Skolkaren

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Det är manligt att fela

Jag och mina vänner var på Valands Konsthögskola i fredags. Examensutställning för några av eleverna, en hel del mycket bra och något var mindre bra. Vi började med att gå rakt in i ett avskilt utställningsrum. Det var ett litet utrymme, fullt med tuschteckningar på väggarna och en stor uppställd vägg med en stege till. Konstnären ställde sig genast och förklarade sin konst, innan vi ens hade hunnit titta. Han var i min ålder, hipsterkonstnärsklädd med solglasögon på sig inomhus i någon lagom apart design. Teckningarna var begåvad klotter av människor, kroppar, saker huller om buller. ”Det här är alltså konstverk där jag har misslyckats”, började han. Sedan följde en pretentiös förklaring om att han i varje teckning ritat något fel och det hade blivit fult, men han hade istället fortsatt att rita och måla in sina misstag i tavlan. Syftet med detta var att påvisa hur misslyckanden är en del av den kreativa processen. Ungefär här bet jag mig i underläppen för att inte börja skratta och kände mig väldigt Göran Hägglundskt inställd till det hela.

På andra sidan om den uppställda väggen hade han lagt sina andra teckningar. De lyckade. För att se dem var man tvungen att klättra upp på en stege och kika över väggen. Där låg de huller om buller, omöjliga att se något av. Jag stod och vinglade på stegen och pressade undan skratt-tårarna i ögonen och sedan tackade vi för oss, tog ett glas gratisvin och hann till spårvagnshållplatsen innan det visade sig att vi alla fyra hade stått med samma undanpressade skratt.

Jag började prata om saken med Karl Palmås på Twitter, eftersom han tydligen läser om saken just nu (Jag längtar efter både texttips kring bland annat Zizek och en egen text på temat, Karl!). Jag började fundera mer på det och varför det både gjorde mig så road och provocerad med den aspirerande hipsterkonstnärens prat och sedan sattes mastermindens tankebollar i rullning.

Min främsta irritation handlade om att jag har sett det här så jävla många gånger förut. För att det är samma förbannade mönster med halvt misslyckade slackerkillar och duktiga och ambitiösa tjejer som visades på den här utställningen (hade det varit syftet hade det kunnat bli bra, men det har jag föga förhoppningar om). Konst- och kulturvärlden består av så förbannat många män som spelar fel, ritar fult, missar en ton, glömmer tider, lyckas inte sälja en enda biljett till deras performance, spelning eller whatever. Men de ber fanimej aldrig om ursäkt. De verkar överhuvudtaget inte fundera över om det här verkligen var en så genomtänkt idé eller vara förmögna att ge sig själv sund självkritik. De är ju härliga snubbar, vafan. Ibland misslyckas man, ibland är publiken dumma i huvudet och fattar inte deras konstform, ibland blir de utsatta för jantelagen, inte vet jag. Men det där med att fela är liksom inte så mycket att bry sig om, snarare hör det till manlighetens diskreta charm att vara lite halvt misslyckad.

I lågstadiet var jag knäpptyst, skitblyg, livrädd men överbegåvad. Lösningen på detta var att jag placerades mellan klassens två bråkigaste killar, för att lugna ner dem och hjälpa dem. På mellanstadiet tyckte jag att det var pinsamt att alltid ha rätt svar på allting och lät därför killarna i klassen skrika ut sina felsvar och sen skratta åt sig själva och varandra. Klumpiga, gapiga, väldigt sällan rätt svar eller särskilt bra på proven. De brukade sätta sig bredvid mig för att kunna titta på mina svar. Jag lät dem göra det, vad spelade det mig för roll om de lyckades lite bättre genom att titta på mina svar. Högstadiet ska vi inte ens prata om. Duktiga tjejer som längtade därifrån, nördkillar som mobbades och så killarna som pratade, som hade långa teorier eller skrek ut fel svar och vi hade rätt, men höll käften, lät dem hållas. Jag var livrädd för att räcka upp handen, för att jag skulle ha fel. Tänk om man skulle ha fel, det skulle ju vara sådan skam. Offentligt misslyckande!

