Män, våga vara privata

Alltsedan jag började blogga runt 2006 har mailen och kommentarerna anlänt med jämna mellanrum. Varje gång som jag använder min erfarenhet av att ha blivit uppfostrad till kvinna och gör en politisk analys av det kommer invändningarna från män.
”Tror du att män har det så lätt då?”
”Det är faktiskt minst lika jobbigt för killar, varför skriver du ingenting om det?”
”Varför ska det jämt handla om kvinnoproblem, kan du inte skriva något om hur män har det?”
Mitt svar ända fram till nu har varit detsamma: När jag använder min personliga erfarenhet, utifrån vad jag uppfattar som strukturer kring kön, kan jag inte skriva om manlig erfarenhet. Jag har ingen. Jag kan skriva om att inte känna mig bekväm i könstillhörighet och jag delar många erfarenheter med män. Men jag kan inte skapa en erfarenhetsbaserad politik på samma sätt. Min uppmaning är också alltid likadan: Skriv själva. Starta en blogg och skriv om att vara fast i mansrollen, vara tysta och duktiga killen i ett klassrum av stökiga grabbar, skriv om relationen till kroppen, sexualiteten och känslorna. Våga vara privat och personlig, gör politiska ansatser utifrån er egen erfarenhet. Gör feminismens slagord från 70-talet till ert också, ni som menar att män bör bli mer inkluderade i feminismen.

Få har lyssnat. Trots några undantag är det påfallande få politikbloggar skrivna av män som släpper sargen av partipolitiska begrepp, akademiska resonemang och distanserade analyser. Som vågar begrunda sina privata erfarenheter, diskutera sina relationer och mönster och göra strukturella analyser av dem. Samtidigt svämmar bloggosfären och krönikörsutrymmen över av kvinnors erfarenheter. Vi länkar, delar och kommenterar instämmande i en befriande känsla av att inte vara ensamma. Vi skapar politik, också där våra erfarenheter går isär och diskussioner uppstår, och använder internet som ett sätt att göra det privata politiskt också i en 2000-talskontext.

Varför har det privatpolitiska skrivandet stannat som en kvinnlig arena? En trolig orsak är tradition. Vi har redan en arena av erfarenhetsbaserad politik. Att politisera det privata har varit, och är, en viktig del i en feministisk kamp för att synliggöra förtryck och strukturer bortom den offentliga arenan.
Möjligen beror det på rädsla för kritik. Att hålla sig till distanserade analyser gör kritik lättare att slå ifrån sig. En av de män som skriver mest privat, Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahl, är också en av de mest kritiserade och hatade. Inte minst har han fått mycket kritik för sin kvinnosyn. Vågar man börja skriva då? Kring detta kan bara konstateras att de män som räds kritik när de skriver erfarenhetsbaserat kan vända sig till i stort sett vilken kvinnlig skribent eller bloggare som helst för att veta hur man lär sig hantera hatmail och anonyma påhopp. Tro oss, vi är vana.

Det mest nedslående med en situation där män diskuterar politik distanserat och referensbaserat, medan kvinnor använder sig av erfarenhet är att det cementerar uppdelningen mellan privat och offentlig. Tjejerna pratar svampinfektionerna och männen talar om Deleuze. Hur mycket politiska analyser av sjukvårdens behandling av kvinnors underliv som än kan göras, kommer den gängse bilden förmodligen stanna vid att kvinnorummet är en sluten och privat plats medan det manliga är det stora och viktiga. Kropp, sexualitet, relationer och kön är livsviktiga frågor för oss alla. Ge er in i debatten någon gång, alla män.

