Elin Grelsson

Sommaren när jag skulle fylla 17 åkte jag på en av alla festivaler som jag brukade färdas till. Jag åt ingenting under dagen och så fort vi kom fram tog jag upp en vinflaska. Det var varmt, jag var törstig och jag drack fort utan eftertanke.
Efter en stund gick jag upp i skogen för att kissa. Jag satte mig på huk och drog ner strumpbyxor och kjol. Allting snurrade. Skogen ovanför mig cirkulerade runt och skymningen blev allt mer påtaglig ju svårare det var att fokusera. Jag föll ner i mossan och blev liggande, oförmögen att ta mig upp. Kort därefter föll jag i sömn.
När jag vaknade var det mörkt ute, det hade gått flera timmar. Vid min sida satt ett flertal personer och försökte väcka mig. De hjälpte mig upp och på med kläder, köpte kaffe till mig för att få mig att nyktra till och hjälpte mig tillbaka till tältet.
Många gånger har jag funderat över situationen med en fasa över min tonåriga dumristighet. ”Allt som hade kunnat hända” är en återkommande tanke och sedan blir jag åter tacksam över att de som hittade mig varken var intresserad av att våldta den hjälplösa tjejen med nerdragna byxor eller råna henne på värdesaker. De såg till att jag blev omhändertagen istället.
Detta tillfälle är ett av många då min tillit till medmänniskor har stärkts. Men det är sällan som jag tänker på dem. Oftare återkommer jag till situationer då tilliten har rubbats. Då jag blivit sextrakasserad, bestulen på både plånbok och mobiltelefon, våldtagen och känt mig allmänt otrygg i det offentliga rummet. Alla skräckhistorier om gruppvåldtäkter, dödsmisshandel, skottlossning och grova rån.
Tillit är svårt att bygga upp, men lätt att förlora. Och oavsett personliga erfarenheter är det svårt att känna någon trygghet när våldet ständigt finns som ett närvarande hot, genom media och fiktiva skildringar. Det sitter i ryggraden tillslut.
Trots ständiga våldskildringar talar vi sällan om vare sig vad hotet om våld gör med oss, vilka som är mest utsatta för rädslan eller lösningar på känslan av otrygghet. Få tar ett övergripande perspektiv på problemet. Därför är det oerhört tacksamt att samtalet kommit upp på agendan igen. I DN Kultur har nyligen skribenterna Malin Ullgren och Dilsa Demirbag-Sten diskuterat mäns överrepresentation i våldsstatistiken. Ullgren menar att det är nödvändigt att börja tala om män och våld, medan Demirbag-Sten ser tendenser till att falla in kollektivisering och generaliseringar. Samtidigt släpper den feministiska tidskriften Bang ett nytt nummer, med tema våld.
Oavsett skilda åsikter: Faktumet att vi börjar tala om våld igen är välkommet och nödvändigt. Inte bara i form av rubriker om misshandel och övergrepp, utan också vad det ständiga hotet om våld gör med oss och i vilken mån vi kan känna tillit till varandra, även som främlingar.

Krönika publicerad i BT Kultur 3/7

I förra veckan släpptes Guldbaggenomineringarna. Bland de nominerade märks ovanligt många filmer med kvinnoporträtt, såsom Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor och huvudkaraktärerna i både Prinsessan och Flickan. Det är dessutom fler kvinnliga regissörer än vanligt som har chansen att vinna den svenska filmbranchens största och mest prestigefyllda pris.

Förutom ett relativt enat kritikermissnöje kring att smalare filmer fått stå tillbaka till förmån för kassasuccén Män som hatar kvinnor, har fokus mestadels legat på övervikten av kvinnor bland nomineringarna. Så många kvinnliga karaktärer, så många kvinnliga regissörer och filmskapare. Att den tidigare snedfördelningen, där främst män premierats på galan, nu vänt till kvinnornas fördel påpekas i varje Guldbaggeartikel. Det är kvinnornas år i år, utropas det glatt. Dagens Nyheters filmredaktör Helena Lindblad går så långt att hon tycker att ”det är roligt att Guldbaggejuryn har tänkt feministiskt”.

Vari ligger det feministiska, Helena Lindblad? För jag som själv är feminist och intresserad av genusfrågor kan för mitt liv inte begripa varför kvinnliga filmskapare och skådespelare ska premieras som ett resultat av ett ”feministiskt tänkande”, lika lite som att de ska hyllas utifrån sitt kön. Visst är det roligt att det i år finns en jämnare fördelning i en annars mansdominerad bransch, men att därifrån sätta konnotationer om feministiska tankar bakom samt utmåla årets nomineringar till ”kvinnornas år” är snarare enormt kontraproduktivt om man strävar efter en jämställd filmbranch.

Det enda feministiska alternativet som jag kan se är att alla former av kulturyttringar slutar att könskodas. Kvinnor får inte längre ett kvinnoår, satta på undantag med stora rubriker, utan deras konst, kultur och prisnomineringar behandlas med samma allmängiltighet som mäns. När kvinnor nomineras till priser ska det varken vara på grundvalar av feminism eller 50/50-målsättning, utan att kvinnor helt enkelt är minst lika bra filmskapare och skådespelare som män.

Så fort kvinnor når lika höga positioner som män, tävlar på samma villkor som män och premieras på samma sätt är det deras prestationer som blir satta på undantag och knyts till deras kön. På så vis behålls normen kring män och det manliga som det allmängiltiga och kvinnor som den andra. På samma vis skildras många individer tillhörande en grupp som inte tillhör normen. Hade det varit första- och andragenerationens invandrare som dominerat bland Guldbaggenomineringarna hade det säkerligen uppmärksammats på samma sätt.