Jag blev provocerad av konstnärshipstern för att han gestaltade väldigt tydligt en extremt djup genusproblematik, oavsett vilken kön man identifierar sig med: Det är inte bara helt okej för en man att fela, det är förväntat av honom. Boys will be boys och hela harangen från duktiga flickor som dras till sviniga män, via män som tillåts svina på teaterscener, till slackerfilmer där killarna får vara hashrökande, arbetslösa losers. Män förväntas misslyckas och göra bort sig. De kommer vara svin, de kommer få sämre betyg, de kommer slacka med hushållsarbetet och de ska framförallt varken vara duktiga, ambitiösa eller idealistiska. Kvinnor placeras mellan de bråkiga killarna på lågstadiet fram tills idag med ett syfte: Kvinnorna är de ordnade idealisterna som skyddar, tolererar, tar hand om, curlar eller åtminstone skrattar lite trött åt männens misstag. Själva begreppet ”svin” används frekvent om män som felat, men aldrig om kvinnor. Jag vet inte ens om det finns ett begrepp för den kvinna som ställer ut sina misstag som konst, skiter i att hand om hemmet, är notoriskt otrogen eller sextrakasserar.

Jag blev provocerad av konstnärshipstern för att mönstret sitter så djupt inrotat och jag ser hur jag själv fortfarande dras med det. Okej att jag numera förhåller mig mycket mer fri i mitt förhållningssätt till mig själv. Någon felcitering här och syftningsfel; whatever. Säga konstiga saker och göra bort mig i vardagen; jag är ju en tönt och dessutom numera en tönt som släppt blyghetsoket till förmån för att aldrig kunna vara tyst. Shit happens och perfektion är tråkigt. Den enda gång då jag verkligen ser min egen duktighet och dessutom njuter av den är i sällskap av män som dricker för mycket och jobbar för lite. Jag njuter av den i kulturvärlden, när jag märker hur män jag jobbar med slackar efter med deadlines eller glömmer bort mötestider. Jag njuter av den i relationer med sargade män med uppfuckade känsloliv, som bedrar och ljuger. Jag hatar att jag älskar den rollen och jag älskar den så mycket att jag hatar mig, för att parafrasera Hellström. Rollen leder ju nämligen ofelbart till att jag också blir en kvinna som skyddar, curlar, skämtar bort och suckar lite trött. Åh, ni män och era misstag, jag förstår att det inte är så lätt.

Det är förbannat härligt att vara idealisten. Den duktiga och det mer framstående exemplaret i någon form av hårdmallad övermänniskenorm. Ungefär här skulle förmodligen Pelle Billing påpeka att det här är ju exakt vad feministerna har velat och har menat hela tiden! Vi är bättre än män, vi är mer idealiska människor, kvinnor får bättre betyg och vi skrattar inte åt dem när de töntar sig på film, vad klagar ni över?

Det är förbannat tråkigt att vara idealisten. Det är för djävligt att hela tiden bortförklara och försvara mäns misstag. Det är för djävligt att se det manliga felandet som norm och att därigenom också ständigt sättas i en roll av att man förväntas förstå. Om man ens ser felandet som ett problem. Alla struliga deadlinesnubbar, snubblande puckon och missöden har jag mer sett som ett naturligt inslag. Att det faktiskt skulle vara lika naturligt för mig har aldrig fallit mig in. Jag är för upptagen med att putsa på självbilden som den duktiga och accepterande idealisten.

Så nej tack. Jag vill inte se fler män som ställer ut sina misstag till offentlig beskådan, med pretentiösa förklaringar. Jag vill förvänta mig det bästa av människor, oavsett kön, och tillåta misslyckanden oavsett. Det ska vara mänskligt att fela. Just nu är det en manlig domän.

Skittråkig och jävligt känslig


Det var en väldigt speciell upplevelse att föreläsa på Stadsbiblioteket igår. Jag kan mitt ämne, jag hade inga problem att prata för de nickande lärare och skolsköterskor som satt där, jag är säker i min roll som talare och gillar att föreläsa. Jag känner mig inte särskilt modig som pratar om alla mina år med självskadebeteende och ätstörningar. Det är en del av mitt liv och jag vill berätta om det, jag känner mig säker i rollen att ha tankar att förmedla kring det.

