Dagboksblogg, decemberblogg

Den här hösten är så underlig. Allt är väldigt intensivt, väldigt bra och jag går mest runt hela tiden och är lycklig. Lycklig och jag är inte särskilt kompatibla och lycklig och november är i det närmaste motsatta begrepp, så alltihop känns mycket konstigt och ovant. Det händer en massa saker hela tiden: Läsningar, författarträffar, feministiskt forum i Malmö, socialistiskt forum i Stockholm, vänner som jag äter middag hos, hälsar på eller bjuder hem, DJ-gig, föräldrabesök och första julen i Göteborg. Mitt i allt jobbar jag heltid på GP och trivs varje sekund, är sjuk och ignorerar det för livet är för roligt för att stanna hemma från och på kvällarna kryper jag ner mellan make och katter i vår fina förstahandslägenhet och är just lycklig.

Mitt i allt berättar en journalist som jag tycker om och respekterar mycket att jag utvecklats som skribent det senaste året. Att jag gått från att vara intressant till att bli en kulturskribent, med anspråk och självförtroende att våga diskutera ämnen och inte bara utgå ifrån jaget. Det gör mig mycket glad, då det har varit min ambition och önskan att ta just det steget. Att äntligen få självförtroendet och pondusen att tro på mig själv i andra lägen än när jag utgår ifrån mig själv. Att backa ett steg från den hetsiga samtidsdebatten och twittersnackisarna. Läsa böcker, analyser, ta reda på saker som intresserar mig och inte bara sådant jag redan vet. Det har sällan varit roligare att vara skribent än just nu. Jag får undersöka och analysera saker, snarare än att skrika ut saker jag tror mig redan veta. Det långsamma och eftertänksamma skrivandet, som är det som jag trivs bäst med. Jag tror också att det gör mig till en bättre skribent.

Hipp som happ recenserade Maria Schottenius i DN min roman, precis när jag trodde att de lämnat den därhän. Lika oväntat var det positiv kritik som tog fasta på mycket som jag försökt få fram. Det slog mig att en positiv litteraturrecension i DN Kultur var exakt det jag längtade efter och drömde om som konkret mål när jag exempelvis bråkade med min dåvarande pojkvän kring att jag inte ville ha det jordnära och äkta livet med ett rejält arbete och biologiska barn. Nu är mitt liv ganska jordnära och äkta ändå i mitt tycke, även om jag som kulturell medelklass och barnlös knappast räknas in i hans definition av klassmässig äkthet. Igår frågade jag min man vad en fontanell var för något, när ordet kom upp i The Wire. Han förklarade och jag såg på honom med förfärad och äcklad min, varpå han konstaterade att jag är “such a dude”, så särskilt härlig och jordnära rörande barn har jag knappast blivit heller. Men en utgiven roman som recenserats i DN Kultur har jag i alla fall.

Det var nog bara det jag ville. Ni vet att ni får följa mig på Twitter om ni vill ha dagliga uppdateringar, info om var jag pratar och läser och artikellänkar va? Inte för att jag twittrar så himla mycket heller längre, men ändå.

Här får ni ett klipp från när jag läste på Strand för några veckor sedan i alla fall.

Bär alltid mössa, klä in dig i wellpapp

Jag har aldrig sett mig som någon som man gifter sig med. Inte heller någon som man inleder en lång och varaktig vänskapsrelation till. Det är omöjligt att beskriva det på något annat sätt än i klyschor, men jag är inte så lätt att komma nära. Framförallt har jag haft en tanke om att jag inte är så rolig att komma nära. Det är de där mörka sidorna, de dåliga perioderna, konsekvenserna av hur jag stundtals mår som alltid spiller över på de som jag har nära relationer till. Jag är inte någon som man signar upp sig för livet med, för att göra det innebär också att man signar upp sig för skoven då man tvingas att också dela en vardag med en massa jävligheter. Dåliga sidor och annat bös får man ju alltid tampas med, i alla relationer, med att vara anhörig eller nära vän till någon med de där mörka hålen går utöver det. Man kan varken dela eller bära bördan, men man måste förhålla sig till den även när den inte är ens egen.

Jag har alltid känt att de där hålen och skuggorna är i vägen. De kommer för alltid att stå mellan mig och nära relationer. Har inte velat utsätta någon annan, inte velat blotta. Man blir lätt alltför sårbar.

Men så sitter man där på en möhippa, med vänner sedan många år tillbaka, och inser att det är just det som har hänt. Skuggorna och hålen står inte i vägen för mig och kärleken längre. För här i gröngräset sitter människor som känt mig länge. På bröllopet kommer de vara ännu fler. Människor som tagit långa promenader med mig när jag grävt ner mig i mina tankar. Människor som jag haft långa samtal och gråtit tillsammans med. Människor som i sömnen hållit om mig och hyssjat lugnande när jag skrikit av mardrömmar. Människor som jag berättade om det förflutna, om svåra saker, utan att jag någonsin känt mig utlämnad utan bara trygg och lugn. Människor som släpat mig ut ur lägenheten, när jag inte orkat lämna den eller kommit över med favoritgodis och film när jag fått mitt hjärta krossat. Människor som lånat ut madrasser vid sin säng och låtit mig sova där när jag inte vill sova själv och som hållit hårt i mina axlar när marken rämnat. Människor som jag sena och onyktra nätter pratat klass, bakgrund och samhällsilska med. Människor som fått mig att skratta så jag nästan tappar andan, som jag dansat långa nätter ihop med, varit bakfull och tvär tillsammans med och som jag delar många av mitt livs bästa stunder med, oavsett hur livet har sett ut i övrigt.

