Elin Grelsson

Den här semestern bjuder på sina ytterligheter. Från det underbara, hetsiga härjet på Pride åkte vi direkt vidare till tystnaden i skogsbrynet, i Jämtlandsskogarna precis där grusvägen tar slut och mina föräldrars stuga ligger. Grusvägen som jag brukade promenerade på från gården där jag växte upp, innan föräldrarna sålde gården och flyttade in till stan samma höst som jag lämnat Jämtland för Göteborg.

Jag hann landa lite och jag hann som vanligt kontrastera uppväxten som arbetarlantis i en hembygd där det förväntades att jag skulle stanna, mot den kontext som jag lever i nu. Jag minns hur jag, småberusad på gratisvin, utanför Prides backstageområde log mot Gustav och sa att allt det som jag drömde om, i det blåmålade flickrummet med utsikt mot skogar utan slut, det har hänt nu.

Det är samma vecka som Jan Björklund gör så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form. Av samma anledning som jag kräks på skolk i betyget- förslaget är jag positiv till friskolor. Den kommunala skolans enda alternativ fungerar inte för alla elever. Jag är fullt medveten om risker med klasstyrd orientering, skapandet av elitskolor och ökad segregation. Jag är kritisk till tanken om ekonomisk vinst i skolvärlden. Men samtidigt måste människor få ha möjlighet att både skapa alternativ och sätta sina barn i skolor som bättre anpassats efter individuella behov, snarare än det traditionella. Mer individualiserade ”flumskolor” för dem som behöver det och en utbildning bättre anpassad efter individen, snarare än tvärtom.

Det är inte bara skolkaren som är en stereotyp full av fördomar. Therese Bohman skriver bra om slentrianhatandet på den duktiga flickan. Förvisso anser jag att hon förhåller sig alltför okritisk till de normer som tvingar på kvinnor en viss form av duktighet, men problemet med diskussionen kring duktiga flickor och det förhatliga begreppet ”prestationsprinsessor” är att de alltför sällan handlar om duktighetsnormen och vad som skapat den. Snarare liknar duktig flicka-hatet det slentrianmässiga bimboförakt som rådde under 90-talet. Då var det utviksbrudar, sminkade och plastikopererade tjejer, en viss sorts klädsel och brist på kulturellt kapital som ansågs ovärdigt för feminismen. Ja inte bara ovärdigt, dessa kvinnor var den feministiska rörelsens svikare och för varje TV4-kvinna som vek ut sig i Slitz rasade feministiska debattörer över vilket svek som de utsatts för.

Idag kallas det sexuell befrielse och bimbon har snarare blivit en feminist ikon i sin befriande brist på duktighet, ambitioner, medelklassmässiga normer kring utseende och klädsamhet. Istället är det den duktiga flickan som har blivit feminismens svikare nummer ett. Hon med ambitioner och fulltecknade kalendrar, som anpassar sig efter samhällets krav och därigenom underförstått de patriarkala kraven på underkastelse. Hon som klär sig klassiskt snyggt och sminkar sig lagom mycket, som är så förbannat lagom och duktig. Vilken feministisk rörelse vill omfamna en kvinna som spelar efter samhällets regler? Bettskenetjejer med ångest och oro har gått från att vara ett reellt samhällsproblem till prestationsprinsessor att klappa på huvudet. Ambitiösa unga kvinnor som vill för mycket har inte blivit bara ett mansdominerat samhälles huvudvärk, utan också feminismens. Ingen urskiljningsförmåga mellan destruktiva krav och framåtblickande ambitioner med arbetsvilja finns längre. Allt som faller under ramen för ambitiös kvinna blir destruktivt, problematiskt och ska automatiskt huvudklappas.

Det är som Therese skriver: Utan ambitioner, utan den där förbannade duktigheten hade jag inte kommit någonvart. Det var den som drev mig bort från Jämtland, till Göteborg och universitetet. En plats där jag äntligen fann ett hemma för min längtan efter att få planera mina studier på egen hand och där min analytiska intelligens kom mer tillrätta än den traditionella skolgångens katederundervisning. Jag förvandlades från skolkaren till den duktiga flickan och, precis som i berättelsen om skolkaren, var berättelsen om den duktiga flickan inte en historia jag kände mig hemma i.

Jag var duktig för att jag ville och stundtals också för att jag var tvungen. Jag pluggade och jobbade, nätverkade, skaffade extrautbildningar och engagerade mig ideellt. Jag gjorde det av intresse, men också för att täppa till falluckor. Aldrig tillbaka hem, aldrig tillbaka till den kontext jag var uppvuxen i. Det fanns ingen medelklassuppväxt att göra uppror mot i en lagom kittlande form. Det fanns bara någonting att komma ifrån. Pengar var sällan intressant för mig, men kulturellt och symboliskt kapital desto viktigare. Jag ville ha makten som jag inte var uppvuxen med.

Stereotypen kring en duktig flicka är en medelklasstjej som pushas av föräldrar och kämpar för höga betyg och välbetalt jobb för att det förväntas av henne. Av mig förväntades inte särskilt mycket. Jag blev duktig för att det var min enda chans att komma någonvart, jag prestationsprinsessade mig för att kunna visa upp mitt CV och vara förbannat kompetent. Jag bestämde mig för att hard work pays off och kämpade för att komma någonvart. Att benämna ambitiösa kvinnors klassresor och individuella vilja att göra karriär för duktiga flickor och prestationsprinsessor är ingenting annat än gammalt unket kvinnoförakt. Det är synd att feminismen till stor del verkar ha anammat det synsättet.

Parallellt med Agnes inlägg om feministisk skuld och vilka erfarenheter som är värda att berättas läser jag intervjuer med Ebba Witt-Brattström om nyutkomna Å alla kära systrar. Jag är en typisk nutida feminist som Witt-Brattström skulle ha svårt för. Vill inte kalla mig kvinna, vill upplösa könsbegreppet, tror inte på systerskap som dogm, vill inte ens föda naturligt. Jag har ingenting emot Witt-Brattström. Det Grupp 8 gjorde var otroligt viktigt och jag är oändligt tacksam över det som de uppnådde. Deras engagemang och kreativitet inspirerar mig och många andra även idag. Men det gör mig ledsen över att hon ser dagens feministiska rörelse i sådana ensidiga perspektiv och inte tror att rörelsens differentiering och pluralism också har fört något gott med sig.

Det är nämligen här som jag anser att både Agnes och Ebba W-B har fel. De tecknar båda, från olika håll, helt skilda bilder av feminismen idag. Där Ebba W-B menar att den är alltför pluralistisk och osammanhängande för att kunna uppnå några emancipatoriska syften ser Agnes fortsatta uppdelningar i bra och dåliga feminister och en exkludering i feminismens förtecken.

Vad jag ser är en rörelse som har gått samma nyttiga väg som vänstern. Som splittrats, men blivit starkare i sin splittring. För att den tillåter flera röster, andra allianser och nya tankar. Det lilla som jag hann vara på HBT-festivalen i Göteborg blev en bra påminnelse om detta. Feminismen har inte försvagat sin position. Möjligen en feminism som enbart utgår ifrån vita medelklasskvinnor. Men en feminism som vågar vara självreflexiv och diskutera sin egen roll, samt sträcker ut armarna till HBT-rörelse, queerteori, antirasism och andra politiska rörelser – det är en feminism som lever mer än någonsin.

Jag tror inte alls på snacket om backlash, lika lite som att feminismen fortfarande är tyngande ok av normer. Snarare ser jag en frihetlig rörelse, som alltmer gör sig fri från det tidiga 2000-talets statsfeminism och tar tillbaka ordet ”jämställdhet”. Som införlivat intersektionalitetsbegreppet från akademin, in i sin praktik och diskuterar makt utifrån såväl genus som klass, etnicitet och sexuell läggning. En feminism som äntligen fått en liberal motsvarighet värd namnet och där antifeminister förvirras av att feminister kan vara oense på en debattsida i Expressen. Av tidigare dömanden av utseende och strikta normer kring hur man skulle se ut och bete sig ser jag väldigt lite. Snarare har normen gått tillbaka till att vara feminist som ändå rakar benen och är sminkad, men fortfarande orkar vara intellektuella och feministiskt medvetna för en självständig kvinna kan vara allt.

Det sistnämnda rör min första farhåga kring feminismen och dess utveckling, kring hur vi fortfarande strävar efter att vara allt. Kanske mer än någonsin. Jag håller delvis med Agnes om att alla erfarenheter inte får plats. Det var en del av tanken bakom min krönika kring kvinnlig sexism (att jag sedan olyckligt placerade en Twitterdiskussion i samma mening som tafsande och fick det att framstå som att jag jämställde dem, vilket orsakade en hel del kritik, är en annan historia). Här finns fortfarande mycket att göra. Som Johanna Palmström sa när jag lyssnade till en föreläsning med henne häromveckan: En politisk rörelse behöver både slutna rum att dela erfarenheter inom, men lika mycket ett korsdrag av nya tankar och erfarenheter.

Men en ännu större rädsla är att den feministiska skulden handlar om dem som inte lever upp till feministiska ideal, snarare än den feministiska verklighetsbeskrivningen. Jag har skrivit om det flera gånger. Jag möter på det så ofta. Kvinnor som varit feministiskt engagerade och därför inte velat erkänna att de blir misshandlade av sin man. Jämställdshetsaktörer som bantar i smyg. Tjejer som aldrig skulle erkänna för sina vänner att de gör mer än pojkvännen därhemma eftersom de inte vill vara det där kvinnliga offret. Vi är ju en ny generation av upplysta, självständiga kvinnor. Vi ska ju vara bättre än så. Eller?

Som vanligt hamnar skulden på kvinnor och diskussionen landar bland kvinnor. Emilie Thoréns frustrerade inlägg om att vara den som städar gav upphov till en omstart av den gamla diskussionen (en exempellänk, orkar inte länka till alla inlägg från alla i den diskussionen men Lisas inlägg innehåller flera vidarelänkar) kring duktiga kvinnor som gör för mycket hushållsarbete och tar för mycket ansvar för andra. Precis som förra gången hamnar det i en fruktlös, infekterad polemik mellan dem som menar att duktiga flickor som tar på sig för mycket ansvar och städar efter andra får rycka upp sig och sluta gnälla och dem som menar att det väl vore bättre om andra tog samma ansvar istället. Personligen tyckte jag att Thorén var oerhört modig. För att det är så mycket enklare att ha kommit vidare, bort från den ojämställda berättelsen och dess strukturer och blivit någon annan, den perfekta feministen. På grund av den ständiga dubbelheten i att både se sig själv som fri aktör och samtidigt någon som har somliga strukturer i ryggmärgen och förhålla sig till dem. Nej, det är ingen lätt balansgång och i en utopi skulle den erfarenhetsbaserade politiken inte lägga värderingar i skilda erfarenheter, men det gör den fortfarande. Jag tror att vi behöver lyfta blicken från såväl den personliga polemiken som det ständiga egna navelskåderiet och hitta flera sätt att prata politik på.

Numret av Rocky med min och Johan Palmgrens hemmahos-reportage hos Hans Scheike och hans kvinnor finns ute i butik nu och jag är mycket stolt. Inte bara över det gedigna arbete som jag och Johan de facto la ner på för att hitta rätt ton i både skrift och foto, utan också de fria händer som redaktör Tony Ernst gav mig att beskriva allt mellan intervjuerna. Scheike himself var mindre intressant för mig, möjligen med undantag för att ställa frågor kring hans kvinnosyn och övergreppsdomen mot honom. Det var allt däremellan som var det riktigt spännande. Hur kommer det sig att två kvinnor valt att leva med honom i över 30 år och hur ser de på saken, till exempel. Eller bara allt som hände under de fem timmarna som vi var där, vare sig det var Scheikes sexuella trakasserier mot mig eller att se en övergreppsdömd man sörpla kaffe ur sugrör och dra ordvitsar.

Vi ville göra något komplext och samtidigt nyanserat. Låta läsaren tänka själv och få berättandet att stå i fokus. Jag tycker att vi lyckades. Inte minst för att Scheike och kvinnorna själva var mycket missnöjda med reportaget och lämnade in en tjock lunta ändringar till mig. De sitter fortfarande och – citat Tony – mailar honom tillbaka till medeltiden för att de anser att jag framställer honom som pervers och konstig.

Någon annan som inte gillade reportaget var Ordfronts redaktör Johan Berggren. I en lång svada uttrycker han sig om allt ifrån att jag är stackars hjon till att det är på mitt och Rockys ansvar om trasiga flickor nu börjar vallfärda till Kopparberg. Tony Ernst har redan gett ett rungande vasst svar på hans kritik och jag kan egentligen bara instämma.

Det är ohyggligt beklämmande att den sortens fullkomlighetskåta vänstermän, som Berggren representerar, fortfarande verkar existera. Kanske hade jag tagit hans kritik på större allvar om jag inte scrollat neråt och läst hans inlägg om kvinnodagen där han ondgör sig över tanken om att feministiska män inte ska få några fördelar, bara för att de är feminister. ”Ska jag inte få känna mig bättre än en horköpande moderatman med hemmafru?”, frågar Berggren.

Nej, det ska du faktiskt inte. Att anse sig själv som bättre än någon och att utdöma andra människor utifrån sina egna fullkomlighetsivrande ideologiglasögon är det mest kontraproduktiva politiska som jag kan tänka mig. Att i några texter senare kalla en ung, mindre etablerad, kvinnlig frilansskribent för ”hjon” och ironisera över hennes försök till journalistik, som man som sitter en på en etablerad redaktörsposition är heller ingenting som jag riktigt tycker stämmer in i det vaga och förkastliga epitetet ”feministisk man”. Snarare luktar det unken härskarteknik lång väg. Men vem har tid med självreflexivitet när man är upptagen med att påpeka att man i alla fall inte är en MODERAT som KÖPER HOROR?

I Johan Berggrens och hans gelikars värld är det nämligen mest bekvämt om utsatta grupper, såsom kvinnor, håller sig inom en heterogen beteckning som offer. Att som ung, kvinnlig journalist intervjua en sexdömd man och anse att det faktiskt har en allmängiltighet och att människor inte behöver skyddas från vare sig sektledare eller sexbrottslingar är förmodligen oerhört provocerande. Jag och Johan Berggren delar uppenbarligen inte samma åsikt kring det här med eget ansvar. Jag kan inte tänka mig något värre än en journalistik som blundar för sådant som eventuellt kan tänkas ”locka” eller ”skada” läsaren, så länge det inte sker i ett uppsåt att ge upprättelse eller förgylla, vilket verkligen inte var vår ambition med artikeln och heller inte blev. Jag tror inte att människor behöver skyddas och jag tror framförallt inte att kvinnor behöver fråntas sitt egna ansvar av män som Johan Berggren, för att istället iträdas en offerkofta som de inte valt.

Ett av mina främsta budskap när jag är ute och föreläser om psykisk ohälsa är att sluta se självdestruktiva kvinnor som röstlösa offer. På samma sätt som man frågar varför, till största delen manliga, förortskids bränner bilar bör man fråga sig varför unga tjejer skadar sig själva på olika vis. De är individer, inte en grupp och de ska inte utnyttjas i debattsammanhang som en röstlösa offer för att vinna billiga poänger. Jag vet inte hur många trasiga unga kvinnor (hans formulering, inte min) som Berggren har träffat, men jag betvivlar att de finner det särskilt sympatiskt att vara lätta argumentationsmedel i en av hans svador. Så nej, jag tänker inte ta något ansvar för de eventuella kvinnor som känner sig lockade av Scheike efter min artikel. Till skillnad från Berggren är jag nämligen helt övertygade om att de kan ta det ansvaret själva.

Inför kvinnodagen blev jag tillfrågad av Elin & Siska, som driver en grym biblioteksblogg, att besvara några frågor kring feminism och litteratur. Här finns mina svar.

Med start i eftermiddag och några onsdagar framåt kommer jag att ha en liten programserie i Sjuhärad Direkt på temat Feminism – så funkar det. Frågor som varför hatar feminister män och varför feminister alltid är så fula ska en gång för alla besvaras.

Webblyssna här!

I förra veckan släpptes Guldbaggenomineringarna. Bland de nominerade märks ovanligt många filmer med kvinnoporträtt, såsom Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor och huvudkaraktärerna i både Prinsessan och Flickan. Det är dessutom fler kvinnliga regissörer än vanligt som har chansen att vinna den svenska filmbranchens största och mest prestigefyllda pris.