Understreckaren:
Det finns några riktigt bra manliga bloggare som skriver privatpolitiskt. Frilansskribenten och statsvetaren Ivar Arpi skriver på sin blogg om bland annat könsroller, manlighet och heterosexualitet. Han använder både sin egen erfarenhet och politiska resonemang för att diskutera och ge andra perspektiv i den feministiska debatten. Översättaren och genusstudenten Niklas Hellgren bloggar i sin tur ibland svidande privat om familjeliv, sexualitet och relationer, samtidigt som han knyter det samman med akademiska och samtidspolitiska resonemang. Jag rekommenderar läsning av dem båda, för inspiration, diskussion och nya perspektiv.

Krönika publicerad i ETC 27/8

Fotnot: I gårdagens P3 Kultur diskuterade jag och Julia Skott med Sonja Schwarzenberger kring bland annat privatpolitiskt bloggande och var alla män är. Missade man det kan man såklart lyssna i efterhand.

Den ofarliga kvinnliga sexismen

På busshållsplatser och affischpelare runt om i stan hänger reklam för årets upplaga av Ladies Night. Ett citat ur en recension i Dagens Nyheter; ”vad kvinnor vill ha”, och bilder på de medverkande männen. Bara någon vecka tidigare har jag åkt tåg och lyssnat i flera timmar på två medelålders kvinnor som pratar om män.
– Ja, jag förstår inte varför kvinnor skiljer sig i den här åldern. Ska hålla på och jaga något annat.
– Nä, när man äntligen har lyckats uppfostra karln så att han blir som man vill är det väl ingen mening att gå, svarar den andra innan de båda utbrister i den sortens höhö-skratt som vanligtvis brukar känneteckna grabbgängs flåshumor. På Facebook skriver en bekant att han återigen har blivit tafsad på rumpa och penis på en fest och undrar om han ”ska känna sig glad eller sur”. Samma kväll sitter en rad kvinnliga skribenter och diskuterar öppet i Twitters offentliga forum vilken politisk tillhörighet som har de snyggaste männen.

Jag arbetade i ett flertal år på en kvinnligt dominerad arbetsplats. Vid något tillfälle pratade jag om arbetsklimatet med några av det fåtal manliga kollegor som jag hade. Vad de upplevt på jobbet var någonting som jag helt hade missat. De berättade om att varje dag få massutskick i internmailen, från någon av de kvinnliga kollegorna. Mailen innehöll vanligen skämt om mäns dåliga simultankapacitet, bristande förmågor inom diverse områden (gärna kvinnligt dominerade såsom hemarbete eller shopping) eller så var det helt enkelt pinup-bilder på avklädda, muskulösa män. Mina manliga kollegor fick också finna sig i att dagligen höra oss prata om andra män som kom in på arbetsplatsen. En besökare, kaffeautomatsreparatören, revisorn… alla skulle de rankas, poängsättas och fnissas över. Även i fikarummet dominerades samtalen av objektifierande av manliga kändisar alternativt klagomål över mäns värdelöshet. Mina manliga kollegor satt tysta.

Jag frågade dem om de aldrig funderat över att gå till chefen eller ta upp samtalsklimatet på något personalmöte. De svarade nej. ”Du fattar inte”, sa en av dem, ”sånt kan man inte göra som kille. Man ska liksom tåla det. Sexuella trakasserier av män, finns det ens?”.

När jag själv tog upp det med chefen någon månad senare svarade hon att arbetsplatsen hade ett ”rått, men hjärtlig” samtalsklimat. ”Passar det inte kan du ju alltid söka jobb i hamnen”, svarade hon, ”där är det definitivt värre.” Sedan var mötet slut.
Hamnen är en manligt dominerad arbetsplats. Det min chef gjorde var samma sak som samhället gör: Ställer den manliga sexismen mot den kvinnliga och betecknar den förstnämnda som värre. Som kille ska man tåla lite, som min kollega sa. Som kille ska man helst uppskatta att bli tafsad på, enligt en mansroll där män alltid är redo och villiga.

En annan variant av att prata bort den kvinnliga sexismen är att tala om någon slags hämnd. När jag reagerar över samtalet på Twitter svarar en man att ”efter alla år som vi män objektifierat er kvinnor är det väl inte mer än rätt”.

