Julledigheten såhär långt

Vakna klockan fem på morgonen och inte kunna somna om, se hela Nyhetsmorgon och hinna skicka några jobbmail innan gryningen. Förkyld, ont i bröstet när jag andas. Börja skriva på de två texterna som ska in nästa vecka, spåna på ämne till morgondagens Sjuhärad Direkt. Bli uppringd av Aftonbladet och ombedd att skriva en text om julstress. Skriva text, glömma att plocka ur diskmaskinen som mamma bad mig om. Hosta, ta en dusch. Prata i telefon med redaktören till det som ska bli min debutroman. Bli påmind om diskmaskinen igen.

Men nu. Se Dexter, försöka sova igen, se till att hålla fötterna varma.
Det är ändå skönt att jobba på halvläge, helt lagom. Varken rastlös eller stressad. Speciellt när alla krav på att sköta markservice, träna och umgås plockats bort. Det är lite enklare hemma i Jämtland, allting, ändå.

Min mamma fyller år idag


Den bästa födelsedagspresenten som jag fått i hela mitt liv var det brev som jag fick av min mamma på min 20-årsdag. Det var ett par dagar innan jag skulle bryta upp från Jämtland och flytta ner till Göteborg.
Jag fick ett födelsedagsbrev fyllt av kärlek och minnen. Ett brev som inte värjde för det svåra och svarta, såsom min mamma aldrig gjort. Men som heller inte var gravallvarligt utan fullt av skratt, såsom min mamma är.
Det brevet, som avslutades med ett ”jag älskar dig”, blev början på en ny slags relation med min mamma. En nära vuxenrelation av samtal, brev och kärlek.
Som bestod av drinkar i baren på Bokmässan, där mamma skröt för okända kvinnor om hennes skribentdotter som skulle ta kultur-Sverige med storm och jag rodnade och skämdes. Gråtsamtal på söndagskvällar, när jag var nybliven singel och undrade varför ingen ville ligga med mig och varför jag var så dålig på att vara slampa.
Karriärcoachande som lett till mammas kommentarsnick ”managermamman”, som fått mig att jämföra henne med Britney Spears karriärmorsa och som hjälpt mig på vägen i såväl steget att våga vara egenföretagare som att ha en osäker frilanstillvaro.
Samtal om relationer och jämlikhet ur två generationers olika perspektiv, på en både individuell och strukturell nivå.
Delade snusdosor och fniss på släktmiddagar, delad gråt och sorg på morfars begravning och dålig humor under sena nätter i sommarstugan.
Långa brev på färgglada papper med inklistrade internskämt-bilder på Jan Guillou och Du vet väl om att du är värdefull-citat.

Min klokaste, starkaste mamma som jag, med stolthet, blir alltmer lik för varje dag. Det kreativa, osäkra livet; som jag på högstadiet brukade skämmas när folk frågade vad min mamma jobbade med och jag inte kunde ge ett enkelt svar utan istället räknade upp såväl student, konstnär, författare, egenföretagare, föreläsare och allt det andra.
Numera är det med stolthet som jag räknar upp alla hennes olika sysselsättningar och spår. Hon är mitt bevis på att det finns många sätt att vara vuxen och leva på.
Att man får förverkliga sina drömmar, oavsett ålder.

Grattis mamma!
Jag älskar dig.

Up north trip

Jag är i den helt ljuvliga sommarstugan i Jämtland. Några mil från lägenheten i Östersund, på min gamla hemby. Precis där grusvägen tar slut och storskogen tar vid, med sommarängen med betande hästar framför verandan och utedasset bakom knuten.
Här ligger jag i en soffa på loftet med snedtak och läser böcker när regnet smattrar mot plåttaket. Jag tar långa joggingturer och försöker springa ifrån myggen. Jag tar nattpromenader och låter ljuset, tystnaden och ensamheten bedöva insomnian. Äter kakor och åker på loppmarknader, spelar kort och dricker baginbox. Pratar med mina föräldrar och löser livskriser.

Här ska jag stanna fram till nästa lördag.
Med mobilt bredband lär det väl bli lite sporadiskt bloggat, men det är inte särskilt prioriterat just nu. Det finns faktorer just nu som gör att jag mår rätt bra av att hålla mig AFK och Internetlivet mest gör mig uppriven. Det finns ingen samhällsdebatt som jag känner för att orka delta i. Ingenting på Internet som jag orkar läsa. Inte när man kan titta på fjällen, läsa böcker och förälska sig i gamla kaffeserviser i porslin på loppmarknader.