Förutom ett relativt enat kritikermissnöje kring att smalare filmer fått stå tillbaka till förmån för kassasuccén Män som hatar kvinnor, har fokus mestadels legat på övervikten av kvinnor bland nomineringarna. Så många kvinnliga karaktärer, så många kvinnliga regissörer och filmskapare. Att den tidigare snedfördelningen, där främst män premierats på galan, nu vänt till kvinnornas fördel påpekas i varje Guldbaggeartikel. Det är kvinnornas år i år, utropas det glatt. Dagens Nyheters filmredaktör Helena Lindblad går så långt att hon tycker att ”det är roligt att Guldbaggejuryn har tänkt feministiskt”.

Vari ligger det feministiska, Helena Lindblad? För jag som själv är feminist och intresserad av genusfrågor kan för mitt liv inte begripa varför kvinnliga filmskapare och skådespelare ska premieras som ett resultat av ett ”feministiskt tänkande”, lika lite som att de ska hyllas utifrån sitt kön. Visst är det roligt att det i år finns en jämnare fördelning i en annars mansdominerad bransch, men att därifrån sätta konnotationer om feministiska tankar bakom samt utmåla årets nomineringar till ”kvinnornas år” är snarare enormt kontraproduktivt om man strävar efter en jämställd filmbranch.

Det enda feministiska alternativet som jag kan se är att alla former av kulturyttringar slutar att könskodas. Kvinnor får inte längre ett kvinnoår, satta på undantag med stora rubriker, utan deras konst, kultur och prisnomineringar behandlas med samma allmängiltighet som mäns. När kvinnor nomineras till priser ska det varken vara på grundvalar av feminism eller 50/50-målsättning, utan att kvinnor helt enkelt är minst lika bra filmskapare och skådespelare som män.

Så fort kvinnor når lika höga positioner som män, tävlar på samma villkor som män och premieras på samma sätt är det deras prestationer som blir satta på undantag och knyts till deras kön. På så vis behålls normen kring män och det manliga som det allmängiltiga och kvinnor som den andra. På samma vis skildras många individer tillhörande en grupp som inte tillhör normen. Hade det varit första- och andragenerationens invandrare som dominerat bland Guldbaggenomineringarna hade det säkerligen uppmärksammats på samma sätt.

Det som sker när alla utom de vita, heterosexuella männen uppmärksammas utifrån att de tagit sig in på en dominerad arena är snarare att just den normen förstärks. Att kvinnor gör bra film är varken ett välgörenhetsprojekt, ett feministiskt statement eller en krydda i männens värld. Det handlar, precis som i männens fall, om kunniga kulturutövare som gör bra film. Att få det till att handla om någonting annat är att snarare förstärka männens dominans än att utmana den.

Krönika publicerad i VK Kultur 12/1

Eftersom jag känner mig alldeles för nedbruten av rapporteringar från Köpenhamn, kring såväl misslyckade försök till avtal som polisbrutalitet, fortsätter jag att jiddra lite till om sexkampanjen istället. Eller rättare sagt: Jag ska svara på den motkritik som kommit upp.

För det första tycker jag att det var roligt att Expressen ringde upp och ville ha en text med feministisk kritik av ett feministiskt projekt. Att inte polarisera i feminister/antifeminister-debatt, utan istället låta det bli en utvecklande feministisk diskussion känns som ett helt rätt steg.
Det märks inte minst på stackars Pelle Billings förvirring. Öh men vänta nu. Här har vi alltså en feminist, som kritiserar ett feministiskt projekt. Alltså, jag fattar inte? Förtrycker hon män eller vad vill hon säga? Inte helt förvånande drar Billing slutsatsen att det här är ett tecken på att feminismen är på väg att implodera. Vi håller ju inte sams! Det allomspännande, konspirerande, mansförtryckande matriarkatet vet inte vad de vill längre!
Tvärtom, kära Pelle. Du har precis blivit varse om nutidens fantastiska komplexitet och diversitet inom feminismen. En helt nödvändig och vital utveckling. Såsom i alla politiska rörelser finns oerhört många ingångar och tolkningar, utifrån samma värdegrund. Som om feminister någonsin har hållit sams. Minns bara sufragettsrörelsens beef med arbetarklasskvinnorna och hur de grupperna aldrig möttes i början av 1900-talet. Det är ju just det som är så utvecklande. Men det är också därför som det är så farligt när en form av ideal eller en tolkning blir den ”rätta” eller den hegemoniska.
Som kloka Anna Svensson har skrivit många gånger, är det befängt att tro att en politisk lösning ska passa alla individer och det gäller inte minst inom feminismen. När jag hörde henne, Susanne Dodillet och Louise Persson tala under bokmässan blev jag så oerhört lycklig. Från där jag var på 90-talet, där det fanns en förhärskande feministisk tolkning och statsfeminism, har det idag vuxit fram en seriös och välgrundad liberal feministisk tolkning. Däremellan hittar vi queers, anarkafeminister, intersektionalitetsdebattörer, ekofeminister och många, många fler.
Diversitet och fragmentering av en så stor rörelse som den feministiska är inte ett tecken på undergång, osämja eller splittring. Det är ett tecken på vitalitet, högt i tak och en enorm spridning. Det är också ett tecken på att idéerna och perspektiven blir fler. Där diskussioner kring olika feministiska tolkningar är en viktig och utvecklande del av det hela.
Jag får kvävningskänslor av samtliga kollektiv där en förhärskande tolkning ska råda och normera. Därför är jag oändligt glad att feminismen blivit allt mer fragmenterad.

Angående den kritik som uppkommit är jag för det första väl medveten om att det finns en humoristisk glimt i ögat i kampanjen och att det är ett slagord. Men jag tycker inte att det omöjliggör en vidare diskussion kring den. Jag är personligen inte vidare förtjust i slagord, just för att de är så icke-komplexa och tunna för det mesta, men jag kan förstå det nödvändiga i dem ibland. Att humor, i synnerhet politisk sådan, inte kan kombineras med en seriös diskussion är ju bara bullshit. Tvärtom är det väl då humorn blir synliggjord ordentligt.
Angående YouTube-videon skrev Birger Östberg på Twitter att det ju fanns gaysex med i den. Gaysex? Menar du brudhångelscenen från Wild Things? Ursäkta Feministiskt Initiativ, men har ni sett den filmen? Den är ju den värsta heteronormsmörja man kan tänka sig!
Veronica Svärd försvarar med att det inte fanns så många bra scener att tillgå kanske. I så fall frågar jag mig varför filmen ens skulle göras.

Någon undrar varför jag fokuserar så mycket på kvinnliga feminister, det finns ju manliga feminister också. Absolut och jag tycker att jag behandlat den delen också i artikeln.
Ska jag ta det till en privat nivå kan jag säga att sex med manliga feminister ofta handlat om att lyssna på skryt om hur bra de är för att de fattat givergrejen, alternativt projicerande av skuldkänslor på mig för alltifrån att jag rakar benen, bär spetstrosor eller tänder på vissa saker. Jag har rakt ut fått höra av så kallade feministiska killar att jag inte har rätt till feministiska tolkningar av samhället, så länge jag tänder på det ena eller andra som de tolkar som icke-feministiskt.

Angående skam och skuld tycker jag absolut inte att den har ett egenvärde. Jag hör inte till dem som tycker att sex, lust och begär inte ska analyseras, att det ska vara en frikopplad sfär från resten av ens analys av samhället och sig själv. Absolut inte, analys är skitviktigt.
Men någonting som både de som menar att privatlivet och ens begär inte ska granskas och de som vill lägga in feministiska ideal och tolkningar i det missar är skillnaden mellan att analysera och att döma.
Självklart ska man förhålla sig kritisk till både samhälle och strukturer och jag tror visst på att personliga ideal eller gemensamma utopier är en bra utgångspunkt för förändring. Men att utifrån det ställa krav på sig själv och andra att leva upp till dessa är en helt annan sak. Skam och skuld ska visas upp ifall man vill förändra dem för sig själv och andra, det håller jag helt med kommenteraren ”Nog med skam!” om.
Men min erfarenhet från många politiska rörelser, till exempel den feministiska (men långt ifrån bara den feministiska) är att inre normer skapar krav på en själv hur man ska vara, vad man får gilla och så vidare. Det är ett gammalt agg jag bär med mig från min radikalfeministiska tid, där jag stångades blodig mot personer som ville förbjuda porr och jag själv skämdes över att jag tittade på porr.
Det känns helt enkelt inte som om den här kampanjen har gjort upp tillräckligt med alla sådana förbud- och normerkonnotationer. Dit vill jag faktiskt aldrig mer igen. Kan vi inte acceptera att alla är mänskliga och att det är just den mänskliga trasigheten, glappet mellan ideal och realitet i oss själva, som är utgångspunkten för en verklig förändring istället för tomma slagord, kommer vi ingenstans.

För mer läsning kring vad jag skrivit om just det här rekommenderar jag till exempel:
Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam
Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen
Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen

I Expressen idag – lite av det jag skrivit om den senaste veckan om bättre sex-kampanjen.

Nu slog det mig vad som mer irriterar mig med Feminister har bättre sex-kampanjen. Eller okej, det var kanske ingen ingivelse från ovan, utan snarare utifrån Gustavs blogginlägg.
Feminister har bättre sex bygger någonstans på den tröttsamma myten om att ”vanliga” män inte är särskilt bra i sängen och inte vidare intresserade av tjejens njutning. Likaså bygger den på myten om ”vanliga” kvinnor som är dåliga på att ta för sig och säga vad de vill och att vanligt heterosex alltid består av en maktskillnad i obalans mellan mannen och kvinnan.
Feminister däremot, är per definition bra på att knulla. Har man studerat samhällets ojämlikhet är det naturligt att man tar med det i sängen och killen blir en tillgiven giver och tjejen en frigjord jävla härlig tjej som kräver orgasmer på löpande band. Eller?

De enda som tjänar på myten om att män generellt är kassa i sängen, inte vet var klittan sitter och är ointresserad av hur bruden har det, är faktiskt män och deras ego. Det räcker med att man hittar till klittan och gör ett försök att få tjejen att komma, så är man automatiskt bra. Det blir något slags good guy-komplex där en kille blir bra, bara för att han inte är dålig. Det leder också till att ”bra i sängen” blir något universellt epitet, oavhängt liggsällskap och situation, där kriterierna kan bockas av på en lista.
For real, hör jag fler killar prata om att de är bra i sängen för att de är ”intresserade av att få tjejen att komma” eller ”gillar att gå ner”, så kräks jag. Ni är inte unika på något sätt, jag är hemskt ledsen. Män är generellt jävligt bra i sängen, om man ska gå på de kriterierna. Huruvida man sedan synkar och det blir ett bra liggande i stunden är en helt annan sak. ”Bra i sängen” är inget universalepitet. Det finns faktiskt inga diplom till den som hittat klittan, som kommer att funka att dra fram i alla situationer.
Och fuck no att en feministisk analys av samhället har ett shit med de skillsen att göra. Det jag kan skriva under på är att man gemensamt kan analysera och tänka till om hur det gemensamma sexet funkar, relaterat till strukturer och stereotyper. Det uppskattar jag verkligen. Men i helvete heller att det automatiskt leder till bra sex.

Men ännu värre är att Feminister har bättre sex anspelar på myten om att feministiska tjejer har bra sex. Som feminist vet man automatiskt bättre än de stackars icke-upplysta offertjejer som fejkar orgasmer, inte kräver något av killen, har ont under sex, har ställa upp-sex de egentligen inte vill ha och så vidare. Feminister är ju jämlika i sängen och med sina upplysta roller i att känna till strukturer och vilja frigöra sig från dem, är vi också frigjorda i sängen.
Ja, eller så skapar feministepitetet ännu värre skuldkänslor över att man inte lyckas leva upp till det där idealet kring orgasmerande, frigjord feministtjej. Så skäms man ännu mer över att som sexualpolitiskt medveten feminist ändå fejka orgasmer, ställa upp eller anpassa sig.

Jag är så fruktansvärt trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande. Könsmaktsordningens feminism är på många sätt en av de starkaste i det slaget. Det finns så oerhört många fel i den här typen av feministisk åskådning. Rätt sorts sex, rätt sorts porr, rätt sorts syn på sin egen kropp och rätt sorts sätt att organisera sitt privatliv och sin relation. En heteronormativ åskådning där alla skavanker och felanden putsas bort, istället för att lyftas fram i ljuset så att den kan analyseras och arbetas på.
I queerteorin har jag hittat ett större utrymme för olika sorters mänsklighet, men inte heller här går man fri från idealismen. Jag förstår inte hur vi ska kunna förändra samhället om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen och där perfektion har blivit ett politiskt krav på de som ska uttala sig. I det politiska samtalet ryms bara idealister eller de som gått ur något icke-politiskt (ojämställd relation, misshandel, varit homofob osv.) och blivit starkare människor.
Det känns jävligt obehagligt om inte allt vårt mänskliga felande och våra skavanker också får plats. Jag vill ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink. Där alla våra smutsigaste sidor och begär är tillåtna. Där det inte finns några ”kvinnliga förebilder” som ska bära idealism-oket. Där det varken finns något rätt eller fel, utan bara ett kontinuerligt samtal om hur vi vill leva, vad som begränsar oss till att leva på det sättet och hur vi kan frigöra oss från de begränsningarna. Det är egentligen bara det som är intressant.

Feministiskt Initiativ har dragit igång kampanjen Feminister har bättre sex. Det verkar vara rätt dåligt med information kring varför feminister skulle ha bättre sex. Budskapet skriks ut på knappar och tröjor, men det enda jag hittar som argumentation är en rätt godtycklig och vag information på Facebookgruppen, ett snuddande vid ämnet i en Newsmillartikel av Gudrun Schyman och en video som jag inte förstår alls.
Ska man argumentera sexualpolitiskt kan det nog vara bra att ha en mer underbyggd tanke innan man börjar skrika ut sitt budskap, hur kul det än må vara. Det enda jag har förstått är att man bör lämna stereotyper och dela lika på hushållsarbetet. Vidare förklaring ges inte. Och den känns i ärlighetens namn rätt heteronormativ.

Jag tycker inte att feminism är en ideologi, på samma sätt som exempelvis renodlat politiska ideologier. De betecknar en samling idéer om hur samhället ska organiseras. En feministisk åskådning skiljer sig idag (tack och lov) från en könsmaktshypotes till queerteori och däremellan ryms en mängd andra brokiga idéer. Likaså genomsyrar en feministisk åskådning, på ett helt annat sätt, ens tankar kring privatliv och relationer. Det privata är politiskt, ni vet.
Men på samma sätt som Dirty Diaries misslyckades med att förklara vad som utgör feministisk porr, misslyckas Feministiskt Initiativ med att förklara vad feminism och sex har med varandra att göra. När Feministiskt Initiativ annekterar sex, utan vidare förklaring till vad feminismen har där att göra, lämnas jag med en tom känsla av att sex mest är ett gångbart sätt att få uppmärksamhet. Precis som sex säljer i reklam, säljer sex politisk uppmärksamhet.

Så det är väl bara att ladda inför valrörelsen nu? Gärna med bra argument den här gången.
Jag ser fram emot kampanjer som Ung Vänsters Socialister har bättre sex. Eventuella inkasserade orgasmer, utan att den andra parten har lika många, läggs på ett sexskuldkonto som sedan delas lika mellan parterna. Bra sex är solidariskt sex, exakt lika mycket njutning för alla.
Eller Liberaler har bättre sex. Det är upp till dig själv att se till att ha bra sex. Är någon annan part dålig i sängen eller du lider av någonting som hämmar din förmåga att ha bra sex är det fortfarande upp till dig själv att förändra det. Varje individ har i uppgift att maximera sina egna njutningstillgångar.
Eller Mittenpartiväljare har bättre sex – vi knullar till både höger och vänster. (Jag vet inte heller vilka som räknas som mittenpartier idag, jag tycker snarast att de flesta hamnat i den mittensmeten. Jag föll för lusten att göra en billig ordvits, sorry).
Vad Göran Hägglund kan tänkas göra av sin köksbordsmetafor när det kommer till att förklara varför verklighetens folk har bättre sex än kultureliten vågar jag bara drömma om. För att inte tala om Anton Abeles videoblogg om varför moderata ungtuppar med lillgammal trygghetsretorik knullar bäst.

Själv ämnar jag bidra med att kasta in religion i debatten. Stay tuned for Kristna har bättre sex!

