The internets AFK

När man druckit en kopp sjukt starkt kaffe och jobbat fokuserat i flera timmar spårar man lätt ur. Min expojkvän pekar på affischen i mitt kök och säger att han gillar den och helt plötsligt får jag återigen den där visionen av hur det vore om livet var Facebook. Elin Grelsson likes this, liksom.
Mot bakgrund av en diskussion kring like-knappen och mot bakgrund av all diskussion kring det hotade internet är steget till den här fantastiska sketchen inte långt bort. Dave Chapelle visar på hur det vore om Internet existerade AFK:



He’s not on my newsfeed, therefore he doesn’t exist, so poff – then move, son of a bitch

On a completely different note än föregående inlägg, bara ett litet instick:
Är det i och med “nya” Facebook som den här funktionen att man kan välja om man vill se mycket eller lite information och statusuppdateringar om en person på ens newsfeed, har kommit? Jag upptäckte den aldrig på förra Facebooklayouten i alla fall. Den måste ju vara den mest eftersökta funktionen på Facebook någonsin, i vilket fall som helst. Äntligen kan man klicka bort de där människorna man önskar att man aldrig lagt till, såhär i efterhand.

Det känns som en ljuvlig hämnd att få klicka i “jag vill se färre händelser om XX i fortsättningen”. Jorå, du kanske krossade mitt hjärta back in 2007, men tro inte att jag kommer att kolla dina statusuppdateringar i fortsättningen! Nu är det jag som har makten, mohaha!

För övrigt noteras: Det där var nog det sorgligaste passivt-aggressiva försök till upprättelse som någonsin utskrivits.

Does the internet rule the body or does the body rule the internet, I don’t know

Okej, jag fortsätter på sexspåret från föregående inlägg, eftersom det ju är – citat mig själv igår i bakfyllans intellektuella sken – ”Ju är så himla kul. Att knulla alltså”.

Fast det här handlar inte om att knulla utan är mer ett oroväckande mönster som jag börjar se i mina sex/kärleksdrömmar. Det där om att Internet nu inte bara tagit över en stor del av min vakna tid, utan även börja sätta sina spår i mitt undermedvetna.

Dröm ett: Jag drömmer att det finns en applikation på Facebook där man lägger upp en nakenbild på sig själv. Sen kan vem som helst på ens kompislista ta på valfri kroppsdel över Facebook och du känner det i verkligheten. Vem det är vet du dock inte förrän du kollat fejjan. Jävligt gött var det när jag kände hur någon tallade mig på tuttarna, gick in och kollade på Facebook och upptäckte att det var ett gammalt ragg. Men sen var det någon som tog mig någon annanstans och det visade sig vara en gammal högstadieklasskompis. Kul att bli Facebookfingerpullad av nån du inte träffat sen nian.

Dröm två: Det här drömde jag när jag var ihop med mannen. Jag drömmer att jag är otrogen med Eric Rosén, ni vet Det ljuva livet-Eric. Han blir kär i mig och vill att jag lämnar mannen för hans skull och i drömmen har jag ett moraliskt resonemang med mig själv som goes like this:
- Men jag är ju kär i mannen, inte i Det ljuva livet-Eric!
- Fast…fatta vad mycket smartare det är att va ihop med Eric. Tänk vilka läsarsiffror du kommer få på bloggen!
- Men ändå, jag är ju inte intresserad av honom på det sättet…
- Fast…vi kan typ bli bästa bloggparet ever. Vi kommer ju tangera paret Schulman totalt! Och det är mycket smartare karriärmässigt, vi kan fan ta över hela media-Sverige ihop!
- Ja, jo det är nog sant. Nä, jag får lämna mannen och bli ihop med Det ljuva livet istället.

Jag vet inte. Men när man drömmer om att lämna sin pojkvän för någon man inte är kär i för att få fler läsare på sin blogg är det kanske dags att ta sig ut i verkligheten lite mer. Eller nåt.

Ack, du frestande lättja

Om förra veckan präglades av lust och inspiration, tankar och kreativitet präglas denna vecka av lättja och oförmågan att ta mig för saker. På en och en halv vecka ska textkritik inlämnas, textsamtal i Motala genomföras, ansökningar till forskarutbildning lämnas in, jag ska börja jobba på nygamla jobbet efter ett och ett halvt års frånvaro och däremellan har jag två seminarium och ett PM att skriva samt en klubb och en fest ordnat av vänner att gå på.
På en och en halv vecka.
Slutsatsen blir att det aldrig blivit så roligt att Facebooka som nu, aldrig känts så nödvändigt att träffa alla människor jag inte hinner träffa så ofta som jag skulle vilja och tänk alla blandskivor man kan göra när en 40-sidig engelsk text om ekofeministiska perspektiv på molekylärbiologi egentligen borde läsas.

