Debutantreflektioner

Jag har debuterat som författare. Det gör jag, tack och lov, aldrig igen även om vägen hit kantats av många magiska ögonblick. När förlaget sa ja. När jag skrev under avtalet med dem. När jag läste mitt eget debutantporträtt i Svensk Bohandels katalog. När jag för första gången höll min tryckta bok i handen. När jag höll min första författarläsning och läste den första recensionen (som fint nog lyckades vara min gamla uppväxttidning Östersunds-Posten). Det har varit många första gången av allt som jag längtat efter under hela mitt liv. Andra kan ha längtat efter den stora kärleken och barn, eller för den delen mediakarriärer, men det enda jag någonsin verkligen närt som en konstant dröm sedan barnaår är just att få skriva böcker. Att få den där romanen utgiven. Det har varit en svår och bångstyrig och fullständigt omöjlig dröm. Från att ha blivit utskrattad som sjuåring för författare är inget riktigt jobb, vill jag inte bli servitris i stället, till sentida refuseringsbrev och självtvivel kantat av dålig ekonomi, människor som sagt åt mig att släppa mina skitdrömmar och karriärism samt en universitetsutbildning i ett lika hopplöst ämne som romandrömmen.

”Hur många barn får jag när jag blir stor?” lekte de andra med gruset som små, men min gravallvarliga lek var snarare en undran hur många böcker jag skulle få skriva. Min första diktsamling skickade jag kaxigt in till Bonniers när jag var elva år gammal. Jag fick tillbaka ett vänligt refuseringsbrev om att de uppmuntrade min vilja att skriva, men att mitt språk behövde några år till på sig att utvecklas.

Min bok är på så vis en seger i sig själv och hade så varit oavsett hur den mottagits. I en krönika i GP skrev jag nyligen om när jag jobbade som hotellstäderska och drömde om författarliv på Bokmässan och att vara debutant på Bokmässan var en present till den personen. Vi vann, vi blev författaren på Bokmässan som talar i montrar, intervjuas, signerar böcker och tar emot alla grattis för att boken äntligen är ute. Det är med en enorm ödmjukhet, snarare än tacksamhet, jag upplever detta.

Jag behöver aldrig vara debutant igen. Det känns skönt. Det känns framförallt befriande när jag nu åter gett mig i kast med ett skönlitterärt projekt och märker hur en stor del av ångesten släppt till förmån för fritt skrivande. Allt motstånd som handlade om en rädsla för att inte kunna skriva romaner, att jag faktiskt borde blow away the dreams that tear you apart som Springsteen sjöng för mig många sena tvivelnätter, att det här går inte. Jag har bevisat för mig själv att det går. Uppenbarligen är jag kapabel att skriva romaner, jag är mer än hon med skitdrömmar och det gör det mycket lättare att fortsätta skriva nu.

Recensionerna är ett kapitel för sig. Jag har arbetat med litteraturkritik i ett par år nu, men först nu när jag stått på andra sidan förstår jag vad man utsätter författare för. Jag har själv i stort sett aldrig rakt av hyllat någonting jag läst. Till och med strålande böcker som Liv Strömquist Prins Charles känsla och Elin Boardys Mot ljuset hade jag invändningar kring. Det är ju så man arbetar. Läser kritiskt, hittar vinklar, diskuterar och dissekerar. Denna medvetenhet om hur arbetet ser ut försvann fullständigt när jag läste mina egna recensioner. Jag såg bara kritiken, ansåg att boken var sågad. Förvisso fick jag helt igenom hyllningar på sina ställen, men jag blundade helt för dem. Det var först i och med Bokmässan och alla “grattis till bra recensioner” som jag insåg att alla inte gick runt och ljög för mig. Du hasar av trygghet har fått väldigt fina omdömen på många ställen. Den kritik som förekommit har sällan handlat om boken i sig, utan framförallt dess etikettering.

Såhär i efterhand vet jag inte om jag gjorde rätt när jag gick med på att låta förlaget paketera romanen som feministisk samtidskritik. Jag var länge mycket kritisk till etiketten ”feministisk”. Dels tycker jag att det är problematiskt i sig att beteckna något under feministisk flagg, dels visste jag inte om romanen levde upp till det epitetet utifrån andras förväntningar. Just den sistnämnda farhågan hade jag oerhört rätt i. Få är recensionerna som inte tagit upp just det där feminismen, utifrån en förutfattad mening om vad feminismen är och vad feministisk litteratur bör innebära. Sammanfattningsvis bör den inte innehålla en kvinna som inte bryter sig loss, blir fri som individ och gör ett redigt uppror. Min karaktär gör inget av detta. Hon hittar inga utvägar. Hon är inte intresserad av individuell frihet eller en personlig feministisk kamp i en samtid där ramarna är så förbannat snäva att man ständigt måste förhålla sig till dem. Saras uppror är varken glödande, politiskt eller korrekt. Det är ett smygande uppror utifrån vad hon har till hands och kan göra och som Karin Andersson skriver i den allra finaste recensionen i Uppsala Nya Tidning: Det är inte ett särskilt vackert uppror, det är ett mycket obehagligt och cyniskt sådant.

