Debutantreflektioner

Jag har debuterat som författare. Det gör jag, tack och lov, aldrig igen även om vägen hit kantats av många magiska ögonblick. När förlaget sa ja. När jag skrev under avtalet med dem. När jag läste mitt eget debutantporträtt i Svensk Bohandels katalog. När jag för första gången höll min tryckta bok i handen. När jag höll min första författarläsning och läste den första recensionen (som fint nog lyckades vara min gamla uppväxttidning Östersunds-Posten). Det har varit många första gången av allt som jag längtat efter under hela mitt liv. Andra kan ha längtat efter den stora kärleken och barn, eller för den delen mediakarriärer, men det enda jag någonsin verkligen närt som en konstant dröm sedan barnaår är just att få skriva böcker. Att få den där romanen utgiven. Det har varit en svår och bångstyrig och fullständigt omöjlig dröm. Från att ha blivit utskrattad som sjuåring för författare är inget riktigt jobb, vill jag inte bli servitris i stället, till sentida refuseringsbrev och självtvivel kantat av dålig ekonomi, människor som sagt åt mig att släppa mina skitdrömmar och karriärism samt en universitetsutbildning i ett lika hopplöst ämne som romandrömmen.

”Hur många barn får jag när jag blir stor?” lekte de andra med gruset som små, men min gravallvarliga lek var snarare en undran hur många böcker jag skulle få skriva. Min första diktsamling skickade jag kaxigt in till Bonniers när jag var elva år gammal. Jag fick tillbaka ett vänligt refuseringsbrev om att de uppmuntrade min vilja att skriva, men att mitt språk behövde några år till på sig att utvecklas.

Min bok är på så vis en seger i sig själv och hade så varit oavsett hur den mottagits. I en krönika i GP skrev jag nyligen om när jag jobbade som hotellstäderska och drömde om författarliv på Bokmässan och att vara debutant på Bokmässan var en present till den personen. Vi vann, vi blev författaren på Bokmässan som talar i montrar, intervjuas, signerar böcker och tar emot alla grattis för att boken äntligen är ute. Det är med en enorm ödmjukhet, snarare än tacksamhet, jag upplever detta.

Jag behöver aldrig vara debutant igen. Det känns skönt. Det känns framförallt befriande när jag nu åter gett mig i kast med ett skönlitterärt projekt och märker hur en stor del av ångesten släppt till förmån för fritt skrivande. Allt motstånd som handlade om en rädsla för att inte kunna skriva romaner, att jag faktiskt borde blow away the dreams that tear you apart som Springsteen sjöng för mig många sena tvivelnätter, att det här går inte. Jag har bevisat för mig själv att det går. Uppenbarligen är jag kapabel att skriva romaner, jag är mer än hon med skitdrömmar och det gör det mycket lättare att fortsätta skriva nu.

Recensionerna är ett kapitel för sig. Jag har arbetat med litteraturkritik i ett par år nu, men först nu när jag stått på andra sidan förstår jag vad man utsätter författare för. Jag har själv i stort sett aldrig rakt av hyllat någonting jag läst. Till och med strålande böcker som Liv Strömquist Prins Charles känsla och Elin Boardys Mot ljuset hade jag invändningar kring. Det är ju så man arbetar. Läser kritiskt, hittar vinklar, diskuterar och dissekerar. Denna medvetenhet om hur arbetet ser ut försvann fullständigt när jag läste mina egna recensioner. Jag såg bara kritiken, ansåg att boken var sågad. Förvisso fick jag helt igenom hyllningar på sina ställen, men jag blundade helt för dem. Det var först i och med Bokmässan och alla “grattis till bra recensioner” som jag insåg att alla inte gick runt och ljög för mig. Du hasar av trygghet har fått väldigt fina omdömen på många ställen. Den kritik som förekommit har sällan handlat om boken i sig, utan framförallt dess etikettering.