Jag är inte per definition emot objektifiering i alla lägen. Men någonting måste ha gått snett när män förväntas tåla det som en kvinna skulle kunna anmäla som sexuella trakasserier. Det kan inte stå rätt till när män håller tyst på en arbetsplats där de dagligen känner sig kränkta utifrån sitt kön eller där det inte är mer än rätt att kvinnor får höhöskratta och objektifiera. Ladies Night och rätten att tafsa är i varje fall inte min revolution.

Krönika publicerad i ETC 23/4

Ett galet föräldraskap

EU vill lagstadga fram sex veckors obligatorisk ledighet för nyblivna mammor och Sverige reagerar. Var är papporna i det nya direktivet, varför knyts kvinnorna mycket hårdare till barnet? Man hänvisar till kulturskillnader och Sveriges generösa föräldraförsäkring, pratar om andra EU-länder med mindre trygghet och kort ledighet.

Samtidigt sitter Robert Gustavsson, en av våra mest folkkära komiker, och pratar faderskap i en intervju i Svenska Dagbladet. Han säger att hans fru tagit hand om barnen större delen av tiden. På frågan om det hade varit annorlunda om han hade varit kvinna svarar han ja, då hade han ägnat tid åt barnen. ”Hade jag fött dem hade det varit annorlunda”, svarar han, ”då hade det känts angeläget. Men jag har inga bröst och kan inte föda barn.”

I samma veva går den gamla Kvinnor Kan – instiftaren, och familjerådgivaren, Eva Sternberg ut på Expressen Debatt med en varning. Män är livsfarliga för barn. Olycksfall bland små barn har ökat i samma takt som pappor tar mer ansvar över barnen. ”Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt.”

Vi suckar och skrattar åt galenskapen. Men om vi stannade upp för en stund? Om vi faktiskt penetrerade vår egen syn på föräldraskap istället för att stirra oss blinda på EU-direktiv? Vi skulle hitta djupgående och grumliga föreställningar om moderskapet kontra faderskapet, vi skulle hitta barnmorskor och föräldrautbildningar som delar in föräldraskapet i kön och blivande mammor som blir påtvingade alltifrån amning till lång föräldraledighet för att det ska vara så. Och ännu mer: Vi skulle finna negligerade, ifrågasatta och bortglömda män som vill vara förälder på samma villkor som kvinnor.

Det var först för något år sedan som jag ens började överväga om jag ville ha barn. Fram till dess har mitt liv kantats av ifrågasättande pojkvänner, nickande äldre kvinnor som påstod att jag skulle ändra mig och upprörda svar av typen ”men bebisar är ju så gulliga!”. Att inte vilja ha barn är fortfarande betydligt mer provocerande än att obetänksamt vilja ha barn, mest för att de verkar gulliga. Hur mycket man än har reflekterat över den viljan och beslutet.

Sedan slog det mig att det inte var föräldraskapet som jag var avog mot. Det var moderskapet. När jag haft relationer med kvinnor har det känts mycket lättare. Vi skulle vara två föräldrar, mer än någonting annat. Inte för att vi automatiskt skulle dela lika på ansvaret. Men förväntningar på oss utifrån en normativ familj med två olika kön skulle inte finnas där på samma sätt.

Jag vill inte definiera mig som kvinna och inte heller som mamma. Jag vill vara människa och förälder. Det känns som en enorm väg att gå för att komma dit, bland alla normer och förväntningar. Men ännu mer tungt borde det kännas för alla de män som vill ta hand om sina barn, som tar hand om sina barn. Inte minst de som lever i samkönade par, för vem ska rädda barnen från olyckor då? Eller ensamstående pappor som helt försvunnit i debatten. Feminister brukar kallas manshatare, men jag kan inte tänka mig ett större manshat än att påstå att en grupp människor är sämre föräldrar, enbart på grund av deras kön. Så var är alla arga män i debatten? Var är dem som brukar mena att det är männen det är synd om i jämställda Sverige? Gå ut och gör uppror, män. Kräv er rätt till jämlikt föräldraskap.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 2/4

Hon var inte som vi

Det var en Valborgsmässoafton för några år sedan, som jag och mitt närmaste gäng hade bestämt oss för att fira ihop. En av mina vänner hade en kompis som hon bjöd med, som i sin tur bjöd med en annan bekant. Vi välkomnade dem naturligtvis.

