Because bitter is the new black

Jag läser Veckats inlägg om det här med bitterhet. Varför just bitterhet har blivit en sådan ful känsla, som man absolut inte får tillskriva sig själv eller tillåta sig själv att känna ens korta stunder.
Jag brukar själv skriva inlägg av den här typen. Spotta i nävarna och res dig igen, fan heller att någonsin bejaka eller ens erkänna ett nederlag. Bli lite starkare av varje motgång och ge igen.
En revanchlystenhet och jävlaranamma i varje slag, törn och nej.
Men bli bitter? Aldrig.

Jag undrar varför vi inte får bli bittra. Och jag tänker, precis som någon kommenterat i Veckats blogginlägg, att det i grunden har med rädslan för offerpositionen att göra. I bitterheten tillskriver vi oss själva en offerposition, utifrån att vi lägger ut vår lycka över annat i livet än oss själva. Vi är bittra över omständigheter, människor och saker som inte gått som vi har velat och då vi erkänner vår bitterhet erkänner vi också oss som förlorare och offer för de omständigheterna. Idag finns inte längre några offer. Ingen vill vara en förlorare.
I diskursen kring individualisering och självförverkligande ingår också att man själv, enbart, är ansvarig för sin egen lycka och sitt eget väl. Bitterheten innebär att vi skriver över det ansvaret på andra och positionerar oss själva som oförmögna att göra någonting åt det. Det rimmar väldigt illa med den syn på människan som alltid ansvarig över sitt eget liv och sin egen lycka. Man förverkligar inte sig själv i bitterheten.
Kritiken mot bitterhet brukar också utgöras av argumentet att den “inte är konstruktiv” och “den leder ingenvart”. För att passa in i dagens klimat måste våra känslor vara konstruktiva, de ska utveckla oss och föra oss vidare. Vår föreställning om tiden är linjär, vilket i förlängning även blir en metafor för allt som vi tar oss för. Om även vårt känsloregister bör följa en metaforiskt linjär skala av förbättring och utveckling, vad ska vi då med en passiv känsla av bitterhet som bara stannar upp oss till? Dagens människa är aktiv och konstruktiv, inte passiv och irrationell.

Jag tänker på Lila igen och på de kloka kommentarer som följde efter det inlägget. Jag tänker att jag kanske bör omvärdera henne. Kanske Lila är bra, just så, för att hon tillåts bli galen, bitter och behövande när hon förnekas den kärlek som hon vill ha. Kanske har jag fel i min besvikelse över att hon inte bara reser sig och går vidare? Lila kanske kan få vara den där kvinnan som så sällan längre skildras, hon som inte köper ett par Manolo Blahniks och tröstknullar ett gammalt ragg utan istället blir fördjävla destruktiv i hennes fortsatta längtan efter Dexter.

För en kort stund, kan vi inte få unna oss lite bitterhet? En känsla av passivitet, gnäll och allmän ilska mot det i livet som inte blev som vi ville och de människor som inte gav oss det som vi ville ha. Kan vi inte bara få slippa vara så förbannat starka och självförverkligande för en stund och istället unna oss några lipkvällar då vi bara tycker att allting är riktigt shitty och att ingenting faktiskt är vårt fel? En stunds passivitet på skalan av utveckling och självförverkling då vi bara stannar upp och reflekterar och tillåter oss att känna uppriktig besvikelse över saker som inte blivit som vi har velat. Lite rödvin, lite självömkande, lite gnäll. Kanske är det det som man på riktigt behöver för att orka resa sig igen ibland. Jag hade inte klarat av att vara så glad som jag faktiskt har känt mig i helgen och känner mig numera om jag inte fått ägna den senaste veckan åt att sitta i Norrland och ältgnälla inför min mamma.
Bitterfittor, oavsett kön, of the world unite. Låt oss vara icke-konstruktivt självömkande tillsammans för en stund.

Uppdatering: Läs Niklas Hellgrens utmärkta fortsättning på ämnet.

They can’t seem to handle you, Lila

I väntan på möjligheter att se säsong 3 av Dexter ser jag om andrasäsongen, nu när den sänds på TV 6, för tredje gången. För att det är den sortens serie som man kan se om tre gånger, även om man – vid det här laget – kan intrigen.
Mest av allt ser jag återigen om säsong 2 på grund av Lila. Så mycket som jag älskar Lila Tournay har jag inte älskat en karaktär sedan Brenda i Beverly Hills 90210 och så mycket som jag identifierar mig med Lila och lägger in i hennes karaktär har jag aldrig gjort förut.