Jag har ofta påtalat att Du hasar av trygghet är en antisjälvhjälpsbok med en huvudperson helt ointresserad av jaget och dess utveckling. En bok som inte har några svar eller lyckliga slut. På så vis har det varit ännu mer intressant att följa alla upprörda ”vadå feministisk?”-recensioner som så ofta verkar längta efter det personliga uppbrottet. Feminismen har sannerligen shanghaiats av självhjälpskulturens krav och förväntningar på individens egen förmåga att ta sig ur svårigheter. Sara är inte den sortens hjältinna. Hon är varken stark eller politisk, analytisk eller klassiskt upprorisk. Hon är fast i en samtid och en kvinnoroll man tar sig ur betydligt svårare än så. Med alla reaktioner kan jag i efterhand konstatera att boken kan klassas som feministisk, utifrån det feministiska samtal som uppkommit efter den. Sammantaget blir det tydligt att det finns förväntningar på vad feminism innebär och att Saras lågmälda politiska sorg inte passar in i den beteckningen. Det är både intressant och oroväckande.

Men jag är också glad för de recensioner som lyckats ta sig ett steg bortom den feministiska läsningen och de egna förväntningarna på denna politiska ideologi. Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om Saras meningslöshet, hennes antihjälte-vandring genom tillvaron och drar paralleller till de romaner som jag snarare läst och inspirerats av än feministiska klassiker. Camus, Bukowski och inte minst Houellebecq. Fanns det en primär feministisk tanke i mitt skrivande så var det just detta: Att få skapa den cyniska, apatiska antihjälten som vandrar genom tillvaron med avsmak som så många romanpersoner gjort, men att låta denna person vara en kvinna. Jag tror inte att jag har släppt den tanken helt och i just det här fallet lyckades jag kanske bara halvvägs. Men det var ett oerhört intressant experiment.

Recensionerna (uppdatera mig gärna om jag missat någon):

Aftonbladet

Expressen

Göteborgs-Posten

Sydsvenskan

Svenska Dagbladet

Uppsala Nya Tidning

Helsingborgs Dagblad

Borås Tidning

Göteborgs Fria Tidning

Östgötacorrespondenten

Östersunds-Posten

Gefle Dagblad

Smålands-Posten

Dagens bok

Madeleines bokblogg

Bokbabbel

Fiktiviteter

Bokomaten

Bokoholist

Bokcirkus

Hallonbakelse och den näst billigaste champagnen

Det finns saker som redan har hänt så många gånger i tanken att när det väl händer på riktigt är det som de redan har hänt. För att ta det till en metanivå: Föregående mening har också redan hänt, helt enkelt för att jag redan har tänkt på att få skriva den här på bloggen så många gånger.
Som när jag var tio år och djupt förälskad i Peter Jöback. Min största dröm var att åka till Stockholm och se honom spela i Fame på Chinateatern. Jag tänkte på det så intensivt, hela tiden. Jag brukade tänka ”tänk när jag väl är där och ser honom i verkligheten, då kommer jag att tänka tillbaka på nu när jag tänker på det”. Jag såg aldrig Peter Jöback på Chinateatern.
Jag såg honom faktiskt inte i verkligheten förrän sju år senare. Då var jag en sjuttonårig indiepandabrud som smög ner till Åhléns skivavdelning en decembereftermiddag för att se honom signera sin julskiva, bara för att ha sett honom. Det var inte riktigt samma sak.

Det finns saker som redan har hänt, i drömmen och i tanken. Redan för ett tag sedan bestämde jag mig för att exemplifiera med Jöback-storyn i det här blogginlägget som jag längtat efter att få skriva. Eventuellt också någonting om julafton. Hur jag som barn längtade så intensivt efter julafton att när det väl var julafton gick det inte riktigt att förstå. Jag gick mest runt mellan släktlunch och släktmiddag, julklappar och glögg och försökte förstå att det verkligen var den här dagen som var idag.