Kvällen slutade i en katastrof. Vi som känner varandra så pass väl och har umgåtts så länge, har skapat en hel del normer och vanor kring vad som är okej att uttrycka och inte. Vi kan diskutera samhället med ett samförstånd om att vi i grunden har samma värderingar, även då vi inte håller med varandra i sakfrågor. Vi tror oss ha likvärdiga tankar, som gör att vissa saker alltid förutsätts. Den bekanta hade helt andra normer än vad vi hade.

Där satt vi med våra flaskor vitt ekologiskt och diskuterade en feministisk avhandling och in kom den bekanta med en helt annan klädstil, starkcider på burk. Hon började dra blondinskämt och prata om att somliga tjejer förtjänar att kallas madrasser.

Vi ryggade tillbaka. Vi gick in i andra rum och började viska om henne, undra varför hon skulle komma hit och förstöra vår fest. Någon enstaka vågade säga emot henne, men de flesta av oss gjorde inte det. Istället bestämde vi oss för att hon inte hade något att göra.

Jag tror aldrig att mitt gäng, av individer med egna personligheter och olika åsikter, har varit så sammansvetsade som under denna Valborgsmässoafton. Vi var inte medvetna om hur lika vi är förrän någon helt tydligt gick in och var annorlunda, jämfört med hur vi betraktar saker. Vi vet egentligen ingenting om vad som utgör praxis, normer och förutsatta grundvärden i vårt gäng. Det enda vi egentligen visste och fortfarande vet att vi i alla fall inte är som de andra, som kommer in och stör och inte är som oss.

På samma sätt verkar diskussionerna kring nationalism och nationell identitet. Vad utgör egentligen en svensk eller en europeisk identitet? Vad är våra grundvärderingar som vi vägrar rucka på? I det ohyggligt dåliga material som SFI-undervisningen använder, finns en tydlig mall.

I Sverige delar man på hushållet. Man slår inte barnen. Mannen och kvinnan är jämställda. Man betalar skatt och gör rätt för sig. Vi är fria, men man får inte göra något som bryter mot lagen. Här finns homosexuella och det är helt okej. Sveriges grundvärderingar är tolerans och jämlikhet.

Sällan har det som skall sägas utgöra stommen i den svenska nationaliteten uttryckts så övertygat och enkelspårigt, som i det material som ska presentera landet för ”dom andra”. De som vi förutsätter inte är som oss. Hatbrott, homofobi, dubbelarbetande kvinnor och kvinnomisshandel är bara några av de faktorer som utgör en mer komplex bild av vårt samhälle. Även om det finns lagar som tydligt tar avstånd från en del av de ovan uppräknade samhällsfaktorerna är det inte många svenskar som skulle skriva under på att det där är en heltäckande bild av vår nationella identitet.

På samma sätt tror vi oss ha funnit en gemensam identitet i den västerländska kulturen av upplysning och modernism. Om du inte är med oss är du emot oss, även fast det även här förekommer allt ifrån inskränkningar i abortlagar som tortyr.

Jag tror varken på en nationell, västerländsk eller ens gruppgemensam identitet. Det enda som får oss att häftigt bekräfta vad vi tror är våra egna värderingar, är när de ställs mot ett inbillat hot. Istället för att ta diskussionen om vad detta hot; från flyktingar, från muslimer eller invandrare, egentligen består av går vi undan och viskar om att vi i alla fall inte är som dom.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 5/2