Var är frivilligorganisationerna i samhällsdebatten?

Vad har Svenska Kyrkan för samhällsansvar?

Panelsamtalet i Kyrkans Hus i Skövde, som jag under måndagen deltog i, tog bland annat upp den frågan. Det är en relevant fråga, inte bara för Svenska Kyrkan, utan för alla ideella och frivilliga organisationer. Kanske allra mest de som är etablerade, med ett starkt varumärke och en hög trovärdighet.

Oerhört många människor arbetar ideellt. Trots allt prat om livspussel och omöjliga tidsmarginaler, väljer ändå många svenskar att lägga tid och engagemang på att hjälpa andra och engagera sig i olika frågor. Det kan handla om alltifrån att rusta upp i sitt närområde till att lobbyorganisera sig i miljöfrågor.

Frågan är hur man samför dessa viljor och hur de växer till något mer. I alla frivilligorganisationer och samfund ryms enormt mycket kunskap, erfarenheter och tankar kring samhället. Här finns också en vilja till förändring. Trots detta är, framförallt de mer etablerade organisationerna, relativt osynliga i samhällsdebatten. Var är exempelvis Svenska Kyrkan och Röda Korset i de frågor som bränns i samtiden? Hur förvaltar man medlemmarnas engagemang och vilja till förändringsarbete? Mindre folkhemsetablerade organisationer vågar ofta ta för sig mer. Amnesty International och Rättvisemärkt är två bra exempel på organisationer som synts och hörts, både i det lokala och i en större samhällsdebatt. Varför gör inte Svenska Kyrkan och Röda Korset samma sak?

Kanske beror det just på deras långa tradition och ofrånkomliga sammankoppling med såväl forna tiders ideal, som tidigare decenniers folkhem. Man har arbetat nära staten, många har varit i organisationerna länge och det finns ett inrutat sätt att arbeta på. Bilden av deras ideella verksamhet, som mest baserat på kaffekokande och klädskänkande, är måhända inte helt rättvis, men likväl relativt cementerat.

Vi befinner oss i en alltmer upptrappande valrörelse. En rörelse där många röster kommer att drunkna, helt enkelt för att de inte är intressanta väljargrupper. Asylsökande, gömda flyktingar, hemlösa, missbrukare och psykiskt sjuka är exempel på grupper som riskerar att glömmas bort, då de varken omfattas av hushållsnära tjänster eller jobbskatteavdrag. Hur ska deras frågor hamna på agendan?

Här har samtliga frivilligorganisationer en viktig roll att fylla. Inte bara att arbeta praktiskt med utsatta och behövande, utan också föra upp deras situation i det politiska samtalet. Bidra med kunskap och erfarenhet om hur det ser ut, våga vara obekväma och ha åsikter. Med egen erfarenhet av ideellt arbete vet jag hur svårt det kan vara att ta den tiden som krävs för att prata igenom en åsikt och driva den, framförallt när man går på knäna av det praktiska arbetet. Men opinionsbildandet är minst lika viktigt för förändring och det fortsatta arbetet. Vakna upp från kaffebryggare och symöten och våga ta ställning.

Krönika publicerad i BT Kultur 27/3