Såhär i efterhand vet jag inte om jag gjorde rätt när jag gick med på att låta förlaget paketera romanen som feministisk samtidskritik. Jag var länge mycket kritisk till etiketten ”feministisk”. Dels tycker jag att det är problematiskt i sig att beteckna något under feministisk flagg, dels visste jag inte om romanen levde upp till det epitetet utifrån andras förväntningar. Just den sistnämnda farhågan hade jag oerhört rätt i. Få är recensionerna som inte tagit upp just det där feminismen, utifrån en förutfattad mening om vad feminismen är och vad feministisk litteratur bör innebära. Sammanfattningsvis bör den inte innehålla en kvinna som inte bryter sig loss, blir fri som individ och gör ett redigt uppror. Min karaktär gör inget av detta. Hon hittar inga utvägar. Hon är inte intresserad av individuell frihet eller en personlig feministisk kamp i en samtid där ramarna är så förbannat snäva att man ständigt måste förhålla sig till dem. Saras uppror är varken glödande, politiskt eller korrekt. Det är ett smygande uppror utifrån vad hon har till hands och kan göra och som Karin Andersson skriver i den allra finaste recensionen i Uppsala Nya Tidning: Det är inte ett särskilt vackert uppror, det är ett mycket obehagligt och cyniskt sådant.

Jag har ofta påtalat att Du hasar av trygghet är en antisjälvhjälpsbok med en huvudperson helt ointresserad av jaget och dess utveckling. En bok som inte har några svar eller lyckliga slut. På så vis har det varit ännu mer intressant att följa alla upprörda ”vadå feministisk?”-recensioner som så ofta verkar längta efter det personliga uppbrottet. Feminismen har sannerligen shanghaiats av självhjälpskulturens krav och förväntningar på individens egen förmåga att ta sig ur svårigheter. Sara är inte den sortens hjältinna. Hon är varken stark eller politisk, analytisk eller klassiskt upprorisk. Hon är fast i en samtid och en kvinnoroll man tar sig ur betydligt svårare än så. Med alla reaktioner kan jag i efterhand konstatera att boken kan klassas som feministisk, utifrån det feministiska samtal som uppkommit efter den. Sammantaget blir det tydligt att det finns förväntningar på vad feminism innebär och att Saras lågmälda politiska sorg inte passar in i den beteckningen. Det är både intressant och oroväckande.

Men jag är också glad för de recensioner som lyckats ta sig ett steg bortom den feministiska läsningen och de egna förväntningarna på denna politiska ideologi. Ann Heberlein skriver i Sydsvenskan om Saras meningslöshet, hennes antihjälte-vandring genom tillvaron och drar paralleller till de romaner som jag snarare läst och inspirerats av än feministiska klassiker. Camus, Bukowski och inte minst Houellebecq. Fanns det en primär feministisk tanke i mitt skrivande så var det just detta: Att få skapa den cyniska, apatiska antihjälten som vandrar genom tillvaron med avsmak som så många romanpersoner gjort, men att låta denna person vara en kvinna. Jag tror inte att jag har släppt den tanken helt och i just det här fallet lyckades jag kanske bara halvvägs. Men det var ett oerhört intressant experiment.

Recensionerna (uppdatera mig gärna om jag missat någon):

Aftonbladet

Expressen

Göteborgs-Posten

Sydsvenskan

Svenska Dagbladet

Uppsala Nya Tidning

Helsingborgs Dagblad

Borås Tidning

Göteborgs Fria Tidning

Östgötacorrespondenten

Östersunds-Posten

Gefle Dagblad

Smålands-Posten

Dagens bok

Madeleines bokblogg

Bokbabbel

Fiktiviteter

Bokomaten

Bokoholist

Bokcirkus

Hinner inte, glömmer bort att länka

Men på min twitter hittar ni dagliga länkar till saker jag skriver. Jag skriver för Göteborgs-Postens kultursida några gånger i veckan (krönikor, längre texter, litteraturkritik), för Aftonbladet varannan vecka, ledare i Kyrkans tidning varannan vecka, ETC med jämna mellanrum och radiokrönikörar i P4 Sjuhärad Direkt varje tisdag.

