Alla människor är tänkbara offer och förövare

I SVT:s Debatt talade man om våldtäkterna i Bjästa, efter Uppdrag Gransknings reportage. Någon från organisationen United Sisters talade om deras tjejkurser i att lära sig sätta gränser. Via Twitter röt jag till om att det inte behövs fler kurser för tjejer för att lära dem att sätta gränser, stärka självförtroendet och säga nej. Jag har fått nog av alla åtgärder riktade till tjejer, som om det är dem som bär ansvaret för att de trakasseras och våldtas. Det är inte dem som är problemet. Någon svarade att det snarare var killarna som borde gå fatta gränser-kurser och någon annan undrade om det i så fall innebar att alla män är potentiella våldtäktsmän.

Att ifrågasätta den mediala och allmänna bilden av en våldtäktsman som en apart ensling som lurar i buskarna resulterar ofta i frågan om man i så fall ska se alla män som potentiella våldtäktsförövare. Bjästa sätter fingret på den rädslan.

Här handlade det, som det ofta gör, om en populär och omtänksam kille som aldrig skulle göra något sådant. Han var dessutom svensk och såg bra ut. Om han kan våldta, då kan ju vem som helst göra det.
Vi håller hellre hotet på avstånd, lurande i en buske eller i en invandrartät förort. Vi håller hellre analysen till ett bondesamhälle i Norrland, än ser till våra egna orter och bekantskapskretsar.

Är alla män potentiella våldtäktsmän? Mitt svar är att alla människor, oavsett kön, är potentiella förövare. På samma sätt är alla potentiella offer.

När man talar om alla män som potentiella våldtäktsmän innebär det att man negligerar andra former av övergrepp. Samkönade våldtäkter och kvinnor som våldtar män till exempel. Det ökar dessa offers stigma. Inte bara har de blivit våldtagna, de tillhör dessutom en offergrupp som inte syns eller finns. Alltför lätt hamnar diskussionen då i en polemik mellan en könsmaktstanke om män som förövare och kvinnor som offer eller en mer queerteoretisk ingång om att belysa våldet även i andra former.

Jag anser inte att det behöver vara en motsättning. Alla människor är potentiella förövare, men det finns också strukturer som gör att gruppen män mer tar till våld och begår övergrepp och våldtäkt. Bland annat Stephan Mendel-Enk har i sin bok Med uppenbar känsla för stil visat hur tätt sammanknuten manlighet, våld och stark sexualitet är. Forskaren R.W. Connell visar exempelvis i sin bok Maskuliniteter hur den överordnade manligheten handlar om makt, våld och aggressivitet. Uppfostran i en sådan manlighetsroll, samtidigt som stigmat kring kvinnors sexualitet fortfarande är stort, bidrar till en statistik där män begår de flesta sexuella övergrepp, våldtäkter och våldsbrott. Så nej, jag anklagar inte alla män för att vara potentiella våldtäktsmän. Men jag anklagar manligheten för att vara en del i att så många våldtäkter sker och jag anklagar samhällets oförmåga att förändra och ifrågasätta strukturer som en bidragande orsak till detta.

Krönika publicerad i VK Kultur 31/3

Länk it like it’s hot

Mellan IKEA-besök, romanskrivande och inflytt och utflytt av kombos i min andrahandstrea hinns det med lite annat skrivande också.

Redan i senaste Bangnumret var jag inne på myten kring att kvinnor alltid får ligga och kvinnors påstådda sexuella makt, men idag på SVT Debatt drar jag resonemanget lite mer till sin spets. Huruvida mina oliggna perioder egentligen handlade om min väns analys att jag mest är sur och kräsen är irrelevant, den där bilden av en tacksam och underskön kvinna som får män att vrida på huvudet och köpa drinkar åt en är hursomhelst ingenting jag kan känna igen mig det minsta i.

Och i dagens GP recenserar jag, eventuellt sist av alla i Sverige, Torbjörn Nilssons De omänskliga.

Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas

I förra veckan bröt ett nytt bråk i Kultursverige ut. DN:s Åsa Beckman skrev om en händelse i slutet på 90-talet när författaren Stig Larsson hade varit gästtyckare på kulturredaktionen och betett sig svinigt mot Beckman som hade varit kritisk mot hans senaste bok i en recension.

Jag tror Beckmans text var ett försök att göra anspråk på en strukturell analys av jämställdheten inom kultursfären. Jag skriver ”tror” därför att den efterföljande debatten inte alls har handlat om det. Istället har den kommit att handla om kvällstidningsrubriker som vittnar om ”kulturbråk”, bloggspekulationer och en intern uppgörelse, som större delen av Sverige förmodligen förhåller sig helt ointresserad till.

Åsa Beckman gjorde vad alltfler debattörer, essäister och skribenter gör idag. Hon använde sig av sin personliga erfarenhet för att lyfta fram sin tes och stärka sin argumentation. Hon sällade sig till alla de röststarka individer, skribenter och författare, som driver en samhällstes genom att hänvisa till något i deras förflutna.

Utvecklingen har gått fort. För inte så länge sedan ansågs det som tabu att blanda känslomässiga och rationella argument. 70-talets feministiska våg använde sig av det privata för att forma kollektiva krav på förändring och jämställdhet. Idag är det enskilda skribenter som får företräda sig själva, snarare än ett politiskt kollektiv. Nutida feministiska antologier såsom F-ordet (2008) och Könskrig (2007) består nästan uteslutande av personliga upplevelser, formade till teser om samhälle och kön, men gör sällan anspråk på en större diskussion än den som utgår ifrån dem själva. När Katrine Kielos utkom med Våldtäkt och romantik (2008), en blandning av prosa och essä om våldtäkt, var en av de vanligaste frågorna huruvida hon själv hade blivit våldtagen. När svaret var nej var det en starkt bidragande orsak till kritiken som hon fick för boken.

Tendensen bör ses i ljuset av en ökad individualisering, ett allt starkare personfokus samt en tilltagande grad av subjektivitet i samhällsdebatten. Att framhäva jaget är inte längre tabubelagt. Individualismen innebär också att en politiskt driven tes inte behöver företräda en grupp eller ett större kollektiv. En samtida kritik av identitetspolitiska rörelser leder till att individens erfarenhet, snarare än gruppens, blir mer central.

Samtidigt ger den personliga erfarenheten en legitimitet. Genom att berätta om sin erfarenhet, utifrån den tes kring marginalisering och utsatthet som det nästan alltid rör sig om, ges debattören ifråga tillträde till den positionen. Kritiken mot Katrine Kielos bottnar i att hennes egen brist på erfarenhet omöjliggör en legitim position i frågor som rör våldtäkt. På samma sätt verkade hyllningarna kring Lars Gårdfeldts text i F-ordet röra sig kring hans legitimitet i ämnet. Gårdfeldt kritiserade den samhällsdebatt rörande våldtäkt som såg det som ett könskodat ämne. Män våldtar, kvinnor blir våldtagna. Genom att berätta sin egen historia om hur han själv blivit våldtagen blev tesen omöjlig att vifta bort.

Den personliga erfarenheten är nämligen omöjlig att argumentera mot. Upplevelsen finns där och består varken av logiska argument, som kan diskuteras bort med annan logik, eller anspråk på större grupper, som kan ges en annan röst i ett annat forum. ”Jag har varit med om detta, alltså existerar det”, tycks vara den drivande tesen bland många skribenter. Den personliga erfarenheten är på så vis fullständigt kompromisslös.