När man är genusskribent och feminist, som dessutom debatterar och föreläser i ämnen som ideal och kropp, händer det med jämna mellanrum att man tillfrågas om att debattera kring skönhetspress och ideal. Inget fel med det, det gör jag ofta gärna.
Problemet är istället att det ofta, när frågorna ska debatteras, ska ställas mot något annat. Inte sällan en kvinna som uppfattas som icke-feminist och som följer ett gängse skönhetsideal.
När SVT för några veckor sedan ville att jag skulle ställa upp i Debatt och diskutera skönhetsoperationer tackade jag nej. Jag visste hur det skulle bli, visste vilken polemik som skulle uppstå. För att debattprogram och liknande ska slippa gå på den niten igen vill jag här klargöra vad som gäller:
Jag kommer aldrig att diskutera ett ämne utifrån en annan människas enskilda och fria val. Jag kommer aldrig någonsin att moralisera och fördöma en enskild persons val rörande utseende. Framförallt inte en annan kvinna. Det är exakt den sortens bra och dålig kvinna-feminism som jag trodde att vi hade lämnat bakom oss. Jag tänker inte bidra till att den återuppstår. Ni kommer aldrig att se mig sitta i en studio och diskutera MOT exempelvis Linda Rosing.

Jag kommer heller aldrig att representera en feminism som förespråkar naturlighet. What the fuck är naturligt? Jag älskar smink, kläder, snygga människor och jag tycker att det är helt upp till den enskilda individen om man vill modifiera sitt utseende och i vilken utsträckning. Vill man operera sig – go for it. Det är snarare att många modifierar sig för att anpassa sig till ett rådande ideal och en norm som är det problematiska. Men att fördöma dem som gör det är bara kontraproduktivt, bättre då att visa på andra möjligheter.

Utseende och skönhet är råkul. Jag tycker att det är lika roligt att klä mig i preppy klänning och läppglans som det är att ha skjorta, hängslen, tweedbyxor och backslick på mitt korta hår. Ingenting av det jag representerar är naturligt eller genetiskt. Däremot älskar jag att leka med roller, att vara skitsöt, vara affärssnygg, vara kortkort-slampig eller vara maktmans-klädd. Sotade ögon, bakåtkammat hår, framhävda bröst eller ingen BH alls. Allt är lika roligt. Jag är snygg i allt.
Jag älskar också att märka hur jag och mitt kroppspråk förändras, beroende på vilken stil som jag väljer. Jag har ett annat sätt att föra mig i högklackade skor och kortkort, än vad jag har när jag har skjorta, stilrena byxor och hängslen på mig. De utstrålar båda någon slags makt, men på olika sätt. Femmepower och klassisk manlighet är båda lika roliga att utforska.
För mig handlar inte skönhet om kön. Jag är inte ute efter att framhäva någon slags naturlig kvinnlighet, eftersom jag inte anser mig besitta någon. Lika lite är jag ute efter att eftersträva någon form av ideal. Men skönhet, olika stilar och olika former av ideal är ett sätt att upptäcka och iscensätta kön. Det är, för att använda Judith Butlers begrepp, en form av performance.
Hade jag befunnit mig mer i sådana sammanhang hade jag förmodligen testat på dragking. Nu nöjer jag mig mellan att pendla mellan superfemme och man. Båda känns helt rätt. Båda är en del av mig.

Ovanstående är typexempel på hur modifierandet och förstärkandet av utseende och skönhet inte bara är kul, utan också spännande och hur det inte alls behöver kopplas till kön eller ideal.
Om man inte tror på en naturlig grund finns det också stora möjligheter att utforska alternativen. Därför är det så tråkigt att skönhet och mode i mångt och mycket är baserat på konformitet och inte vågar ta ut svängarna. Likaså är det oerhört tråkigt att det fortfarande är en kvinnofråga, som framförallt handlar om att kvinnor ska sluta objektifiera sig och sminka sig alternativt försvara varför de gör det.

Jag är helt ointresserad av varför jag sminkar mig, varför jag rakar benen eller varför Linda Rosing har opererat sig. Jag är mer intresserad av varför män inte gör detsamma. Förvisso har marknaden för manliga skönhetsprodukter vuxit och det har blivit bättre, men det går fortfarande för långtsamt. Fortfarande går det extremt många sunkiga män med dålig hy, mjäll, ingen parfym och fula kläder på en snygg tjej. Fortfarande finns det väldigt många män som uppfattar allt som har med skönhet att göra som en tjejgrej, köper schampoo på storpack på Konsum, har en Axe deo som de fick av morsan i julklapp och är nöjda så.
Fuck that. Jag vill se fler män som vågar vara snygga, bry sig om sitt utseende och börjar leka med skönhetsnormer. Män som rakar sig under armarna är hur hett som helst. En bra eyeliner och underlagskräm kan göra underverk för ett trött mansansikte. Och när får man egentligen se män i kjol på samma villkor som kvinnor i byxor?
Maskulinitet och skönhetsexperimenterande är fortfarande inte förenliga. När manlig skönhet ska markeras och marknadsföras handlar det om att visa upp mäktiga powertools som en rakhyvel som går blixtsnabbt och är skitavancerad eller en dagkräm som utstår påfrestande utmaningar. Manligheten ska inte undermineras, utan förstärkas, genom de få skönhetsprodukter som är godkända att använda.
Därför måste män själva gå i frontlinjen och visa vad de vill ha. Jag vill ha fler pojkvänner som jag delar skönhetsprodukter med och som jag slåss om den sista ansiktsmaskförpackningen med i badrummet. Jag vill gå på skönhetshopping och stilsurfa modebloggar med mina killkompisar. Jag vill låna mascara av min brorsa och prata hårinpackningar med min pappa.

Skönhet och snygghet är skitroligt. Det är ideal och könåtskillnad som inte är det. Jag tror inte att vi uppnår särskilt mycket genom att fortsätta framhäva naturliga tjejer och snacka om hur mycket man får eller inte får lägga tid och pengar på sitt utseende. Jag vill ha fler inspirerande människor som vågar blanda stilar och vara snygga på sina villkor istället. Jag vill ha fler män med rakade armhålor och ben, med mascaramålade ögonfransar och mjuk ansiktskrämshy.
Det vore ett mycket större steg för jämställdheten än att fortsätta hata på Linda Rosing och låta ideal vara ett feministiskt hora/madonna-battle.

I lördags föreläste jag för en tjejjour. Det var helt underbart inspirerande och roligt. Inte bara unnesten att föreläsa för en sluten grupp med gott om tid, vilket möjliggjorda långa samtal och viktiga diskussioner. Det var också väldigt inspirerande att ta del av ett arbete som sker rent praktiskt, i joursamtal och i kontakt med unga tjejer. Det var längesedan jag själv var aktiv i tjejjouren nu, men den stämning som fanns i gruppen smittade av sig på mig. Gemenskapen, peppen och samtalen. Jag kan sakna det, i min frilanstillvaro av egna åsikter och ensamjobb.
Att jobba kollektivt, hur tungt det än kan vara med konsensusbeslut och platt hierarki, ger ändå mycket tillbaka. Mycket av den arbetsstruktur som tjejjourerna har är inspirerande.
Det var dessutom roligt att föreläsningen uppskattades. Här har en av åhörarna bloggat om föreläsningen.

Det är en radda kedjehändelser, fragmentariska och inte alls sammanbundna. Det är oerhört fragmentariska tankar som de resulterar i. Det här är ett första försök att börja bena i de tankarna.

Det första, på fredagens dansgolv på festen på Psykologen. Mitt ex bästa vän, tillika min gamla kombo är på tillfälligt återbesök i staden. Han som sedermera blev tillsammans med en av mina bästa vänner och som också, tillsammans med mitt ex, var vän med min bästis dåvarande pojkvän.
Kort sagt: Vi var ett pargäng av brådmogna 20-åringar med förstakärleken-förhållanden. Samboende, middagar, fester. Drömmar om en utstakad framtid, hus och barn. Bästa vänner och kärlek i ett. Allting var planlagt, tryggt.
Vi står på dansgolvet alla tillsammans. Nuvarande pojkvän någon annanstans. Skrålar till Känn ingen sorg för mig, Göteborg, såsom vi gjorde den hösten då vi alla lämnade samma småstad och flyttade hit. Exet som pussar sina vänner på kinderna, så många gånger dokumenterat av APS-kameran på den tiden då digitalkamera fortfarande var svindyr lyx och deras leenden tecknade och bevarade i undanlagda fotoalbum, ser likadana ut nu.
Inga av oss är tillsammans längre. Alla har skaffat nya, gått vidare, blivit en smula ärrade och äldre på vägen. Ingenting blev som vi hade tänkt oss. Ingenting blev som jag hade tänkt mig när jag satt i lägenheten i Johanneberg med mannen som jag alltid skulle älska, vännerna som jag litade på i alla lägen och pluggade inför VG-tentor, räknade kalorier och drömde om att ha disputerat innan 30 års ålder.
En glimt av tryggheten gjorde ont i fredags. För att allting var så planlagt. Jag kände en sådan tillit till livet och kanske mest av människor som omgav mig. Jag var så fullständigt uppfylld av tryggheten och tilliten. De finns kvar, de här människorna. Min bästis är fortfarande min bästis och mitt ex en nära vän. De är fortfarande två människor som jag känner tillit till och älskar. Men allting annat har uppluckrats på vägen.

En annan händelse: Plötsligt den måndagen för en vecka sedan, så oändligt trött. Inte på arbetsbelastningen, inte på min osäkra framtid och ekonomi där jag riskerar att vara utan både bostad och jobb så jag klarar mig i vår. En fullständig emotionell trötthet. En känslomässig vägg.
Lägger huvudet i ihopdragna knän och gråter. Säger att allt jag vill är att vara bra, mot alla, men jag räcker inte till. Vad jag än gör blir det ändå fel. Blir omhållen, känner mig svag. Förklarar att det är stopp nu. Det finns oändliga mängder kärlek i mig, men bara ett visst mått av administrationskapaciteten för att visa den genom alla de sätt som man förväntas visa. Vara närvarande, tillåtande, förlåtande, konfliktlösande. Det finns ingen kapacitet kvar att kanalisera någon kärlek till människor och det skrämmer mig.

En tredje händelse: Vi har seminarium om Foucaults Vansinnets historia och hans relation till Nietzsches tankar kring lidande som källa till kunskap och sanning. Vansinnet och galenskapen som alltid krävt observationer, klassifikationer och kontroll.
Vi kommer in på läkarens roll. Hur den har underminerats mer och mer. Från Foucaults kritik under sent 60-tal kring hur läkaren både i klassisk mentalsjukdomsanalys och psykoanalys hade en upphöjd roll genom den medicinska retoriken och således kunde fungera som en domare över andras tillstånd, till idag, har det hänt en hel del. Inte så att vi inte lever i ett samhälle med diagnostiseringssjuka och där det fortfarande krävs en underkastelse av en diagnos (bli ett sjukdomsobjekt) för att återfå sitt subjektskap (se exempelvis behandling av transsexuella). Men vi lever i ett samhälle där individen inte bara förväntas utan också krävs på att ta ansvar över sin egen hälsa, utveckla sig själv och se till att inte hamna i mentala sjukdomstillstånd.
Jag hänvisar detta, liksom i gårdagens Expressen-artikel, till en ökad individualism. Vi är ense om att det i grunden är någonting positivt att auktoriteter minskat och även att individen har mer att säga till om och större ansvar över sin egen hälsa. Men någon tillägger:
– Men vilket ansvar har vi för varandras hälsa?
Det är den frågan som jag tar med mig hem.

Det är ett slagsmål inuti mig. Nya tankar gör revolt mot någonting som jag länge har slagits för.
Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att människan i grunden är god och vill göra gott. Jag har de senaste åren trott på att vi i ett fullständigt fritt och avreglerat samhälle fortfarande skulle ta ansvar för varandra och ta hand om varandra. Jag har haft en utopisk bild (notera att det är en utopi och ingenting jag förespråkar såsom samhället och politiken ser ut idag) av en avreglerad stat och maktapparat, där fångande normer skulle upplösas men de mellanmänskliga normerna kring respekt och ansvar och kärlek till din nästa skulle leva kvar.
Vilket ansvar har vi för varandra?
Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar?
Har vi något ansvar?
Jag har länge försökt få ihop socialliberala tankegångar, tillsammans med mitt vänsterblod och min kristna tro. Nu börjar det bli alltmer svårt.
Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer?
Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.
Jag är trött på att jag fortfarande inte har hittat en feministisk diskurs som på ett vettigt sätt kan diskutera konsekvenser av ojämställdhet och förtryck utan att antingen falla in i ett tal om offer eller vara så förbannat rädd för talet kring offer att man inte vågar säga någonting alls.
Samtidigt som jag vill tro på individens frihet och normupplösning, är jag rädd för att individens frihet blir ett självändamål, på bekostnad av andra individer. Hur skiljer man egentligen kärlek och jag-bekräftelse åt? Hur många är kapabla att göra det och vad får det för konsekvenser om man är alltför upptagen av det senare? Och omvänt: Vad får det för bekostnad för om alltför mycket kärlek läggs på din nästa och för lite på dig själv?
Om vi lever i en fullständigt fri värld, som fria subjekt, vilket ansvar har vi då gentemot varandra? Jag vågar inte längre tro på att vi har förmågan att ta hand om varandra, utan statliga regleringar och auktoritära röster. Det är ett av mina slagsmål med mig själv just nu.

Jag läser Louise kommentar om avsaknaden av ett etablerat sismance-begrepp. Samtidigt fikar jag med Agnes och pratar om nära vänskap mellan kvinnor, mindre toleransnivå för män som tar plats och läser hennes inlägg med det underbara T.I.-citatet om att bli kompis med gamla raggs/exkillars tjejkompisar och flickvänner.

För mig är det helt obegripligt att sismance-begreppet inte existerar på samma nivå som bromance-begreppet, samtidigt som det är ett uttryck för en mängd olika saker. Jag ska försöka bena ut de olika beståndsdelarna.

Först och främst, någonting om min bakgrund: Jag har betydligt lägre toleransnivå när det kommer till män som tar plats än kvinnor som gör detsamma. Jag får ofta höra att jag är dryg, sarkastisk och kör med härskartekniker av män som ser sig själva avbrutna, ifrågasatta och ironiserade när de går igång i långa monologer om sig själva. Det stämmer att jag ofta är ganska dryg mot män. Det innebär inte att jag inte respekterar, älskar och beundrar många män och har flera killbästisar. Men generellt har jag ändå inte samma utrymme för tolerans när det kommer till killar som tar plats än tjejer som gör dito.
Det där kan naturligtvis hänvisas till en barndom som duktig, tystlåten tjej som placerades mellan bråkiga killar för att hjälpa dem med skolarbetet och lugna ner dem. Kära lågstadielärare, med din könsstereotypa och missgynnande pedagogik, du närde en feminist och en argbigga i ditt klassrum.
Det kan också hänvisas till en högstadieperiod då jag försökte ta plats med mina tjejkompisar. Vi gjorde bland annat skol-TV. Det var skitroligt. Redan då var media som uttrycksform något som jag älskade. Jag gjorde de mest bisarra reportagen, som en parodi på Radiotjänsts TV-avgiftsreklam. Jag kallade den Runktjänst och lät skolans populäraste kille bli påkommen med att runka på en av skolans toaletter. ”Har du inte betalat din runkavgift?”, sa jag med vänlig speakerröst och räknade upp grannbyarna som ställen där det var skärpt runkavgiftskontroll just nu. Urbarnsligt, tokroligt. Ingen skrattade. Alla buade.
I nästa inslag hade skolans populäraste killar fått göra ett inslag som bestod av att en av dem kissade i skolbassängen samtidigt som han fes. Alla skrattade och applåderade.
Redan där minskade min tolerans. Jag kämpade så in i helvete för att få synas och visa hur smart och rolig jag var, under de villkor som jag vågade ta plats inom. Det spelade ingen roll. Jag var ändå tjej och konstig och absolut inte rolig.
Inspelande i min starka förkärlek för sismance är väl eventuellt också min läggning. Jag var lesbisk under större delen av gymnasiet, hade många lesbiska erfarenheter innan jag ens låg med en man. Definierar mig fortfarande mer som flata än som straight, övervikten av manliga one night stands de senaste åren tyder mest på obalansen mellan utbud och efterfrågan.
Inte så att jag inte älskat män och älskar nuvarande man. Rent attraktionsmässigt är det ändå lättare att tända på tjejer än killar för mig.