Stora Kulturbloggpriset-vinst

Jag är väldigt van vid att komma tvåa. Jag stupar oerhört ofta på mållinjen och får höra att jag var nästan lika bra, bättre lycka nästa gång och så vidare. Doktorandtjänster, mediajobbsvikariat, utmärkelser av diverse slag. Jag är alltid personen som blir tvåa. Som kanske var lika bra men som ändå tar det där andra steget på månen som folk skiter rätt mycket i i det långa loppet. Och ja, jag är en vinnarskalle. Jag kanske försöker dölja det med de vanliga formuleringarna om att det inte spelar någon roll och alla är lika bra (JANTE!, som your average liberal skulle ha skrikit). Innerst inne vill jag ändå vinna och jag är hopplös när jag spelar spel för jag vill bara vara bäst.

Kanske är det det som det handlar om. Ett osunt behov av att vara bäst på allt jag gör, vilket innebär att tvåa eller “du var en av favoritkandidaterna” inte spelar någon roll. Jag var ju inte bäst. Kanske handlar det bara om att det är väldigt fint att då och då få erkännanden att man är precis så bra som man hoppas på och ibland tvivlar över.

Eftersom jag är så innerligt trött på att komma tvåa eller bara rakt av förlora brydde jag mig inte nämnvärt om Stora Kulturbloggpriset egentligen. Jag uppmanade folk att rösta, men åkte aldrig på prisutdelningen eftersom jag hade för mycket att göra i Göteborg och den helgen var en av få som inte var Stockholmsbaserade på länge. När Rose-Marie på Kulturbloggen ringde upp och undrade om jag kunde komma eller skicka en stand-in uppgav jag att Julia skulle komma och hämta eventuella pris istället. Hon skulle ändå vara där så jag tänkte att det gjorde detsamma.

Mitt i lördagsstädningen hade jag ändå på bambusersändningen från prisutdelningen. Förhoppningen väcktes. Så kom utdelningen av mitt pris, kategori övriga, och jag satte mig framför datorn och kände hur pulsen likt förbannat steg. Åh korkade vinnarskalle som aldrig ger upp, den där hjärtstegringen sker liksom automatiskt. Så sades mitt namn och jag jublade rakt ut vid datorskärmen, såg Julia gå upp på scenen och hämta diplom och fina presenter. Hon berättade att jag satt och såg på bambusersändningen och jag såg prisgalan vinka till kameran åt mig. Så absurt och väldigt, väldigt fint.

Jag hurrade lite och sedan var det inte så mycket med det. Jag hade ett badrum att dammsuga och när jag gick tillbaka med dammsugaren till köket sa Gustav något om att jag verkade ha vunnit ett pris till. På scenen stod männen bakom Studio Total, som sponsrat och delat ut ett eget specialpris. Julia stod på scenen igen, alla vinkade igen och oj va, har jag vunnit femtusen kronor?

Nej, jag blev inte särskilt klok av vad som hände men tydligen vann jag två pris på Stora Kulturbloggpriset 2010 och fick 5000 oerhört välkomna kronor. Senast jag vann något var när jag som elvaåring fick en lott av pappa i byalagets julfestlotteri och fick gå upp och välja en sminkdocka av alla skänkta sponspresenter. Men det var ju inte särskilt mycket prestation att ha lyckats tjata sig till en lott av pappa, som hade turen att dra rätt.

Det här var onekligen betydligt roligare. Ett erkännande, en uppmuntran som var mycket välkommen. Tack till alla er som röstade, tack Studio Total och tack Julia som ställde upp som min bedårande stand-in medan jag satt hemma i mjukisbyxor och inte fattade någonting.

Gårdagens lokaltidningsleende

I samband med gårdagens krönika i BT publicerades även en artikel om mig.
- Vill du läsa artikeln innan den går i tryck?, undrade journalisten.
- Nej nej, sa jag.
- Är du riktigt säker?, sa hon.
- Ja herregu, det behövs inte, sa jag.

