Det gör inte Eva Cooper. Istället inleder hon de tre nämnda exemplen Arpi, Lidström och Magnusson, med följande resonemang: ”Det finns starka drag av en feministisk härskarteknik som försöker strömlinjeforma kvinnor, oavsett var i samhället de befinner sig. Den som sticker ut gör fel, är förrädare och bör tryckas ner.”
Efter genomgången av exemplen konstaterat hon att det är en ständigt återkommande radikalfeministisk tes att omyndigförklara kvinnor. Allt blir mer eller mindre bevis på en patriarkal kultur. ”Det radikalfeministiska perspektivet är att om alla hinder elimineras bör utfallen bli likadana, annars är det ett bevis på ojämlikhet. Lika villkor är samma sak som lika utfall och först då kan sann frihet uppnås.”

Jag håller inte med om den tolkningen och anser att det är en missvisande läsning av radikalfeminismen. Till skillnad från exempelvis Dahl, som diskuterar patriarkala strukturer och en kultur där kapitalism aldrig ifrågasätts, faller här all skuld över femininitetens underordning på radikalfeminismen. De aspekter av queer som faktiskt ryms, även inom denna rörelse, försvinner fullständigt i Coopers analys. Det är en orättvis missuppfattning och dessutom en oerhört grov förenkling av kvinnlighetsförakt.

Jag anser dessutom att en hel del har hänt sedan både Niemis och Dahls texter. Att kritisera radikalfeminismen är i dag ganska mycket att sparka på någon som ligger. Den feministiska debatten innehöll kanske en gång en diskurs av ”sexualfientligt” motstånd mot exempelvis porr, sexualisering och prostitution, ifrågasättande av skönhetsideal och skönhetsindustri riktad till kvinnor samt hemmafruideal. Så ser det inte ut i dag i den offentliga debatten. Snarare anses de få kvarvarande radikalfeminister som hörs och syns vara ena riktigt sippa surfittor som harvar tråkiga frågor. Friheten att vara ett sexobjekt, gilla porr, ha en snygg inredning och baka cupcakes står högt på agendan. För att parafrasera Cooper: Med jämna mellanrum kan man få intrycket att rätten att suga av någon mot betalning, köpa dyra läppstift och baka en jävla kaka är de mest brännande politiska frågorna.

Ska man tala om underordning och hierarkier inom feminismen är det också en smula underligt att utgå ifrån vita, heterosexuella, medelklasskvinnors problem med att deras feminina intressen ifrågasätts. Det är en fullständig icke-problematisering av den egna maktpositionen, som förvisso går väl i Timbros anda, men likväl är ihålig. Ska vi tala exkludering inom feminismen undrar jag varför inga invandrare, flator och arbetarklasskvinnor förekommer i boken? Det är knappast kvinnor med rakad skalle, hår under armarna och radikalfeministiska åsikter som får det största medieutrymmet i dag. Istället är feminismen 2011 klädd i 50-tals klänning, klädsamt problematiserande och tycker att det där med bolagsstyrelser och könsfördelning ju är lite jobbigt, men kvotering väl ändå är att gå för långt. Den feminismen handlar mer om att rättviseförmedla mediajobb till sina kompisar och bloggbråka om cupcakes än kämpa för papperslösa kvinnor och sjuksköterskelöner. (Och ja, jag är också en del av den utvecklingen och det här resonemanget är också en självkritik).

Jag tror inte att vare sig vänstern eller högern har en objektiv universallösning som gör alla nöjda. Men ska högerfeminismen ha en chans bör man göra en reality check och uppdatera sig kring hur det feministiska klimatet ser ut i dag, innan man skriver en bok utifrån lösa antaganden om det.

Därför är jag inte bara road, utan också uppriktigt ledsen, över att den här boken är det största intellektuella haveri som jag läst sedan tiden då jag fortfarande stod ut med sporadiska inlägg på Genusnytt. Hur jag hamnat i denna smörja är en smula obegripligt. Det är tendentiöst, svepande, slippery slope-argumenterande och djupt intellektuellt ohederligt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja min kritik av den här boken. Det är liksom som att försöka sätta sig in i Newsmills kommentarsfält och ge en samlad kritik av deras argumentation. Det enda jag kan göra är att återge en översikt och en del av bokens innehåll och förklara vad som gått rejält snett.