Hur mycket den bakgrunden spelar in vet jag inte, men det gör mig så jävla tvärförbannad så fort man negligerar såväl kvinnlig, djup vänskap, systerskap, sismance och attraktion genom patriarkala myter om att kvinnor konkurrerar och förstör för varandra, tjejer kan inte leka tre, tjejer hånglar för att kåta upp killar och tjejer snor varandras utrymme.
Det gör mig djupt sorgsen när jag hör kvinnliga bekanta prata om sina svårigheter att bli vän med nya tjejer, att de ser dem som konkurrens på en attraktionsmarknad eller tycker att de lätt tar för mycket plats.
Jag blir ledsen av att mitt hånglande, med många av alla de kvinnliga vänner som jag har, reduceras till kompishångel, när det handlar om något djupare än så. Det gör mig trött att Katy Perry-myten lever och frodas, oavsett om den har relevans i verkligheten eller inte.
Med många av mina kvinnliga bekanta finns ett starkt band. Jag tror varken på biologi eller delad erfarenhet, vi har bara någonting som knyter oss väldigt nära varandra. Ingen konkurrensutsättning, rum där man får tala till punkt, djuplodade samtal utan hävdelse. Det uppstår en intimitet, en ömhet och en attraktion baserad på närhetskänslor och intellekt.
Precis som antikens män såg sina intellektuella filosofhomie-relationer som den högsta formen av relation, kanske våra tidigaste exempel på bromance, ser jag de band som jag knyter med dessa kvinnor som högre stående än någon annan relation. En sismance går inte att förklara.

Jag blir ständigt förälskad i nya människor. Mellan förälskelsen som slutar i ett sexuellt förhållande och förälskelsen som slutar i djup vänskap finns en oerhört vag och odefinierad gräns. Jag vill inte dela upp mina relationer på det sättet. Jag kommer på mig själv med att tänka på nya vänner med samma intensitet som nya sexuella och amorösa relationer. Alltså går mina fysiska och sexuella erfarenheter med många av mina sismances varken att reducera till förminskande och otympliga begrepp som ”kompishångel” eller ”fyllegrej”. Snarare handlar det om en fördjupad ömhet och en gemensam attraktion. Ibland är det sexuell attraktion, ibland bara ett sätt att uttrycka min kärlek för människan ifråga.
Eller som en av mina vänner i mitt tjejgäng sa, efter att några av oss återigen hade hånglat på en fest: ”Det är liksom inte sjuttonåriga tjejer-hångel i syfte att väcka uppmärksamhet eller experimentera. Det handlar bara om att jag älskar er så jävla mycket att jag vill vara er så nära som det går.”
Jag tror verkligen inte på ett universellt systerskap, lika lite som jag tror på en enhetlig feminism. Jag tror inte på att backa upp andra kvinnor för sakens skull. Men det gör mig på riktigt förbannad när det ses som självklart att kvinnor ska konkurrera (framförallt om män) och myter om kvinnor som sabbar för varandra fortsätter att spridas.
Lika tröttsamt är det att sismance-begreppet inte tas på samma dignitet och allvar som bromance.

Samtidigt flirtar bromance-begreppet på ett helt annat sätt med myten om mäns icke-personliga relationer till varandra. Där man framförallt ryggdunkar i karriärsyfte och för att på individnivå komma framåt, men knappast av kärlek och ömhet till varandra. Där minsta överträdelse av intim och rentav sexuell karaktär riskerar att rasera den heterosexualitet som fortfarande är så oerhört viktig för mansrollen.
Där två män som hånglar eller uttrycker attraktion för varandra blir en helt annan sak än två kvinnor som gör detsamma. Och där män i min närhet, oavsett hur feministiska och queera de utger sig för att vara, fortfarande ständigt hävdar sin heterosexuella läggning och drar en tydlig närhetsgräns med sina killkompisar.
Jag vet inte hur många gånger som har tvingats sitta och höra män beklaga sig över hur tråkigt det är att de är heterosexuella och de önskar verkligen att de kunde tända på män, men det gåhåår ju bara inte.
– Try harder!, fräste jag en gång till en kille som jag var på väg att gå hem med, som satt och beklagade sig över sin heterosexualitet, och jag blev anklagad för kontraproduktivitet med tanke på mitt syfte med honom för kvällen.
Men det gör mig frustrerad att mansrollens starka anknytning till heterosexualitet och bögnoja fortfarande existerar så starkt. Även bland de killar som jag känner som mer än gärna frontar med queerness och öppenhet går en stark gräns. Det är okej att leka lite med mansrollen så länge man bara flirtar med, hånglar med och knullar med tjejer samt bedyrar sin heterosexuella läggning. Jag känner få tjejer som inte definierar sin sexualitet på en vag skala, funderat över sin sexuella läggning, hånglat med någon av samma kön eller haft sina bicuriousutsvävningar. Jag känner nästan ingen kille som gjort samma sak. Antingen är du bög eller så håller du käften och håller dig till tjejer.
Bromancebegreppet visar mer än någonting annat den tydliga gränsen. Nära vänskap mellan män är okej, så länge det tydliggörs att det inte finns någon fysisk attraktion inblandat. Det finns en vag analogi med sättet att behandla samkönade relationer förr. Mäns sexuella relation var stigmatiserade och förbjudna. Kvinnors sexuella relationer fanns överhuvudtaget inte. Jag och en gammal lärare, som forskar kring sexuell identitet, hade ett roat samtal om det häromdagen. När två gifta kvinnor gick ut i skogen och snuskade loss var det enda hotande att det kunde komma en man och joina. Att ligga samman med en man var sodomi. Att ligga samman med en kvinna var bara bondesamhälle-sismance och tjejlek.

Det är tråkigt att vi inte har kommit längre än så. Jag vill se ett upphöjande av kvinnlig vänskap och ökad acceptans kring flytande relationer. Lika mycket vill jag se att sismance-begreppet blir taget på allvar och att de där myterna kring tjejers konkurrerande slutar att spridas. Blir du backstabbad av en tjej – skyll inte på hela kvinnosamhället för det (lika lite som man måste bedyra systerskapets upphöjda roll för att man träffar kvinnor som pushar en). Om du känner dig hotad av tjejer, försök att reda ut det hela och konfrontera dina känslor, istället för att ta det för givet.
Till sist, till alla bromances: Bara hångla loss någon gång. Sluta beklaga er över er oh så tråkiga heterosexualitet. Try harder. Ta steget bortom sodomistämpeln och bögnojan. Det är faktiskt på tiden nu.

Malmö Högskola webcastade nu under kvällen från skiftesföreläsningen om feministisk porr med bland andra Joanna Rytel och Mariah Larsson. (Tack Johanna Nylander för tipset).
Mariah Larsson var klart vassast i sin analys av bland annat Dirty Diaries mottagande och pratet kring skattefinansieringen (vilket hon även diskuterar här, bland annat med en hänvisning till min, Gustavs och Åsiktstorpeds diskussion på Twitter).
Föreläsningen kommer att ligga ute på skiftesföreläsningarnas hemsida inom kort och den är väl värd att titta på. Dessutom fick man se två Dirty Diaries-bidrag i sin helhet, Joanna Rytels och Ingrid Rybergs.

Men till nästa gång en skiftesföreläsning med ett sådant här omdiskuterat och uppenbarligen kontroversiellt ämne ska webcastas – snälla Malmö Högskola, ta bort chatfunktionen. Den skulle i bästa fall kunna upprätthålla sitt syfte, dvs att även låta de som följer föreläsningen via Internet ställa frågor till föreläsarna. Idag drog den istället till sig horderna från Mordor som verkar kunna nosa sig till feministiska porrdiskussioner som orcher letar hobbits med tanke på hur de anföll på Malmö Högskolas hemsida.
Det fina i kråksången var väl att de visade på den här debattens nödvändighet, trots allt. Chattens argument bestod av att de vill knulla feministtjejer i röven (är det här jag ska bli upprörd? please explain). Ett annat fint moment var när de först spyr galla över Joanna Rytels sexism mot män för att i nästa sekund börja diskutera över huruvida hon är söt eller jävligt ful . Naturligtvis ägnas sanslöst mycket tid åt att prata om att deras skattepengar minsann ska gå till – ja just det – VÅRD, SKOLA OCH OMSORG.
Ingen chans att man någonsin kan förklara för dem hur de skjuter sig själv i foten, men å andra sidan tar jag inte debatter med folk som skriker ”kommunister! cencur!” så fort man efterfrågar en sansad debatt.

Ivar skrev häromdagen om Dirty Diaries och framförallt om Joanna Rytels bidrag, vilket också efterföljs av en lång och intressant diskussion i kommentarerna.
Men jag håller inte med.
Jag tycker inte om etiketten feministisk porr. Jag tycker att det är tråkigt att Dirty Diaries till varje pris ska marknadsföras som ”feministisk”, som någon form av kravmärkning. Mycket mer intressant hade det varit att helt enkelt konstatera den som alternativ porr eller en annan take på pornografiska skildringar helt enkelt.
Så fort någonting får etiketten feministisk ska väldigt mycket läsas in. Sexskildringar är politiskt, sex är politik, men att sätta en politisk etikett på det hela stjälper mer än hjälper.
Nuff’ said om det.
Jag håller hursomhelst inte med Ivar om att det mest tabubelagda skulle vara att säga att man tittar på porr. Oavsett kön, det är inte särskilt tabubelagt längre. Snarare får man, framförallt som kvinna, gärna framhålla att man gillar porr. Man vill inte uppfattas som en frigid könsmaktsordningsfeminist utan liberala tankar. Jag tror inte att det är en slump att flera av regissörerna i Dirty Diaries har framhållit att de konsumerar ”vanlig” porr och att de inte ser den som främst kvinnoförnedrande, utan mest tråkig och fantasilös.

Jag skulle vilja påstå att mer tabubelagt än att säga att man gillar porr idag är att uttrycka tankar enligt den 90-talsfeministiska doktrinen om könsmaktsordning. Om porr som kvinnoförtryck till exempel. Vilket jag personligen är tacksam för, fuck no att jag vill tillbaka till en tid då den feministiska rörelsen låg jävligt nära kristdemokraterna i sina krav på porrförbud, avsexualisering av det offentliga rummet och förövare/offer-tankar.
Samtidigt har den mer queerteoretiskt, liberalt lagda feminismen ett stort problem i sin vaghet.
Det finns få akademiska discipliner som dras med så mycket fördomar som genusvetenskap (även om det inte är en disciplin i traditionell bemärkelse, utan mer ett tvärdisciplinellt ämnesområde under utveckling). Så många verkar tro att man sitter där och uttrycker klara svar om patriarkatet och manssamhället. I själva verket har jag aldrig varit med om en ängsligare kontext än seminarierna på genusvetenskapen. Fina ord och problematiseringar före dogmer och disciplin. Genusvetenskapen idag är den liberala feminismen i ett nötskal.

Just därför älskar jag Joanna Rytel. Därför valde jag henne att skriva om när Johan Miderberg bad mig gästblogga för Saker som inspirerar förra sommaren. För att hon inspirerar mig i all sin kompromisslöshet, provokation och brist på rädsla och ängslighet.
För detta är jävligt grundläggande om Rytel: Hon är en provokatör. Jag tror inte att det är ett medvetet drag att ständigt provocera. Det är hos oss som blir provocerade som det ligger.
Hon är en reinkarnation av Valerie Solanas Scum Manifest. Man blir skitförbannad, chockad och undrar om man verkligen får göra, säga och tycka såhär. Sedan inser man att de här orden har uttalats så förbannat många gånger av manssamhället om kvinnor, men då ansetts som filosofi och god litteratur. Eller en del av kulturen, som man får lära sig att leva med.
Ivar har också ett sakfel gällande Rytels konstverk om hennes relation med en svart man. Jag såg filmen på Göteborgs Konstbiennal för ett par år sedan och satt, som alltid, och gapade och undrade om man fick vara såhär postkolonial och sexistisk. Sedan insåg jag att hon bara uttryckte tankar som finns där, i det där lagom klädsamma vurmandet för svarta män av vita kvinnor. Hennes beskrivning av konstverket var just en kritik av det postkoloniala begäret och ett ifrågasättande av maktstrukturer, där den vita kvinnan tar sig rätten att exotisera den svarta mannen. Hela hennes konstverk var en tjugo minuter lång sammanfattning av begreppet intersektionalitet, fast jävligt in your face och inte teoretisk.
Till Dirty Diaries har hon gjort en film där hon blottar sig för män. Inte i syfte att behaga, utan att äckla. Jag förstod hur diskussionerna skulle gå. Skattepengar går till manshat. Rytel visar att feministerna hatar och vill hämnas på män. När vi intervjuade henne i Kvällspasset för några veckor sedan frågade jag ängsligt om just detta. Vad kommer männen som redan är anti feminism att säga om detta?
- Det skiter jag i, svarade hon, jag är inte ute efter att uppfostra idiotiska män i jämlikhetstänkande. I så fall ska jag ha jävligt bra betalt för det.

Och det finns någonting jävligt inspirerande i den kompromisslösheten, i det svaret. En motvikt till alla ängsliga, liberala texter som bedyrar att båda könen lider lika mycket av könsroller och ojämlikhet. Vaga formuleringar, problematiseringar, inte vara för arg eller för kritisk. Helst inte använda ordet patriarkat. Och så bedyra att man gillar porr, sex och prostitution är på sin höjd problematiskt och ständigt försöka nå någon fucking konsensus.
Den liberala feminismen älskar konsensus.
Joanna Rytel bjuder inte på någon konsensus. Hon skiter i förbannade antifeminister eller sårade feministiska män som ser sig ofrivilligt påhoppade. Hon gör feminismen en fördjävla otjänst och jag älskar henne för det.
För mitt i ens fina ord och ens närmande av slutsatser och problematiseringar i alla ens lagom arga krönikor och bloggtexter finns det ju någonting annat. Dagar då jag får mail från tjejer som blivit utsatta för grova våldtäkter, då min vän inte vågar vistas i sin lägenhet för att mannen mitt emot blottar sig för henne och polisen kan inget göra eller min närmaste granne håller på att slå ihjäl sin flickvän och polisen dröjer alldeles för länge.
Då är jag fan inte så jävla sugen på att försöka finna konsensuslösningar på jämställdhetsproblematik. Då är jag fan så jävla mycket mer sugen på att skaffa ett vapen och prickskjuta män i ballarna.

Det finns en enda kvinna i Sverige idag som uttrycker någon slags feministisk provokation. Som är fullständigt kompromisslös och gör alltifrån att skriva krönikor om att hon vill bränna sin expojkväns könshår till att blotta sig för män på en tunnelbanestation. Jag älskar henne för det. Hon är min ventil. Mitt bland grova våldtäkter, misshandel och blottande män tycker jag att ni killar faktiskt kan leva med henne, utan börja böla om hur jävla förtryckta och utsatta för sexism ni känner er så fort hon öppnar munnen eller gör någonting.
Jag behöver henne. Vi behöver henne.

Till morgondagens Expressen har jag skrivit en artikel om Madonna, feminismen och queerteorin. Att få plats med allt jag vill säga om Madonna på 4000 tecken är helt omöjligt när hon är den enskilda artist och person som har betytt mest för mig i över 15 års tid.
Därför blir det lite extraskrivet här i bloggen.
Till exempel lyckades jag inte peta in någonting om Human Nature, från Bedtime Stories-skivan, i texten. Detta trots att det är en av de låtar som verkligen manifesterar allt Madonna står för i min värld och varför hon är en av de viktigaste feministiska stjärnorna som vi har.

Human Nature är en uppgörelse med både en enskild man, men också – på ett större plan – hela samhället.
Genom hela låten återanvänds den gamla manifesterande raden Express yourself, denna gång med tillägget don’t repress yourself. Sedan följer en förbannad och klarsynt uppgörelse om att inte få tala öppet, säga vad man tycker, vara sig själv. Madonna visste inte att hon varken var tillåten att prata om vad hon kände för eller tala om sex.
Texten verkar på två plan. Dels känner jag igen mig i den personliga texten, skriven till någon. Förmodligen finns det många som varit i den där relationen där man ska passa in i en roll, där man är för mycket, där man försöker leva upp till att vara Flickvännen.
På det andra planet är texten också en påminnelse om krav och hur snäva ramarna är, framförallt för en kvinna. Inte säga vad som helst, inte vara för dirty, inte ta för mycket plats.
Framförallt inte vara mänsklig.
I’m not sorry. It’s human nature, konstaterat Madonna och det är världens viktigaste påminnelse till mig varje gång jag får ångest över att jag tar för mycket plats och är too much. Bryta mot reglerna man inte ens vet om existerar, som Madonna konstaterar.
I’m not your bitch, don’t hang your shit on me, säger Madonna och det är lika mycket ett vasst budskap till män som honom hon sjunger om, som till ett helt samhälle som fortfarande inte kan hantera kvinnor som tar för mycket plats och säger vad de tycker.
Would it sound better if I was a man?, viskar Madonna bittert och skrevar mot kameran i lackklädsel.

