And I’m stronger than this

Ett minne som kom över mig häromdagen var lördagens fyllesång. Hur P. och herr K. kom in från sina rökpauser in i hennes lägenhet och nynnade på något som fick mig att le. Lika delar över deras ironiwailande som av genans. Det var ju liksom min låt. Min hemliga 2007-låt. Den som faktiskt ingen känner till. Sedan, på väg mot staden, började det sjungas igen. Jag insåg att herr K. också kunde hela andraversen och falsettsticket. Jag sjöng med. Också wailande, leende, med distans. Min hemliga låt är inte min längre. Jag kanske har lämnat den bakom mig nu.

Det finns ju oerhört många låtar som kommer att få mig att minnas 2007. Inte många av dem släpptes 2007 däremot, det har sällan någonting med saken att göra. Är det någon artist jag kommer minnas av detta år är det ju t.ex. Orup. Förvisso kommer Indiedrottning alltid att vara 2007, sådär som det sjöngs tillsammans på min födelsedagsfest, men lika mycket kommer Pojkarna på rad och Regn hos mig att vara. Pojkarna på rad med Majas lyckliga studsdans och rabbadabbadisch-trummor på väg mot någon krog, Regn hos mig med våra överallvarliga, darrande röster i en klubbkö i Paris då Becky vände sig mot oss och sa att det kanske inte var så konstigt att vi sällan fick napp på krogen om det var sådär vi betedde oss.
Svenska Akademien var också 2007. Sådär som jag lyssnade på deras ord om att sätta stopp på slavmaskineriet när jag tråkade ihjäl mig på jobbet och mp3-spelaren var min räddning. Eller när jag och Maja – återigen fyllesångs-Maja – spelade En varning svinhögt i hennes lägenhet på repeat och hon skrek att hon sket i om grannarna hörde för det var ett viktigt budskap i låten som de borde höra. Eller mannens sätt att sjunga Vakna på låtsasskånska med grötig röst, sådär som han gjorde hela Urkult och som jag alltid kommer att höra när jag lyssnar på den låten.
Commons hela Finding Forever kommer alltid vara de där höstdagarna då jag var lyckligt kär och vi satte ihop Ikea-möbler till min nya lägenhet, eller som jag satt och deeptalkade i soffan med min nya granne tillika fina vän frugan till, tills hon suckade åt att jag på allvar lyssnade på hiphop.
Kanye Wests The glory kommer alltid att symbolisera årets hopp och pepp, sådär som det kändes i början av hösten.
The Games Wouldn’t get far kommer alltid att vara 2007 eftersom den tog mitt lyssnande på sexistisk musik till the next level. Och för att det är en grym Kanye West-produktion. Och för att den stärkte mig så förbannat mycket.
Timbalands Oh Timbaland! för att den alltid kommer vara tågresan från småstaden till Göteborg där mitt i sommaren då jag satt med lika delar pirr i kroppen över att jag hittat världens bästa intro och för att jag skulle få träffa mannen igen nästkommande dag.
Arcade fires hela Neon bible och The Shins Wincing the night away är så mycket mina promenader mellan dåvarande lägenheten och Linnéstan där jag gick i en sanslöst värmande vårsol och kedjerökte slim-cigaretter i min skinnjacka och för kort kjol, naturligtvis övertygad om att jag var coolast i världen just då.
Erasures gamla dänga Love to hate you kommer alltid vara den här natten, den jävla perioden i mitt liv.
Razzys I hate hate är de där fina peppvår-kvällarna då jag tänkte att nog allting skulle ordna sig.
Sen i november kom Tillbaka till samtiden och jag lyssnade massor på Sömnen, medan jag gick promenaderna över ett dimmigt Mariaplan och visste att jag och mannen nog inte skulle fixa det after all.

Sen har vi alla låtar som jag lyssnat på svinmycket och som varit catchy, grymma eller skitbra men som inte satt några emotionella minnesspår eller som jag inte kommer att tänka på just nu.