Det som sker när alla utom de vita, heterosexuella männen uppmärksammas utifrån att de tagit sig in på en dominerad arena är snarare att just den normen förstärks. Att kvinnor gör bra film är varken ett välgörenhetsprojekt, ett feministiskt statement eller en krydda i männens värld. Det handlar, precis som i männens fall, om kunniga kulturutövare som gör bra film. Att få det till att handla om någonting annat är att snarare förstärka männens dominans än att utmana den.

Krönika publicerad i VK Kultur 12/1

Igår Anna Anka, idag Göran Hägglund. Vi skrattar, förfasar oss, skämtar och suckar. Men till skillnad från Ankans, i förlängningen meningslösa, utspel är det dags att ta Hägglund på allvar.
Det var fantastiskt roligt att mitt i semestern sitta och skratta åt hans Almedalsutspel på badstranden. Nu är det mindre än ett år kvar till val, han kör vidare på samma spår och vi kan inte längre bara skratta och vifta bort. Finns det en chans att Hägglund vinner röster, nu när Kd svajar kring 4 %-spärren, på grund av vanlighetsflirtig retorik är det allvar.
Då är det dags att prata allvar.

Vilket naturligtvis inte är enkelt när det gäller en debattartikel som inleds med ett Ulf Lundell-citat och vidare klumpar ihop begreppen radikalism och vänster. Det är inte helt enkelt när det blir sorgligt uppenbart att Hägglund och hans etablissemang är helt clueless om vad dagens radikalism handlar om och i förvirring slår hejvilt mot både jämlikhetstänkare, genuspedagoger, vänstersympatisörer och kulturskribenter. Att beteckna den radikalism som Hägglund avser beskriva som ”vänster”, och dra Reclaim the Streets och Claes Borgström under samma kam, tyder på en sådan världsfrånvänd okunskap och ovilja att det är svårt att inte åtminstone unna sig ett leende skak på huvudet.

Men Hägglund uttrycker också, om än oändligt klumpigt och uppviglande mot en värld han inte verkar förstå, ett gap mellan radikalism och ”folk”. En spricka i radikalismen, hur man nu än väljer att definiera den, som bland annat Olav Fumarola Unsgaard och Daniel Strand skriver om i senaste numret av Arena. Även här finns en kritik mot radikalismens självspegling och ovilja att nå utanför det identifikativa, interna rummet.
En av mina lärare på genusvetenskapen (det var för övrigt hon som skrattade högt när vi frågade vad de pratade om på fikarasterna på institutionen och sa att hon aldrig varit på en arbetsplats där det pratas så mycket mördarsniglar och brödrecept, orka prata politik på rasten) pratade om behovet av att gå in i garderoben.
Ett slutet rum, där man kan tala samma språk och vissa saker grundförutsätts. Där det finns en radikal agenda som man inte behöver försvara eller göra anspråk på, för att den är antagen och man kan diskutera vidare. Där man slipper harva på i de tunga diskussionerna.
Hennes poäng med garderoben, om det så handlar om HBT-sammanhang eller ett feministiskt möte, var att de måste få finnas för att man ska få ny energi och luft. Men vad händer när man aldrig öppnar dörren till garderoben sen? Blir det inte väldigt kvavt därinne då?

Isobel skriver ”jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför”. Jag tror att vi alla har gjort det en smula och att det är väldigt skönt.
Men så länge det finns ett politikeretablissemang som klappar människor på huvudet och förespråkar såväl en apolitisk position som en anti-intellektuell sådan behövs mer än interna Facebookgrupper och gemensamma skratt på Twitter.
När inte Göran Hägglund tar medborgarna på allvar måste några andra göra det.
Radikalismen idag är en brokig skara. I Göran Hägglunds ögon rymmer den alltifrån liberala (även fast han själv inte ser det utan lever i villfarelsen att kulturskribenter är vänster), miljöpartister, anarkister, sossar, vänsterpartister, konstnärer, genusvetare och kulturutövare.
I grunden strävar jag och många andra med mig mot samma mål som Göran Hägglund: Frihet att slippa få mitt privatliv påpassat och tillrättalagt.
Men där Göran Hägglund ser radikalismen som ett hot ser jag normerna som hotet mot min frihet att definiera mig, mitt kön, min sexualitet, min familj och mitt liv på det sätt som jag själv önskar.
Det är inte en icke-fråga för världsfrånvända, ovanliga radikaler som diskuterar postmodernism på genusvetarseminarium. Det är en fråga som berör alla. Och det räcker knappast med ”aktsamhet och tolerans”. För mig kommer engagemanget kring frihet och självdefinition varken från queerteorin, kulturartiklar eller genusvetenskapsstudier. De har bara blivit analytiska redskap för mig i min grundläggande strävan.

Så länge en av våra ledande politiker klappar medborgarna på huvudet och säger ”bry dig inte om de där konstigheterna, lilla vän” och fråntar dem ett politiskt subjektskap, lämnas öppet mål för en radikalism som förmår diskutera hur det privata blir politiskt i ett bredare forum. Det är betydligt mindre bekvämt än att fortsätta bekräfta varandras, om än ofta vitt skilda, ståndpunkter i interna samtal. Men det är desto viktigare.

Häromdagen skickade jag ut en förfrågan på Twitter om inte någon kunde skriva något klokt och bra om Kajsa Ekis Ekmans kritik av Arena (och i viss mån Bang).
Niklas Hellgren var en av dem som jag helst såg skrev någonting. Det gjorde han och både bra och klokt blev det. Läs här.

Uppdatering:
Fler reaktioner på Ekis Ekmans text finns hos Gustav och Ulrika.