Det som hänt, inte bara i tanken utan också i realitet, har funnits med mig sedan jag var sju år. När jag stod i mormors kök och hon frågade vad jag skulle bli när jag blev stor och jag sa att det enda jag vill är att skriva, så författare kanske. Jag minns det för jag minns exakt hur hennes skrockande skratt gick rakt in i sjuåringskroppen, minns exakt den förödmjukade känslan när hon tillade att skriva kan man inte leva på och författare kan man inte bli, det finns väl inga som skriver böcker nuförtiden. Hon föreslog att jag skulle bli servitris och jag försökte förhålla mig till den realiteten, oavsett att jag som elvaåring skickade in min första diktsamling till Bonniers och började skriva krönikor när jag var femton.
Detta ständiga pendlande mellan drömmen och det skrockande skrattet inuti mig som nästintill varje dag påmint mig om att man inte kan leva på skrivande och tankeverksamhet. Men den där drömmen har hållits levande. Det har till och med funnits en uttänkt plan för hur jag skulle reagera.
I tjugo års tid har jag fantiserat om den dagen då någon vill ge ut en roman av mig. I tio års tid har jag fantiserat om den dagen i en uttänkt klädnad av samtal till mamma, hallonbakelse och champagne.

Så sitter jag på ett förlagsmöte. Mina drömmar för tillfället tystade, till förmån för den professionella sida som jag utvecklat sedan jag kom in i frilansvärlden. Jag tänker inte på vad som händer, att det händer. Jag tänker på mitt manus och mig själv och huruvida jag, förlaget och manuset kan komma överens.
Vi skakar hand. Vi har pratat om debutromanen. Vi har lagt upp en tidsplan med skrivarperioder och redaktörsläsning. Vi bestämmer oss för att köra, jag och förläggaren. De vill publicera min debutroman. De tackar mig för förtroendet.

Så kommer jag ut på gatan, ut i Stockholmsregnet och skymningen. Går ner i tunnelbanan, möter upp med älsklingen. Allting faller på plats. Den dagen som jag har drömt om är idag.
Händerna skakar, jag hittar inga ord, jag vet inte vart vi ska och vad jag ska säga.
Jag gör allt jag ska göra, för idag är den dagen då jag ska göra det. Jag ringer mamma. Hon säger ”männ guu” som jag alltid har tänkt att mamma skulle säga och sedan säger hon grattis och låter lite gråtmild när hon pratar om att tänk att hon har fött mig.
Vi går till ett konditori. Det finns en enda hallonbakelse kvar i disken. Den är min.
Vi går till Roxy. Jag får en kram av gymnasievännen och Julia ser så stolt ut att hon nästan tangerar min mammas gråtmildhet. Gustav ser på mig med kärleksögon. Julia berättar för servitören att den här tjejen ska ge ut en debutroman och ber honom om en flaska champagne. Vi skålar.

Så hände alltså den dagen som jag väntat på. Det är fortfarande en lång resa fram till färdig roman och utgivning. Kanske går något fel på vägen, fortfarande kan mycket gå fel. Men dagen kom i alla fall. Vad som än händer; jag behöver inte längre längta efter den.

Jag känner så mycket kärlek för den här tjejen

Min exflickvän har rotat i sina nostalgilådor, hittat en gammal Vänner-bok som hon sedan har fotograferat. Det här är fakta om mig anno år 2000. Särskilt noterbart är, som min vän Sofia konstaterade, att jag har ungefär samma intressen nu som för nio år sedan (“för mycket internet”), att jag anger mina två dåvarande Internetnicks med mitt namn, samt vad jag helst vill bli. Författare och krönikör. En av två hittills, darling Elin. Jag jobbar på det.

