Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas

I förra veckan bröt ett nytt bråk i Kultursverige ut. DN:s Åsa Beckman skrev om en händelse i slutet på 90-talet när författaren Stig Larsson hade varit gästtyckare på kulturredaktionen och betett sig svinigt mot Beckman som hade varit kritisk mot hans senaste bok i en recension.

Jag tror Beckmans text var ett försök att göra anspråk på en strukturell analys av jämställdheten inom kultursfären. Jag skriver ”tror” därför att den efterföljande debatten inte alls har handlat om det. Istället har den kommit att handla om kvällstidningsrubriker som vittnar om ”kulturbråk”, bloggspekulationer och en intern uppgörelse, som större delen av Sverige förmodligen förhåller sig helt ointresserad till.

Åsa Beckman gjorde vad alltfler debattörer, essäister och skribenter gör idag. Hon använde sig av sin personliga erfarenhet för att lyfta fram sin tes och stärka sin argumentation. Hon sällade sig till alla de röststarka individer, skribenter och författare, som driver en samhällstes genom att hänvisa till något i deras förflutna.

Utvecklingen har gått fort. För inte så länge sedan ansågs det som tabu att blanda känslomässiga och rationella argument. 70-talets feministiska våg använde sig av det privata för att forma kollektiva krav på förändring och jämställdhet. Idag är det enskilda skribenter som får företräda sig själva, snarare än ett politiskt kollektiv. Nutida feministiska antologier såsom F-ordet (2008) och Könskrig (2007) består nästan uteslutande av personliga upplevelser, formade till teser om samhälle och kön, men gör sällan anspråk på en större diskussion än den som utgår ifrån dem själva. När Katrine Kielos utkom med Våldtäkt och romantik (2008), en blandning av prosa och essä om våldtäkt, var en av de vanligaste frågorna huruvida hon själv hade blivit våldtagen. När svaret var nej var det en starkt bidragande orsak till kritiken som hon fick för boken.

Tendensen bör ses i ljuset av en ökad individualisering, ett allt starkare personfokus samt en tilltagande grad av subjektivitet i samhällsdebatten. Att framhäva jaget är inte längre tabubelagt. Individualismen innebär också att en politiskt driven tes inte behöver företräda en grupp eller ett större kollektiv. En samtida kritik av identitetspolitiska rörelser leder till att individens erfarenhet, snarare än gruppens, blir mer central.

Samtidigt ger den personliga erfarenheten en legitimitet. Genom att berätta om sin erfarenhet, utifrån den tes kring marginalisering och utsatthet som det nästan alltid rör sig om, ges debattören ifråga tillträde till den positionen. Kritiken mot Katrine Kielos bottnar i att hennes egen brist på erfarenhet omöjliggör en legitim position i frågor som rör våldtäkt. På samma sätt verkade hyllningarna kring Lars Gårdfeldts text i F-ordet röra sig kring hans legitimitet i ämnet. Gårdfeldt kritiserade den samhällsdebatt rörande våldtäkt som såg det som ett könskodat ämne. Män våldtar, kvinnor blir våldtagna. Genom att berätta sin egen historia om hur han själv blivit våldtagen blev tesen omöjlig att vifta bort.

Den personliga erfarenheten är nämligen omöjlig att argumentera mot. Upplevelsen finns där och består varken av logiska argument, som kan diskuteras bort med annan logik, eller anspråk på större grupper, som kan ges en annan röst i ett annat forum. ”Jag har varit med om detta, alltså existerar det”, tycks vara den drivande tesen bland många skribenter. Den personliga erfarenheten är på så vis fullständigt kompromisslös.

Gårdfeldts text om våldtäkt är ett lysande exempel på när den personliga erfarenheten som argumentationsbas fungerar som allra bäst. Det handlar om att lyfta fram en tidigare marginaliserad skildring i den rådande diskursen och på så vis skapa nya sätt att tala om ämnet.

Men när skribenten fortfarande befinner sig i den position som denne samtidigt försöker kritisera uppstår en problematik. Detta tydliggjordes då Maria Sveland riktade stark kritik mot kärnfamiljen, både i boken Bitterfittan och radioprogrammet Heliga familjen. De ständiga frågorna till henne rörde hur hon kunde kritisera en kärnfamilj och använda sig av sin egen erfarenhet när hon själv var gift med en man och hade barn. Den kritiken visar på en annan viktig tendens: Den som ska använda sig av sin personliga erfarenhet måste ha lämnat den bakom sig. Debattören ska ha kommit ur det hela, reflekterat från en utifrånposition, innan den har rätt att uttala sig.