Förkylning och förälskelse dimmar skallen. Den här veckan vill jag bara skedligga och vara småfånig och fråga med kärleksrösten om han är kär i mig idag med (det var han! lucky me!). Den här veckan vill jag bara äta halstabletter framför highschoolfilmer och ha täcket i soffan fylld med gamla snorpapper. Den här veckan vill jag strunta i viktnojor och träningsbehov och äta tusen rostbröd med marmelad och ost som enda näringstillskott. Den här veckan vill jag slökolla TV och talla på mannen sådär så jag tillslut börjar kalla mig själv Fröken överkokt blomkål (Jag är en femtonårig testosterongrabb instängd i en akademisk, feministisk kvinnas kropp. Lös den ekvationen om du kan, Tiina Rosenberg!)
Den här veckan vill jag varken vara upcoming akademiker, slipad feminist, strukturerad och organiserad duktig tjej, inspirerad blivande författare och textkritiker eller snygg, ung kvinna. Jag vill bara vara härligt lat och oproduktiv i fula mjukisbyxor och förkylningsröd näsa. Himla missmatch av vecka att känna så på.

För övrigt noteras att min tillvaro består av fantastiska människor som peppar mig och stöttar mig och erbjuder mig lån och tipsar om gratisboenden och det ena och det andra. Vad fantastiskt fina ni är. Jag hoppas att inte Love sex money har rätt när hon säger att York-resan är min chans till stundande kometkarriär för i så fall sumpar jag den nu. När tillvaron handlar om vem jag ska kunna låna pengar av för att ha råd med mat nästa månad känns en resa till York väldigt långt borta och den där kometkarriären får istället bli det gamla vanliga strävandet, hankandet framåt för det går ju i alla fall framåt. Dr Kitzinger erbjuder mig handledning via mail och jag är tacksamt glad, trots frånvaron av pengar, för att jag har ett bredband som ger mig möjlighet att interagera med människor på andra ställen och för att det finns så många som hejar på mig och är villiga att lägga pengar på mig. Tack.

För övrigt noteras 2 att paret Schulman också grälar om barn. Heja Katrin!

Tjugofyraåringen som vägrade bli vuxen

Dra upp persiennerna på vidöppna fönster där höstens första vindar blåser in över tömda ölburkar, pezfigurer, kladdkakeservetter, vinfläckar och smutsiga lakan där trasselhåriga bakfyllda jag och finaste mannen nakenligger nära och sover med varandras spritandedräkt i den andres ansikte.
Därifrån och bakåt:

Jag sover fyra timmar och sedan möter jag upp med finaste vännerna med grattiskramar klockan sju på morgonen på stenafärjan för en dag i Fredrikshavn. Jag är tjugofyra år och den genomgående lyckotanken under en lång fnissdag är hur tacksam jag är över att vara tjugofyra år och barnsligast i världen och ha hittat fyra underbara människor lika barnsliga som jag.
Vingla runt på båten klockan åtta på morgonen när vågorna går höga och hänga på låset till taxfreespriten, köpa pezfigurer och skratta, alltid skratta. Åt vad? Jag vet inte, men alltid med magen, det är det viktiga. På fiket där vi frukosterar pratar vi för högt om Facebook och Compare friends-applicationen. Skriker sexiest och stuck in handcuffs utan en tanke på att engelskan är ett internationellt språk och danskar förstår svenska bättre än vice versa, de danska medelålders män glor ögonen ur sig på oss. Sjunga sjörövarfabbe högt på gatorna, leka, skratta åt leksaker på BR, äta äcklig kinamat, irra runt och leta palmstranden och sluta i ett sunkigt industriområde.

Det är Klara med lika syrlig humor som jag, vi irriterar oss på barn och diskuterar deras brist på konsekvent tänkande och social kompetens. Det är Sofia med den Sofiatypiska exalterade minen när hon håller med om något. Det är Maja och befriande barnsligheten med Pezfigurerna. Det är Linnea och underbara Örebrodialektiska skrattet. Hur kan det inte bli bra i det sällskapet?