Det finns så många människor som inte vikit undan, som inte släppt taget och de blir fler och fler. Många av dem sitter där på möhippan och quizar på frågor om mitt liv och skrattar tillsammans. Ännu fler av dem förbereder Sundsvallsresa för att fira mitt bröllop.

En av dem är han som jag delar min vardag med, som jag kommer att säga ja till. En sen kväll, strax innan sömnen, håller vi om varandra och jag säger att jag inte är någon man gifter sig med, för han signar också upp sig för dåliga perioder, skov och mörka sidor då jag kommer att vara behövande och inte vara mitt bästa jag.
”Det vet jag väl”, säger han.

Och jag litar på det, jag litar på dem som nu finns där. De som gör mig sårbar och samtidigt alldeles osårbar. I övermorgon gifter jag mig.

Sommarstängt

När jag skulle logga in på wordpress upptäckte jag att jag hade glömt mitt lösenord. Det tog några timmar innan jag kom ihåg det. Det är väl ungefär så den här bloggen fungerar numera. En gång en livlina under sömnlösa nätter, ett sätt att träffa nya vänner och senare en karriärhjälp. Numera är den sorgligt styvmoderligt behandlad. Vi har inte samma behov av varandra längre. Jag kan inte skriva öppet och känslosamt, som jag brukade. Jag hinner inte skriva åsiktsinlägg, när jag jobbar med det. Det blir inte så mycket alls.

Sedan en vecka tillbaka sitter jag på Göteborgs-Postens kulturredaktion. Jag stortrivs och älskar mitt jobb. Om snart tre veckor gifter jag mig. Det är bisarrt och ganska ogreppbart. Om lite mer än en månad kommer min debutroman. Jag har ungefär samma känslor inför det.

Jag sitter på min kontorsplats, läser böcker och skriver texter. Tänker på den jag var när jag startade den här bloggen. Hon som lovade sig själv att sluta snusa den dag då hon uppnådde kombinationen stabila relationer, hyfsad inkomst och ett stimulerande jobb. Jag tror att hon antog det löftet enbart för att hon levde i en cynisk visshet om att det aldrig skulle ske. Nu sitter jag här med snusdosan och borde väl, med andra ord, sluta. Men mest av allt vill jag åka tillbaka i tiden till den där sorgliga studentettan i stans fulaste område, med matfläckar på tapeterna och silverfiskar över badrumsgolvet. Jag vill sätta mig på sängkanten, där hon som startade den här bloggen ligger ensam med sin sömnlöshet, och berätta att allt kommer att bli så förbannat bra tillslut.

Lägesupdate

Hörni, det här med 30 låtar-utmaningen gick ju inte så bra. Lägger ner det. Jag har varken tid eller ork.
Jag skriver en himla massa, spelar skivor ihop med Soraya Hashim lite varstans (på lördag på Yaki-Da), ska sommarvikariera på GP Kultur denna sommar, planerar ett augustibröllop och i slutet av just augusti kommer min debutroman Du hasar av trygghet äntligen ut. Annars pussar jag på mina katter, njuter av ett förstahandskontrakt i mitt absoluta favoritområde av Göteborg och tränar en himla massa.

Hej så länge.

Glassiiiigt

Varje gång som jag känner mig så trött och ledsen som jag har gjort de senaste dagarna får jag dåligt samvete. Jag känner skuld gentemot mitt förflutna, en människa som drömde om min tillvaro. Jag känner skam kring hur jag har mage att gnälla när jag är så förbannat priviligerad som jag är idag.

Jag har inte ett jobbigt liv. Jag skriver, debatterar, researchar, reser runt och föreläser och sitter i paneler. Jag skriver roman, intervjuar, blir intervjuad och redaktörar texter ibland. Jag får skriva och prata om saker som jag brinner för, hela dagarna. Jag blir publicerad, människor lyssnar på mig och stundtals känner jag att mina ord och de frågor som jag försöker föra upp på agendan spelar roll. Det är fantastiskt stort.

Jag har ingen rätt att känna mig trött och nedstämd, när jag lever ett så extremt priviligerat liv. Det är inte jobbigt.
De år som jag städade nerbajsade hotelltoaletter, torkade insmetad affärsmanssperma från tv-skärmen och rättade till minsta veck på överkastet så att inte gästerna skulle klaga, det var jobbigt.
De år då jag levde efter en bestämd stämpelklocka och började halv åtta varje morgon, fastän jag aldrig sovit mer än några timmar på natten, det var jobbigt. Det var jobbigt att vara på en arbetsplats där alla sociala medier var spärrade, rasterna var hårdkollade och bestämda och det förväntades mer av de anställda än de orkade med.
De år då jag pluggade heltid, arbetade deltid, engagerade mig ideellt samtidigt som jag vägde 48 kilo och försökte kämpa mot min anorexia var jobbiga. Hade jag någonsin ro och tid? Jag minns inte.
Alla de år som delvis bara handlade om att få ekonomin att gå runt, då jag pantade burkar för att ha råd med toalettpapper och inte hade råd att hämta ut min medicin som jag tog mot min oro kring just ekonomin. De var skitjobbiga. Så har jag det inte längre. Inte gott ställt, men inte så illa. Jag har råd med det mesta som jag behöver och kan gå in på en livsmedelsaffär och köpa precis det som jag vill ha, inte bara det allra billigaste som ger någon slags näring.