Tydligen har låten spelats under Sticky and Sweet tour. Jag kommer dö av lycka om jag får höra det här på söndag:

Läs DN Insidan om abort, idag en bra intervju med en väldigt klok tjej om abortbeslut och tiden efteråt. Samt forskning som visar att lättnad är den vanligaste känslan efter en abort och att omgivningen förväntar sig att man ska må dåligt.

- Du?, säger min syster när vi sitter utanför Centralstationen i Stockholm och väntar på anslutande tåg till Linköping.
- Mm, säger jag.
- Om du fick välja varsomhelst i världen där du skulle vilja vara just nu, var skulle det vara då?
Jag slutar ögonen och tystnar en kort sekund innan jag svarar.
- Hemma i min egen säng, intill Gustav.
Syster drar efter andan.
- Men ÅHHH! Är du helt dum i huvet? Vad fan har hänt med dig? Alltså, du får välja VAR SOM HELST I HELA VÄRLDEN och du väljer din egen säng med honom.
Och jag skrattar och ursäktar mig och säger något om en uteservering i centrala Paris eller Barcelona och syster godkänner detta och tillägger suckande att han väl kan få sitta bredvid mig på det där caféet om det ska vara så.
Jag tänker att det är skönt att någon av oss har fötterna på jorden och tänker på hur många dislikeknappar jag hade tryckt på om jag för två månader sedan hört mig säga det där.

Jag trodde att jag visste allt om naivitet. Jag trodde att naiviteten var någonting som jag hade genomskådat för längesedan och att själva grunden i naiviteten var att alltid hoppas för mycket, bygga luftslott och lita på människor. Min cynism och min brist på tillit, min självständighet och mitt DIY-tänkande var det som räddade mig från naiviteten.
Precis som med sorgen trodde jag att det här kunde låta sig inrutas i mitt stora schema och mina att göra-listor och att jag kunde träffa honom när jag hade lite tid över och när det fungerade med mitt liv i övrigt. Jag kunde tro att han inte skulle vara någon prioritet överhuvudtaget och att jag minsann inte skulle göra några kompromisser.
Det var det som jag trodde betecknades som brist på naivitet, när det i själva verket var precis tvärtom. Således kunde kärleken lägga krokben för mig, helt aningslös, och jag föll helt handlöst utan att förstå vad som hänt förrän jag redan fallit.

Jag vet inte exakt hur kul det är att ha ett förhållande med någon som beter sig som en relationsmässig Tarzan och fortfarande, nästintill dagligen, upprepar ”men alltså jag – flickvän, du – pojkvän, vi – ihop?” men det är som om det inte fastnar.
Som om bluffen snart kommer att avslöjas, som om jag skulle kunna betecknas som en flickvän.
Precis som jag länge värjde mig för frågor om definitioner, ville re-definiera, säga någonting annat. På frågan om han var min pojkvän svarade jag ”äh amen kanske typ” och på frågan om vi var ihop nu svarade jag någonting queerpretentiöst om att jag undanhöll mig normerande definitioner av kärleksrelationer (jag har issues med ordet ”förhållande” och väljer fortfarande konsekvent ”relation” framför det. Mest just för att ordet ”förhållande” normerar. Som om man automatiskt har starkare känslor för människor som man haft förhållanden med, jämfört med dem som stannat vid en odefinierad relation. Knappast.).

Någonting i alla mina idealism-tankar och självständighetsideal hade jag glömt. Det där om kärleken, visade det sig. Det känslomässiga beroendet. Det som inte lät sig rutas in scheman och som inte tog någon som helst notis om hur mycket feministisk teoribildning om kärlekskraften och kvinnlig underordning i kärleksrelationer som man läst.
Där stod jag med Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken som en Bibel i en exorcistisk utdrivning, men fan heller att det hjälpte mot kärleken.
Jag som så länge betecknat faktumet att man kan träffa en människa som man har intellektuellt och roligt utbyte med och dessutom attraheras av vid exakt rätt tidpunkt och sedan blir kär i som ett helt absurt mission impossible.
Jag som väldigt länge betraktat människor som helt plötsligt går in i förhållanden, ungefär på samma sätt som jag betraktat människor som håller på med rollspel. Jag fattar verkligen inte vad dealen är, det är helt obegripligt, men om de gillar det är det väl kul för dem.

Vad är det som skrämt med flickvänsrollen? Bortsett från allt på mitt privata plan, som bara är mitt, finns det också en teoretisk och strukturell nivå i rädslan. Kanske framförallt om man är en feministisk, smart, karriärtjej som läst alla de där böckerna – från Anna G Jonasdotirs Kärlekskraft, makt och politiska intressen till Carin Holmbergs Det kallas kärlek.

Det känslomässiga beroendet och kärlekens risk att övergå i destruktivitet är minst lika stark i samkönade relationer, det vet väl jag. Jag har varit minst lika destruktivt beroende och fast i relationer med någon av samma kön som av motsatt kön.
Ändå finns den heterosexuella flickvänsrollen som en normerad och mallad roll att leva upp till. Legitimerad och upphöjd av såväl populärkultur, konst som samhället i stort. Samma rädsla för flickvänsrollen är den som jag känner för mammarollen. Att bli en kvinna, att ha förväntningar på mig att leva upp till en könsmässigt baserad individroll.
Man vill inte vara bruden. Man vill inte bli heteroflickvännen i en Liv Strömqvist-serie som helt plötsligt inte kan prata om annat än hur jävla bra ens pojkvän är och drar med sig pojkvännen överallt eller bangar kompishäng för att man hellre är med honom. Man vill inte vara människan som på något sätt förlorar sin individuella kraft och sina egna konturer för att upplösas i någon annan.
(Jag tror att det är ungefär här i texten som min expojkvän just nu sitter och frustar av skratt så att det rinner kaffe ut över tangentbordet över att jag överhuvudtaget tänker mig att jag skulle kunna sluta vara egocentrisk och självdefinierande och gå upp i en annan människa).
Särskilt farligt är det ju, av tradition, för kvinnor. Det går inte att komma ifrån. Män har, traditionellt sett, definierats utifrån vad de gör och kvinnor utifrån sina relationer. Hell yeah att saker har hänt, men fortfarande ekar generationer av kvinnors röster och mammas gamla Grupp 8-skivor om självständiga kvinnor, undvika känslomässigt beroende och aldrig låta sig ingå i någonting annat än självbestämmande.
Sisters are doin’ it for themselves. Skapar familjer, närhet och trygghet genom nära tjejvänskap, knullar kravlöst vem de vill, bygger karriärer och litar enbart på sig själv. Och mitt i allt kommer den jävla kärleken som dessutom råkar vara vanlig heterokärlek. Så fruktansvärt otidsenligt.
Men jag har ju hittat någon vettig, som jag kan föra alla de här tankegångarna med. Det vet ju ni, ni har ju läst hans blogg. Och såklart att jag ser honom som en människa, inte ett kön, det är ju själva grunden i kärleken för mig.

Att förlora sig själv i en relation. Bli någon som förlorat sina egna konturer, som definierat sig själv genom någon annan och som varit flickvännen snarare än sitt eget subjekt. Klart som fan att det scenariot finns närvarande som en mardrömsbild och skrämmer skiten ur en.
Denna ständiga balansgång mellan att våga känna hur förbannat glad jag är som får hänga med en så bra, vettig och rolig människa och känna magpirr, kåthet, fnitterlycka och samförstånd allt som oftast och att behålla mig själv och minnas vem jag är på egen hand.
Det är tusen gånger svårare än vad jag trodde att det skulle vara den här gången. Men också tusen gånger mer spännande just därför.

Ligger och halvsover i förkylningsdimman framför säsongspremiären av Fråga Olle, de pratar analsex och Ann Söderlund går från klarhet till klarhet när hon konstaterar följande:
- Men jag kan säga att det faktiskt är de finaste killarna som jag varit med som varit mest inne på analsex.
Okej. Då backar vi bandet lite.
I det Söderlund säger presupponerar hon samtidigt följande: Fina killar gillar inte analsex.
Annars skulle påståendet och betoningen på faktiskt aldrig ha uppstått från början.
Det Söderlund skulle kunna göra för att save her ass (pun intended) i det här läget är att eventuellt ge en analys kring varför hon anser det vara på plats att upplysa svenska folket om att fina killar också gillar analsex. Någonting kring tabu, analsex i kontexten kille-penetrera-tjej till synes oruckliga koppling till porr och övergrepp och varför det anses så tabubelagt.
Det gör hon naturligtvis inte.

Vi kan vända på det hela och tänka oss att det var en manlig programledare som satt i soffan istället. Att det var han som sa följande:
- Men jag kan säga att det faktiskt är de finaste tjejerna som jag varit med som varit mest inne på analsex.
Ser ni också varningslampan? Den lyser hora/madonna-ideal lång väg.

Men när det kommer till fina killar vs bad guys är det såklart helt okej att prata om det.
Om inte annat kan man, som Nour El-Refai gjorde i tisdagens Kvällspasset när hon försökte försvara sitt högvaktstallande i Ballar av stål, hänvisa till könsmaktsordning, patriarkat, mäns sexuella övergrepp på kvinnor och våldtäkter.
Nour El-Refai misslyckades, i mitt tycke, att rättfärdiga sig. Det gör det här också. För pratar vi om fina killar och bad guys och dessutom presupponerar att fina killarna kommer vara vaniljsnubbar som ser dig djupt i ögonen och är ömma medan the bad guys bara väntar på att få dra dig i håret och köra in den i röven gör vi dels samma uppdelning som hora/madonna.
Dels följer vi en annan välkänd retorik, nämligen den om snälla killen som vi träffar på en fest och våldtäktsmannen som lurar i skogen och att det bara är den sistnämnda som är farlig för en.

Lika lite som man kan försvara tafsandet på en man med att män inte behöver vara rädda för att bli våldtagna kan man försvara uppdelningen i fina och dåliga killar. Det sista vi behöver för att få en jämlik, fri sexualitet är någon form av, eventuellt feministisk, överföring av bra/dålig sexualitet-dikotomi på män.
Medan kvinnor blir alltmer sexuellt frigjorda är det som att snaran börjar strypa om männen istället. Nu finns ett stort good guy-ideal hängande över mäns sexualitet. Det kan i bästa fall bli en bra diskussion om sexuella villkor och ansvar för varandra. I sämsta fall slutar det som med Ann Söderlunds uttalande. En hora/madonna-uppdelning som inte leder oss någonstans.

Häromveckan började jag att skriva på ett inlägg om förlåtelse i relation till svaghet/styrka. Sedan fick jag feber och det som blev kvar av det halvt skrivna inlägget var lösryckta mindmap-ord. I säsongsavslutningen av Skavlan deltog Brad Blanton, amerikansk psykoterapeut som förespråkar hundra procent ärlighet och som grundat the radical honesty theory. Det satte ytterligare perspektiv på det påbörjade inlägget. Den här texten är ett försök att sammanfoga dem.

Det var någon vecka sedan som jag åkte hem från ett besök i Domkyrkan med Dilated Peoples Kindness for Weakness i hörlurarna. Jag började fundera kring förlåtelse och det kristna förespråkandet kring att vända andra kinden till.
De senaste åren har det funnits två diskurser i sättet som jag försöker leva som stundtals krockat.
Det första är min uppfostran, mycket genom feminismen, om att inte ta skit, lämna destruktiva relationer, inte ge mer energi än vad jag får. The good girl är lika paradoxal och laddat som the good guy, fast precis tvärtom. The good girl, som förlåter och faller in i en klassisk kvinnoroll av sårbarhet, omtänksamhet, snällhet och en förmåga att vända andra kinden till är ett offer som inte står upp för sig själv. Jag har gjort allt för att inte vara henne. I the good girl ligger också en risk att bli det patriarkala offret. Slagen, våldtagen, utsatt för de synligaste och grövsta sorterna av könsrelaterat förtryck.
Samtidigt är det mycket på grund av det sårbara, ofullkomliga idealet som gör att jag är troende kristen. Synen på människan som älskad i sin ofullkomlighet och att i förlåtelsen bor styrkan och kärleken. Det har inte varit lätt att efterleva. Eller?

Jag tänker på de människor som jag har gjort illa. De flesta av dem har förlåtit mig. De har sett genom mig, sett mina svagheter och förlåtit. Inte utan ilska eller bannor, men slutligen har de vänt den andra kinden till. Tagit emot mig igen. De människorna tillhör min närmaste krets och de är de starkaste människorna som jag vet. Deras kindness har ingenting med weakness att göra. Tvärtom. På grund av deras jagstyrka besitter de också förmågan att förlåta mig för mina fel.
Jag insåg att jag någonstans lärt mig att skilja på att ta skit och att vända andra kinden till. Det finns en form av kindvändande som inte innebär att man tar slaget och ber om mer. Istället visar man upp den kind som är oskadad och förklarar att jag finns kvar. Ditt slag har inte ärrat hela mig. Nu står jag här och litar på att du inte skadar mig igen.
För någonstans är det det som det hela handlar om. Tillit. För tillit krävs styrka. För den sortens kindness krävs mod. Och för att bygga den tilliten krävs ärlighet.

Jag har en rad invändningar mot Brad Blanton och han är ganska lätt att avfärda. En Washingtonhippie som ser ut som Buffalo Bill, med en åtminstone 30 år yngre fru som är hans femte äktenskap. En självgod självhjälpsguru som tjänar för mycket pengar och lever på en enorm egocentrisk hybris. Jag kan avfärda honom. Men inte det som han pratade om i Skavlan i fredagens program.
Radical honesty theory bygger på hundraprocentig ärlighet. Framförallt i ens relationer. Även om Skavlan och Blanton mest uppehöll sig vid kärleksrelationer ser jag det som applicerbart på alla slags relationer (dessutom gör jag lite skillnad på kärleksrelationer och andra relationer och ifrågasätter de gränserna, men det är en annan text). Grunden i det hela är att hela tiden berätta om vad man känner, hur man tänker precis när det sker.
Blanton satte ord på en rad saker som jag tänkt på och försökt efterleva, ofta med ganska dåligt resultat. Som att berätta sin sexuella historik och prata om sina förra relationer med den man lever med nu. Eller alltid vara ärlig med attraktion för någon annan, otrohet (hur man nu väljer att definiera det), saker man tycker är negativt med partnern och saker som man tycker är bra. Vad som fungerar i relationen och vad som inte fungerar och när man blivit sårad och när man själv gjort någonting som kan tänkas såras. Allt ska ut i ljuset. Enligt Blanton kan den hundraprocentiga ärligheten rädda en från både relationsmässiga problem, ångest och sömnproblem. Jag tror att han har rätt.
Föga förvånande är det väl att en bloggare, som tagit hiphoplingotermen ”Always keepin’ it real” till ett metaforiskt signum för sitt sätt att skriva personligt och ärligt, hejar på den här teorin. Men det handlar inte bara om att kunna skriva självutlämnande, analysera sig själv på ett öppet sätt. Det handlar också om hur man beter sig i relationer till andra.
Det är bara en gång av alla gånger som jag åsamkat drama och relationsproblem genom otrohet, flirtande med andra eller intresse för andra som jag inte varit öppen med det. De senaste åren har jag alltid lagt korten på borden när jag gjort något fel mot mina vänner och andra människor och jag har varit helt ärlig när jag känt att de inte har behandlat mig bra. Jag har tagit konflikten på en gång.
När jag någon gång tänkte blogga om vad som var det mest personliga sättet att hjälpa mig själv ur mina sömnproblem kom jag fram till att det handlade om just detta: Jag har börjat praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga vaken på nätterna och grubbla över mina relationer. Det har lett till en jävla massa jobbigheter och krashade kärleksrelationer. Men fan vad jag i alla fall har sovit gott.