Likaså bör den personliga erfarenheten företrädelsevis beskrivas i vaga termer och ha tätat alla skott. Det var här som Åsa Beckmans argumentation gick riktigt snett. Genom att namnge en specifik författare och hänvisa till ett speciellt tillfälle blev situationen omtolkningsbar. Det kom att tolkas som en privat uppgörelse mellan två starka kulturpersonligheter, snarare än ett argument kring ojämställdhet inom kultursfären. Beckmans text tillförde heller ingenting nytt till debatten om män inom kultursfären, utan verkade snarare som ett försök till bekräftande.

Risken med egen erfarenhet som bas i argumentationen är att det slutar som i Beckmanfallet. Den politiska dimensionen försvinner när enbart människor med starkt kulturellt kapital och etablerade medieröster får komma till tals i, vad de tolkar som, strukturella problem. Istället för att landa i politiska analyser blir det ett sandlådekrig mellan olika parter. Möjligen är reaktionerna mot Beckmans text ett tecken på en längtan efter ett debattklimat som vågar lyfta blicken och se utåt, snarare än inåt. Att våga inta en bredare överblick än sitt personliga förflutna är mer än någonsin nödvändigt för att inte samtidsdebatten ska avpolitiseras i debattörers strukturella tolkningar av sitt eget navelskåderi.

Text publicerad i GP Kultur 22/1

Julkort från Norrland

Hej!

Jag mår bra, hoppas ni också har det bra därhemma. Som ni ser på bilden finns det snö och jag är glad, osminkad och ser lite mongis ut.

Jag tycker att Nyamko Sabuni har lagt sämpigaste förslaget någonsin, sätta Säpo på symtomen medan sjukdomen sprids är världens sämsta quick fix. Men det är ju så politiken fungerar generellt. Plåstra om blödande sår istället för försöka ge sig på uppkomsten av såren. Det har väl sällan varit så tydligt som i det här förslaget. Man kanske kan börja med att definiera “extremism” och hur och varför det uppstår? När jag tänker på Säpo tänker jag bara på Gösta Ekmans fantastiska gestaltning av Säpomannen i underbara 70-talsfilmen S.O.P.O.R. Kontrollneurotisk, livrädd och helt jävla clueless.

Inatt läste jag ut Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken. Jag minns att jag läste den som fjortonåring, då jag plöjde alla feministiska klassiker. Jag förstod inte mycket av någon av bilderna, inklusive Fräls oss ifrån kärleken. Men det skulle jag ju aldrig ha erkänt för någon. Nu läser jag om den och förstår desto mer. Den här boken är den moderna feminismens all-inclusive-hotell. Jag älskar den. Den är rolig, smart, intellektuell, självutlämnande, snuskig, intelligent, kompromisslös och radikal. Jag älskar 70-talets Suzanne Brögger. Långt innan Linna Johanssons intervju i Bang i början av 2000-talet då hon tog tillbaka det som hon skrivit om i Fräls oss… och suckade åt sin naivitet. Långt innan Boris Belucic hänvisade till vad hon sagt om oralsex i sin jävla text i F-ordet.
Skitsnygga, intellektuella, sexuella Suzanne Brögger med svartmålade ögon och en cigarett i handen. Som skriver om varför monogami och tvåsamhet är en institutionaliserad form av olevt liv. Som drar in all världens filosofer i sina intellektuella resonemang om varför kärnfamiljen är en omodern institution och varför människan måste vara fri i sin kärlek. Som har världens bästa, roligaste argumentationstext om varför människor i västvärlden inte ska skaffa barn.
Som skriver om sina utlevda sexuella fantasier om skalliga män som sprutar henne i ansiktet, kåtlängtan efter transvestiter, trekanter och lesbiska relationer på ena sidan och om könens dialektik och metafysik på nästa. Som vägrar välja mellan att vara intellektuell och självutlämnande. Som vägrar välja mellan att vara korrekt feminist och utlevande på egna villkor.

Mest av allt har Suzanne Brögger gnista och visioner. Allt det som jag saknar hos mina favoritskribenter inom feminism och genus idag. Jag parallelläser om Maria Svelands Bitterfittan och det slår mig så tydligt: Det finns inga visioner längre. Inga utopier. När Maria Sveland sitter och bölar på sitt flygplan till Teneriffa och längtar efter en natt av sömn, längtar Suzanne Brögger efter sömnlösa nätter av fri kärlek. Hon målar sina ögon svarta, för den naturliga kvinnan är ändå bara en konstruktion, och sedan går hon ut i Amsterdamsnatten med sina högklackade stövlar. Hon tror fortfarande på den fria kärleken, på samhället där inte kön spelar någon roll och på en erotik byggd på lust, snarare än kultur. Jag önskar att det fanns någon Suzanne Brögger idag.
Var är hon?

