Elin Grelsson Almestad

När jag ändå är inne på bloggosfären vill jag lobba för, och rekommendera alla, att införskaffa och läsa det nya numret av Ord & Bild. Där finns bland annat en längre artikel med titeln Det offentliga terapirummet?, signerad mig. Det här är en av artiklarna som jag drömt om att få skriva och jag är förbannat glad att Ord & Bild-redaktionen gav mig 20 000 tecken, lite vägledning och fria händer att argumentera, reflektera och hylla det självutlämnande bloggandet, som artikeln centralt handlar om.

Artikeln är både en akademikerpedagogisk text som rör bloggosfären for dummies (hej Bo Rothstein) och som den som läser den här bloggen med största sannolikhet kommer att säga ”jajaa, men det där vet jag ju redan” inför. Det är en sociologisk reflektion kring identitetsformandet i bloggandet och alldeles särskilt det anonyma bloggandet. Hur identiteter skapas genom bloggandet och paralleller till det offentliga rummet irl. Slutligen är det, som redan skrivet, en hyllningstext och ett försök till upprättelse för det privata, utlämnande och ofta anonyma bloggandet. Vilken funktion det fyller, varför det smutskastats så och varför det också ofta är riktigt bra litteratur.

Jag är stolt över texten. Dels för att jag tror att det är den enda artikel som någonsin skrivits om bloggosfären som behandlar Jonas Thente och Den Goda Hustrun med samma dignitet och värde. Dels för att jag tycker att den utgör ett viktigt, och bortglömt, inlägg i all debatt kring bloggosfären. Och kanske, framförallt, för att jag fått chansen att skriva en artikel innehållandes citat och referenser till en älskad bråkdel av alla de bloggar som jag läst och följt de senaste åren.
Jag kommer inte ihåg alla citerade och nämnda på rak arm, men jag vet i alla fall att Love Sex Money, Kom ut ikväll, Veckat, Isabelle Ståhl, Underlandet, Hustrun, Världens bästa flickvän, Det ljuva livet och Killing Zoe again förekommer. Bland en hel del andra, inga röjda anonymiteter naturligtvis.
Läs och begrunda, berätta gärna för mig vad ni tyckte.

Skrivandet är som en dålig pojkvän, skriver kloka Isabelle Ståhl och det är en väldigt bra liknelse.
Den relation man har till skrivandet är den sämsta sortens destruktiva bekräftelserelation av lika delar prestationsbaserat omtyckande som psykisk misshandel. Återkommande svek, sockrade ord däremellan men alltid lika opålitlig.

Idag krisar jag och pojkvännen. Så in i helvete, krisar vi. Här sitter jag med en roman som är sådär nästan, nästan klar. Hanna Hallgren skriver till mig: Läs varje ord, läs varje mening om och om igen. Varje ord ska vara ditt, varje mening ska kännas i din kropp. Jag tror verkligen på din bok, nu ska du sätta det sista i språket in i minsta punkt.
Det är nu jag tappar modet. Jag hatar min roman. Jag vill radera allting. Hur har någon kunnat se något bra i mitt manus? Det är ett skitmanus. Jag är ingen författare. Jag är sämst. Skrivandet bara glider ifrån mig, allt jag skrivit är tafatt och jag ser ingenting bra i det alls längre. Jag vill inte blogga, inte skriva ihop några recensioner, ingen artikelsynopsis, inte börja på uppsatsen och mest av allt vill jag inte skriva någon jävla roman.

Det sämsta med ens skrivarpojkvän är hur hårt man håller fast vid honom. Han är faktiskt det jag håller hårdast om i hela världen, den enda som jag verkligen litar på, fastän skrivandet sviker mig så ofta.
Att skriva och må dåligt är det enda jag är riktigt bra på, som Lina Sjöberg sa i sitt sommarprogram i P1 förra sommaren.
Pojkvännen säger det till mig så ofta: Skrivandet är det enda som du riktigt kan. Fuck allt annat, för skriva kan jag i alla fall. I skrivandet har jag lagt mina besvikelser, svek, rädsla för framtiden och min oro. Men vad gör man då de dagar då pojkvännen återigen lämnar en och tycker att man är ovärdig?