Men förutsatt att jag blir helt klar med Gustav Fridolins Blåsta, läser ut Thomas Johanssons Den skulpterade kroppen och får uppskickat ett ex av Butlers nya bok Frames of War blir det helt säkert texter inom kort.

En helg på 140 tecken

#Mammyfied-helgen är slut.
Den kom med fina moments som:

Pappa panam heilar på borggården.
Gustav klättrar. Pappa heilar. Hade det varit några hundra år sen borde de inte släppt in oss på Vadstena slott.

Syster panam: Mamma hämta spriten!
Mamma: bjur du på en litten grogg då?

Mamma panam brought kinderägg från affärn. Smörjer relationer det.

Herregud! Gustav high-fivar min pappa!

Pappa och Gustav sjunger med i Sultans of Swing i bilen. Hollywoodmoment. Typ.

Och däremellan, sånt som inte får plats eller skrivs om. Som pappas klokheter, våra diskussioner, skrattrynkorna runt hans ögon när han skrattar. Min systers fnittrande och överpositivitet och mamma med sina snuskiga historier och klappar över min rygg när jag är trött och ledsen.

Vår första egna hashtag

De flesta relationer har vissa hållpunkter som man kommer att komma ihåg. Sådant som utvecklade relationen och på olika sätt gjorde att den tog en annan skepnad. Av mina och Gustavs ca fyra månader ihop skulle jag hittills vilja räkna några av dessa som de primära milstolparna i relationen:
1.Jag outar oss som par i bloggen.
2. Jag flyttar till en lägenhet med trådlöst bredband. Nu kan båda surfa samtidigt! Vi behöver inte umgås, vi kan internetta tillsammans istället!
3. Gustav skaffar twitter och vi börjar kommunicera via 140 teckens-meddelanden, även när vi sitter mittemot varandra.

Imorgon sker nästa hållpunkt. Det är då vi åker till Linköping tillsammans för att under helgen bo hos min syster, där även mina föräldrar befinner sig.
Det stora är alltså inte att Gustav ska träffa mina föräldrar, utan faktumet att vi båda kommer att twittra om det. I realtid. Och det största av allt: Vi planerar att ha en egen hashtag för händelsen.
Följ oss på twitter.com/elingrelsson och twitter.com/GrovtInitiativ.

See you in the next life

I mormors och morfars lägenhet väntar jag fortfarande på de hasande stegen. Hans tofflor står tömda på gamla trötta steg, ensamma i sängkammaren. Saknande och gapande, såsom jag väntar på stegen och på handen som omsluter min och säger tjänare Elin, allt bra?
Väntar på ord om min kritstreckskavaj och håret, vad fin jag är och stiligt klädd och stolen bredvid mormor är tom och när vi diskuterar begravningsprocedurer väntar jag på att hans röst ska bryta in och säga att det väl inte är så noga hur vi sitter, så länge alla mår bra blir det så bra så.

Underläppen darrar när vi tänder ljus och längst fram står kistan och nickar bekräftande mot mig. Han är borta. Hälsar på människor som jag knappt eller inte alls känner, biter fast tänderna i köttet på insidan av underläppen.
Närmast sörjande står samlade utanför och vi väntar in tillsammans med prästen. Nu ber vi en bön tillsammans, för den här stunden till avsked, säger han och jag säger ingenting men man kan höra mina snyftningar för nu är det på riktigt och nu brister det och åh, ska man skämmas för sig själv och gråta när man går in i kyrkan och alla kan se. Men gråter gör jag. Genom hela begravningen.

Vi står vid kistan, inför de andra. Mormors hand som bär rosen skakar, rösten skakar och också hon. Men hon talar till honom, efter över 70 års kärlek med samma röst som hon använde när hon på julafton sprayade sin nya parfym på sin handled och sa till honom att nu ska jag minsann förföra dig. Den sortens kärlek som får allt annat att vara billigt, när minnet av hennes ömma klapp på hans kind när han svarade att han blivit för gammal för att ha något luktsinne är det som fastnat.
– Den dag du sträcker ut din hand, då kommer jag till dig och då ses vi igen, avslutar mormor och jag döljer ansiktet för åskådarna för så mycket sorg och tårar bor i det nu.