Ja, nu var det ju inte tänkt att jag skulle skriva jättelångt om Suzanne Brögger egentligen. Jag ville ju mest säga hej och jag mår bra. Det hoppas jag att ni också gör.

På återhörande!

Andra inlägget om abort och Anna Ekelunds text i F-ordet: Det är inte hos preventivmedelskonsumenterna som det största felet ligger

För det första tycker jag att Christina kommer med väldigt bra kommentarer till föregående inlägg. Det är tråkigt att hon missuppfattas som att hon skulle tycka att preventivmedel = ta ofödda liv när hon egentligen bara ifrågasätter var gränsen går när vi börjar referera till det som liv och måste ta det där svåra, moraliska beslutet mellan liv och död som Anna Ekelund och många med henne menar att abort är. Jag håller känslomässigt med Anna Ekelund, men är rationellt helt med på Christinas ifrågasättande.
Var går gränsen för när man tar ett liv? Vid dagen-efter pillret eller aborten två veckor efter, för att man missade att ta dagen efter piller? Varför ses inte dagen efter-piller som ett moraliskt och svårt beslut när abort är en sådan livsomvälvande händelse, ett beslut om att ta liv och döda en begynnande människa? Eller kondomen som sprack och som orsakade graviditet? Det var ju också ett försök att hindra ett begynnande liv, som misslyckades. Är det då ett sådant svårt och moraliskt beslut att hindra livet från att fortgå några veckor senare?

Det intressantaste med abortdiskussionen är hur nästan ingen diskuterar hur man faktiskt hamnar i situationen som leder till en abort, nämligen frånvaron av preventivmedel. Eller jo, det diskuteras naturligtvis. Av allt ifrån bekymrade barnmorskor till fräsande småbarnsföräldrar som suckar över slarv och ogenomtänkta fylleligg. All diskussion som utgår ifrån frånvaron av preventivmedel utgår nämligen ifrån samma sak:
Det är konsumenterna av preventivmedel som det är fel på.

Antingen är konsumenterna ”omedvetna” om riskerna. Här påpekar debattörerna frånvaron av kunskap och förespråkar mer information. Jo, okej, kanske finns det en dålig information kring könssjukdomar i allmänhet. Men graviditet? Graviditetsrisk? Va?!
Jag hade min första lektion i sexualkunskap när jag gick i mellanstadiet, men redan innan dess hade jag naturligtvis koll på hur barn blev till. Men det som utgjorde sexualkunskapen då och genom hela högstadiet och gymnasiet, samt all annan information via ungdomstidningar, barnmorskor, skolsköterskor, Veckorevyn, broschyrer osv. utgick ju bara ifrån en sak: Det är sjukt lätt att bli gravid. Om svårigheter för kvinnor att få vaginala orgasmer och vad klittan är för något lärde jag mig banne mig aldrig på en enda offentligt understödd sexualinformation. Däremot levde jag länge i föreställningen att det räcker med att kuken bara är i närheten av fittan för att en röd varningslampa ska börja lysa och en megafon börja basunera ut ”ALERT! GRAVIDITETSRISK!”.
I Debbie Epsteins mycket läsvärda bok Schooling sexualities, om sexualitet och sexuell uppfostran i skolvärlden, diskuterar hon ingående faktumet att individer av kvinnligt kön i hög utsträckning skolas till att skydda sig och akta sig för sex. Den gamla föreställningen om passiva flickor som ska skyddas från pojkars sexualitet införlivas i en sexualkunskapsdiskurs där den kunskap som förs ut till de av kvinnligt kön är just riskerna med heterosexuellt penetrerande samlag, där graviditet är det centrala, medan den kunskap som de av manligt kön får, består mycket mer av begreppen lust och ansvar än just risk. Boken utgår ifrån den amerikanska skolvärlden, men den studie av svenskt sexualundervisningsmaterial som jag gjorde i våras påvisade inte några större skillnader.
Alltså: Jag tror att det finns få presumtiva preventivmedelsanvändare som inte är medvetna om risken att bli gravid om man struntar i preventivmedel eller slarvar.