Ikväll är det alltså premär för Kuttrasju, sexprogrammet på Göteborgs Studentradio som jag är krönikör i. 20:30 börjar det och för dem som inte bor i Göteborg kan man lyssna via webbradio här.
Första programmet har tema orgasm och krönikan är en omredigerad version av det här inlägget. Jag misstänker att jag stakar mig vid något tillfälle, men om du stått i en radiostudio och läst in ditt livs mest personliga och utlämnande text hade du gjort samma sak, min vän.

Skulle det vara så att man missar programmet, men gärna vill höra min ljuva stämma prata fejkade orgasmer, går programmet i repris på självaste julafton.
För den som är för sekulariserad för julevangeliet och har tröttnat på Disneyifieringen vid fikastunden rekommenderar jag varmt att ni istället gör som förr i tin och samlar släkten framför radion istället. Låt hela släkten inmundiga glöggen och pepparkakorna till ljudet av er favoritbloggerskas sexrelaterade problem. Det blir en jul att minnas länge.

Meningsbyggnad under all kritik, men framför allt, tror hon verkligen på det här själv? En sak framgår i alla fall med all önskvärd tydlighet: Killar med humor är inte Grelssons grej. Grelsson vill ha tråkigt. Hon vill diskutera tankar och känslor hela kvällen. Blir det för jobbigt tar man en cykeltur. Nästa kväll är det dags igen, känslor och tankar för hela slanten, möjligen påtar man lite med basilikan. Kväll tre nämner man ett par Bergmantitlar men sen är det känslor och tankar igen. Med avbrott för tvätt. Kan man över huvud taget föreställa sig något TRÅKIGARE?

Ja, möjligen. En roman skriven av Grelsson. Kanske tur att hon begränsar sig till debattartiklar.

Läs Karin Stensdotters fetdiss på Axess här.

Uppdateringskommentar: Jag är alltså inte sårad, ledsen, självhatisk eller livskrisande av den här texten och har definitivt inte lagt ner romanskrivandet. Jag tycker hennes kritik är jättekul. Men fortsätt gärna skriva om hur grym jag är i kommentarerna i alla fall, I like that.

Egentligen tycker jag att det är väldigt fånigt att meddela sin frånvaro på bloggen. Det känns dessutom som om jag tillskriver mig någon slags viktighet, som om det sitter hundratals människor och blir nervösa och cravande när jag inte bloggar på några dagar.
Men senast jag hoppade över några dagars bloggande undrade såväl vänner och läsare vad fan jag höll på med, så någon slags befogenhet att lämna ett away-meddelande har jag väl eventuellt.

Jag är i Linköping, i min systers studentrum. Imorgon åker jag vidare till sista besöket på Bona Folkhögskola. Flera dygn av textanalys, samtal, rödvin och ingrottande i litteratur och umgänge väntar. Sedan är det tänkt att jag ska prata om Vulkan och varför man självmant trycker sitt anonyma privatliv i en bloggbok också (som om jag någonsin kommer att ha ett bra svar på den frågan). Sen ska det jobbas och gå på fester och slutredigera roman.

Jag är tillbaka inom kort. Men inte på några dagar i alla fall.

Det är inte bara i Sverige som det finns folk som missuppfattat en hel del gällande feminism och jämställdhet.
De finns i Norge också.
Det är heller inte bara i Sverige som de får medialt utrymme med debattartiklar.
Det får de i Norge med, t.ex. i Aftenposten, där denna debattartikel publicerades förra söndagen.
Det är inte bara i Sverige som det blir bloggdebatt efter sådana artiklar.
Det blir det i Norge med.
Men till skillnad från i Sverige, pratas det väldigt lite om queerbegreppet och queerteori, utanför de akademiska kretsarna. Queerbevegelsen har slagit föga rot i samhällsdebatten, som den i alla fall i lite högre grad verkar ha gjort i Sverige.
Den mesta bloggdebatt kom därför att handla om inledningen till Arnt Folgerös artikel, den om hur män inte ens kan ge komplimanger till kvinnor längre utan att riskera att bli anklagade för sexuella trakasserier. Hans påståenden kring queerbevegelsens inflytande och vad den egentligen ville, har lämnats betydligt mer därhän.