För nästan alla siffror visar att kvinnor är bättre än män på att anpassa sig till det nya samhällets produktionskrav. Vi har bättre betyg – inte längre bara på de lägre stadierna, utan nu också på universitetsnivå, och vi har visat oss vara precis så flexibla, lydiga och disciplinerade som marknaden kräver. Nästan för lydiga, verkar det som.
Och när de enorma självuppoffringar som ­behövs för att man ska kunna hävda sig i ett patriarkalt samhälle inte ­belönas, vad händer då? Vad är det för mening med att plugga när man ändå inte får bra betalt, kanske inte ens ett jobb? I alliansens Sverige växer inte bara ohälsotalen, utan också som ett hån löneklyftorna mellan män och kvinnor, vilket göra kvinnornas ansträngningar ytterligt meningslösa.
Det är den konflikten som jag tror varje dag, varje timme, utspelar sig i unga kvinnors kroppar. Just det: Den konflikten utspelar sig varje dag, varje timme, i unga kvinnors kroppar.Att flickor skär sig är däremot ingen nyhet. Precis som anorexi är att skära sig ett väldokumenterat beteende med rötter ända tillbaka till antiken. Kan man rent av tala om självskadebeteende som en kulturdiagnos?

Ulrika Kärnborg har skrivit den essä om självskadebeteende som jag önskar att jag hade skrivit. Helt fantastisk, heltäckande och intressant. Läs!

Jag lovade ju ett uppföljande inlägg till det här om att aldrig bli frisk från ätstörningar.
Dels var det flera som opponerade sig mot det, både av egen erfarenhet och av forskning, dels var det många som ansåg att det ”daltas” med ätstörda och att alla någonstans ändå beundrar ätstörda och vill vara så smala.

I grunden handlar det om att vi lever i ett samhälle som inte riktigt kan bestämma sig för vad som är normalt ätbeteende och normal kroppsfixering och vad som är sjukt. Även om det finns sjukdomsdefinitioner finns det ett helt samhälle som vurmar för den typen av dietbesatthet som ätstörda inte kommer ur. Det finns också ett samhälle som beundrar den anorektiska självkontrollen och disciplinen.
Hur ska jag kunna veta vad som är kvarvarande anorektiska symtom hos mig eller bara normal viktnoja, som sig är brukligt för en 25-årig kvinna?
Att jag kan äta dubbelt så mycket frukost som min pojkvän utan att få ångest ser jag som ett friskhetstecken. Samtidigt vet jag många kvinnor, som aldrig varit ätstörda, som nojar om de äter mer än sin pojkvän.
Häromdagen stod jag i gymet och lyssnade på tre kvinnor i 30-årsåldern som pratade om hur skönt det är med sommarvärmen för då försvinner alla lata tjockisar från gymet och de kan vinna strandtävlingen om smalast kropp utan konkurrens. De var inte ätstörda. De var bara normalt viktnojande kvinnor i 30-årsåldern.

Ett helt samhälle beundrar anorektikern för att hon lyckas med den självdisciplin och självkontroll, där hon kan leva i ett överflöd och avstå från det. Det är västvärldens våta dröm.
Att ge sig hän, att överäta, är att förlora kontrollen. Sådana individer vill vi inte ha i dagens samhälle.
Ett helt samhälle vurmar för det normalsmala kroppsidealet och det normala kroppsnojandet, utan att någonsin lyckas definiera vad det normala riktigt innebär.

För att illustrera exakt hur svårt det är vänder jag mig återigen till min och Tanjas hatblogg från i vintras – DN:s Kom i form-blogg. Numera heter den Stanna i form-bloggen och eftersom skribenten nu slutat gå på diet och bara ska stanna i form kunde man tro att den är mer nyanserad. Det är den inte.
Nedan kommer jag att varva citat från DN:s Stanna i form-blogg med citat från min dagbok när jag hade ätstörningar.
Er uppgift är att räkna ut vilket citat som kommer från vem.

På plussidan ligger att jag fortfarande verkar lika besatt av att träna. I Paris ”smygtränade” jag till och med på hotellrummet varje morgon genom att köra ett litet styrketräningspass i form av situps, plankan och armhävningar.

Åt sju godisbitar. Vet inte ens om jag tyckte att det var gott. Fick mest tvångstankar av det.

Fotnot: Det här inlägget från i höstas besvarar väldigt många frågor och argument kring normalt/friskt/sjukt gällande kropp och mat.

Läs DN Insidan om abort, idag en bra intervju med en väldigt klok tjej om abortbeslut och tiden efteråt. Samt forskning som visar att lättnad är den vanligaste känslan efter en abort och att omgivningen förväntar sig att man ska må dåligt.

Läs Isobel och Gustav om Malin Siwes helt outstanding bisarrsexistiska krönika om Hanna Löfqvist bildbyline i Vänsterpartiets EU-kampanjstidning.

Min vän Magnus gjorde mig precis uppmärksam på att DN valt att illustrera de massiva protesterna i Thailand med den här bilden.

I samma tidning skriver underbara Aase Berg klokt och skrämmande om läkemedelsindustrins (och psykiatrins) normaliseringsprocesser. Ur artikeln:
I ”Nextopia” visar Dahlén att människors livsnöjdhet, oavsett kultur eller levnadsstandard, i stort sett alltid ligger på 5,8 på en sjugradig skala, resten är förmodligen just frustration. Nu lär vi oss att idealnormaliteten inte duger på den i och för sig rätt fantastiska 5,8-nivån. När vi har installerat våra nya kök och vaknat ur lyckokicken (lycka är inte samma sak som livsnöjdhet, lycka varar enligt Dahlén aldrig längre än tre månader), men ändå inte har uppnått toppnivån, börjar vi misstänka att bristen ligger inom oss själva.
Här behövs en diagnos, en etikett på hindret mellan individ och perfektion. Vi kanske lider av ”lätt depression”, som har växt storskaligt på bekostnad av egentlig depression? Eller av GAD kanske, ”generaliserad ångest”, ny stjärna i eländesindustrin: det vill säga överdriven och hämmande oro för framtiden? ”Social fobi” är förstås också en kandidat, blyghet har plötsligt exploderat som folksjukdom, inte minst bland barn.