Det andra alternativet är att konsumenterna har ett för lösaktigt (ursäkta, jag kom inte på någon bättre formulering) sexliv. Att slänga upp sig på abortbritsen anses här synonymt med att man knullar runt för mycket. Resonemanget är i sig relativt ologiskt. Ju fler sexpartners, desto större risk att bli gravid? Det kanske finns djur som funkar så, men mig veterligen ökar inte chanserna/riskerna för honan att bli gravid ju fler hanar som sätter på henne, i människans värld.
Jag är medveten om de siffror som pekar på att ett vidlyftigt sexliv med många partners är ett riskbeteende, men gäller inte det i avseendet könssjukdomar och inte graviditet? De som menar att konsumenterna helt enkelt har för mycket sex med alltför många verkar ha missat fakta som pekar på att många som gör abort (jag har tyvärr inga siffror att tillgå, någon får gärna fylla i) lever i en längre eller kortare fast relation. De där fylledimmiga onenightstanden där kondomen glömdes bort utgör bara en bråkdel i aborttalen.
Det som förespråkas här är däremot fast relation samt i det närmaste avhållsamhet tills man funnit den där fasta relationen. Det utgår med andra ord från en extremt heterocentrisk, konservativ syn på sexualakten som penetrerande sex mellan man och kvinna. Antingen är det kuken i fittan eller så lever man i avhållsamhet. Naturligtvis är det penetrerande, särkönade sexet det som är normen i allmänhet, men en hållning som menar att det enda alternativet till detta är avhållsamhet spär bara på normen. När kommer en hållning som pekar på alternativen eller försöker utvidga sexbegreppet?

Det tredje alternativet, vilket förmodligen också är det vanligaste, är att konsumenterna helt enkelt är slarviga och don’t give a fuck. Säkert finns det preventivmedelsanvändare som är det också. Men jag skulle tro att det är väldigt, väldigt få som på riktigt tycker att det är kul och kanske sexuellt upphetsande att leka rysk roulette med graviditetsrisken, på riktigt tycker att det är grymt sex att syssla med avbrutna samlag eller går igång på att försöka räkna ut sina säkra perioder. Jag tror att det är väldigt få kvinnor som får en kick av nervositeten och nojorna som uppstår efter osäkert sex, gillar att ha hjärtklappning dagarna innan mensen förväntas komma eller ser det som en härlig thrill i tillvaron att kissa på det där graviditetstestet som man skamset köpt på Apoteket.

Folk slarvar kanske. Men jag tror att de flesta gör det av en anledning. Och kanske är det dags att vända fokus från konsumenterna och göra det som man gör i resten av den här marknadsekonomin när konsumenterna inte köper varan som de ska: Ifrågasätta varan.
Hur kommer det sig att så många inte vill käka p-piller, tråckla med hormonspiraler, få p-sprutor eller p-stavar? Varför slutar så många konsumenter med dessa preventivmedel på grund av biverkningar? Varför har man fortfarande inte utvecklat fungerande skydd för män, så att man är två om ansvaret?
Det är väldigt få som använder kondom i fasta förhållanden. Anna Svensson skriver väldigt bra om det här. Däremot är det väldigt många som inte vill använda hormonbaserade preventivmedel. Och vad är då alternativet?
När det gäller preventivmedel är det förmodligen den enda del av marknaden där man dumförklarar konsumenterna utifrån deras ovilja att konsumera varorna, snarare än att ifrågasätta de varor som erbjuds. Kanske är det där man ska lägga fokus nu. Användningen av preventivmedel är inte så hög som man önskar, men efterfrågan kommer med största sannolikhet inte att minska. Den hör liksom samman med lusten att idka plain old kuken i fittan-sex, som har hållit sig relativt intakt sedan mänsklighetens begynnelse.

Läs även Isabelles inlägg samt Christinas inlägg.

Första inlägget om abort och Anna Ekelunds text i F-ordet: Känslogeggan

Jag tänker på inlägget om Anna Ekelunds aborttext i F-ordet, som jag numera utlovat, och jag tänker på det och jag har inte tid att skriva det, fast egentligen är det bara ursäkter för att kunna gå runt det och kanske inte skriva det alls.
Jag tänker på det lite mer men jag hamnar bara i cirklar och en privat gegga och känslobaserad argumentation och jag vet inte vad som är relevant och vad jag vill lämna ut.
Isobel har kanske redan sammanfattat min kritik i en kommentar till det här inlägget där hon skriver:
Utan att på något sätt underkänna Anna Ekelunds rätt att fatta egna beslut kring sin reproduktivitet så var det där påpekandet om hennes val ett problem för den texten. Inte i sig, och ingenting hade förstås hjälpts av att hon hållit tyst om hur hon gjorde givet att texten nu hängdes upp på hennes egna upplevelser, men genom att det underminerar själva budskapet. Tesen, som jag helt ställer upp på, är ju (eller väl?) att abort innebär att man tar liv men att man faktiskt får göra det. Det sista ledet är lika viktigt som det förra. Men eftersom det är två tankar som det är extremt svårt att hålla i samtidigt blir den känslomässiga sensmoralen en annan om skribenten berättar om sitt val att behålla ett barn än om hon valt abort. Som texten nu blev blir läsaren osäker på om hon faktiskt menar att man ovillkorligen har den rätten eller om hon menar att man “visserligen” har den rätten men att alla goda och kloka kvinnor ändå väljer att behålla sina foster.