När jag nu läst artikeln och förvånats över att det plötsligt är jag som är ny redaktör för Rocky, och inte Tony Ernst, att min Markus Krunegård-artikel tydligen är skriven till Ord&Bild samt en del andra sakfel förstår jag varför man ska läsa igenom artiklar innan de går i tryck. Men annars var det en fin artikel och en del korrekta saker. Som det där i ingressen om raketkarriär i mediasfären. Typ.

Fotnot1: Nej, den finns inte publicerad på Internet tyvärr.
Fotnot2: Tack Björn för fotot. Du kan få äta frukost med mig anytime, vännen.

I’m still, I’m still Elin from the block

Det är väldigt sällan som jag faktiskt reflekterar över att folk läser vad jag skriver eller hör mig på radion. Jag fattar överhuvudtaget inte att bakom alla siffror och sökningar döljer det sig människor som läser mina texter, lyssnar när jag pratar och vet vem jag är.
Ännu mer sällan tror jag att någon som läst något som jag skriver ska veta vem jag är, mer än till namnet. Vadå igenkänd, jag är skribent och bloggare och ingen Idol-finalist liksom.

Därför var det mycket underligt när jag, under ännu en lördagnatt vid Röda Sten med tillhörande svartfest, träffar på en expedit från mitt gamla närlivs.
- Du jobbade på Ica!, säger jag.
- Du är journalist-Elin, säger han, jag läser alltid dina texter.
Det visar sig då att han haft koll på vem jag var hela tiden. Han berättade även att han brukade viska till resten av personalen när jag kom in i butiken att “nu kommer journalist-Elin! hon med bloggen ni vet!”. Varje förmiddag då jag släpat mig dit i noppriga mjukisbyxor, gårdagens smink kvar i ansiktet och håret åt alla håll för att göra närlivs-skämsinköp av typen vitt bröd, choklad och snus har min Ica-butik haft koll på mig.
Det känns ungefär som när jag får reda på att min serietecknar-darling Loka Kanarp inte bara läser min blogg utan även tipsat om den.
Eller när jag skriver en personlig utläggning om att vilja vilja ha barn och får ett trettiotal långa, utlämnande och kloka kommentarer samt flertalet mail på ämnet.
Det är underligt, hedrande, jävligt mäktigt och skitkul. Om än jag hade önskat att jag kunde få vara lite mer anonym när jag står i noppriga mjukisbyxor med cameltoe och trötthetssluddrar fram “en granit vit portion tack”. Tur att jag bytt närlivs nu.

Maten, litteraturen och revolten

Men om man i stället för att se relationen till maten som ett narcissistiskt navelskådande och betraktar matvägrandet som en kritik mot någonting större. Ett sätt för en ung kvinna att göra revolt, utifrån de förutsättningar som givits henne. En vägran att växa upp, ta ansvar, precis som huvudpersonerna i Jack och Räddaren i nöden gör. Vari består skillnaden?

Idag är min text om ätstörningslitteratur i VK Kulturs sommarserie publicerad.

Det är relaterat till nylig diskussion och tack till er som gett era tankar kring hur romanerna påverkade er.

Stolt och jävligt nöjd

är jag över att vara en del av ett fantastiskt nummer av Bang med tema humor. Debatten börjar väckas, citat och artiklar återfinns i media, idag bland annat i Expressen och Aftonbladet om Annika Lantz text.

Idag har jag sidekickat för sista gången på ett tag. Återkommer i Brunchrapporten i slutet av juli, men redan på lördag -midsommardagen – vid tiotiden kan man höra mig, Julia Skott och en anonym bloggare prata blogg och bloggande ur alla dess vinklar i Morgonpasset Helg. Det blir hur bra som helst, don’t miss.

Idag är en bättre dag


Man vaknar utsövd, mindre förkyld, mer inspirerad, tjötar i Brunchrapporten-studion och dessutom kommer producenten in med det här utskrivna sms:et till Brunchrapporten till en.

