Att det är långt hem

På Stigberget kan man fortfarande se hela staden, samma stad som man blickat ner över i snart fem år. I min 25-årskris utgår jag alltid ifrån femårsperspektivet när jag funderar över vad som hänt. Fem år sedan jag tog farväl av hemstaden, jag fick mitt livs bästa födelsedagspresent i form av en försoning med min mamma och sedan for jag. Lämnade saker bakom mig. Jag och han, två av våra vänner. Norrlandskollektivet med hans och mitt blåmålade rum av kärlek och delad ångest och R. som varje morgon spelade Kill Bill soundtracket tills vi skrek av frustration. Varje kväll med föreläsningar i grundläggande lingvistik och jag som gick ner till Brunnsparken för att jag inte förstått var Korsvägen låg än, skrek till de andra;
- Jag ska lätt bli doktorand i lingvistik alltså!
Vad händer med en människa på fem år?
Vi sitter på Stigberget och ser ut över sjömanshustrun, Älvsborgsbron, läppstiftet och alla gator vars kullerstenar vi lärt oss känna igen. Dricker öl och pratar alltifrån filosofi till sex och mitt hat mot indiepop och hur dålig sångröst jag faktiskt har.
Hur långt hinner man på fem år?

Jag ser i hans vacklande rörelser att någonting bränns, sådär som det känns också inuti mig. Man lär sig en människas rörelsemönster utantill, tolkar flackande blickar och en tystnad.
Jag tänker på allt som har hänt, som vi känt.
Hur vi återvänder.
Hur förbannad han fortfarande blir på mig senare, på Publik när vi alla har förflyttat oss dit.
- Men jag har en sådan kris, säger jag, jag har inte uppnått någonting.
Sådär som han brukade bli förbannad på överpresterande, genompretentiösa tjejen som typ skulle dö om hon inte fick doktorera eller skriva sina romaner eller bli någon Viktig eller Betydelsefull, helt utan förmåga att se det som hon redan hade åstadkommit.

Jag känner i min egen hud att någonting bränns och någonting känns i en insikt; kommer vi någonstans? Har vi rest några mil eller är vi kvar på samma plats? Några inomstadsflyttar, universitetspoäng, prestationer, ligg och krossade hjärtan senare och var är vi nu?
Jag överambitiösa tjejen med alla sina pretentioner som tyst räknar kalorierna i alla öl som hon dricker, Mariekex som hon tar. Skrattar högst av alla och tar plats men faller ner i sina egna tankar sekunden efter och ligger tyst på filten medan samtal om individen och kollektivism svävar högt ovanför henne med fiskmåsarna och försommaren.
Jag som aldrig vet vart jag är på väg och inte vet hur jag ska ta mig dit, det där stället som jag ska till utan att kunna se det klart framför mig. Jag bara vet att jag ska dit.
Vi med våra vacklande djävla självkänslor och osäkerheter. Vi som aldrig fattade vad vi gjorde; vi satt i flyttbilarna och sjöng allsång i lycka över att livet skulle börja. Köpte sängar och krukväxter och skrev in oss på universitetskurser i väntan på att livet skulle börja.

Ett avsked och en gemensam blick:
Har det börjat än?
Var det det här som vi väntade på?

Jag granskar mig själv och finner kärlek

Jag skäms ju en hel del såklart. Över alla inlägg om honom. Över faktumet att han nyligen figurerat i två inlägg ett och ett halvt år efter att jag sa slut-orden och packade mina väskor, lämnade hans korridorsrum och hjärta.
Jag tänker mig en hel församling av läsare (notera ordet församling: heja blogghybrisen!) som suckar och säger;
- Amen vadå, varför skriver hon om honom igen? Har hon inte kommit längre?
Jag har kommit längre. Jag vet att jag inte behöver förklara mig för er. Men jag gör det ändå.

Det finns ett Jocke Berg-citat. Jag älskar det nog mest av allt som han skrivit. Jag har hört det brännas mot mig sedan jag var tretton. Det har alltid varit lika vasst och sant.
Jag granskar till och mig själv genom dina ögon och jag hatar det så.
Om jag skulle plocka bland alla mina poplyriker och citat, bland alla världens låttexter, och peka på vilken rad som varit sannast i mitt liv blir det den.

Jag lämnade honom, hans hjärta och hans korridorsrum där han satt ensam kvar och Håkan Hellström-citerade och saknade. Jag gick för att jag hade bestämt mig för det. För att jag redan flirtat, hånglat och längtat efter andra bakom hans rygg. För att hans närvaro, trots att jag älskade honom, gjorde mig rastlös och irriterad. För att jag ville erövra mig själv på egen hand, utan att tvingas gå en omväg via honom. Jag bestämde mig flera månader innan. Jag visste att jag skulle gå och det gjorde jag.