Gårdfeldts text om våldtäkt är ett lysande exempel på när den personliga erfarenheten som argumentationsbas fungerar som allra bäst. Det handlar om att lyfta fram en tidigare marginaliserad skildring i den rådande diskursen och på så vis skapa nya sätt att tala om ämnet.

Men när skribenten fortfarande befinner sig i den position som denne samtidigt försöker kritisera uppstår en problematik. Detta tydliggjordes då Maria Sveland riktade stark kritik mot kärnfamiljen, både i boken Bitterfittan och radioprogrammet Heliga familjen. De ständiga frågorna till henne rörde hur hon kunde kritisera en kärnfamilj och använda sig av sin egen erfarenhet när hon själv var gift med en man och hade barn. Den kritiken visar på en annan viktig tendens: Den som ska använda sig av sin personliga erfarenhet måste ha lämnat den bakom sig. Debattören ska ha kommit ur det hela, reflekterat från en utifrånposition, innan den har rätt att uttala sig.

Likaså bör den personliga erfarenheten företrädelsevis beskrivas i vaga termer och ha tätat alla skott. Det var här som Åsa Beckmans argumentation gick riktigt snett. Genom att namnge en specifik författare och hänvisa till ett speciellt tillfälle blev situationen omtolkningsbar. Det kom att tolkas som en privat uppgörelse mellan två starka kulturpersonligheter, snarare än ett argument kring ojämställdhet inom kultursfären. Beckmans text tillförde heller ingenting nytt till debatten om män inom kultursfären, utan verkade snarare som ett försök till bekräftande.

Risken med egen erfarenhet som bas i argumentationen är att det slutar som i Beckmanfallet. Den politiska dimensionen försvinner när enbart människor med starkt kulturellt kapital och etablerade medieröster får komma till tals i, vad de tolkar som, strukturella problem. Istället för att landa i politiska analyser blir det ett sandlådekrig mellan olika parter. Möjligen är reaktionerna mot Beckmans text ett tecken på en längtan efter ett debattklimat som vågar lyfta blicken och se utåt, snarare än inåt. Att våga inta en bredare överblick än sitt personliga förflutna är mer än någonsin nödvändigt för att inte samtidsdebatten ska avpolitiseras i debattörers strukturella tolkningar av sitt eget navelskåderi.

Text publicerad i GP Kultur 22/1

Skönhet är kul, det är könsnormer som inte är det

När man är genusskribent och feminist, som dessutom debatterar och föreläser i ämnen som ideal och kropp, händer det med jämna mellanrum att man tillfrågas om att debattera kring skönhetspress och ideal. Inget fel med det, det gör jag ofta gärna.
Problemet är istället att det ofta, när frågorna ska debatteras, ska ställas mot något annat. Inte sällan en kvinna som uppfattas som icke-feminist och som följer ett gängse skönhetsideal.
När SVT för några veckor sedan ville att jag skulle ställa upp i Debatt och diskutera skönhetsoperationer tackade jag nej. Jag visste hur det skulle bli, visste vilken polemik som skulle uppstå. För att debattprogram och liknande ska slippa gå på den niten igen vill jag här klargöra vad som gäller:
Jag kommer aldrig att diskutera ett ämne utifrån en annan människas enskilda och fria val. Jag kommer aldrig någonsin att moralisera och fördöma en enskild persons val rörande utseende. Framförallt inte en annan kvinna. Det är exakt den sortens bra och dålig kvinna-feminism som jag trodde att vi hade lämnat bakom oss. Jag tänker inte bidra till att den återuppstår. Ni kommer aldrig att se mig sitta i en studio och diskutera MOT exempelvis Linda Rosing.

Jag kommer heller aldrig att representera en feminism som förespråkar naturlighet. What the fuck är naturligt? Jag älskar smink, kläder, snygga människor och jag tycker att det är helt upp till den enskilda individen om man vill modifiera sitt utseende och i vilken utsträckning. Vill man operera sig – go for it. Det är snarare att många modifierar sig för att anpassa sig till ett rådande ideal och en norm som är det problematiska. Men att fördöma dem som gör det är bara kontraproduktivt, bättre då att visa på andra möjligheter.

Utseende och skönhet är råkul. Jag tycker att det är lika roligt att klä mig i preppy klänning och läppglans som det är att ha skjorta, hängslen, tweedbyxor och backslick på mitt korta hår. Ingenting av det jag representerar är naturligt eller genetiskt. Däremot älskar jag att leka med roller, att vara skitsöt, vara affärssnygg, vara kortkort-slampig eller vara maktmans-klädd. Sotade ögon, bakåtkammat hår, framhävda bröst eller ingen BH alls. Allt är lika roligt. Jag är snygg i allt.
Jag älskar också att märka hur jag och mitt kroppspråk förändras, beroende på vilken stil som jag väljer. Jag har ett annat sätt att föra mig i högklackade skor och kortkort, än vad jag har när jag har skjorta, stilrena byxor och hängslen på mig. De utstrålar båda någon slags makt, men på olika sätt. Femmepower och klassisk manlighet är båda lika roliga att utforska.
För mig handlar inte skönhet om kön. Jag är inte ute efter att framhäva någon slags naturlig kvinnlighet, eftersom jag inte anser mig besitta någon. Lika lite är jag ute efter att eftersträva någon form av ideal. Men skönhet, olika stilar och olika former av ideal är ett sätt att upptäcka och iscensätta kön. Det är, för att använda Judith Butlers begrepp, en form av performance.
Hade jag befunnit mig mer i sådana sammanhang hade jag förmodligen testat på dragking. Nu nöjer jag mig mellan att pendla mellan superfemme och man. Båda känns helt rätt. Båda är en del av mig.

Ovanstående är typexempel på hur modifierandet och förstärkandet av utseende och skönhet inte bara är kul, utan också spännande och hur det inte alls behöver kopplas till kön eller ideal.
Om man inte tror på en naturlig grund finns det också stora möjligheter att utforska alternativen. Därför är det så tråkigt att skönhet och mode i mångt och mycket är baserat på konformitet och inte vågar ta ut svängarna. Likaså är det oerhört tråkigt att det fortfarande är en kvinnofråga, som framförallt handlar om att kvinnor ska sluta objektifiera sig och sminka sig alternativt försvara varför de gör det.

Jag är helt ointresserad av varför jag sminkar mig, varför jag rakar benen eller varför Linda Rosing har opererat sig. Jag är mer intresserad av varför män inte gör detsamma. Förvisso har marknaden för manliga skönhetsprodukter vuxit och det har blivit bättre, men det går fortfarande för långtsamt. Fortfarande går det extremt många sunkiga män med dålig hy, mjäll, ingen parfym och fula kläder på en snygg tjej. Fortfarande finns det väldigt många män som uppfattar allt som har med skönhet att göra som en tjejgrej, köper schampoo på storpack på Konsum, har en Axe deo som de fick av morsan i julklapp och är nöjda så.
Fuck that. Jag vill se fler män som vågar vara snygga, bry sig om sitt utseende och börjar leka med skönhetsnormer. Män som rakar sig under armarna är hur hett som helst. En bra eyeliner och underlagskräm kan göra underverk för ett trött mansansikte. Och när får man egentligen se män i kjol på samma villkor som kvinnor i byxor?
Maskulinitet och skönhetsexperimenterande är fortfarande inte förenliga. När manlig skönhet ska markeras och marknadsföras handlar det om att visa upp mäktiga powertools som en rakhyvel som går blixtsnabbt och är skitavancerad eller en dagkräm som utstår påfrestande utmaningar. Manligheten ska inte undermineras, utan förstärkas, genom de få skönhetsprodukter som är godkända att använda.
Därför måste män själva gå i frontlinjen och visa vad de vill ha. Jag vill ha fler pojkvänner som jag delar skönhetsprodukter med och som jag slåss om den sista ansiktsmaskförpackningen med i badrummet. Jag vill gå på skönhetshopping och stilsurfa modebloggar med mina killkompisar. Jag vill låna mascara av min brorsa och prata hårinpackningar med min pappa.