I första kapitlet ger Cooper en översikt kring sitt eget feministiska uppvaknande och hur jämställdhet har blivit ett rött eller rödgrönt projekt. Här anges det gamla vanliga argumentet om att det faktiskt var liberalismen som gav kvinnor rösträtt, allmän folkskola och allmän pension. All heder till de gärningarna. Samtidigt är det inte konstigt om liberaler kunde syssla med dessa frågor, medan arbetarrörelsen var upptagna med att strida för grundläggande arbetsrätt. Jag är helt på det klara med att arbetarrörelsen varit, och fortfarande stundtals är, en misogyn rörelse med starka mansideal och åsidosatta kvinnor. Men historien om liberalismens kamp för kvinnors rättigheter är inte alls så enkel. De få liberala män som stred för kvinnors rättigheter gjorde det sällan för kvinnorna, utan snarare för att det var ett mer rationellt sätt att ordna samhället. Dessutom undrar jag hur länge liberaler kommer fortsätta påpeka sin feministiska hållning genom att hänvisa till gärningar hundra år tillbaka i tiden. Bra jobbat och tack som fan, men visa gärna vad ni går för i dagens samhälle också.

Rörande att vara kvinna och höger håller jag med Cooper om att det finns en föreställning om att kvinnor per definition är vänster. Men när det ska redas ut varför det blivit så blir det galet igen. ”Med jämna mellanrum ställs krav på att kvinnor ska rösta på en kvinna för att hon är just kvinna”, nämner Cooper till exempel, helt utan källhänvisning. När har detta skett och av vem? Det framgår inte.

Det åtföljs hur som helst av en lång diskussion kring Valu-statistik om myten kring att kvinnor är mer benägna att rösta rödgrönt. Visst stämmer det att det är marginellt fler kvinnor som röstar rött än blått, men i jämförelse med män växer den siffran. Det intressanta är kanske därför inte varför kvinnor röstar rött, utan varför män är så tydligt höger. Varför röstar så många unga kvinnor på Miljöpartiet, medan unga män väljer de borgerliga partierna? Genomgången blir synnerligen grund och det är en fråga som lämnas därhän. Jag tänker också lämna hela den diskussionen vid detta.

För det är när Cooper ska kritisera nuvarande jämställdhetsdebatt som det blir riktigt haveri. I kapitlet Åh åh åh tjejer, vi måste höja våra röster slår Cooper fast att jämställdhetsfrågor fortfarande är en kvinnofråga, fastän det borde vara en fråga för alla. Gott så, men det är här hon också börjar diskutera fenomenet ”fina feministkillen”. Hon citerar här kort ur mitt blogginlägg kring feministiska mäns upphöjda status. Diskussionen lämnas sedan plötsligt därhän, utan vidare sammanhang. Att ta några meningar ur sitt sammanhang och göra någon form av obegriplig poäng är både tendentiöst och även rätt meningslöst.

Hon börjar istället diskutera hur det kommer sig att kvinnor har andra politiska prioriteringar än män. Hon börjar återigen argumentera mot att en kvinnlig politiker vore bättre för kvinnor än en man, trots att jag fortfarande inte ser någon som hävdat detta.
Kvinnor prioriterar frågorna ”vård, skola och omsorg” högre än vad män gör, menar Cooper. De flesta inom yrken i denna sektor är också kvinnor och välfärdspolitiken blir därför central när det gäller att vinna kvinnliga röster. Partier till vänster har under en längre tid varit bättre på att föra fram frågor kring välfärd. Cooper påpekar här sedan att kvinnor inom landstinget numera röstar på högern i allt större utsträckning. Ja, det gör de och jag har full förståelse för det. När det står mellan att fortsätta se nedskärningar fucka upp ens arbetsmiljö, vilket inleddes redan under en socialdemokratiskt ledd regering, och att få några hundralappar mer i plånboken väljer många det sistnämnda. ”Det handlar alltså om precis den grupp människor som i debatten beskrivs som de stora förlorarna på grund av Alliansens politik”, menar Cooper. Som om detta skulle stå i motsättning till varandra.
Hon använder här också en väldigt tveksam undersökningsmetod, som jag skulle vilja kalla Pär Ström-metoden. Den går ut på att man googlar några begrepp ihop och drar långt gångna slutsatser av resultatet. Cooper har googlat ”kvinnor”, ”offentlig sektor” och ”förlorare” och finner att det är en mycket populär kombination. Well, alla diskussioner kring detta kommer ju upp i googlestatistiken, även alla liberala texter som försöker motstrida faktumet. Även denna text, liksom Coopers texter, kommer att finnas med i den statistiken. Google är inte en särskilt bra källa i sammanhanget.