Jag är så förbannat priviligerad numera. Den människa som jag varit skulle skrika i raseri åt mig om hon visste att jag tillät mig att känna efter hur trött jag är i den tillvaro som jag lever nu. Men trött är jag ju. Det är inte jobbigt på något sätt, men väldigt många veckor av mycket jobb, planering, ansvar och resor har dränerat mig en smula. Därtill har jag flyttat, skaffat katter, försökt hålla relationer bra och stabila och varit ute på alldeles för många fester och klubbar. Jag har börjat planera ett bröllop, med åsikter och logistik på allehanda håll. Dessutom kom vinterdepressionen och slog undan fötterna för mig, med ångestattacker och slagsmål med psykiatrin som följd. Det värsta har bedarrat, men själen blir en smula tärd efter ett sådant skov.

Jag stirrar avundsjukt på alla som orkar, till synes oproblematiskt. Skammen över att jag de senaste månaderna alltmer blivit en Häxan Surtant, som bölar, hatar och inte orkar. Som inte är en kul och härlig tjej med glimten i ögat, kåt, glad och tacksam. Jag vet att det inte begärs av någon annan än mig själv, men kraven inifrån är tillräckliga.

Jag är så förbannat priviligerad och ändå känner jag ett behov av en paus, om så bara världens minsta. Ett dygn på vid havet på någon kurort, köra medelklassklyschan rakt av och åka på spa när vardagspusslet brister. Jag har blivit den människan och så priviligerad är jag att jag utan problem kan spontanboka ett dygn på Varbergs Kurort för två med mitt mastercard. Jag äcklas av mig själv, men är för trött för att kunna göra något annat än att få ett dygns respit.

Forum för levande historia

Varje andetag av den här sommaren är en upplevelse. Jag tänker nästan hela tiden på att jag måste skriva ner och anteckna. Berätta hur det var den där kvällen vid Delsjön med bästa vännen. Kallt sjövatten efter löpningen, flyta på ytan av kylan och blunda. Overkligt blå himmel ovanför. Barnrop i fjärran, skratt från uppblåsbara leksaker och brygga.

Berätta om bröllopsfesten vid Höga Kusten. Dans i Norrlandsljus natt som befann sig mellan dagsljus och soluppgång. Hemfärden klockan fyra på morgonen. När solen börjat stiga och färga himlen rosa, bakom Sundsvallsindustrierna där röken steg mot himlen. Han hade somnat mot min axel och hans lockar kittlade mig i näsan, medan hans hand på mitt lår ibland ryckte till lite i sömnen. Jag som kysste hans huvud ibland och i sömnen fnittrade han till. ”Snart är vi hemma, älskling”, viskade jag och han hummade till svar.

Berätta om dagar vid badstränder med vänner. Långa samtal följt av saltvattendopp. Honungsmelon och biggaråer, rödbränd hud precis vid bikiniöverdelens rand och håret saltsmakande och blekt. Tropiska nätter på balkongen, tända ljus och Gin&Tonic. Mannen som går förbi börjar gå i takt med musiken som vi spelar och vi fnissar i smyg.

Berätta om kortvistelser i Stockholm, bara för att jag kan. För att min kalender är tom och schemat spontant så plötsligt sitter jag i en lägenhet i Gamla Stan och äter middag, hälsar på på folks jobb dagen därpå, skämtar om att jag är media-Stockholms sällskapsdam när jag rör mig mellan redaktioner utan att ha något särskilt ärende alls mer än att det är trevligt.

Berätta om dagar att vakna upp till utan agenda. Slå upp balkongdörren, ta någon av de olästa romanerna och stryka solfaktor 15 över huden. Eller ligga inomhus med TV-serier när regnet smattrar.

Berätta om Slottskogen och rosévin, berätta om regnigt besök på gamla standardkrogen där vi skålar och min vän utbrister ”åh vad jag har saknat er”, efter att sommaren tillfälligt splittrat några av oss.

Berätta om exet och jag, hur vi fnittrar på samma sätt när vi badar. Jag hade glömt, hans pojkfniss i en två meter lång kropp när vi går längre ut och vattnet stiger över kroppen. Det förtjust chockade skrattet när man doppat huvudet och inte längre är feg.

Ja, jag sörjer att jag inte var i Almedalen. Jag blir frustrerad av att inte ha jobb. Jag känner mig lätt blottad och värdelös när jag inte deltar i samtal och har åtta timmars arbetsdag. Men den här sommaren är värd det, jag försöker minnas och mota den inneboende och ständigt närvarande stressen över att det alltid finns något som man kan och borde göra. Jag vill anteckna varje liten del av min tillvaro, men allting flyter samman i ett ogreppbart nu. Jag bara lever, det är väl egentligen inte så mycket mer än så.

Går ut och är snygg

När jag kom hem från Stockholm blev jag förkyld och oerhört gnällig. Vardag, småkyligt och så feber och snörvel på det. This was supposed to be the summer of Elin, liksom. Men han den där jag bor med har en synnerligen bra egenskap att vägra acceptera att jag lägger mig under täcket om det inte verkligen är akut. Det är det sällan.
Oftare händer det faktiskt att det är bra med någon i ens liv som säger till en att nej, nu tar du på dig en klänning och sen går vi ut och är snygga ihop i solskenet. Han i skjorta, jag i sommarklänning och genom Majorna gick vi in till stan där han bjöd på middag på Stearin och vi sedan fortsatte till M2 där vi drack GT på den vackra uteserveringen innan vi slutligen landade på Bliss uteservering och mötte upp med bland andra Isabelle Ståhl och Lisa Magnusson. Jag var snörvlig och småtrött, men mer än något annat var det helt rätt. Vi gick ut, vi var snygga, jag blev lite lyckligare.