Skönhet och snygghet är skitroligt. Det är ideal och könåtskillnad som inte är det. Jag tror inte att vi uppnår särskilt mycket genom att fortsätta framhäva naturliga tjejer och snacka om hur mycket man får eller inte får lägga tid och pengar på sitt utseende. Jag vill ha fler inspirerande människor som vågar blanda stilar och vara snygga på sina villkor istället. Jag vill ha fler män med rakade armhålor och ben, med mascaramålade ögonfransar och mjuk ansiktskrämshy.
Det vore ett mycket större steg för jämställdheten än att fortsätta hata på Linda Rosing och låta ideal vara ett feministiskt hora/madonna-battle.

Hägglund och radikalismen

Igår Anna Anka, idag Göran Hägglund. Vi skrattar, förfasar oss, skämtar och suckar. Men till skillnad från Ankans, i förlängningen meningslösa, utspel är det dags att ta Hägglund på allvar.
Det var fantastiskt roligt att mitt i semestern sitta och skratta åt hans Almedalsutspel på badstranden. Nu är det mindre än ett år kvar till val, han kör vidare på samma spår och vi kan inte längre bara skratta och vifta bort. Finns det en chans att Hägglund vinner röster, nu när Kd svajar kring 4 %-spärren, på grund av vanlighetsflirtig retorik är det allvar.
Då är det dags att prata allvar.

Vilket naturligtvis inte är enkelt när det gäller en debattartikel som inleds med ett Ulf Lundell-citat och vidare klumpar ihop begreppen radikalism och vänster. Det är inte helt enkelt när det blir sorgligt uppenbart att Hägglund och hans etablissemang är helt clueless om vad dagens radikalism handlar om och i förvirring slår hejvilt mot både jämlikhetstänkare, genuspedagoger, vänstersympatisörer och kulturskribenter. Att beteckna den radikalism som Hägglund avser beskriva som ”vänster”, och dra Reclaim the Streets och Claes Borgström under samma kam, tyder på en sådan världsfrånvänd okunskap och ovilja att det är svårt att inte åtminstone unna sig ett leende skak på huvudet.

Men Hägglund uttrycker också, om än oändligt klumpigt och uppviglande mot en värld han inte verkar förstå, ett gap mellan radikalism och ”folk”. En spricka i radikalismen, hur man nu än väljer att definiera den, som bland annat Olav Fumarola Unsgaard och Daniel Strand skriver om i senaste numret av Arena. Även här finns en kritik mot radikalismens självspegling och ovilja att nå utanför det identifikativa, interna rummet.
En av mina lärare på genusvetenskapen (det var för övrigt hon som skrattade högt när vi frågade vad de pratade om på fikarasterna på institutionen och sa att hon aldrig varit på en arbetsplats där det pratas så mycket mördarsniglar och brödrecept, orka prata politik på rasten) pratade om behovet av att gå in i garderoben.
Ett slutet rum, där man kan tala samma språk och vissa saker grundförutsätts. Där det finns en radikal agenda som man inte behöver försvara eller göra anspråk på, för att den är antagen och man kan diskutera vidare. Där man slipper harva på i de tunga diskussionerna.
Hennes poäng med garderoben, om det så handlar om HBT-sammanhang eller ett feministiskt möte, var att de måste få finnas för att man ska få ny energi och luft. Men vad händer när man aldrig öppnar dörren till garderoben sen? Blir det inte väldigt kvavt därinne då?

Isobel skriver ”jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför”. Jag tror att vi alla har gjort det en smula och att det är väldigt skönt.
Men så länge det finns ett politikeretablissemang som klappar människor på huvudet och förespråkar såväl en apolitisk position som en anti-intellektuell sådan behövs mer än interna Facebookgrupper och gemensamma skratt på Twitter.
När inte Göran Hägglund tar medborgarna på allvar måste några andra göra det.
Radikalismen idag är en brokig skara. I Göran Hägglunds ögon rymmer den alltifrån liberala (även fast han själv inte ser det utan lever i villfarelsen att kulturskribenter är vänster), miljöpartister, anarkister, sossar, vänsterpartister, konstnärer, genusvetare och kulturutövare.
I grunden strävar jag och många andra med mig mot samma mål som Göran Hägglund: Frihet att slippa få mitt privatliv påpassat och tillrättalagt.
Men där Göran Hägglund ser radikalismen som ett hot ser jag normerna som hotet mot min frihet att definiera mig, mitt kön, min sexualitet, min familj och mitt liv på det sätt som jag själv önskar.
Det är inte en icke-fråga för världsfrånvända, ovanliga radikaler som diskuterar postmodernism på genusvetarseminarium. Det är en fråga som berör alla. Och det räcker knappast med “aktsamhet och tolerans”. För mig kommer engagemanget kring frihet och självdefinition varken från queerteorin, kulturartiklar eller genusvetenskapsstudier. De har bara blivit analytiska redskap för mig i min grundläggande strävan.

Så länge en av våra ledande politiker klappar medborgarna på huvudet och säger ”bry dig inte om de där konstigheterna, lilla vän” och fråntar dem ett politiskt subjektskap, lämnas öppet mål för en radikalism som förmår diskutera hur det privata blir politiskt i ett bredare forum. Det är betydligt mindre bekvämt än att fortsätta bekräfta varandras, om än ofta vitt skilda, ståndpunkter i interna samtal. Men det är desto viktigare.

Pär Ström anno 1924

Eftersom humaniora is a hell of a drug, jag erhöll ett humaniorastipendium även denna höst och jag blir kvar i Göteborg under våren och inte vill bli utkastad ur min studentlägenhet hoppade jag på en sån där 15 hp-kurs på avancerad nivå på Institutionen för Idé- och lärdomshistoria.
Detta också för att en kurs med namnet Kvinnliga tänkare: Feministisk teori, politisk agitation och idéhistoriska perspektiv faktiskt inte går att motstå. Nu lär det bli genushistoriskt nördande med jämna mellanrum igen här ett tag.

Idag har jag hittat min hittills största favorit av de antifeministiska författarna, nämligen K.A. Wieth-Knudsen; en liten förbittad dansk som i sin bok Feminismen från 1924 gör upp med den feministiska teoribildning som då kommit att få alltmer inflytande. Wieth-Knudsen har ungefär samma utgångstanke i sin bok som Pär Ström har i Mansförtryck och kvinnovälde från 2007:
1. Feminismen har gått för långt och fått för stort inflytande.
2. Det är egentligen män som det är synd om.
Wieth-Knudsen publicerade Feminismen då många av den liberala kvinnorättsrörelsens krav hade blivit uppfyllda. Kvinnor hade fått rösträtt och tillskrivits medborgarskap, de var inte längre lika ekonomiskt beroende av män, i Sverige hade kvinnor dessutom fått rätten att ta ut skilsmässa (förmyndarskapet över barnen låg dock fortfarande på mannen vilket gjorde att kvinnan riskerade att förlora sina barn om hon tog ut skilsmässa, vilket är intressant om man betänker hur männen idag får strida för umgängesrätt till sina barn, något som Pär Ström också tar upp i sin bok). Feminismen hade vunnit många segrar.
Wieth-Knudsen ville i sin bok påvisa hur kvinnorörelsen gått alldeles för långt och inte tog hänsyn till de naturliga skillnaderna mellan män och kvinnor, där män var högre stående i avseenden gällande såväl intelligens, känsloliv som moral.