Om jag ska nämna de gånger som jag på riktigt blivit sårad i relationer har det fan inte handlat om att människor varit otrogna mot mig också eller gjort något fel på annat sätt. Det har handlat om att de har undanhållit det för mig. ”Tystnad är den värsta sortens lögn”, säger Brad Blanton och menar att man inte bara ska vara ärlig på raka frågor. Man ska fan ge svaren själv. Det som varit sårande har inte handlat om handlingen i sig. Den har jag kunnat förlåta, utan att känna mig särskilt sårad. Det som gjort ont har varit bristen på tillit. Avsaknaden av kommunikation. Att jag inte anförtrotts med så mycket tillit, kärlek och respekt att jag förväntats ta ärligheten. Oavsett om det handlar om en fika med ett ex, knullandet med någon annan eller hånglande med en person som jag har bett personen att inte hångla med har det gjort ont att jag blivit undanhållen det av vaga skäl relaterat till skonsamhet och rädsla för att skada relationen och mig.
Att inte vara ärlig mot en människa som man säger sig tycka om eller kanske till och med älska är en brist på respekt. Undanhållande och tystnad är en form av relationsmässigt omyndigförklarande av en annan människa. Att vara i en relation och inte kunna prata öppet om hur man känner, hur man tänker och vad man gjort – oavsett om det handlar om otrohet eller annat – får mig att undra vad man gör i en relation med den människan. Hur kan man ha en relation med någon utan att ha tillräckligt mycket tillit för att tro att personen ifråga kan hantera det man behöver prata om. Hur kan man vilja ha en relation utan att kommunicera om själva relationen? Om det handlar om en rädsla för att den andra människans idealism kring en själv ska falla, att man ”ska göra någon besviken” – vad är det för slags kärlek då? Kärlek handlar om att visa sig själv som sårbar och om man inte kan älska en annan människas ofullkomlighet, vad är det då för kärlek som man tror på?
”Förlåtelse är den viktigaste egenskapen en människa kan utveckla”, sa Brad Blanton och det föll på plats. De starka, långvariga relationer som jag har idag har byggts upp av just förlåtandets kraft. Det är en styrka, aldrig en svaghet att kunna ta emot en annan människas ärliga sårbarhet och ofullkomlighet.

Fotnot: Intervjun med Brad Blanton kan man se här.

Jo, jag var alltså också en av de kvinnorna som läste Boven i mitt drama kallas kärlek på tåget.
Det som fastnat i mig när jag klev av på Centralstationen i Göteborg var framförallt nedtecknandet av den personliga skulden, dubbellivet och fasaderna. Hur Unni Drougge åkte runt och föreläste om mäns våld mot kvinnor, destruktiva relationer och varför starka kvinnor faller för misogyner, samtidigt som hon gått ur askan in i elden och levde i ett fullständigt kontrollerat misshandelsförhållande där hon bit för bit bröts ner.

När jag kommer hem läser jag Tanjas vidare bloggande om mat- och kropproblematik och om skammen kring det: Jag skämdes så in i helvete över att jag tyckte jag var tjock. Över att jag stod framför spegeln och drog in och klämde och allt vad jag nu kunde tänkas göra. Jag mådde dåligt över att jag bara fick mer och mer hull på benen, men det var ingenting jämfört med hur dåligt jag mådde över att jag mådde dåligt över ett så brudigt problem. Dubbelbestraffning – ja tack! Det var inte en kamp mellan en ängel och en demon på var sin axel, det var två demoner – och till råga på allt två rätt så futtiga sådana för inte fick jag en ”riktig” ätstörning heller.

Jag tänker på när jag var engagerad i Kvinnojouren och satt i långa samtal om anorexia och samhällets ansvar, för att sedan springa till gymmet och springa på löpbandet tills jag nästan svimmade. Eller hur jag i höstas peppade massor av unga ätstörningstjejer via mail, samtidigt som jag själv varje måndag la upp egna strukturer kring hur jag skulle kunna gå ner i vikt.
Hur jag för ett tag sedan förskönade en tveksam övergreppshistoria till att bara vara ett kasst one night stand, för att jag ville skydda killen då det var bekanta till honom som jag satt och pratade med. Trots att jag lovat mig själv att aldrig hålla käften eller skydda någon när det gäller sådant och trots att jag samtidigt peppat andra att prata om det, det måste ut i ljuset, vi får inte vara tysta!
Hur jag gång på gång skrivit till andra i deras bloggar, sagt till ett otal vänner och skrivit själv om att aldrig ta skit, inte låta någon trampa på en, inte lägga energi på dåliga relationer och definitivt inte låta sig utnyttjas, samtidigt som jag själv befunnit mig i relationer som vem som helst hade suckat åt och sagt åt mig att ta mig ur för att det bröt ner mig.
Om jag ansett att det gjorde mig till en dålig idealist och feminist? Ja, som fan. Klart jag hållit tyst om sådant.

Jag har funderat och skrivit en hel del kring autencitetanspråk och personlig erfarenhet de senaste månaderna. Vilken funktion autenciteten fyller och hur viktig erfarenheten egentligen är. Imorgon ska min uppsats kring performativ biografism bli opponerad på, på Institutionen för idéhistoria. Den uppsats som handlar om Elin Wägners Pennskaftet, Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken och Maria Svelands Bitterfittan och hur alla tre författare använder sig av sig själva och sin biografiska historia för att skapa en feministisk diskurs. Jag kommer säkert att återkomma till den här på bloggen, jag tror att den blev bra.
Men när jag läser Unni Drougge och Tanja, alla andra bra och utlämnande texter och bloggar hittar jag kanske en ledtråd till det biografiska och erfarenhetsbaserades viktiga roll.
Den personliga historien berättar, i bästa fall, någonting bortom idealism och yta. Den tillkännager och blottar skammen på ett sådant sätt att vi kan börja rota i de där eviga följeslagarna skam och skuld och skapa en gemensam diskurs av igenkännande och stöttande.
I bästa fall.
I bästa fall finns det en autencitet som går bortom att berätta en historia som lämnar ut andra, utan som också lämnar ut vår mänsklighet och berättar om de där eviga skarvarna mellan våra ideal och vår politiska fernissa och skammen över när vi misslyckas med att vara de som vi vill vara. När det autentiska istället visar upp det fula, skavande och mänskliga är då det blir på riktigt intressant och viktigt. Idealen kommer aldrig att kunna bli på riktigt om vi inte först vågar peta i alla de variga sår som uppstått när vi slitits isär för att bibehålla dem och samtidigt inte riktigt lyckats leva upp till dem.

Hej!

Jag mår bra, hoppas ni också har det bra därhemma. Som ni ser på bilden finns det snö och jag är glad, osminkad och ser lite mongis ut.

Jag tycker att Nyamko Sabuni har lagt sämpigaste förslaget någonsin, sätta Säpo på symtomen medan sjukdomen sprids är världens sämsta quick fix. Men det är ju så politiken fungerar generellt. Plåstra om blödande sår istället för försöka ge sig på uppkomsten av såren. Det har väl sällan varit så tydligt som i det här förslaget. Man kanske kan börja med att definiera ”extremism” och hur och varför det uppstår? När jag tänker på Säpo tänker jag bara på Gösta Ekmans fantastiska gestaltning av Säpomannen i underbara 70-talsfilmen S.O.P.O.R. Kontrollneurotisk, livrädd och helt jävla clueless.

Inatt läste jag ut Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken. Jag minns att jag läste den som fjortonåring, då jag plöjde alla feministiska klassiker. Jag förstod inte mycket av någon av bilderna, inklusive Fräls oss ifrån kärleken. Men det skulle jag ju aldrig ha erkänt för någon. Nu läser jag om den och förstår desto mer. Den här boken är den moderna feminismens all-inclusive-hotell. Jag älskar den. Den är rolig, smart, intellektuell, självutlämnande, snuskig, intelligent, kompromisslös och radikal. Jag älskar 70-talets Suzanne Brögger. Långt innan Linna Johanssons intervju i Bang i början av 2000-talet då hon tog tillbaka det som hon skrivit om i Fräls oss… och suckade åt sin naivitet. Långt innan Boris Belucic hänvisade till vad hon sagt om oralsex i sin jävla text i F-ordet.
Skitsnygga, intellektuella, sexuella Suzanne Brögger med svartmålade ögon och en cigarett i handen. Som skriver om varför monogami och tvåsamhet är en institutionaliserad form av olevt liv. Som drar in all världens filosofer i sina intellektuella resonemang om varför kärnfamiljen är en omodern institution och varför människan måste vara fri i sin kärlek. Som har världens bästa, roligaste argumentationstext om varför människor i västvärlden inte ska skaffa barn.
Som skriver om sina utlevda sexuella fantasier om skalliga män som sprutar henne i ansiktet, kåtlängtan efter transvestiter, trekanter och lesbiska relationer på ena sidan och om könens dialektik och metafysik på nästa. Som vägrar välja mellan att vara intellektuell och självutlämnande. Som vägrar välja mellan att vara korrekt feminist och utlevande på egna villkor.

Mest av allt har Suzanne Brögger gnista och visioner. Allt det som jag saknar hos mina favoritskribenter inom feminism och genus idag. Jag parallelläser om Maria Svelands Bitterfittan och det slår mig så tydligt: Det finns inga visioner längre. Inga utopier. När Maria Sveland sitter och bölar på sitt flygplan till Teneriffa och längtar efter en natt av sömn, längtar Suzanne Brögger efter sömnlösa nätter av fri kärlek. Hon målar sina ögon svarta, för den naturliga kvinnan är ändå bara en konstruktion, och sedan går hon ut i Amsterdamsnatten med sina högklackade stövlar. Hon tror fortfarande på den fria kärleken, på samhället där inte kön spelar någon roll och på en erotik byggd på lust, snarare än kultur. Jag önskar att det fanns någon Suzanne Brögger idag.
Var är hon?

Ja, nu var det ju inte tänkt att jag skulle skriva jättelångt om Suzanne Brögger egentligen. Jag ville ju mest säga hej och jag mår bra. Det hoppas jag att ni också gör.

På återhörande!

Det här med ”gamla” och ”nya” mannen. Den gammelmodiga vs den moderna och jämställda. Jag har nu ögnat igenom Pittstim och ett genomgående tema i boken är just de förtappade männen som var sexister och som sedan blev genusmedvetna. Och sen får sagan ett lyckligt slut. Eller?

Det har så länge funnits en dominerande diskurs inom feminismen, som jag verkligen ser i den manlighetsdebatt som finns just nu. Den om ett före och efter. Den om det lyckliga slutet.
Den som säger att man först vandrar runt som en förtappad individ i någon slags patriarkalisk twilight zone av sexism och ojämställdhet som man av en eller annan anledning är oförmögen att se. Just metaforer kring seendet är väldigt populärt. I feminismen, framförallt på 90-talet, pratades det mycket om de där feministiska glasögonen. Först var allting suddigt, en konstant dimma av oförståelse. Sedan tar man på sig de feministiska glasögonen och helt plötsligt ser man ojämnställdheten, man förstår världen på ett annat sätt.
Samma sak med flera av skribenterna i Pittstim. Man såg inte klart i denna twilight zone av könsroller och uppfostrat beteende. Sedan drabbas man av någon form av gudomlig insikt och tada – man ser och förstår.

Det är mycket möjligt att det för många har funnits någon period eller ögonblick i livet då man fick någon form av genusuppenbarelse och att detta förändrat synsätt och tankebanor på många. Det är naturligtvis positivt. Men det är ju vad som händer sen som är det intressanta.
För nej, du kommer inte att bjudas på några hyllningskörer eller gräddtårtor för att du kallar dig feminist. Du kommer inte att få något guldmedlemskap till feministernas förlovade land av kärlek och gemenskap för att du blir genusmedveten. Det finns ingen genushimmel där du kan springa runt på små moln med Tiina Rosenberg. Du har inte uppnått Nirvana för att du blivit medveten om dina könsbundna mönster.
Fuck no. Du är inte klar. Det är nu det börjar.
Feminist är ingen liten guldstjärna som man sätter på sin jacka för att visa att man minsann har fått ett fint betyg i genusskolan. Genusmedvetande är ingen kurs man läser som man sedan får ett diplom för och kan kalla sig färdig. Man blir nämligen aldrig färdig.
Genusmedvetande är egentligen bara ett livslångt arbete i ifrågasättande. Att konstant se sig själv som agent kontra sega jävla strukturer. Att analysera och fundera, bråka med sig själv och sina medmänniskor och samhället. Man får ingen tårta och inga diplom och man blir aldrig upplyst. Bara lite mer grubblande.

Jag tänker på inlägget om Anna Ekelunds aborttext i F-ordet, som jag numera utlovat, och jag tänker på det och jag har inte tid att skriva det, fast egentligen är det bara ursäkter för att kunna gå runt det och kanske inte skriva det alls.
Jag tänker på det lite mer men jag hamnar bara i cirklar och en privat gegga och känslobaserad argumentation och jag vet inte vad som är relevant och vad jag vill lämna ut.
Isobel har kanske redan sammanfattat min kritik i en kommentar till det här inlägget där hon skriver:
Utan att på något sätt underkänna Anna Ekelunds rätt att fatta egna beslut kring sin reproduktivitet så var det där påpekandet om hennes val ett problem för den texten. Inte i sig, och ingenting hade förstås hjälpts av att hon hållit tyst om hur hon gjorde givet att texten nu hängdes upp på hennes egna upplevelser, men genom att det underminerar själva budskapet. Tesen, som jag helt ställer upp på, är ju (eller väl?) att abort innebär att man tar liv men att man faktiskt får göra det. Det sista ledet är lika viktigt som det förra. Men eftersom det är två tankar som det är extremt svårt att hålla i samtidigt blir den känslomässiga sensmoralen en annan om skribenten berättar om sitt val att behålla ett barn än om hon valt abort. Som texten nu blev blir läsaren osäker på om hon faktiskt menar att man ovillkorligen har den rätten eller om hon menar att man ”visserligen” har den rätten men att alla goda och kloka kvinnor ändå väljer att behålla sina foster.

Och hur ska jag utveckla det? Hur utveckla utan att nämna alla motstridiga känslor som dök upp av just den här texten och hamna i ett virrvarr av logisk, rationell, kritisk, argumenterande text och känslospill? Texten berörde och fick mig att tänka efter, den är välskriven no doubt. Men mycket rörs om.
Det gäller bland annat hennes nedlåtande ton kring hurrandet över att många aborter utförs i Sverige. Man kan se det som ett nederlag, men jag håller med dem som också menar att det ju faktiskt innebär att vi har en fungerande abortlagstiftning och att vi ska vara fucking stolta och rädda om den lagstiftningen. I synnerhet nu med Sarah Palin och McCain och allmänt vinande konservativ höger-vindar, måste vi hålla så förbannat hårt i den. Vi ska tillåta, vad som ibland kallas för ”abortturism”, vi ska låta det fortsätta vara enkelt att göra en abort (”enkelt” utifrån medicinsk kompetens och tillgång, naturligtvis, en abort är aldrig enkel) och vi ska fanimej inte börja lägga in en massa moraliserande snack gentemot de som gör abort.
Jag motsätter mig också hennes näst intill raljerande ton när hon diskuterar hur ”abort har blivit ett livsstilsval, synonymt med självständighet”. När hon skriver om detta får jag en sinnesbild av lyckade Sex and the City-karikatyrer som slänger upp sig på britsen, genomför en abort, för att de inte kommer att få dricka drinkar eller kliva på karriärstegen om en unge kommer och förstör allt. Jag skulle tro att sådana tankegångar är en försvinnande del av de tankar som förs bakom en abort.
Och ja, abort är förmodligen ett led i ett mer planerat och självständigt liv. Men är det något negativt? Jag förstår vad Anna Ekelund menar kring att det numera mer är norm att uppmana till abort än att faktiskt behålla barnet. Att det behandlas med skepsis att behålla barnet om man inte är i 30-årsåldern, i en fast relation och har planerad ekonomi. Så är det förmodligen. Men vad är alternativet? En återgång till oldschool-moralismen kring familj framför självständighet, omhändertagande framför självutveckling, uppoffrande framför att göra sig själv till det viktigaste i ens liv? Feminister har i alla tider slagits mot den kvinnobilden och slåss fortfarande och jag tror att det vore svårt att inte gå tillbaka till den bilden av kvinnan, om vi ska börja ifrågasätta abortval. Abort är inte så mycket en fråga om samhällets allmänna anda av individualism och självständighet, som kvinnans rätt att sätta sig själv i första rummet och vara just självständig. Det är en rättighet som vi slagits för i århundraden.