Sedan kom solen, friskheten och värmen. Vi fick ett andrahandskontrakt på en ljuvlig lägenhet i vackra Sannegårdshamnen. Jag hade åter pengar på kontot och en inte alltför tyngande arbetsbörda. Så kom slutligen midsommarhelgen då Göteborg återigen bevisade varför det är mitt hemma, varför jag så ofta hör Håkan Hellströms röst i huvudet när han deklarerar att han aldrig lämnar GBG. Göteborgsumgänget är kravlöst, ruffigt och spontant. Ibland lite för berusat och smutsigt, ofta slutande i nya bekantskaper, nästan alltid oproblematiskt och förbannat glatt.

Midsommarafton inledde jag och Gustav med extremt traditionell midsommarlunch. Ja, så traditionell att jag åt fisk i form av små Eldoradolik som smakade salt och sommar. Vi lyssnade på sommarsånger sjungna av Göteborgs gosskör och jag la på mormors linneduk.

DSC02936
















Efter den traditionsbonanzan marinerades det vegetariska grillspett, inväntades gäster och i stereon ut mot bakgården spelades enbart rap. Vid fyratiden började folk dyka upp och i en begynnande sol samlades vi på filtar ute på gräset och började grilla.



















Men solen gick i moln. Och blåsten blev bara värre. Jag är lättfrusen. Vid halv åtta ansåg jag att utefest var onödigt, vi hade redan gjort grillgrejen och åhh vad min stickade tröja kliade. Långsamt avreglerade vi utomhusaktiviteterna och inledde istället en hemmafest av sällan skådat slag. Massor av folk, mycket skratt.
DSC02979
















Plötsligt hördes skrålande från min gamla barndoms-stereo modell minsta inifrån köket. Jag kikade in och fann sjutalet män i vild dans medan de sjöng med i Destinys Child-hits och vrålade amma sövajvö i kör.



















Efter en stund började jag och en av de mer indiefierade gästerna tröttna på att R.Kelly blev dansgolvsnorm och gjorde en rockad. Vi knuffade bort exet som DJ, satte på Bigmouth Strikes Again och det blev indiedansgolv och bröl av alltihop. Allt slutar i något slags DJ-battle mellan mig och exet som förvisso var lyckat, men borde skett på något annat än en gammal CD-spelare.

Jag hade sagt innan midsommar att jag ville ha en technofri kväll, att jag absolut inte tänkte följa med på svartfest ända borta i Delsjön och varit rabiat hatisk mot idéen. Sedan hände kärlek, spontanglädje och en del rosévin. Plötsligt satt jag på en spårvagn med Gustav, John och Chia som varit de Delsjödrivande och ska jag erkänna sanningen berodde det till viss del på att den förstnämnda herrn precis gått in i epic kärleksmode och bedyrade mitt fantastiska jag i tid och otid. I’m so easy, men alternativet att gå och lägga sig föll rätt platt mot att sitta på en spårvagn och fnittra medan han där bredvid upprepade meningar som “Du är så bra på att dansa! Jag älskar dig!”, “Du är så himla cool! Jag älskar dig!”, “Du är så bra att leva med! Jag älskar dig!” och så vidare. Faktumet att slutdestinationens hållplats och gata hette Bögatan gav såklart upphov till det vanliga fnittrandet och höhöandet i sällskapet innan vi var framme.

Promenaden från hållplatsen till Delsjön brukar vara långtråkig och urtrist. Den här gången fick jag låna en mp3-spelare, Chia sa “lyssna på det här” och plötsligt gick jag på en mörk skogsstig med disco på hög volym i öronen. Det kunde ha känts klaustrofobiskt med discon som stängde ute alla ljud och mörkret som omgärdade mig. Istället var det bara tryggt och vackert. Jag gick och smådansade för mig själv hela vägen fram till festen.


















Jag vet inte hur timmarna på festen passerade. Jag dansade aldrig. Istället skrattade jag väldigt mycket, satt i gräset med John och Chia, pratade och diskuterade. Jag träffade Kristoffer Viita med sällskap och drev runt med dem. Plötsligt hade solen gått upp och ljuset var dag.




















Under tiden ägnade sig Gustav åt att dansa i någon slags Puck i En midsommarnattsdröm-style.


















Vid femtiden gav vi upp och började dra oss hemåt. Vi hann med att kissa bakom ett varsitt träd, utan att tänka på att det var fullt dagsljus och vi knappast var diskreta. Jag har å andra sidan gjort det till någon slags vardagsfeministisk grej att dra ner byxorna lika obekymrat som män och skvätta lite varstans. Jag har även varit på väg att störta baklänges nerför Skansberget när jag suttit på huk och enbart hållit fast mig i några kvistar, lätt desperat. Men jag har aldrig tidigare trillat åt sidan när jag suttit på huk, legat och sprattlat med röven i vädret medan någon stått intill (dvs Gustav) och vikit sig av skratt. Den var i alla fall ny.