När kyrkan fylls av en samstämd, andaktig kör av oss församlade i Härlig är jorden sitter jag dubbelvikt av gråten. Omkring mig omsluter en famn av röster mig. Det rinner ur mig, jag famlar efter morfars hand och den trygghet i allt annat osäkert och i alla mina rädslor som den alltid har stått för. Den där handen som höll min räddblyga sjuåringshand, höll tonårshanden av uppror och ångest och tjugonåntinghanden av karriärtänk och prestationsångest. Den som alltid lovade att jag var okej precis som jag var och att allting skulle bli bra. Den här kören av sörjande människor omkring mig är handen som tar min istället.
Jag som alltid trott att bara glädjen kan delas. Jag som alltid har gått undan, gömt mig själv och mina tårar. Jag som alltid skrivit hemliga brev och dagböcker om allting som gjort ont, som bara låtit några få utvalda få se det som gör ont när det gör ont och inte bara höra mina analytiska diskussioner kring hur och varför det gör ont.
Ingenting har gjort mig så rädd som att vara sårbar och ha ont inför andra människor. Det skrämmer mig att öppet visa någonting annat än distanserade skratt, intellekt och analyser. Så sitter jag nu här, omsluten av andra och gråter öppet och intensivt. Ingenting rationellt, bara känslor. Trösten bor i deras sång och den delade känslan när andra axlar skakar och tårar rinner. Jag delar känslan, jag döljer den inte.
Såsom jag och mamma står vid kistan efter begravningens slut. Vi gråter båda högt och mamma tar mig i sin famn. Så står vi vid kistan, fylld av avskedsrosor och gråter in i varandras famnar. Det finns ingen som tröstar och ingen som är svag och tröstas. Vi är båda tröstande i vår svaghet och sorg.

Min mammas kusin ser på mig efter mottagningen.
– Du verkade ha det väldigt jobbigt under begravningen.
Jag nickar och vet. Att våga gråta och sörja öppet var det värdigaste avsked jag kunde ge dig, älskade morfar. Vår gemensamma sorg blev lika stark, levande och vacker som du var.

Yngst kommer alltid att vara ett barn

Det är underligt det här med syskonskaran. Hur man alltid kommer att bli betraktad utifrån vilken unge i ordningen som man är, oavsett ålder och mognadsgrad.
Igår var vi hos mormor och hon bjuder mig på sherry. Jag har blivit bjuden på alkohol av mina äldre släktingar i minst tio år nu. Eftersom jag är äldst och dessutom var en brådmogen unge en gång i tiden (de senaste åren har mognaden mest gått i någon reversed direction) har det tagits för givet att jag också är äldre än vad jag egentligen är. Klart Elin ska bjudas på alkohol, hon är ju den nästanvuxna.
Min syster, som är 20 år och både får gå på krogen och handla på Systemet enligt sin ålder, bjöds däremot inte på någon alkohol. Inte hon, den yngsta, den lilla.
- När du har blivit så stor som din syster kan jag bjuda dig på sherry, sa mormor och verkade helt omedveten om att jag, när jag var 20 år, brukade betrakta mormors juldagsmiddagar som förfester.

Nyss berättade jag om gårdagens förehavanden på krogen för mamma.
- Nejmen tyst, inte inför din syster, väste mamma och pekade på 20-åriga lillasystern som satt i soffan och mest såg förvirrad ut över mammas förmaning. Som att hon inte känner till fenomen som drinkar och krogragg.

Någon bekant till mig hade en teori om det här med tre i syskonskaran. Den äldsta kommer alltid att vara den vuxna, men också den som föräldrarna sätter minst tilltro till. Det äldsta barnet måste liksom göra alla misstag först och ta alla smällar. Det kan förklara varför jag var tvungen att tjata i fem år innan mina föräldrar lät mig peirca näsan. När min syster ville göra samma sak gick de med på det på en gång. Elin hade redan bevisat att man inte dör av infektion med ett smycke i näsan.
Mellanbarnet hamnar mellan det ständigt vuxna barnet som gör alla idiotgrejer och det yngsta. Yngsta barnet är den naiva, som alltid kommer att vara ett barn, men också det barn som man ställer högst förhoppningar till. Där det äldsta barnet misslyckats och mellanbarnet lyckats sådär, ska yngsta barnet lyckas.
Om hennes fem år äldre storasyster springer på krogen och gör dumheter, får lillasyster gå in och vara naivt omedveten om vad hon sysslar med. Till henne står alltid hoppet. Det känns rätt skönt att vara äldst och dummast i alla fall.

Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro

Tack för ännu en julafton med alla mina släktingar i livet och nära mig. Tack för farmors kramar, farfars mjöd, mormors rörda glädjetårar när jag och mina syskon sjunger Gläns över sjö och strand för henne och min 96-åriga morfar som bläddrar i Ord & Bild och försöker förstå vad dagboksbloggande är för något.

Tack för min familj; min galna, originella, underbara familj. Tack för vår julgemenskap av skratt, sällskapsspel, kärleksfull elakhet, fnissattacker och politiskt inkorrekt humor.

Tack för mina vänner, min extended family, som jag saknadsskriver till. För att jag funnit några människor som jag litar på och som jag vet älskar mig, oavsett vad jag gör och hur jag mår.

Tack för mina föräldrar. För deras lyssnande öron, eviga stöd. För deras klokhet och sociala engagemang, för deras humor och värme, för att de varken räds de tunga samtalen eller fåniga tramset. Tack för att de uppfostrat mig till fri och tänkande, med en ständig tillit till mig och de val som jag gör.

Tack för stillhet och ro. För snöknarret under skorna, stjärnorna på himlen och kvällstystnad. För kyrkokör och tända ljus. Tack för att låta några dagar då och då vara helt fria från prestationer. För att tillåta sig själv att vara lat och degig, åsiktslös och lugn.

Tack för bekanta, kollegor, kursare och alla andra människor som korsar min väg. Tack för de gamla vännerna som jag ska återse i helgen, för att de finns kvar på något vänster.

Tack för att jag är jag. För att jag får tycka om mig själv just så. För mitt mod och min tillit till mig själv, min styrka och min egensinnighet. Tack också för att jag hetssnusar en dosa om dagen, aldrig kommer i tid och är neurotiskt lagd. Tack för att jag tycker om mig själv för att jag är just så ofullständig som jag är.

Vi går väl i frid några dagar till, mina vänner. Snart börjar det igen. Fram tills dess; låt oss bara vara tacksamma ett tag. Vad är ni tacksamma över?

Fotnot: Titelcitatet är hämtat från psalm nr 645.

Jag antar att det här är min mammas subtila sätt att påpeka den frekventa förekomsten av ämnet sex i mina texter

- Men du hur gick det med den där texten för Fib Aktuellt?
- Va?!
- Nejmen vad heter tidningen då?
- Jag har inte skrivit en text för Fib Aktuellt, mamma!
- Nej, jag menade Ord & Bild!

I en kontext som samtalet ovan skall jag alltså fira jul.
Hoppas ni får en fin julhelg, hur ni än firar.

Tystnaden

Jag är alltså hemma hos mina föräldrar nu. En hel dags tågfärd featuring kräkande och skrikande barn på X2000 samt en ersättningsbussresa genom skogarna mellan Bräcke och Östersund tog mig hit.

Nu sitter jag i de obligatoriska mjukisbyxan, tjocksockan och gammlinnet, med nyinköpt snus och julkaffet. Har högar av böcker inför uppsatsskrivande, antagningsbesked, orecenserade skivor, obesvarade mail och texter att ge respons på.
Allting snurrar i huvudet. Ofokuserat kaos av för mycket att göra.

Men utanför faller snön och i lägenheten är det så tyst att jag nyss hörde hyacinten slå ut lite mer.
Här ska jag vara i två veckor. I mjukisbyxan och så mycket lugn att jag ändå kan stanna upp med en kopp julkaffe och betrakta en hyacint när den slår ut. Mina mest frekvent sagda meningar under de kommande två veckorna kommer med största sannolikhet att vara:
- Sätt på mer kaffe!
- Men du fuska ju! Lär ju va jag som hade rätt på den frågan!
- Är skumtomtarna redan slut?

Och sen lite hårstyling på det

- Sånt här borde vi göra varje kväll, fnittrar jag bredvid mamma i badrumsspegeln där vi står och delar en flaska hårfärg. Hon som täcker över sina grå strån vid tinningarna, jag som skrubbar in brunfärg i min nyklippta frisyr som är direkt inspirerad av den här kvinnan.