Och hur ska jag utveckla det? Hur utveckla utan att nämna alla motstridiga känslor som dök upp av just den här texten och hamna i ett virrvarr av logisk, rationell, kritisk, argumenterande text och känslospill? Texten berörde och fick mig att tänka efter, den är välskriven no doubt. Men mycket rörs om.
Det gäller bland annat hennes nedlåtande ton kring hurrandet över att många aborter utförs i Sverige. Man kan se det som ett nederlag, men jag håller med dem som också menar att det ju faktiskt innebär att vi har en fungerande abortlagstiftning och att vi ska vara fucking stolta och rädda om den lagstiftningen. I synnerhet nu med Sarah Palin och McCain och allmänt vinande konservativ höger-vindar, måste vi hålla så förbannat hårt i den. Vi ska tillåta, vad som ibland kallas för ”abortturism”, vi ska låta det fortsätta vara enkelt att göra en abort (”enkelt” utifrån medicinsk kompetens och tillgång, naturligtvis, en abort är aldrig enkel) och vi ska fanimej inte börja lägga in en massa moraliserande snack gentemot de som gör abort.
Jag motsätter mig också hennes näst intill raljerande ton när hon diskuterar hur ”abort har blivit ett livsstilsval, synonymt med självständighet”. När hon skriver om detta får jag en sinnesbild av lyckade Sex and the City-karikatyrer som slänger upp sig på britsen, genomför en abort, för att de inte kommer att få dricka drinkar eller kliva på karriärstegen om en unge kommer och förstör allt. Jag skulle tro att sådana tankegångar är en försvinnande del av de tankar som förs bakom en abort.
Och ja, abort är förmodligen ett led i ett mer planerat och självständigt liv. Men är det något negativt? Jag förstår vad Anna Ekelund menar kring att det numera mer är norm att uppmana till abort än att faktiskt behålla barnet. Att det behandlas med skepsis att behålla barnet om man inte är i 30-årsåldern, i en fast relation och har planerad ekonomi. Så är det förmodligen. Men vad är alternativet? En återgång till oldschool-moralismen kring familj framför självständighet, omhändertagande framför självutveckling, uppoffrande framför att göra sig själv till det viktigaste i ens liv? Feminister har i alla tider slagits mot den kvinnobilden och slåss fortfarande och jag tror att det vore svårt att inte gå tillbaka till den bilden av kvinnan, om vi ska börja ifrågasätta abortval. Abort är inte så mycket en fråga om samhällets allmänna anda av individualism och självständighet, som kvinnans rätt att sätta sig själv i första rummet och vara just självständig. Det är en rättighet som vi slagits för i århundraden.