Han var den första mannen. Inspanad i skolkorridorer flera år innan vi blev tillsammans. Jag indiebruden som spanade efter hiphopkillen. Han var karismatisk, häftig och fantastiskt vacker. Jag ville ha honom flera år innan vi pratade med varandra första gången. Gav honom kodnamn och glodde på honom på det lokala fiket. Frågade vänner som kände någon som kände någon hur han var. Dog lite inombords när någon sa att de sett honom hand i hand med en tjej. Trots att jag aldrig ens talat till honom, knappt vågat se honom i ögonen.

Jag gick för att jag inte var kär längre. Jag älskade, men var inte kär. Mellan verbet älska och vara kär finns det tusen ljusårs skillnad. Men det vet ni säkert redan. Jag har aldrig varit kär i honom sedan dess. Älskat ja. Saknat ja. Kåtat hell yeah. Men inte kär.
Kär har jag varit i andra. Jag har haft ett förhållande och tre emotionellt seriösa flirtar sedan det tog slut. Det är rätt mycket ändå. Däremellan nya tungor, annan hud, främmande kroppar, långdejter och sms och flirtande och allt det där, alltid någonting i alla fall.
En fin ekvation. En ekvation som säger att jag inte var kär i honom längre.

V. skrattade senast jag träffade henne och sa att det var så bra att han och jag gjorde slut först av alla paren i vårat gäng av stabila, långrelationspar. För att vi gjorde alla misstag man kan göra i ett uppbrott. Vi tog liksom smällen för alla andra. Vi blev det avskräckande exemplet.
Någonstans mellan fortsatta gemensamma nätter, återfall, psycho-exande, alltid-vara-vänner, bölsamtal, sentimentalitet, dramagräl och försök till att fyllebonda med nya pojk/flickvänner fattar jag vad hon menar.

Jag säger att det största misstaget som jag gjort var att inte bryta kontakten för längesedan. När jag gjorde slut. Eller när han några månader senare involverade sig med henne. Eller att jag avslutade vår kontakt, inte ville ha den igen, och sedan blev vän med honom igen efter hans kontaktförsök. Trots att jag visste att det skulle skava.
Jag försöker omfamna mig själv i att jag inte bröt. Att jag faktiskt inte klarade av det.
Jag måste ju. Vi kan gräla i en halv evighet om allt som hänt, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll nu när alla misstag redan är gjorda och alla tårar redan gråtna.

Jag har aldrig vågat granska mig själv genom mina egna ögon.
Mina egna ögon har alltid varit värdelösa. Aldrig sagt mig någonting.
Det är genom andras ögon man definieras.
När den vackraste mannen blev min och såg på mig med ögon som älskade, då granskade jag mig själv genom hans blick. Allra helst genom den älskande blicken.
Det är skönt att granska sig själv genom ögon som älskar. Man slipper se sig själv. Och man kan tänka att man är okej. För där finns ju blicken som ser det vackra i en.

Jag gick för att våga börja se mig själv genom mina egna ögon.
Istället fortsatte jag se mig själv genom hans.
För att jag inte visste hur jag skulle kunna låta bli. För att jag inte visste hur jag inte skulle kunna finnas där för honom, som den som jag alltid varit. För att jag inte kunde vara någonting alls om jag inte var den bästa i hans blick, såsom jag blev värdelös den dagen han vände blicken som älskade mot en annan människa.
Jag har raderat nummer, blockat på MSN, skrikit och gråtit. Skickat långmail, bett honom ta mig tillbaka, återfallsknullat, snackat skit, undvikit på gatan eller tvångsbesökt och låtsasokejat vänskap, jag har lyssnat på sentimentalsnack långt efter att det snacket borde tagit slut, jag har hållit om och tröstat när han behövt mig, jag har vägrat prata med honom en annan dag, jag har gjort blandskivor och bjudit på bio, jag har gråtit i hans armar och fylleringt klockan halv fyra på morgonen, jag har försökt banta eller köpa söta klänningar för att vara mer lik såna söta tjejer han gillar nuförtin, jag har gjort alla jävla idiotgrejer ni kan tänka er.
Fast jag inte varit kär.
Fast jag inte velat ha honom tillbaka, egentligen.
Fast jag velat ha andra och varit med andra.