Sedan finns där mina personliga depplåtar. Många av dem har jag ju redan outat. Som min kärlek till Bruce Springsteen som aldrig är så stark som i mina svaga stunder i livet. Som faktumet att det är fullt möjligt att sitta instängd i en lägenhet i flera dagar och bara böla till Damien Rice. Som att Dolly Partons Here you come again och Jolene hjälpte mig genom mycket bitterhet och svartsjuka.
Jag vet inte hur snyggt det är att sitta och grina till 80-talsstompet i Hungry Heart, men inte ens det har fått mig att skämmas. Det finns det egentligen bara en låt som fått mig att göra. Det är den låt som jag grinat mest till. Det är den låt som varit sannast, vassast och som spelats mest frekvent i mina svaga stunder. Den har varit skithemlig, men ingen låt har nog varit mer 2007 än den. Det är den som jag fyllesjunger med ironiskt wailande röst i slutet av december och jag tänker att kanske är det symboliskt. Kanske har jag tillslut börjat distansera mig från alla känslor den representerar, alla stunder den varit, sådär så att jag faktiskt kan sjunga den och skratta.

Man skrattar ju faktiskt åt den. Den är så simpel. Genomkommersiell och klyschig. Cyniskt upplagd enligt konceptet fin kille som wailar om olycklig kärlek så att småbrudarna suckar lyckligt. Också fina videon med fjällen och plågade minen och minnena av making love down by the fire. Az yet-referensen är omöjlig att inte dra.
Det är en fånig, patetisk, jävla skitlåt. Men så var 2007 också – på det privata planet – på så många sätt ett fånigt, patetiskt jävla skitår. Och ingen har någonsin uttryckt olycklig kärlek på det sätt som den här låten gör. Den där känslan man har mitt i tårarna och ältandet som aldrig tar slut, såsom jag hade det i våras, i somras och nu senast i november. Det där om att man vet att man är starkare, bättre än såhär. Att man borde kommit längre, man är trött på sina tårar och sitt ältande. Och ändå kan man inte sluta gråta.Ingen låt beskrev den känslan så tydligt som denna. Därför är den så jävla 2007. Därför kan jag ironiskratta över den. För oavsett vilka människor som fick mig att gråta det här året; jag har banne mig slutat gråta nu. Just därför ger jag er Elins hemliga favorittröstlåt 2007:
Ne-Yo:s So sick. Jag kommer förhoppningsvis aldrig att bli pinsammare än så.

lucky that my breasts are small and humble so you don´t confuse them with mountains

över bron på väg från hisingen och manu chao trummar takten i öronen, bröstkorgen och faller in i spårvagnens rytm om den nu har någon. mörka moln ovanför läppstiftet, man vet inte om de är på väg hit eller håller på att dra bort för att ge plats för vackrare väder men jag tänker att det egentligen inte spelar så stor roll.

det var bodil igår på babel special och hon var som vanligt helt bedårande, fantastisk. vass humor, självdistans, integritet. allt det jag försöker skapa hos mig själv bara besitter hon och till råga på allt skriver hon fantastisk litteratur också. jag har älskat henne från den gången i sjuan då jag pryade hos konstnären anna erlandsson och vi satt hela dagarna och klippte, klistrade, målade till ljudet av svartvita bilder på ljudbok (det första jag fick göra på min prao var att följa med anna till bibblan för att välja ut ljudböcker vi skulle lyssna på medan vi arbetade. tänk om man fick vara konstnärligt begåvad och jobba på så sätt! långt senare skulle vi krascha med en bil och volta ner i ett dike samtidigt som de knullade explicit beskrivet i broarna i madison county på bilstereon men det är en helt annan historia). min hidden agenda är att om allting skiter sig – eller nä, allting behöver fan inte skita sig för det – gifter jag mig med stuffe i fattaru. begåvad hiphopmake och ingift släkting till bodil malmsten, haja! fast det var också en annan historia, ursäkta. det jag skriver följer mina tankar, alla som känner mig och vet hur jag pratar känner till mitt sätt att skapa stickspår och ta tusen år på mig att komma till poängen. det blir lite samma sak när jag manibloggar.