Det här är en feministisk fråga, inte en livsstilsfråga, inte en fråga om det moderna samhällets baksidor. Naturligtvis geggar jag ner mig i privata issues här, för tro mig – det är fortfarande fucking provocerande för människor när man säger att man inte vill ha barn överhuvudtaget. Att som kvinna säga att man inte vill föda barn eller uppfostra biologiska barn är bland det mest provocerande som kan förekomma. Jag hamnar konstant i diskussioner kring min ovilja att skaffa barn, detta trots att jag är 25 år, lever med studentekonomi och dessutom inte har någon fast relation, vilket borde kunna innebära att jag borde kunna undslippa sådana diskussioner just nu. Jag avkrävs på svar kring varför och tvingas argumentera kring ett högst personligt beslut och tro mig, jag har ansträngt mig. Jag har dragit in alltifrån ojämnställda heterorelationer till världens överbefolkning i min argumentation. Jag har varit tvungen att bedyra gång på gång att jag inte hatar barn, att jag inte tycker illa om barn, att jag visst kan prata med barn och gulla med barn. Jag har bara ingen lust att trycka ut dem ur min fitta.
Senaste gången det hände blev jag så förbannat trött på det att jag ställde motfrågan ”men varför vill ni ha barn då?”. De som jag diskuterade med såg på mig som om jag var dum i huvudet. Vad är det för onaturlig fråga? Tillslut avlade de följande svar:
- Dom är så mysiga och gulliga.
- Jag vill ha en liten minikopia av mig själv.
- Men det hör ju till, liksom.
Här har jag alltså suttit i flera år och slipat på mina argument och det här är argumentationen som stödde deras vilja att faktiskt skaffa barn.
Således: Jag tror att Anna Ekelund har fel. Jag tror att det fortfarande ses som något oerhört skuldbelagt, provocerande och fel när en kvinna väljer bort barn. Oavsett om hon gör det genom en abort eller genom att uttala sin motvilja mot att skaffa biologiska barn. Det förekommer jävligt få hyllningar av fria, självständiga kvinnor som väljer skor och karriär framför att föda barn. Abort är fortfarande någonting oerhört skuldbelagt, annars skulle det diskuteras betydligt mer utifrån de som faktiskt har gjort abort och inte bara utifrån de som förlorat barn, själv fått barn eller, som i Anna Ekelunds fall, funderat på att göra abort, men ändrat sig i sista stund. Då skulle faktiskt de som tagit abortbeslutet i högre grad innefattas i diskussioner kring när ett barn blir ett liv och inte ett foster, var gränsdragningarna ska dras, varför abortsiffrorna är så höga. Nu tiger man istället, trots att det finns så oerhört många som har gjort abort. Jag förstår varför.

Och jag förstår Anna Ekelunds resonemang kring att kalla det barn och inte foster och var går gränsen för liv. Jag håller med henne fullständigt kring att kvinnor som väljer abort är mogna nog att fatta beslut om liv och död, utan att man klappar dem på huvudet och väljer andra ord. Jag håller med henne helt och fullt här. Jag har ju själv suttit där hos barnmorska och kurator och läkare och fått de där mjukgörande orden kastat mot mig. Jag har också fått höra att det inte är någonting än, det är så litet, några piller bara så är det borta.
Jag har också sett in i min dåvarande älskades ögon och sagt:
- Det spelar ingen roll vad de säger, för mig är det här ett barn.
Det var ett barn, vi namngav henne till och med och hon fick aldrig leva.
Och det slår mig när jag skriver det här att kanske är det det här som är just fundamentet i min avog mot abortdebatten i största allmänhet. Att allting blir, precis som Anna Ekelunds text och det här inlägget, en jävla gegga av personliga erfarenheter och privata känslor. Och att det just i abortdebatten inte är så mycket av godo utan att det finns en uppenbar avsaknad av någon slags rationell diskussion. Det är inte konstigt, det handlar om en mycket laddad fråga, men det gör att debatten blir just bara geggig. Därför ska jag skriva nästa inlägg som ett försökt att diskutera lite mer rationellt.

El rubiales har skrivit tillbaka till mig, med omsvepet ”jag orkar egentligen inte ta den här diskussionen”. Sedan skriver han ett inlägg där han tar diskussionen.
Jag orkar egentligen inte heller ta den här diskussionen. Likt förbannat kan jag inte låta bli att skriva ett inlägg på ämnet.

El rubiales reagerade på mitt Foucaultknullsinlägg och kallade det för arbetarklassförakt. Han har även reagerat på att jag och Kom ut ikväll använder oss av ordet ”snubbe” i våra inlägg. Tydligen är det ett mansnedsättande uttryck. Jag tycker mest att det är jävligt fånigt att använda sig av ordet, hej Elin 80-talsserien Klassliv ringde precis och ville ha sin lingo tillbaka liksom. Men jag tycker inte att det är mer nedsättande än att jag kategoriskt använder mig av ordet ”brud” istället för tjej eller kvinna. Jag har inte särskilt stor lust att kategorisera människor i kön överhuvudtaget, men när det krävs väljer jag uppenbarligen uttryck som låter lite mindre Veckorevyn än ”tjejer” och ”killar” i alla fall.

Jag länkar därefter till en text i hans blogg där jag anser att han ger uttryck för såväl medelklass- som kvinnoförakt.
Han svarar med att det är stor skillnad på vår föraktfulla och nedsättande kontext och att jag verkar ha glömt det där med maktstrukturer och maktperspektiv.
Don’t worry. Jag har koll på det där med maktstrukturer och maktperspektiv och inte bara utifrån att jag läst Foucault och suttit i seminarierum på mina genuskurser och teoretiserat över det. Jag förstår din poäng, men jag håller inte med. Dessutom hamnar du i ett cirkelresonemang.
El rubiales menar att den som står högre i en hierarkisk maktstruktur inte får uttrycka sig nedsättande, ens i en skämtsam kontext, om den grupp som står lägre i hierarkin. När arbetarklassen föraktar medelklassen kan det dock ge upphov till ”stor litteratur eller väldigt rolig humor”.
Problemet är att han samtidigt uttrycker sig föraktfullt mot kvinnor i en rad inlägg. Jag vet inte om du skriver under på att det existerar en könsmaktsordning, El rubiales, eller om du är den typen av vänsterman (uj, vågade inte skriva snubbe) som jag brukar kalla för Timbuktuvänster. Man snackar jävligt gärna politik och förtryck, men jävligt ogärna om sexism och strukturella villkor mellan män och kvinnor eftersom man just i den makthierarkin sitter på en överordnad position utifrån sitt definierade kön. Det blir så dåliga texter och inte särskilt stor litteratur om att man tillhör normen och sitter på en överordnad position när man istället vill framställa sig som förtryckt, eller hur?
Om en kvinna, utifrån representationen av gruppen kvinnor som underordnade gruppen män, börjar uttrycka sig nedsättande och föraktfullt mot gruppen män eller mot individer i grupper och hänvisar detta till de strukturella villkoren blir det ett jävla liv. Tydligen gäller inte samma principer när det kommer till klassmotsättningar.
Det var den första delen i min kritik.

Den andra delen gör gällande El rubiales klassanalys. Ni är väldigt många som gör den klassanalysen och jag håller inte med. I er värld har ni kategoriserat mig som medelklass utifrån att jag har läst genusvetenskap, erhållit en akademisk examen och gärna slänger mig med anala referenser till diverse teoretiker och teorier. Ni menar också att jag i och med detta sitter i en priviligerad position, saknar förståelse för arbetarklassen och att maktstrukturer är någonting som jag har läst mig till i mina fiiina akademiska böcker.
Ni har troligtvis inte läst den här bloggen särskilt länge. Hade ni gjort det hade ni också läst blogginlägg skrivna av människan, som enligt flera läsare klassats som, hon med Sveriges fetaste arbetarklasskomplex.
Ni kategoriserar in mig utan någon som helst kunskap om min rädsla över att bli påkommen som någon från ett icke-akademiskt hem när jag suttit på de där föreläsningarna och seminarierna på universitetet. Ni vet inte hur fruktansvärt lång tid det har tagit och vilken kamp det är för mig att våga uttrycka mig i teoretiska och akademiska termer, vilken konstant rädsla som jag fortfarande bär på att någon ska komma på att jag inte hör hemma i de här akademiska och kulturella finrummen. Ni vet ingenting om min bakgrund och den ekonomiska situation som jag kommer ifrån.
Lika lite vet ni om hur mycket jag slagits mot mig själv och haft ångest över att jag försöker göra en akademisk karrär. Ni vet ingenting om min ångest över valet att göra en individuell klassresa och välja bort kollektivismen och förändring underifrån.
Ni känner inte heller till min konstanta ångest över att jag ska börja skämmas över eller exotisera över mitt arbetarklassursprung, som om det vore en accessoar snarare än en bakgrund. Ni vet inte hur jag förtvivlat försökt basha medelklassen och medelklassmarkörer och ni vet ingenting om hur jag slagits mellan två världar där både de akademiska finrummen och de oputsade arbetarklasskontexterna känns som hemma. Lika lite vet ni om de politiska diskussioner, kultur- och litteraturintresse som jag vuxit upp med, som säkerligen gjort att jag vågat bredda mitt kulturella kapital.
Ni vet ingenting om hur mycket kraft, energi, livskriser och självpepp det krävts av mig för att ha modet att göra det som jag är intresserad av och tycker är roligt d.v.s. verka inom universitetet och kulturen, i typiska medelklassfärer. Jag har själv ingen aning om var jag ska placera mig klassmässigt, inte heller var jag ska placera min bakgrund ur ett kulturellt kapital-perspektiv.

Vad vill jag säga med det?
Jag försöker inte skriva någon working class hero story. Jag påstår inte att någon ska känna till min bakgrund.
Jag vill helt enkelt påvisa klassbegreppets komplexitet. Även när någon som säger sig representera arbetarklassen försöker uttrycka sig föraktfullt och generaliserande om medelklassen och personer ur medelklassen är det inte rätt, bara för att medelklass anses som högre upp i hierarkin. Jag är medveten om maktstrukturer, jag har själv upplevt dem som både ekonomisk arbetarklass utan självklar tillgång till symboliskt kapital, kvinna och icke-heterosexuell. Att dra generella slutsatser om människors klasstillhörighet innebär att man missar både klassbegreppets vitalitet och komplexitet. Jag tror knappast att det är det som krävs för att minska klassklyftorna i samhället.

Fotnot: Innan PK-bashingen mot titeln inleds. Jaa, jag veeet att man inte ska använda fitta i en nedsättande kontext och fitta är faktiskt ett fint ord och vi ska uppvärdera det kvinnliga könsorganet och fitta betyder våt ängsmark och springa över sommaräng och jaga fjärilar och kvinnan är det första könet jaddajadda.

För er som inte stiftat bekantskap med mitt halvt seriösa, hälften bara roliga alter ego-projekt Konstnärskvinnan kan man börja här. Konstnärskvinnan har sedan dess blivit en återkommande referens mellan mig och mina vänner. Också i våra samtal grundar det sig i allvar kring villkoren för att vara människa, kvinna, skapande, självständig men det finns alltid en gnutta humor i det, en självdistans till att springa runt och referera till själv som konstnärskvinna samt – som alltid – en stor portion sarkasm över de konstnärsmän som alltid varit de stora subjekten i historien och också idag, i vår närhet. Det här är ett mail kring en diskussion vi hade om hur man förhåller sig till sina känslor och är lika delar allvarlig, som ironiskt plagierande i sin högtravande ton.

När jag sätter mig och vill skriva om längtan tar det alltid stopp. När jag vill nedteckna texter som handlar om de vackra ögonblicken krampar jag. När jag försöker samla detaljer som en herrdoft eller cigarettrök, när jag vill romantisera över fåniga saker då blir det bara tomt. Jag kan skriva våldtäktsstories, sorgliga sexscener med människor som egentligen hatar varandra eller bara slutat älska varandra, jag kan skriva råa kukenifittanhistorier eller om mäns hat mot kvinnor, kvinnors hat mot dem själva. Det är inga problemet att häva ur sig det svarta för att se det allra ljusaste. Men hur skildrar man ljuset? Eller ens ljuset, hur skildrar man kärleken? Hur känner man kärleken? Hur känner man stolthet i att skriva ned den? Hur hanterar man den?

Vi får inte längta och inte tråna. Det hör inte hemma i vår tid och det hör definitivt inte hemma hos en kvinna. Kvinnor som skildrar män, som skriver om män måste skildra dem med en medvetenhet om kvinnans underpositionerade ställning. Kvinnor degraderar sig själva när vi skriver om män. Ännu mer degraderar vi oss själva när vi bejakar en längtan eller en känsla, någonting som inte är reellt. Du vet väl att vi måste vara rationella, syster? Flexibla och anställningsbara. Inte fan kan vi gå runt och skapa längtan och lidelse när våra premisser för att vara människor ser ut så i det moderna samhället.

Kvinnor kan inte känna längtan, vi får inte tråna och vi kan aldrig vältra oss i patetik och känslor. Res dig upp syster liksom, vad gör du för kvinnokampen? Vi kämpar konstant mot våra känslor, våra minnen, de där patetiska minnena från någonting väldigt länge sen eller någonting som var så kort att det inte borde betytt någonting eller någon som för längesedan gått vidare eller någon som det aldrig blev på riktigt med eller någon som vi aldrig ens vågat prata med.
Den trånande kärleken, lidelsen och längtan är för kvinnan självdestruktiv. Det är så vi kallar den. I själva verket inte alls så, syster. Självdestruktiva blir vi när drömmarna besannats och drömmen var ett radhus i Lerum där vi plockar upp barnens leksaker och inser att han inte varken dammsugit eller velat knulla oss på en månad. Självdestruktiva blir vi när vi sitter fast i dåliga relationer och längtar ut utan att veta hur. Självdestruktiva blir vi när vi börjar anpassa oss för kärlekens skull.
Längtan är inte anpassningsbar. Den följer inga regler och normer. Den stängs aldrig inne.

Jag tänker på alla konstnärsmännen och deras förhållande till längtan och lidelse. Hur de konstant, genom historien, haft utrymme att skildra den. Ja, inte bara haft utrymme utan även koketterat med den. Det är ju the oldest story in the litteraturvärld: Mannen som längtar och trånar och kvinnan som sätts på en objektifierad piedestal.
Precis som Anders Paulrud skriver om i sin senaste roman Fjärilen i min hjärna handlar nästan alltid den manliges författare om att projicera känslor och egenskaper, snarare än att göra kvinnan till ett fristående subjekt. Han skriver: Dantes saknad efter Beatrice är så ljuv, så skrivtekniskt kreativ att han vill ha den kvar. Visst är det befängt. Det är i varje fall den mall, det nedslående paradigm som nästan all kärlekslitteratur vilar på: en man som tillskriver en kvinna egenskaper.
Den som betraktar är alltid subjektet och den som betraktas blir objektet. Författarens beskrivning av sina egna känslor för någon placerar författaren ofrånkomligt i en subjektsposition. Författaren som längtar, lider, saknar och åtrår är den som innehar känslorna. Den som tillskrivs känslorna är bara objektet för dem. Det är inte objektet som är det centrala, syster, det är ju känslorna. Från grekerna fram till Sandahl: Alla dessa lidande, patetiska män som vältrar sig i sin längtan, saknad och åtrå.

Finaste konstnärssyster, bejaka dina ljusa känslor. Låt dem inte ta energi, låt dem ge energi. Skapa konsten och skriv om ljuset, vräk ut dig och var så trånande som du vill. Det finns ingenting antifeministiskt eller degraderande i en längtan. Det finns bara en drivkraft som inte följer några normer kring hur vi ska förhålla oss till människor, vilka vi ska älska, hur våra relationer ska vara ordnade eller hur vi ska älska för att det ska kallas lyckligt älskande. Vi är varken mindre starka och självständiga, mindre feminister eller mindre moderna för att vi vågar bejaka vår längtan. Vi gör med vår patetik, trånande och saknad efter omöjliga relationer vad män i alla tider har gjort: Konst av det, helt enkelt.

När jag skrev om mitt hår och pappan och kinarestaurangen fick jag den mest välriktade kritiken jag någonsin fått på bloggen i kommentarerna. En anonym läsare skrev såhär:

Vad jag alltid undrar när jag läser dina texter är var detta kroniska mässande av Idealkvinnan kommer ifrån och varför du fortsätter envisas med att jämföra dig med henne. Att man ska ha långt hår, 90-60-90-mått och klänning för att vara attraktiv/godkänd/okej. I vems ögon är det inte okej? Varför ägnar du så många timmar åt att titta argt på din kropp för att tillfredsställa andra? (Och om någon kille/tjej/könsneutral person skulle tänka ’nej, guud! Henne kan jag ju inte hångla med – hon har ju kort hår/raka höfter/ganska små tuttar!’ är det inte hans/hennes/dens problem?) Genom att fortsätta älta det (oavsett om du sedan ’går emot’ det), förstärker du inte illusionen av ’idealbilden’ för andra kvinnor, som kanske inte vågar klippa sig och aldrig kommer göra det för att ytterligare en bekräftat att det är så en kvinna ska se ut? Att säga att DU uppskattar det hos kvinnor är en sak, att säga att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning är i min värld inte helt i linje med att gå i täten för feminismen och genusvetenskapen, och vad jag kan förstå mår du inte bättre av det heller.

