Ta betalt

Idag har jag haft möte med min företagscoach. Jag krisade strax innan semestern, när jag insåg att jag inte skulle doktorera och därmed stå utan grundlön i vår. Var clueless över företagets ekonomi och hur jag faktiskt ska manövrera det här schabraket till enskild firma och egenföretagande. Min främsta rädsla, alltid och någonsin, handlar om att falla och tappa kontrollen. Oavsett om det handlar om att tappa ansiktet och förlora greppet på ett privat plan eller misslyckas karriärmässigt. Karriärmässigt är det dock betydligt mer påtagligt. Utan något som helst kapital eller sparade pengar, utan ekonomisk backup från föräldrar eller arv, är det betydligt svårare att inte dras med den stressen. Det är inte en klagan, det är ett faktum.
Jag har lärt mig att leva med den stressen och oron, jag hanterar den betydligt bättre numera än vad jag någonsin gjort förr. Ändå är det klart att min osäkra tillvaro som utexaminerad humanist och egenföretagare inom kultur och journalistik påverkar hur jag mår.

Det är svårt att påtala att man är fattig, att man inte har en bra ekonomisk bakgrund eller att man är ständigt orolig och stressad över hur man ska klara sig ekonomiskt, när man samtidigt har valt frilanstillvaron och X antal år på universitetet inom icke-inkomstbringande ämnen.
Varje gång som jag skriver om det känner jag ett behov av att påtala att jag vet att jag har valt det själv och jag är lycklig och mår bra. Som om en fil.mag.-examen, ett val av att jobba självständigt och vara min egen chef och en hyfsad framgång som skribent omöjliggör en beklagan. Varje gång som jag skriver om det kommer det alltid minst en kommentar om att om det är så jobbigt kan man faktiskt välja ett annat jobb och jag borde vara så lycklig som har möjlighet att göra det här och fy fan för medelklasskulturgnäll.

Istället för att fightas med dem som tycker att jag gnäller hade jag istället ett långmöte med min coach. Handelsskolad mötte förvirrad humanist. Ekonom mötte mjäkig idealist utan möjlighet att se krasst och logiskt på sin ekonomi. Det var väldigt, väldigt nyttigt.
Bortsett från alla dumfrågor om bokslut, moms och CSN-noja som jag fick besvarade var den största behållningen att faktiskt börja lägga upp en strategi för företaget. Att faktiskt ta det på allvar. Lägga upp vad det är som jag arbetar med, hur mycket tid det tar och vad jag tar i timlön. Hur jag ska investera för att göra det gångbart och ge mig en dräglig inkomst och inte mer än åtta timmars arbetsdag.

Det är en reell fara för oss som “gör det här för att det är så himla roligt och vi inte kan låta bli”, oavsett om det handlar om media- och kulturjobb, humaniorastudier eller politiskt arbete, att vi inte kan se krasst och ekonomiskt för det. Det finns en idealisering av det som vi gör, både från oss själva och de bitterballar som menar att klagar vi kan man skaffa sig ett vanligt dayjob. Det är roligt. Det är kreativt och givande. Alltså har vi ingen möjlighet att se vare sig ekonomiskt värde, ekonomiskt bortfall eller arbetskraftsvärde i det. Det finns ingenting som heter vare sig åtta timmars arbetsdag eller betald semester i våra liv och båda vi själva och andra är medvetna om att vi valt bort sådana förmåner för att kunna ha friheten att göra det som vi brinner för.
Men alltför ofta brinner vi istället ut, för att jobbet inte är ett jobb och fritid inte existerar. För att jobbet går in i allting annat.
Därför var det skönt att ha en Handelsekonom och företagscoach som helt krasst kunde titta på min pinsamma målsättningslön inför 2010 och säga “det är ingen idé att lägga ribban såhär lågt, det här är inte ens en målsättning” och intyga att han vet hur den här branchen ser ut, men det hindrar faktiskt inte idealistiska kulturskribenter från att lägga upp företagsplaner och sätta tillväxtmål.
Man får ta betalt. Man får ha en målsättning. Det är faktiskt inte fult att sträva efter att tjäna rimligt med pengar på det här jobbet, oavsett hur branchen och arbetsmarknaden ser ut. Jag tror att man måste börja lita på det och sluta sky det nödvändiga entrepenörskapet, slopa lite av idealismen och förtjusningen i skrivandet för att faktiskt ha en dräglig tillvaro och lite mer kontroll istället.