Min norska stalker-kommentator (hans definition, inte min) Hjorthen påkallade därför förstärkning ifrån Sverige och bad mig skriva någonting om queerteori, utifrån Folgerös påståenden.
Har du lyst?, undrade Hjorthen.
Hell yeah att jag hade lyst. Inte nog med äran, att få debattera i norsk genusdebatt är ju hur roligt som helst.

Mitt gästblogginlägg hittar ni här.

Nu återstår det att se hur många norskar som klarar av att läsa min akademikerinfluerade svenska.
Ni som är inne på queerteori får gärna komma med synpunkter, fylla i luckor och kritisera om något inte stämmer eller fattas. Att på ett relativt enkelt och kortfattat sätt försöka skriva om queer är ungefär lika enkelt som att på en A4 sammanfatta Bibelns innehåll för mig.

Fotnot: Notera också att Hjorten hittat ännu en bild på mig där jag bara visar halva ansiktet. Bildserier som jag har gruvlig ångest över efter att ha läst det här inlägget på Mitt eget jävla Narnia.

H.C. på bums.nu har angett upptäckandet av min blogg som en av orsakerna till att han började blogga.
I beskrivningen av mig refererar han till mig på följande vis:
”Det skulle krävas en ung, smart bi- och frekvenssexuell feminist för att väcka mina slumrande lustar. Elins blogg var det första som jag troget följde, och efter att ha läst den i ett år (utan att skriva en enda kommentar) var min förlösning klar och jag började blogga…”

Eftersom frekvenssexuell låter urspännande, mycket roligare än bisexuell dessutom, var jag tvungen att fråga vad han menade. Jag vill gärna ta upp begreppet och kunna hänvisa till det i mina sexualpolitiska presentationer. Nänä, jag är inte hetero, inte bi, inte homo. Jag är frekvenssexuell.

Det här är definitionen, enligt H.C.:
En person med så många spännande strängar på sin lyra (eller kanske synt) som du har förtjänar att definieras med annat än sin sexualitet…
Jag får skylla på din blogg där du under flera år fascinerat mig med din föredömliga öppenhjärtighet då du beskriver dina äventyr som är mycket mer spännande och mer “frekventa” än de någonsin var i min vilda ungdom.

Min frekvenssexuella titel hade förmodligen kommit på skam om du kunnat se mig i helgen, H.C., då jag framförallt ägnade mig åt att ligga hemma i mjukisbyxor och läsa Aleksandra Kollontaj och Clara Zetkin, dricka te och lyssna på P1.
Ännu mer på skam hade den nog kommit om någon sett mig när jag log ett triumferande leende och strök under några ord i Clara Zetkins intervju med Lenin: Rusdrycker och ett otyglat sexualliv är borgerligt och ett tecken på förfall.
Det är viktigt att ta vara på sitt gamla proletärarv ibland också. Helst om man bara behöver stanna hemma en fredagkväll och ligga i mjukisbyxor i soffan.

Såhär går det när debatten äntligen börjar handla om ett ämne som man grunnat över och diskuterat kring i flera år. Man sätter sig ner och skriver en artikel där man försöker få in lite av allt man tänkt på, struntar i att korra, man vill bara få ur sig det.
Resultatet kan ni läsa på Newsmill där jag skriver om kvinnor och humor, utifrån debatten kring SVT:s standup-kväll.

Jag kommer nog att fördjupa mig i alla trådar som jag drar i i artikeln, här på bloggen. Men först ska jag karva mig i armarna av skammen över mina korrfel och konstiga radbyten i artikeln. Nej just det, nu glömde jag att man inte får dra dåliga skämt om självskadebeteende igen.

Jag har tackat nej till ett erbjudande från Aftonbladet Wendela. De erbjöd mig att flytta över bloggen till dem och bli en Aftonbladetblogg som det lobbas för på Wendelasidorna.