Innan dess har vi ätit pannkakor med nykokt drottningssylt och pratat länge. Om min ovilja att någonsin vara gravid och alla missuppfattningar kring att det skulle innebära att jag tycker illa om barn eller inte vill ha barn. Om heteronormativitet och hur människor förutsätter min heterosexualitet. Om strukturer, kärnfamiljen, hur man lever i strukturer men ifrågasätter dem eller ställer sig utanför dem och gränsen mellan personliga ställningstaganden och politiska. Om HBT-kultur och heterokultur och om teologikursen som mamma ska ha i höst med Lina Sjöberg som lärare och om Lina Sjöbergs avhandling kring teologiska perspektiv på Sara Liedmans författarskap. Också lite mer om könsroller och strukturer, kvinnlig sexism och kollektivism också några normer till på det.
Tillslut blir vi så utmattade att jag tar fram hårfärgen istället.
Så skrubbar mamma in mörkfärgad vätska i min snaggade nacke och ber mig ta av hennes glasögon för handskarna är nerblötta med färg, handfatet fläckas brunt, jag tittar förundrat på snaggen på höger sida av mitt ansikte och mamma upptäcker att hårfärgen jag köpt inte är samma som hon brukar och att hennes tinningar kommer att gå i en annan hårfärg än resten av håret.
- Såhär borde vi ha det varje kväll, säger jag, först långa diskussioner kring det personliga och politiska och sen lite hårstyling på det.

Nu åker jag till Umeå. Sedan ska jag tillbaka till Göteborg. Vi hörs i slutet av veckan. Hemläxan till dess för er blir att höra av er till någon av de där människorna som alltid är de kloka vuxna i era liv, hur gamla ni än är. Prata länge. Om det viktiga. Om det personliga, det svåra, det teoretiska, det politiska och sen lite hårstyling eller annat trams på det.

Omtyckt, älskad och omtänkt

Någonstans under dagen slår det mig att det inte alls handlar om ett behov av att stå i centrum och få uppmärksamhet, det här med födelsedagar. Det handlar bara om känslan av att vara omtyckt, älskad och omtänkt. Det är naturligtvis mycket farligare. För att få uppmärksamhet och få stå i centrum räcker det med att du skriker, bråkar och slänger ur dig provokationer. Du blir inte omtyckt, men du får uppmärksamhet.
Drivs man däremot av en vilja att bli omtyckt och älskad leder det lätt till behovet av att vara till lags, vilket i sin tur lätt leder till behovet av att anpassa sig efter andra. Däri ligger det farliga. Uppmärksamhetsbehovet är mycket mer självständigt än behovet av att bli omtyckt.
Sen tänker jag att alla vill vi ju vara omtyckta och den som säger att den inte någonstans drivs av behovet att bli älskad ljuger. Att man får försöka bemästra det där på något sätt, hitta en balans som med allt annat. Jag vill fortsätta göra mig ovän och provocera om det ger mig rätten att uttrycka mina åsikter, jag vill fortsätta stå upp för mig själv och min självständighet mest av allt. Men jag tycker om att erkänna för mig själv att en del av det jag förr betecknade som rent bekräftelsebehov, snarare handlar om glädjen i att bli omtänkt, omtyckt och älskad. Om det så handlar om så fåniga saker som ett gäng grattis-sms och några paket.

Födelsedagen var alltifrån konditori till kalhyggespromenader, lingon, 75-årsjubilarsdoftande åktur genom barndomstrakterna till dagen då jag fick ett jättehemligt men fint erbjudande och jag läste ett jävligt bra blogginlägg.

Mellan kristen litteratur och Året runt ligger ett queer-engagemang inkilat

Jag har sovit ensam i mina föräldrars lägenhet inatt och på förmiddagen ringer mamma och berättar att pappa är på väg in till stan, från torpet.
- Ja så om du har haft nattligt besök är det dags att du slänger ut honom eller henne, skämtar mamma.
Och hjärtat hoppar till lite och jag lägger på luren och är stolt och glad över en fånig liten, lingvistisk företeelse som i den bästa av världar inte skulle spela roll men som spelar väldigt stor roll i den här normativa skitvärlden av uppdelningar mellan kön och sexualitet som vi lever i.
Honom eller henne.
Bara sådär. Utan extra betoning på henne, utan att normera någonting av det med rösten, bara som världens naturligaste sak.