Augustikval

Egentligen älskar jag augusti.
Sommaryran lägger sig, kravlösheten blir större. Grillarna är redan utbrunna och vi börjar tröttna på marinaden, jordgubbarna är övermogna och badat har man redan gjort. Det andas nystart och höstens struktur.
Jag älskar struktur.
Jag älskar augusti med nyinköpa planeringskalendrar, semesteråterkomster, nya anteckningsböcker och pennor.
Jag älskar sensommaren för att den är en brytpunkt. En nystart, på ett mycket mer omfattande sätt än ett glammigt nyår som inte är så mycket mer än ett sifferbyte mitt i vintern.
Det är ingen slump att mina förhållanden alltid tar slut i augusti.
Eller att det alltid är då som jag byter bana.

Egentligen älskar jag augusti, men i år bävar jag för den.
Jag har fortfarande inte bestämt mig om hösten.
Jag har mailat med skribentmentorer, pratat med vänner, ältat med föräldrarna. Bestämt mig, bestämt om, bestämt en gång till och tagit ett nytt beslut.

Jag är antagen till journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola. Två år med intensiv utbildning och praktik.
Samtidigt har jag skribentjobb, föreläsningar och projekt. Inte så att det går runt ekonomiskt, bara nästan. Men arbetsmässigt nästan fulltaligt.
Samtidigt har jag en urrolig kurs på JMK i PR och Opinionsbildning.
Som om jag någonsin lärt mig att välja. Att prioritera. Jag gör alltid allt. För att jag kan det, för att jag vill det, för att jag orkar. Åtminstone brukar jag orka fram tills att jag kraschar.
Men jag tror alltid att det går och den här gången vill jag mer än någonsin att det ska gå.

Jag är rädd för att inte ha den där journalistutbildningen i ryggen. Att bli den där skribenten som hankar sig fram på lite frilansjobb här och där. Som aldrig kommer att bli tagen på allvar, för att jag inte är en riktig journalist. Som måste känna mig lite mindre, lite sämre för att jag inte har en riktig utbildning och riktig kunskap.
Jag är rädd för att inte ha någon riktig yrkesutbildning alls i ryggen. Ingenting att falla tillbaka på och falla kommer jag ju, det är jag övertygad om. Är det någonting som jag är livrädd för så är det att falla.
Jag är rädd för att läsa på heltid, på annan ort, pendla och samtidigt försöka jobba med allt annat för att jag har varit där förr i det ohållbara läget när jag ligger och gråter med ont i hela kroppen för att jag klarar allt och inte vill prioritera.
Jag är rädd för oron och mindervärdeskomplexen om jag inte läser till journalist, för jag vill ju ändå kunna.

Så står jag och stampar och vet varken ut eller in. Åsikter snurrar om vartannat. Någon säger att det är bra för en skribent att bredda sig och ha en utbildning i ryggen. Någon annan säger att jag inte behöver den, för kontakter och talang är ändå det som räknas. En tredje ser på mig med orolig blick och säger att du ju brukar göra såhär och du vet hur det slutar.
Vad säger ni?

En personlig utkräkning om att inte orka vara så tacksam

Men innan jag fortsätter ska jag göra det jävligt klart för er att jag tar på mig allt ansvar. Så slipper ni, som brukar peka på just det när jag försöker hitta strukturella och samhällsmässiga orsaker relaterade till mig själv, att kommentera just detta.
Jag tar på mig allt ansvar och alla andra går fria, ingenting annat ska skuldbeläggas.

Men kanske kommer jag inte att vara så förbannat tacksam.
För jag är ganska trött på att vara tacksam och jag är väldigt trött i allmänhet just nu och kanske är jag framförallt trött på mitt eget behov av att vara så förbannat tacksam hela tiden.
Att alltid vända svagheter till styrkor, dåliga erfarenheter till bra och att alltid vara jävligt medveten om att det finns någon annan som har det värre.
För det gör det ju och gnälla ska man inte och är det inte så att den här bloggen har varit väldigt uppfylld av just den sortens gnäll som skyller ifrån sig ansvar och lägger det på strukturer och samhälle och är det inte så att mina texter ofta, allra särskilt mest förr, var uppfyllda av min egen tro på min egen och mitt livs överdjävlighet?
Jo, men samtidigt. Alltid så tacksam. För det kunde ju ha varit värre.