Och i Aftonbladet Kultur sågar en av mina favoritpoeter tillika skrivmentor Hanna Hallgren Håkan Sandells Gyllene dagar på ett alldeles strålande sätt.
Framförallt älskar jag såklart det här:
Varför ska jag – som läsare – ta del av tjattriga deliriska bilder? Därtill ur det mest enerverande av perspektiv: den oreflekterade ”outsiderns” – ja, jag menar den bortskämda vita heterokillen som inte ens förstår att han blir serverad världen på ett silverfat.

Så har jag och Gustav diskuterat bonusar under helgen, med Agendas bonusdiskussion med Ibrahim Baylan som cream of the cream, och vi konstaterar båda att det här måste vi blogga om, men han hinner före och skriver väl ungefär det som jag tänkte skriva.

Jag blir så förbannat lack på att jag förväntas bli upprörd över det här. Jag blir trött på att man som vanlig löntagare nu sätts i en förväntad opposition mot företag, fack och stat, genom mediala vinklar av det sunkigaste slag.
Värst är naturligtvis kvällspressen som verkar gå ut hårt med tanken att hetsa pöbeln mot företagare och politiker. Inte bara gällande bonusar, utan ett hårdvinklat granskande av toppar inom alla sektorer. Det kommer inte att lindra lågkonjunktur och finanskris att hänga ut 48 politiker som åker på en tjänsteresa till Kalifornien. Det kommer varken att göra till eller ifrån att kalla resan för lyxresa och det äcklar mig att det finns en jävla cynisk tanke bakom att löntagare ska sitta och uppröras över fucking nothing.
Agenda och DN diskuterar LO:s inblandning i hot shot-bonusar, som om det vore en nyhet att facket och Svenskt Näringsliv är tighta.
Och mitt i allt står Ibrahim Baylan och påstår att den politiska oppositionen står för någonting annat än dessa bonusideal. Okej? Så vad gjorde ni själva när ni satt vid makten?

Precis som konstaterat i kommentarer till föregående inlägg är det socialdemokraterna som är jediriddarna i svensk politik. Man påstås stå för den goda kraften och projicerar sina egna slagsmål med the dark side of the force till Imperiet-alliansen, fastän man gjort exakt samma sak själv.
Ibrahim Baylan är veckans Obi Wan-Kenobi. Det är bara i en oppositionell underdogställning som man kan komma undan med att påstå att man skulle gjort någonting annat om man själv hade makten.

Sitter och läser igenom propositionen kring samkönade äktenskap (2008/09:80) efter att ha läst en rad artiklar på ämnet nyligen. Bara för att regeringen (minus kd då) la fram en motion i frågan verkar det inte ha blivit mindre förvirrat.
Malena Rynell skriver om ett könsneutralt äktenskap i DN och påstår att äktenskapsbalken ska döpas om till samlevnadsbalken.
Enligt en annan artikel kommer ordet ”äktenskap” att strykas ur vigselakten, enligt förslag som ska diskuteras i Kyrkorådet i september.

Nu läser jag propositionen i sin helhet. Jag trodde i min naivitet att det skulle bringa klarhet.
Såhär lyder dock regeringens bedömning i just frågan kring könsneutrala äktenskap:
Huvudfrågan i lagstiftningsärendet är om institutet och begreppet äktenskap ska definieras så att det omfattar par av samma kön. Frågan kan lösas på olika sätt.
Regeringen väljer att nu inte lägga fram något förslag om könsneutrala äktenskap. Det innebär att förutsättningen att äktenskap ingås mellan personer av olika kön inte tas bort. Regeringen föreslår däremot att den inledande bestämmelsen i äktenskapsbalken ges en något ändrad utformning.

Det regeringen, efter utredningar och remisser, har kommit fram till är alltså:
1. Att frågan kring om begreppet äktenskap även ska omfatta par av samma kön ”kan lösas på olika sätt”. Eh ja. Det var ju rätt bra sammanfattat.
2. Att regeringen uppenbarligen ändå inte lägger något förslag om könsneutrala äktenskap.
3. Heterosexuella får fortfarande ingå äktenskap! En sån himla tur, de låg ju väldigt illa till annars.
4. Den inledande bestämmelsen i äktenskapsbalkens ”något ändrade utformning” innebär
följande:
Texten som förut löd: Äktenskap ingås mellan man och kvinna. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.
Kommer från och med den 1 maj istället att lyda: I denna balk finns bestämmelser om samlevnad i äktenskap. Äktenskapet ingås mellan man och kvinna. De två som ingår äktenskap med varandra blir makar.

Kommentera gärna och dementera och upplys mig om hur läget egentligen ligger till.
Är det här allt? Vad blir de egentliga konsekvenserna efter den 1:a maj? Kommer någonting förändras alls?
Propositionen kan man läsa i sin helhet här. Gör det gärna och se om ni blir klokare i just frågorna rörande samkönade äktenskap.

Senast jag träffade Gertrud Hellbrand pratade hon om sin kommande text i DN om dagboksbloggande.
- Jag är rätt kritisk, så du kommer nog inte att gilla den, sa hon och log.

Men gillar den gör jag. Jag tycker inte bara att den kommer med välbehövlig kritik, den är också nyanserad, smart och väcker frågor. Läs texten här.

Michelle Obamas knutna hand har aldrig tolkats som ett tecken på politiskt engagemang, utan på ilska. Hon har kallats ”radikal” – som ett skällsord. Det sägs, så där i förbifarten, fast fullt av kvinno- och klassförakt, att det var ”äregirighet” i kombination med begåvning som tog henne till Harvard.

Malena Rydell i dagens DN om myterna kring och tolkningarna av Michelle Obama.