I kapitlet Varning! Dina val styrs av patriarkatet gör Cooper upp med ”kritiken av kvinnors intressen”. Detta innebär en genusanalys som problematiserar den traditionella uppdelningen mellan kvinnor som mjuka och omvårdande och män som starka och aktiva och menar att alla människor ska få utveckla alla sidor hos sig själva. I Coopers analys handlar det istället om att människor, i feminismens namn, inte vill arbeta för människors frihet att välja hur de vill leva sina liv. Kvinnors individuella val blir komplicerade och anses förstöra för hela gruppen kvinnor. Det är en typisk feministisk härskarteknik som försöker strömlinjeforma kvinnor, menar Cooper och exemplifierar med ett blogginlägg av Agnes Arpi. Arpi berättar om en chef, en feministisk kille, som skröt om att hans tjej inte rakade benen och kallade Arpi för dålig feminist eftersom hon hade blont hår, blå ögon och ”säkert använde stringtrosor”.
En sexistisk snubbe som använder feminismen som svepskäl för att trycka ner kvinnor och trakassera dem är dock inte särskilt representativ för en enormt bred rörelse, med stor variation och plats för alla. Men Cooper har ett exempel till på lager. Här publicerar hon UnderbaraClaras svar till Natalia Kazmierska, efter att denne kritiserat hemmafruvurmen. Det groteskt tendentiösa ligger i att Kazmierskas kritik inte finns att läsa. Endast svaret, som vem som helst kan instämma i.

Det är alltså Arpis och Clara Lidströms erfarenheter som får ligga till grund för Coopers tes att feminister sysslar med härskartekniker och inte låter kvinnor få välja fritt. Hon hänvisar till Lisa Magnussons blogginlägg om Likhetsfeminism 1.0 som, enligt Magnusson, ”faller in i samma gamla hat mot kvinnor och det kvinnligt kodade”.
Fortfarande saknas ett uns av förståelse kring att kritiken rör hur vi gör kön. Istället anser Cooper att radikalfeminismens grej är att omyndigförklara kvinnor. Radikalfeminismen är dessutom sexualfientlig. ”Med jämna mellanrum kan man få intrycket att bh:ar, höga klackar och behåring är de absolut mest brännande politiska frågorna”, skriver Cooper.
Och jag undrar var alla dessa radikalfeminister befinner sig. När hörde ni senast en härskartendentiös radikalfeminist klanka ner på kvinnor som rakar benen och beordrade alla kvinnor att bränna behån och gå i bekväma skor? Snarare är dagens feminism besatt av snygga kläder, rätt smink och klädsam sexuell frihet. Jag kan stundtals sakna alla de där arga radikalfeministerna som hatar mig för att jag bakar och köper dyra hudvårdsprodukter. Myten om det andra könet är snarare myten om 40 000 miljarder radikalfeminister som hatar män, kvinnlighet och gulliga djur. Att denna myt bygger på ett fåtal kassa upplevelser från diverse bloggare är inget underlag. Ta av er offerkoftan någon gång och inse faktumet att de flesta feminister är fullständigt ointresserade av huruvida ni är män, rakar benen, bakar cupcakes eller har en tvåsam heterorelation. Vi är upptagna med att försöka skapa ett mer jämställt samhälle.

Cooper återvänder till myten om att kvinnor är mer vänster. Hon resonerar återigen kring de liberala reformer som gett kvinnlig rösträtt, folkskola och folkpension och ignorerar de vänsterreformer som varit minst lika avgörande. Barnomsorg för alla, slopad sambeskattning och utbyggnad av familjeförsäkring exempelvis.
Hon erkänner sedan att det kan finnas andra perspektiv än att en borgerlig jämställhetspolitik, som ger mer i plånboken och fler kvinnliga företagare, är bra. ”För den som har olika typer av bidrag som sin faktiska inkomst kan det vara svårt att se logiken i att sänka bidragsnivåerna för att skapa incitament för att söka arbete”, menar hon och tar upp en klok synpunkt från Anna Svensson kring att det ofta är ensamstående kvinnor som är ekonomiskt beroende av staten.
”Det rationella i att sänka bidragen för att öka incitamenten till att söka arbete kan vara tydligare från en position där du ser hela bilden”, konstaterar Cooper. Jo, det är lite jobbigt med de där ensamstående mödrarna som går på knäna för att få maten att räcka och ge sina barn en dräglig uppväxt. Att de inte bara kan se THE BIG PICTURE när Alliansen försämrar deras bidrag och ger mer i plånboken till dem som redan har. Det handlar faktiskt om deras frihet att tvingas skaffa sig ett jobb i ett land med hög arbetslöshet.