Min knutna hand i fickan

Det var en av de där dagarna då mamma hämtade mig från fritids.
När jag var klar med pärlplattan kom jag ut i hallen där hon stod i dörröppningen, med ena handen på dörrhandtaget, som för att markera för mig att vi var på väg. En av fritidsfröknarna stod mittemot henne. De hade båda ett allvar över sina ansikten, en uppgivenhet i blickarna som de gav varandra medan de talade.
– Ja, jag hörde om räntehöjningen. Man förstår inte…
– Nej, att de kan chockhöja räntan så.
– Ja, men den här lågkonjunkturen…
Gympaskorna snörade jag fortfarande med två öglor som bands samman, eftersom det var enklare. Jag satt vid min klädhängare och lyssnade på vad de sa. Orden de sa tillhörde en annan värld. Räntan och lågkonjunkturen. Inflationen och arbetslösheten. Jag hörde orden på nyheterna varje kväll, i radion när Ekot stod på medan maten lagades. Jag visste ingenting om dem mer än att de inte var en del av min värld, men ändå skapade en oro inom mig. Ungefär som allvarsminena när det pratades pengar vid köksbordet som jag sneglade mot med ena ögat medan jag såg på Björnes magasin med det andra. Jag visste ingenting, ändå visste jag någonting. Nu såg jag på mammas och frökens tunga ögon. Det var räntans fel.
- Ja, den här förbannade Carl Bildt-regeringen!, fräste mamma och just då återfick hon den där mammaglöden i blicken och ett uttryck i ansiktet. Just där kände jag igen min mamma, den där mamman som glöder och som jag liknar så mycket när jag diskuterar politik och människor påtalar mitt sätt att gestikulera och spärra upp ögonen.
Sedan försvann glöden igen.
- Ja, vad ska man göra?, sa fröken.
- Nej, sa mamma, man kan ju faktiskt inte göra någonting.
Det gjorde ont i magen och i fickan på min rosa vindjacka knöt jag näven utan att förstå varför.
Vi sa hejdå till fröken och gick ut och satte oss i bilen. Vi sa ingenting till varandra. Mamma såg trött ut. När vi svängt ut på den stora, asfalterade vägen stirrade jag på 90-skylten och bet mig i tungan. Sedan öppnade jag munnen.
- Mamma?
- Mm.
- Hatar du Carl Bildt? Är han dum mot dig?
Mamma drog efter andan. Sedan förklarade hon att hon inte hatade honom. Att man inte kan hata en annan människa. Man kan tycka mer om somliga och mindre om andra, men inte hata. Carl Bildt var inte dum, men hon höll inte med honom om hans politiska åsikter och tyckte inte om hans sätt att styra landet. Han hade fört en politik som inte var så bra, tyckte hon, det var hans politik som var dum och inte bra för folk som inte hade så gott om pengar.
- Om man blir ledsen av honom måste han väl vara dum, mumlade jag men mamma såg så trött ut och även om hon hörde mig orkade hon nog inte svara.

Jag slår på radion medan jag brygger morgonkaffe. På Ekot pratar de om finanskrisen. De pratar om lågkonjunkturen och den svarta hösten. Nya rekordvarsel, börsens instabilitet och höga bolåneräntor.
Jag har tänkt många gånger på att samma generation som växte upp under de där åren av lågkonjunktur och ekonomisk kris är samma generation som genom media och rapporter definierats genom sitt sätt att förverkliga sig själv och sina drömmar. Att så många av de som jag känner satsar på sina drömmar och osäkra arbetsmarknader, tar CSN-lån och försöker slå sig in i omöjliga branscher. Hur motsägelsefullt det är att alla vi som sett våra föräldrars oro över arbeten, räntor och priser också är dem som känner så mycket tilltro att vi satsar på våra karriärdrömmar och förverkligar det vi allra helst vill göra. Som satsar på osäkra kort som svajar ännu mer vid en lågkonjunktur. Vi som vuxit upp och blivit universitetsrävar, mediahoror, mer eller mindre lyckade musiker och skådespelare, folkhögskolepoeter, kulturarbetare och betalbloggare. Vi lärde oss ingenting.
I synnerhet vi arbetarklasskids, som inte har någon backup och som alltid levt på de ekonomiska marginalernas gräns, borde väl ha lärt oss någonting av våra föräldrars oroliga ögon och sömnlösa nätter.

Eller var det just det som vi gjorde? Kanske lärde vi oss just detta, när vi stod med våra barnhänder knutna i jackfickan i svårdefinierad oro inför våra föräldrars lika maktlösa tillstånd inför marknaden: Att drömma och förlita oss på oss själva.
I en tidsandra av individualism, där de kollektiva skyddsnäten nedrustades, började vi drömma och bli kreativa. Vi lärde oss att inte sätta vår tilltro till vare sig marknaden, staten eller fackförbund. Vi slutade tro på gräsrotsrörelsernas kollektiva förmåga till förändring. Inför ekonomiska kriser och lågkonjunkturer var de kollektivistiska rörelserna också maktlösa. Genom att försöka förverkliga oss själva som individer tog vi den lilla makt som var möjlig över vårt eget liv.
Jag tror hellre på mig själv och på min kreativitet än på den kapitalistiska ideologin. Jag lägger ingen värdering i det. Jag förespråkar varken individualism och klara-sig-själv-diskursen eller en ökad kollektivism och gräsrotsaktivitet. Det här är bara en reflektion.
Jag kommer aldrig att få det ekonomiskt bättre än mina föräldrar. Jag och min generation kommer också att drabbas hårt av lågkonjunkturer. Men en sak har jag att hålla fast i. För i den börsindexerade krassa verkligheten som vi lever i, i synnerhet just nu, håller jag hårdare än någonsin i mina drömmar och min kreativitet. Det får mig att känna mig lite mindre maktlös inför det ekonomiska systemet. Det är min knutna hand i fickan.