Jag granskade mig själv genom någon annans ögon och jag hittade inte ut när det var över.
Det tog mig över att år att hitta ut. Men jag gjorde det tillslut. Jag räcker fuck you till alla identitetspositioner, inklusive alla jag haft i hans ögon. Jag är ingen position. Jag är ett subjekt, okej?

Beroenden måste ibland brytas. Jag har klarat sex veckor utan snus. Ibland hyperventilerande och skakande framför Antikrundan, oförmögen att byta kanal. Ibland hetsätande lösgodis. Ibland gråtfärdig och utan stresstolerans. Ibland toktränande för att få endorfinkickar. Ibland skitförbannad och panikslagen. Men jag har klarat det.
Och jag gör upp med nästa beroende också.
För jag behöver inga bekräftande ögon längre. Jag behöver inga sentimentalstickande ord eller hyllningar från någon. Jag behöver ingen som förklarar för mig att jag är okej eller slår sönder min värld när någon annan är mer okej. Jag behöver det inte från honom och inte från någon annan heller.
Jag granskar mig själv enbart genom mina egna ögon. Och jag älskar det så.

Varning för höga flöden

Hate it or love it – the underdog’s on top. And I’m gonna shine homie, until my heart stop.

– Jag tänker alltid på dig när jag hör just de orden, säger han som står i mitt kök och vars ryggtavla jag på något vänster älskar. Fortfarande, alltid, älskar. Jag älskar minnet av den som är tusen minnen och känslor. Jag älskar ömheten i min hårdhet som den frambringar.
Hjärtstick här.
Jag har själv älskat just de raderna i Hate it or love it, väst fram dem till mig själv.

Navid undrar varför jag lagt ner så mycket arbete på att få alla medverkande i bloggboken att godkänna det skrivna och publicerade. De är ju ändå pseudonymer, karaktärer, det är min konst. Jag vet. Ibland kommer jag på mig själv att tänka på exmannen och alla de andra som karaktärer i min egen blogg, snarare än verkliga människor. Här existerar de enbart som mina tolkningar av dem, det har inte alltid någonting med verkligheten att göra.
Jag svarar Navid att min förklaring är för lång. Den kommer att få ett eget blogginlägg istället.
En bloggbok är en bloggbok är ett bokslut är en punkt. Jag kan inte påstå att det varit en kul vecka, med mina mail till exmannen, mannen, Rådjursögon. Att gå tillbaka. Jag var tvungen. Det var inte av hövlighet. Det var för min skull också.

Det skrapar under huden när han sätter sig bredvid mig i soffan. Lukten av kärlek; i ögonen och mellan benen är jag alltid våt i hans sällskap. Kommer alltid att vara.
Vi läser igenom allt tillsammans. Pratar, remenissar, han lovebombar mig såsom han gör. Pratar om sig själv, får en flackande blick. Min fäst på honom, ibland ner i filten, ibland står någon i köksfönstret och blåser cigarettrök ut mot stormen. Ibland ligger någon i soffan och någon annan sitter i köket, ryggen vänd mot.
De varnar för höga flöden. Ute tjuter natten och jag spelar Fade away. Den där textraden om att The boss inte vill bli det där spöket som hon undviker på gatan när de möts. Jag nickar.
Man måste bli varandras spöken.
Det är enda sättet att gå vidare.

En bloggbok är ett bokslut. Jag satt på väg till Norrland i mitten av december och läste igenom de utvalda inläggen. Tänkte på vem jag var för ett år sedan. Vem jag är idag. Hur mycket som kan hända i en människa utan att man själv förstår det. Inte förrän efteråt.
När jag livskrisade senast över att jag var 24 år och fortfarande inte erövrat alla bitar av världen som jag vill erövra svarade hon;
– Men du har kommit så långt med dig själv det senaste året. Förstår du inte? Man kan inte både erövra sig själv och claima världen samtidigt.
Just de orden. Jag insåg det själv. Precis just då. Vad som varit viktigast de senaste åren. Att hitta min egen trygghet, erövra mig själv.

Jag motstår impulser att stryka över hans nacke, skrattar istället och säger att det vore enklare om alla som funnits i min blogg de senaste två åren reagerat som Timbuktu gjorde när jag frågade om jag fick publicera hans svarsmail på mitt Hej Timbuktu-inlägg . Kör på och må kraften vara med dig, svarade han.
- Å andra sidan har jag ju inte legat med Timbuk, bara dissat honom, fnissar jag.
Han ser på mig med ömsinta ögon.
- Jag är så otroligt stolt över dig, säger han, om du bara visste hur stolt jag är.