Vi tog en taxi hem och plockade upp två unga män som satt på varsin sida om mig och var så fascinerade av nylontyget på mina strumpbyxor att de var tvungna att känna på det. Efter att de hoppat av hann jag somna i baksätet innan vi släpptes av i ett obarmhärtigt solsken. När vi ramlade hemåt den sista biten mötte vi en morgonjoggare. Jag har sällan känt mig som en så depraverad människa som i det mötet.

På midsommardagen masade vi oss ut i solskenet och mötte upp med Teresa och Marta Axner med vän. Vi åt av våra festrester, sörplade vattenmelon och pratade TV-serier.


















Helgens sista smygsemester blev en tur till Delsjön i dagsläge. Redan vid halv tolv var jag och Gustav bänkade i gräset med matsäck och dagstidningar och en stund senare kom Johanna och Magnus.

Jag vet inte om det är min barndom av husvagnssemestrar på diverse svenska campingar i södra delarna av Norrland, men få saker gör mig så lycklig som tallskogsdoft och insjöar. När Delsjön var tillräckligt varm (enligt mina definitioner, som uppvuxen med Storsjön som badsjö) på eftermiddagen simmade jag en stund, låg och flöt på rygg och jag var så glad som jag blir av att bada.

Den episka sommardagen slutade med grillning hemma hos oss. Tack vare exet hade vi lite bättre koll på grillen den här gången och jag fick dessutom färsk koriander på mina halloumibitar. Nu är jag rödbränd, trött och mycket glad. This is the summer of Elin.

Stockholm revisited

Jag mellanlandade i Göteborg några dagar mellan London och sedan nästan en veckas vistelse i Stockholm. Förutom någon intervju, lite artikelskrivande och ett och annat möte blev det någon slags förlängd semester. Det spelar ingen roll om jag jobbar i Stockholm, det är ändå inte vardag och det har visat sig efter några veckors frånvaro att det kanske var vardagen som skapade tryck över bröstet och svårt att sova. Jag älskar den fortfarande, min vardag, men lika lätt faller jag in i harvande mönster och tankegångar och rätt vad det är har jag blivit mer bitter, rastlös och kontrollmanisk i en osmickrande kombination, än vardagsälskande som jag brukar.

Stockholmsvardag är någonting helt annat. Det är mitt andra hem på Julias bäddsoffa. Rödvin, kex, bröllopsprat och Handendär som kommer hem med take away och en annan dag köper jag hem för inte ska vi väl laga mat, nej inte nu när det inte är vardag. Sedan ser vi Gilmore Girls och klappar katterna och jag känner mig så hemma att jag åker därifrån med en underlig svartsjukekänsla över att de får fortsätta äta TV-dinners framför Gilmore utan mig nu. Det är att gå ut och äta, ut och dricka vin, sms:a och orka träffa människor. Herr K. (egentligen heter han Kristian och är en nära vän från gymnasiet, men hans smeknamn hänger kvar sedan mina anonyma bloggdagar) och jag dricker vin en sen kväll på Rival och inser att det är så trevligt att vi går ut och äter och dricker lite mer vin kvällen efter. Jag träffar Hanna Fridén, Kim W Andersson och har ett ömsesidigt idolmöte med Lina Neidestam, kvinnan som tecknat mitt liv i seriealbumet Zelda och som driver med såväl antifeminism, som feministiska dogmer, som ingen annan kan göra. Jag panelpratar och dricker rosé på PKK och får äntligen träffa Eric Rosén. Jag hänger med Helena och Victor och undslipper ett “förlåt, men jag tror verkligen att jag skurit mig i armarna till den här låten” när vi lyssnar på någon gammal Placeboskiva (damn you olyckliga tonår att förstöra bra skivor).

Däremellan jobbar jag, men arbetet är aldrig tungt och sådär tuggummisegt som det har varit hemma senaste tiden. Måste jag och ska jag inte bara först och jag har ändå ingenting att säga. Jag läser bloggar, följer Twitter, men får inte samma behov av att stänga ner alla fönster i provocerad irritation och trötthet som jag haft ett tag nu. Stockholm är mer än något annat ändå rosévinsrus, soffliggande fnitter, jordgubbar och kyssar och när jag kommit hem är allt som vanligt, men ändå inte för så mycket lättare är det att andas. Jag spelar Dr Mario, vi äter Tuc Salt&Peppar och ser på How I Met Your Mother. “Stockholm är liksom din egen värld”, säger han som jag delar vardagen med innan jag faller in i en djup sömn utan mardrömmar och oro.

Such a perfect day

Jag gav Gustav en resa för två till hans syster i London i födelsedagspresent (presenten i form av en analog print screen-dagbok, som jag gjort genom att skriva ut passande bilder från internet, klippa, klistra och skriva kommentarer).

Förra veckan var vi där. Under timslånga promenader, mellan GT i hotellbarer och middag på Mildreds, från Camden till Green Park hann jag tänka en hel del.

Följande lista är ett urplock av tankar som svishade förbi, stannade mer eller mindre länge, under fem dagar hemifrån:

1. You can take the country out of a girl. I synnerhet om hon alltid längtat efter nattöppna kiosker och asfalt under fötterna. För jag älskar storstäder. Jag älskar att vara en del av den främmande massan och älskar den kollektiva anonymiteten som uppstår. Många kvällar gick jag runt och suckade av skönhet i byggnader och vyer. Asfalt som blev mer asfalt, gator som aldrig tog slut. Att vara upplöst i ingen särskild alls, när jag gick en ensam förmiddagspromenad och köpte en kaffe. Fullständigt identitetslös och ändå närvarande, en del av staden. Flera nätter tänkte jag på när jag var i Paris med bland annat Per och han skrek “mitt hjärta brister av kärlek till den här staden!” i någon gränd. Jag önskar att jag hade haft modet att ropa samma sak i London.