Cooper avslutar detta sammelsurium av tendentiösa påståenden, dåligt uppbyggda resonemang och halvt inledda diskussioner med att tipsa borgerligheten om fem punkter för en borgerlig jämställdhetsdebatt. Det är här det blir riktigt spännande, tänker jag. Man vill ju ändå att vänstern ska få en reell motståndare i jämställdhetsfrågor. Tyvärr är punkterna en enda stor liberalklyschfest:

1. Vägra köpa vänsterns utgångspunkter där utfallet är det viktigaste.
Här menar Cooper att vi måste sluta göra om samhället på ”rätt sätt”. Mätningar av typen 50/50 är ointressanta, eftersom människor ska få välja utifrån eget huvud. Återigen uppstår denna fullständiga oförståelse för att diskussionen kring överrepresentation av kön och normer, kring hur man väljer yrke utifrån kön, ÄR ett sätt att skapa ökad frihet kring att få välja utifrån eget huvud. Förlåt, men jag trodde att Timbroliberaler äntligen hade släppt tjafset om att människor har fria val, helt oberoende av normer. Den här kritiken låter som kritiken mot genusdagis, att kidsen stöps i normer. Samhället är en fucking uppfostringsanstalt i hur man gör kön på rätt sätt.

2. Var inte rädd för problem, men var rädd för tvång.
Samma gamla vanliga harang om kvotering. Jag tycker också att kvotering är problematiskt och inte alls det bästa redskapet i alla lägen, men jag vill helst se en diskussion på en annan nivå än ”OMG, tänk om någon blir bortvald pga sitt kön, det är orättvist!”

3. Var stolt över och bejaka olikheter.
Här förekommer ett luddigt resonemang om att både tjejer och killar ska få dansa balett. Något som tydligen radikalfeminister är emot. Jaha. Ok.

4. Erkänn och tala om framgångarna.
Här hänvisar Cooper till händelsen som blivit alla antifeministers, mansaktivisters, ”jag gillar faktiskt män och tycker inte man behöver vara så extrem”-feministers, humanisters och alla andras favorit: GUDRUNS TALIBANTAL. Det där med att det är samma patriarkala strukturer som går igen överallt är helt felaktigt. I andra länder är det faktiskt mycket värre än i Sverige. Där finns det till exempel könsstympning, stening, våldtäkter, hedersmord och andra hemskheter. Här i Sverige gnäller vi mest över ojämställdhet på arbetsmarknaden, medieorättvisor och att vi inte får visa tuttarna i kommunala badhus. Ohederligheten i detta resonemang är på en sådan bottennivå att man baxnar. För det första är det samma gamla trötta argument om att vi feminister i Sverige väl kan sluta gnälla och se på hur hemskt det är i andra länder. En argumentation som ständigt förekommer i jämställdhetsfrågor och sällan i några andra. Jag väntar fortfarande på att Borg ska kritisera fackföreningsrörelsen, med hänvisning till att arbetare i Kina faktiskt har det mycket värre och tänk på barnarbetarna i Bangladesh, hörni gnällspikar. Att jämföra stening med Bara Bröst-kampanjen är så tendentiöst och fånigt att jag saknar ord.

5. Den här punkten handlar om att kvinnor i Sverige har det bra jämfört med kvinnor i många andra länder. Men ensamstående mammor har det svårt och det bör vi inte blunda för. Jag tycker att vi kan börja med att skita i att jämföra med stenade kvinnor i alla lägen.

6. Vänta nu, det var ju fem punkter? Jo, men Cooper kan inte låta bli att avsluta med den värsta svadan som jag läst sedan jag tvingade mig igenom The Secret. Sug på den här:

”Framgång är inte smärtfri. Har en kvinna behövt arbeta hårt för att nå toppen? Visst kan det vara så, men det visar ju också att det går. Men det krävs också uppoffringar för att nå toppen. Mycket av det som vi kallar för typiska kvinnosituationer och glastak är i själva verket mänskliga utmaningar. Att ha balans mellan karriär och familj är en utmaning för alla människor, framförallt om man tänker sig att man ska göra allting själv. Vill man nå toppen så krävs det offer. Hur många män i topp-positioner har inte försakat familj och barn och bara ägnat sig åt sin karriär.”