Jag fick en konstig komplimang för ett tag sen som jag tänkt mycket på.
Såhär sa hon:
Det finns liksom nåt glamouröst & självklart hos dig, ett anspråk, ett “erövra världen perfekt stylad”.
Jag protesterade. Nu har jag ju i ett och ett halvt års tid gjort sken; både inför mig själv och andra, av att vara en fladdrig, förvirrad gapig tjej som inte har en aning om vem hon är och vart hon är på väg. En tjej som är antitesen till all coolness och svalhet. Sen kommer komplimanger av detta slaget. Eller som när folk som läst bloggen träffar mig i verkligheten och säger;
– Men du är ju så lugn och sval. Trevlig och liksom…snäll.
Hon sa:
– Det var dags att någon berättade sanningen för dig, Elin, och jag kan höra henne skratta kärleksfullt mellan raderna i inboxen.

– Trivs du med ditt liv? Undrar han när jag leende påtalat att han pratat om sig själv en bra stund nu, sådär som jag gör för jag lessnar om jag inte får prata om mig själv.
Jag nickar. Kommer på mig själv med att inte vilja lämna ut någonting av mig själv till honom. Han som i ett ögonkast kan avgöra min sinnesstämning. Jag vill ändå inte säga någonting.
– Du verkar lycklig, fortsätter han.
– Jag är lycklig för att jag trivs med mig själv. Det är det viktigaste, säger jag.

Bloggboken är ett bokslut. Den är ett hejdå till en tid då jag erövrade mig själv. Jag går runt nu och den där komplimangen är alldeles sann. Mina kotor är uträtade, jag går runt med en inre grace och ett konstant leende i bröstkorgen. Jag har ett naturligt, svalt anspråk på att äga livet, världen. Mellan seminarierummet där jag håller en lång monolog inför akademikerklassen om svårigheter i att ge kritik på samhällskritik, jobbet där jag skrattande ger min kollega en kram och svarar i telefonen med andra armen, på bussen där hiphopbasen fyller öronen, med vännerna som kärleksfullt säger att det där om att jag pratar alldeles för fort när jag glöder är alldeles sant men de älskar mig för att jag är sådan, på fester och klubbar där jag pratar och flirtar och tar vad jag vill ha, på spinningpasset där jag lägger på mer motstånd eller de nätter då jag längtar efter en apelsinhalva att älska.
Överallt. Raka kotor, rak blick. Jag har erövrat mig själv. Jag frågar fågelhjärtat om det är nu vi ska ägna oss åt att erövra världen. Är vi redo? Kan vi, vill vi, törs vi?
Klart vi ska, svarar fågelhjärtat och andas med lätta andetag.

Han måste gå nu.
Vi vet det. Jag orkar inte säga att vi säger adjö och bryter med varandra. Mina vänner bara suckar och säger att det där har jag ju sagt i över ett års tid nu. Men någonting bryts i alla fall. Det är ett bokslut.
Jag stryker över hans kind. Under ögonen vått och hjärtat bultar. En ofantlig ömhet. Såsom jag vill hålla honom i min hand i all evighet och se till så att han är lika okej som jag är.
- Du som känner mig mer än någon annan. Du som vet hur jag har mått. Om jag har lyckats bli en lugn och lycklig människa som känner trygghet i sig själv och som älskar sig själv varenda dag, då kan vem som helst bli det.
Jag säger med en självklarhet. Det är ju så. Alla kan lära sig att älska sig själva. Är inte det betryggande?
Han går. Jag tror att jag ska gråta. Men det gör jag aldrig. Jag lägger mig leende. En dag ska det här fågelhjärtat älska igen. Så in i helvete ska det älska. Jag längtar tills den dagen. Men den är inte nu. Nu har jag inte tid. Er underdog är på topp. Jag ska erövra världen. Jag kommer fortsätta skina tills hjärtat stannar. Det vet ni.

Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå.

Han har kommit till sida 23 i mitt råmanus när han sms:ar.
Jag har nu hunnit börja gråta tre gånger. Det här är grymt, Elin.
Jag tänker att herregud, sida 23, han har ju inte ens kommit till the heavy parts än.
Sedan frågar jag honom på msn om det här med gråten. Jag vet att det inte är någon happy go lucky-historia, liksom vad hade ni förväntat er av mig? Men vad är det som gör att både han och LSM gråter?
Han svarar att det väl handlar om att det är bra skrivet, men också om vår historia, min historia. Han läser orden som han en gång hörde mig berätta dem med gråtrösten, får samma känsla som då.
Jag vill bara krama om det lilla barnet och säga till henne att allt kommer att bli bra, skriver han.
Kommer det att bli bra då? Svarar jag men raderar det.
Men så gör det då snälla, jag behöver det idag, svarar jag men raderar det.
Nöjer mig med ett tack, fint skrivet.
Det är någonting som Cloern skriver som jag återkommer till under vår så kallade efterfest den helgen. Då vi båda ligger uppkrupna i min soffa under varsin filt och deeptalkar till en ljudvägg av Jocke Berg-lyrik. Hans ord blir ett eko av mina, eller om det är tvärtom men i vilket fall som helst.
Jag tänker på det som hon skrev.
det är som man tror att man inte förtjänar nåt äkta och bra, när man en gång förlorat/dissat någon som är just det.