Det träffade. Rakt in i den ängsliga genusvetarnerven, åh herregud vilken ängslig genusvetarnerv jag ändå har i sådana här sammanhang (sedan har jag ju mitt alljämt levande pk-läckage av varierande former, men det är ju en annan sak). Det var till stora delar smart skrivet (jag anser inte att jag någonsin påstått att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning för herregud, då hade jag ju fortfarande varit kill-oskuld. Att jag sen gör det…eh ja).
Jag tänkte mycket på den kritiken, tog den till mig.

Min förra delkurs, som handlade just om hur jämställdhets- och mångfaldsdiskurser också förstärker normer genom att kritisera dem, gjorde mig till en ängsligare, men också smartare, genusvetare än någonsin. Varje gång vi pratar om en norm förstärker vi ju den. Varje gång som jag nämnt Kvinnan och mina issues med att vara henne eller inte vara henne har jag förstärkt en bild av Kvinnan. Varje gång jag skriver ur positionen Kvinna och skriver om Män förstärker jag normen om Kvinnan och Mannen. Jag generaliserar, normerar och förstärker stereotyper.
Jag var inne på det spåret även i den här texten. Hur shitty svår balansgång det är. Hur riktar man sitt fokus så att man inte blir normerande samtidigt som man har ett behov av att prata om normer och mönster?

Jag skriver inte den här bloggen som genusvetare utan som människa. Jag skriver den inte till största delen politiskt utan personligt, men jag tror att det personliga kan bli politiskt. Jag skriver definitivt inte utifrån någon position som förebild eller som inspiration för unga kvinnor, det är en roll jag aldrig tilldelat mig själv och aldrig kommer se mig själv i; vill andra göra det så fine, men jag gör det inte själv och jag tänker aldrig ta det ansvaret.
Jag fortsätter älta idealkvinnan, fortsätter bekräfta en bild av att hon existerar, jag fortsätter ha en arg blick på min kropp rätt ofta för det sitter i min ryggrad. Jag skriver om det för att jag behöver skriva om det. Jag skriver om det för att jag inte kan låta bli. Jag skriver om det för att vädra det, allt som känns, som skaver under huden och som sitter i ryggraden. Jag skriver för att få de där kommentarerna, mailen och samtalen som jag haft de senaste dagarna. De som ger mig mer förståelse, andras berättelser, inspiration och feedback som bekräftar det jag misstänker:
Jag tror vi måste prata om idealkvinnan. Jag tror att vi behöver göra det. Fastän vi förstärker en norm, fastän vi därmed bekräftar att idealen och normerna existerar, fastän vi kanske gör det svårare att bryta mot dem när vi bekräftar dem. Man kan inte blunda bort en norm och man kan inte blunda bort sina issues och man kan inte skyla över dem med politiskt, duktigt snack heller.

Jag vill prata personligt om hur jag som fjortonåring skrev i min dagbok om att det är som om jag äntligen har insett att jag faktiskt inte kan vara sån här. Jag måste sluta vara så smart och allvarlig hela tiden! Om jag bara blir lite mer som Bästisen, liksom fnittrig och enkel, då gillar ju killarna mig mycket bättre. Jag vill prata personligt om att tio år senare och ett enormt självförtroende senare ändå ha en bakfull söndag då jag ringer till mamma och lipar i luren åt att det är ju så jävla svårt att få ragg när jag är så seriös och smart hela tiden. Hur fan tror jag att jag ska få ligga när jag sitter och diskuterar intersektionalitet en halv kväll?.
Jag vill berätta om hur det är att vara påläst och stark genusvetarbrud och likt förbannat hyperventilera av ångest när jag ätit en kaka för mycket eller inte hunnit träna tillräckligt mycket.
Jag vill fortsätta stå för alla de texter som jag skrev när min expojkvän träffade en ny tjej som var mycket mer kvinnlig och ljuv än jag någonsin kunnat bli, ingenting ont mot henne som är jättetrevlig och ingenting personligt, men hur det ändå kändes och vad det gjorde med mitt självförtroende.
Jag vill diskutera om det finns några idealkvinnor, om sättet vi alla bryter av mot henne mer eller mindre, hur man måste agera som heterosexuell kvinna och vilka normer man kan bryta mot och vilka som är omöjliga.
Jag vill fortsätta gnälla över att inte bli tagen på allvar i flatvärlden när man har smink, klänning och ligger med den s.k. fienden ibland.
Jag vill berätta om hur svårt det är att leva med en ryggrad av tjocknojor och fulnojor och jämförelsenojor som man tampats med sedan sju års ålder, då man började banta och sminka sig och hur jag konstant fortfarande trots självförtroendet, styrkan, utstrålningen och snyggheten jag besitter fortfarande kämpar så in i helvete med allt det där.
Lika mycket som jag vill berätta om hur fantastiskt jävla kul det är att vara sig själv. Det hoppas jag att ni vet. Det är svinkul, ärligt talat. Det är sjukt skoj att klä sig i kortkort klänning, smink och lägga in en prilla och diskutera intersektionalitet. Det är galet skoj att vara råkaxig, intellektuell, kortklippt, skitsnygg och ha världens roligaste humor. Det är fantastiskt att skapa relationer, för natten eller varaktigt, som sig själv och inte som den ängsliga som vill ha bekräftelse och undrar om hon duger.

Jag vill höra alla historier jag fått höra de senaste dagarna.
Om att bli tagen som man bara för att man går emot normen för hur en kvinna ska se ut.
Om att bli ängslig som feminist för att man har långt hår eller inte bli sedd som kvinna för att man har kort hår.
Om att ljuvligheten fortfarande är en sån grej som ger attraktion och uppskattande blickar.
Om skillnaden i uppmärksamhet beroende på om man bär en vän, blommig klänning eller en råcool klädsel.
Om hur man måste kompromissa med sig själv någonstans för att få ett ragg att ro iland eller en relation att fungera.
Om hur man skrämmer, skaver om man på något sätt bryter mot normen om kvinnan.
Om hur det fuckar upp folks förskapade bilder om man både uppträder som kvinna i blommig klänning och samtidigt grabbdunkar folk i ryggen och tar plats.
Om hur det kommer sig att så många av de smartaste, mest pålästa genusvetarbrudarna jag vet också är tjejer som går på soppdieter och klagar över sina fetchocker.

Jag tror att vi behöver prata om ideal och normer. Jag behöver säga att det inte är så lätt, fortfarande inte, lika mycket som jag behöver säga att jag älskar mig själv och tycker att jag är ett sjujävla kap som man är dum i huvet om man inte vill hångla/ligga med eller bli kär i.
Jag behöver prata om kompromissanden och självhat, lika mycket som ifrågasätta det som får mig att kompromissa och självhata ibland.
Jag vill att vi pratar om det. Vill ni prata om det?

Fotnot: Innan jag får minst fem mail från arga män, som brukligt efter såna här texter: Egentligen tycker jag att mansrollen, ur ett genusvetarperspektiv, är minst lika intressant som kvinnorollen. Jag är minst lika intresserad av mansideal och idealbilden av Mannen. Jag är medveten om att den existerar i hög grad, precis som bilden om Kvinnan. Jag vill veta massor om den. Men jag kan inte säga så mycket om hur det är att försöka leva upp till den eftersom jag aldrig blivit tvungen att göra det. Som vanligt – maila inte mig och gnällböla över att jag inte tror att ni inte har det jobbigt ni också. Maila eller kommentera era tankar kring eran idealbild istället. Okej?

Sen åkte jag till Världskulturmuseet för att fira kvinnodagen och kom in med ett stort oj på läpparna för överallt var människor, så oerhört många människor och jag hejade och kramade och insåg exakt hur jävla insyltat jag är i feminist- och queerkretsarna i den här stan när jag kände igen var och varannan människa och det var fantastiskt. Det var naturligtvis helt fantastiskt. Är det någon krets som jag verkligen vill vara insyltad i så är det denna och få saker gör mig så lycklig, lika delar blödigt lycklig som brinnande lycklig, som engagemang, tro och vilja hos människor. Den forcerade kraften av allas spretiga viljor på en och samma dag, denna dag. Det värmer så förbannat mycket.

Och där stod jag i trappan med frugan och försökte heja på bekanta, lyssna på hearingen på scenen och ha ett stapplande telefonsamtal med Boombox-John (alltså jag hör inget, Gudrun pratar så högt) om Myspace-bilder samtidigt.
Där stod jag i trappan och lyssnade på hearingen med politiker om Göteborgs jämställdhetspolicy och uttryckte höga analyser för mig själv och frugan och suckade, skrattade, applåderade och skrek yes.
Där stod jag i trappan och blev förbannad och mörkrädd av kd-politikerns supergeneraliserande snack om att män borde lära av kvinnor och kvinnor är duktiga och bättre på hållbar utveckling, som väl var tänkt som en feministflirt men bara blev vidrigt generaliserande på det där jag-fattar-inte-ett-shit-av-jämställdhets-sättet.
Där stod jag och blev lycklig av den medelålders kvinnan framför mig som blev så upprörd av moderatpolitikern och kd-politikern att hon skrek;
- Fatta att vi skattebetalare betalar deras lön!, för att sedan gå fem meter bort i ren ilska för att lugna ner sig.
Där stod jag och imponerades som alltid av Gudrun Schyman. Jag håller inte alltid med henne, hon lägger inte alltid fram kompletta och bra förslag men hon är alltid genomgående så jävla slipad. Direkta frågor, svar på tal, pondus och en självsäkerhet som jag fortfarande bara drömmer om. En dag ska jag bli som Schyman. Jag har långt kvar, men fanimej det ska jag.
Där stod jag och var politisk och arg och superpeppad som det ska vara en sån dag, ny kraft och nytt bränsle, jag hade glömt hur lite det krävs. En hearing, en föreläsning, en event och man är igång igen och redo att förändra världen igen.
Där stod jag och mitt i allt insåg jag att jag ägnade lika mycket tid åt att spana som åt att lyssna på hearingen. (Den näsvise läsaren säger här att herregud Elin, kan du inte bara för en gångs skull vara genomgående politisk och smart utan att blanda in fittan i det hela. Men hallå liksom, jag är ju en multitalang. Det går alldeles utmärkt att sucka över moderaternas jämställdhetssnack och ha blicken fäst på någons vackra nacke med saliven rinnande samtidigt, jag lovar).

Jag som bara någon timme tidigare skrivit ett mail till LSM om att jag är så deppig och stressad just nu att både raggningsinitiativen och den totala sexlusten lyser med sin frånvaro insåg plötsligt att godamnit, jag står ju här och vrålsuktar på större delen av allt som rör sig i den här lokalen. Jag upptäckte också att goddamnit, jag går ju igång på flatlooken numera. I mitt nuvarande läge går jag fan igång på det mesta av kvinnligt kön. Så där stod jag och suktade och fluktade rödhåriga kvinnor (rött hår är min fetaste svaghet), kortklippta kvinnor, kvinnor i baggies, kvinnor i klänningar… you name it. Sexlusten lyser inte med sin frånvaro, den är bara totalt övertygad – liksom jag – om att jag aldrig, aldrig ens kommer att få hångla med en tjej igen.
- Det är kört, jag kommer aldrig få en tjej igen, bölade jag på spårvagnen hem och Maja strök över min arm och lovade mig att så inte var fallet och frugan lovade att nästa gång vi går ut ska de vara wingmans och hitta brudar åt mig.
Jag förhåller mig än så länge kritisk. Roligare än att varje torsdag klockan 21 bänka sig framför fyrans mediokra Grey’s Anatomy-spinoff Private Practice för att kåtsukta över Kate Walsh (jag ska dedikera henne ett eget inlägg snart) blir det inte på tjejsidan. Typ aldrig.

Fotnot: Här kan den näsvisa läsaren även påpeka att jag låter helt lesbisk och hallå, männen då, spelade inte du för båda lagen. Och det stämmer mycket väl och jag gillar ju män som fan och har mina svagheter, liknande rödhåriga kvinnor, även på manskroppssidan. Idag kände jag bara för att låta lite lesbisk och bitter över att det enbart florerat runt en massa män i mitt liv de senaste månaderna. That’s it.

Jag går inte i något demonstrationståg i år. Det är nog första gången på fem år jag inte deltar.
Jag har pratat om demonstrationen som en självklarhet i flera veckor. Jamen detklart man ska gå, det gör man ju bara. Sedan insåg jag igår att jag faktiskt inte ville. Det var bara något som man gör, för att man måste, för att det är feministens plikt och tradition ungefär som mormor tvingar sig själv att göra fem sorters inlagd sill varje jul för att det är en husmorsplikt, trots att ingen har lust att äta av den.
Jag har ingen lust att demonstrera i år. Vill inte gå där och frysa häcken av mig och skrika samma nötta, gamla slagord som alltid skriks. Det betyder inte att jag inte anser att demonstrationerna inte är viktiga, jättebra. Det handlar inte om att jag inte hade stått för en större del av slagorden, även om de alltid – av förklarliga skäl – förenklar och förminskar politiska frågor till små rim jag inte alltid känner mig bekväm med.
Men jag hade bara ingen lust.

Jag insåg att det var okej att inte demonstrera. Det är ingen feministisk plikt. Det finns helt enkelt ingen sådan överhuvudtaget. Det finns ingenting som säger att man ska praktisera sina politiska åsikter på ett eller annat sätt. Det finns ingenting som säger att ens politiska åsikter inte får förändras, nyanseras, ifrågasättas och betvivlas. Tvärtom, de politiska åsikter som inte gör det blir skrämmande dogmatiska och man tappar verklighetsförankringen. Verkligheten är konstant förändrad och nyanserad och det finns aldrig några rätta svar på någonting.

Jag tog på mig mina feministiska glasögon när jag var i tolvårsåldern. De brukar säga att när man väl börjat se världen genom dem får man inte av sig dem. Jag håller inte med.
Under det senaste året har jag tagit av mig mina glasögon och börjat använda linser istället. Lager på lager av dem. Ett par feministiska linser, ett par queera, ett par intersektionella, ett par klasslinser och så vidare. Det var enklare att bara ha ett par feministiska glasögon. De var färdigslipade för att passa mina ögon och jag såg klart med dem, såg hur allting egentligen stod till. Med flera lager linser blir det svårare. Världen blir suddigare, mer konturlös då alla diskursers konturer flyter in i varandra och bildar komplexa mönster framför ens tidigare så klara ögon. Men det är mycket mer spännande.

Idag slukar jag inga kvinnodagsartiklar och blir skitförbannad och ser exakt hur saker och ting ska lösas enligt min världssyn. Idag ströläser jag lite valda delar, ungefär som jag kommer plocka lite kvinnodagsaktiviteter utifrån ork och lust, och jag kan inte läsa dem bara med glasögonen på utan måste läsa dem med alla linserna. Jag hittar en massa andra ingångar på tidigare så tydliga problem och lösningar. Jag vet att man inte måste vara Pär Ström för att kunna kritisera den hegemoniska jämställdhetsdiskursen i Sverige, tack och lov.
Jag läser artiklar om behovet av närvarande pappor och förbannar inte bara faktumet att vi med den här takten kommer att dela lika på föräldraledigheten om 211 år. Jag läser med de queera linserna och blir trött på diskursen som anger att män behövs för att uppfostra ett barn, som att de besitter andra egenskaper utifrån att de är män och som därmed fortsätter föra illusionen om kön och män och kvinnor som komplementära motsatser vidare. Jag tänker att om 211 år, om vi finns kvar på jorden, kommer förhoppningsvis kön inte existera utan bara människor.
Så surfar jag omkring med alla mina linser på mig och jag vill inte gå i något demonstrationståg i år. Vill inte förenkla en politisk kamp, som samtidigt är minst tio olika politiska kamper som ibland samverkar och ibland motsäger varandra, till enkla slagord. Jag säger heja ni som gör det, jag säger heja mig som avstår för min viktigaste feministiska strategi är att må bra och just idag mår jag inte bra av att demonstrera, jag mår bra av att göra någonting annat.

Det finns ingen politisk plikt. Det finns bara en unnest i viljan att förändra saker och ting, betrakta världen genom kritiska glasögon eller linser, ett underbart ok i känslan att världen inte ser okej ut som den gör. Det finns inga rätta svar. Det finns bara en massa komplexa problem med olika ingångar och lösningar och ju mer man syltar in sig i problemen, desto svårare är det att hitta svar men det är också det som är det spännande. Man måste tro för att kunna förändra, man måste konstant tvivla för att inte bli dogmatisk.