Missförstå mig rätt. Jag säljer gärna ut mig själv och mina ideal, inom rimliga gränser, och i grunden tror jag på att vara bred och försöka nå så många som möjligt. Men att blogga på Aftonbladet Wendela utan att ens få betalt för det kändes som en premiss som jag inte kunde ställa upp på. Jag säljer bara mig själv om det känns rätt. Nu stannar jag hellre här utan en Wendelalogga hängande över mina texter.

Idag pratar jag sömnproblem, underbara Akademihälsans fina hjälp och brings sexy back till alla måndagströtta kollektivresenärer med akupunkturbilder på öron och britsar.
Om man lyckas undvika Metroutdelare och kollektivtrafik finns artikeln även att läsa här.
Skulle man missa den kommer artikeln även i nästa nummer av Studentliv, som skickas hem gratis till alla som läser på högskola/universitet och tar CSN, då tack och lov med en vanlig porträttbild av mig utan nålar i huvet.

Det är underligt det där med sömnen. Under 2006 bloggade jag nästan bara nattetid när jag inte kunde sova (jag undrar vad min läkare och sjukgymnast skulle säga om det, att hora ut sin problem på Internet är nog inte rätt sätt att försöka sova om nätterna). Sen bråkade jag med vårdcentralen. Sedan fick jag kontakt med Akademihälsan. Och så började sömnskolan.
Jag tror att jag tänkte att jag skulle skriva mer om det. Det är ett folkhälsoproblem, det är ett fucking stort problem för unga kvinnor och jag är fortfarande övertygad om att om jag hade varit en medelålders man med en hög position hade jag fått hjälp. Då hade inte upprepade samtal till vårdcentralen, där jag berättade att jag inte hade sovit på nästan två år och höll på att gå in i väggen, slutat med ett tack och hej, det här problemet är inte akut.
Men jag kom liksom av mig. Allt som gällde sömnen blev för privat. Jag var för upptagen med att strukturera om mitt eget liv och mina tankemönster för att orka eller vilja göra någon politisk ansats av det. Jag vet inte om jag är där än.

Ett enda kan jag säga: Det är en sådan nåd att få sova på nätterna så ni fattar inte. De där dåliga nätterna som förr utgjorde nästan alla nätter, alla de där mardrömsnätterna av vridande och panik och oro. Hur de bara kommer ibland. Hur jag nästan alltid kan vakna utvilad. Det är en sådan unnest. Folk säger att jag är gladare och verkar må bättre än någonsin. Det är sant. Man blir tydligen väldigt glad, pigg och smart om man får sova på nätterna. Jag hade nästan glömt hur det kändes.

Här är artikeln som ni redan läst en oredigerad version av.

Och det som kommer nu är inga ursäkter, jag står för den här texten till hundra procent och är grymt nöjd med den. Men det är förklaringar.
Jag tror att de flesta av er är smarta nog att fatta att det här är en politisk text, inte en kontaktannons. För det första låter jag äckligt straight och det där om att jag också gillar tjejer föll helt bort. För det andra vet de flesta som känner mig eller ens har läst bloggen ett tag vet att norrland-hiphop-humaniora-manstypen generellt är mer min typ av snubbe (medvetet eller omedvetet, vad vet jag) än singer/songwriter och fint rödvins-killen. Det här är en stereotyp jag ställer upp, jag letar inte stereotyper. Jag vill ha en människa. Må så vara om han odlar basilika eller styrketränar. Huvudsaken är att personen ifråga är mänsklig och intressant. Punkt.

Jag tror att de flesta av er är smarta nog att förstå att jag egentligen ställer mig frågande till ideal av någon sort. Det har jag gjort i många texter. Likaledes ställer jag mig frågande till vad begreppet maskulinitet innefattar samt vad kön överhuvudtaget är och huruvida det är reellt att tala om män och kvinnor. Jag ställer mig också frågande till en heterosexuell norm där jag som kvinna ska begära män och vilja ha dem på ett särskilt sätt.
Jag hatar stereotyper och jag hatar binära poler av det som det nu blir ifråga om machokillen/mjukiskillen.
Mitt syfte med både blogginlägget och den här debattartikeln var att kringgå allt teoretiserande, hur jävla viktigt det än är. Jag ville komma bort ifrån kritiken och ifrågasättandet och göra någonting annat.
Det var så längesen som jag skrev någonting som bara fick vara enkelt och rakt. Generaliserande och stereotypt, javisst. Det blir det. Men mitt enkla syfte var att skapa en motbild. Tala med samma tydliga språk som Gynning, Zandén och Gyllenhammar har gjort.