Det finns två människor som jag uppriktigt gett en chans och förlorat mig lite i sedan den dagen då jag lämnade honom. Det är ingen slump att det blev just de två. För någonstans visste jag att det inte skulle kunna bli bra, att jag inte skulle få så mycket som jag förtjänade. Ingen av dem skulle se det lilla barnet och vilja krama det. Ingen av dem skulle någonsin hinna så långt. Ingen av dem skulle någonsin vara intresserade av det. Det är ingen slump att de människor som sagt exakt rätt saker vid rätt tid är dem som jag inte klarat av. Att det är dem som jag lämnat.
Någon gång när det krisade mellan mig och mannen och jag tyckte att han gav mig för lite uppmärksamhet ursäktade jag mig samtidigt för mitt klagande.
- Det är inte så att jag kräver några kärleksbrev eller rosor eller dagliga telefonsamtal, sa jag, jag vill bara känna att du bryr dig om mig och är kär i mig och så.

Sedan sitter jag en bakfull söndag och tänker på de där orden och på vad som just har skrivits på msn. Sedan rotar jag i en av mina minneslådor och hittar det där kuvertet innehållande fyra års kärlek. Arkiverat någonstans under skolkataloger och morfars samling med mina gamla lokaltidningsartiklar. Långa självutlämnande kärleksbrev om vilken fantastisk och vacker människa jag är. Torkade blommor, små vykort och jag älskar dig-lappar. Kvitton från restauranger som vi gick på, foton från den grekiska ön där jag satt i solnedgången och blundade medan han trädde ett halsband runt min hals, kärleksblandband med smörig soul, papper från tröstchoklad som jag fick under dåliga dagar, utskrivna avskedsmail med jag kommer alltid att älska dig-ord.

I fyra år fick jag världens bästa kärlek. Uppoffrande, närvarande, känslosam och helt fantastisk. Sedan gick jag och ångrade inte mitt val förrän det var försent. Inte konstigt att jag inte ansett mig förtjäna bättre än halvdan kärlek då.
Men det gör jag ju.
För fanihelvete, jag vill ha rosorna, jag vill höra jag älskar dig-orden, jag vill ha telefonsamtalen, jag vill ha romantiken och fånerierna och passionen. Jag vill ha kärleksbrev som fyller min brevlåda eller inkorg, kärleksblandskivorna som fyller stereon och hjärtat. Jag vill ha läppar som kysser bort tårar och händer på mina axlar som håller kvar mig när jag vill fly.

Jag inte bara vill ha det. Jag förtjänar det. Det lilla barnet förtjänar att bli kramat och det vuxna jaget förtjänar att bli älskad, respekterad och bejakad just som hon är. Jag har sonat mitt brott nu. Jag lämnade världens bästa kärlek och fick den aldrig åter. Men någon dag ska jag ha den igen och fram till dess är jag better off alone. År 2008 är inte halvdana grejer okej längre, då är det äkta kärlek eller ingenting alls som gäller.

Och sen går det andra dygnet (it’s gonna be a long walk home)