Jag tar på mig allt ansvar för att jag sprang in i väggar redan när jag var arton och läst mig sönder och samman på universitet, skrivit två romanutkast, frilansat, jobbat, pluggat samtidigt som jag jobbat, läst dubbelfart, skickat tusen tjatmail, startat eget företag, nätverkat, gett ut en bloggbok, skuggdoktorerat för ingen betalning alls (innan jag var på väg in i väggen igen), skrivit, läst några kurser till och tagit på mig några fler jobb för säkerhets skull.
Jag ansvarar själv för att jag gjort alla de val som jag har gjort. Men jag tänker inte vara tacksam.

För jag har varit så förbannat tacksam, för att jag får studera och för att jag får bli det som jag vill bli. Tänk vad samhället är bra ändå. Och ännu mer tacksam blir jag när jag blir sedd och uppmärksammad och tänk alla som tycker om mina texter, eller all personal på universitet som sa att jag var så duktig att jag fick skuggdoktorera och tänk alla som trott på mig. Att lilla jag, som faktiskt kanske inte är någonting, som kom från den där lilla byn i Jämtland med en helt annan sorts bakgrund med ingenting alls, får beröm och får höra att jag är såhär lovande och begåvad.

Att ständigt mata den lilla som faktiskt inte är någonting alls eller har någon bakgrund att visa upp med ny bekräftelse och löften om att faktiskt vara sådär överdjävla duktig och begåvad som alla säger är en drog och en medicin. En ständig jakt efter nästa kick och en omöjlighet att kunna sluta jaga.
Att lyckas väga upp henne med känslan av att jag gör det för att det är så förbannat roligt och för att jag inte kan låta bli, vare sig att skriva eller läsa eller argumentera, är en konstart som jag börjar bli bättre på.

Men hon tar över i sin tacksamhet och vägrar känna någonting annat och när jag sitter genomtrött och sömnlös med hjärtklappning med 200 kronor kvar på kontot också denna månad, för så fattig är jag som jag alltid har varit – oavsett hur lovande och begåvad jag än må vara – är det just tacksamheten som jag inte orkar med.
När jag sitter och dricker finsprit och pratar jobb och hon slår ut i tacksamhet över att jag får vara i sådana här sammanhang fastän jag egentligen är så liten och inte kan någonting, medan jag tyst räknar i huvudet hur jag ska ha råd med mat när jag äter och dricker såhär fint glittrar självföraktet i glaset och sedan går jag hem i mina trasiga strumpbyxor, lånade skor och jag är så jävla tacksam för att jag var får vara såhär lovande och begåvad och uppmärksammad, men också så förbannat trött och längtande efter att slippa vara lovande och istället ha råd med finsprit, ha hela strumpbyxor och infriade löften.

I’m up early this morning, thinkin’ bout gettin’ this money

Mycket ironiskt att jag ägnade just denna förmiddag åt att prata om Lyxfällan med en kollega. Naturligtvis var vi väldigt raljanta och pratade om idiotiska sms-lån, skuldfällor, leva över sina tillgångar och inte planera sin ekonomi.
- Det finns alltid saker man kan spara på, sa min kollega, alkohol till exempel.
- Eller hur!, sa jag, eller cigaretter och snus.
Ännu mer ironiskt att jag direkt efteråt satt och lyssnade på Chamillionaire ft K-Ci – Won’t let you down och nynnade med i texten.

Samma eftermiddag får jag alltså veta att det måste sparas in på ekonomin i rådande lågkonjunktur och just nu är arbetsbördan ganska lätt på min arbetsplats. Numera är jag timanställd, vid behov. Förut har behovsanställningen handlat om när jag haft behov av pengar, just nu är behovsanställningen mer baserad på när mitt jobb har behov av mig. Det har de inte just nu.
Ingen skugga fallen över arbetsplatsen, chefen och ledningen för de gör vad de kan för att hitta arbetsuppgifter och är fina. Det är bara så läget är.

Vad det innebär för min ekonomi är dock att läget går från low till very low. På gränsen till desperat, med röd varningslampa. Logiskt sett finns det säkert något sätt att leva på 7800 kronor i månaden när man har hyra och räkningar för cirka 5500 kronor i månaden. Men jag vet inte om jag är beredd att leva så på marginalerna igen. Jag har glömt hur man gör och det enda jag minns är en konstant ångest som gick ut över allt annat, exempelvis skrivandet.
Ingen buffert för oförutsedda utgifter, för den går åt nästkommande månad. Inga Stockholmsresor. Inga fler spontanköp i närlivs-Ica. Definitivt inga kläder, prenumenationer, böcker (hejdå bokrea-inköpen) eller hyfsad kost hela månaden.