Under kapitlet Intellekt hävdar alltså Wieth-Knudsen att kvinnor alltid är dummare än män. Detta gör han genom att ställa upp en liten grafisk tabell föreställande det danska folkets intellekt på en skala från idiot till geni. Han har sedan två grafiska linjer som ska påvisa skillnaderna mellan män och kvinnor. Dessa har han sammanställt utifrån alla 24-åriga kvinnor och 30-åriga män i hela Danmark. Mer information om hans källor ges inte, eftersom han troligtvis inte har några.
På alla punkter mellan idiot och geni ligger männen avsevärt högre än kvinnorna i intellekt. Vid punkten talang, som föregår geni, har kvinnornas grafiska linje försvunnit helt. Det finns nämligen inga kvinnliga talanger och genier.
Efter fyra sidors matematisk, obegriplig genomgång gör Wieth-Knudsen själv följande sammanfattning av sin undersökning:
“Mannen och kvinnan äro varandra intellektuellt jämställda blott i närheten av den intellektuella nollpunkten. Det finns nämligen ungefär lika många manliga som kvinnliga idioter.”
Jag hade önskat att jag kunde beema fram K.A. till sommaren 2008 i Sverige. Det hade varit fantastiskt att se hans debattartikel i Aftonbladet kring Heliga familjen-debatten:
K.A. Wieth-Knudsen: Jämställda relationer finns visst, Maria Sveland! Så länge båda två är idioter!

Under kapitel 2, gällande kvinnors känsloliv gör inte bara Wieth-Knudsen upp med likhetsfeministerna, han börjar basha särartsfeministerna också. Att hänvisa till biologism och hävda en typisk kvinnlighet som borde upphöjas och behövs i det offentliga livet innebar i början av 1900-talet inte att du var en kvoteringskåt mediasosse eller riskerade att bli bannlyst av Tiina Rosenberg. Att hävda särart och varva det med likhetsargument var, för de liberala feministerna, helt enkelt en ibland nödvändig strategi för att komma in i det offentliga livet och kräva medborgerliga rättigheter.
Bland annat hävdade man kvinnans känsloliv som en orsak, enligt the good old dikotomi som knöt mannen till det rationella tänkandet och kvinnan till det emotionella. (Vilket vi fortfarande ser i kvoteringsdiskussioner, som utgår ifrån att kvinnor har ”andra värden än män” att bidra med. Ni vet intuition, känslobaserat arbete och allt det där).
Det här förkastar Wieth-Knudsen. I sann Ronnie Sandahl-anda menar han istället att de snälla grabbarna bara utnyttjas av kvinnor och deras våpiga känsloliv. Wieth-Knudsen har nog aldrig sagt hora, likt förbannat får han inte brudarna han vill ha.
Det blir här nämligen rätt tydligt att Wieth-Knudsen har en del personlig erfarenhet i bagaget. Även om det inte skrivs rakt ut, är exemplet så tydligt att Wieth-Knudsen omöjligen kan skriva om det utan att ha blivit rejält sårad själv. Precis som, i mitt tycke, Anna Ekelunds text i F-ordet, gör den personliga erfarenheten texten en rejäl otjänst. Såhär argumenterar Wieth-Knudsen till exempel för att kvinnor har ett mindre utvecklat, men mer impulsivt, känsloliv än män:
“Att människor i allmänhet överskatta kvinnan på det emotionella livets område är förklarligt, ty man växlar härvidlag yttre sken med inre verklighet, ytlighet med djup….Ni skall resa bort, er käresta är otröstlig, er frånvaro kommer att vålla henne bekymmer dag som natt, och hon kommer helt säkert att dö, om ni inte kommer igen, som ni sagt, när de sex månader äro gångna, som er resa och ert arbete i bägges intresse komma att räcka.
Ni biter samman tänderna och tänker som så: om en man eljest icke har någon anledning att resa hem igen snarast möjligt, så måste han i alla fall göra det för att icke kränka en till synes så djup och äkta lidelse. Men när ni kommer tillbaka, befinner hon sig i nio fall av tio vara tämligen avkyld och har i regel tröstat sig med en annan.”
Ouch.

När vi då kommer till kapitlet Moralen blir det helt obegripligt igen. Wieth-Knudsen har ställt upp en hel sida lång matematisk tabell för att påvisa hur kvinnors moral är sämre än män. Här är ett kort utdrag:
“Om vi uttrycker graden av den typiskt manliga karaktärens tillräknelighet med talet 0,85 med avvikelser uppåt till 1,0 och nedåt till 0,70, så kan kvinnans typiska svängningspunkt uttryckas med talet 0,70 med avvikelser i de gynnsammaste undantagsfall till 0,85 samt i ogynnsammaste fall intill 0,55 (halv tillräknelighet i etiska frågor).”
Say again?
Han har också en liten statistik över hur många moraliska kvinnor som kan tänkas finnas:
“Det finns många heroiska och ädla kvinnonaturer. Med ”många” menar jag emellertid statistiskt uttryckt 1 på 10 000, motsvarande heroiska och geniala män, alltså i Danmark bara omkring 150 st. sådana kvinnor. Jag har dock bara träffat ett enda exemplar av dessa teoretiska 150 kvinnor.”
Återigen kan lite källkritik vara på sin plats här.

Han ger sig dessutom in på sexualpolitik och den ökade frihet som kvinnor fått när det gäller att röra sig i det offentliga rummet:
“I min barndom kunde ingen anständig kvinna tänka sig att vara ute på gatan i Köpenhamn efter klockan 10 e.m. Nu springa kvinnor, även tillhörande de lägsta åldersklasserna, omkring på gatorna överallt och vid alla tider på dygnet utan sällskap eller tillsammans med en väninna. Och resultatet: I min ungdom fanns ungefär 500 offentliga och ett par tusen hemligt prostituerade, nu finns det, enligt en mängd iakttagares vittnesbörd, omkring 20 000 hemligt prostituerade bara i Köpenhamn.”
Inte nog med att källkritiken brister, att kvinnors omkringrännande på gatorna skulle få dem att börja hora är ungefär lika logisk som att man har svårare att få igenom en våldtäktsdom om man haft kort kjol och varit onykter.

Här börjar också Pär Ström-andan ta fart på riktigt. Det är nämligen när det kommer till moral som män på riktigt blir offer för feministerna. Kvinnans frigörelse har lett till att samhället uppluckras, moralen faller och männen får skulden. Det är egentligen männen som blir alltmer överkörda av kvinnorna, eftersom de är låsta av sin fördummande ridderlighet som tvingar dem att se upp till kvinnor.
Såhär avslutar Wieth-Knudsen sitt resonemang:
“Ingen kan förneka att kvinnans s.k. frigörelse har lett till utsvävningar och skilsmässoskandaler, vars motstycken vi blott känna från det gamla Roms värsta förfallsperiod. Inför sådant söker man från feministiskt håll, sin sista tillflykt i följande påstående: Det är ju alltid mannens skuld.”
Såhär skriver Pär Ström i inledningen Mansförtryck och kvinnovälde:
“Väldigt många män är idag hjärtligt trötta på att tvingas knäa under en medfödd skuld på grund av en könstillhörighet vi inte valt. Med den här boken hoppas jag kunna ge en röst åt de män som känner en oerhörd frustration över de orättvisa anklagelserna, de återkommande förolämpningarna och det feministiska samhällets mansfientlighet.”
Jag tror att det var exakt det som även Wieth-Knudsen ville göra med sin bok också, Pär Ström. Han lyckades heller inget vidare.
Och precis som jag skrattar högt åt Wieth-Knudsens argumentationer för kvinnors bristande intellekt, känsloliv och moral, lär man om 90 år himla med ögonen åt Heliga familjen-debatten, regeringsbråk över frågan kring könsneutrala äktenskap och använda Pär Ströms bok som exemplifierande referenslitteratur gällande mindre lyckad antifeministisk kritik.