Jag tror att de flesta av er också fattar vikten av att faktiskt göra det. Ni är många som gnäller över hur jag bara orkar och kan ta en debatt med Carolina Gynning. Jag tar inte en debatt med Carolina Gynning. Jag tar ett utrymme i ett medialt forum, som hon också har givits för att skapa en motbild. Jag skiter, som redan skrivet, fullständigt i vad Carolina Gynning vill ha för sorts man eller faktumet att hon inte är förmögen till grundläggande svensk syntax i sin s.k. ”debattartikel”. Jag vill skapa en rak och enkel motbild för att inte hennes, Belucic, Gyllenhammars och Zandéns bilder ska få stå oemotsagda. Det har varit en skitkul utmaning. Att äntligen göra någonting annat än att sitta och onanera framför Haraway och Butler, prata identitet i ett slutet akademiskt seminarierum. Det är så jävla viktigt att man gör det. Öppnar fönstren mot världen.

Slutligen tror jag att de flesta av er gillar artikeln och ser dess viktiga och riktiga poäng. Sen finns det ju alltid människor som missuppfattar någonting eller allting. Visste ni förresten att motsatsen till att vilja bli knullad av någon som uppfattar sig själv som människa och mänsklig är att vilja bli knullad bakifrån och spankad? Fanå, det har jag missat helt.

1.Såhär rödmosig ser man alltså ut efter en monterdag i bokmässan.

2. När jag som femtonåring var på Hultsfredsfestivalen för första gången stod Linda Skugge vid ett tält och signerade Fittstim. Jag stod och stirrade på henne under svartfärgad lugg med stjärnor vid ögonen innan jag tillslut gick fram och frågade om jag kunde få boken signerad.
Jag kom att tänka på det när jag sålde någon av böckerna idag till en av tjejerna i gymnasieålder som tittade under lugg på mig. Hon såg lite nervös ut, stod och vägde med fötterna.
- Förlåt om jag stör, men kan jag få den signerad?, sa hon tillslut.
När hon hade gått vände jag mig om och blinkade bort de rörda tårarna i mina ögon. Underbara indiebrudar, ätstörningstjejer, ångestflickor och alla grymma, fina girls som mailar, köper boken, petar på mig på Facebook, kommenterar och hängivet fortsätter läsa. Ni får mitt hjärta att brista. Tack till alla som köper, läser, mailar såklart. Men ni ligger mig lite extra varmt om hjärtat.

3. Folk är så himla trevliga. Öppna! Glada! Jag har träffat så otroligt mycket folk. Från medelålders bibliotekarier till folket i Fronesis/Tankekraft/Ord&Bild-montern och alla däremellan. Alla har varit så trevliga.

4. Dagens roligaste var hiphoptonårskillarna som kom fram.
- Öh kolla en hiphopbok!, sa den ena och pekade på omslaget till Always keepin’ it real.
Den andra tog upp boken och kollade på baksidan.
- Nä vafan. Det här är ju nån tjej som har skrivit om feminism och abort och skit.
Nästa år ska jag komma tillbaka med tryckta visitkort så jag har några att byta mot istället för mina kontaktuppgifter nerskrivna på block och servetter, som det varit i år när jag träffat folk.
På dessa ska det stå: Elin Grelsson. Frilansskribent och bloggare. Jag skriver om feminism och abort och skit.

Ändrade planer.
Jag finns på bokmässan imorgon i Vulkanmontern, inte på söndag.

Imorgon har jag dessutom med mig en mängd bloggböcker. Du jättegulliga tjej som kom fram och ville köpa när jag inte hade några ex där då, kom förbi imorgon igen eller maila mig så får du köpa den till bokmässepris.