I den bästa av världar skulle jag inte behöva bli så glad av en sådan liten sak, men jag blir exakt så glad. Precis lika glad som jag blev när jag berättade att jag var involverad med Den mörkhåriga.
- Jo, jag förstod det, sa mamma, det syntes på bilderna på er två.
Precis lika glad som jag blev när mamma hade sett fler bilder på Den mörkhåriga och höll långa monologer om hur vacker hon var och juridik läser hon och framhöll Den mörkhåriga som mitt bästa framtidsalternativ. Alltid utan att gå in på det här med marginalisering av homosexualitet, svårigheter att få gifta oss, skaffa barn eller någonting sådant. Klart jag skulle bli Den mörkhårigas diplomathustru.

Precis lika glad som när brorsan sett bilder på Den mörkhåriga och sa way to go syrran och fick läsa de första blogginläggen som LSM skrev om mig och skrev wow, fan vad fint det här verkar!

Precis lika glad som jag blev när jag var hemma i våras och jag visade LSM:s Jesusscarf på datorn för mamma och min mamma, med sin oerhörda svaghet för kristet kitch, bad mig fråga LSM om hon kunde köpa en till henne också. Så kom det sig att LSM sprang runt under påskhelgen och köpte Jesusscarfar till min mamma, som hon aldrig träffat och när mamma frågade hur mycket hon var skyldig LSM svarade hon, den insmickrande gentlekvinnan, att mamma kunde få den gratis eftersom hon fött och uppfostrat en sådan fantastisk dotter.
- Jaha, men då får hon faktiskt köpa med sig lite taxfreewhiskey åt mig också, jag var också med!, sa pappa medan mamma bara fnittrade förtjust över LSM och frågade om hennes mailadress så att mamma kunde skicka foton på sig själv i Jesusscarfen till LSM.
- Akta dej, snart är ni två generationer kvinnor som mailar med den där kvinnan, sa pappa.
- Är det inte snarare du som ska vara orolig?, sa jag.
- Ja just fan, sa pappa.

Exakt så glad blir jag när jag hittar nummer av QX i läskorgen på toaletten, bland kristen litteratur och Året runt, och exakt så glad blir jag av mammas Pride-engagemang och prat om heteronormativitet och pappas ständiga lugn kring vem jag är involverad med och vilket kön de än må ha, så länge jag är lycklig.

Fast allra, allra finast är det att sitta på verandan till torpet och skiva nykokt potatis bredvid mormor som rensar surströmmingen och i ena stunden fnyser åt att äta färdigfiléad strömming är som att kyssa sin egen faster och i nästa stund vänder sig till mig.
- Du den där trevliga flickan som du var tillsammans med på gymnasiet, har du någon kontakt med henne fortfarande?

Den här världen är inte den bästa av världar, kön och sexualitet spelar roll. Men jag är så otroligt stolt och lycklig över att åtminstone få leva i en familj där det inte gör det.

Äntligen lite OS

Jag och lillebrors flickvän konstaterade igår att Usain Bolt numera kan få hur mycket fitta som helst, efter sina två världsrekord. Det är fint med en lillebrorsflickvän som uttrycker sig på samma sätt som jag gör. Jag tror dessutom att hon var den enda som skrattade när jag stunden efter började dra extremt dåliga bögskämt om det här med stafettpinnar som kommer bakifrån. Till och med när jag sa ”höhö är det det här dom kallar för 400 meter häck eller?” skrattade hon.

Mest underligt är väl egentligen att jag, som hatar sport och alltid tjatar om nationalistiska konnotationer och sexism så fort sport kommer på tal, fullkomligt älskar OS. Jag har alltid älskat OS. I år har jag jobbat bort flera veckors OS och måste nu ta igen det under min ledighet genom att engagerat följa allt.
Jag kan egentligen inte förklara det. Det är ju inte som om jag inte ser alla de politiska frågorna helt plötsligt. Men det är någonting med OS och i synnerhet friidrotten som jag inte kan låta bli att älska. Jag tror att det handlar om en prestationsmänniskebeundran.
Huruvida Sverige vinner eller inte är jag fortfarande genuint ointresserad av. Jag är intresserad av att följa människor, oavsett nationalitet, som lagt hårt arbete, engagemang och flera år av sitt liv för en sådan kort minut då de måste prestera på topp. Då de ska vinna allt eller förlora. Jag älskar friidrottskropparna, utan någon sexuell beundran. Jag älskar dem snarare för dess perfektion, för att de är välsvarvade för att passa exakt den sportens syfte. Alla överkroppar, deffade magar, lår och vader som saknar ett uns underhudsfett och bara består av genomdefinierade muskulatur.
(- Du kollar inte särskilt mycket på diskus va?, sa pappa när jag pratade om detta)