Det här är en feministisk fråga, inte en livsstilsfråga, inte en fråga om det moderna samhällets baksidor. Naturligtvis geggar jag ner mig i privata issues här, för tro mig – det är fortfarande fucking provocerande för människor när man säger att man inte vill ha barn överhuvudtaget. Att som kvinna säga att man inte vill föda barn eller uppfostra biologiska barn är bland det mest provocerande som kan förekomma. Jag hamnar konstant i diskussioner kring min ovilja att skaffa barn, detta trots att jag är 25 år, lever med studentekonomi och dessutom inte har någon fast relation, vilket borde kunna innebära att jag borde kunna undslippa sådana diskussioner just nu. Jag avkrävs på svar kring varför och tvingas argumentera kring ett högst personligt beslut och tro mig, jag har ansträngt mig. Jag har dragit in alltifrån ojämnställda heterorelationer till världens överbefolkning i min argumentation. Jag har varit tvungen att bedyra gång på gång att jag inte hatar barn, att jag inte tycker illa om barn, att jag visst kan prata med barn och gulla med barn. Jag har bara ingen lust att trycka ut dem ur min fitta.
Senaste gången det hände blev jag så förbannat trött på det att jag ställde motfrågan ”men varför vill ni ha barn då?”. De som jag diskuterade med såg på mig som om jag var dum i huvudet. Vad är det för onaturlig fråga? Tillslut avlade de följande svar:
- Dom är så mysiga och gulliga.
- Jag vill ha en liten minikopia av mig själv.
- Men det hör ju till, liksom.
Här har jag alltså suttit i flera år och slipat på mina argument och det här är argumentationen som stödde deras vilja att faktiskt skaffa barn.
Således: Jag tror att Anna Ekelund har fel. Jag tror att det fortfarande ses som något oerhört skuldbelagt, provocerande och fel när en kvinna väljer bort barn. Oavsett om hon gör det genom en abort eller genom att uttala sin motvilja mot att skaffa biologiska barn. Det förekommer jävligt få hyllningar av fria, självständiga kvinnor som väljer skor och karriär framför att föda barn. Abort är fortfarande någonting oerhört skuldbelagt, annars skulle det diskuteras betydligt mer utifrån de som faktiskt har gjort abort och inte bara utifrån de som förlorat barn, själv fått barn eller, som i Anna Ekelunds fall, funderat på att göra abort, men ändrat sig i sista stund. Då skulle faktiskt de som tagit abortbeslutet i högre grad innefattas i diskussioner kring när ett barn blir ett liv och inte ett foster, var gränsdragningarna ska dras, varför abortsiffrorna är så höga. Nu tiger man istället, trots att det finns så oerhört många som har gjort abort. Jag förstår varför.

Och jag förstår Anna Ekelunds resonemang kring att kalla det barn och inte foster och var går gränsen för liv. Jag håller med henne fullständigt kring att kvinnor som väljer abort är mogna nog att fatta beslut om liv och död, utan att man klappar dem på huvudet och väljer andra ord. Jag håller med henne helt och fullt här. Jag har ju själv suttit där hos barnmorska och kurator och läkare och fått de där mjukgörande orden kastat mot mig. Jag har också fått höra att det inte är någonting än, det är så litet, några piller bara så är det borta.
Jag har också sett in i min dåvarande älskades ögon och sagt:
- Det spelar ingen roll vad de säger, för mig är det här ett barn.
Det var ett barn, vi namngav henne till och med och hon fick aldrig leva.
Och det slår mig när jag skriver det här att kanske är det det här som är just fundamentet i min avog mot abortdebatten i största allmänhet. Att allting blir, precis som Anna Ekelunds text och det här inlägget, en jävla gegga av personliga erfarenheter och privata känslor. Och att det just i abortdebatten inte är så mycket av godo utan att det finns en uppenbar avsaknad av någon slags rationell diskussion. Det är inte konstigt, det handlar om en mycket laddad fråga, men det gör att debatten blir just bara geggig. Därför ska jag skriva nästa inlägg som ett försökt att diskutera lite mer rationellt.

Vidare om individuell erfarenhet som argumentationsbas och den där Pittstim som jag fortfarande inte läst

Häromdagen diskuterade jag och ett par andra just det där om vår tids och generations fixering vid det individuella och självupplevda i debatten, alldeles i synnerhet den feministiska.
En av oss konstaterade att, exempelvis, 68-rörelsen aldrig hade de här ingångarna. Förvisso föddes slagordet det personliga är politiskt just där, men det rörde sig om en mindre krets av kvinnor. Att dåtidens manliga politiska debattörer skulle sätta sig ner och skriva en antologi om deras personliga upplevelser av könsroller och manlighet fanns överhuvudtaget inte på agendan. Man skulle prata visioner, utopier, kollektivism.
Någon av oss pekade på att en äldre generations generellt sett förvirrade och avoga inställning till bloggvärlden delvis kan förklaras genom det (sedan finns det naturligtvis mängder med andra orsaker, ovana vid webbaserad information, oöverkomliga svårigheter att hitta de där bloggarna man faktiskt vill följa osv.). Här är det mesta subjektivt och oerhört mycket är dessutom personligt, ibland privat.

Vi pratade också om bloggandets roll i kulturens, debattens och litteraturens riktning mot autencitet och sanningsbetonade texter.
För mig är romanen som konstform så väldigt mycket inslagspapper runt en smärta, runt en kärna. Det är klart det har att göra med att jag är rastlös och har vuxit upp med internet. Men jag läser mycket hellre en blogg av en kvinna som är mitt inne i en kris än en manlig författares påhittade berättelse om en kvinna i kris, säger Sigge Eklund i Fokus artikel om den nya författaren.
Hur mycket av behovet av autencitet och erfarenhetsbaserad argumentation uppkom genom bloggandets framväxt och hur mycket hade vi hamnat där ändå? Är det enbart enbart utslag av den individualism som jag diskuterat tidigare och är bloggandet i så fall också det?