Framtidsångestmaximering

Ingen utlysning av bidragsrum hösten 2008
Humanistiska fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet beslutade vid ett extra sammanträde 12 juni 2008 att återta sitt 22 maj fattade beslut att utlysa 18 bidragsrum till 4 september och med 25 september 2008 som sista ansökningsdag. Detta innebär att det inte blir någon antagning av doktorander med fakultetsfinansiering som börjar studier på forskarnivå i januari 2009
.”

Oh what a feeling, I´m feeling life

Den här känslan.
När krampen släpper. När hoppet återkommer.
Det finns inga gråskalor, bara starkt svartvita nyanser. Det går i vitt igen nu.
Den här känslan. När jag kommer ut från badrummet i underkläder, slår på stereon, sätter på Kultiration och ställer mig och tokfuldansar, ass-shakar, rövfular till musiken på hög volym alldeles ensam. Bara för den här känslan. Liksom så himla glad.

Jag var på besök i mitt förra liv. Det där livet som jag levde för ett år sedan. Frustrerade jobbdagar och sömnlösa nätter. Tidiga mornar och svart regn utanför fönstret hela tiden. Stressont i magen och blixtrar framför ögonen. Ensamhet och ledsenhet. Jag var där igen. Jag gick där på jobbet och log serviceleenden och jobbade på och jag minns exakt de där känslorna för ett år sedan. Vilka de riktades mot. Hur jag var, vem jag var. Jag har slagit hårt mot henne så många gånger. Hur jag kunde vara så dum att jag föll för de där känslorna, föll in i dem och inte tog mig ut. Hur jag kunde leva på naiva drömmar eller en ofrånkomligt icke-fungerande, svidande vänskap. Jo, jag minns.
Ett år senare går jag i hyllorna på jobbet och kommer på mig själv med att krama om den där tjejen som jag var då. Liksom här går jag och är frustrerad och irriterad och i ögonen kliar frånvaron av sömn och ute regnar det svart och blåser. Den där tjejen hade inget annat än det jobbet. Hon hade ingen aning om vem hon var eller vart hon var på väg. Hon höll väl fast vid det hon kunde och kände till.
Lika väl som att krama henne blir jag medveten om vad som hänt sedan dess. Den fredagen då jag går ut från jobbet vet jag inte när jag kommer tillbaka, någon dag om nån vecka kanske? Eller inte alls mer om jag får något av de andra arbetena som jag verkligen vill ha och som kommer att utveckla mig.
Den fredagen skålar jag, Sofia och Hanna i en öl för utveckling. Man märker kanske inte att man har utvecklats, men man ser det sen i efterhand. T.ex. när man är på besök i sitt tidigare liv.

I det nuvarande livet går jag på fest och dricker för många gin&tonic, Erik skrattar och kallar mig svamp och sedan blir jag kvar alldeles för länge med han och hans vänner, står på dansgolvet och blir både antastad och beskyddad. Får sällskap hem genom slottsskogen, vi letar stormvindar men hittar bara lite regn och dissar hela stormvarningen ihop.
I det nuvarande livet får jag slutkritik från Ola, min lärare, på tre A4-sidor om mitt råmanus. Jag vet inte vad som känns mest och får tårarna att bränna av glädje. Kanske när han skriver om min tonträffhet, mitt språk nära huvudkaraktärerna och alltid sant, rakt och ärligt. Kanske när han hyllar mitt sätt att låta huvudpersonernas psykologiska utveckling gå in i varandra genom fragment av olika tidsperioder. Kanske när han berömmer barnsperspektivet, barnets öga mot de vuxnas förljugenhet. Kanske när han avgörande säger att mitt manus är urstarkt och jag får inte släppa det, även om två – tre förlag kommer att säga nej. Eller kanske mest av allt när han säger det där om huvudkaraktären. Att hon inte är något offer. Att hon har livsvilja, glöd och beslutsamhet, trots sin situation. Att hon går in och skriver sin egen historia, trots sin bakgrund. Det var mitt viktigaste mål. Det ska inte bli nån jävla tycka synd om-roman, min huvudkaraktär ska – trots sin förtvivlan – vara en hjältinna. Det är det han säger att jag gjort. Han pratar om en ton av sorg och förtröstan. Ett hopp i att skriva historien på ett annat sätt. Det känns.
I det nuvarande livet ser jag fram emot ännu en kväll med mina vänner. Sedan en vecka av fixande med roman och bloggbok och artiklar. Skolstart på genusutbildningen. Två arbetsintervjuer till roliga jobb. Min egen dygnsrytm igen. Och en invigningsfest för filmfestivalen med Gael Garcia Bernal och Adam Tensta attending.
I det nuvarande livet glöder allting. Och jag är stark, glad och rakryggad. Faller men är uppe på fem. Svart och vitt i hårda nyansskiftningar. Ja, jag ser ljuset. Jag tror på det här.
I det nuvarande livet är jag sådär glatt bakfull att jag ställer mig och fuldansar ensam i underkläder i lägenheten bara för att få ur mig energi. För det här är ingen jävla tycka synd om-blogg. Jag går in och skriver min egen historia av sorg och förtröstan. Jag skriver min egen historia av utveckling och självkramande bakåt i tiden precis på mitt eget sätt.