Det som gjorde det hela speciellt var snarare att omkring en tredjedel av publiken var sådana som känner mig. Gustav, Karin, Agnes och Anders. Bästa vänner, expojkvän, expojkväns nya, bekanta, gammal fling, pojkväns kombos och min egen kombo. Människor jag känner på olika sätt, olika mycket. Det blev en större upplevelse av katharsis och reflektion när jag talade inför människor som känner mig.
Förutom en föreläsning blev det också en offentlig reflektion. Flera saker blev plötsligt tydliga. Jag och bästa vännerna fortsatte prata under den efterföljande ölen. Somliga saker blev ännu tydligare. Mina vänner har en förmåga att sätta ord på inte det jag vill höra, men det jag behöver höra.
På vägen hem plågade jag en Gustav med ryggont, fylla och trygghet med att fortsätta prata om sensibilitet, ansvar och duktighet. Inte minst utifrån Isabelles, Isobels och Julias inlägg.

Jag har redan skrivit om mitt eget uppror mot perfektionismen. De år då jag jobbade monotont och oinspirerat, drack en hejdlös massa öl, härjade runt och lät disken ligga. Det var ett sätt för mig att komma ur destruktiva mönster, det var definitivt ett led i på riktigt komma ur ätstörningarna. Att bara släppa kontrollen. Ha en tidsfrist av ett vanligt 9-5-jobb, öldrickande, sunklägenhet och mindre genomtänkta relationer. Relationer där jag sket i känslomässigt ansvar, där jag sårade många djupt, bara för att det var så himla skönt att bara bry mig om mig själv för första gången i mitt liv.
Men i längden höll det inte. I grunden är jag jättekänslig, ansvarsfull, duktig och extremt strukturerad. Framförallt är jag förbannat tråkig.

Det känns dubbel att jag avslutade gårdagens föreläsning med att prata om det farliga i duktighetsbegreppet och komplimanger kopplade till prestationer och nu skriva någonting till duktighetens försvar. Perfektionskrav och duktighet har varit både mina allierade, mest älskade begrepp och mitt livs värsta nemesis.
Det jag skriver handlar kanske inte så mycket om duktighet, som rätten att tillåta sig själv att lägga sig på sin egen individuella nivå och handla därifrån.

Det finns ett ord som jag har fått höra oftare än ”duktig” om mig själv och det är ”tråkig”. Jag har levt nära väldigt många excentriker som fått uppmärksamhet och stått i centrum, tankspridda och charmiga människor, ta dagen som den kommer-folk.
Då blir man lätt tråkig. Framförallt när man själv alltid har lärt sig att ta ansvar för sig själv och aldrig låta någon annan ta ansvar för en. Framförallt när man är konstant orolig, behöver ha kontroll över situationen och sitt liv och lätt blir nervös. Jag tror alla i min närhet, excentriker eller ej, har kallat mig tråkig någon gång – utom möjligen den perioden då jag faktiskt struntade rätt mycket i mitt liv.
Det är klart att man inte är så jävla wild and crazy när man har ett abnormt strukturschema (numera known as retardschemat) på kommande sju veckor på sin vägg och utöver detta dessutom har ett veckoschema och oftast även ett dagsschema.
Eller när man inte kan gå på efterfest eller däcka någonstans, för att ens sömnproblem gör att man inte kan sova om man inte känner sig trygg och gör det farligt att vända på dygnet.
Eller när man måste äta på regelbundna tider för att man annars riskerar att inte äta alls på en hel dag.
Eller när man inte fixar att gå ut och supa halva natten, sova tre timmar och sedan gå till jobbet för att ens hjärna inte funkar då och ens kropp har tagit så extremt mycket stryk av alla år av ätstörningar, stress och oro att den på en gång lägger av. Man svimmar, man får ont i kroppen, man pallar inte.
Eller när man inte är sugen på att ligga, för att man inte kan sluta tänka på att man inte avslutat dagens att-göra-lista eller oroar sig över elräkningen.
Eller när man inte gillar att bada på djupt vatten, inte klarar av att planka på spårvagnen, resa obokat, inte planera semestrar i förväg, hatar bara tanken på att backpacka omkring i en annan världsdel, missa en tenta, vara sen med en deadline eller egentligen vad som helst.
Jag har fått höra att jag är tråkig i alla dessa lägen och oändligt många fler. Alltid den förnuftiga, den vuxna, den som tänker på att det ju är en dag imorgon också och måste ha det sorterat och strukturerat omkring sig för att överhuvudtaget kunna tänka.
Och någonstans där ligger den delen som handlar om min egen tråkighet. Jag måste ha struktur, rutiner, regelbunden träning, sömn och mat för att fungera. Jag måste ha relativt städat, ordnat och schemalagt omkring mig för att kunna tänka.