Jag träffade för övrigt en av Pittstims skribenter, Kristofer Folkhammar, samma dag och i just den diskussionen. Han bekräftade att de kriterier som funnits för de medverkande skribenterna i Pittstim var just följande:
1. Det ska handla om könsroller
2. Det ska utgå ifrån dig själv
3. Det måste vara sant
Och efter att ha läst den här texten om Pittstim känner jag om möjligt mindre lust än någonsin att läsa antologin. Jag kanske skulle revoltera mot mig själv och helt enkelt bara skita i att läsa en aktuell bok inom genusämnet. Take a walk on the wildside, liksom.

Fotnot: Jag vet att inlägget blev jätterörigt, det är lite så jag verkar idag i största allmänhet. Mamma är lite trött idag, ni får leka själva en stund nu.

" Om de gått på Uppåt hade de fått gråtrunka hemma allihop."

Jag och Gustav har simultanskrivit om F-ordet de senaste dagarna. Jag ska skriva ett längre inlägg om Anna Ekelunds aborttext, eftersom jag inte verkar komma runt den och diskussionerna om den pågår i mina kommentatorsspår.

Men jag känner mig glad att jag inte behöver formulera någonting om den enda text som jag inte fick ut ett shit av annat än mörkrädsla, skratt över dålig stilistik och konstig argumentation samt djupa suckar. När det gäller Boris Benulics text om machosex har Gustav redan skrivit allt så bra. Läs här.

Maktskillnaden mellan den som skriker och den som lyssnar

Stockholm var som vanligt helt ljuvligt. Solskenspromenaden på Skeppsholmen i den höga höstluften under lördagen bildade en stark konstrast mot det regnfuktiga, dimmiga Göteborg som jag återvände till. Som om vädret sa någonting om var jag är och vart jag är på väg.
Men nu var det ju inte det som jag skulle skriva om.

Jag satt i den underbara lägenhet, som var min enda tillflykt under min djävliga sommar, med min närmaste Stockholmsvän, drack gin&tonic och vi började prata om Könskrig.
Hur den lämnat oss med suckar och jaha, varför antologin inte satt särskilt mycket spår i oss och inte var vidare intressant för någon av oss. För mig handlade det förmodligen om att jag hade för höga förväntningar, då flera av mina favoritskribenter medverkade. Jag hoppades också på att den kunde säga mig någonting nytt, ge nya infallsvinklar. Istället bekräftade den bara saker som jag redan visste och som inte breddade mina tankar någonstans.
Min väns kritik var av ett helt annat slag. En vinkel som aldrig slagit mig, av förklarliga skäl, jag är själv en del av den kulturen.
– Alla texter i antologin utgår ifrån ett jagperspektiv, sa hon, jag är så trött på det där förbannade individualistiska jagperspektivet. Ingen pratar om kollektivet längre. Det är hela tiden bara den personliga erfarenheten som ska lyftas fram, det individuella perspektivet som ska hävdas. Jag läser inte texter som handlar om samhället och om mig. Jag läser individuella erfarenheter som handlar om enskilda människor som lyfter fram sig själva.
Vi diskuterade om det en lång stund. Jag tillhör ju själv just den kulturen. Mina erfarenheter och mina perspektiv är centrala, det är dessa som jag kopplar till samhället i stort. Jag bygger allting jag gör kring mig själv. Men jag är, som i allt annat, också självkritisk.

På tåget hem och under lördagkvällen läste jag F-ordet. Jag tror inte att jag hade läst den på samma sätt om jag inte haft just den diskussionen om individualism och jagperspektiv kvällen innan. Nu hade jag min väns kritik i närminnet hela tiden när jag läste texterna. Alla dessa texter om min erfarenhet av våldtäkt och övergrepp, mitt förhållande till femme-kulturen, mitt fuckoff-kapital, min erfarenhet av bodybuilding och machoideal. I varenda text är det genomgående hur den personliga rösten slår igenom. Man vill göra anspråk på någonting större, en generell analys och kontextuell kritik, men utan undantag gör man det genom att samtidigt lyfta fram sin egen, personliga erfarenhet och sig själv som individ.