Under min värsta ätstörningsperiod var jag hemligt medlem i en rad grupper på skunk.nu.
Jag vet inte om skunkadministrationen inte hade någon aning om hur många pro-ana-grupper som skapades via detta community, eller om de helt enkelt inte brydde sig så mycket. Ibland togs de grupper med mest uppenbara ätstörningsnamn bort, men det dröjde aldrig mer än några dagar så hade vi som varit i den gruppen startat en ny och börjat om där.

Pro-ana-fenomenet är så enkelt som stöttnings- och inspirationsgrupper/sajter för anorexia. Man vägrar tillskriva anorexia som en sjukdom utan menar istället att det är en ”livsstil” och en ”subkultur”. Det handlar om jävligt vilsna människor, främst unga tjejer, som inte känner sig sedda, drivs av självhat som hittar varandra i sina ätstörningar.
Pro-ana-grupperna är som ett gäng missbrukare som hetsar varandra till att pröva tyngre droger, stöttar varandra i deras fortsatta missbruk och finns där för varandra i förståelse när släkt och vänner börjar oroa sig. Jag har aldrig känt en sådan stark pseudogemenskap som i de grupperna som jag var med i. Pseudo, för att gemenskapen egentligen inte handlade någonting om intresse för varandra som människor, delad humor eller musiksmak. Gemenskapen var den starkaste vi-mot-dom-känslan, grundad i att vi skulle banta och bli sjukt smala ihop och ingen jävel skulle förstöra för oss. Ingen annan fattade att vi faktiskt var tjocka och behövde gå ner i vikt, ingen annan fattade att det var fult att vara tjock (med tjock menas här naturligtvis normalviktig).
Ätstörningsgrupperna blev, precis som min popbrudsidentitet, en subkultur och gemenskap som de andra. Precis som jag hängde på Kentforumet, Suedeland-chatten och åkte på Hultsfredsfestivalen med stjärnor under ögonen och tiara i håret hade jag ätstörningsgrupperna som en gemensam subkultur av ingen annan fattar någonting.
Skillnaden var naturligtvis att ätstörningsgrupperna var så jävla mycket farligare.

De jag minns bäst var Viva BMI under 17! (gränsen för undervikt går vid 18,5) och Jag vill inte äta. De stängdes senare ner, men vilken aktivitet vi hade där ett tag. Vi hade gemensamma dietveckor med obligatorisk resultatinskrivning varje måndag, tjejer skrev i panik över att deras mamma försökte tvinga dem att äta middag som de sett att hon hällt vispgrädde i, någon undrade hur hon skulle klara en semestervecka med familjen på Teneriffa med all tillkommande mat och någon erkände att hon hetsätit fem mackor och spytt ”men imorgon blir det nya tag”.
Några andra grupper, som vad jag vet aldrig stängdes ner, var Thinspiration – en grupp där man postade bilder på size zero-modeller och anorektiska kändisar och konstaterade att de var såå vackra och shit, vad Olsen sisters har blivit snygga. Det var Food Porn, en sajt där alla utsvultna ätstörningstjejer la upp googlade bilder på fettrik och sockersprängd mat och sen kunde man ömsom säga ”åhh vill ha” eller ”fy faan vad äckligt, jag är så glad att jag inte äter sånt längre”, beroende på om man hade en bra eller dålig dag.
Sedan fanns där Idag har jag ätit. Det var min favoritgrupp. På Idag har jag ätit handlade det helt enkelt om att redovisa exakt vad och hur mycket man hade ätit. Jag var alltid en av dem mest självdisciplinerade, jag ljög aldrig och jag var den som fick tipsa bulimitjejerna om hur de skulle kunna äta lika lite som jag. Jag älskade att visa upp min prestation när jag kunde skriva in sent på kvällen att jag ätit en tallrik havregrynsgröt med rivet äpple, en mandarin och två knäckebrödsskivor. Jag älskade när jag fick skriva in det direkt efter ett bulimiskt erkännande om två liter glass. Jag kände mig så jävla duktig.
Vad som hände med de andra som hängde i de här grupperna vet jag bara lite om. Någon blev tillslut frisk, några andra hamnade i drogmissbruk, någon tog livet av sig och någon hamnade inom slutenvården.

Det är januari nu. Den allra jävligaste månaden för oss som kämpar för att behålla den där friskhetsstämpeln. Den allra jävligaste månaden för alla – och det är väldigt, väldigt många – som försöker ha en sund relation till sin egen kropp. Special K-reklam på hållplatserna med speglar på så man kan se om man är nöjd med sin kropp, med en uppmaning om att byta livsstil annars. Gymmet överfullt av nybörjare som ska infria nyårslöften. Kom-i-form-blogg på DN, där bloggaren skriver utförligt om sina minikesoluncher och högst 1600 kcal om dagen (hennes lunch lät för övrigt som någonting som jag skröt om i Idag har jag ätit-gruppen, är det att komma i form på ett bra sätt?). Nya tag, nu börjar vårt nya liv, nu kan vi förändra oss, bort med fettet innan sommaren.
Jag läser Tanjas underbart förbannade och välskrivna inlägg och jag blir så lättad. Över att någon ryter i, över att någon orkar sätta relationen till sin kropp i ett större perspektiv än att man ser fet och glåmig ut i Special K-spegeln. Jag är glad att någon skriver om kroppen på ett annat än sätt än att hon ätit minikeso och nötter till lunch.

Är detta ett slutgiltigt tecken på den intellektuella vänsterns marginalisering? undrar Isobel angående Lars Linders kommentar kring den ständiga problematiken kring natur/kultur-dikotomin.

Jag svarar ja, men det är inte som om man inte har sett tecken på det ett tag.
Sedan orkar jag inte skriva någonting mer om det. Jag har en uppsatssynopsis att skriva, en uppsats som ska handla om skönlitterär kritik av kärnfamiljen och biologism i tre litterära generationer, från mitten av 1800-talet fram till idag. Typisk överbyggnadsproblematik ni vet, småsaker.