Fredrikshavn är en fruktansvärd stad. Stenalineresorna ger mig massiv ångest av Killinggängets Fyra nyanser av brunt-slaget. Samla den värsta sortens människor, låt dem handla sanslösa mängder sprit och sätt en misslyckad musiker som försörjer sig som covertrubadur ensam i baren med en gitarr. Allting är lite sunkigt och sorgligt, det är synd om människorna viskar Strindberg i skallen när jag betraktar grabbarna grus-killarna med mittpådagenfyllan och ansiktsmålningar, white trash-morsan som lastar ölflak på barnvagnen och danska alkisar med ölflaskor i urinstinkande gatuhörn. Det är synd om människorna och ångestklumpen hade kunnat sätta sig i magen, men med fem på nya äventyr-fnissgänget är det omöjligt. Förvandla allting till skratt, oavsett om det är mat så äcklig att vi askar ciggen i den, industriområdet där vi poserar bland taggtråd eller färjan där vi moffar pezgodis och öppnar första ölen.

Och havet är havet, även om det är ton av synd om-människor som reser över det och där står vi vid relingen och leker Titanicscen och pratar om friheten och omöjligheten att ta in allt det stora. Havet, horisonter och möjligheter överallt. Inget sätt att fira sin födelsedag på kan vara bättre än att ha storhetspirr i hela kroppen över oändliga horisonter, klump av lycka i halsen och vännerna som skrattande leker Titanic bredvid.

Men så festen då? Folk ställer in eller dyker inte upp och det blir alldeles lagom med människor och jag yr runt och blir fulla värdinnan på en sekund. Annika kallar mig strålande och glad. Jag kallar mig härjig och skrikig, alldeles särskilt i bakfyllans grådassiga sken.
Presentbordet fylls som en påminnelse om mig, vem jag är och var jag står i livet. Blanda leksaksstämplarna i rosa som jag hittade på BR leksaker med Southern comfort-flaskor, blanda bubbelgum i form av cigaretter med kaffebryggare. Vuxen och barnslig och tonårig på samma gång.
Jag konfronterar nya mannen, inför hela festen, med knäckfrågan om huruvida han läser min blogg eller inte. Får ett skrämset svar om att det var uppenbart att jag inte ville att han skulle läsa den när han frågade om den och han vill inte inkränkta på min integritet. Ironin i att jag vräker ut mitt privatliv över internet och han pratar om integritet.

Folk ställer in eller dyker inte upp men alla är ändå där. Nya mannen, exmannen, Amsterdamsflickan och slutligen dyker även Rådjursögon upp. Ni som läst bloggen ett tag fattar. Typ alla var där.
Och jag skäms inte och ser det inte som ett problem att jag nu är 24 år och fortfarande tjuter av lycka över barnleksaker i present, sjunger sjörövarfabbe offentligt eller tonårspiper av Justin Timberlake-låtar. Det är den sortens barnslighet som är skön och bra.
Men den där naivt barnsliga tron på att alla måste vara ens vänner och att allt kan vara kärlek, hur mycket förstörelse som än finns där emellan hoppas jag snart växa ifrån. Det fungerar inte så, Elin, inte i verkligheten. Den tron vill jag växa ifrån i likhet med min kärlek för fylledramatik och min inbillning om att mitt självförtroende är dåligt och jag hatar min kropp och mitt utseende. Det är det inte, det gör jag inte, det handlar bara om vilken kontext och vilka människor jag utsätter det för. Tills jag fyller 25 hoppas jag ha vuxit lite till, det gör man väl alltid eller hur?

Om Facebook vore IRL

Jo jag är ju gravt beroende av Facebook numera och när vi igår kväll över ölen insåg att alla samtal någonstans slutade i Facebooksnack tänkte jag på den där Dave Chapelle-sketchen om hur det vore om Internet fanns i verkliga livet. Med irriterande popupfönster, lockande porr, gratis musikutdelning och dejting.

Igår satt jag i receptionen på jobbet och hade en shitty jobbig dag med besökare, journalletande, efterlysningslistor och en evigt ringande telefon. Det var enbart Facebookandet som räddade mig. Om Facebook hade varit verkligheten hade jag istället för åtta timmars kontorsarbete och service mind-leenden istället ägnat dagen åt att heja på gamla vänner, prata med Maja, hångla och dansa med min pojkvän, karatesparka min lillebror, få ett träd som det växte pengar ur, ge bort haschbrownies, skrika ut över världen exakt hur jag mådde och gjorde varannan timme samt urinera över två av mina bästa vänner.

Internet vs verkligheten – fortfarande 1-0.