I vissa texter är det helt på sin plats. Anna Svenssons erfarenhet av att vara våldtäktsoffer utan att känna sig som offer ger en bra grund för hennes kritik av samhällsdebatten kring den våldtagna som offer, där de våldtagna buntas ihop till ett kollektiv som används som slagträ i debatten och där den generella tanken kring dem är att de är för svaga och oförmögna för att använda sin egen röst. (Jag känner också igen mycket av det ifrån min kritik av hur man debatterar om självskadebeteende och självdestruktiva kvinnor, exakt samma diskurs finns i debatten om dem). Även i Lars Gårdfeldts text om att vara våldtagen man är den egna erfarenheten central och viktig.
Men i många texter känns den relativt oväsentlig. Med min väns röst i bakhuvudet blir det omöjligt att inte fundera över huruvida Maria Niemi, i sin annars oerhört intressanta text om femme och slampighet som feministisk strategi, hade kunnat skriva en minst lika bra text utan att lyfta fram sin egen bakgrund och diskutera sin mamma.
Är det centralt i Anna Ekelunds kritiska text om abortdebatten att hon väljer att berätta om sitt eget beslut att inte göra abort? För mig bildar den bara en äckligt självgod fond till hennes kritik. Titta på mig! Jag var duktig! Jag gjorde inte abort, jag tänkte minsann på barnet!
För att inte tala om Maria Rankkas text om fuck off-kapital, som talar utifrån sitt liberala perspektiv där hon liksom bara måste nämna att hon minsann har ett fuck off-kapital i form av en egen stuga. Bra tips till alla undersköterskor och vårdbiträden, Maria Rankka. Äh, gör er fria och köp en stuga i Uppland vettja.

Oavsett innehåll och textmässig kvalitet går hela tiden den individuella erfarenheten igenom och den här gången blir jag märkbart irriterad på den. Jag vågar inte ens tänka på hur irriterad jag kommer att bli av Pittstim, som förmodligen lär ha ännu större anspråk på att hävda den individuella erfarenheten och attityden, snarare än att försöka säga någonting om samhället i stort.

Min väns kritik var viktig. Den riktade sig även mot mig och den kultur som jag tillhör och när jag satt på stationen med min köpta kaffe till överpris och väntade på tåget kom samma tankar som jag ofta har upp igen. Var går gränsen mellan att berätta sin personliga historia och sätta den i ett större sammanhang och att bara profitera på sin identitet i ett självhävdande syfte?
Är mina erfarenheter av exempelvis klass, icke-heterosexualitet, ätstörningar och självskadebeteende någonting som bör berättas om för att ge andra perspektiv, bilda fler historier som kan sättas in i sammanhang och ge nya vinklar på samhällsproblem? Eller använder jag dem för att bygga en identitet som kan marknadsföras; alltså profitera på mitt eget jag?
Ibland är det solklart. Jag skrev om att fejka orgasm och det var skitsvårt, men jag gjorde det ur en frustration över en ensidig debatt där det enda jag läste var experter eller andra tyckare som inte förstod varför man gjorde det. Jag ville påvisa en annan sida, inte hävda min egen erfarenhet. Andra gånger är det inte alls lika solklart. Amen ska hon nu komma dragandes med sin klassbakgrund igen!, skriker cencorrösten inom mig.

Min främsta självkritik och min främsta kritik mot den individualistiskt centrerade debatten är framförallt hur den bildar ännu ett nytt skikt i en maktdiskurs. Kanske utgör också det min största kritik mot både Könskrig och F-ordet, utifrån min och min väns diskussion. Att både Könskrig och framförallt F-ordet utesluter läsare är självklart. Vem som helst kommer inte att kunna plocka upp F-ordet och förstå texterna eller de debatter som diskuteras, ännu mindre de begrepp som förekommer. Den är skriven av akademiker och debattörer, för de redan insatta.
Det andra skiktet, som tillkommer i såväl bloggvärlden som i dessa antologier när den personliga erfarenheten och insikten hela tiden ska hävdas och framhållas, är maktdiskursen mellan den som skriver och den som läser. När det är mina egna erfarenheter som hävdas och ni som läser dem och håller med, känner igen er eller tycker och tänker annorlunda framhålls samtidigt mina erfarenheter som viktigare än någon annans. Det är mina erfarenheter som ska diskuteras, ni som ska diskutera dem. Så blir också textförfattarna i F-ordets erfarenheter mer centrala än läsarens, de ska hävdas och läsaren deltar i framhävdandet av dem.
När jag läst klart F-ordet slår jag igen boken och jag kommer att tänka på kritiken mot den individualistiska 80-talistgenerationen och bloggvärlden som en av mina kollegor brukar nämna.
- Men om alla skriker för att höras, vem är det då som lyssnar?

För övrigt noteras: Sedan skrev jag en hel text utifrån ett självhävdande jag-perspektiv om kritiken mot självhävdande jag-perspektiv.