Jag har en vän som ett tag hade den klassiska bilden av Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartres möte med Che Geuvara uppsatt på väggen. Ibland brukade hon peka på den och säga:
- Jag skulle kunna göra vad som helst för att få ha varit med vid det mötet och samtala med dem.
Jag kan tänka mig att det finns dem som kommer att tänka på mötet mellan Obama och Springsteen på samma sätt. Som det The Boss-fan som jag är blir jag själv lite tårögd.
Men det som på riktigt gör mig tårögd och får hjärtat att bulta är Jonas Hassen Khemiris möte med Nas (och Kelis, som också sitter med i rummet). Jag kom helt av mig och glömde allt jag skulle göra nu under eftermiddagen när jag istället fastnade i Khemiris idolbeundran av Nas.

Han låter exakt som jag skulle ha gjort om jag fick träffa Nas. Vi skulle ha suttit där och pratat i munnen på varandra om One love och The world is yours och hur varje textrad som Nas har skrivit får oss att tro att den är skriven just för mig. Där Khemiri tappade orden skulle jag ha fyllt i om Play on playas livräddande funktion för mitt brustna hjärta och hur jag inleder mina skrivardagar med att lyssna på Represent.
Jag skulle ha pratat med Kelis om femme och slampighet, styrka och intellekt kombinerat med världens tightaste röv och jag och Nas skulle ha delat en spliff och pratat mänsklighet och universialism. Sen skulle jag ha drabbats av mitt livs största kåtslag, mellan Khemiri och Kelis och troligtvis börjat gråta av ren idolfånighet. Jag skulle också ha fått ett signerat ex av Illmatic och en I kissed a girl and I liked it-kyss av Kelis.
Det hade varit fantastiskt. Jag borde ha varit där.

- Du, borde du inte skriva någonting om Pride?
- Jag vet. Jag skulle kunna skriva massor om det. Jag borde skriva massor om det. Jag vill det. Men jag orkar inte.
- Hur var det med den där texten om manlig heterosexualitet där du faktiskt hittade en ny vinkel, tro det eller ej, på ditt uttjatade ämne?
- Jo jag vet, jag ska orka skriva den någon dag. Men inte idag, det går inte.
- Men den här essäartikeln om postmodernismens död i DN då? Kom igen, det här är ju ditt ämne om något. Vräk ut dig nu på tre sidor om postmodernismen och ge svar på tal på essän, jag vet att du vill.
- Jag vill, men det går inte. Jag kan inte skriva någonting om postmodernismen, det går inte idag.
- Men berätta om Lina Sjöbergs Resa till Port Said som du läser just nu. Berätta varför det är den bästa roman du läst på länge. Berätta om din förkärlek för all litteratur som innehåller dödsångest och döende människor. Berätta om att boken även innehåller ett fantastiskt språk, säker stilistik, arbetarromantik, Norrlandsromantik och sådana där meningar som får dig att ta fram anteckningsblocket för att spara meningarna.
- Jo jag vill. Men troligen skulle jag börja referera till en massa fantastiska citat från boken och sen skulle människor som läser min blogg börja Myggor och tigrar-tolka in en mängd saker i citaten, som om det fanns ett dolt budskap.
- Ja eller så skulle ingen tolka in någonting och det vore också fel, eftersom det säkert skulle finnas dolda budskap. Menåhhhh, vad vill du skriva om då?
- Solnedgången på Röda sten? Sommaren? Värmen och vännerna?
- Det där har du ju tjötat om tusen gånger. Hur många naturlyriska beskrivningar kan du ge av en jävla solnedgång egentligen? Åhhå den är rödtonad och skimrande och blodfläckar haaaavet, you have been there done that. Naturlyrik är ju faktiskt inte riktigt din starka sida heller. Och alla vet redan att det är varmt ditt pucko. Medelhavsvärme har du också skrivit om. Dina vänner har du redan tillkännagett att du älskar i ett femtiotal inlägg.
- Mm…men då kanske jag vill lägga upp det där inlägget om min högstadiekärlek?
- Neeeeej, åhhh du har ju gjort sånt tusen gånger. Det blir aldrig bra! Tycker du att den här bloggen behöver fler självömkande texter? Skämtarueller?
- Men kan jag inte få skriva någonting kryptiskt om känslor och relationer i alla fall?
- Nej det kan du inte, för det är inte så man löser saker och ting längre, alla läser din blogg och det fungerar inte så längre.
- Men fanå.
- Skriv om postmodernismen nu.
- Jag vill inte! Jag vill skriva om solnedgång och hjärta!
- Förstör inte din intellektuella position här med en massa dravel nu för fan.
- Men vänta, det där har vi ju skrivit ett inlägg om. Att jag inte gör det. Så kan du inte säga nu.
- Jo men litegrann så. Jag vill vara smart.
- Jag vill också vara smart! Men det går inte just nu! Jag kan inte! Det är värmen och alltihop du vet!
- Men skriv ingenting då.
- Vadå inte skriva någonting?
- Nej, gå och kolla på den där solnedgången istället.
- Men…men nånting måste jag ju skriva.
- Nej, gör det inte. Skriver du bara halvkassa texter är det bättre att du inte lägger upp någonting i bloggen överhuvudtaget.
- Men…bloggen! My precious! Tänk vad alla kommer sakna mig om jag inte bloggar på flera dagar. Tänk om jag väntar ännu fler dagar! Människor kommer undra om jag är död!
- Du, jag tror att det finns kognitiv beteendeterapi mot blogg-omnipotens. Kanske nåt att testa när du är klar med sömnterapin.
- Men skärp dig, fan vad taskig du är.
- Jag är inte taskig, jag försöker bara jobba lite med din helt uppfuckade självbild.
- Men du kan ju inte jobba med min självbild. Du är ju jag. Min självbild blir ju inte bättre av att du ska gå in och klaga på mig hela tiden.
- Äh, jävla idiot.
- Fuck you. Jag blir så trött på dig. Du bara gnäller på mig. Nu lägger jag upp den här konversationen i bloggen så alla ser hur taskig du är.
- Du är ju sjuk i huvudet. Vad är det för en text egentligen?
- Ingen text alls egentligen.
- Nej, din tönt. Vad ska du då lägga upp den för?
- Jag lägger upp den nu. Så kollar vi på solnedgången sen.
- Okej.