Det är ett konstant kaos inuti mitt huvud. Det finns ingen avstängningsknapp.
På den här förmiddagen har jag hunnit med en fantastiskt intressant föreläsning om 1800-talets syn på sexualitet och onani, ett seminarium om Foucaults Övervakning och straff samt Sexualitetens historia och ett samtal med en gammal vän om religion och Humanisterna. När jag åker hem håller min hjärna på att sprängas för jag vet inte vart jag ska ta vägen av alla tankar som flyger.
Om jag inte hade benkoll på räkningar, lägenhet, papper, sömn, mat och träning skulle jag gå under. Då skulle kreativiteten omöjliggöras. Och där är man väl helt enkelt olika.
Jag lever ett extremt intensivt liv, med egentligen alldeles för mycket att göra konstant, och jag har valt det själv. För att livet och alla saker som jag gör är så jävla intressanta och roliga att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det handlar inte längre om duktighet när jag säger ja till mer jobb, uppdrag eller läser en kurs till, utan att det är så förbannat roligt. Men förutsättningen för att kunna göra det är att mitt liv är extremt ordnat runt omkring mig. Och att jag titt som tätt är hon som säger nej till alkohol, bangar fester eller inte orkar ses, för att vila huvudet.

Men det är ju en aspekt. Gällande ansvaret för andra, handlar det för mig om någonting helt annat. Det handlar inte om att jag vill överföra min ambitionsnivå eller höga tempo på andra, inte heller av omsorg för andra på det mer direkta sättet. Jag gör det heller inte ur ett martyrperspektiv, som någon kommenterar i Isobels inlägg, även om det naturligtvis funnits sådana stunder.
Det är bara det där med sensibiliteten. Som alltid har funnits. Som min klokaste bästa vän hade som tänkbar anledning till att jag snappade upp oro och kroppstankar i tidig ålder. Som gjorde mig helt oförmögen att prata om hur jag mådde, hellre skar upp mina armar, för att jag inte klarade av att lägga ansvaret kring mitt mående på någon annan. Viljan och hårdheten mot mig själv gällande att inte vara andra till besvär är fortfarande min akilleshäl i alla nära relationer.

Sensibiliteten har också gjort mig oförmögen att skapa distans mellan mig och andras mående. Det handlar inte om att jag tar ansvar av något slags duktighetsideal, det handlar om att jag mer än gärna gör saker för andra för att jag är så förbannat orolig för dem. Jag kan inte skilja mitt mående från andras.
Ringer jag läkare åt dig är det för att jag inte står ut med min egen oro över dig. Kontaktar jag CSN för din skull är det för att jag inte klarar av att du inte fått ditt studielån än. Städar jag efter dig är det för att jag mår dåligt över att du mår dåligt över hur ditt hem ser ut. Jag måste ordna åt andra, för det är mitt sätt att slippa oroa mig över dem.
Som jag skrev i föregående inlägg: Hur mycket ansvar har vi för varandra?
Jag har inga gränser i mitt ansvarstagande. Vilken däremot varken gör mig till en bra lyssnare eller tröstare per automatik.
Gråter du är det större risk att jag också börjar gråta, än förmår lyssna. Är du arg är det större risk att jag får skuldkänslor och försöker göra rätt, istället för att kunna ta din ilska. Är du nedstämd, blir jag också nedstämd.
Ibland tar jag inte ansvaret. För att det helt enkelt inte går. Som förra veckan då jag gick in i en emotionell vägg, vilket var en direktkonsekvens av många månaders oro för min och andras kärleksrelationer. Som då jag sa upp bekantskapen med andra tjejer som också hade tendenser till ätstörningar. Jag kunde inte hantera det. Det tar ibland över mig.
Och ska man göra en genusanalys av det finns det väl generellt en uppfostran kring tjejer som uppmuntrar den formen av sensibilitet och lyhördhet för andra människors känslor och sinnesstämningar. I mitt fall beror det förmodligen på en kombination av personlighetsdrag och genus.