En smart bruds bekännelser

Jag tänker en hel del idag på vad jag hade gjort om jag inte haft en blogg. När jag inte tänker på vad jag ska göra av mitt liv, vad jag ska dricka i helgen, hur många påtår jag och gymnasiebästisen kan få gratis på caféet eller när Jess slutligen ska kyssa Rory i Gilmore girls-repriserna på eftermiddagen (jag är fortfarande kär i Jess. Trodde jag kommit över min thing för farliga, intellektuella bad boys-poeter men inte).

När jag vräker ur mig svartsjuka, hjärtesorg eller som igår – bitter besvikelse och livskrisande är det så skönt. Att bara få ur sig det någonstans. Att göra någonting lite mer konstruktivt av det. Och få de där fina kommentarerna tillbaka. Jag undrar vad jag gjorde innan Facebook också. Fem minuter efter att jag uppdaterat min status till jävla skitliv fick jag ett mail från Erik om att skicka mjältbrand till hon som knipit doktorandtjänsten och ett men vad har hänt sötnos? från min gamla kollega.

Men allra mest bloggen. Bloggen måste varit bland det bästa och mest beroendeframkallande som hänt mig. Bloggen är det ultimata sättet att kombinera min narcissism och mitt enorma bekräftelsebehov med min litterära talang.
När jag bad Navid skriva förordet till min kommande bloggbok (oops, där slank det ur mig också) passade han på att tipsa om Sigge Eklunds artikel om neonarcissism i Bon. Point taken haha. Och bra artikel. Jag tror jag hade varit narcissist även utan bloggen. Den har bara gjort det lite roligare att vara det.

Och den där doktorandtjänsten och mitt livskrisande. Det är ju så. Jag sätter allt jag har till min begåvning. Jag har inget val och jag ger aldrig upp.
Jag har aldrig varit en särskilt söt tjej. När jag var liten var jag hopplöst ful till och med. Tjock och alldeles för lång och konstiga, fula kläder, överbett och stripigt hår. Numera är jag väl lite sådär okejsnygg. Men höfterna är fortfarande raka, midjan för bred, ögonen för små och näsan för stor för att jag någonsin ska bli vacker, sådär slående vacker ni vet.
Jag har heller aldrig varit särskilt charmig eller socialt kompetent. När jag var liten var jag bara svinblyg och rodnade konstant. När jag var tonåring var jag paniskt livrädd för människor och övertygad om att alla hatade mig. Numera är jag rätt bra på socialt kallprat, men är fortfarande varken charmig eller flirtig utan pendlar mellan att vara kaxig och självupptagen, jätteblyg och generad eller blasétyst och ointresserad av folk.

Jag är varken särskilt vacker eller charmig, har aldrig varit, men begåvad det har jag alltid varit. Alla lärare, släktingar och andra vuxna som från barnsben fram till nu bedyrat min begåvning. Som sagt att jag ska bli någonting stort, någonting större, som väntar på min framgång. Jag har alltid förlitat mig på den. Ett av mina starkaste minnen från hemstaden var när vi hade vårt slutsamtal med vår mentor dagen innan studenten. Vi hade festat i en av parkerna sedan tio på morgonen i gassande sol, jag hade druckit en hel Guntrum och var sådär fyllelyckligsnartstudent att det inte spelade någon roll att jag sänkte mig i religionskunskap. I slutsamtalet frågade min mentor mig vad jag tänkte om framtiden.
- Jag ska kanske bli svenskalärare som du, sa jag för det var väl då jag gick i självtvivel antar jag.
- Det får du inte, sa han, läraryrket är för losers som jag. Du ska bli större än så, lova mig det.