Annars har jag mest värk i fötterna, har fått fina kramar av Inga-Lina Lindqvist och Hanna Hallgren, träffat massor av trevliga människor, återsett min gamla barndomsgranne Jonas Mosskin för första gången sedan vi var barn, blivit himla fint omhändertagen av Linda och Johan Skugge, lobbat för Vulkan, pratat med tanter med ungdomsförfattardrömmar, hängt i Kartagomontern med delar av Rockyredaktionen som jag frilansar för men aldrig träffat innan och lärt mig knyta ballonger.

Imorgon fredag och på söndag finns jag i Vulkans monter.

Kom dit och säg hej, diskutera, lovebomba eller kasta bajs på mig.

Jag hoppas att vi ses där.

Jag läser igenom mina texter, jag svarar på mailen, jag skriver sjukt smarta och roliga inledningar på artiklar och en mängd andra saker, jag diskuterar saker över telefon och är rolig och smart och sen ställer jag mig framför spegeln i den nya pennkjolen och tänker;
- Herregud. Det är helt absurt att den här kvinnan är singel. Hur är det möjligt att detta uppenbara kap nu inte ens dejtar någon? What’s WRONG with you people?

Vinnarlivet eller inte. Jag börjar hursomhelst och uppenbarligen bli mig själv igen.

Den sista utnämning som jag någonsin trodde att jag skulle få:
Kinky Afro har utnämnt mig till Sveriges bästa hockeysupporter.

Den där Modo Hockey-mössan will like haunt me forever.

Eller så utökar jag det hela och gör det till en temagrej, som crying-while-eating. Elin är nyknullad och ångestlipar iförd olika matchtröjor och lagmössor framför en webcam. Som ett litet online-kinderägg av känslor, porr och sport. Något för alla, liksom.

Uppdatering: Hej alla kåta! Insåg precis hur smart det var att posta ett inlägg om porr och webcam efter midnatt. Jag vill härmed understryka att ni inte kommer att få se själva liggandet. Möjligen kan jag lyfta lite på en matchtröja för Timrå och visa pattarna. Men hoppas inte på för mycket.

Det här är bland det första mina eventuella, framtida arbetsgivare kommer att se när de googlar på mig:

always keepin’ it real
Här sitter jag, Elin Grelsson, och är 25 år och rödgråten och nyknullad i en tom lägenhet i Umeå med en Modo Hockey-mössa nerdragen över öronen. …sakerunderhuden.blogspot.com/ – 84k – Cachad – Liknande sidor

always keepin’ it real: Den intellektuella konstnärskvinnans svar …
Tack för svar, Elin – men jag tror inte termen slampa går att erövra, …. Den kan man köpa genom att maila mig eller via vulkan.se. elin.grelsson@gmail.com …sakerunderhuden.blogspot.com/2008/07/den-intellektuella-konstnrskvinnans.html – 108k – Cachad – Liknande sidorFler resultat från sakerunderhuden.blogspot.com »

Jag är ju så jävla dum i huvudet när jag lägger till mitt efternamn i en sådan personlig text. Inte nog med att jag knullar och grinar, jag brukar dessutom ta på mig en Modo Hockey-mössa efteråt.
Men å andra sidan kan jag ju bli rik från försäljningen av termen slampa istället.

Jag har fått äran att vara en av sommargästerna på Johan Miderbergs Saker som inspirerar.

Texten finner ni här.

Jag har fått äran att gästblogga hos Det ljuva livet på temat sommar.
Texten är hämtad ur ett längre skrivprojekt, men mer än så vill jag inte orda om saken.

Texten hittar ni hursomhelst här.