Slutpoäng, för det finns en sådan, är att jag samtidigt nått en punkt då jag vägrar skämmas över vare sig min tråkighet eller känslighet. Det har blivit, är fortfarande, ofta destruktivt. Men samtidigt mår jag fantastiskt bra av att vara tråkig. Vem äger problemet?, som min pappa brukar säga och när jag är påstått tråkig är det inte mitt problem. Jag har slutat känna avund och mindervärdeskomplex gentemot människor som är sådär tankspridda, galna och förvirrade. Jag fungerar inte så.
Sensibiliteten är i grunden också någonting gott. Det har gjort mig förbannat lyhörd och inte minst utvecklat andra förmågor, som mitt skrivande och mitt politiska tänkande. Jag tror också att det stundtals gör mig till en fin människa att ha nära. Jag skulle inte byta bort något. Jag är hellre ett urtråkigt och överkänsligt geni än ett förvirrat och galet. Det är det enda sätt som jag kan leva på.

Fotnot: Bilden föreställer alltså de senaste sju veckornas retardschema på min vägg.

Duktiga flickor och struliga slackermän

Det är en fråga som väcks under sommaren, i olika diskussioner med bekanta och företrädelsevis kvinnor.
Det är en fråga som väcks på ett privat plan, när jag återigen börjar syna mina egna mönster.
Det är det där med duktiga flickor och slackiga män.

Mitt relationsmönster gällande just män följer en ganska tydlig linje. Jag faller obönhörligen för struliga slackers. Det handlar om uteblivna kurspoäng, svårigheter att ta tag i saker som jobbansökningar och annat formellt, no cash på kontot, förkärlek för alkohol och lite allmänna problem med känslolivet.
Varav jag naturligtvis själv skulle kunna skriva under på de två sistnämnda, men i relationerna med sådana män händer någonting. Jag blir så jävla duktig.
Som om jag inte var duktig redan från början. Som om jag inte älskar när de struliga slackermännen kommer in i mitt liv av träningstider, kaloritabeller, strukturscheman, ambitioner och högsta betyg och slänger sig ner på min soffa med en pizza och säger att de har slut på pengar men det ordnar sig nog. Som om jag inte älskar hur hela mitt ordnade liv av kontroll, ambitioner och framgångshets får ett annat ljus och splittras upp lite när jag helt plötsligt äter pizza och knullar istället för att söka en extrakurs och ta en till träningstid.
Klart jag älskar det.
Men ännu mer älskar jag duktigheten.
Det finns ett äckligt bekräftelsestillande i att vara den duktiga. Den som ordnar saker, som är en damage control, som fixar och som bjuder. Om jag la ihop all energi som jag lagt på att försöka ordna saker åt pojkvänner skulle jag komma upp i en hel sommars heltidsvikariat. Om jag la ihop summan för all mat, alla resor, all alkohol eller pengar som jag bjudit på skulle det räcka till ett par nätter på lyxhotell.
Ännu mer bekräftande är det när ännu en av dessa struliga, ofta players, ler mot mig och säger samma sak som de brukar säga: ”Med dig vågar jag vara ärlig. Du är så hård och lyssnande på samma gång.”
De tjejer som jag har dejtat de senaste åren har varit av samma ambitiösa sort som jag. Blivande diplomater och psykologer, reklamare med höga löner, extrakurser och skitbra betyg. Ständiga nojor för att inte duga, stressade och framgångshetsande. Jag skulle önska att jag hade tyckt mer om att mötas i det. Istället har jag känt mig frustrerad över att vara i en relation där jag inte automatiskt blir den duktiga.

Så ser jag mig omkring och upptäcker samma mönster hos många andra. Skitduktiga, råambitiösa medelklassbrudar med universitetspoäng från bra utbildningar, extrajobb som är drivna till tusen med män som har efterhalkande uppsatser, strul med CSN, svårigheter att få jobb och inga pengar.
För en del kanske det stannar vid den där första känslan av förkärlek för att få sin struktur uppriven. Opposites attract och lära av varandra. Kanske älskar man också duktigheten.
Jag känner många singeltjejer som, liksom jag, festat fyra dagar i veckan och kedjerökt. När man blir tillsammans med en slackerman börjar man helt plötsligt påtala hans alkoholkonsumtion, lägger om sina vanor och klagar på hans rökning.
Själv var jag en nitisk pedant så länge jag hade sambo för att sedan gå över till att inneha äckligaste ungkvinnslyan i stan. Det fanns liksom ingen annan där att vara duktig inför.