Källa: utdrag ur K.A. Wieth-Knudsen Feminismen i Hanna Östholms antologi Feminismen idéer, 2006.

Sen var jag långsam igen

Jag läste Bo Rothsteins hattext mot bloggosfären på förmiddagsrasten på jobbet. Tänkte hela dagen på hur jag skulle formulera ett inlägg om det hela. Sedan kommer jag hem och ägnar flera timmar åt att räkna ut hur många kronor jag har kvar till att fribeloppet för mitt CSN överträds och är så upptagen med att paniksvettas, läsa gamla lönespecifikationer och gråta till Money Over Bullshit att jag inte har tid.
Sedan gör man det där oerhört inkonsekventa som man alltid gör när man blir trött på sin krassa ekonomi och dåliga framtidsutsikter i kombination med en ilska över samhället. Dricker öl med andra ord.
Jag hade en oerhört idealistisk och ambitiös tanke om att dra till Kings head, möta upp en massa folk och efter en öl tacka för mig vid niotiden och gå hem och blogga om Bo Rothstein.
I min illusion såg jag den ordentliga Elin som dricker sin öl långsamt och sedan säger tack och hej, jag har ett viktigt blogginlägg att skriva.
När ljuset i lokalen tändes klockan ett och bartender uppmanade oss kvarvarande att gå hem och sova var jag inne på en femte eller sjätte öl. Mycket var jag sugen på. Att blogga om Bo Rothstein var definitivt inte en av de sakerna.

Nu har väldigt många hunnit före och skrivit kloka saker.
En sammanfattning av det som jag hade tänkt skriva är följande:
Det är uppenbart att Bo Rothstein missuppfattat något i sin förhoppning om bloggosfären som ett demokratiseringsprojekt. Han klagar över en informell ton, påhopp och en diskussionsnivå som inte alls följer de gängse, artiga formerna av debatt som är dominerande i såväl gammelmedia, som i det akademiska samtalet. Han upprörs över hur tonen ger utrymme för såväl personpåhopp som åsikter som inte följer den hegemoniska politiska agendan.
Jag tänker inte uttrycka mig om de exempel som han tar upp, eftersom jag inte läst inläggen och inte kan se till kontexten i sin helhet. Jenny Westerstrands inlägg är det som jag har läst och jag tänker att det snarare handlar om att Rothsteins akademikerego uppenbarligen inte fixar att bli kallad för pajas, än att Jenny Westerstrand är en dålig och osaklig debattör.
En av de starkaste poängerna med bloggosfären är ju just den icke-redigerade, motståndslösa textens kraft. Demokratiseringsprocessen består just i faktumet att de gängse språkliga normerna, uttryckssätten och debatttonen inte behöver följas. Vem som helst är fri att skriva vad som helst. Naturligtvis leder det till osaklig debatt och personpåhopp i en hel del lägen, men det är också en del i friheten. Bloggandet luckrar upp gränserna för vem som har tillräckligt god utbildning, rätt kontakter och rätt sorters språk för att få uttrycka sig i en debatt.

Det Bo Rothstein eftersökte var förmodligen en demokratiseringsprocess som följde de finkulturella normerna och var anpassad efter det akademiska språkets normeringar och dess diskussionston. Jag förstår att han blev besviken.

Manlighetsdebatt? You ain’t seen nothing yet

Jag undrar dock hur länge det kommer vara intressant att diskutera hur manligheten förändras, alltså på det här antingen eller-sättet., skriver Kristoffer Viita i kommentarerna till inlägget om debattartikeln.

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg för oss som varit intresserade av att diskutera manlighet, mansroller och maskulinitet jävligt länge och nu känner oss frustrerade över att saker går så låååångsamt, att det här med manlighet inte varit på tapeten särskilt länge.
Det är ganska nyligen som vi faktiskt började intressera oss det minsta för normen och de som har makten istället för att enbart se på hur kvinnor skulle förändras, ta plats och hur kvinnor påverkades av ett ojämställt samhälle. Jämfört med all genusforskning med fokus på kvinnor, är mansforskning ett relativt nytt ämne. Debattböcker som Med uppenbar känsla för stil och Pittstim gavs inte ut för femton år sedan och det diskussionsunderlag gällande manlighet som fanns befann sig i periferin och diskuterades väldigt lite i media.

Jag tänker mig att debatten kring manlighet befinner sig ungefär på samma ställe som diskussionerna kring kvinnlighet och feminism var i mitten av 90-talet. Då feminister fortfarande var fula, hade hängpattar och hatade män. De där kvinnorna som var snygga, tog plats i media och vek ut sig var korkade bimbos. Tänk på litteratur som Bimbobakslaget. Jag betvivlar att den boken hade kommit ut idag. Den där polariseringen mellan smart och ful feminist och dum, men snygg bimbobrud har liksom suddats ut i kanterna. Fragmenterats i många fler variationer. Man vänder inte längre debatten mot varandra på samma sätt. Vi har gått vidare från de där polerna.
Jag tror att samma sak kommer att hända med machomannen och mjukismannen. Vi kommer att dra in många fler aspekter, även i den stora debatten och inte bara i forskningen. Klassaspekter, queerteori och protestmaskulinitet är bara några av de vinklar som kommer att luckra upp och fragmentera, göra debatten vidare och gå från för eller emot, till att handla om så mycket mer än så. Det kommer att sippra in, även i de större och mer allmänna diskurserna och vi kommer att gå vidare. Det går framåt. Det måste jag tro att det gör.

Horace, my man foreverman

I pappersupplagan av Aftonbladet har man haft klipp-och-klistra-roligt med bilder.
Förutom samma bild på Bond som förekommer i nätupplagan har man klippt ihop en bild av Gynning med en bild på en muskulös, avklädd Bond med undertexten Carolina Gynning gillar Bond.
Sen är det samma suddiga bild på mig som i nätupplagan. Men man har även kilat in en liten bild på Horace Engdahl. Motiveringen återfinns i den enkla undertexten som lyder Man som gillar böcker.
Jamen såklart!
De måste haft trubbel på Aftonbladet när de funderade ut vilken man som skulle illustrera mitt ideal.
- Amen vafaan, den här tjejen vill ju liksom ha nån som gillar böcker? Okej hörni, tänk jävligt hårt nu. Kan ni komma på en kändiskille som gilllar böcker?
- Vänta nu…öh…men alltså, han den där snubben som tillkännager det där Nobelpriset i litteratur då?
- Ja, det är ju böcker!
- Han gillar säkert böcker jättemycket!
- Han har säkert en jättestor bokhylla!
- Vi kör på det!

Följdaktligen illustrerar Aftonbladet att Carolina Gynning helst vill frottera sig med en muskulös, barbröstad, solbränd hunk medan Elin Grelsson helst kryper intill Horaces blekmjuka kropp om natten.
- Läs något för mig Horace, viskar hon ömt.
Och det gör han såklart. För han gillar ju böcker.

Eller läs dagens debattsida i Aftonbladet istället

Här är artikeln som ni redan läst en oredigerad version av.