1.Angående bloggnamnet. Jag blir trött på min egen inkonsekvens. Tro ingenting annat. Fy fan vad jobbig jag är, att jag aldrig kan hålla en rak linje utan alltid ska ändra mig om allting.
I början bytte jag nog namn en gång i månaden. Sedan, vintern 2006, bestämde jag mig för att vara konsekvent. Eftersom adressen, i något infall, blivit saker under huden fick också bloggen heta Saker under huden. Bra, konsekvent, genomtänkt. Jag såg era bokmärken och såg Saker under huden, jag kallades för Saker under huden-Elin, alla visste vad bloggen Saker under huden var för något.
Sedan måste jag likt förbannat peta in underrubriken Always keepin’ it real. But why? Jag vet fortfarande inte. Något jävla hiphopinfall förmodligen. Saker under huden lät så himla Kentböligt, man ville ju gärna vara lite gangsta också. Så långt, allt gott. Saker under huden var fortfarande namnet.
Sedan släppte jag bloggboken i februari. Den fick namnet Always keepin’ it real. Detta var mer en nödvändighet eftersom det redan fanns en roman av Linda Skugge som hette Saker under huden, samma Skugge som var VD för företaget som jag tryckte boken genom dessutom.
Sedan får jag något infall. Tar bort Saker under huden-rubriken helt på bloggen. Låter den bara heta Always keepin’ it real. Också bara ett infall.
Det är nu det är förvirrat.
Jag tycker att förvirringen är lite rolig. Er förvirring det vill säga. I smyg betraktar jag fnittrande hur Jenny ändrat länken från Saker under huden till Always keepin’ it real. Jag ser hur en del helt enkelt gett upp och kallar den Saker under huden/Always keepin’ it real. Somliga har gett upp ännu mer och refererar till den som Elins blogg.
Jag tycker det är urkul.
Men jag tror att den heter Always keepin’ it real nu. Eller sa jag inte det i radio nu ikväll? Jag har fortfarande inte lyssnat på vad jag egentligen tjötade om. Det är ju total idioti att bara gå och byta namn på sin blogg sådär. För mig är det nog symboliskt. Namnet ändrades i samband med att jag blev icke-anonym, i samband med att jag var tvungen att ändra tonen på mitt bloggande, i samband med att jag delvis började skriva på ett annat sätt. Saker under huden har en mängd konnotationer som jag inte längre känns vid på samma sätt, den andas regniga nätter under 2006 då jag grinade ihjäl mig och bloggade för att överleva. Saker under huden-Elin låter som en jävligt förvirrad, ledsen brud som precis gjort slut med sin pojkvän och inte har en aning om vem hon är eller vad hon ska göra av sig själv.
Always keepin’ it real is the new shit. Man kan kalla bloggen för Saker under huden om man vill. Den lystrar till båda namnen. Ingenting är fel, ingenting är helt rätt. Men själv ska jag nog konsekvent försöka hålla mig till Always keepin’ it real nu. I alla fall i något år.
Om inte annat så för att om Saker under huden-Elin låter som en tråkig bölbrud, låter
påhänget ”keepin’ it real” hur jävla coolt som helst. Töntiga hiphopnamn på akademiska, intellektuella kvinnor i 25-årsåldern är också the new shit. From now on I go by the name of Elin ”keepin’ it real” Grelsson. Yes.

2. Det var ju ett jävla tjat om att ett fåtal personer, vid några onyktra tillfällen, refererat till mig som slampa utifrån min blogg. Uppenbarligen måste jag ha tagit illa vid mig eftersom det fortsätter att återkomma, både på bloggen och i radio. Eller?
Jag vet inte, jag tar nog lite illa vid mig varje gång människor går in med sina tolkningar av mig utifrån bloggen och tror att det är så. Det är ju inte konstigt, jag gräver ju lite min egen grav, men jag tycker att det är lite obehagligt när människor bildar olika uppfattningar om mig via bloggen. Jag antar att jag borde vänja mig. Jag vet ju själv att ingen känner mig via det som jag skrivit här. Slampa-exemplet var väl det som låg närmast i tid och det är nog därför som jag fortsätter tjata om det. Eller så tog jag upp det igen mest för att få säga ligga runt i radio. Hoppas inte mormor lyssnade.

3. Vet ni hur kul det är att prata radio? Urkul är det. När man väl släppt den första minutens panik och nervositet är det så roligt att man aldrig vill sluta prata. Det ville jag ju heller aldrig. Jag är glad att det var radio så att min blick från helvetet som jag gav Navid när han tackade för min medverkan och jag insåg att intervjun var slut inte syntes.

Imorgon är jag gäst i Kvällspasset i P3. Det är dagbokstema och jag ska prata om självutlämnande bloggande och att ge ut sitt liv på bloggbok. Någonting sånt.

Idag ska jag hänga på IKEA med mina föräldrar och vara bakfull. Det blir nog också…kul?