Som jag raljerande sa om dem på Lyxfällan finns det ju saker som jag skulle kunna spara in på.
Till exempel alkohol.
Och snus.

Det är nu jag förstår varför folk tar sms-lån.
Men jag tar hellre emot spartips.
Eller allra helst vilket jobb som helst, litet eller stort.

Marknadens vägar äro outgrundliga

Under rådande finanskris och dess rapporteringar slås jag återigen av talet kring marknaden som ett fritt rådande väsen, skilt från människan och omöjlig att påverka. Begreppet marknaden beskrivs i finans-kontexter som en styrande organism med egenvärde, istället för någonting som faktiskt är skapat av människan i ett människogivet ekonomiskt system.
I kvällens Rapportsändning intervjuades en börsmäklare på Wall Street som talade just så om marknaden; den är oberäknelig, den går i cykler och kommer igen.
Reporten påpekade hans tal om marknaden som om det vore en fristående organism.
– It is!, svarade mäklaren lyriskt.

Jag har tidigare skrivit om hur det kapitalistiska, näringslivsmässiga språket fått metaforiskt genomslag även i vårt privata språk. Vi investerar i relationer, vi går i känslomässig konkurs, vi marknadsför oss själva och så vidare.
I vårt sekulariserade samhälle nämner vi sällan Gud längre i vårt privata språk, möjligen nämns Hans namn i sängkammaren någon gång ibland. Men jag undrar om man inte, innan det marknadsekonomiska systemet, talade om Gud ungefär som man talar om marknaden idag. Gud var den fristående, men styrande, organismen som man varken kunde påverka eller förstå sig på. Dålig ekonomi och motgångar var Guds prövningar, men man trodde och bad att det skulle vända igen.
På samma sätt skriker nu kvällstidningar och dagslöp ut rubriker om den svarta hösten och den hårda, kalla vintern som metaforiska beskrivningar av ett finansiellt tillstånd i världsekonomin. Många kommer att utsättas för prövningar. Marknaden är inte nådig.
Det marknaden en gång givit i form av minskad arbetslöshet och högkonjunktur ska återigen tas ifrån oss. Vi rår inte på dess verkan. Vi kan bara, likt börsmäklaren på Wall Street, konstatera att det som en gång tagits ifrån oss kommer att givas oss åter.

Jag tänkte här också skriva någonting om att kungen av kognitiv lingvistik, George Lakoff, väl rimligen borde sätta tänderna i det här med metaforismerna kring finans och marknad. Lakoff är inte bara kungen av kognitiv lingvistik, en härlig tjock akademikerfarbror med fint skägg, utan även – i likhet med sin betydligt mer kända lingvistkollega Noam Chomsky – en grym politisk debattör på vänsterflanken. Jag har fortfarande inte läst mer än lite abstract av hans politiska idéer, men hoppas på att kunna placera honom någonstans i beefen mellan John Rawls och hans kompisar och Chantal Mouffe och hennes polare.
Hur som helst. Eftersom jag inte läst något av hans senare verk insåg jag att jag kanske inte skulle ropa så högt om att George Lakoff borde skriva något embodied mind-kritiskt kring marknadsmetaforer, eftersom det är mycket troligt att han redan har gjort det. Säkerligen kommer någon smart att påpeka detta och så kommer jag att känna mig ungefär lika dum som när jag påstod att Alain de Botton kom från Frankrike.