2. Hur många semestergräl mellan par som handlar om att någon borde kollat upp/packat/fixat någonting, men inte gjort det. “Men jag trodde att du…” var vår vanligaste meningsinledare i de få dispyter som förekom. Det känns inte som att vi är ensamma (och oftast var det jag som glömt bort något mail eller liknande).

3. Just faktumet att jag glömt mail, irrade omkring och inte hade planerat in i minsta detalj, vare sig resplan eller vad vi skulle göra där. En del tjorv blev det och allt löste sig tillslut och detta med insikten om hur långt jag har kommit från den ängsliga och kontrollneurotiska som jag en gång var. Men tanken var också hur enkelt det är att fortfarande leva kvar i den identitetsbilden och pådyvla den på andra (vilket var en del av upphovet till föregående punkt).

4. Hur enkelt det faktiskt kan vara att leva. Lite picknickmat och en park. En bar och ett glas vin. En kaffe någonstans. Oplanerat och i nuet. Perfect Day på repeat i hjärnan och någon form av…jag vet inte, livsnjutande?

5. Flygrädsla. Går det aldrig över?

6. Koriander. Jag älskar koriander helt besinningslöst.

7. Man kommer sällan så nära människor som när man reser ihop. Man måste kompromissa, samsas och visa både sina viljor och sämsta sidor på ett helt annat sätt än hemma. Nu var det inte ens någon backpackingresa vi gjorde direkt, men hans runtsläpande av mig på Primark borde i alla fall räknas som någon slags mandomssafari.

8. Orkar jag verkligen fortsätta med det här?  På heltid? Ständig oro för ekonomin, hänga med, sitta på Twitter, diskutera, få arga mail, läsa hatkommentarer, pitcha idéer och få nej tack, ha åsikter om allting. Vill jag göra det som heltidssysselsättning? Jag vet inte, jag visste det definitivt inte i London och inte när jag kom hem och surfade AMS. Det här är det roligaste som finns, men jag tycker inte om vad heltidsåsiktsmedialivet gör med mig. Jag är rastlös, orolig, missunnsam och alldeles för arg, alldeles för ofta. Jag är orolig för pengar jämt. Kanske är det en sommarfas, kanske inte.

9. Jag borde verkligen åka bort oftare.

Växa några meter innan sommaren blir oktober

Det följer mönstret från förra hösten ganska exakt.

Krascha i början på september, om än med ett mjukare fall i år. Gå runt en månad med tryck över bröstet och brist på ork. Kravla sig upp lagom till bokmässan och få en nystart.

Att inte längre bara orka, utan faktiskt älska och drivas igen. Springa på föreläsningar om Foucault i läskursen enbart inriktad på honom. Läsa Vansinnets historia och Diskursens ordning och bli så insatt i hans teoretiska ramverk (i den mån man kan beskriva hans tankar som ett ramverk, med tanke på hur hans samhälls- och historiekritik vägrar infoga sig i eller bilda ett tankesystem) att jag börjar se världen genom Foucaults ögon. En teoretiker som jag blivit såpass hänvisad till, refererar så mycket till och använt mig av – vilken njutning det är att få gå in på allvar i hans texter. Hitta nya saker, gå in djupare. Se arbetslinjen, diagnostisering av psykisk ohälsa, tabun, HBT-politik och Göran Hägglund genom Foucaultska ögon. På riktigt sätta mig in i hans begreppsvärld och kritik. Misstänker att jag snart kommer att göra en Anders och Hegel och låta bloggen bli Foucaultsk ett tag.

Däremellan: Skriva texter, inte hinna blogga så mycket som jag vill för att artiklarna tar all min tid. Längta efter romanskrivandet. Låta idéer till texter jag inte hinner skrivas staplas på postit-lappar på skrivbordet. Hemliga projekt i görningen, två positiva besked inom loppet av några dagar. Fler möten lär det bli och så småningom ett outande.
Lunchar med gammal lingvistikmentor som forskar om sexuell identitet uttryckt i språket och heteronormativitet, får nycklarna till kontoret som jag ska frilansjobba från från och med måndag.
Läser böcker, som jag saknat att läsa böcker. Och alla tidsskrifter som ligger och skrotar i lägenheten och som jag förmår mig själv att koppla av med. Träffar vännerna, äter lyxfika och pratar klimatpolitik och för- och nackdelar med ekonomiska styrmedel. Ser Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra på Stadsteatern och blir inspirerad samt störtförälskad i Nina Jeppsson.

Dessutom bokas en semester till Malta första veckan i november och jag får träffa en bra läkare med kort varsel på vårdcentralen som jag valde i Vårdval Göteborg. Jag blir lyssnad till, blir behandlad med respekt och alla är snabba och vänliga. Jag kan varmt rekommendera Vårdcentralen Gibraltar till er boende i Göteborg. De har dessutom Internetbokning, så man slipper stå i telefonkö (om det inte är akut).