Och det som kommer nu är inga ursäkter, jag står för den här texten till hundra procent och är grymt nöjd med den. Men det är förklaringar.
Jag tror att de flesta av er är smarta nog att fatta att det här är en politisk text, inte en kontaktannons. För det första låter jag äckligt straight och det där om att jag också gillar tjejer föll helt bort. För det andra vet de flesta som känner mig eller ens har läst bloggen ett tag vet att norrland-hiphop-humaniora-manstypen generellt är mer min typ av snubbe (medvetet eller omedvetet, vad vet jag) än singer/songwriter och fint rödvins-killen. Det här är en stereotyp jag ställer upp, jag letar inte stereotyper. Jag vill ha en människa. Må så vara om han odlar basilika eller styrketränar. Huvudsaken är att personen ifråga är mänsklig och intressant. Punkt.

Jag tror att de flesta av er är smarta nog att förstå att jag egentligen ställer mig frågande till ideal av någon sort. Det har jag gjort i många texter. Likaledes ställer jag mig frågande till vad begreppet maskulinitet innefattar samt vad kön överhuvudtaget är och huruvida det är reellt att tala om män och kvinnor. Jag ställer mig också frågande till en heterosexuell norm där jag som kvinna ska begära män och vilja ha dem på ett särskilt sätt.
Jag hatar stereotyper och jag hatar binära poler av det som det nu blir ifråga om machokillen/mjukiskillen.
Mitt syfte med både blogginlägget och den här debattartikeln var att kringgå allt teoretiserande, hur jävla viktigt det än är. Jag ville komma bort ifrån kritiken och ifrågasättandet och göra någonting annat.
Det var så längesen som jag skrev någonting som bara fick vara enkelt och rakt. Generaliserande och stereotypt, javisst. Det blir det. Men mitt enkla syfte var att skapa en motbild. Tala med samma tydliga språk som Gynning, Zandén och Gyllenhammar har gjort.

Jag tror att de flesta av er också fattar vikten av att faktiskt göra det. Ni är många som gnäller över hur jag bara orkar och kan ta en debatt med Carolina Gynning. Jag tar inte en debatt med Carolina Gynning. Jag tar ett utrymme i ett medialt forum, som hon också har givits för att skapa en motbild. Jag skiter, som redan skrivet, fullständigt i vad Carolina Gynning vill ha för sorts man eller faktumet att hon inte är förmögen till grundläggande svensk syntax i sin s.k. ”debattartikel”. Jag vill skapa en rak och enkel motbild för att inte hennes, Belucic, Gyllenhammars och Zandéns bilder ska få stå oemotsagda. Det har varit en skitkul utmaning. Att äntligen göra någonting annat än att sitta och onanera framför Haraway och Butler, prata identitet i ett slutet akademiskt seminarierum. Det är så jävla viktigt att man gör det. Öppnar fönstren mot världen.

Slutligen tror jag att de flesta av er gillar artikeln och ser dess viktiga och riktiga poäng. Sen finns det ju alltid människor som missuppfattar någonting eller allting. Visste ni förresten att motsatsen till att vilja bli knullad av någon som uppfattar sig själv som människa och mänsklig är att vilja bli knullad bakifrån och spankad? Fanå, det har jag missat helt.

Vidare om individuell erfarenhet som argumentationsbas och den där Pittstim som jag fortfarande inte läst

Häromdagen diskuterade jag och ett par andra just det där om vår tids och generations fixering vid det individuella och självupplevda i debatten, alldeles i synnerhet den feministiska.
En av oss konstaterade att, exempelvis, 68-rörelsen aldrig hade de här ingångarna. Förvisso föddes slagordet det personliga är politiskt just där, men det rörde sig om en mindre krets av kvinnor. Att dåtidens manliga politiska debattörer skulle sätta sig ner och skriva en antologi om deras personliga upplevelser av könsroller och manlighet fanns överhuvudtaget inte på agendan. Man skulle prata visioner, utopier, kollektivism.
Någon av oss pekade på att en äldre generations generellt sett förvirrade och avoga inställning till bloggvärlden delvis kan förklaras genom det (sedan finns det naturligtvis mängder med andra orsaker, ovana vid webbaserad information, oöverkomliga svårigheter att hitta de där bloggarna man faktiskt vill följa osv.). Här är det mesta subjektivt och oerhört mycket är dessutom personligt, ibland privat.

Vi pratade också om bloggandets roll i kulturens, debattens och litteraturens riktning mot autencitet och sanningsbetonade texter.
För mig är romanen som konstform så väldigt mycket inslagspapper runt en smärta, runt en kärna. Det är klart det har att göra med att jag är rastlös och har vuxit upp med internet. Men jag läser mycket hellre en blogg av en kvinna som är mitt inne i en kris än en manlig författares påhittade berättelse om en kvinna i kris, säger Sigge Eklund i Fokus artikel om den nya författaren.
Hur mycket av behovet av autencitet och erfarenhetsbaserad argumentation uppkom genom bloggandets framväxt och hur mycket hade vi hamnat där ändå? Är det enbart enbart utslag av den individualism som jag diskuterat tidigare och är bloggandet i så fall också det?

Jag träffade för övrigt en av Pittstims skribenter, Kristofer Folkhammar, samma dag och i just den diskussionen. Han bekräftade att de kriterier som funnits för de medverkande skribenterna i Pittstim var just följande:
1. Det ska handla om könsroller
2. Det ska utgå ifrån dig själv
3. Det måste vara sant
Och efter att ha läst den här texten om Pittstim känner jag om möjligt mindre lust än någonsin att läsa antologin. Jag kanske skulle revoltera mot mig själv och helt enkelt bara skita i att läsa en aktuell bok inom genusämnet. Take a walk on the wildside, liksom.

Fotnot: Jag vet att inlägget blev jätterörigt, det är lite så jag verkar idag i största allmänhet. Mamma är lite trött idag, ni får leka själva en stund nu.

" Om de gått på Uppåt hade de fått gråtrunka hemma allihop."

Jag och Gustav har simultanskrivit om F-ordet de senaste dagarna. Jag ska skriva ett längre inlägg om Anna Ekelunds aborttext, eftersom jag inte verkar komma runt den och diskussionerna om den pågår i mina kommentatorsspår.

Men jag känner mig glad att jag inte behöver formulera någonting om den enda text som jag inte fick ut ett shit av annat än mörkrädsla, skratt över dålig stilistik och konstig argumentation samt djupa suckar. När det gäller Boris Benulics text om machosex har Gustav redan skrivit allt så bra. Läs här.

Åsikternas identitetsproducerande legitimeras med ännu mer identitetsbyggda åsikter

När jag la mig igår var det med en fadd smak i munnen och oro i magen. Jag visste inte vilka mail och kommentarer som jag skulle vakna upp till. Detta trots att jag redan gått in och redigerat i inlägget om dålig layout och stilistik i bloggvärlden, en åsikt som dessutom inte är särskilt radikal och stötande på något sätt. Det är väl mer common sense att bloggvärlden består av en hel massa skit, såsom i resten av konsumtionssamhället, än att den inte gör det.
Det första jag gör efter frukosten, efter att jag fått ett sårat mail, är att lägga upp en ursäkt.
Den genomgående, nervösa tanken i mitt huvud är:
- Men vad har jag för rätt att tycka såhär?

De som kommenterat ursäkten har helt rätt. Varje gång jag gör anspråk på ett tyckande, där jag inte hänvisar till egna, personliga erfarenheter, ber jag sedan om ursäkt om någon tagit illa upp och förlåt mig, det var inte meningen att såra. Så tassar jag tillbaka till mitt hörn efter mitt offentliga utbrott.
- Nä förlåt, jag hade ju faktiskt ingen rätt att säga någonting om det här och ni har naturligtvis rätt. Det är jag som är elitistisk och dum och sätter mig på höga hästar nu.
Sen står jag kvar i mitt hörn och sneglar omkring mig i bloggrummet efter eventuella skitsnackare om mitt utbrott.