På ett strukturellt plan är det här naturligtvis ett förbannat frustrerande mönster. Det är förmodligen i analogi med rapporter om att pojkar får allt sämre betyg i skolan och halkar efter, medan tjejer presterar bättre men också mår allt sämre. Det är i analogi med ett samhälle där flickor fått veta att de kan lyckas med allt, men inte fått det lika inbankat i sig att det också är okej att misslyckas ibland. Medan pojkarna inte haft särskilt många krav på sig alls, inte heller sådana av godo, de är ju ändå bara pojkar och de vet man hur de är.
Det är också samma gamla sunkmönster om män som går från morsan som städat deras rum till flickvänner som tar hand om dem. Kvinnor som fått lära sig att inte bara ta ansvar över sig själv utan också helt självklart ta ansvar för andra och se till så att andra mår bra.
Vi har jämställda pojkvänner som diskar och tar halva hushållet, som självklart backar upp oss i vår karriärsträvan och hejar på oss. Jag är så fantastiskt glad över att vara med någon som ständigt och outtröttligt backar upp mig, lyssnar på mig, diskuterar med mig och hjälper mig framåt.
Men med alla relationsmönster som påvisar duktig tjej som tar lite för mycket ansvar för sin slackerpojkvän är det svårt att ändå inte se den där jämställda bilden krackelera.
Stämmer bilden är det lika mycket ett problem för båda könen.

På ett privat plan är det här inlägget mest en uppgörelse med mig själv. När jag nyligen stannade upp mig själv i den här relationen såg jag hur jag återigen trillat ner i fällan. Hur mycket gränser jag hade satt upp för mig själv i början som sedan fallit. Några fallna gränser var av godo, men några av ondo smög sig in och så svårt är det ju att skilja dem åt.
– När någon kommer dig riktigt nära börjar du ta för mycket ansvar för den personen och dens handlingar, sa min kloka expojkvän och kom åt någonting som jag inte har kunnat formulera för mig själv.
Med ett avstannat förhållande i dåvarande kris kunde jag på riktigt skärskåda hur mycket av min tankevärld som kommit att handla om honom. Inte på det där sättet som är rätt givet när man älskar någon och lever nära personen. Mina tankar rörde sig nästan uteslutande om oro och försök att ordna för honom. På samma sätt som i tidigare relationer hade jag konstant ont i magen för hans ekonomi, hans jobbsökande, hans exflickvänner, hans skrivande och allt annat.
Jag försökte komma på lösningar på hans problem, smsade av oro för att han var för full för att ta sig hem eller låg med någon tjej som han sårat och som han därför skulle såra igen om han låg med.
Jag hade erbjudit honom pengar, biljetter, ett rum i hans lägenhet och ville hela tiden bjuda på saker. Jag tjatade på honom om att dricka mindre, om att göra mer, söka mer jobb, har du hört av dig till den eller den? Inte minst försökte jag reda ut hans känsloliv, som jag ju oavhängigt är beroende av i läget när vi har en relation, men som inte är mitt att lösa.
Det som känts som en härlig känsla av att vara den som kunde hala fram kontokortet i baren och säga ”jag bjuder baby”, trots att jag knappast har en särskilt mycket bättre ekonomi, och vara den oh so fucking förstående flickvännen i alla trassliga lägen byttes ut mot en fadd känsla när jag insåg att jag var där igen.
Jag hade självmant tagit på mig ansvaret för en annans liv. En vuxen människa. Jag hade återigen tagit till mig lite väl mycket av det där man blir indoktrinerad med: Kärleken är att ge, kärleken ska vara självuppoffrande, i tvåsamheten delar man allt.
Om jag har ett äpple är det naturligt att jag delar det med dig, såklart jag gör, baby och jag delar allt och jag blir en damage control mot allt strul som omgärdar dig för nu är jag in this together with you.
Så låg jag där i badkaret, ensam, en fredagkväll med avstängd mobiltelefon och honom många mil borta. Kände igen mina egna konturer, allt som varit mitt. All min älskade egentid, mina prioriteringar, känslan av att sätta mig själv och mina behov i centrum igen. Jag saknade det så att jag grät.

Jag vill så förtvivlat hitta en väg ut ur det här, på ett generellt och ett oerhört privat plan.
Det här är på inget sätt en text som ger några svar eller ens försöker belysa ett problem som jag är säker på existerar på samhällelig nivå, jag har bara sett tecken i min omgivning på det.
Det här är mest ett försök till diskussion från hon som inte tror på tvåsamhetens heliga, oskrivna regel om att hålla problemen inom relationen.