poängen är alltså att bodil sa en massa smarta grejer. det här om att hon skriver lätt. att hon undviker det tungsinta. varför ska man skriva om det tungsinta? det dras man ju hela tiden med ändå. så jävla klockrent, så sant. men det är inget jag lever efter direkt. man dras med det tungsinta, vissa perioder mer än andra, och man skriver om det för man vet inte hur man ska få utlopp för det annars. sen kanske man är någon som älskar sitt svårmod någonstans eller åtminstone älskar att hata det, ser det som en del av sig själv, kan sina neuroser och därför totalt hänger sig åt dem ibland. vissa dagar orkar man inte bita ihop, men samma dagar kan man ta en fika med maja och sen bjuda in sig själv till singelpakten på hisingen för att undvika att komma hem och falla igen. mitt i allt kanske jenny ringer och sen smsar klara och undrar hur man mår (bloggen har den effekten; ni är snabba läsare mina vänner).

bodil pratade om både skrivandet och bloggandet. att folk tror att de känner henne utifrån vad hon skriver. att hon alltid har ett filter och bara lämnar ut delar av sig själv. jag kände igen det där. om jag bloggar självutlämnande är det en del av mig och allt jag skriver går igenom mitt eget cencurfilter. alltid. skriver jag tungsint en dag kan det vara samma dag som jag skriver ett mail till mina gamla favoritkollegor. ett mail ang. mitt smeknamn och alter ego paris:
subject: Paris can´t make it back to work!
hej på er!
jag är ledsen att behöva meddela att jag inte kan återvända till jobbet den fjärde juni som planerat. som kvällspressen kanske angett för er har jag alltså åkt fast för rattfylla och kommer istället spendera 45 dagar i amerikanskt fängelse. så går det när man sätter sig bakom ratten efter en kväll på kings head!
och trots att jag saknar er känns tanken på att bli våldförd av butchbrudar på ett amerikanskt fängelse mer lockande än att återvända till jobbet just nu…
skrev jag alltså medan tårarna rann och damien rice ekade ut ur stereon och det sista var ljug, för jag saknar jobbet och rutinerna som fan just nu.

jag är lite ledsen just nu. men det är inte som om jag är den enda människan på jorden som någonsin varit ledsen. känt sig uppgiven, förvirrad, vilse. jag är en ganska trasslig person, det är jag heller inte ensam om. jag är definitivt inte den första människan som har hjärteknas av varierande sorter och grader och blir definitivt inte den sista. jag är inte ensam om allt det där som bor i mitt huvud, därför skriver jag om det och därför hamnar lite av det till offentlig läsning. för att göra ensamheten i de känslorna lite lättare att hantera.

sedan reser jag mig. skriver en lista, sådär som jag alltid gör. det här är en bra och viktig lista. den når tjugofem punkter. jag träffar maja som får mig att lova att nästa gång jag känner mig depp ska jag fan inte lyssna på damien rice en hel dag, för det blir ju vem som helst depp av om de inte var det innan. jag får lova att sätta på någonting som jag kan dansa till istället. fina maja, så lite vet hon om alla gånger som jag tokdansat hemma till shakira bara för att tvinga huvudet till en annan känsla.

också åker jag över hisingen och kanske spricker det upp till solsken eller så öppnar sig skyarna snart igen, men jag tänker att det inte spelar så stor roll. bodil pratade om lyckan. det här med att tampas med det tunga, svarta. hur är man lycklig i en värld som är så ond och där människor begår så mycket jävligheter att man inte ens orkar ta in en hundradel av det? det räcker med att sätta på TV:n så är tungsintheten där. jag tror inte att det är någon plikt som människa att vara lycklig. inte ens när man är en omhuldad, älskad i-landsmänniska med tak över huvudet och socialt skyddsnät. ingen har någon patentlösning på hur man blir lycklig.
däremot tror jag på människans plikt att försöka hitta sin egen lösning och att fortsätta kämpa. det kan handla om att göra listor, skicka sms som man kanske inte riktigt vågar skicka egentligen men vet kommer göra en gott, unna sig en gråtdag eller dricka te hos en vän. eller något så enkelt som att byta ut damien rice mot shakira då och då.