Jag vet inte var jag ska börja. I den grundläggande tesen att alla kvinnor, eller för den delen människor, är intresserade av framgång och ”nå toppen”? I coachningssnacket om att man måste ”jobba hårt”, totalt oberoende av strukturer, olika förutsättningar eller faktumet att vissa människor inte behöver slita så förbannat mycket om de kommer från rätt samhällsposition till att börja med? Att familj och barn traditionellt varit en kvinnosyssla, vilket i själva verket möjliggjort för alla dessa framstående män att göra karriär? Att normen säger att kvinnor inte ska försaka barn och familj, utan att det fortfarande enbart är män som tillåts göra detta? Nej, jag vet inte. Jag konstaterar bara att om det här är borgerlig jämställdhetspolitik anno 2011 kan vänstern fortsätta känna sig lugna med att man ligger ljusår före högern i dessa frågor.

- Du kan vara antirasist fastän du är vit och svensk, varför kan du inte vara feminist som kille? Det handlar om samma maktskillnader och strävan efter rättvisa.

Kära Elin, 14 år. Jag tror att du räknade med att vi hade kommit längre, än att jag idag sitter och har samma diskussion igen. Jag tycker att feministordet är viktigt. Jag tycker att många fler borde ta det i anspråk. Och jag tycker att samtalet kring män och feminism är genuint intressant, när man kommer bortom högstadieklassnivån. Och har ni inte redan gjort det tycker jag att ni ska läsa Niklas Hellgrens inlägg om det hela.

Det är ibland roande, men ofta också irriterande, när personer som inte vet någonting om vår relation och väldigt lite om honom privat hyllar honom som den fina killen i relationen. Lite har vi oss själva att skylla, som ett av de där mest irriterande twitterparen. Men samtidigt ter det sig ganska naturligt att skriva saker i vardagen som inte är för privata och då ligger det närmare till hands att skriva om att ens kille städat lägenheten efter en nyårsfest än att nämna det där tretimmarsgrälet.

Det är obehagligt hur det feministiska epitetet på en man fortfarande, så oreflekterat, betraktas som en så åtråvärd egenskap. Som om vi inte vet att en ideologi eller politisk tanke ofta säger väldigt lite om personen privat. Att tycka att personens tankar och debatterande texter är kloka och bra sätter inte nödvändigtvis likhetstecken med hur personen är privat. Men dessa likhetstecken dras fortfarande gärna mellan feministiska mäns åsikter och privata förehavanden. Vi är fortfarande en smula besatta av dessa Fina Män och lika ofta är de Fina Männen minst lika besatta av att påtala sin egen finhet. De avvärjande tweets av typen ”så bra att jag inte känner igen mig” och ”jag har minsann aldrig gjort något sådant här” i samband med att #prataomdet exploderade på Twitter bevisade återigen hur stark normen är kring Fina Killen. För att inte tala om Ordfront Magasins Johan Berggrens gamla blogginlägg om att feministiska män borde börja slå sig för bröstet. Fina feministkillen är helt enkelt en lika åtråvärd mytbild att leva upp till som den om Starka feministtjejen. Sådana som står över alla destruktiva mönster, roller och gått vidare till någon himmelsk feministisk insikt där man fungerar som Feministen i Platons idévärld i alla lägen.

Själva idén om den fina feministiska mannen går förmodligen att spåra i den grundläggande frågan vad män egentligen ska med feminismen till. Uppenbarligen finns tanken om att inte bara feminismen per se, utan även själva begreppet, exkluderar män och borde ersättas av något bättre. Fortfarande påpekar ohyggligt många att det minsann är skillnad på feminism och jämställdhet. Huruvida det innebär att den historia av strukturellt förtryck mot kvinnor också är någonting vi kan lägga bakom oss när vi skiter i det där jobbiga feminism-begreppet är ingenting som jag riktigt har förstått, men med tanke på att den är en alltjämt levande historia som återupprepar sig själv i allehanda obehaglig statistik runt om på jorden verkar det minst sagt som ett skygglappstänkande. Så länge det finns obestridliga bevis på att människor dör till följd av ojämställda förhållanden har jag också svårt att se det där offerkofta-ordet utan att få en fadd smak i munnen. Att tycka att mediafeminister på 2000-talet ter sig en aning gnälliga är en sak, att börja sucka över offermentalitet i tid och otid är samma typ av historielöshet som att anse att det helt plötsligt ska heta ekvivalism för att män i västvärlden känner sig missgynnade efter årtusenden av obestridlig makt. Feminismen är traditionellt en rörelse för kvinnors rättigheter, men att därigenom inte kunna se hur män också har massor att vinna på normers och könsrollers uppluckring och större frihet för individer faller under den gamla debattklassikern Inte kunna hålla två saker i huvudet på samma gång.