Man kan bli genustrött och man kan bli trött på politisk korrekthet och de konstant kritiska ögonen på samhället. Man kan bli trött på sitt eget ifrågasättande, andras problematiserande och vilja ta av sig de där politiska glasögonen.
På så vis är det ju tur att kd finns. Alf Svensson och Mikael Oscarsson, you made my fucking day. Helt plötsligt känner jag mig fantastiskt peppad till att plöja Anne Fausto-Sterlings Science matters, culture matters för femte gången, skriva seminariefrågor och diskutera biologismen i ett underlag för lärare i sexualundervisning.
Helt plötsligt minns jag varför jag vaknar varje dag och är förbannad, mer på det glödande sättet än det uppgivna.
Helt plötsligt minns jag var tio års politiskt engagemang kommer ifrån.
Helt plötsligt vet jag varför jag tar CSN-lån för en yrkesutbildning som inte tillhandahåller särskilt många arbeten, varför jag plöjt alla Butlers texter om familjebegreppet och slitit mitt hår över Focaults oförmåga att dela upp sina monstermeningar i mindre stycken så att de går att läsa.

Så länge en modern familjepolitik kan diskuteras på sättet som det gör i den här artikeln på debattsidan på en av Sveriges största tidningar och så länge 87% av svenskarna enligt Sifo vurmar kärnfamilj kan jag ju liksom inte sluta.
En klasskompis till mig pratade om det motsatta häromveckan;
- Borde man inte bara lägga ner? Alla verkar ju så himla nöjda med att vara män och kvinnor och heterosexuella med kärnfamiljer. 95% av alla man möter dumförklarar ju en fullständigt och ser på en som ett djävla ufo när man börjar snacka om att det inte finns några kön och att heterosexualiteten är en skapad norm.
Hon har en viktig poäng. Jag brukar också sucka det i mitt eget huvud. Det finns väl ingen mening med att ifrågasätta normer och komma med, vad de flesta anser vara, ufoteorier kring heterosexualitet, kön och familjebildningar. De flesta verkar ju ändå tycka det är rätt gött att vara man eller kvinna, lite härligt könsstereotypa, heterosexuella och helt och fullständigt normala.

Men sen kan man tänka på alla de som trillar utanför normerna, inkluderat även mig själv. Om man en gång varit Den andra, Den avvikande och sett hur andra hela tiden i olika diskurser pushas utanför normerna är det svårt att sluta. Om man ser hur samhället skapar en norm och att alla utanför normerna måste söka ett erkännande från normen (exempelvis kampen för att homosexuella ska få ingå äktenskap) och hela tiden positionera sig själv som avvikande från normen för att bli bekräftad (exempelvis söka erkännande under etiketten Homosexuell, fastän man kanske bara är någon som blivit kär i en annan människa man vill gifta sig med). Då är det svårt att sluta.
Sen kan man tänka på alla som går runt och försöker vara normativa, trots att normerna skaver som faen. För att det är enklare. För att man inte vill vara Avvikande. Bli betraktad som någon av De andra. Då är det omöjligt att sluta.

Nu ni, ska jag plugga och läsa så pass många familjepolitiskt kritiska böcker att mitt hyperventilerande efter kd:s debattartikel går över. Alf Svensson, I’ll never surrender.

När jag skrev det här var det egentligen det här som jag skulle skriva om.
Alltid samma saker sägs om självskärarbrudar. Samma larmrapporter, samma ojande, samma tjat om att se tjejerna, samma statistik. Jag säger alltid samma sak:
– Men genusperspektivet då?

Självskadebeteende är nästan uteslutande en problematik hos unga kvinnor. Det är bland dessa som självskadebeteendet ökar, från att ha varit ett problem främst hos psykiatripatienter till att bli de unga, destruktiva tjejernas grej. Väldigt få killar skadar sig själva. Nästan uteslutande rör det sig om tjejer och ofta rör det sig om högpresterande, ambitiösa sådana.
Enligt Ungdomsbarometern har var sjätte flicka mellan 15-24 år skurit sig själv och de är, enligt samma undersökning mer stressade över sina egna och andras krav på dem, än de som inte skär sig själva. Motsvarande siffra för pojkar ligger runt 4 procent.
Varför pratar ingen om det? Varför gör vi det inte till vad det handlar om: En genusfråga. En fråga om hur vi utifrån vilket kön vi blivit uppfostrade till hanterar ångest, vanmakt och frustration på olika sätt. En fråga om hur unga tjejer blir överpresterande, kravfyllda, aldrig nöjda med sig själva och börjar skada sig själva för att få utlopp för ångesten som det genererar i.
Inte alltid; det finns unga killar som skadar sig själva och har ätstörningar precis som det finns unga tjejer som slåss, bråkar och vänder aggressionerna utåt. Det finns unga killar som lider lika mycket av stress och höga krav som tjejer. Men det finns ändå stora skillnader mellan könen.
Varför säger ingen någonting om det? Varför frågar man sig inte varför de högpresterande tjejerna karvar upp sina armar när ingen ser och varför frågar man inte de högpresterande tjejerna varför de gör det? Varför går man inte till botten med de kravs som ställs på unga tjejer så till den grad att de skadar sig själva när själva anser att de misslyckats med att leva upp till dem?