Jag har lovat och satt tilliten till min begåvning och mitt intellekt, jag brinner för mycket för att kunna låta bli att vilja göra alla de där sakerna och är det någonting jag tror på hos mig själv är det min begåvning. Snyggheten och charmen må det vara illa ställt med, men en Smart brud det är jag.
Så gjorde jag också denna gång. Eftersom jag lagt ner det där med kärlek hade jag förväntat mig att få doktorandtjänsten för lite rättvisa. Framför mig såg jag fyra år av mig själv som akademikernucka. Svettig och ful skulle jag sitta inne i mitt institutionsrum fyllt av papper, post-itlappar och lingvistikböcker där jag totalt skulle gå upp i forskningen och glömma allt annat, typ det där jävla hjärtat. Också skulle jag få fett med credd och bekräftelse för min forskning och det skulle inte spela någon roll att jag var fulsvettig och asocial för det får man vara som begåvad akademiker.
- Vad ska jag göra med mitt liv nu då?, sa jag till frugan igår, varken kärlek eller karriär längre. Hur ska jag gå vidare härifrån?

Jag vet faktiskt inte. Kanske börjar jag banta igen. Kanske skriver jag klart den där romanen. Kanske börjar jag gå i terapi och skaffar mig ett bättre förhållningssätt till mig själv och mina ambitioner. Kanske ligger jag runt eller stalkar Gael Garcia Bernal på hans besök under Göteborgs filmfestival tills han inte kan säga nej till mig längre. Kanske lär jag mig laga mat eller odlar nya kontakter. Kanske får jag den där tjänsten på kåren och blir Fröken Duktig med studier på 200 % studietakt, två extrajobb och engagemang igen. Det finns ju en hel del möjligheter. Jag klarar mig nog på något sätt i alla fall medan jag vässar mina armbågar. Jag brinner fortfarande för mycket för att låta bli och jag kommer nog aldrig att ge upp.

Look at your career they said, Elin baby use your head. But instead I chose to use my heart.

Tillslut kommer beskedet. Tyvärr och nej och alla de där orden jag inte orkar se för andra året i rad, skulle slippa se det här året för hallå. Hallå eller, jag hade världens bästa forskningsprojekt, hela institutionen backar upp mig i att jag är en ambitiös, begåvad akademiker som passar för forskarutbildning, Celia Kitzinger – en av CA-analysens största, peppade mitt projekt och tyckte det sounded great.

En andraplats är ingen förstaplats. En andraplats är hedrande, framtidspeppande och ger en hint om att man inte var så himla sämpig ändå, javisst. Men det är bara förstaplatsen som genererar i en doktorandtjänst.
Andraplaceringen innebär att jag fortsätter på min icke-jobbgenererande utbildning till jämställdhetshandläggare, innebär frustrerande extrajobb på arbetet som jag inte vill gå tillbaka till för allt i världen, innebär att den där drömmen om att doktorera som jag närt sedan jag för första gången kom in på universitetet för fyra och ett halvt år sedan fortfarande bara är en fucking dröm.
Förstaplaceringen gick till hon som gör semantiska analyser på latinska blomnamn. Andraplaceringen gick till hon som ville forska om maktstrukturer och homosar och språk inom relationer. Hade jag varit smart hade jag tagit det föreslagna forskningsämnet, som var ungefär som blomnamnsforskningen. Duktigt, snällt, passande och fint. Men så jävla tråkigt.
Andraplaceringen gick till hon som får allergiska utslag så fort hon inte känner till hundra procent för någonting, hon som visste att hon inte kunde göra ett smart karriärmässigt val att forska i fyra år inom någonting som hon inte var intresserad av utan istället satte ihop världens mest spännande forskningsprojekt enligt henne själv.

- Hallå, jag har en livskris!, skrek jag i Amsterdam till frugan och Amsterdamsflickan när jag började ifrågasätta mitt val att vilja doktorera om språk och kön och queer och sånt skit när jag ändå aldrig kommer nånvart. Började ifrågasätta alla mina tietusen universitetspoäng som inte leder nånvart och började ifrågasätta vad jag med min bakgrund egentligen håller på med och vad det egentligen ska bli av mig med min helt omöjliga utbildning och allt jag egentligen vill göra här i livet om jag bara hade pengar och oändligt mycket tid.

Well hello people, jag har en livskris igen. På julafton ska jag sitta och skämmas med min andraplacering och förlorade forskarstipendium. Le sådär som man gör mot sina släktingar för allting är ju alltid så himla braaa med en inför dem. Säga att min utbildning är så spännande och romanen snart klar och hej och hå vad allting är bra ändå fast jag inte fick börja doktorera som min kusin det här året heller. Men fuck that shit. Jag skulle ju ta över världen, inte gå tillbaka till jobbet inom vården. Jag tror faktiskt inte att jag orkar vänta längre nu.