Däremellan hinner jag reflektera en hel del över det som har kommit att refereras till som svartsjukedebatten. Känslomässigt är det infekterat, på en privat nivå där jag tappar mina teoretiska argument och blir känslostyrd. Någonstans mitt i allt en rädsla över det som varit den största rädslan genom alla mina relationer: Tänk om kärleken inte räcker? Det är inte nödvändigtvis så att den räcker. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar en människa, kan man inte organisera en relation så att den tillfredsställer bådas behov kommer den ändå inte att fungera.

Men mitt i allting ändå något nytt. Ny luft. Det blir oktober och jag andas igen. Så bulta då hjärtat, bulta hårdare. Nu slår vi tillbaka.

Bokmässan 09: Namedrop it like it’s hot i en tempusförvirrad text

Ja herrejisses. Såhär sliten har jag inte varit sedan jag kom hem från Hultsfred 99 med en oladdad mobiltelefon till två oroliga föräldrar som fått reda på min lögn om att min kompis föräldrar skulle med på festivalen och övervaka oss. Skillnaden mellan nu och då är att jag mellan dans och sprit fyra nätter i rad på något absurt sätt även har hunnit göra intervjuer, gå på möten, lyssna på seminarier och vagga runt som en vadderad mystant i bakfylleångor och förvirring bland montrar, där jag på något jävla vänster alltid lyckades hamna vid den lilla Ladies pleasures-montern som sålde sexböcker, fastän jag skulle till Glänta och Fronesis.

Här kommer den långa, något men mycket lite, cencurerade redogörelsen för helgen inkluderade namedropping och länkar som brukligt. Mellan det som här kommer att redogöras för i dagboksform har det tillkommit så mycket samtal, händelser, diskussioner och seminarier som väckt tankar till åtminstone två veckors dagligt bloggande. Det kommer senare.

Onsdag:
Jag inleder Bokmässan med att få en utmattningskris efter att jag lämnat in min ansökan till forskarutbildningen. Ligger på sängen och storgråter i tre timmar, tills jag hämtat mig såpass att jag kan åka ner till centralen och möta upp med Isobel som får nyckel till bortresta Agnes lägenhet. Jag gör ett hjälpligt försök att spårvagnsguida henne, men vad spelar det för roll när just hennes hållplats är avstängd och ersatt med oberäkneliga bussar. Västtrafik är ingenting man stoltserar med som boende i Göteborg, direkt.
Utmattad av gråten och arbetsbelastningen de senaste veckorna är det skönt att inleda helgen med några glas vin ihop med Isobel och Karin, hemma i den sistnämndes lägenhet, innan vi beger oss till Kontiki där Gustav håller DJ-hov.
Där är det såklart vi från the internets som regererar ett dansgolv, man skäms över Göteborgs barer när Kontiki väljer att stänga baren en timme innan stängning och får förklara att det inte är representativt för Göteborg, jag och Iso får dansa till If I can’t och Gustav avslutar DJ-setet med den smäktande (I’ve had) The time of my life som vi Dirty Dancing-dansar till och jag försöker förklara för Gustav att det där hoppet är en mycket dålig idé för oss att försöka oss på.

Torsdag
Isobel tar mig under sina skyddande vingar och bestämmer sig för att powermingla runt mig. Jag går runt och blir helt varm i magen av min media/litteratur-Obi Wan som presenterar mig för Denise Rudberg med orden “Elin är en upcoming stjärna” och är fantastisk på att föra in mig i samtal och presentera mig för Jessica Gedin, Sigge Eklund och alla andra som hon känner.
På Atlasminglet träffar jag äntligen Johan Hilton för första gången, liksom Björn Wiman och Tove Leffler som, som twitterfollower, undrar hur det går med min sjukdom.
Vidare därifrån till Bonniersminglet, efter viss slapstickbetonad hissförvirring, där jag träffar Therese Bohman, Isabelle Ståhl häller vin över mig och det är så trångt att jag glömmer vad som är min kropp och vad som är Rasmus Fleischers när vi står och pratar doktorerande. Jag möter Olav Fumarola Unsgaard som tackar för blogginlägget och jag ursäktar leende att jag hyllade hans text i ett Göran Hägglund-sammanhang.
Plötsligt drabbas vi kollektivt av den stora hungern och undrar om indragande av snittar beror på lågkonjunkturen, innan jag, Isobel, Johanna och Jessica från Bokhora och Daniel Åberg går till restaurang Frågetecknet, Göteborgs konstigaste restaurangnamn, och blir pastadästa.
Därifrån går vi på Galagos fest och dansar, intrigerar, blir fulla och och dansar lite mer. Johan Norberg är en av dem som ansluter och efter att Galagofesten stängt kommer Gustav på den strålande idéen att dra med sig mig, Anders, Isobel och Johan till Svanen för lite indiedans med fulla nittonåringar. Få har imponerat så mycket på ett dansgolv som Johan och det var ren njutning att dansa till Broder Daniels Work och skrika med tillsammans med honom.
Natten avslutas för mig i konflikt med gammalt ragg som hotar med att skriva en debattartikel om hur den feministiska skribenten Elin Grelsson egentligen behandlar män, samt ta hand om sanslöst berusad pojkvän.