Problemet uppstår snarare när inte ens etablerade och medvetna feminister verkar kunna se att män har mer att vinna på feminismen än att de kanske blir lite mer hyllade som fina män. I början av december var jag på ABF i Stockholm och lyssnade på Gudrun Schyman, Unni Drougge och, redan omnämnda partner of mine, Gustav Almestad. Det skulle handla om feminismens framtid, men handlade mest om hur Feministiskt Initiativ hade fallit offer för blockpolitiken. Jag antar att jag borde ha känt mig träffad, jag som slutligen röstade på Miljöpartiet, men istället var jag mest frustrerad över en påtaglig brist på självinsikt i partiets problem. Det handlade också om en feministisk backlash av näthat och arga män, där jag återigen förvånades över att så framträdande människor med makt och pondus som Drougge och Schyman ens lägger energi på att bekymra sig över små ynkliga troll och skvallerkärringar när de har en gigantisk plattform att göra bättre saker av sin tid.

Riktigt intressant blev det inte förrän mot slutet då frågan om vilka som borde driva den feministiska kampen framåt ställdes. Gustav svarar att fler män borde bli engagerade. Exempelvis skulle alla daddy-bloggare, som spyr skit över kvinnors förfördelning rörande vårdnad av barn, börja se det som ett tecken på ojämställdhet istället för bevis på kvinnors makt. Att kvinnan ses som den primära föräldern drabbar både kvinnor och män och vårdnadstvister är ett typexempel på hur denna norm fortfarande styr och ställer. Unni Drougge instämmer, fler män borde vara med i den feministiska rörelsen. Dessutom är det är ju så oerhört sexigt med feministiska män. Titta bara på Gustav, vilken härlig man han är. Schyman nickar likaså, fler män behövs eftersom det är viktigt att de stöttar kvinnornas kamp.

Plötsligt fick jag lite insikt i att denna förbannade myt om den fina, feministiska mannen inte bara kommer från Ronnie Sandahls romantitlar och uppblåsta vänstermän. Den lever och frodas bland feministiska kvinnor och handlar om ett totalt feltänk kring vad män har med feminism att göra. Lika mycket insikt fick jag i hur svårt detta ständigt pågående könskrig verkar vara att överbrygga. Det behöver inte ens handla om extremer, som Pär Ström. På ett håll står ledande feministiska kvinnor och vill att män ska bli bättre på att stötta kvinnornas kamp. På ett annat står mediamän och undrar varför deras situation inte är intressant i den feministiska rörelsen idag. Allt görs till en könad dragkamp av offerstatus och förtryck och mitt i allt står media och älskar rubriker om vilket kön som egentligen har det jobbigast och vi ska tycka mest synd om.

Mot bakgrund av det blir det lite mer tydligt hur mitt privatliv tolkas. Att jag ser det som självklart att vi försöker dela upp allt det tråkiga därhemma handlar mer om common sense när vi bor under samma tak och skiljer sig väldigt lite ifrån uppgörelser som jag haft med flickvänner och kompisar som jag bott med. Ändå kommer vår vardagsuppdelning och vårt liv tillsammans att tolkas könat in i minsta detalj. Mitt slarv och min lathet kommer inte sällan att tolkas som en subversiv handling, trots att jag mest tycker att det är skitjobbigt att känna mig omyndigförklarad när Gustav påpekar att det inte är så smart att sopa ner smulor på golvet när det är nystädat. Att jag tycker att det vore fantastiskt om min pappa tog mer ansvar i köket handlar väldigt lite om att han skulle vara mer av en feministisk manshjälte då. Snarare tror jag att det vore självförtroendehöjande och stärkande för honom att, som vuxen människa, kunna bjuda på någon annan mat än ugnspannkaka. Ändå tolkas det som en feministisk kamp för min mamma, där pappa antingen blir hjälte eller patriark.