Istället kan jag avsluta med någonting som jag behärskar bättre, nämligen akademikerskvaller. George Lakoff har nämligen en fru, Robin Lakoff, som också är lingvist. Men medan mannen i hushållet har skapat helt nya teorier kring semantik och gjort banbrytande verk inom området, har Robin Lakoff skrivit en av de mest utskällda avhandlingar som någonsin skrivit i senmodern lingvistisk historia. Language and Woman’s Place är en liten fin könskonservativ avhandling, som på vaga grunder klargör ett specifikt kvinnligt språk som enbart kvinnor behärskar. Lite som lingvistikens svar på Annica Dahlström. Sen kom Deborah Tannen, som ju knappast är den skarpaste kniven i sociolingvistikens besticklåda hon heller, men hon försöker ju i alla fall placera det könsspecifika språket i någon form av socialkonstruktivistisk kontext.
Idag tvivlar jag på att det finns särskilt många som tar Robin Lakoffs avhandling på något större allvar. Den har istället blivit känd som ett exempel på hur sociolingvistisk forskning inte bör bedrivas, vilket inte så mycket handlar om könskonservatismen utan mer har att göra med hennes tvivelaktiga metod och evidensvaliditet. Trots att hon gjort en hel del forskning efter det, kvarstår denna avhandling fortfarande som hennes mest kända verk.
Fatta vad jobbigt att då vara gift med någon som fått sjukt mycket positiv feedback och lingvistcredd för allt han skrivit och forskat kring. Hur orkar hon? Tänk också på hur jobbigt det måste vara när de går på lingvistfester ihop. Kul för henne när hon och George går på parmiddag hos Noam Chomsky och hans fru. George, som kommer att gå i graven med hela embodied mind-teorin som kommer att leva kvar. Chomsky, som både är en oerhört känd och inflytelserik politisk debattör och dessutom den viktigaste lingvisten sen de Saussure. Chomskys fru gör säkert någonting smart och banbrytande hon med. Också Robin då.
Vi har ju alla befunnit oss i informella sammanhang då vi känt oss lite dummare och ansett oss ha mindre status än de andra i sällskapet. Oftast kan man försöka mota bort den där känslan med att det bara är ens egen dåliga självkänsla som talar. I Robin Lakoffs fall är det inte bara hennes självkänsla som talar. Det är dessutom en hel akademisk värld.

Uppdatering: Jonathan skriver lite samma sak, fast lite bättre.

Money and pussy, the only language I clung to

Man tenderar att glömma varför man egentligen kliver upp 06:15 varje morgon och ägnar åtta timmar om dagen av sitt liv åt att göra någonting man egentligen inte har någon lust med.
Sedan kommer lönespecifikationen och man förstår lite mer av sitt infantila projekt att jobba i princip hela sommaren, för tredje sommaren i rad.
Det är antingen lönespecifikationen eller jobbdagar som den här som gör det. Jobbdagar då man redan klockan halv nio på morgonen är uppslukad av en fascinerad diskussion kring att ordet dubbelfitta verkar finnas inlagt i alla mobilers T9. Förstår ni hur roligt de måste ha haft det på the almighty T9-kontor när de kom på att de skulle lägga in det ordet?
- Nä inte kuk, nä inte fitta. Men dubbelfitta däremot! Och bara den som är bisarr nog att vilja skriva ordet dubbelfitta i ett sms kommer att upptäcka det.
Vid halv tolv hade vi redan listat de vackraste diktatorsnamnen och pratat kombinationen gangstarap och hård styrketräning i lyriska ordalag.

Fast det sjukaste med den här lönen är att den till en viss, och relativt anselig del, består av saker som jag får betalt för, fast jag har haft kul när jag har gjort dem. Det vill säga lön för saker som jag skrivit. Jag skribentjobbade i och för sig hela gymnasiet och året därpå, men sedan dess har det varit en öken gällande att få betalt för att göra saker som jag faktiskt gillar. När jag jobbade extra för instititutionen för lingvistik var det i och för sig lite samma sak, men inte lika mycket som nu.
När jag ser den lönespecifikationen drabbas jag av en odefinierad skuldkänsla (det mesta i mitt tankesätt går ju att relatera till i termer av skuld, skam, ångest och förakt så det är inget nytt). Det känns helt sjukt att jag ska få betalt för att göra någonting som jag tycker om att göra. Som om själva definitionen av att arbeta är att man ska lida och hata det man gör för att man ska vara värd att få betalt för det. Sedan inser jag:
1. Jag förtjänar att få betalt för att skriva. Fast jag tycker att det är det roligaste som finns.
2. Det finns faktiskt människor som inte hatar det de gör åtta timmar om dagen. De är ofta trötta, de lider ibland av prestationsångest, de skulle relativt ofta hellre ligga hemma och slökolla på TV. Men de är faktiskt intresserade av det de gör och trivs med det som ger dem lön. Jag vill också bli en sådan människa, på heltid, en dag.

Fotnot: Jag är medveten om att the almighty T9-kontor med största sannolikhet inte existerar. Jag vet inte hur det går till när T9-listorna skapas. Men med en magisterexamen i lingvistik och hur mycket grammatiska kunskaper som helst borde jag vara ganska kvalificerad till att jobba där. Och gilla det. Och få betalt för det. Efter att jag lagt in de självklara orden som queer, hegemoni och dysfunktionell skulle jag även peta in ord som lämmeltågshysteri och mördardvärgar. Enbart baserat på min egen, högst subjektiva, frustration över att de orden inte funnits.