Fröken duktig och kärleken

Det var mycket som sammanföll illa i lördags, vilket sedemera ledde till lite hudlöst fyllebloggande. Det var mycket som satte sig under huden; diverse samtal om att skydda sig själv vs integritet, att jag slutat att naivt lämna ut mig själv och lita på folk, utan enbart är mig själv fullt ut med mina närmaste och vilka konsekvenser det får för ens inre. Sedan var väl faktumet att jag redan åtta på kvällen gjorde en pakt med min gamla drickpartner in crime Rasmus att dricka oss otrevliga någonting som spelade in.

Men när jag satt där på lördagnatten önskar jag att Julias inlägg hade funnits att läsa. Jag önskar att jag läst hennes och jag önskar att jag läst Mymlans som hon hänvisar till och jag önskar att Gabriel hade lämnat de kloka kommentarerna till mitt inlägg redan då (jo, jag förstår omöjligheten i det sistnämnda, men ni fattar). Julia sammanfattar bättre än någon annan kunnat göra kombinationen duktig tjej och kärleken. Jag gör en understrykning på varenda mening. Det måste vara såhär det känns att skriva in till KP och få veta att man är normal och inte ensam. Tack Julia.

Det är ju det där med duktiga flickor. Vi är lite svåra att ha att göra med. Vi gillar att ha saker på vårt sätt. Vi är påfrestande och vi är krävande, och vi jobbar ofta mycket, har många intressen och vänner och saker som tar vår tid. Och vi gillar att få tid för oss själva, läsa både skräp och tunga teoretiker i badet, sträcktitta på trilogier och TV-säsonger, tappa bort tre timmar på internet. Det är svårt att hitta tid för någon annan där – för att inte tala om tid att hitta någon.
Vi är cyniska, och även om vi kanske ger spraydate och blinddejtande någon halvironisk chans, så släpper vi det snart. För vi kan vår sannolikhetslära. Vi vet att det finns få killar (eller tjejer) vi tycker är smarta och roliga nog, få som uppskattar såna som vi, och att de två grupperna inte överlappar tillräckligt ofta för att det ska bli så stort urval att det finns många som klaffar. Ett par roliga anekdoter om bajsätare och underligt beteende räcker, sen finns det bättre saker att göra.
Vi lever väldigt gärna lite bredvid oss själva, sådär observerande, för då behöver man inte vara mitt i och med på riktigt, och då kan man inte bli sårad. Men vi blir det förstås ändå. Ibland nöjer vi oss, vi lever i flera år med någon som vi vet är fel, någon som kanske är snäll och kanske inte, men vi tar det för vafan, roligare blir det väl inte. Starka tjejer accepterar ofta så mycket skit från killar som vi i värsta fall inte ens tycker särskilt mycket om, för vi tänker att men han står ut med mig.”

Framtiiiiden

Klockan sex på morgonen ringer jag min gamla chef, hon som jag lismade och log inför tills hon lät mig börja jobba extra på mitt gamla heltidsjobb igen, och hostsluddrar fram efter telefonsvararens pip att jag inte kommer att kunna komma till min första dag på jobbet. Sedan vrider jag mig i magsmärtorna igen och väntar på att yrseln kommer att göra att jag somnar.
Det gör den inte.
Istället hör jag en röst inuti som säger framtiiiiden.
Det är väl typ den rösten som gör att jag mitt i influensadimmorna väljer att titta på mitt senaste skuldbesked från CSN och konstatera att jag dessutom bara har två terminer kvar på högskolekvoten efter denna.
Då har jag högt studieskulder i världen och kan titulera mig magister i lingvistik, genusvetare med mastersexamen som jämställdhets- och mångfaldshandläggare, avdankad journalist och misslyckad författare. Har ni hört om någon som får jobb på den ekvationen? Och då menar jag jobb som i jobb man vill ha, som man läst sex år på högskolan för, som gör att man får användning av all den där tentaångesten, lånade pengarna och energin man lagt på sina studier.
Det krävs att man är en total misery loves company-människa för att man ska sitta och titta på sitt skuldbesked från CSN när man ligger i maginfluensa.