Så länge könskriget pågår kanske jag helt enkelt får leva med att tilldelas rollen som hon som lyckades scora den fina feministiska mannen med de långa ögonfransarna och kloka tankarna som stöttar kvinnor i sin kamp. Men med detta bittra konstaterande vill jag ändå ge er denna information: Vi har inte en perfekt, feministisk relation. Ni vet inte vilken dy vi varit i och fortfarande stundtals harvar runt i. Ni vet väldigt lite om oss som privatpersoner. Allt ni ser är glimtar av the good stuff. Två människor som på något vänster försöker få en relation att fungera, trots alla gamla skitmönster och skräp. Två personer som båda tror på feminismen som ett sätt att befria människor, oavsett kön, från inlåsande normer. Ingen av oss är särskilt fina människor, vi gör väl vårt bästa helt enkelt.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Det är nämligen här som jag anser att både Agnes och Ebba W-B har fel. De tecknar båda, från olika håll, helt skilda bilder av feminismen idag. Där Ebba W-B menar att den är alltför pluralistisk och osammanhängande för att kunna uppnå några emancipatoriska syften ser Agnes fortsatta uppdelningar i bra och dåliga feminister och en exkludering i feminismens förtecken.

Vad jag ser är en rörelse som har gått samma nyttiga väg som vänstern. Som splittrats, men blivit starkare i sin splittring. För att den tillåter flera röster, andra allianser och nya tankar. Det lilla som jag hann vara på HBT-festivalen i Göteborg blev en bra påminnelse om detta. Feminismen har inte försvagat sin position. Möjligen en feminism som enbart utgår ifrån vita medelklasskvinnor. Men en feminism som vågar vara självreflexiv och diskutera sin egen roll, samt sträcker ut armarna till HBT-rörelse, queerteori, antirasism och andra politiska rörelser – det är en feminism som lever mer än någonsin.

Jag tror inte alls på snacket om backlash, lika lite som att feminismen fortfarande är tyngande ok av normer. Snarare ser jag en frihetlig rörelse, som alltmer gör sig fri från det tidiga 2000-talets statsfeminism och tar tillbaka ordet ”jämställdhet”. Som införlivat intersektionalitetsbegreppet från akademin, in i sin praktik och diskuterar makt utifrån såväl genus som klass, etnicitet och sexuell läggning. En feminism som äntligen fått en liberal motsvarighet värd namnet och där antifeminister förvirras av att feminister kan vara oense på en debattsida i Expressen. Av tidigare dömanden av utseende och strikta normer kring hur man skulle se ut och bete sig ser jag väldigt lite. Snarare har normen gått tillbaka till att vara feminist som ändå rakar benen och är sminkad, men fortfarande orkar vara intellektuella och feministiskt medvetna för en självständig kvinna kan vara allt.

Det sistnämnda rör min första farhåga kring feminismen och dess utveckling, kring hur vi fortfarande strävar efter att vara allt. Kanske mer än någonsin. Jag håller delvis med Agnes om att alla erfarenheter inte får plats. Det var en del av tanken bakom min krönika kring kvinnlig sexism (att jag sedan olyckligt placerade en Twitterdiskussion i samma mening som tafsande och fick det att framstå som att jag jämställde dem, vilket orsakade en hel del kritik, är en annan historia). Här finns fortfarande mycket att göra. Som Johanna Palmström sa när jag lyssnade till en föreläsning med henne häromveckan: En politisk rörelse behöver både slutna rum att dela erfarenheter inom, men lika mycket ett korsdrag av nya tankar och erfarenheter.

Men en ännu större rädsla är att den feministiska skulden handlar om dem som inte lever upp till feministiska ideal, snarare än den feministiska verklighetsbeskrivningen. Jag har skrivit om det flera gånger. Jag möter på det så ofta. Kvinnor som varit feministiskt engagerade och därför inte velat erkänna att de blir misshandlade av sin man. Jämställdshetsaktörer som bantar i smyg. Tjejer som aldrig skulle erkänna för sina vänner att de gör mer än pojkvännen därhemma eftersom de inte vill vara det där kvinnliga offret. Vi är ju en ny generation av upplysta, självständiga kvinnor. Vi ska ju vara bättre än så. Eller?

Som vanligt hamnar skulden på kvinnor och diskussionen landar bland kvinnor. Emilie Thoréns frustrerade inlägg om att vara den som städar gav upphov till en omstart av den gamla diskussionen (en exempellänk, orkar inte länka till alla inlägg från alla i den diskussionen men Lisas inlägg innehåller flera vidarelänkar) kring duktiga kvinnor som gör för mycket hushållsarbete och tar för mycket ansvar för andra. Precis som förra gången hamnar det i en fruktlös, infekterad polemik mellan dem som menar att duktiga flickor som tar på sig för mycket ansvar och städar efter andra får rycka upp sig och sluta gnälla och dem som menar att det väl vore bättre om andra tog samma ansvar istället. Personligen tyckte jag att Thorén var oerhört modig. För att det är så mycket enklare att ha kommit vidare, bort från den ojämställda berättelsen och dess strukturer och blivit någon annan, den perfekta feministen. På grund av den ständiga dubbelheten i att både se sig själv som fri aktör och samtidigt någon som har somliga strukturer i ryggmärgen och förhålla sig till dem. Nej, det är ingen lätt balansgång och i en utopi skulle den erfarenhetsbaserade politiken inte lägga värderingar i skilda erfarenheter, men det gör den fortfarande. Jag tror att vi behöver lyfta blicken från såväl den personliga polemiken som det ständiga egna navelskåderiet och hitta flera sätt att prata politik på.