Minne ett: Vi sitter hemma hos mig och jag ber på förhand om ursäkt om att jag kommer att vara egocentriskt ältande under kvällen och de säger att det är okej. Vi pratar om dagen; att jag mer och mer insett vad det var jag höll fast vid de sista tre månaderna och allt som var fel. Att det inte handlade om honom utan min rädsla för att vara ensam, rädslan som gjorde att jag stannade trots allting som skavde, trots alla gånger jag sa att jag borde bryta och göra slut. Att samma tjej som skrev inlägget om bekräftelsejakt var hon som samtidigt satt fast i en självutplånande, destruktiv relation bara för att få bekräftelse utan att hon riktigt kunde se det.
En relation där jag var så rädd för att vara ensam att jag tillslut stod ut med att mina kärleks-sms besvarades med resultatet i en Champions League-match. Stod ut med att få ett nekande svar på frågan om han inte kunde vara hemma med mig en fredagkväll och istället öppnade för honom när han kom hem till mig aspackad fem på morgonen efter att ha varit ute och festat med sitt ex. Tog alla elaka gliringar om att jag hatade barn. Dolde besvikelsen när han först på fyllan sa att han älskade mig, för att dagen därpå ta tillbaka det i panik och sedan aldrig sa det igen. Där jag skrev sms om att alltså du får bestämma när vi ska ses, det är upp till dig när du vill träffa mig fastän det inom mig skrek varför vill du inte vara med mig, varför är jag så lite värd för dig i ditt liv? Där jag nervöst försökte ta upp problemen i relationen; att han prioriterade mig lägst, att allting i vårt umgänge var på hans villkor och att jag var tyst och konstig för att skydda mig själv och fick svaret du förstorar bara upp problemen, det är ingen mening att prata om det. Där jag konstaterade att det var mig det var fel på, det var jag som var för neurotisk, för krävande, för planerande och han var softa killen och jag borde vara lite mer som honom, annars skulle han lämna mig. Där jag försökte säga att om vi nu hade ett förhållande kanske vi borde ses lite oftare och kanske kunde han hoppa över någon fotbollsmatch på TV:n för att vara med mig och till svar fick att bara för att jag var redo för att ha ett sitta ihop och flytta ihop-förhållande betydde inte det att han var det.
Jag säger att det värsta inte längre är saknaden efter honom och allt som ju ändå var fint med honom – alla bra stunder, hans vackra ord, kyssar och beröring, utan insikten om att jag ägnat de senaste månaderna åt att förlora all min styrka och halvt utplåna mig själv för hans skull.

Minne två: Mattias säger att han hört att jag har det lite tufft just nu och jag nickar. På sitt vanliga Mattias-sätt säger han att det enda sättet att komma över det är att ägna sig åt så mycket tillfälliga sexuella förbindelser som möjligt. Jag säger att jag vant mig vid att äta hemma och bara titta på menyn nu så jag fattar inte hur jag ska kunna öva upp min uteätar-aptit igen. Han spinner vidare på mina matmetaforer och säger någonting om att jag väl kan återanvända någon av de gamla menyerna. Jag förstår inte vad han menar, men låtsas som ingenting och ler.

Minne tre: Jag outar inför hela festen att kvällen för min del förmodligen kommer att sluta med att jag går hem och gråtrunkar framför Britney Spears Gimme more-video. Maja ler och säger att det där är en Elin som hon inte sett på fyra månader nu, vulgära Elin som pratar om brudar och dildos. Att det märks på mig redan nu att jag inte kommer att få så svårt att komma över honom. Jag tänker att jag saknat mig själv och att det är skönt att inte behöva reducera minst halva mig själv av rädsla för att bli illa omtyckt längre.

Minne fyra: Rasmus ser medlidande på mig och jag börjar trashtalka mannen, sådär som man gör när man börjar bearbeta människans mindre sidor. Inuti vet jag att jag är låg, hemsk och skämmig just nu men kan inte riktigt låta bli ändå.

Minne fem: Någon säger till mig att jag borde ta det lite lugnare, för både mitt vin, bålen och någon annans vin har jag druckit av. Jag häller upp snapsglas med Southern comfort till mig, exmannen och Mattias och brölar grabbar schkåla mä meeej. Får ett välmenande tips om att i alla fall dricka vatten också. Försöker hälla upp vatten men tappar glaset för att motoriken inte håller.

Minne sex: Allting snurrar så mycket och alla pratar om vart man ska gå ut och Southern Comfort vill vända magen ut och in och jag säger att jag vill gå till The oak, men det vill ingen annan och herregud vad svårt det är att kunna sitta just nu, så jag ska bara lägga mig lite på exmannens säng här och vila.

Minne sju: Någon ruskar hårt i mina ben och kallar mig fröken stöken och det måste vara exmannen för det är ju han som brukade kalla mig så. Jag försöker röra mig eller säga någonting men allting är dimmigt och jag vill bara sova och någon tar i min arm och jag tror att det är Rasmus röst som svävar långt där borta, ropar nu börjar jag bli allvarligt orolig för Elin, det går inte att få kontakt med henne.

Minne åtta: Alla lampor tända och alla har gått, fönstret öppet, jag fryser. Försöker sitta upprätt, gråter, håller en kopp med vatten, kan inte röra mig, vet inte hur jag ska kunna dricka. Exmannen irriterad, men låtsas som att han inte är det. Han suckar något om att det ju är helt fel vecka för min vän jag kallar frugan att vara borta. Jag sluddrar att han kan gå, gå med de andra ut eller jag ska gå och jag försöker gå men benen rör sig inte och jag vill bara sova och exmannen håller hårt i mig och säger att självklart tänker han inte gå.