Så kan man ju inte hålla på, det förstår ju jag också.
Men det som slår mig är att jag aldrig, någonsin, tänker så när jag hänvisar till mina personliga erfarenheter i en fråga. Jag går hårt åt bantningsmammor och hälsokultur och jag ber inte om ursäkt, för jag har erfarenheter att hänvisa till. Jag ryter i mot El Rubiales förenklade klassanalys och hans analys av min medelklassretorik, genom att hänvisa till inlägg som jag har skrivit om mitt arbetarklassursprung och mina klasskval.
Helt plötsligt är jag skyddad. Jag behöver inte be om ursäkt. Jag skiter i om jag trampar någon tårna. Nu har jag ju berättat min sanning, min verklighet. Den behöver jag inte be om förlåt ifrån. Mina erfarenheter kan ju faktiskt ingen ifrågasätta eller ta ifrån mig.

Jag läser Kinky Afros oerhört intressanta inlägg om näthatare och hur man som offentlig tyckare och bloggkändis faktiskt bör hantera dem. Vi som tycker och har åsikter, blir lästa och får våra texter diskuterade kring, sitter på en privilegierad roll. Vi förtjänar motstånd och kritik, vi ber om motstånd och kritik.
Problematiken ligger i att vårt tyckande också är beroende av gillande av det som vi skriver och ännu mer problematik ligger i hur vi samtidigt producerar ett jag i vårt tyckande. Identiteten och åsikterna går inte längre att skilja åt. Således blir kritiken också en kritik mot identiteten som producerat dem. I ett åsiktsklimat där personen inte skiljs från åsikterna och där debatten handlar minst lika mycket om personen som står för åsikterna som åsikterna i sig, är det oundvikligt att identiteten och åsikterna ligger nära till hands. Det finns professionella tyckare och bloggkändisar av en anledning. Vi blir våra åsikter och våra texter.
Det säger sig självt att identiteten blir mer kritikkänslig i ett sådant läge. Hatmailen riktar sig inte till våra åsikter, de riktar sig till oss, utifrån våra åsikter. Beundrarmailen och lovebombingen likaså, de är inte kommentarer till de åsikter vi anser, de är riktade till det jag som prduceras genom dem.

Hur löser man det?
Genom att sammanknyta åsikterna och identiteten ännu starkare. Genom att genomgående hänvisa till erfarenhet och göra anspråk på personlig intimitet legitimerar man sitt tyckande.
De åsikter som man har kommit fram till kan naturligtvis kritiseras. Men erfarenheten – och i förlängningen identiteten – i sig blir mer motståndslös.
- Såhär kände jag, därför tycker jag såhär, är ett argument som ingen kan ta ifrån en. Det är ju baserat på evidens i form av självupplevda erfarenheter och känslor utifrån dessa. Man behöver heller inte hänvisa till en rad böcker och teorier, för att slå sig fri från misstankar om fördomar och generaliseringar. Det räcker ju med att man själv upplevt någonting för att det ska bilda en slags evidensgrund i sig.
Anna Svensson kommenterar min kritik om Anna Ekelunds hänvisning till personliga erfarenheter i sin text i F-ordet om abort såhär: ” Tycker att det var ärligare av henne att berätta om sia egna val än att utesluta det. Om hon inte berättat om sitt dilemma och val hade hon väl kritiserats för världsfrånvändhet + moraliserande?”
Ja, förmodligen hade hon fått utstå precis den kritiken. Men spelar det någon roll? Det är inte min enda kritik mot hennes text och slutpoäng och det är inte den enda kritik som hon heller kommer att få. Självklart får man kritik, i synnerhet när man tycker i en sådan känslig fråga som abort. Men betyder det att man måste dra in sina personliga erfarenheter, för att försöka legitimera sitt tyckande och motarbeta kritiken?
Jag tycker inte att hon är fel ute, jag gör exakt likadant, som ovan skrivet. Men det är intressant att vi ser ett behov av att göra så.

I DN:s noterat skriver Lisa Irenius om avsaknaden av sanning i den feministiska debatten. Hon ser bara attityder, inga anspråk på sanningen. Jag tror att alla tyckare som hänvisar till sin personliga erfarenhet gör just anspråk på sanningen. Problemet ligger i att ingen vågar göra anspråk på mer än sin egen, lilla sanning längre. Då tar man sig vatten över huvudet. Då blir man utsatt för kritik. Då kommer läsare att undra var man fick det där ifrån och vad vet man om det där egentligen.
Enklare är då att bilda attityder, baserat på personliga erfarenheter. Att fortsätta tassa runt i finrummen och viska:
- Jo, jag upplevde det här och det här och därför tänker jag såhär.
Ingen ställer sig längre och skriker någonting som kan ses som en större, generell tanke. Istället väljer vi att knyta åsikterna ännu hårdare till vår identitet. Helt enkelt för att vi redan har dem så tätt inpå oss att vi åtminstone bör kunna ursäkta dem på ett sätt som inte gör anspråk på någonting mer än oss själva.

Maktskillnaden mellan den som skriker och den som lyssnar

Stockholm var som vanligt helt ljuvligt. Solskenspromenaden på Skeppsholmen i den höga höstluften under lördagen bildade en stark konstrast mot det regnfuktiga, dimmiga Göteborg som jag återvände till. Som om vädret sa någonting om var jag är och vart jag är på väg.
Men nu var det ju inte det som jag skulle skriva om.

Jag satt i den underbara lägenhet, som var min enda tillflykt under min djävliga sommar, med min närmaste Stockholmsvän, drack gin&tonic och vi började prata om Könskrig.
Hur den lämnat oss med suckar och jaha, varför antologin inte satt särskilt mycket spår i oss och inte var vidare intressant för någon av oss. För mig handlade det förmodligen om att jag hade för höga förväntningar, då flera av mina favoritskribenter medverkade. Jag hoppades också på att den kunde säga mig någonting nytt, ge nya infallsvinklar. Istället bekräftade den bara saker som jag redan visste och som inte breddade mina tankar någonstans.
Min väns kritik var av ett helt annat slag. En vinkel som aldrig slagit mig, av förklarliga skäl, jag är själv en del av den kulturen.
– Alla texter i antologin utgår ifrån ett jagperspektiv, sa hon, jag är så trött på det där förbannade individualistiska jagperspektivet. Ingen pratar om kollektivet längre. Det är hela tiden bara den personliga erfarenheten som ska lyftas fram, det individuella perspektivet som ska hävdas. Jag läser inte texter som handlar om samhället och om mig. Jag läser individuella erfarenheter som handlar om enskilda människor som lyfter fram sig själva.
Vi diskuterade om det en lång stund. Jag tillhör ju själv just den kulturen. Mina erfarenheter och mina perspektiv är centrala, det är dessa som jag kopplar till samhället i stort. Jag bygger allting jag gör kring mig själv. Men jag är, som i allt annat, också självkritisk.

På tåget hem och under lördagkvällen läste jag F-ordet. Jag tror inte att jag hade läst den på samma sätt om jag inte haft just den diskussionen om individualism och jagperspektiv kvällen innan. Nu hade jag min väns kritik i närminnet hela tiden när jag läste texterna. Alla dessa texter om min erfarenhet av våldtäkt och övergrepp, mitt förhållande till femme-kulturen, mitt fuckoff-kapital, min erfarenhet av bodybuilding och machoideal. I varenda text är det genomgående hur den personliga rösten slår igenom. Man vill göra anspråk på någonting större, en generell analys och kontextuell kritik, men utan undantag gör man det genom att samtidigt lyfta fram sin egen, personliga erfarenhet och sig själv som individ.