Vi ville göra något komplext och samtidigt nyanserat. Låta läsaren tänka själv och få berättandet att stå i fokus. Jag tycker att vi lyckades. Inte minst för att Scheike och kvinnorna själva var mycket missnöjda med reportaget och lämnade in en tjock lunta ändringar till mig. De sitter fortfarande och – citat Tony – mailar honom tillbaka till medeltiden för att de anser att jag framställer honom som pervers och konstig.

Någon annan som inte gillade reportaget var Ordfronts redaktör Johan Berggren. I en lång svada uttrycker han sig om allt ifrån att jag är stackars hjon till att det är på mitt och Rockys ansvar om trasiga flickor nu börjar vallfärda till Kopparberg. Tony Ernst har redan gett ett rungande vasst svar på hans kritik och jag kan egentligen bara instämma.

Det är ohyggligt beklämmande att den sortens fullkomlighetskåta vänstermän, som Berggren representerar, fortfarande verkar existera. Kanske hade jag tagit hans kritik på större allvar om jag inte scrollat neråt och läst hans inlägg om kvinnodagen där han ondgör sig över tanken om att feministiska män inte ska få några fördelar, bara för att de är feminister. ”Ska jag inte få känna mig bättre än en horköpande moderatman med hemmafru?”, frågar Berggren.

Nej, det ska du faktiskt inte. Att anse sig själv som bättre än någon och att utdöma andra människor utifrån sina egna fullkomlighetsivrande ideologiglasögon är det mest kontraproduktiva politiska som jag kan tänka mig. Att i några texter senare kalla en ung, mindre etablerad, kvinnlig frilansskribent för ”hjon” och ironisera över hennes försök till journalistik, som man som sitter en på en etablerad redaktörsposition är heller ingenting som jag riktigt tycker stämmer in i det vaga och förkastliga epitetet ”feministisk man”. Snarare luktar det unken härskarteknik lång väg. Men vem har tid med självreflexivitet när man är upptagen med att påpeka att man i alla fall inte är en MODERAT som KÖPER HOROR?

I Johan Berggrens och hans gelikars värld är det nämligen mest bekvämt om utsatta grupper, såsom kvinnor, håller sig inom en heterogen beteckning som offer. Att som ung, kvinnlig journalist intervjua en sexdömd man och anse att det faktiskt har en allmängiltighet och att människor inte behöver skyddas från vare sig sektledare eller sexbrottslingar är förmodligen oerhört provocerande. Jag och Johan Berggren delar uppenbarligen inte samma åsikt kring det här med eget ansvar. Jag kan inte tänka mig något värre än en journalistik som blundar för sådant som eventuellt kan tänkas ”locka” eller ”skada” läsaren, så länge det inte sker i ett uppsåt att ge upprättelse eller förgylla, vilket verkligen inte var vår ambition med artikeln och heller inte blev. Jag tror inte att människor behöver skyddas och jag tror framförallt inte att kvinnor behöver fråntas sitt egna ansvar av män som Johan Berggren, för att istället iträdas en offerkofta som de inte valt.

Ett av mina främsta budskap när jag är ute och föreläser om psykisk ohälsa är att sluta se självdestruktiva kvinnor som röstlösa offer. På samma sätt som man frågar varför, till största delen manliga, förortskids bränner bilar bör man fråga sig varför unga tjejer skadar sig själva på olika vis. De är individer, inte en grupp och de ska inte utnyttjas i debattsammanhang som en röstlösa offer för att vinna billiga poänger. Jag vet inte hur många trasiga unga kvinnor (hans formulering, inte min) som Berggren har träffat, men jag betvivlar att de finner det särskilt sympatiskt att vara lätta argumentationsmedel i en av hans svador. Så nej, jag tänker inte ta något ansvar för de eventuella kvinnor som känner sig lockade av Scheike efter min artikel. Till skillnad från Berggren är jag nämligen helt övertygade om att de kan ta det ansvaret själva.

Webblyssna här!