp en vanlig söndageftermiddag och blir aktuellt igen över ett samtal om Susanna Alakoskis Svinalängorna. Hur mycket pengar Landstinget än pungat ut för att få ordning på mig finns det alltid med en och när det väl slår emot igen är det samma onda krafter i maggropen, samma tungsinthet och obefogade ilska efteråt på helt andra saker för aldrig aldrig säga vad jag egentligen är så arg över. Det andra törnade, svedde lite för nyligen; för lite växtvärk emellan om än med inte samma hårda verkan som det första såret. Samma gråt i halsen efteråt, samma utmattning efter att ha ansträngt mig i flera timmar för att låtsas som om såret inte finns.
Tyngden över axlarna. Hur går man vidare? Skrika och gråta och leva rövare tiotusen gånger om? Kräva förklaringar, förlåt, förståelse. Det kommer inte göra någonting ogjort. Det kommer inte läka några sår eller göra någonting annorlunda. Allt som hänt har hänt. Ryggraden; det otrygga barnets ryggrad, den hjärtesvidande flickans ryggrad är fortfarande min ryggrad och det enda jag kan göra är att sträcka på den och försöka hålla den så. Och ur ett annat perspektiv tillhör ryggraden en människa som själv har gjort fel, delat ur törnar och sårat. Medvetenheten om ett eget svart samvete hjälper också i medvetenheten om att saker händer, människor agerar fel och gör illa och det är mänskligt.