Fredag:
Utmattad av torsdagsnatten kommer jag inte in på mässan förrän alldeles mot slutet. Förvirrad står jag vid Aftonbladets monter och hinner träffa Björn Owen Johansson för första gången, samt Anna Svensson och Anna Ekelund.
På kvällen samlas the internets hos Chris, där även Lisa Magnusson och Marcin de Kaminski har anslutit sig till bokmässesamlingen. Förfesten splittras och Isobel tar med mig, Lisa, Isabelle och Karin till den mytomspunna svitfesten på Park som Sigge Eklund anordnar och som i år naturligtvis blir shut down av klagande granne och vakter för första gången. Följdaktligen blir det mest som Lisa skriver: “Alla var jättevärldsvana utom vi. Inte blev det bättre av att alla glas var slut så att jag var tvungen att blanda en gemensam grogg i en tom petflaska som vi sedan gick och halsade lite tonårsaktigt ur.”
Därefter går vi på Glänta-festen på Världskulturmuseet och jag dansar lite trött, gläds åt att Julia nu joinat oss och bröstar mig till glädje och liv i tröttheten och Gabriels lyckliga dans bredvid Leif Pagrotsky innan jag tycker att det är dags att gynna andras öden och vila mina hostande lungor och går i förväg hem till Gustav.

Lördag:
Tar en springmacka, kommer in på Bokmässan i redig tid för första dagen. Inleder dagen med Ann Heberleins och Karin Johannissons seminarium om psykisk sjukdom och självmord i dåtid och nutid. Var redan gråtmild och uppfylld av kärlek och Ann Heberlein-effekten är väntad. Jag torkar tårarna om vartannat, tills en lika tårögd Karin hittar mig i publiken och vi kramar varandra i djupt samförstånd över Heberleins klokhet och seminariets storhet.
Efter den gråtande inledningen på dagen möter jag upp Sara Lövestam i Piratförlagets överfulla monter. Hon är precis lika charmerande, oemotståndlig, rolig och avväpnande som jag har hört och fått uppfattningen att hon ska vara och jag blir helt enkelt flatcharmad deluxe av henne.
Jag intervjuar och antecknar som en galning (och stryker under det där om att hon är singel, jag erkänner) och sedan pratar vi om Göteborgs flatmaffia och assymmetriska frisyrer som flat/bitjejs-kod.
Efter en kaffe i Press Centre och småkaksmingel med Andreas Ekström ramlar jag in på ett seminarium om kriminella män och deras flickvänner med Karolina Ramqvist och Katerina Janouch innan jag fortsätter till det seminarie som jag peppat mest under helgen. Louise Persson, Anna Svensson och Susanne Dodillet pratade under rubriken Staten och feminismen. Det var som väntat oerhört intressant, men alldeles för kort. 20 minuter när jag hade velat lyssna och tänka vidare kring deras tankar i flera timmar. Jag fick en kram av Louise Persson innan jag begav mig hemåt och styrde upp en förfest hos min underbara expojkvän. Som Andreas Ekström konstaterade: Ni verkar inte ha en särskilt trasig relation när du kan höra av dig till honom samma eftermiddag och fråga om du kan ta med dig tio personer på en förfest hos honom.
Till förfesten anslöt sig även mina gamla Göteborgsvänner Per och Daniel innan vi hamnade på Den postdigitala festen på Röda Sten. Då hade redan min vän John, helt traditionsenligt, hällt i mig massor med ren sprit innan han gav mig resten av flaskan som färdkost med orden “så länge du bloggar om det imorgon”.
På plats blev det bråk med vakterna om gästlista innan vi kom in och Isobel bjöd på öl. Kristoffer Viita anslöt sig till klubben och han och jag pratade bland annat om vad man skulle välja mellan att vara världens bästa älskare eller ge ut en hyllad roman. Jag valde romanen, han valde ligga och sedan lyckades jag, numera traditionsenligt, snylta till mig en öl av honom.
Jag yrde omkring, toalettskvallrade och ihopkissade med Karin och Lisa, flirtade och dansade innan jag och Gustav gick hem genom höstnatten i Majorna.

Söndag:
Jag tar mig in under Bokmässans eftermiddag med ambitionen att kanske faktiskt hinna se lite montrar. Istället hamnar jag i ett spontant möte med ett förlag som jag har pitchat en projektidé för. Att hisspitcha och diskutera former, liksom att få positiva besked när man gett upp hoppet om dem, när man är så trött var faktiskt rekommenderbart. Jag var liksom så luddigt bokmässetrött att jag inte riktigt förstod vad jag hände innan jag hade ett ja-svar, en förläggare och ett inbokat planeringsmöte i handen helt plötsligt. Än så länge är projektet hemligt, jag är alldeles för neurotiskt för att kunna skriva om det i ett tidigt skede.
Jag blev också presenterad för en bedårande Birgitta Stenberg, köpte Judith Butlers Frames of war som enda bokmässefynd och lallade omkring innan jag gav upp hoppet om att kunna stå på benen så mycket längre.
Gick hem till Gustav och la mig. Vaknade upp av att han köpt en present till mig. Loka Kanarp hade signerat Pärlor och patroner till mig med hälsningen “vi ses på Internet” eftersom jag hela helgen misslyckats med ambitionen att hitta hennes monter och komma dit och heja.
Sedan åt vi pizza och Gustav gjorde ett tillfälligt oralsexavbrott med Kanye-repliken “I’m really happy for you and imma let you finish but…” och påminde mig således om varför vi är bäst.

Ett gigantiskt tack vill jag säga till alla er som gjorde den här helgen så intensiv, så galen, så rolig och full av intryck, samtal, händelser och kärlek. Vi ses på Internet.