Angående tacksamhet sammanfattar flera kommentarer till föregående inlägg det rätt bra. Det finns en gräns då tacksamheten istället blir självutplånande och för att inte tala om den där farliga gränsen, som jag alltid cirkulerar kring, där humor och ursäkt används för att ta ner det allvarstyngda i mitt mående just då. Att inte behöva ironisera över sitt mående, inte behöva avfärda hur man mår just då med att andra har det sämre och att man ändå borde vara tacksam.
Och hur talar man om de strukturer, i form av socioekonomisk bakgrund och nuvarande situation samt kön, som både format en och stoppar en/gör det lättare för en utan att bli gnällig och utan att bli vad det individualiserade samhället benämner som ett “offer”? Jag tycker att det är skitsvårt. Fortfarande.

Men andra dagar, bättre dagar, kan jag hursomhelst kombinera tacksamheten med en stolthet över mig själv och framförallt ett jävlaranamma. Idag är en sådan dag igen, tack och lov.

Jag har varit i Stockholm

och ni anar inte hur roligt det är att ha halva sin bekantskapskrets i en annan stad när man väl får åka dit. Jag har druckit öl i dagarna fyra, fikat med gamla vänner, varit på releasefesten för Bangs nya nummer, spanat in Isobel Hadley-Kamptz urringning, fått den där fantastiska inledningsrepliken “visst är det du som är Elin Grelsson? jag älskar din blogg”, hållit miniföreläsning om kognitiv semantik på Judit & Bertil, köpt ett par röda skor, ätit panerad mat på Moldau så att jag och min vän Kristian rullade ut från stället, börjat rodna av Helena Bergman, bondat med Julia Skotts katter och dansat i en lägenhet vid Södersjukhuset.

Ni anar inte heller hur sjuk man blir av fem dagar i Stockholm. Råförkyld är jag. Då är det bra att man får åka tillbaka till Göteborg, lägga sig under en filt framför South Park med sin baby och en skål lösgodis och tycka att det är rätt fint att vara tillbaka också.

Ni anar inte hur inproduktiv man blir gällande bra textproduktion när skallen är fylld av snor och blicken dimmig. Tills jag får ur mig någonting vettigt lyssnar ni på Brunchrapporten i veckan som kommer. Jag sidekickar Henrik Torehammar. 11-13 everyday.

Nya Bangnumret, i väntan på val-analys

Eftersom jag är synsk kunde jag redan i fredags lämna in en krönika till VK om varför valdeltagandet är så lågt i EP-valet och om hur EU ska göra för att vinna någon slags legitimitet bland medborgarna.
Dock får ni vänta tills imorgon, då den publiceras.

I väntan på den och annat åker jag till Stockholm för att möta lite bloggdejts och andra vänner, få ett “ja tack sätt igång” på ett jobbrelaterat möte (hoppas jag) och gå på Bangs releasefest för nya numret om humor där jag skriver om grabbgäng och att vara rolig tjej bland alfahannar.

Det närmaste en krönika om fotboll som jag någonsin kommer att komma

Jag sitter och tjurhåller på ett uppföljande inlägg om ätstörningar, synen på anorektiker och om man kan bli frisk utifrån alla kommentarer här. Men idag har jag heller inte tid att skriva det så tills dess tiden återvänder får ni nöja er med att läsa min premiärkrönika på BT Kultur.

Vår första egna hashtag

De flesta relationer har vissa hållpunkter som man kommer att komma ihåg. Sådant som utvecklade relationen och på olika sätt gjorde att den tog en annan skepnad. Av mina och Gustavs ca fyra månader ihop skulle jag hittills vilja räkna några av dessa som de primära milstolparna i relationen:
1.Jag outar oss som par i bloggen.
2. Jag flyttar till en lägenhet med trådlöst bredband. Nu kan båda surfa samtidigt! Vi behöver inte umgås, vi kan internetta tillsammans istället!
3. Gustav skaffar twitter och vi börjar kommunicera via 140 teckens-meddelanden, även när vi sitter mittemot varandra.