Minne nio: Exmannen leder mig till köket. Har ställt fram te och macka och jag sluddrar jag måste kräkas och spyr.

Minne tio: I hallen och försöker få på mig kläder. Gråten tar aldrig slut utan blir bara värre och det är så svårt att stå upprätt när jag bara vill falla ihop i en hög hela tiden. Säger alla de där djupaste, svarta sakerna som jag aldrig skulle visa att jag kände eller tänkte inför honom igen och jag blir rädd för mig själv och han blir också rädd. Jag ger upp försöken att få på mig jackan och han håller om mig hårt, säger att jag måste börja bekräfta mig själv innan jag söker bekräftelsen hos andra.

Minne elva: Han spelar Bruce Springsteen för det är min trygghet, det vet han. It´s gonna be a long walk home sjunger The Boss och jag gråter för att han har så rätt i det.

Minne tolv: I exmannens säng under mitt gamla täcke. Huvudet vilar på ett örngott med trycket jag älskar dig som han fick av mig i spontanpresent någon gång. Jag tänker att det en gång fanns en människa i mig som vågade älska så mycket. Gråter mig själv till sömns och lyssnar på exmannens sovljud. Förvånas över att han är så tyst när han sover. Förvånas över att jag inte minns hur han låter när han sover.

Minne tretton: Vaknar upp och solen skiner och jag tänker jävla skitsol, jag hatar dig. Exmannen stryker över mitt ben och säger att det är dags att kliva upp och äta gröt. Jag sätter mig upp och drar på mig kläderna under täcket. Känslan inuti säger bara en enda sak:
It’s gonna be a long walk home.

Och det första dygnet passerar

Och ni vet, det första dygnet är ju det värsta. Från det att han lämnat mig gråtande i soffan, hans rop om att jag är en av världens finaste människor innan han går och vidare. Till exmannen online på msn. Det är krisigt här, skriver jag. Jag kommer med snarra och film, skriver han. Ni vet, exmannen är ju min brorsa numera, det finns ingenting sådant mellan oss. Inte mer än att han den kvällen är världens finaste vän som plockat ut mitt absoluta favoritgodis på Ica och tagit med sig Blades of glory för att han fattar att i en sådan stund behöver man verkligen lite homoerotisk fånhumor med manlig vänskap och glittriga trikåer och när jag får ett hulkanfall bryr han sig inte om att jag snorar ner hela hans skjorta, han håller om mig i alla fall.
- Första natten är en bitch, säger han innan han går, men man fixar det.
Första natten är en bitch av få timmars sömn och mycket tankar. Sedan vaknar jag på morgonen och mår marginellt, men frugan ringer från åttio mil bort och vi har ett bra samtal.
Och sedan alla andra som peppar och pratar, mamma som ringer och Maja som ringer och Sofia som säger att jag ska komma till Emmaus och där står jag helt sönderfuckad efter fyra timmars sömn och ingen som helst mat i magen och köper en röd basker utan att veta om jag ser klok ut i den eller inte och sen köper jag en stor flaska Southern Comfort i tröstpresent till mig själv på Systemet.

Så går det första dygnet och jag hinner tänka och jag hinner prata och jag vet vad de alla säger och de har rätt.
För nej. Vi var inte bra för varandra. Det var för mycket som skavde, för mycket relationsrädslor eller bara olikheter. För mycket obekräftelse och alldeles för många gräl och kriser. Jag påminns och påminner mig själv om allt det jag valt att bara snudda vid i bloggen. Alla gånger som jag tvekat, nojat. Alla gånger som jag tänkt att det här är inte rätt alls. Alla gånger som jag varit arg, ledsen och besviken, precis som han inte heller har mått bra. Ingen av oss riktigt redo för ett förhållande, ingen av oss redo att klara av varandras olikheter. Jag som dolde stora delar av mig själv av rädsla för att skapa konflikter, bände mig själv så mycket som jag kunde i kärlekskraften så farliga behov av att anpassa sig. Alla svårigheter i att kompromissa och ren frustration.
Vi var inte bra för varandra. Vi gjorde väldigt sällan varandra särskilt lyckliga. I korta stunder magi och sen tillbaka till olyckan. Det är ett ok att känna saker för någon och vara fascinerad av människan, tycka om den, men ändå inte kunna leva med den. Men han insåg det innan jag gjorde det.