Den där tanken som slår mig ibland, som jag måste slå bort för annars slutar jag andas. Den som gör att jag ligger där halv fyra klarvaken på morgonen:
Tänk om. Tänk om jag aldrig kommer doktorera, göra karriär, få ge ut artiklar och avhandlingar och föreläsa inför tvåhundra stressade studenter i en hörsal. Tänk om ingen någonsin kommer vilja ge ut min debutroman, publicera en artikel som jag skrivit eller ens ge ut en liten novellsamling. Tänk om det faktiskt blir så, jag hamnar på mitt gamla jobb i all evighet och tar mig ingenstans. Också kommer hela meningslöshetskänslan över denna jävla strävan, detta fågelhjärta som måste ut och göra allting annars dör hon. Varför fågelhjärtat? Kan vi inte bara nöja oss istället?
- Probably end up back in da hood, I’m like FUCK IT THEN, säger Nas som de senaste dagarna förklarat för mig att the world is yours men som nu svär i Black republican istället. För det är precis så det känns just nu. Fuck it then, liksom verkligen.

Does the internet rule the body or does the body rule the internet, I don’t know

Okej, jag fortsätter på sexspåret från föregående inlägg, eftersom det ju är – citat mig själv igår i bakfyllans intellektuella sken – ”Ju är så himla kul. Att knulla alltså”.

Fast det här handlar inte om att knulla utan är mer ett oroväckande mönster som jag börjar se i mina sex/kärleksdrömmar. Det där om att Internet nu inte bara tagit över en stor del av min vakna tid, utan även börja sätta sina spår i mitt undermedvetna.

Dröm ett: Jag drömmer att det finns en applikation på Facebook där man lägger upp en nakenbild på sig själv. Sen kan vem som helst på ens kompislista ta på valfri kroppsdel över Facebook och du känner det i verkligheten. Vem det är vet du dock inte förrän du kollat fejjan. Jävligt gött var det när jag kände hur någon tallade mig på tuttarna, gick in och kollade på Facebook och upptäckte att det var ett gammalt ragg. Men sen var det någon som tog mig någon annanstans och det visade sig vara en gammal högstadieklasskompis. Kul att bli Facebookfingerpullad av nån du inte träffat sen nian.

Dröm två: Det här drömde jag när jag var ihop med mannen. Jag drömmer att jag är otrogen med Eric Rosén, ni vet Det ljuva livet-Eric. Han blir kär i mig och vill att jag lämnar mannen för hans skull och i drömmen har jag ett moraliskt resonemang med mig själv som goes like this:
- Men jag är ju kär i mannen, inte i Det ljuva livet-Eric!
- Fast…fatta vad mycket smartare det är att va ihop med Eric. Tänk vilka läsarsiffror du kommer få på bloggen!
- Men ändå, jag är ju inte intresserad av honom på det sättet…
- Fast…vi kan typ bli bästa bloggparet ever. Vi kommer ju tangera paret Schulman totalt! Och det är mycket smartare karriärmässigt, vi kan fan ta över hela media-Sverige ihop!
- Ja, jo det är nog sant. Nä, jag får lämna mannen och bli ihop med Det ljuva livet istället.

Jag vet inte. Men när man drömmer om att lämna sin pojkvän för någon man inte är kär i för att få fler läsare på sin blogg är det kanske dags att ta sig ut i verkligheten lite mer. Eller nåt.

töm ditt rum på tonårstankar nu (eller: blow away the dreams that tear you apart)

går upp, hinner duscha, peppa lite över solskenet, läsa kulturdelen i GP, dricka en halv kopp te innan jag ger upp. sjukanmäler mig. igen.
hostan river hål i bröstkorgen och lungorna värker när jag andas, ryggen värker och snurret i skallen räknar tre nätters insomnia. sen lägger jag mig. sover fram till klockan halv fem, en hel dag och en hel evighet av känslor.

drömmarna är oroliga. någon slags katharsis. mitt undermedvetna gör upp med sju månaders strul, förvirring och kaosartade känslor. det finns där allting. vad jag borde säga, men aldrig vågar. vad jag borde göra, men inte kommer göra. i drömmarna gör jag precis allt det där. skriker, slåss, kör en bil i 180 och slirar runt på motorvägar innan jag kraschar in i träd, svartsjukehotar, gråter, åker bussar alldeles för fort utan bälte innan jag blir avslängd vid mitt hem som i mitt uppväxthem, kysser någon och biter i tungan, krossar drömmar men inte tyst under sömnlösa nätter utan genom ett dånande tonårsvrål.
så vaknar jag. och vet exakt vad jag borde göra. och exakt vad jag inte kommer att göra för att drömmarna kanske gjort tillräckligt. läser H&M-katalogen och pratar med linnea om shop til you drop-dag på tisdag när lönen kommer. det är dags att ömsa skinn. jag vet exakt hur jag fungerar och att jag aldrig kommer att våga göra det på riktigt. så jag köper ett par vårskor och en tunika istället.