Rockmyter och subjekt

Ännu en stjärna har gått bort i ung ålder. Brittany Murphy hittades död i sitt badrum den 20 december, 32 år gammal.

Hennes bortgång relateras till andra unga, kända dödsfall från de senaste åren, såsom Heath Ledger och Anna Nicole Smith. Droger, alkoholproblem, ätstörningar och psykiska problem finns i de flesta fall med i bilden. Samtidigt skapas nya rubriker varje vecka kring dem som fortfarande lever. Britney Spears, Pete Doherty, Lindsay Lohan och Victoria Beckham är några av de kända människor vars missbruk och destruktivitet som vi tabloidfrossar i.

Bland de stjärnor som skapar rubriker kring destruktivitet och missbruk är numera merparten av dem kvinnor. Vi tenderar att lockas och fascineras särskilt mycket av kvinnor som spårar ur i det offentliga. Den hysteriska kvinnan som symbol är måhända en gammal myt. Kanske är det den som går igen när vi särskiljer manlig och kvinnlig destruktivitet.

Den destruktiva rockmyt, som varit männens arena och inte bara musikmännens utan i allra högsta grad även litteraturens män, har nu också blivit kvinnornas. Hur mycket skiljer egentligen Lindsay Lohans ständiga berusning från Charles Bukowskis och vad är skillnaden mellan en knarkande Brittany Murphy och en ständigt hög Keith Richards?

Inte mycket, förutom uppdelningen i fin- och fulkultur och vårt synsätt på deras missbruk.

Den kvinnliga destruktiviteten är fortfarande passiv. Vi lockas av den hysteriska kvinnan, men ännu mer vill vi ta hand om henne. Rubrikerna undrar var Murphys man befann sig och varför ingen griper in och tar hand om Lohan. Sällan ställs samma frågor om de missbrukande männen. Snarare är deras handlingar aktiva, ett sätt att upprätthålla sin egen myt som präglas av en boys will be boys-mentalitet.

Jag kommer på mig själv med att sucka upprört när jag ser Lindsay Lohan kliva berusad ur en taxi och blotta sitt troslösa kön. Sedan tänker jag en gång till på hur många män som visat könsorganet i berusat tillstånd. Jag undrade aldrig vem som skulle ta hand om dem. Hur djupt nere i destruktiviteten de än var så behöll de sitt subjektskap.

Text publicerad i Göteborgs-Posten Kultur 2/1

Det finns inga happy endings

I höstas, när jag mådde som sämst, fick jag ett återfall. Det var längesedan nu, säkerligen minst fem år sedan. Jag hade gått vidare, ordentligt. Numera debatterade jag och föreläste om en bakgrund som var just min bakgrund.

Så satt jag där, en sen oktobernatt i Stockholm. Dimmig av tårar och alkohol med ett rakblad i ena handen och en sönderskuren högerarm, på en toalett på Hilton hotell (att det skedde på ett femstjärnigt hotell gav tyvärr ingen glamourdekadent känsla, utan fick det hela snarare att kännas ännu värre).

Nästa dag grät jag mig genom. Mest av allt grät jag av skam. Över att jag inte var bättre, större, starkare. Inte ens nu, när jag kommit så långt.

Skamkänslor relaterat till återfall är förmodligen det gängse, oavsett vilket återfall det rör. Mat, alkohol, droger, träning eller upprepad otrohet ger sannolikt upphov till samma sorts skamkänsla av att inte ha kommit längre. Att återupprepa det man trodde man lämnat bakom sig. En del som jag kommit i kontakt med har uttryckt en känsla av att börja om från början.

Som om man någonsin börjar om från början. Det bagage man har finns där, både dåliga och bra erfarenheter. Båda går att relatera till. För varje återfall har det, för mig personligen, varit lättare att kliva ur det igen. Man vet att det finns ett alternativ.

Men vi lever i en tid då de positivistiska tankegångarna kring framgång och utveckling inte bara internaliserats i samhället i stort, genom nollvisioner och framgångspolicys, utan också i oss själva på individnivå. Genom självhjälpscoachning, mindfullness, bantning eller makeover förväntas vi bli en bättre version av oss själva eller ännu hellre – hitta oss själva.

Som om vi inte är oss själva i en icke-perfekt version. Som om vi någonsin kommer att hitta ett statiskt jag som är vårt hem.

Naturligtvis utvecklas både vi som individer och samhället i stort ständigt, vilket också är en stor anledning till att det inte går att fastställa den där punkten då man uppnått vare sig sitt inre själv eller ett perfekt tillstånd, på vare sig mikro- eller makronivå. Men jag ställer mig tvivlande till att den utvecklingen alltid är så linjär som det gärna förenklas till.

Snarare är tillvaron en rundgång av gamla normer och tankesätt som bryts mot nya, precis som våra individuella gamla mönster återkommer, men blandas upp med andra intryck och nya tankesätt. Utveckling kan lika gärna innebära regression till ett tidigare stadie, men med nya erfarenheter, som en helt ny bana. Våra känsloliv är lika retrospektiva som samtidens cykler.

Det behöver inte vara något fel med det. Snarare riskerar framgångstanken att föda än mer skuld och skam, när vi inte utvecklas som vi förväntas. En av mina främsta argument mot kognitiv beteendeterapi som vanlig terapiform är exempelvis dess förväntan på nådda mål som bevis på ett friskare  tankesätt.

Eller den allmänna berättelsen om relationer. Träffas, konflikter och sen happy end. Eller hur. Som om man inte däremellan kommer att återupprepa samma konflikter, nya konflikter, svek och gamla mönster som slår till igen och igen.

Det finns inga happy endings. Vare sig för världen, samhället eller individen. Det kan låta pessimistiskt, men jag tror att det är tvärtom. När vi släpper tanken på vare sig det perfekta samhället eller det utopiska jaget är då vi kan drivas av acceptans och förlåtelse. Inte kring allt, vare sig gällande oss själva eller andra. Det finns ingen motsättning mellan tro på sig själv, andra och samhället och en acceptans kring brister. Men kanske kan man då släppa skammen när bergets topp fortfarande inte var nådd eller regnbågens slut funnen.

Där fanns bara jag och du och alla våra möjligheter, brister och gamla ryggsäckar av skrot. Gott så. Vi börjar där. Jag har inte haft några fler återfall. Men jag tänker inte utesluta deras möjliga närvaro i mitt liv.

Min extremt osexiga tillvaro just nu

Vaknar halv två och kan inte andas. Tar två värktabletter med sovmasken fortfarande över ögonen. Lägger in morgonprillan, den hittar jag ju också lätt utan att behöva öppna ögonen.
Besvarar förmiddagens missade samtal med kortfattade sms.
När svullnaden lagt sig såpass att jag kan andas går jag upp i ett gammalt linne och urtvättade trosor, kliar mig i skrevet och tar fram rester av min vän Pers kvarglömda whiskeyflaska. Sveper. Sätter mig vid datorn. Känner efter hur jag egentligen luktar. Svett, sprit och gammal snus. Okej.
Får någon försändelse från Skatteverket i postfacket som jag lägger på hög bland de andra viktiga papperna jag fan inte orkar deala med just nu. Försöker skriva en grej jag har deadline på till imorgon. Lägger ner. Dricker lite mer whiskey. Funderar på om jag ska ägna resten av dagen åt att kolla porr eller bara gå och lägga mig igen.

Hank Moody-livet är så inte min grej. Åtminstone inte när det inte ens blir bra fiktion av det utan bara beror på en fucking halsinfektion.