Imorgon sker nästa hållpunkt. Det är då vi åker till Linköping tillsammans för att under helgen bo hos min syster, där även mina föräldrar befinner sig.
Det stora är alltså inte att Gustav ska träffa mina föräldrar, utan faktumet att vi båda kommer att twittra om det. I realtid. Och det största av allt: Vi planerar att ha en egen hashtag för händelsen.
Följ oss på twitter.com/elingrelsson och twitter.com/GrovtInitiativ.

Min pose i kvällens sändning


De som följt både min blogg och LSM:s har eventuellt noterat att hennes pseudonym på mig har varit Paris. Den som följt både min blogg och Gustavs blogg har eventuellt noterat att mitt smeknamn där är Panam, hiphopslang för just Paris.

Vad det beror på krävde en lång förklaring under en låt i kvällens sändning, där det blev aktuellt igen.

Soraya noterade att jag stod upp i studion och att jag inte bara stod upp. Jag stod i min average pose, dvs Paris-posen, också. Den posen, ihop med en lite för stylish klädstil för mitt arbete samt ett jobb som hårmodell då jag fick göra just den posen, gav mig på min arbetsplats back in 2006 smeknamnet Paris, efter Paris Hilton. Höften, armen – I got it all. Det är lika mycket min vilopose som min arbetspose. Helt omedvetet hamnar jag i den. Paris blev tillslut ett alter ego, ett numera kasserat sådant, men likväl. Posen finns uppenbarligen fortfarande kvar och dyker upp när jag minst anar det.

Vad ni ska göra med resten av den här dagen

Har ni fortfarande inte läst Lisa Magnusson idag gör ni såklart det nu. Och har ni fortfarande inte mailat eller ringt gör ni det också.
Sedan lyssnar ni på Kvällspasset 18-20 där vi pratar telekompaketet, nätraggande män, klimatlösningar och intervjuar Gustav Fridolin. Mot bakgrunden av min krönika från igår och den bok som han skrivit (läs t.ex. recension i dagens Sydsvenskan) känns det extra spännande.

Drömmar som samhällsresurs och andra bra texter

Krönika i VK idag.

Och till er som ansett att Gustav väl också borde skriva något om vårt förhållande: Enjoy.

Och läs för bövelen Linna Johansson om Margret Atladottir och myggorna.

Ja också en uppdatering till. Gustav på AB Debatt idag. Så jävla bra.


Alla har rätt till ordet äktenskap

Till nya numret av eminenta Språktidningen har jag skrivit en artikel om debatten kring ordet äktenskap. Naturligtvis köper man pappersupplagan av tidningen, för att få ta del av allt det populärvetenskapliga såväl som nördiga, men vill man läsa artikeln finns även en något nerkortad version (har jag för mig) att läsa här.

I dagens Aftonbladet finns, med anledning av dagens riksdagsbeslut, en intervju med kloka Karin Långström Vinge som också finns med i min artikel.

Fredagsrundan

Smartaste Isobel skriver om hur våldtäkt kallas för gruppsex och vice versa.

Gustav skriver vidare på samma spår och även relaterat till mitt fina och dåliga killar-inlägg.

Till sist, bara för mitt eget ego och kärleksblödande hjärtas skull, har min mamma bloggat himla fint om mig igen.

För övrigt är jag glad över Susanne Dodillet tackade för en utmärkt VK-krönika och höll med mig. Det var ändå debatten som startade i hennes avhandling som var grunden i texten.

Kvällspasset

Ikväll sidekickade jag i Kvällspasset.
De enda som visste var den skara bekanta som jag inte, av praktiska och egobabbliga skäl, kunde hålla tyst inför. Annars kändes det skönt att inte ha den pressande känslan av att veta att bekanta och andra intresserade kanske lyssnade ifall jag hade drabbats av fullständig radiopremiärblackout och enbart åstadkommit pruttljud i micken i två timmar.

Så var inte fallet och man kan alltid lyssna på det i efterhand via hemsidan om man känner fört.