Jag älskar de där minutrarna då det ska bevisas vem som är snabbast, hoppar längst, hoppar högst och kastar bäst. Blicken i friidrottarnas ögon sekunderna innan start, när de tar all mental sats de har inom sig för att lyckas. Jag kan känna deras adrenalin, jag försöker förstå deras tankar. De har bara den här stunden på sig. Det här är stunden då flera års hårt arbete måste bevisas och löna sig. Och sedan start. Några blir vinnare, andra förlorare. Jag älskar dem alla.
Sanna Kallurs tårar när hon river ut sig på första häcken, Usain Bolts segerdans och samtal med Jamaicas premiärminister, Wallace Spearmons bronsglädje och synen av hur ansiktsuttrycket förbyts när han får reda på att han är diskad…all denna dramatik då några få minuter av ens liv är det man kämpat för så länge.
Det är individens kamp mot andra individer, individens kamp mot sig själv och sina egna gränser. Jag tycker någonstans att det är genomvackert att se på.

Norrlandsbilder 1: Att kommunicera det obeskrivliga

Någon timme efter att jag anlänt får jag skjuts till en närliggande by i brorsans gamla Volvo 240. Han frågar inte så mycket, vi säger ingenting. Tjafsar lite om färdväg och höjer volymen när fjärdespåret med The Shins spelas på blandskivan.
Mot motorvägens raksträcka bildas bakgrundskulisserna av sjön med högsträckta fjälltoppar som solen håller på att sänka sig bakom. Skyn är färgad i alla nyanser av rosa och röd och färgar av sig över sjövattnet.
Så lätt glömmer man bort landskapet man föddes och växte upp i. Fjällen och bergen, de milsvida skogarna och bistra kalhyggena. Nu när jag återvänder ser jag allting med ögon liknande en tysk turist. Som om vyerna aldrig existerade i min barndom utan återuppfinns varje gång jag återvänder. Hur tar man till ord som räcker till vid sådana syner?
– Fint, säger lillebror och pekar på sjökulissen.
- Jävligt fint, säger jag.
Sedan är vi tysta igen.

Somliga dagar är charterdagar

Jag har alltid älskat charterresor och solsemestrar. Det är inte riktigt fint att gilla det, men jag tycker verkligen om det. Kanske handlar det om någon arbetarklassungesrevanch efter alla de där sommarloven då mina kompisar åkte till exotiska ställen med palmer och pooler medan mina föräldrar packade in tre småbarn i en begagnad husvagn från 70-talet och aldrig kom längre än till Höga kusten och släkten utanför Sundsvall. Såhär i efterhand hade jag förmodligen minst lika kul på campingplatser med nya vänner, lokala pizzerian och minigolfrundor än vad jag hade haft på Mallorca, men det fattade man ju inte då.

När jag var elva år tog min mormor och morfar med mig på mitt livs första utlandssemester. Vi åkte till Kreta. Jag fick åka i ett flygplan för första gången, se palmer på riktigt och höra människor prata grekiska. Det var det häftigaste som jag hade gjort i hela mitt liv.