Lila är ju Konstnärskvinnan. På riktigt. Hon är den överintelligenta och kreativa kvinnan som handlar på impulser och samtidigt bär på mer integritet och djup än vad man kan förstå. Hon är oerhört självständig och är dessutom den kvinnliga karaktär som är mest sexuell på egna villkor. Hon är komplex och nyckfull och mest av allt är hon kvinnan som möter Dexter som jämlike.
När Lila kommer in i handlingen är hon inte bara Dexters jämlike. Hon är honom överordnad, hon är hans guide.
– I know who you are, säger hon med sin engelska accent på det café där hon slår sig ner mittemot Dexter utan att be om lov. Hon är hans avspegling, den människa i vars ögon han inte kan dölja mörkret. Hon är både den guide som han slåss emot, men inte kan leva utan, och hans jämlika partner in svärtans crime.
Det är här uppenbart att det inte är Lila som behöver Dexter, fuck no. Hon lever sitt eget självständiga liv och guidar honom bara. Det är Dexter som behöver henne, som förleds bort från den trygga och helylle kärleken hos Rita, för att han inte kan motstå det samförstånd och den spänning som Lila innebär. Han behöver hennes vägledning och Lila finns där för honom. Med sin engelska accent, sin konst, sin aktiva sexualitet, labilitet och alla hemligheter och jag fucking avgudar hennes fullständigt självklara men oförklarliga uppenbarelse på samma sätt som jag tror att Dexter leds till henne i början.

Men vad händer sen? Sen är alltid det sedan då jag vill gå in och begå strypmord på någon av manusförfattarna för hur Lilas utveckling fortlöper.
Dexter väljer bort Lila och återvänder till Rita. Trygga, girl next door-Rita. Kvinnan som han inte behöver, men som behöver honom. Småbarnsmorsan med konstant tårfyllda och rädda ögon som behöver någon som tar hand om henne och barnen, misshandelsoffret som är nödsatt och hjälplös. Rita som tecknar det icke-komplexa, klassiska porträttet av en kvinna. Kärleksfull, behövande, omhändertagande, oskuldsfull och sårbar.

Jo, jag förstår också att Rita och Lila representerar mer än två kvinnoroller i det här fallet. Dexter väljer Rita som symbol för att han väljer att fortsätta leva det yttre livet, det goda och normala livet. När han avvisar Lila, avvisar han också hotet om en konfrontation med sitt inre mörker. Han behöver det goda och trygga för att kunna kontrollera monstret inom sig, Lila blir för farlig då hon har förmågan att se det svarta inom honom.
Detta förändrar inte faktumet att det är en rejält sunksexistisk gestaltning av Det goda och Det onda som representeras i de två kvinnorollerna. Hur ett manus som annars erhåller några av de mest intelligenta, mångbottnade och komplexa intrigerna och personporträtten jag sett, kan ställa upp ett sådant klassisk hora/madonna-sceneri är så förbannat beklagligt.
Den självständiga, komplexa, sexuella och jämlika kvinnan är hon som måste avvisas, till förmån för den genomgoda, oskuldsfulla modern. Lila är den svarthåriga och utmanande klädda, Rita är den blonda hästsvansen och helylleklädseln. Tillsammans utgör de binära poler av två kvinnoroller som här, ytterst sett, blir binära poler av ont och gott.

Det som sedan händer med Lila är ännu mer beklagligt. När Dexter väljer Rita blir Lila desperat och behövande. Helt plötsligt ska vi anse det trovärdigt att den kvinna som, fram tills alldeles nyss, var fullständigt medveten om sitt eget mörker och helt självständig i sin roll, nu ska vara desperat efter Dexters kärlek för att kunna leva. Lila förvandlas från den spännande och komplexa karaktär som hon en gång varit till att bara bli the average psychobrud, om än lite smartare och mer manipulativ än vad de brukar vara. Hon representerar nu enbart det hotande mörkret och är den som sticker in små käppar i hjulet i Dexters försök att dölja det mörka.
Som hennes motpol framträder nu även Deborah, Dexters syster. Också hon den goda kvinnan, offret för en mördare men själv genomgod och icke-komplex. Deborah försöker deportera henne från landet, hålla henne borta från det goda och trygga som Lila försöker förgöra.

Lila, baby. Du är min starkaste symbol, min soulmate och min hjältinna. Du besitter alla de egenskaperna som fortfarande både lockar och hotar. Du är den sexuellt aktiva horan som man knullar. Du är den rasande kvinnan med tillgång till hela känsloregistret, även de egenskaper som anses opassande. Du är den farliga kvinnan som man förleds av. Du är – ytterst sett – hotet om den jämlika och stundtals överordnade kvinnan med komplexitet och intelligens.
Dexter måste avvisa dig till förmån för den trygga, icke-komplexa och behövande girlnextdoor-morsan med blond hästsvans. Det är så världen fortfarande ser ut, love. Men inte en sekund att jag går på att du blir desperat och behövande efter Dexter. I helvete heller att du behöver hans kärlek och sällskap för att kunna fortsätta. I mitt eget manus, för kvinnor som oss, rycker du på axlarna åt Dexters val. Sedan går du rakryggad och fortsatt självständig ut ur kamerabilden, du bara fortsätter att gå.