Jag tänker på hon som kom till Göteborg som tjugoåring och var övertygad om att komma in på Litterär gestaltning och bli världens bästa författare. För att sedan istället bestämma sig för att bli världens bästa språkforskare. För att sedan däremellan livskrisa och ta en massa onödiga kurser medan hon hattade omkring mellan dubbla kurser, extraarbeten, ideella engagemang, projekt, armbågar och romanplaner. Däremellan hann jag självtvivla, trycka i mig antidepressivt, gå i terapi och få ätstörningar.
När jag ser mitt CV ser jag kräkfärdigt på en 24-åring som sprungit omkring i snart fem år nu och varit så överdjävla genomduktig utan att veta riktigt varför. Eller vart hon ska ta vägen med det där brinnande hjärtat, ambitionerna, lusten och duktigheten. Bara att hon måste ta vägen någonstans, annars dör hon.

De senaste tre månaderna har varit en stor pausknapp. Jag har suttit i min lägenhet, pillat med mitt skrivprojekt och levt på stipendiepengar. Jag, hon som de sa att hon aldrig skulle klara mindre än ett liv i 180, har levt i min egen bubbla av skrivande, fikahäng och rödvin. Jag har mått så himla bra.
Men nu ligger jag där och vrider mig i magsmärtor, på väg tillbaka till ett liv av självtvivel, icke-jobb-genererande-studier, extrajobb, ekonomisk ångest, framtidskval och försök att hinna med lite självtid och skrivande någonstans mitt i allt rusande och duktighet. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska, bara att jag dör om jag inte tar vägen någonstans med allt som brinner.

Manual för den moderna människan

För andra veckan i rad blir jag hemskickad tidigare av en kollega.
- Du mår ju inte bra, säger hon där jag sitter i receptionen och stirrar ut i tomma intet efter att ha stressrusat en hel dag med disträskallen och försökt göra rätt.

Jag mår ju inte bra och allting är sådär intensivt att jag inte orkar eller hinner med. Skrivarkursen drar igång med nya uppgifter och Stina från institutionen mailar, säger att måndag kan vi väl ha ett möte och gå igenom din ansökan, var beredd med idéer på hur din ansökan ska förändras och se ut. Det är sista veckan på jobbet och chefen som undrar när jag kan komma in och jobba och chefen från gamla jobbet som ringer och undrar om jag kan börja jobba hos dem nästkommande vecka och det är alltid någon som hör av sig och vill träffas varje dag och det är han som jag är kär i och som jag inte hinner vara den jag vill vara för och det är träning, tvätt och städ och matlagning och ekonomi och budget och allting, allting som rusar, skenar redan nu.
På nätterna gör jag allt annat än att sova. På dagarna värker kroppen konstant, nacken skriker och strålar ut i armarna och magen är konstant uppsvälld.

Det finns en aspekt av det hela och det är naturligtvis den ekonomiska. Jag måste arbeta extra för att kunna studera, jag vill studera på högre takt än helfart för att slippa ta så mycket lån, jag måste konstant oroa mig för ekonomin för att den nästan aldrig går ihop. Det är en stor, orättvis och tung aspekt. Jag tar tillbaka det jag sagt om värdet i att extra-arbeta just nu. När en vän säger att hon kommit fram till att hon nog inte ska arbeta utanför studierna kommer ett sting av missklädsam, jobbig avund över mig. Jag vill också kunna prioritera bort det.
Det finns en annan aspekt av det. Det är den om att Fröken duktig-ränderna aldrig går ur. Oförmågan att vara en människa som någon gång lär av sina misstag och börjar proritera. Desto mer av den gamla vanliga överoptimistiska tron till min egen förmåga att vara den där moderna människan med alla jonglerande bollar. Läsa två helfartskurser samtidigt och prestera bäst, jobba med en projektansökan som ger mig en doktorandanställning, arbeta minst en dag i veckan, träna fyra gånger i veckan och äta hälsosamt, ha ett rikt socialt liv och vara en bra vän, flickvän, dotter och syster, ta hand om hemmet, utvecklas intellektuellt och hänga med i kultur- och nyhetsflöde. Klart jag kan, klart jag vill. Varför skulle det inte gå?

Ja varför? Jag ställer mig frågan när jag sitter där på golvet bland alla osorterade papper och tankar en dödstrött tisdagkväll med trötthetsflimmer, värk i hela kroppen, uppsvälld mage och gråt i halsen. Den här intensiva hösten har ju knappt börjat. Jag behöver en manual för att tampas med min egen duktighetssträvan. Mest av allt kanske en manual för att orka vara en modern människa med många bollar i luften. För jag är ärligt talat inte så bra på att vara det.