Ett dygn gick och jag sörjer fortfarande. Men jag sörjer kanske inte att en av oss tillslut satte stopp för galenskapen som lämnade mig frustrerad så ofta utan snarare att det inte blev som jag tänkt mig den här gången heller. Att alla de där romantiska drömmarna inte slog in. Att det som borde blivit fin kärlekslycka blev så mycket svärta istället, fastän han var en sådan fin människa på så många sätt.
Jag är ensam igen, fast ändå inte alls för runt om mig har jag fullt av kärlek. Människor som ringer, sms:ar, mailar och vill umgås sådär så jag generat tillslut konstaterar att jag ju liksom inte är döende, utan bara har lite hjärtesorg även om ju hjärtesorg kan kännas just så ibland.
Jag är ensam igen för jag betvivlar att det där om att ligga satan i ett förhållande för att stascha kommer att funka särskilt länge, evolutionen har inte ens kommit så långt med mig och fan liksom, det är ju november.
- Men hur orkar du Elin? Vill du mer?, frågade någon av mina vänner häromdagen.
- Alltså du vet, det är november och jag fryser. Jag har lagt ner de romantiska drömmarna, men det är ändå fint att få lite närhet ibland och jag gillar ju hans sällskap, svarade jag.

Tillslut var det inte mer än så, inte ens för mig. Ett dygn senare har fått mig att inse det. Han är en väldigt fin människa, men han var inte rätt människa vid rätt tidpunkt att infria de romantiska drömmarna med.

But with my ego I could stand in a speedo and be looked at as a fucking hero

Ja på torsdag har exmannen och kompisen premiär med klubben Boombox på Kontiki. Jag vet att det är slutet av månaden och man ska jobba på fredagen men ändå, det är gratis inträde och två grymma DJ:s. Det har även utlovats att några av mina favorithiphoplåtar kommer att spelas under kvällen. Alltså helt fab musik och möjligheten att se mig lyckotjuta/sittdansa/shaking that ass och det vill ni inte missa.
(- Alltså Elin, till och med när du ger props slutar det med att du framhåller dig själv, guuud vad du egobloggar.
- Jo jag vet cencorrösten, men jag gjorde ju ett försök till att skriva något som inte cirkulerade kring mig nu i alla fall.)

Och alltså jag vet inte vad ni säger, förmodligen inte samma sak som jag eftersom jag misstänker att det är en Kent-revival på G. Det är nu vi som fick utstå spott och spä under framförallt Vapen & ammunition-perioden och även efter Du och jag döden kanske får lite upprättelse och credd igen för att vi idogt höll fast vid Kentlyssnandet (alltså; Du och jag döden är en gudomlig skiva, men V&A är ju precis så mediokert lättlyssnat tråkig som alla framhöll). När till och med Kenthatande grannen tycker att låten var rätt okej hajar man vad som är i görningen. Om hela Välkommen till samtiden låter som Ingenting kommer det bli revival, jag lovar. Det låter lite nytt och samtidigt gamla Kent.
Hursomhelst, jag vet inte vad ni säger, men nu har jag lyssnat 20 gånger på Ingenting, minst 20 gånger och varje gång får jag samma tristessklåda i kroppen. Jag hör att det är bra med basen och pianoslingan och gitarren och så snyggt producerat jamenvisst, jag hör att det är en fantastisk text om tristess och tomhet i småstaden och att bryta sig ur, revanchkänslan och besegra sig själv och alla de där jävlarna – ja, allting är så mycket älskad Jocke Berg-lyrik.

Men jag vet inte. Kanske har varje människa en varierande kvot av gånger man kan lyssna på Jocke Bergs tomhet/tristess/ångest/revansch-texter och klassiska Kentriff och älska det. Kanske – förmodligen borde det vara så – uppfyllde jag den kvoten under min tonårstid och efterföljande år.
Eller så är precis som min vän som också var det där galna Kentfanet en gång i tiden, men nu övergett dem helt, säger: Man kommer till en punkt då Kent andas för mycket den man en gång var och som man inte längre vill vara att det någonstans bara blir tristess och ångest att lyssna på dem. Kanske jag är där nu, oavsett hur bra Välkommen till samtiden kommer låta.
Jag är inte längre vara hon som bölade till Hagnesta istället för att lösa sina issues, jag vill inte gå med knuten näve av revanschlystnad, snarare av glädje och inspiration. Jag är inte där längre. Jag hör att det är en bra låt, men den är för mycket tonårs-Elin, för mycket svärta och depressiva tendenser.

Lyssna på Lazee – Top notch eller T.I. – Raw istället, det är grejer det mina vänner, också ses vi på dansgolvet.