Sedan dess har jag väl åkt mina vändor, blandat med festivaler, stadsresor och på-egen-hand-resor. Jag har bara bra minnen. Jag har tre resor som sticker ut. Som inte bara toppar chartertoppen utan även mina resor överhuvudtaget.
Den första är min och P:s resa till Kos, en vecka efter att jag tagit studenten. Numera är Kos-resan mest en sådan där sak som jag berättar om för folk för att jag älskar att provocera och bryta mot folks invanda konventioner och jag vet att ingen skulle tro att den alternativa, intellektuella bruden frivilligt varit på Kos en vecka. Men det har hon.
Det var precis när det började bli dåligt mellan mig och min dåvarande flickvän. Då det började bli tydligt att vi höll på att utvecklas åt alltför olika håll, att de där olikheterna som tidigare varit fascinerande nu bara var irriterande för varandra. Fortfarande trodde vi på relationen, men vi gnagde på varandra. Jag såg mer och mer den dreadslockiga Ani Difranco-flatan som tjatade om veganism och odlade håret under armarna. Hon såg mer och mer hiphopbruden med porriga trosor som även gillade män. Vi såg inte att vi älskade varandra och hamnade dagligen i absurda gräl som när jag helt sonika stängde av hennes Ani Difranco-skiva och satte på Eminem bara för att djävlas. Eller när jag rakade benen inför henne bara för att jag visste att hon skulle provoceras av det. Kanske var Kosresan ännu en motreaktion mot allt det politiskt korrekta och förväntade som jag hamnat igenom min relation och mitt politiska engagemang.
Hursomhelst tog jag stipendiepengarna från min studentdag, satte mig på ett plan med P. och sen ägnade vi en vecka åt sådana icke-intellektuella, korkade aktiviteter som Bacardidrickande på balkongen, tequilarace med ett gäng nymuckade lumparkillar från Borås, bakfyllesolande på stränder med dunkande techno och festliga namn som Grabbarna Grus-stranden och en helt fantastisk natt i sällskap med tre Stockholmssnubbar med dryg Stureplanshumor som råkade säga slippery klitta när de skulle beställa Slippery nipple åt oss så att jag och P. tjöt av skratt. Det var världens mest korkade uppror mot allt det som förväntades av oss, men det var det roligaste uppror mot mina invanda konventioner som jag någonsin har gjort. Någon månad senare gjorde jag och flickvännen slut.

Den andra resan var en sommar senare, med han som jag älskade och vi som precis blivit bra igen efter en av alla stormiga förhållandetörnar som vi gick igenom. En liten grekisk ö och allt det där romantiska som hörde till. Strandpromenadshandhållande, stjärnklara nätter på balkongen, restaurangmiddagar med mousserande vin, siestaknullande i hettan och solbrända kroppar som somnade in mot varandra. Ingenting var problematiskt och svårt. När han hade glömt både solglasögon och handduk i packningen blev jag inte irriterad utan skrattade bara åt hans dåliga packningsfärdigheter. När jag panikade under båtresan höll han bara min hand och sa åt mig att ta det lugnt. Romantiken tog vi till det yttersta den kvällen på en bar uppe på ett av bergen. Glödande solnedgång, San Fransisco i stora glas, jag som blundade, vi som förlovade oss för exakt så genomkorkat lycklig och dödligt förälskad var jag att jag som nittonåring förlovade mig med stolthet. Ett år senare skulle vi bryta förlovningen under en annan av alla våra kriser, men minnet från solnedgången finns kvar och det var nog det viktigaste ändå.

Den tredje resan var den hösten som jag tillslut bestämde mig för att följa med på familjeresan till Alanya. Av politiska skäl och vuxenskäl ville jag inte följa med hela familjen och två till på en gemensam charter till Turkiet, men tillslut kom det sig att jag följde med. Alanya efter turistsäsongen var någonting helt annat, inga inkastare eller kommers. Bara vi och några tyskar på ett litet familjehotell där vi åt middag med familjen och pappa fotbollsbondade med hotellägaren i baren varje kväll. Vi träffade en massa människor och mina föräldrar, som jag sett som den typiska rädda svenska typen, var helt andra när de hängde nere i en kalebasskällare i något av de mindre kvarteren och pratade hasch på knagglig engelska med en nerrökt konstnär. Mest av allt minns jag kanske min pappas blick en av de där dagarna, vi låg och flöt i havet ihop. Pappa med sina bekymmersrynkor, sömnproblem och eviga oro över jobbet och familjen som han aldrig kunde släppa. Nu rödbränd hy där bekymmersrynkorna brukade sitta, ett lugn över ansiktet. Vi såg upp mot den blå himlen och jag hörde pappa säga;
- Det är i sådana här stunder som man förstår varför man lever, Elin. Fan ta räkningar och regn och all den där skiten. Det är det här som är anledningen till att vi lever egentligen.

Somliga dagar kan jag längta charter. Somliga solskensdagar måste jag gå ner till Icabutiken och köpa färskt bröd och småtjöta med kassörskan, åka ut till havet eller dricka drinkar mitt i veckan. Somliga dagar vill jag ha en hand att strandpromenadshålla eller någon att siestaknulla med. Somliga dagar är charterdagar, oavsett var man befinner sig, man gör vad man kan, men det är alltid de lätta dagarna. De där dagarna då man förstår varför man lever.