I vissa texter är det helt på sin plats. Anna Svenssons erfarenhet av att vara våldtäktsoffer utan att känna sig som offer ger en bra grund för hennes kritik av samhällsdebatten kring den våldtagna som offer, där de våldtagna buntas ihop till ett kollektiv som används som slagträ i debatten och där den generella tanken kring dem är att de är för svaga och oförmögna för att använda sin egen röst. (Jag känner också igen mycket av det ifrån min kritik av hur man debatterar om självskadebeteende och självdestruktiva kvinnor, exakt samma diskurs finns i debatten om dem). Även i Lars Gårdfeldts text om att vara våldtagen man är den egna erfarenheten central och viktig.
Men i många texter känns den relativt oväsentlig. Med min väns röst i bakhuvudet blir det omöjligt att inte fundera över huruvida Maria Niemi, i sin annars oerhört intressanta text om femme och slampighet som feministisk strategi, hade kunnat skriva en minst lika bra text utan att lyfta fram sin egen bakgrund och diskutera sin mamma.
Är det centralt i Anna Ekelunds kritiska text om abortdebatten att hon väljer att berätta om sitt eget beslut att inte göra abort? För mig bildar den bara en äckligt självgod fond till hennes kritik. Titta på mig! Jag var duktig! Jag gjorde inte abort, jag tänkte minsann på barnet!
För att inte tala om Maria Rankkas text om fuck off-kapital, som talar utifrån sitt liberala perspektiv där hon liksom bara måste nämna att hon minsann har ett fuck off-kapital i form av en egen stuga. Bra tips till alla undersköterskor och vårdbiträden, Maria Rankka. Äh, gör er fria och köp en stuga i Uppland vettja.

Oavsett innehåll och textmässig kvalitet går hela tiden den individuella erfarenheten igenom och den här gången blir jag märkbart irriterad på den. Jag vågar inte ens tänka på hur irriterad jag kommer att bli av Pittstim, som förmodligen lär ha ännu större anspråk på att hävda den individuella erfarenheten och attityden, snarare än att försöka säga någonting om samhället i stort.

Min väns kritik var viktig. Den riktade sig även mot mig och den kultur som jag tillhör och när jag satt på stationen med min köpta kaffe till överpris och väntade på tåget kom samma tankar som jag ofta har upp igen. Var går gränsen mellan att berätta sin personliga historia och sätta den i ett större sammanhang och att bara profitera på sin identitet i ett självhävdande syfte?
Är mina erfarenheter av exempelvis klass, icke-heterosexualitet, ätstörningar och självskadebeteende någonting som bör berättas om för att ge andra perspektiv, bilda fler historier som kan sättas in i sammanhang och ge nya vinklar på samhällsproblem? Eller använder jag dem för att bygga en identitet som kan marknadsföras; alltså profitera på mitt eget jag?
Ibland är det solklart. Jag skrev om att fejka orgasm och det var skitsvårt, men jag gjorde det ur en frustration över en ensidig debatt där det enda jag läste var experter eller andra tyckare som inte förstod varför man gjorde det. Jag ville påvisa en annan sida, inte hävda min egen erfarenhet. Andra gånger är det inte alls lika solklart. Amen ska hon nu komma dragandes med sin klassbakgrund igen!, skriker cencorrösten inom mig.

Min främsta självkritik och min främsta kritik mot den individualistiskt centrerade debatten är framförallt hur den bildar ännu ett nytt skikt i en maktdiskurs. Kanske utgör också det min största kritik mot både Könskrig och F-ordet, utifrån min och min väns diskussion. Att både Könskrig och framförallt F-ordet utesluter läsare är självklart. Vem som helst kommer inte att kunna plocka upp F-ordet och förstå texterna eller de debatter som diskuteras, ännu mindre de begrepp som förekommer. Den är skriven av akademiker och debattörer, för de redan insatta.
Det andra skiktet, som tillkommer i såväl bloggvärlden som i dessa antologier när den personliga erfarenheten och insikten hela tiden ska hävdas och framhållas, är maktdiskursen mellan den som skriver och den som läser. När det är mina egna erfarenheter som hävdas och ni som läser dem och håller med, känner igen er eller tycker och tänker annorlunda framhålls samtidigt mina erfarenheter som viktigare än någon annans. Det är mina erfarenheter som ska diskuteras, ni som ska diskutera dem. Så blir också textförfattarna i F-ordets erfarenheter mer centrala än läsarens, de ska hävdas och läsaren deltar i framhävdandet av dem.
När jag läst klart F-ordet slår jag igen boken och jag kommer att tänka på kritiken mot den individualistiska 80-talistgenerationen och bloggvärlden som en av mina kollegor brukar nämna.
- Men om alla skriker för att höras, vem är det då som lyssnar?

För övrigt noteras: Sedan skrev jag en hel text utifrån ett självhävdande jag-perspektiv om kritiken mot självhävdande jag-perspektiv.

Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen

Jag förstår inte riktigt. Maria Sveland blir väl kritiserad och ifrågasatt hela tiden för att hon i såväl Bitterfittan som Heliga familjen kritiserar familjen, samtidigt som hon själv är gift och har barn? Jag har fortfarande inte läst en enda intervju med eller artikel om Maria Sveland där hon inte blir ifrågasatt för sin kritik av kärnfamiljen, när hon själv lever i en.
Det är naturligt att hon blir det också. Det är självklart att hon ska få frågor om det. Men vad jag inte förstår är hur hela hennes kritik gång på gång kan avfärdas med detta argument.

Den här sommarens eviga debatt om kärnfamiljen och de heterosexuella relationerna har, förutom sin uppenbara heteronormativa diskurs som bara i somliga fall diskuterats, också skapat en minst lika obehaglig diskurs som gör gällande att enbart dem som antingen vägrar erkänna strukturerna, påstår att de inte påverkas av dem eller väljer att leva utanför dem är de som har rätt att diskutera.
Det är som om debatten ofrånkomligen hamnar i ett läge där man antingen tvingas rycka urskuldrande på axlarna och säga att vi har det minsann så jämställt vi eller avsäger sig kärleken och familjeprojektet fullständigt. Håll käften eller skilj dig, är en genomgående diskursiv tanke uttryckt i en rad debattartiklar och blogginlägg på ämnet.
Det är ingenting nytt. Vi har hört det förut. Bara den som säger sig vara fri från strukturer eller den som väljer att göra avkall på personliga val för att undvika att hamna i dem (och det gör vi ju aldrig, hur mycket vi än kämpar måste vi alltid slåss med det strukturella) har rätt att uttala sig.
Det är oerhört obehagligt.

Vad hände med att kritisera inifrån? Vad hände med att det personliga är politiskt? Måste vi som kritiserar såväl heteronormativitet som heterosexistiska diskurser ge avkall på såväl kärlek till någon av definierat motsatt kön som barn för att ha rätt att uttala oss i den feministiska debatten i fortsättningen? Naturligtvis ska det personliga ifrågasättas och diskuteras, om och om igen måste vi analysera våra personliga val och förhållningssätt och föra in dem i det strukturella ljuset.
Men om bara den som vägrar erkänna strukturer eller tvingar sig själv att göra avkall för att inte hamna i dem har rätt att uttala sig kommer det att bli väldigt, väldigt tyst. Bekvämt, men obehagligt tyst.