Jag har fem ärr på min högra underarm. Jag har tre ärr på min mage från den tiden då jag börjat skämmas så mycket för mina ärr att jag valde andra mer strategiska ställen än armarna att skära mig på.
Mina ärr går aldrig bort. De är en del av mig, ett arv, ett minne.
Jag var en duktig, begåvad tjej med bra betyg från en trygg kärnfamilj. Men jag skar.
Jag var femton år och jag skar mig djupt i min högra underarm. Sedan bar jag långärmat och skämdes, samtidigt som någon del av mig önskade att någon skulle se. Fråga. Reagera.
– Hallå världen jag mår skitdåligt, sa mina röda, likformade spår på högerarmen.
Jag var arton år när jag började välja magen och överarmarna istället. Stolt sa jag till min psykolog att jag nu minsann slutat skära mig på underarmarna och valde andra ställen så att folk skulle slippa se dem och vara oroliga.
– Då gör du ju bara din ångest ännu mindre, tar den ännu mindre på allvar, sa hon, nu vägrar du ens låta världen förstå hur illa den är.

Jag var en MVG-brud och jag var snäll och tyst. Jag hade lärt mig att niga och le och det gjorde jag. Jag neg och log och sedan stängde jag in mig, grät mig sönder och samman och skar upp min högra underarm. Det fanns en skuld över att inte kunna niga tillräckligt bra, att inte kunna le tillräckligt stort. Att inte vara snygga bruden som någon åtrådde, att inte vara gulliga tjejen som man ville vara ihop med, att inte få tillräckligt många MVG, att misslyckas med att Bli Någon eller vara tillräckligt älskvärd och den frustrationen, skulden, ångesten försvann när jag skar mig.
Sedan gick jag med mina långärmade tröjor, fortsatte niga och le, önskade någonstans fast ändå inte alls att någon skulle se de rödspåriga ärren under ärmarna och fråga hur det egentligen var fatt med mig.

Jag fortsatte niga och le, var duktig och kompetent. Jag skar och de såg och de frågade hur det var fatt och jag kunde inte sluta skära, det var mitt enda sätt jämte fingrarna i halsen att bli av med den där skulden och jag fortsatte. Skulden över deras orosögon; men så sluta oroa er över mig, jag vill inte tynga er med mina problem tog överhanden och jag skar på andra ställen, där de inte såg och jag sa att jag slutat kräkas, åt ordentligt – allt är bra nu och skyfflade undan mat, smög in på toaletter när ingen såg och slutade långsamt att skära mig men gick ner 20 kilo istället.
– Självskadebeteende och ätstörningar hänger ihop och det är vanligt att man går från det ena till det andra, säger Olle Sundh, psykolog och psykoterapeut till DN.
– No shit, säger jag.

All skada man tillfogar sin kropp är ett vrål, ett sätt att göra det obegripliga inuti begripligt. Ett sätt att göra sina känslor reella, en frustration som måste ut. På samma sätt som man krossar skyltfönster krossar man glas och skär sina armar med. På samma sätt som man slåss på öppen gata slåss man mot sin kropp som öppet slagfält. Det är ett uppror, ett nekande, en ilska. Men den riktas mot en själv istället för världen.

Varje ärr på min kropp är ett tyst uppror. Jag tror att det är så för många av oss självskärare. Vi stillar en frustration, en ilska, ångest och svarta hål och lämnar likformade streck på våra kroppar och varje ärr, varje streck, varje blodspår är ett stort fuck you-finger till en värld som inte förmår att se, ta hand om, ta på allvar och lyssna. En värld som ställde för många krav, som inte kunde se mina behov, som inte lät mig vara den jag ville vara och alltid lät mig få veta att jag inte var bra nog. Det är en reaktion mot samhället som riktas mot kroppen.
Vi har aldrig slagits, vi har aldrig krossat rutor, sparkat på bilar eller kastat molotovcocktails för vi har slagit sönder våra kroppar istället. Allt med samma syfte; ett uppror, ett gapvrål.
Mellan all statistik, bekymrade psykologer och teorier: När tar någon de duktiga tjejernas tysta uppror på allvar?

Det är så fascinerande hur man nördar in på saker sådär så man tror att universum cirkulerar kring ens egen världsbild. Som när jag sitter på ett akademiskt seminarium och diskuterar min arbetsplats, som om det inte vore min arbetsplats, som om Akademikern är skild ifrån Jobbtjejen som jag är på torsdagar. Sedan är jag på arbetet dagen därpå, seminariet glömt, jag går upp i arbetet; nördar in på helt andra saker – jobbjargongen som ingen utomstående skulle förstå men som för mig är vital, grundläggande och fullständigt begriplig – precis på samma sätt som jag dagen dessförinnan nördat in på intersektionalitet och queera läckage.

Det är fascinerande hur ens egen världsbild så solklart är den rätta och ens eget språk är samma språk som alla talar. Det är fascinerande när man läser artiklar som den här. Här står om queerteoretiker, ja vi galningar, vi som anser att man borde säga ”tradition” eller kanske ”vana” om heterosexualiteten. Den är inte given, menar de. Inte heller är ”man” och ”kvinna” något naturligt. I själva verket är könen ”en social konstruktion” som vi på grund av århundradens indoktrinering lärt oss att ta för givna.

Notera alla citationstecken. Jag bara sitter och gapar. För det är ju så. Vadå, vet inte alla det? Vet inte Maciej Zaremba det? Vet inte DN det?
Sedan inser jag att världen faktiskt inte fattat att min världsbild är den rätta. Och sen blir jag lite rädd för mig själv när jag på fullaste allvar tror att det finns en världsbild som är den rätta, även om den råkar vara just min.